om konsumentpolitiska frågor m.m. (prop. 1986/87:100, bil. 9, C l, C 40ch C 5) (Betänkande 1986/87:LU22 Lagutskottet)

Lagutskottets betänkande
1986/87:22

om konsumentpolitiska frågor m. m.

(prop. 1986/87:100, bil. 9, C1, C 4 och C 5) 1986/87-22

Sammanfattning

I betänkandet behandlar utskottet dels proposition 1986/87:100 bilaga 9
(finansdepartementet) i vad avser anslag till marknadsdomstolen, konsumentverket
och allmänna reklamationsnämnden, dels tio motioner som
väckts under den allmänna motionstiden och som tar upp olika konsumentpolitiska
frågor.

Utskottet tillstyrker bifall till propositionen i förevarande delar och
avstyrker bifall till samtliga motioner.

Till betänkandet har fogats elva reservationer, varav två (m, fp, c), en (fp,
c), fyra (m) och fyra (fp), samt tre särskilda yttranden.

Propositionen

I proposition 1986/87:100 bilaga 9 (finansdepartementet) föreslår regeringen
under punkterna Cl, C4 och C5 att riksdagen
(C 1) till Marknadsdomstolen för budgetåret 1987/88 anvisar ett förslagsanslag
av 2 599 000 kr.,

(C 4) till Konsumentverket för budgetåret 1987/88 anvisar ett förslagsanslag
av 51161 000 kr.,

(C 5) till Allmänna reklamationsnämnden för budgetåret 1987/88 anvisar
ett förslagsanslag av 8882000 kr.

Motionerna

1986/87:L701 av Håkan Stjernlöf (m) vari yrkas att riksdagen som sin mening
ger regeringen till känna vad som i motionen anförts angående SAS
överbokning.

1986/87:L704 (1986/87:K410) av Bengt Westerberg m. fl. (fp) vari yrkas att
riksdagen hos regeringen begär förslag om datorstödd konsumentupplysning.

1986/87:L705 av Siw Persson (fp) vari yrkas

1. att riksdagen hos regeringen begär att konsumentverket får i uppdrag
att finna former för en mer kontinuerlig information om gällande regler och
riktlinjer på konsumentskyddsområdet,

2. att riksdagen ger regeringen till känna vad i motionen anförts om
revidering av regelsystemet på konsumentskyddsområdet i takt med utvecklingen.

1 Riksdagen 1986/87. 8sami. Nr 22

1986/87:L708 av Marita Bengtsson m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen hos
regeringen anhåller om förslag till lag om förbud mot import och försäljning
av krigs- och våldsleksaker.

1986/87:L710 av Nils Berndtson och Tore Claeson (båda vpk) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i motionen
anförts rörande information om skäl till prisnedsättningen på livsmedel.

1986/87:L711 av Margareta Andrén (fp) vari yrkas att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av en
ombudsman för granskning av humanitära och välgörande insamlingar.

1986/87:L712 av Ulla Orring m. fl. (fp) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om initiativ från konsumentverket att i samarbete med andra organ
stimulera till ett frivilligt varudeklarationssystem för vissa varor,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om datorstödd konsumentupplysning,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om varuprovningen,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om konsumentskydd på bilområdet,

5. att riksdagen beslutar minska anslaget till Konsumentverket med
300000 kr. jämfört med regeringens förslag,

6. att riksdagen till allmänna reklamationsnämnden anslår ytterligare
300000 kr. utöver regeringens förslag,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om avskaffande av det partssammansatta rådet vid allmänna
reklamationsnämnden.

1986/87:L714 av Åke Selberg m. fl. (s) vari yrkas att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om test av
leksaksartiklar.

1986/87:L716 av Per-Olof Strindberg m. fl. (m) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om konsumentpolitikens inriktning,

2. att riksdagen beslutar att hos regeringen anhålla om förslag i besparingssyfte
som syftar till sammanslagning av statens pris- och kartellnämnd och
konsumentverket i enlighet med vad som anförts i motionen,

3. att riksdagen beslutar att till konsumentverket för budgetåret 1987/88
anvisa ett förslagsanslag av 50000000 kr.

1986/87:L718 (1986/87:Ju641) av Lars Werner m.fl. (vpk) vari yrkas att
riksdagen hos regeringen begär förslag till ändring eller tillägg i marknadsföringslagen
så att könsdiskriminerande reklam förbjuds.

LU 1986/87:22

Utskottet

LU 1986/87:22

Inledning

Utskottet behandlar i betänkandet frågan om anslag för budgetåret 1987/88
till marknadsdomstolen, konsumentverket och allmänna reklamationsnämnden
jämte två motioner (L712 yrkandena 5-7 och L716 yrkandena 2-3) med
anknytning till de två sistnämnda myndigheternas anslag och organisation.
Vidare behandlas en motion (L716 yrkande 1) som berör konsumentpolitikens
inriktning. Utskottet behandlar därjämte nio motioner som berör
följande ämnen, nämligen kontinuerlig information om gällande riktlinjer
(L705), informationsskyldighet vid extrapriser på livsmedel (L710), standardiserad
varuinformation (L712 yrkande 1), datakommunikation inom konsumentinformationen
(L704 och L712 yrkande 2), konsumentverkets varuprovningsverksamhet
(L712 yrkande 3), konsumentskydd på bilområdet
(L712 yrkande 4), könsdiskriminerande reklam (L718), förbud mot krigsleksaker
(L708), begränsning av ljudnivån på leksaker (L714), överbokningen
hos SAS (L701) samt kontroll av välgörenhetsinsamlingar (L711).

Som en allmän bakgrund till förslagen i propositionen och motionerna kan
nämnas att riksdagen våren 1986 godkände mål och riktlinjer för konsumentpolitiken
(prop. 1986/87:121, LU 34, rskr. 292). Riksdagsbeslutet innebär att
målet för konsumentpolitiken skall vara att stödja hushållen i deras strävan
att effektivt utnyttja sina resurser samt att stärka konsumenternas ställning
på marknaden. Konsumentpolitiken skall sålunda bli tydligare inriktad på
hushållsekonomiska frågor och då särskilt på hushållens baskonsumtion. Tre
särskilt viktiga utvecklingslinjer utpekas i riksdagsbeslutet. För det första
skall den lokala verksamheten ges hög prioritet. Utbyggnaden, som skall ske
genom kommunernas frivilliga åtaganden, bör ha som mål att konsumentpolitisk
verksamhet inrättas i alla kommuner. Vidare bör de lokala konsumentmyndigheternas
arbetsuppgifter och myndigheternas samarbete med
andra intressenter ges större omfattning. Bl. a. skall reklamationshanteringen
decentraliseras ytterligare. För det andra skall särskilt utsatta grupper
stödjas. För det tredje förordas att fler grupper i samhället engageras i
konsumentpolitiken. Konsumenternas möjligheter att påverka produktion
och distribution av varor och tjänster kan på det sättet förstärkas. Ett ökat
engagemang från organisationer eftersträvas. Vidare skall företagen ha ett
större ansvar för att förbättra konsumenternas förhållanden.

För att uppnå målet med konsumentpolitiken skall särskilda insatser göras
när det gäller att utveckla konsumenternas kunskaper genom utbildning,
konsumentinformation och information från företagen m. m. Forskning och
andra undersökningar om konsumenternas förhållanden skall få hög prioritet.
Riksdagsbeslutet innebar att konsumentverket tilldelas medel för vissa
åtgärder när det gäller livsstilsreklam och könsdiskriminerande reklam.

Några organisationsfrågor tas upp i riksdagsbeslutet. För att allmänna
reklamationsnämndens verksamhet löpande skall kunna värderas i ett
konsumentpolitiskt perspektiv beslöts att ett råd med företrädare för
konsumenter, näringsliv och kommuner knyts till nämnden. En omorganisation
av konsumentverket beslöts också.

Anslags- och organisationsfrågor

LU 1986/87:22

Marknadsdomstolen handlägger ärenden enligt konkurrenslagen (1982:729),
marknadsföringslagen (1975:1418), konsumentkreditlagen (1977:981), lagen
(1978:763) med vissa bestämmelser om marknadsföring av alkoholdrycker
och lagen (1978:764) med vissa bestämmelser om marknadsföring av
tobaksvaror, konsumentförsäkringslagen (1980:38), lagen (1971:112) om
avtalsvillkor i konsumentförhållanden samt lagen (1984:292) om avtalsvillkor
mellan näringsidkare.

Konsumentverket är central förvaltningsmyndighet för konsumentfrågor
med uppgift att stödja hushållen i deras strävan att effektivt utnyttja sina
resurser samt att stärka konsumenternas ställning på marknaden. I anslutning
till detta fullgörs de uppgifter som ankommer på konsumentombudsmannen
enligt marknadsföringslagen och lagen om avtalsvillkor i konsumentförhållanden.
Verket fullgör vidare uppgifter enligt konsumentkreditlagen
och förordningen (1985:619) om statligt stöd till glesbygd.

Konsumentverket omorganiserades den 1 juli 1986 som en följd av
riksdagens ovan redovisade beslut. Fr. o. m. budgetåret 1986/87 har programindelningen
avskaffats, och verket erhåller medel genom ett förvaltningskostnadsanslag
(förslagsanslag).

Allmänna reklamationsnämnden har till uppgift att pröva tvister mellan
konsumenter och näringsidkare rörande varor, tjänster och andra nyttigheter
samt att ge rekommendationer om hur tvister bör lösas. Nämnden skall
dessutom på begäran av domstol avge yttranden enligt lagen (1974:8) om
rättegången i tvistemål om mindre värden. Vidare skall nämnden stödja
kommunernas reklamationshantering och därvid bl. a. informera om nämndens
praxis och ge råd till konsumentvägledare på lokal nivå. Till nämnden
har knutits ett råd med uppgift att bistå nämnden i viktigare frågor om
verksamhetens omfattning och inriktning. Rådet skall bestå av företrädare
för konsumenter, näringsidkare och kommuner.

I budgetpropositionen föreslås såvitt gäller marknadsdomstolen att riksdagen
för budgetåret 1987/88 anvisar ett förslagsanslag av 2599000 kr.

Propositionen har i denna del inte föranlett något motionsyrkande, och
utskottet tillstyrker förslaget.

I fråga om konsumentverket föreslås att riksdagen för budgetåret 1987/88
anvisar ett förslagsanslag av 51161000 kr., vilket innebär en höjning av
anslaget med 1160 000 kr. Utgångspunkten vid anslagsberäkningen har varit
huvudförslaget med en beräknad minskning med 1 % för ifrågavarande
budgetår.

Beträffande allmänna reklamationsnämnden föreslås att medel för budgetåret
1987/88 beräknas med en real minskning av utgifterna med 1 % vilket
innebär ett förslagsanslag av 8882000 kr.

Medelsberäkningen för allmänna reklamationsnämnden kritiseras i motion
L712 (fp). Motionärerna hänvisar till riksdagsbeslutet våren 1986 om en
ökad lokal reklamationshantering vilket medförde en minskning av anslaget
för budgetåret 1986/87 till allmänna reklamationsnämnden med 300000 kr.
Enligt motionärerna har emellertid den avsedda decentraliserade reklamationshanteringen
ännu inte trätt i kraft. Tillströmningen av ärenden till

allmänna reklamationsnämnden är i stort sett oförändrad jämfört med
tidigare år. Den bedömning som gjordes våren 1986 var enligt motionärerna
sålunda felaktig. Mot denna bakgrund föreslås i motionen (yrkande 6) att
anslaget till allmänna reklamationsnämnden ökas med 300000 kr. för
budgetåret 1987/88.

En reducering av anslaget till konsumentverket begärs i motionerna L712
(fp) och L716 (m). Motionärerna i motion L716 framhåller att med ändrad
inriktning av konsumentverkets verksamhet kan besparingar göras. I motionen
förordas sålunda att konsumentverkets uppgifter begränsas. Verket bör
prioritera produktsäkerhetsarbetet på sådana områden som inte faller under
annan myndighets verksamhetsområde. Vidare bör verket prioritera frågor
rörande efterlevnaden av marknadsföringslagen, avtalsvillkorslagen och
branschöverenskommelser. Dessutom bör konsumentverket i ökad utsträckning
syssla med jämförande information om varors pris och kvalitet.
Däremot bör verket avstå från att behandla frågor som naturligen hör
hemma under andra specialmyndigheter. Med den nu förordade inriktningen
av konsumentverkets verksamhet saknas det enligt motionärernas mening
skäl för att ge verket det resurstillskott som regeringen föreslår.

Eventuella tillkommande uppgifter får lösas genom omfördelningar inom
verket. Mot denna bakgrund yrkar motionärerna (yrkande 3) att konsumentverket
erhåller ett oförändrat anslag, dvs. ett anslag motsvarande det som
gällde för budgetåret 1986/87 eller 50001000 kr.

I motion L712 yrkas att riksdagen till konsumentverket anvisar ett i
förhållande till regeringens förslag med 300000 kr. minskat anslag, dvs. ett
anslag av 50861000 kr. Genom anslagsminskningen vill motionärerna
finansiera den i motionen begärda ökningen av anslaget till allmänna
reklamationsnämnden.

Utskottet vill inledningsvis erinra om de ställningstaganden som riksdagen
gjorde våren 1986 när frågan om en ökad lokal reklamationshantering samt
anslaget till allmänna reklamationsnämnden behandlades (LU 1985/86:34).
Utskottet fann därvid i likhet med föredragande statsrådet att en ökad lokal
reklamationshantering borde kunna leda till minskad belastning på allmänna
reklamationsnämnden, vilket rimligen också borde resultera i ett i motsvarande
grad minskat behov av resurser. Hur stor resursminskningen kunde bli
var en bedömningsfråga och avhängig den takt i vilken den decentraliserade
reklamationshanteringen kunde byggas ut. Utskottet ansåg för sin del att det
var tveksamt om ärendetillströmningen skulle komma att minska under
budgetåret 1986/87 i den utsträckning som förutsattes i propositionen. Vid en
samlad bedömning av nämndens resurser ansåg utskottet inte att en så stor
besparing kunde göras som föreslogs i propositionen, nämligen 700000 kr.
Utskottet beräknade att besparingen skulle bli 300 000 kr. och föreslog därför
en höjning av det av regeringen föreslagna anslaget med 400000 kr.
Riksdagen godkände utskottets hemställan.

Utskottet vidhåller sin uppfattning att en ökad decentralisering av
reklamationsärenden till den kommunala konsumentverksamheten bör
kunna leda till minskad belastning på allmänna reklamationsnämnden, och
således även ett minskat resursbehov. Såsom utskottet framhöll i sitt
ovannämnda betänkande är frågan om hur stor resursminskningen kan bli en

LU 1986/87:22

bedömningsfråga och beroende av hur snabbt den lokala reklamationshanteringen
kan byggas ut. Utskottet gör den bedömningen att den decentraliserade
hanteringen av reklamationsärenden bör kunna få betydligt större
genomslagskraft under nästa budgetår. Utskottet är därför inte berett att
tillstyrka en höjning av anslaget till allmänna reklamationsnämnden såsom
begärts i motion L712. Utskottet tillstyrker således propositionens förslag
om medelsanvisning till allmänna reklamationsnämnden och avstyrker bifall
till motion L712 yrkande 6.

När det gäller anslaget till konsumentverket vill utskottet erinra om att det
har beräknats med utgångspunkt i huvudförslaget, vilket reellt sett innebär
en fortsatt minskning av verkets resurser. En ytterligare reducering av
anslaget i enlighet med förslaget i motion L716 skulle enligt utskottets
uppfattning innebära att för konsumenterna värdefull verksamhet fick
eftersättas. Utskottet kan inte medverka till en sådan utveckling och
avstyrker därför bifall till motionen i nu behandlad del. Mot bakgrund av
utskottets ovan redovisade ställningstagande i fråga om den i motion L712
begärda höjningen av anslaget till allmänna reklamationsnämnden avstyrker
utskottet även yrkandet om finansiering härav genom reducering av anslaget
till konsumentverket.

Utskottet tillstyrker med det anförda propositionens förslag såvitt gäller
anslaget till konsumentverket.

En besparingsmöjlighet på längre sikt föreslås också i motion L716 (m),
nämligen en sammanslagning av statens pris- och kartellnämnd (SPK) med
konsumentverket till ett organ. Enligt motionärerna skulle en sådan
omorganisation möjliggöra ytterligare samordning av den konsumentinformation
som båda verken producerar, och härigenom skulle ytterligare
rationaliseringsvinster kunna uppnås. De begär (yrkande 2) förslag i enlighet
med det anförda.

Utskottet erinrar om att motionsyrkanden om en sammanslagning av SPK
med konsumentverket har prövats och avslagits av riksdagen ett flertal
gånger under de senaste åren. Näringsutskottet som på begäran av lagutskottet
yttrat sig i saken (se senast NU 1985/86:6 y) har därvid funnit att tanken på
en sammanslagning framstår som orealistisk med hänsyn till att myndigheternas
aktiviteter är av mycket olika karaktär och riktar sig till skilda
målgrupper. Då lagutskottet senast behandlade frågan våren 1986 (LU
1985/86:34) anslöt sig utskottet helt till näringsutskottets ställningstagande
och avstyrkte bifall till det då aktuella motionsyrkandet, vilket riksdagen
godkände.

Utskottet finner inte skäl föreligga för ett ändrat ställningstagande i frågan
från riksdagens sida och avstyrker således bifall till motion L716 yrkande 2.

Utskottet behandlar i detta sammanhang en i motion L712 (fp) upptagen
fråga om det partssammansatta rådet hos allmänna reklamationsnämnden.
Motionärerna anser att det ej föreligger något behov av ett sådant råd. Det
leder enligt motionärerna enbart till onödig byråkrati och kostnader som inte
uppvägs av några vinster för konsumenten. Motionärerna begär därför
(yrkande 7) ett tillkännagivande om att det partssammansatta rådet hos
allmänna reklamationsnämnden bör avskaffas.

Som ovan redovisats godkände riksdagen våren 1986 att ett partssamman -

LU 1986/87:22

satt råd knöts till allmänna reklamationsnämnden. I sitt av riksdagen
godkända betänkande LU 1985/86:34 fann utskottet i likhet med föredragande
statsrådet att det var angeläget att allmänna reklamationsnämndens
verksamhet i högre grad än för närvarande förankrades i de konsumentpolitiska
sammanhangen. Mot bakgrund härav fann utskottet förslaget i
propositionen om inrättandet av ett partssammansatt råd, knutet till
nämnden, intressant och väl värt att pröva. Ett sådant råd skulle kunna ge
nämnden vägledning i olika policyfrågor. Utskottet tillstyrkte därför förslaget
i propositionen att knyta ett partssammansatt råd till allmänna reklamationsnämnden.
Utskottet framförde även en del synpunkter på vilka
arbetsuppgifter rådet borde ha. En förstahandsuppgift för rådet borde vara
att vägleda nämnden i policyfrågor. En annan viktig uppgift för rådet borde
vara att finna former för hur nämndens erfarenheter och kunskaper skulle
kunna ges en ökad och vidare spridning än vad som nu är fallet.

Enligt utskottets mening har några nya omständigheter inte framkommit
som bör föranleda riksdagen att ompröva sin inställning till frågan om ett
partssammansatt råd hos allmänna reklamationsnämnden. Utskottet avstyrker
följaktligen bifall till motion L712 yrkande 7.

Konsumentpolitikens inriktning m. m.

I motion L716 (m) behandlas frågan om den framtida konsumentpolitikens
inriktning. Motionärerna framhåller att konsumentpolitiken måste utgå från
konsumenternas rätt att utifrån sin egen situation träffa ett önskat val. Det är
således individernas valfrihet som skall styra företagens utbud av varor och
tjänster. Enligt motionärerna är det endast ett marknadsekonomiskt system
med näringsfrihet och fri konkurrens som garanterar att de enskilda
människorna kan styra sin konsumtion i banor som bäst passar de egna
önskemålen och den egna ekonomin. Motionärerna begär (yrkande 1) ett
tillkännagivande av det anförda.

Utskottet erinrar om att ett motionsyrkande med i huvudsak samma syfte
som det nu aktuella behandlades i samband med riksdagens beslut våren 1986
om konsumentpolitikens inriktning (prop. 1985/86:121, LU 34, rskr. 292). På
lagutskottets begäran yttrade sig näringsutskottet i frågan och framhöll
därvid bl. a. att det inte förelåg något förslag om att det marknadsekonomiska
systemet skulle uppges eller väsentligen förändras. Marknadsekonomins
brister fick man dock inte bortse från. Enighet tycktes råda om att dessa
brister i första hand borde bekämpas genom lagstiftning och att konkurrenslagstiftningen
därvid spelade en nyckelroll. Näringsutskottet ville från sina
utgångspunkter understryka det som i propositionen sades om effektiv
konkurrens som ett led i konsumentpolitiken. Fortsatta och intensifierade
insatser för att befrämja konkurrensen borde alltså utgöra ett viktigt inslag i
denna politik. Något särskilt uttalande av riksdagen härom fann näringsutskottet
inte motiverat. Lagutskottet anslöt sig till näringsutskottets ställningstagande
och avstyrkte bifall till motionsyrkandet.

Vad sålunda anförts äger fortfarande giltighet. Inte heller det nu föreliggande
motionsyrkandet bör därför föranleda något uttalande från riksdagens
sida. Yrkande 1 i motion L716 avstyrks följaktligen.

LU 1986/87:22

Information om gällande regler och riktlinjer på
konsumentskyddsområdet m. m.

I motion L705 (fp) begärs (yrkande 1) att konsumentverket får i uppdrag att
finna former för en mer kontinuerlig information om gällande regler och
riktlinjer på konsumentskyddsområdet. Motionären anför att när en riktlinje
utfärdas görs ofta en informationsinsats som leder till att företagen agerar i
enlighet med vad som sägs i riktlinjen. Så småningom faller dock riktlinjen i
glömska och därmed också de regler som uppställts. Enligt motionären är det
därför nödvändigt att finna former för en mer kontinuerlig information om
gällande regler. Vidare anförs i motionen att det också är viktigt — inte minst
för efterlevnaden av reglerna på konsumentskyddsområdet - att dessa
riktlinjer och branschöverenskommelser revideras i takt med utvecklingen,
och motionären begär i yrkande 2 ett tillkännagivande härom.

Utskottet delar motionärens uppfattning att det är angeläget att näringsidkare
och konsumenter kontinuerligt informeras om gällande riktlinjer samt
att regelsystemet ses över i takt med utvecklingen. Enligt vad utskottet
inhämtat pågår också inom konsumentverket ständigt arbete med olika
informationsinsatser. När det särskilt gäller information om utfärdade
riktlinjer kan konstateras att verket en gång i halvåret upprättar en
förteckning över dessa i kronologisk ordning samt med sakregister. Denna
förteckning ingår i konsumentverkets författningssamling och distribueras
således till abonnenterna på författningssamlingen. Vidare informeras,
enligt vad utskottet erfarit, bl. a. Näringslivets delegation för marknadsrätt
(NDM) om varje upprättad förteckning. I fråga om revidering av regelsystemet
har vidare inhämtats att arbete härmed pågår kontinuerligt inom
konsumentverket. Mot bakgrund av det anförda anser utskottet att motion
L705 inte bör föranleda någon riksdagens åtgärd. Utskottet avstyrker således
motionen.

Utskottet behandlar i detta sammanhang även motion L710 (vpk) om viss
informationsskyldighet vid s. k. lockpriser på livsmedel. I motionen anförs
att livsmedelshandeln i ökad omfattning tillämpar ett system där vissa varor
erbjuds till lägre pris än det ordinarie. Skälen till prisnedsättningen kan
variera men i många fall är skälet att endast kort tid återstår av varans
hållbarhetstid. Lockpriserna kan enligt motionärerna skapa problem eftersom
orsaken till prisnedsättningen inte anges och möjligheterna att kontrollera
datummärkningen kan vara begränsade, särskilt för äldre personer med
nedsatt syn. Många kan således komma att inhandla livsmedel med mycket
begränsad hållbarhet utan att vara medvetna härom. Motionärerna anser
därför att informationsskyldigheten vid s. k. lockpriser bör utvidgas till att
omfatta även skälen till prisnedsättningen, och de begär ett tillkännagivande
härom.

Utskottet vill hänvisa till att konsumentverket har utfärdat riktlinjer för
information till konsument vid tillfälliga prisaktiviteter för dagligvaror
(KOVFS 1977:1). Dessa riktlinjer innefattar dock inte någon informationsskyldighet
om skälen till prisnedsättningen. Enligt vad utskottet erfarit är
emellertid frågan om extrapriser på livsmedel och eventuell revidering av
nämnda riktlinjer föremål för diskussion inom konsumentverket. Frågan om

LU 1986/87:22

extrapriser på livsmedel är även uppmärksammad i andra sammanhang.
Sålunda ankommer det enligt direktiven på utredningen (Jo 1986:02) om
konkurrensförhållanden och prisökning inom livsmedelsindustrin och livsmedelshandeln
att bl. a. behandla de marknadsföringsmetoder och former
för priskonkurrens som tillämpas och belysa deras konsekvenser för konsumenterna,
bl. a. effekterna på livsmedelskvaliteten. Vidare har jordbruksministern
— i samband med deltagande i Svenska sparbanksföreningens
konferens den 18 mars 1987 om Sveriges ekonomiska läge - riktat en
uppmaning till handeln att gå igenom systemet med extrapriser och
undersöka om det verkligen fungerar på avsett sätt. Om så inte är fallet bör,
enligt jordbruksministern, handeln själv sanera systemet.

Utskottet, som konstaterar att frågan om extrapriser på livsmedel är
föremål för överväganden på olika håll, anser mot denna bakgrund inte att
riksdagen nu bör göra något uttalande på sätt som begärs i motion L710.
Motionen avstyrks följaktligen.

Information på produkterna

Frågan om standardiserad varuinformation tas upp i motion L712 (fp).
Motionärerna begär (yrkande 1) ett tillkännagivande om att konsumentverket
bör ta initiativ till att i samarbete med andra organ stimulera till ett system
med frivillig varudeklaration för vissa varor. I motionen understryks att en av
de mest angelägna konsumentfrågorna är att ge konsumenten tillgång till
ändamålsenlig information om varorna i den vardagliga köpsituationen.
Informationen bör utformas så att jämförelser mellan olika alternativ
underlättas. Motionärerna anser att det i dag, trots en allmän förbättring av
de konsumentpolitiska åtgärderna, är svårare än någonsin att i butiken få en
objektiv konsumentinformation. Motionärerna hänvisar till ett förslag från
varuprovningskommittén av innebörd att man på frivillig väg skulle söka
bygga upp ett varudeklarationssystem i samarbete med näringslivet. Ett
sådant system med igenkänningstecken skulle, påpekas det, gagna den
marknadsföring som seriösa och ansvarskännande företag bedriver. Systemet
skulle också göra det lättare för konsumenten att välja rätt vara till rätt
pris. En utvecklingsmodell kan enligt motionärerna vara den som möbelbranschen
tillämpar. Den branschens ”Möbelfakta” är en tillförlitlig och av
konsumenterna efterfrågad information.

En motion (fp) med samma syfte som den nu aktuella behandlades av
utskottet i betänkandet LU 1985/86:34. Utskottet redovisade därvid det av
motionärerna åberopade förslaget av varuprovningskommittén, (SOU
1982:38) Fakta för konsumenter. Detta förslag jämte remissyttranden
däröver har beretts vidare av konsumentpolitiska kommittén som dragit
slutsatsen att det då inte var möjligt eller önskvärt att få till stånd ett
omfattande informationssystem av VDN-karaktär. Denna uppfattning godtogs
av föredragande statsrådet i proposition 1985/86:121 om inriktningen av
konsumentpolitiken. Utskottet som delade motionärernas uppfattning om
önskvärdheten av att produktinformationen förbättras ansåg det dock inte
meningsfullt att söka få fram ett omfattande varudeklarationssystem av
VDN-karaktär. Enligt utskottets mening borde man i stället ta fram

LU 1986/87:22

1* Riksdagen 1986187. 8saml. Nr22

standardiserad varuinformation för vissa varugrupper, såsom exempelvis de
av motionärerna åberopade ”Möbelfakta”. I likhet med vad som anfördes i
nämnda proposition förutsatte utskottet att produktinformation i ökad
utsträckning skulle tas fram genom näringslivets försorg. Utskottet ansåg för
sin del att framtagandet av standardiserad varuinformation var ett område
väl lämpat för näringslivets egenåtgärder. Arbetet med framtagande av
varufakta borde ske i frivillig samverkan med konsumentverket. Utskottet
utgick från att verket skulle ta erforderliga initiativ för att få till stånd
branschöverenskommelser på sådana områden där det bedömdes nödvändigt.
Utskottet ansåg att det anförda i huvudsak fick anses ha tillgodosett
motionärernas önskemål och att något särskilt tillkännagivande därför inte
var påkallat.

Utskottet har nu ingen annan uppfattning i frågan och avstyrker således
bifall till motion L712 yrkande 1.

Datakommunikation inom konsumentinformationen

Frågor om användandet av datakommunikation i konsumentinformationen
tas upp i motionerna L704 och L712 (båda fp).

I den förstnämnda motionen, vars motivering återfinns i motion K410,
begärs förslag om datorstödd konsumentupplysning. Motionärerna anför att
på en marknad där allt fler leverantörer presenterar sina produkter blir det
allt svårare för den enskilde konsumenten att orientera sig och att skaffa sig
kvalificerad varuinformation som bas för sitt köpbeslut. Mot denna bakgrund
blir rådgivning om och överblick över marknadens utbud än viktigare.
Emellertid når de jämförande tester och provtagningar som görs ofta inte ut
till konsumenterna. Med bl. a. videotex skulle enligt motionärerna sådan
viktig jämförande information om varor och tjänster kunna ställas till många
konsumenters förfogande. Konsumentverket bör därför få i uppdrag att
närmare överväga hur videotex m. m. kan användas för teledistribuerad
varuinformation direkt till konsumenten.

I motion L712 anförs att rådgivning och upplysning till den enskilde
konsumenten till stor del är ett kvantitetsproblem och för att nå ut till
konsumenten bör man ta datatekniken till hjälp. För att sådan datorstödd
konsumentupplysning på ett meningsfullt sätt skall kunna föras ut till
konsumenterna bör dock enligt motionärerna följande åtgärder vidtas.
Branschorganisationerna bör uppmuntras att själva bygga upp konsumentdatabaser
med produktfakta och jämförande varuanalyser. Konsumentverket
bör i samverkan med industrin arbeta fram praktiska normer och
standarder för sådana varuöversikter som är direkt avsedda för konsumenten.
Vidare bör konsumentverket ta fram datorprogram med konsumentrådgivning
som via t. ex. videotexnätet kan föras ut till konsumenten. Konsumentverket
bör också i samverkan med televerket studera hur konsumentupplysning
bedrivs i närstående stora utländska videotexsystem. Slutligen
bör industrins företrädare uppmuntras att tillsammans med televerket starta
praktiska prov med videotex för konsumentupplysning. Motionärerna begär
(yrkande 2) att det anförda ges regeringen till känna.

Utskottet erinrar om att konsumentverket i mars 1986 avlämnade en

LU 1986/87:22

lägesrapport i fråga om utvecklingsarbetet med datahjälpmedel för det
kommunala konsumentarbetet. Av rapporten framgår bl. a. följande. Konsumentverket
har i samarbete med företrädare för den kommunala konsumentverksamheten
i tre kommuner tagit fram ett datorprogram som syftade
till att underlätta den hushållsekonomiska rådgivningen i kommunerna.
Resultatet av ett försök år 1984 med det första programmet var påfallande
positivt. Sedan dess har flera nya egenskaper tillförts programmet samtidigt
med att ytterligare utprovningar gjorts när det gäller datorprogram med
budgetrådgivning. Därefter har framtagits en modell för budgetrådgivning
som kan anpassas till de enskilda hushållens förutsättningar. Verket hade för
avsikt att undersöka hur stort intresse kommunerna kunde ha för att använda
modellen i datorprogram. Beträffande marknadsöversikter pågick arbete
med att få fram ett videotexsystem som skulle omfatta de viktigaste
hushållskapitalvarorna. Systemet innebar att tillverkare och/eller generalagenter
genom egna terminaler lägger in aktuella uppgifter om sina
produkter. En försöksverksamhet skulle påbörjas hösten 1986, och den
innebar att åtta till tio kommuner skulle få tillfälle att kostnadsfritt använda
databasen under ett halvt år.

Motioner med samma syfte som de nu aktuella behandlades av riksdagen
våren 1986 i samband med regeringens förslag om konsumentpolitikens mål
och inriktning. Utskottet framhöll därvid att utnyttjandet av datatekniken
för konsumentinformation kan medföra stora fördelar. Utskottet noterade
med tillfredsställelse att utvecklingen tagit ytterligare steg framåt genom att
arbetet med ett videotexsystem för marknadsöversikter framskridit så långt
att en försöksverksamhet inom kort skulle kunna komma i gång. Utskottet
utgick vidare från att konsumentverket under utvecklingsarbetet har samverkan
med televerket eller tar de initiativ som krävs för att i samarbete med
detta verk ytterligare utveckla datakommunikationen inom området för
konsumentinformation. Något särskilt uppdrag till konsumentverket att i
samverkan med televerket studera konsumentinformation medelst datateknik
ansåg utskottet därför inte erforderligt. Med hänsyn till det pågående
försöks- och utvecklingsarbetet på området ansåg utskottet det inte heller
nödvändigt med ett tillkännagivande i de övriga frågor som tagits upp i
motionerna. På hemställan av utskottet avslog riksdagen motionerna.

Enligt vad utskottet nu inhämtat föreligger sedan årsskiftet 1986-1987 ett
färdigt datorprogram för budgetrådgivning, och intresset för detta är stort
hos kommunerna. I fråga om den försöksverksamhet med videotexsystem
för marknadsöversikter som skulle ha påbörjats hösten 1986 har den på
grund av tekniska problem ännu inte startat. Utskottet har dock erfarit att
problemen nu i huvudsak är lösta, och försöksverksamheten beräknas kunna
komma i gång hösten 1987. Mot bakgrund av att nämnda försöksverksamhet
snart kan påbörjas anser utskottet att något särskilt uppdrag till konsumentverket
om att överväga hur videotex m. m. kan användas för varuinformation,
som begärs i motion L704, inte behöver ges. När det gäller de i motion
L712 berörda frågorna anser utskottet — med hänsyn till pågående försöksoch
utvecklingsarbete på området — att det inte heller nu är erforderligt med
något tillkännagivande. Utskottet avstyrker därför bifall till motionerna
L704 och L712 yrkande 2.

LU 1986/87:22

Konsumentverkets varuprovningsverksamhet

LU 1986/87:22

I förenämnda motion L712 (fp) tas även upp frågor om konsumentverkets
varuprovningsverksamhet. I motionen påpekas att resultatet av varuprovningar
är det som mest efterfrågas av konsumenterna i samband med
rådgivning. Motionärerna understryker också vikten av ett utvidgat internationellt
samarbete mellan olika provningslaboratorier. Genom en utökad
provningsverksamhet kan konsumenterna erbjudas bättre produkter samtidigt
som producenterna tillskapar mer ändamålsenliga varor. Motionärerna
anser att en nackdel med den nuvarande provningsverksamheten, som
konsumentverket bedriver på uppdrag, är att det är fabrikanterna som
bestämmer vilka varor som skall provas. För att en provning skall vara
tillfredsställande från konsumentsynpunkt bör alla märkesvaror inom samma
varugrupp provas jämsides. Motionärerna framhåller att även producenterna
har ett intresse av provning eftersom hög funktionsduglighet är ett
konkurrensmedel, vilket innebär att en del av provningen kan finansieras
med avgifter. Konsumentverkets framtida provningsverksamhet bör enligt
motionärerna bedrivas enligt de riktlinjer som anförts, och de begär
(yrkande 3) ett tillkännagivande härom.

Frågan om konsumentverkets varuprovningsverksamhet behandlades
ingående av riksdagen våren 1986 med anledning av den tidigare nämnda
propositionen 1985/86:121 om inriktningen av konsumentpolitiken och ett
motionsyrkande med samma syfte som det nu aktuella. I propositionen
erinrades om att syftet med varuprovningsverksamheten är att främja
utvecklingen av bättre produkter samt att utarbeta underlag för information.
Föredragande statsrådet ansåg att det arbete konsumentverket bedriver på
området är viktigt och att det bör fortsätta. Han pekade vidare på att behovet
av metodutveckling vad avser provning av konsumentvaror allmänt anses
vara mycket stort. Med hänsyn härtill föreslogs att konsumentverket borde
överväga möjligheterna att utveckla och utöka verkets provningsverksamhet
både vad avser volym och provningsområden. I detta syfte förordades också
att man skulle pröva en ordning som innebär att marknadsmässig hänsyn tas
vid prissättningen och att konsumentverket tillåts få ekonomiskt överskott av
provningarna.

I sitt av riksdagen godkända betänkande LU 1985/86:34 förklarade sig
utskottet dela uppfattningen att varuprovningsverksamheten ger ett betydelsefullt
underlag för den allmänna konsumentinformationen, och utskottet
såg med tillfredsställelse att verkets erfarenheter på området nu skulle tas till
vara och att möjligheterna att vidareutveckla verksamheten övervägdes.
Utskottet delade också uppfattningen i den då aktuella motionen att
resultatet av en provning av varor inom en varugrupp blir av större värde för
konsumenterna om undersökningen omfattar merparten av de märkesvaror
som finns. Det var därför enligt utskottet viktigt att man inriktar sig på att få
med så många märkesvaror som möjligt i testerna. Utskottet framhöll dock
att förutsättningen för den uppdragsfinansierade provningsverksamheten är
att företagen frivilligt vänder sig till konsumentverket för att få sina
produkter testade. Mot denna bakgrund var det angeläget att verket också
hade resurser för egna kompletterande undersökningar. Utskottet såg därför

positivt på vad som sades i propositionen om att man, när det gäller
varuprovningsverksamheten, borde pröva en ordning som innebar att
marknadsmässiga hänsyn tas vid taxesättningen och att verket tillåts få ett
ekonomiskt överskott av provningarna. Samtidigt påpekades emellertid att
av konkurrensskäl möjligheterna torde vara begränsade att få några mer
betydande överskott. Utskottet ställde sig också bakom vad motionärerna
anfört om betydelsen av ett utvidgat internationellt samarbete på området.
Genom det anförda fick motionärernas synpunkter enligt utskottets mening
anses tillgodosedda, och motionsyrkandet borde därför inte föranleda någon
riksdagens särskilda åtgärd.

Enligt vad utskottet inhämtat i förevarande ärende pågår arbete inom
konsumentverket med att utveckla och utöka varuprovningsverksamheten.
Utskottet, som nu inte har någon annan uppfattning i fråga om verkets
varuprovningsverksamhet än vad som redovisats ovan, anser mot bakgrund
härav att motion L712 yrkande 3 inte behöver föranleda någon särskild
åtgärd från riksdagens sida.

Konsumentskydd på bilområdet

I motion L712 (fp) yrkas (yrkande 4) att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad som i motionen anförs om konsumentskydd på
bilområdet. Motionärerna tar upp konsumentskyddet såväl vid inköp av
begagnade bilar som vid reparations- och servicearbeten på bilar. I den
förstnämnda frågan anför motionärerna att konsumentverket - efter flera
års förhandlande med Motorbranschens riksförbund — ensidigt beslutade,
utfärda riktlinjer för information om begagnade personbilar. Dessa riktlinjer
gäller fr. o. m. den 1 juli 1985. Emellertid har, anför motionärerna vidare,
konsumentvägledare i Stockholm genom en undersökning konstaterat att
ytterst få företag inom bilhandeln följer dessa riktlinjer. Eftersom någon
väsentlig förbättring för konsumenten således inte har skett anser motionärerna
att kraftfullare åtgärder är motiverade.

I fråga om service- och reparationsarbeten på bilar konstaterar motionärerna
att konsumenttjänstlagen medfört en försämring för konsumenterna.
Tidigare fanns en överenskommelse mellan konsumentverket och Motorbranschens
riksförbund om regler för bilreparationer. Enligt motionärerna
har Motorbranschens riksförbund beslutat att överenskommelsen inte längre
skall följas med hänvisning till konsumenttjänstlagen. I praktiken innebär
detta att reparationsverkstäderna inte längre anser sig skyldiga att utan
uppmaning från kunderna lämna uppgifter om beräknat pris och tidpunkt för
arbetets utförande samt lämna beställningssedel angående vad som skall
åtgärdas på bilen. Motionärerna påpekar att frågor av sådan art inte regleras i
konsumenttjänstlagen specifikt för varje bransch utan det förutsattes att
bilbranschen i förhandlingar med konsumentverket eller genom eget initiativ
tar fram erforderliga konsumentskyddande regler. Motionärerna konstaterar
att så har inte skett och anser att kraftfulla åtgärder måste vidtas även i
denna fråga.

Utskottet vill för sin del framhålla att konsumentpolitiska åtgärder på
bilområdet måste ges hög prioritet. Konsumentverket har också under årens

LU 1986/87:22

lopp gjort väsentliga insatser i olika avseenden för att stärka konsumenternas
ställning med hänsyn till att bilen är en tung post i hushållens ekonomi. När
det gäller inköp av begagnade bilar har — såsom framhålls i motionen —
konsumentverket tagit fram riktlinjer för information om begagnade personbilar,
vilka trädde i kraft den 1 juli 1985 (KOVFS 1985:3). Riktlinjerna gäller
när näringsidkaren saluhåller begagnad personbil till enskild konsument till
ett pris överstigande 5 000 kr. Enligt riktlinjerna skall en begagnad personbil,
när den saluhålls, vara försedd med en skriftlig varudeklaration. Beträffande
varudeklarationens innehåll hänvisas till riktlinjerna. Bakgrunden till riktlinjerna
är att konsumentverket anser att kunden bör ha tillgång till samma
information om bilen som säljaren skaffat sig. Såsom påpekas i motionen har
det emellertid visat sig att endast ett fåtal bilförsäljare följer dessa riktlinjer.
Med hänsyn härtill har enligt vad utskottet erfarit konsumentombudsmannen
(KO) nu beslutat att föra ett ärende till marknadsdomstolen för att
därigenom kunna få bilbranschen att följa riktlinjerna.

Även när det gäller reparations- och servicearbeten på bilar har konsumentverket
tagit initiativ till en förbättring av konsumenternas ställning.
Enligt vad utskottet erfarit har sålunda förhandlingar mellan företrädare för
konsumentverket och Motorbranschens riksförbund (MRF) förts under
cirka ett års tid i syfte att en branschöverenskommelse med regler för
bilreparationer skall komma till stånd. Dessa förhandlingar har emellertid
strandat. Mot denna bakgrund har, enligt vad utskottet erfarit, konsumentombudsmannen
för avsikt att under våren 1987 hos marknadsdomstolen med
stöd av 3 § marknadsföringslagen (1975:1418) ansöka om att MRF:s medlemmar
åläggs viss informationsskyldighet.

Utskottet vill tillägga att också generella konsumentpolitiska insatser har
stor betydelse på bilområdet. Inom justitiedepartementet bereds för närvarande
frågan om en ny lagstiftning om konsumentköp på grundval av att
konsumentköputredningen år 1984 framlagt betänkandet (SOU 1984:25) Ny
konsumentköplag. Konsumenttjänstlagen (1985:716) som trädde i kraft den
1 juli 1986 innebär att konsumenternas ställning allmänt sett stärkts väsentligt.

I avvaktan på marknadsdomstolens avgöranden i fråga om varudeklaration
på begagnade bilar och informationsskyldighet vid reparations- och
servicearbeten anser utskottet att riksdagen inte nu bör göra något uttalande
med anledning av motionen i denna del. Med hänsyn till frågans vikt
förutsätter utskottet att regeringen följer utvecklingen och då särskilt
beaktar om det med hänsyn till utgången i marknadsdomstolen finns
anledning att vidta åtgärder i syfte att stärka konsumenternas ställning på
bilområdet.

Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motion L712 yrkande 4.
Könsdiskriminerande reklam

I motion L718 (vpk) begärs förslag till ändring eller tillägg i marknadsföringslagen
så att könsdiskriminerande reklam förbjuds. Enligt motionärerna
förekommer könsdiskriminerande reklam allt oftare vilket motverkar strävandena
mot jämställdhet mellan könen.

LU 1986/87:22

Som utskottet framhållit då frågan om förbud mot könsdiskriminerande
reklam tidigare varit aktuell (se LU 1985/86:34) bör sådana avarter inom
reklamen som tar sig uttryck i framställningar av könsdiskriminerande natur
och som kan upplevas som kränkande inte få förekomma. Utskottet har
därför helt ställt sig bakom syftet med motionen. Det finns också ett klart
avståndstagande från denna form av reklam hos en bred allmänhet, och även
näringslivet har sedan tio år tillbaka klart vänt sig mot den könsdiskriminerande
reklamen, något som kommit till uttryck i bl. a. en deklaration som
Näringslivets delegation för marknadsrätt (NDM) avgav 1976. Enligt
utskottets mening har denna deklaration haft en sanerande effekt. Den typ
av annonser som exempelvis framställer kvinnor som enbart sexobjekt
förekommer dock fortfarande. När en sådan annons någon gång dyker upp
på marknaden, möts den nästan omgående av ett kraftigt avståndstagande
från en bred opinion, vilket i regel har sådana negativa effekter för
annonsören att annonsen ganska snart dras tillbaka.

Ett svårare problem utgör däremot, som utskottet tidigare påpekat, den
schabloniserande reklam som kan sägas avspegla vissa värderingar och
handlingssätt i samhället, som av en del människor kan upplevas som
könsdiskriminerande och av andra som betydligt mer positiva och kanske
roande. Utskottet vill ånyo understryka att det är viktigt att reklamen
återspeglar ett livsmönster som bygger på principen om kvinnors och mäns
lika värde och på jämställdhet mellan könen. Utskottet vidhåller sin
uppfattning att lagstiftning inte är något bra instrument när det gäller att
komma till rätta med reklam som avviker från denna grundprincip och bör
tillgripas endast om det visar sig att det inte går att på annat sätt få till stånd en
nödvändig sanering av marknaden. I sistnämnda hänseende vill utskottet
erinra om att konsumentverket år 1986 fick i uppdrag av regeringen att
dokumentera den könsdiskriminerande reklamens omfattning och att följa
dess utveckling samt att senast vid utgången av år 1988 till regeringen
redovisa sina erfarenheter och bedömningar. Ingenting hindrar konsumentverket
att i samarbete med jämställdhetsombudsmannen (JÄMO) före
nämnda tidpunkt hos regeringen begära särskilda åtgärder, om så befinns
nödvändigt.

Konsumentverkets arbete har enligt vad utskottet inhämtat fortskridit så
långt att verket fått in och sammanställt ett underlag för en bedömning av
frågan om förekomsten av könsdiskriminerande reklam. Underlaget skall nu
sändas ut till olika organisationer varefter konsumentverket avser att ta upp
diskussioner med organisationerna om vilka kriterier på könsdiskriminerande
reklam som skall ställas upp.

På grund av det anförda anser utskottet att motion L718 inte bör föranleda
någon åtgärd från riksdagens sida.

Förbud mot krigsleksaker

I motion L708 (s) yrkas att riksdagen hos regeringen anhåller om förslag till
lag om förbud mot import och försäljning av krigs- och våldsleksaker.
Motionärerna anför att kampen mot våld i alla former måste intensifieras,
och ett led i detta arbete är att förhindra en fortsatt försäljning av krigs- och
våldsleksaker. I motionen hänvisas till en överenskommelse som år 1979

LU 1986/87:22

träffats mellan konsumentverket och dåvarande lekmiljörådet å ena sidan
och företrädare för leksaksbranschen å andra sidan om bl. a. förbud mot
försäljning av vissa krigsleksaker. Motionärerna påpekar också att överenskommelsen
inte har följts av somliga butiksägare. Vidare framhålls i
motionen att man från bl. a. leksakshandlarnas riksförbund uttalat sig för ett
upphävande av det säljstopp som i dag finns för vissa krigsleksaker. Mot
denna bakgrund och med hänsyn till de starka vinstintressen som finns i
leksaksbranschen kommer enligt motionärernas uppfattning inte en ny
frivillig överenskommelse att kunna förhindra försäljning av krigsleksaker.
För att en rejäl sanering av branschen skall komma till stånd krävs enligt
deras mening ett import- och försäljningsförbud av krigs- och våldsleksaker.

Utskottet erinrar om att frågan om ett lagstadgat förbud mot krigs- och
våldsleksaker behandlats i Nordiska rådet med anledning av ett medlemsförslag.
Förslaget hänvisades till juridiska utskottet och blev föremål för
omfattande remissbehandling. Juridiska utskottet ställde sig bakom strävandena
att på frivillighetens väg införa begränsningar och bygga ut redan
ingångna frivilliga överenskommelser på området. Utskottet pekade vidare
på att det vid remissbehandlingen framkommit värdefulla synpunkter på
möjligheterna att genom undervisnings- och upplysningsverksamhet skapa
förståelse för nödvändigheten av att intressera ungdomen för aktiviteter som
inte inbegrep användning av krigs- och våldsleksaker. Också dessa möjligheter
borde noga studeras och stödjas av myndigheterna i de nordiska länderna.
Det föreliggande faktaunderlaget ledde emellertid juridiska utskottet till
ståndpunkten att det fanns betänkligheter mot att söka få krigs- och
våldsleksaker avskaffade genom lagstiftning. Utskottet hemställde därför att
Nordiska rådet inte företog sig något i anledning av medlemsförslaget. Rådet
beslöt år 1985 att bifalla utskottets hemställan. En närmare redogörelse för
skälen till juridiska utskottets ställningstagande finns i lagutskottets betänkande
LU 1985/86:34.

I riksdagen aktualiserades frågan år 1986 genom en motion med samma
syfte som den nu aktuella. Lagutskottet framhöll i sitt av riksdagen godkända
betänkande LU 1985/86:34 att det var angeläget att man i största möjliga
utsträckning försökte motverka en spridning av våldsleksaker. Mot bakgrund
av de ställningstaganden som gjordes vid sakens behandling i Nordiska
rådet kunde utskottet dock konstatera att det inte fanns förutsättningar för
en lagstiftning i ämnet. I stället fick andra åtgärder övervägas i enlighet med
vad som anfördes i Nordiska rådet. Med hänsyn till frågans vikt utgick
utskottet från att barnmiljörådet skulle ta de initiativ till en revidering av
1979 års överenskommelse eller till en ny överenskommelse som kunde anses
påkallade. Något uttalande från riksdagens sida var därför inte erforderligt,
och utskottet avstyrkte således bifall till motionen.

Då frågan om förbud mot krigs- och våldsleksaker nu åter tagits upp
motionsvägen vill utskottet än en gång stryka under att spridningen av sådana
leksaker bör motverkas i största möjliga utsträckning. Inte minst med hänsyn
till att användningen av leksaker av denna typ kan bidra till ett ökat våld i
samhället framstår det som i hög grad angeläget att åtgärder vidtas på
området. Liksom tidigare måste emellertid utskottet konstatera att det inte
finns förutsättningar för en lagstiftning i ämnet och att man därför får söka

LU 1986/87:22

andra vägar till en lösning av problemet. Som utskottet tidigare påpekat kan
en ökad upplysnings- och undervisningsverksamhet vara en framkomlig väg.
Också möjligheterna att efter mönster av 1979 års överenskommelse söka
begränsa förekomsten av krigs- och våldsleksaker på frivillighetens väg bör
uppmärksammas. Enligt vad utskottet inhämtat har barnmiljörådet nyligen
kallat branschens företrädare till förhandlingar i syfte att få till stånd en ny
överenskommelse. I avvaktan på resultatet av förhandlingsarbetet anser
utskottet att något uttalande från riksdagens sida för närvarande inte är
påkallat med anledning av motion L708.

Begränsning av ljudnivån på leksaker

I motion L714 (s) anförs att vissa leksaker såsom exempelvis knallfreestyle
har ljudnivåer som enligt forskarna kommer att bli en av de vanligaste
orsakerna till bullerskador hos personer i framtiden. Då det enligt motionärerna
är uppenbart att barn som får eller köper leksaker med skadliga
ljudeffekter inte är medvetna om riskerna bör åtgärder företas i förebyggande
syfte. Sålunda bör, anser motionärerna, leksaksbranschen åläggas att
testa de artiklar som avger ljud, och de artiklar som då understiger ett visst
gränsvärde bör åsättas en deklaration om att de godkänts för försäljning. I
motionen begärs ett tillkännagivande i enlighet härmed.

Utskottet delar motionärernas uppfattning om vikten av att åtgärder vidtas
mot sådana leksaker som kan föranleda hörselskador. Enligt vad utskottet
inhämtat har frågan om ljudnivån på leksaker under lång tid varit föremål för
konsumentverkets uppmärksamhet. Sålunda har konsumentverket i rapport
1983:3—03 Hur mycket ljud tål barnen? presenterat en utredning om ljud
från leksaker som utförts vid Yrkesaudiologen vid Sahlgrenska sjukhuset i
Göteborg på uppdrag av verket. Mot bakgrund av bl. a. de rekommendationer
som därvid föreslogs arbetar man nu inom konsumentverket med att få
fram riktlinjer för ljudnivån på leksaker. Med hänsyn till det arbete som
sålunda pågår inom konsumentverket anser utskottet dock inte att något
riksdagens uttalande i denna fråga nu är påkallat. Utskottet avstyrker därför
bifall till motion L714.

Överbokning hos SAS

1 motion L701 tas upp frågan om medvetna överbokningar hos SAS. Enligt
motionären bör den som beställt en flygbiljett också vara säker på att få följa
med det flygplan som han bokat plats på, och det är därför mycket
otillfredsställande att SAS medvetet bokar in fler passagerare än flygplanet
kan ta. Denna medvetna överbokningspolitik anser motionären inte bör få
förekomma utan bör stoppas genom ändrad konsumentlagstiftning, och i
motionen begärs ett tillkännagivande i enlighet härmed.

Utskottet har erfarit att konsumentverket har haft överläggningar med
SAS om de rutiner som bolaget tillämpar i samband med överbokning av
passagerare på vissa flygningar. Överläggningarna har lett till en överenskommelse
av den 7 november 1986 angående principer för överbokning och
serviceåtgärder gentemot passagerare som saknar transport på grund av
överbokning. Överläggningarna har också resulterat i att SAS i sina

LU 1986/87:22

befordringsvillkor tagit in en bestämmelse som ger den passagerare som
avvisas en uttrycklig rätt till ersättning.

I likhet med motionären anser utskottet att det från konsumentskyddssynpunkt
inte kan anses godtagbart att passagerare som beställt plats till en
flygförbindelse sedermera saknar transport på grund av överbokning. Att
överbokning allmänt tillämpas av flygbolagen har samband med de befordringsvillkor
som för närvarande gäller och som fastställts av International Air
Transportation Association (IATA). Enligt dessa har passagerare som bokat
plats på ett plan men inte utnyttjar platsen ändå kvar sin rätt till transport.
Eftersom det inte är ovanligt att passagerare underlåter att utnyttja beställd
plats anser sig flygbolagen av praktiska och ekonomiska skäl inte kunna
upphöra med överbokningssystemet.

Mot den angivna bakgrunden får den överenskommelse som träffats
mellan konsumentverket och SAS anses innebära en godtagbar lösning av
problemet med överbokningar. Något uttalande från riksdagens sida är
därför inte erforderligt. Utskottet utgår dock ifrån att konsumentverket
följer utvecklingen på området och tar initiativ till de ytterligare åtgärder som
kan visa sig påkallade. Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motion
L701.

Kontroll av välgörenhetsinsamlingar

I motion L711 (fp) begärs ett tillkännagivande om behovet aven ombudsman
för granskning av insamlingar som sker för humanitära och välgörande
ändamål. Motionären anför att sådana insamlingar kontrolleras av Stiftelsen
för insamlingskontroll (SFI), som i detta syfte förfogar över s. k. kontrollgirokonton
(90-konton) hos postgirot och bankgirot. Emellertid har en del
mindre organisationer och sammanslutningar som bedriver insamlingsverksamhet
inte några 90-konton, och det kan därför vara svårt att kontrollera att
de insamlade medlen alltid används för avsett ändamål. För att förebygga
tveksamhet till bistånds- och hjälparbete samt stärka förtroendet för de
insamlingar som görs bör enligt motionären en ”givarnas ombudsman”
inrättas. Genom en sådan ombudsman skulle kontrollen av såväl insamlade
medel som deras användning kunna förbättras, och vidare skulle människor
kunna vända sig till denna ombudsman med förfrågningar om olika
hjälpbehov.

Utskottet erinrar om att frågan om samhällelig kontroll av insamlingar för
ideellt ändamål behandlades av riksdagen vid 1979/80 års riksmöte (prop.
1978/79:111, NU 1979/80:21, rskr. 132). Tanken på offentlig insyn eller
kontroll avvisades därvid såväl av regeringen som av riksdagen bl. a. mot
bakgrund av den frivilliga kontroll som då utövades. Riksdagen gav
emellertid som sin mening regeringen till känna att frågan om fristående
företags medverkan vid insamlingar, främst klädinsamlingar, borde beredas
ytterligare och att, om undersökningsresultatet gav anledning till det, förslag
till erforderliga åtgärder på området borde framläggas.

Vid tidpunkten för riksdagens behandling av dessa frågor utövades den
frivilliga kontrollen av penninginsamlingar och viss försäljningsverksamhet
för ideellt ändamål av Näringslivets granskningsnämnd. Granskningsnämnden
utövade ingen kontroll av varuinsamlingar.

LU 1986/87:22

I slutet av år 1980 avvecklades granskningsnämndens verksamhet, och
uppgifterna övertogs av den nybildade Stiftelsen för insamlingskontroll
(SFI). Stiftare var Landsorganisationen, Tjänstemännens centralorganisation,
Centralorganisationen SACO/SR, Svenska arbetsgivareföreningen och
Föreningen auktoriserade revisorer. Enligt sina stadgar skall stiftelsen verka
för att insamlingar för ideellt ändamål sker under betryggande kontroll, att
insamling inte belastas med oskäliga kostnader, att sunda marknadsföringsmetoder
används på insamlingsområdet och att ändamålsenliga metoder för
insamlingskontroll utvecklas. SFI förfogar, liksom tidigare granskningsnämnden,
över s. k. kontrollgirokonton hos postgirot och bankgirot (90-konton). SFI kan enligt stadgarna, till skillnad från granskningsnämnden, åta
sig att kontrollera även annan offentlig insamling än penninginsamling.

SFI:s verksamhet avsåg inledningsvis huvudsakligen kontroll av större
penninginsamlingar. Härefter riktades emellertid även uppmärksamhet mot
den typ av varuinsamlingar i samarbete med fristående företag som riksdagen
särskilt behandlat. I en promemoria till finansdepartementet år 1983
redovisade SFI resultatet av en undersökning av marknaden för klädinsamlingar
och de åtgärder som vidtagits av SFI. Bl. a. hade SFI utfärdat vissa
generella anvisningar för varuinsamlingar vartill fogats ett standardavtal för
insamlingar i samarbete med fristående företag. Mot den bakgrunden och
med hänsyn till det arbete som SFI bedriver uttalade departementschefen i
proposition 1983/84:100, bil. 9, att han inte ansåg att det fanns skäl att föreslå
ytterligare åtgärder från regeringens sida i frågan.

Lagutskottet, som delade departementschefens uppfattning, utgick från
att regeringen också i fortsättningen skulle följa frågan med uppmärksamhet
och ta de initiativ som kan visa sig nödvändiga (LU 1983/84:28).

Mot bakgrund av det anförda och med hänsyn till att den i motionen väckta
frågan, enligt vad utskottet inhämtat, har viss anknytning till pågående
arbete inom justitiedepartementet med översyn av stiftelselagstiftningen är
utskottet inte nu berett att förorda en offentlig kontroll av välgörenhetsinsamlingar
på sätt som begärs i motion L711. Utskottet förutsätter att i den
mån några kontrollåtgärder från samhällets sida kan anses erforderliga
regeringen tar initiativ härtill.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande anslag till marknadsdomstolen

att riksdagen med bifall till proposition 1986/87:100 bilaga 9 punkt C1
till Marknadsdomstolen för budgetåret 1987/88 anvisar ett förslagsanslag
av 2599000 kr.,

2. beträffande anslag till allmänna reklamationsnämnden

att riksdagen med bifall till proposition 1986/87:100 bilaga 9 punkt C 5
och med avslag på motion 1986/87:L712 yrkande 6 till Allmänna
reklamationsnämnden för budgetåret 1987/88 anvisar ett förslagsanslag
av 8882000 kr.,

LU 1986/87:22

3. beträffande anslag till konsumentverket

att riksdagen med bifall till proposition 1986/87:100 bilaga 9 punkt C4
och med avslag på motionerna 1986/87:L712 yrkande 5 och 1986/
87:L716 yrkande 3 till Konsumentverket för budgetåret 1987/88
anvisar ett förslagsanslag av 51161000 kr.,

4. beträffande sammanslagning av statens pris- och kartellnämnd
med konsumentverket

att riksdagen avslår motion 1986/87:L716 yrkande 2,

5. beträffande partssammansatt råd knutet till allmänna reklamationsnämnden att

riksdagen avslår motion 1986/87:L712 yrkande 7,

6. beträffande konsumentpolitikens inriktning

att riksdagen avslår motion 1986/87:L716 yrkande 1,

7. beträffande information om gällande riktlinjer på konsumentskyddsområdet
m. m.

att riksdagen avslår motion 1986/87: L705,

8. beträffande viss informationsskyldighet vid extrapriser på livsmedel att

riksdagen avslår motion 1986/87:L710,

9. beträffande standardiserad varuinformation

att riksdagen avslår motion 1986/87:L712 yrkande 1,

10. beträffande datastyrd konsumentinformation

att riksdagen avslår motionerna 1986/87:L704 och 1986/87:L712
yrkande 2,

11. beträffande konsumentverkets varuprovningsverksamhet
att riksdagen avslår motion 1986/87:L712 yrkande 3,

12. beträffande konsumentskydd på bilområdet
att riksdagen avslår motion 1986/87:L712 yrkande 4,

13. beträffande könsdiskriminerande reklam
att riksdagen avslår motion 1986/87:L718,

14. beträffande förbud mot krigsleksaker
att riksdagen avslår motion 1986/87:L708,

15. beträffande begränsning av ljudnivån på leksaker
att riksdagen avslår motion 1986/87:L714,

16. beträffande överbokning hos SAS
att riksdagen avslår motion 1986/87:L701,

17. beträffande kontroll av välgörenhetsinsamlingar
att riksdagen avslår motion 1986/87:L711.

Stockholm den 23 april 1987
På lagutskottets vägnar
Per-Olof Strindberg

Närvarande: Per-Olof Strindberg (m), Lennart Andersson (s), Ulla Orring
(fp), Martin Olsson (c), Inga-Britt Johansson (s), Allan Ekström (m), Bengt
Kronblad (s), Inger Hestvik (s), Bengt Harding Olson (fp), Nic Grönvall
(m), Gunnar Thollander (s). Marianne Karlsson (c), Ewa Hedkvist Petersen
(s), Hans Rosengren (s) och UIla-Britt Åbark (s).

LU 1986/87:22

Reservationer

LU 1986/87:22

1. Anslag till allmänna reklamationsnämnden (mom. 2)

Per-Olof Strindberg (m), Ulla Orring (fp), Martin Olsson (c), Allan Ekström
(m), Bengt Harding Olson (fp), Nic Grönvall (m) och Marianne Karlsson (c)
anser

dels att den del av utskottets yttrande som börjar på s. 5 med ”Utskottet
vidhåller” och slutar på s. 6 med ”L712 yrkande 6” bort ha följande lydelse:
Såsom framhållits i motion L712 har den avsedda decentraliseringen av
reklamationsärenden ännu inte trätt i kraft. Sålunda är tillströmningen av
ärenden till allmänna reklamationsnämnden i stort sett oförändrad i jämförelse
med tidigare år. Den bedömning som riksdagens majoritet gjorde våren
1986 och som innebar en minskning av anslaget till nämnden med 300 000 kr.
var således felaktig. Mot denna bakgrund och då det enligt utskottets mening
är angeläget att söka motverka förlängda handläggningstider och en ökad
ärendebalans hos nämnden tillstyrker utskottet förslaget i motion L712 om
ökning av anslaget till allmänna reklamationsnämnden med 300000 kr. för
budgetåret 1987/88.

dels att utskottet under moment 2 bort hemställa

2. beträffande anslag till allmänna reklamationsnämnden

att riksdagen med anledning av proposition 1986/87:100 bilaga 9 punkt
C5 samt med bifall till motion 1986/87:L712 yrkande 6 till Allmänna
reklamationsnämnden för budgetåret 1987/88 anvisar ett förslagsanslag
av 9182000 kr.

2. Anslag till konsumentverket (mom. 3)

Ulla Orring (fp), Martin Olsson (c), Bengt Harding Olson (fp) och Marianne
Karlsson (c) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 6 som börjar med ”När det” och
slutar med ”till konsumentverket” bort ha följande lydelse:

Enligt utskottets mening bör höjningen av anslaget till allmänna reklamationsnämnden
finansieras genom en motsvarande reducering av anslaget till
konsumentverket. Sistnämnda anslag bör således reduceras med 300000 kr.
Någon ytterligare reducering av anslaget på sätt som begärts i motion L716
kan utskottet dock inte ställa sig bakom. Utskottet föreslår sålunda att
anslaget till verket för nästa budgetår bestäms till 50861000 kr., vilket
innebär att utskottet tillstyrker bifall till motion L712 i aktuell del.

dels att utskottet under moment 3 bort hemställa

3. beträffande anslag till konsumentverket

att riksdagen med anledning av proposition 1986/87:100 bilaga 9 punkt
C4 och motion 1986/87:L716 yrkande 3 samt med bifall till motion
1986/87 :L712 yrkande 5 till Konsumentverket för budgetåret 1987/88
anvisar ett förslagsanslag av 50861000 kr.

3. Anslag till konsumentverket (mom. 3)

Per-Olof Strindberg, Allan Ekström och Nic Grönvall (alla m) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 6 som börjar med ”När det” och
slutar med ”till konsumentverket” bort ha följande lydelse:

Beträffande anslaget till konsumentverket anser utskottet att det saknas
skäl för att ge konsumentverket något resurstillskott för nästa budgetår. Som
motionärerna i motion L716 framhåller bör finansieringen av de utgifter som
kan föranledas av att verket får nya eller utökade arbetsuppgifter ske genom
att resurser frigörs genom omfördelningar inom verket. Det är utskottets
uppfattning att åtskilligt av vad verket i dag sysslar med så småningom bör
kunna helt avvecklas. Mot bakgrund härav bedömer utskottet det som
möjligt att — utan att för konsumenterna viktiga arbetsuppgifter behöver
eftersättas - konsumentverket inom ramen för ett oförändrat anslag kan
fullgöra sina uppgifter på ett tillfredsställande sätt. Anslaget till verket bör
därför bestämmas till det belopp som gäller för budgetåret 1986/87 eller
50001 000 kr. Utskottet tillstyrker således bifall till motion L716 yrkande 3.
Utskottet vill tillägga att den reducering av verkets anslag i förhållande till
regeringens förslag som utskottet förordar väl finansierar den anslagshöjning
som utskottet ovan förordat i fråga om allmänna reklamationsnämnden.

dels att utskottet under moment 3 bort hemställa

3. beträffande anslag till konsumentverket
att riksdagen med anledning av proposition 1986/87:100 bilaga 9 punkt
C 4 och motion 1986/87: L712 yrkande 5 samt med bifall till motion
1986/87:L716 yrkande 3 till Konsumentverket för budgetåret 1987/88
anvisar ett förslagsanslag av 50 001000 kr.

4. Sammanslagning av statens pris- och kartellnämnd med
konsumentverket (mom. 4)

Per-Olof Strindberg, Allan Ekström och Nic Grönvall (alla m) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 6 som börjar med ”Utskottet
erinrar” och slutar med ”yrkande 2” bort ha följande lydelse:

Utskottet erinrar om att frågan om en sammanslagning av SPK med
konsumentverket tidigare varit föremål för riksdagens behandling. Därvid
har näringsutskottet på begäran av lagutskottet yttrat sig i saken (se senast
NU 1985/86:6 y). I en till nämnda yttrande bilagd avvikande mening fann de
moderata ledamöterna i näringsutskottet att förslaget om en sammanslagning
av SPK med konsumentverket var välmotiverat. I den avvikande
meningen betonades att de invändningar som framförts mot tidigare
motionsyrkanden med samma syfte saknar tyngd. En konsumentpolitik
inriktad på att fungera som ett medel att stärka marknadsekonomin och
stimulera en fri konkurrens skulle enligt den avvikande meningen på ett
naturligt sätt bäras upp av ett sammanhållet organ för pris-, konkurrens- och
konsumentfrågor. Vid den i näringsutskottets yttrande omnämnda aviserade
översynen av SPK:s organisation borde uppmärksamheten i första hand
inriktas på en förändring enligt förslaget.

LU 1986/87:22

Enligt lagutskottets mening äger de anförda skälen fortfarande giltighet,
och utskottet tillstyrker således bifall till motion L716 yrkande 1.

dels att utskottet under moment 4 bort hemställa

4. beträffande sammanslagning av statens pris- och kartellnämnd
med konsumentverket

att riksdagen med bifall till motion 1986/87:L716 yrkande 2 begär att
regeringen i besparingssyfte lägger fram förslag till en sammanslagning
av statens pris- och kartellnämnd med konsumentverket.

5. Partssammansatt råd knutet till allmänna
reklamationsnämnden (mom. 5)

Per-Olof Strindberg (m), Ulla Orring (fp), Martin Olsson (c), Allan Ekström
(m), Bengt Harding Olson (fp), Nic Grönvall (m) och Marianne Karlsson (c)
anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 6 börjar med ”Sorn ovan” och
på s. 7 slutar med ”yrkande7” bort ha följande lydelse:

Utskottet konstaterar inledningsvis att de arbetsuppgifter som det partssammansatta
rådet hos allmänna reklamationsnämnden skall ha är mycket
oklara. Sålunda anfördes i proposition 1985/86:121 när förslaget om inrättande
av rådet framlades endast att rådet skall ge nämnden vägledning i vissa
angivna s. k. policyfrågor. Utskottet ifrågasätter om inte nämnden själv bör
kunna handha sådana frågor. Att ha ett särskilt råd härför leder enligt
utskottets mening snarast till onödig byråkrati och kostnader som inte
uppvägs av några vinster.

Uppenbarligen anser inte heller regeringen att behovet av ett partssammansatt
råd hos allmänna reklamationsnämnden är särskilt stort eftersom,
enligt vad utskottet erfarit, regeringen först nyligen utsett ledamöter i rådet
och rådet således ännu inte har påbörjat sin verksamhet.

Utskottet vill dock understryka att det givetvis är angeläget att de
erfarenheter som görs i nämndens verksamhet vidareförs till andra konsumentorgan,
t. ex. konsumentverket. Enligt vad utskottet erfarit sker emellertid
en sådan vidareföring från nämnden till konsumentverket. Det är därför
angeläget att verkets organisation är sådan att dessa erfarenheter kan tas till
vara i verkets arbete. Utskottet utgår också från att konsumentverket
vidarebefordrar de erfarenheter och kunskaper som samlas hos nämnden till
den lokala konsumentverksamheten. Med hänvisning till det anförda anser
utskottet att något behov av ett partssammansatt råd hos allmänna reklamationsnämnden
inte föreligger, och rådet bör således avskaffas. Det anförda
bör ges regeringen till känna.

dels att utskottet under moment 5 bort hemställa

5. beträffande partssammansatt råd knutet till allmänna reklamationsnämnden att

riksdagen med bifall till motion 1986/87:L712 yrkande 7 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört om att rådet bör
avskaffas.

LU 1986/87:22

6. Konsumentpolitikens inriktning (mom. 6)

Per-Olof Strindberg, Allan Ekström och Nic Grönvall (alla m) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 7 som börjar med ”Utskottet
erinrar” och slutar med ”avstyrks följaktligen” bort ha följande lydelse:
Utskottet anser att samverkan mellan kompetenta konsumenter och
ansvarskännande producenter utgör den främsta vägen för att uppnå
konsumentpolitikens mål.

Konkurrens i en marknad som präglas av mångfaldens utbud ger konsumenter
tillgång till varor och tjänster, som prissätts till för konsumenterna
förmånligast möjliga priser. Flera miljoner konsumenters i köp uttryckta
önskemål påverkar producenterna på långt mera överlägset sätt än påbud
från olika statliga myndigheter.

Konsumenterna har enligt utskottets mening rätt att fordra att de varor
som utbjuds på marknaden erbjuder god produktsäkerhet. Samhället bör
ställa resurser till förfogande för att säkerställa att producenterna fyller sitt
ansvar såvitt gäller produkters och varors säkerhet och lämplighet för det
ändamål för vilket de erbjuds till marknaden. Härutöver bör, menar
utskottet, samhällets insatser inom det konsumentpolitiska området koncentreras
till att säkerställa att det marknadsekonomiska systemet genom
konkurrensbefrämjande regelgivning stärks och utvecklas - inte minst inom
den offentliga sektorn. Vidare bör samhället tillhandahålla sådan utbildning
som utvecklar den svenske konsumenten till att få en kritisk och granskande
syn på utbudet på marknaden.

En framsynt konsumentpolitik skall, anser utskottet, syfta till att inrikta de
samhälleliga insatserna på områden där de verkligen behövs för att skydda
dem som kan komma att inta en svagare ställning. En sådan insats bör ske
främst inom ramen för marknadsföringslagen och avtalsvillkorslagen samt
genom branschvisa överenskommelser med näringsidkarnas organisationer.

Vad utskottet med bifall till motion L716 yrkande 1 sålunda anfört bör ges
regeringen till känna.

dels att utskottet under mom. 6 bort hemställa

6. beträffande konsumentpolitikens inriktning
att riksdagen med bifall till motion 1986/87:L716 yrkande 1 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört om konsumentpolitikens
inriktning.

7. Standardiserad varuinformation (mom. 9)

Ulla Orring och Bengt Harding Olson (båda fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 10 som börjar med ”Utskottet
har” och slutar med ”yrkande 1” bort ha följande lydelse:

Utskottet delar den uppfattning som förs fram i motion L712 att en av de
mest angelägna konsumentfrågorna är att ge konsumenten tillgång till
ändamålsenlig information om varorna i den vardagliga köpsituationen.
Informationen bör därvid utformas så att jämförelser mellan olika alternativ

LU 1986/87:22

underlättas. I motionen åberopas ett förslag av varuprovningskommittén
(SOU 1982:38) Fakta för konsumenter som innebär att man på frivillig väg
skulle söka bygga upp ett varudeklarationssystem i samarbete med näringslivet.
Utskottet anser att ett sådant varudeklarationssystem med igenkänningstecken
skulle gagna den marknadsföring som seriösa och ansvarskännande
företag bedriver och samtidigt också göra det lättare för konsumenten
att välja rätt vara till rätt pris. En utvecklingsmodell kan — såsom anförs i
motionen - vara den som möbelbranschen tillämpar. Den branschens
”Möbelfakta” är en tillförlitlig och av konsumenterna efterfrågad information.

Enligt utskottets mening bör därför konsumentverket ta initiativ till att i
samarbete med andra organ stimulera till ett frivilligt varudeklarationssystem
för vissa varor. Vad utskottet med bifall till motion L712 yrkande 1
således anfört bör ges regeringen till känna.

dels att utskottet under moment 9 bort hemställa

9. beträffande standardiserad varuinformation
att riksdagen med bifall till motion 1986/87:L712 yrkande 1 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört om ett frivilligt
varudeklarationssystem.

8. Datastyrd konsumentinformation (morn. 10)

Ulla Orring och Bengt Flarding Olson (båda fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 11 som börjar med ”Motioner
med” och slutar med ”yrkande 2” bort ha följande lydelse:

Såsom framhållits i motion L712 är rådgivning och upplysning till den
enskilde konsumenten till stor del ett kvantitetsproblem. För att nå ut till
konsumenten är inte massmedia som radio, TV och tidningar tillräckligt utan
man bör ta datatekniken till hjälp. Utskottet anser emellertid — i likhet med
motionärerna - att en rad åtgärder måste vidtas för att en datorstödd
konsumentupplysning på ett meningsfullt sätt skall kunna föras ut till
konsumenterna. Sålunda bör branschorganisationerna uppmuntras att själva
bygga upp konsumentdatabaser med produktfakta och jämförande varuanalyser.
Konsumentverket bör i samverkan med industrin arbeta fram praktiska
normer och standarder för sådana varuöversikter som är direkt avsedda
för konsumenten. Konsumentverket bör också komplettera sitt material med
datorprogram med konsumentrådgivning som via t. ex. videotexnätet kan
föras ut till konsumenten för körning på hemdatorer. Vidare bör konsumentverket
i samverkan med televerket studera hur konsumentupplysning
bedrivs i närstående stora utländska videotexsystem. Televerket bör också
uppmuntras att initiera studier av datoriserad handel med konsumentupplysning.
Slutligen bör industrins företrädare uppmuntras att tillsammans med
televerket starta praktiska prov med videotex för konsumentupplysning. I
det sammanhanget bör samtidigt sociala studier över användningen göras så
att tidiga erfarenheter utan dröjsmål kan tas till vara för att göra denna typ av
konsumentupplysning tillgänglig för allt större grupper i samhället.

Enligt vad utskottet nu inhämtat föreligger sedan årsskiftet 1986-1987 ett

LU 1986/87:22

färdigt datorprogram för budgetrådgivning, och intresset för detta är stort
hos kommunerna. I fråga om den försöksverksamhet med videotexsystem
för marknadsöversikter som skulle ha påbörjats hösten 1986 har den på
grund av tekniska problem ännu inte startat. Utskottet har dock erfarit att
problemen nu i huvudsak är lösta och försöksverksamheten beräknas kunna
komma i gång hösten 1987. Utskottet noterar med tillfredsställelse att vissa
åtgärder sålunda redan vidtagits. Enligt utskottets mening är detta dock inte
tillräckligt för att en meningsfull datastyrd konsumentinformation skall
komma till stånd, utan samtliga de åtgärder som utskottet redovisat ovan bör
vidtas. Vad utskottet med bifall till motionerna L704 och L712 yrkande 2
således anfört bör ges regeringen till känna.

dels att utskottet under moment 10 bort hemställa

10. beträffande datastyrd konsumentinformation
att riksdagen med bifall till motionerna 1986/87:L704 och 1986/
87:L712 yrkande 2 som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört om erforderliga åtgärder för sådan konsumentinformation.

9. Konsumentverketsvaruprovningsverksamhet (morn. 11)

Ulla Orring och Bengt Harding Olson (båda fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 13 som börjar med ”Enligt vad”
och slutar med ”riksdagens sida” bort ha följande lydelse:

Såsom framhålls i motion L712 är varuprovningar det som mest efterfrågas
av konsumenterna i samband med konsumentrådgivningen. Varuprovningar
är sålunda ett beprövat konsumentpolitiskt instrument som kommer konsumenterna
till godo. Riktiga provningsmetoder utgör enligt utskottets mening
grunden för all produktutveckling. Utskottet anser dock att det är en nackdel
med den nuvarande provningsverksamheten, som konsumentverket bedriver
på uppdrag, nämligen att det är fabrikanterna som bestämmer vilka varor
som skall provas. För att en provning skall vara tillfredsställande från
konsumentsynpunkt bör alla märkesvaror inom samma varugrupp provas
jämsides. Utskottet anser att det föreligger ett starkt behov av att utveckla
provningsmetoderna i konsumentverkets regi samt att även intensifiera det
nordiska och europeiska samarbetet. Genom en utökad provningsverksamhet
kan konsumenterna erbjudas bättre produkter samtidigt som producenterna
tillskapar mer ändamålsenliga varor. Mot bakgrund av att även
producenterna har ett intresse av provning eftersom hög funktionsduglighet
är ett konkurrensmedel bör en del av provningsverksamheten kunna
finansieras med avgifter. Enligt utskottets mening bör konsumentverkets
framtida varuprovningsverksamhet bedrivas enligt de riktlinjer som anförts.
Verkets arbetsuppgifter bör vidare kunna omprövas med hänsyn till utvecklingen
i samhället och till de behov som varuprovningen fyller. Vad utskottet
med bifall till motion L712 yrkande 3 således anfört bör ges regeringen till
känna.

LU 1986/87:22

dels att utskottet under moment 11 bort hemställa

11. beträffande konsumentverkets varuprovningsverksamhet

att riksdagen med bifall till motion 1986/87:L712 yrkande 3 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört om konsumentverkets
framtida varuprovningsverksamhet.

10. Konsumentskydd på bilområdet (morn. 12)

Ulla Orring och Bengt Harding Olson (båda fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 14 som börjar med ”1 avvaktan”
och slutar med ”yrkande 4” bort ha följande lydelse:

Enligt utskottets mening bör marknadsdomstolens avgöranden i fråga om
varudeklaration på begagnade bilar och informationsskyldighet vid reparations-
och servicearbeten avvaktas. Med hänsyn till frågans vikt bör dock
regeringen noga följa utvecklingen samt snarast vidta de åtgärder som med
hänsyn till utgången i marknadsdomstolen kan anses erforderliga för att
stärka konsumentskyddet på bilområdet i enlighet med vad som begärts i
motion L712. Det anförda bör ges regeringen till känna.

dels att utskottet under moment 12 bort hemställa

12. beträffande konsumentskydd pä bilområdet

att riksdagen med bifall till motion 1986/87:L712 yrkande 4 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört om åtgärder för
att stärka konsumentskyddet på bilområdet.

11. Könsdiskriminerande reklam (mom. 13)

Per-Olof Strindberg, Allan Ekström och Nic Grönvall (alla m) anser att den
del av utskottets yttrande på s. 15 som börjar med ”Sorn utskottet” och slutar
med ”befinns nödvändigt” bort ha följande lydelse:

Utskottet vidhåller sin uppfattning att lagstiftning är ett dåligt instrument
när det gäller att komma till rätta med reklam som avviker från grundprincipen
om mäns och kvinnors likaberättigande och bör tillgripas endast om det
visar sig att det inte går att på annat sätt få till stånd en nödvändig sanering av
marknaden. I sistnämnda hänseende vill utskottet erinra om att konsumentverket
år 1986 fick i uppdrag av regeringen att dokumentera den könsdiskriminerande
reklamens omfattning och att följa dess utveckling samt att senast
vid utgången av år 1988 till regeringen redovisa sina erfarenheter och
bedömningar. Ingenting hindrar konsumentverket att i samarbete med

LU 1986/87:22

jämställdhetsombudsmannen (JÄMO) före nämnda tidpunkt hos regeringen
begära särskilda åtgärder, om så befinns nödvändigt.

Särskilda yttranden

1. Konsumentpolitikens inriktning m. m.

Ulla Orring och Bengt Harding Olson (båda fp) anför:

Utgångspunkten för folkpartiets konsumentpolitik är ett samhälle med en
socialt inriktad marknadsekonomi som bygger på konkurrens, fritt konsumtionsval
och fri prisbildning. Alla erfarenheter visar att marknadsekonomi är
det oöverträffade sättet att hushålla med samhällets knappa resurser. I en väl
fungerande marknadsekonomi är det konsumenten som via sina köp styr
produktionen i enlighet med sina preferenser. Marknadsekonomin förutsätter
dock att det finns konkurrens mellan fristående företag. Monopol,
kartellbildningar och prissamverkan måste därför motverkas genom en
effektiv lagstiftning mot konkurrensbegränsningar. Ett viktigt mål för
konsumentpolitiken är vidare att underlätta för konsumenterna att göra de
köpval som från deras egna utgångspunkter är rationella. Därvid är
tillgången på information och kunskaper av stor betydelse. Enligt vår mening
bör den framtida konsumentpolitiken också vara inriktad på att stärka
konsumenternas påverkan på offentligt producerade varor och tjänster. Vi
har nu inget yrkande i denna fråga utan vill med detta yttrande endast
redovisa vår principiella inställning.

2. Konsumentpolitikens inriktning m. m.

Martin Olsson och Marianne Karlsson (båda c) anför:

Riksdagen fattade våren 1986 beslut om konsumentpolitikens inriktning (LU
1985/86:34). Vi anförde då i den till betänkandet fogade reservationen 4 bl. a.
följande. Fri konkurrens, fri prisbildning och näringsfrihet, främst rätten att
starta nya företag, utgör viktiga förutsättningar för ett fritt konsumtionsval,
för hög produktkvalitet och för rimliga konsumentpriser och är därför av
avgörande betydelse ur konsumentpolitiska synpunkter. Vi framhöll även att
det ekonomiska system som bäst främjar en fortsatt välståndspolitik i vid
bemärkelse och därmed även för alla grupper och över hela landet en positiv
konsumentpolitik är ett marknadsekonomiskt system med olika typer av
företag som konkurrerar på lika villkor och som genom lagstiftning och
samhällsorgans åtgärder och stöd verkar inom ramen för sociala, miljömässiga
och regionalpolitiska hänsynstaganden.

Vi har under innevarande riksmöte inte aktualiserat frågan om konsumentpolitikens
inriktning och vilket ekonomiskt system som vi anser mest
positivt ur konsumentpolitisk synpunkt, men har självklart samma principiella
inställning som framkom i bl. a. ovannämnda reservation.

LU 1986/87:22

3. Viss informationsskyldighet vid extrapriser på livsmedel
Nic Grönvall (m) anför:

Fri prisbildning är ett av de främsta konkurrensmedlen vid handel i
konsumentledet. Den fria priskonkurrensen gynnar konsumenterna, som
härigenom ständigt kan söka en ur prissynpunkt förmånlig leverantör.

Konsumentverket har, som framgår av utskottets redovisning i betänkandet,
med utgångspunkt från behovet av information i samband med
prisnedsättning utfärdat riktlinjer vid tillfälliga prisaktiviteter för dagligvaror.
Vidare bearbetas frågan ur viss synvinkel av en av jordbruksministern
tillsatt utredning.

Det saknar mot bakgrund av den redovisning som lämnats i betänkandet
både intresse och relevans att referera i stor korthet vad jordbruksministern
yttrat i visst sammanhang; särskilt som referatet inte ger någon vägledning
för förståelse av vad jordbruksministern verkligen menat.

LU 1986/87:22