om konkurskarantän (Betänkande 1981/82:LU31 Lagutskottet)

LU 1981/82:31

Lagutskottets betänkande

1981/82:31

om konkurskarantän

Ärendet

I motion 1981/82:1582 av Lars Werner m. fl. (vpk) yrkas såvitt nu är i fråga
(yrkande 1) att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motion 1981/82:1578 anförs om att skärpa reglerna för konkurskarantän.

I sistnämnda motion hävdas att den lagstiftning som infördes 1980 och som
ger möjlighet för domstol att meddela s. k. näringsförbud i samband med
upprepade konkurser enligt motionärernas mening är otillräcklig. Motionärerna
anser att det nuvarande näringsförbudet bör ersättas med ett
automatiskt verkande förbud för konkursgäldenären att fortsätta med
näringsverksamhet i enlighet med vad vpk i lagstiftningsärendet framförde i
motion 1979/80:1914. De övriga synpunkter och förslag om skärpningar av
reglerna om näringsförbud, vilka framfördes i motionen, borde ha genomförts.
Motionärerna upprepar därför såväl kritiken mot 1980 års lagstiftning
som vpk:s förslag till ändringar i denna lagstiftning.

Gällande ordning

Enligt konkurslagen (KL) gäller sedan gammalt den huvudregeln att en
person som är försatt i konkurs inte får idka rörelse varmed följer
bokföringsskyldighet (199 a §KL). Bestämmelsen är straffsanktionerad.

Näringsförbud i denna form kan meddelas att gälla inte bara under
konkursen utan också sedan denna har avslutats. Förbudet är emellertid
tidsbegränsat; maximitiden är högst fem år med viss möjlighet till förlängning.
Den som bryter mot ett meddelat näringsförbud kan dömas till fängelse
i högst två år eller om brottet är ringa till böter eller fängelse i högst sex
månader (212 § KL).

Detta näringsförbud, som prövas av allmän domstol på talan av åklagare,
kan meddelas en gäldenär när konkurs har inträffat. Förutsättningen är att
konkursgäldenären har förfarit grovt otillbörligt mot sina borgenärer eller på
annat sätt har grovt åsidosatt vad som ålegat honom i hans näringsverksamhet.
Förbud kan också meddelas den som upprepade gånger har förekommit
i konkurs, om han i näringsverksamhet som har föregått konkurserna har
åsidosatt vad som ålegat honom som näringsidkare och näringsförbud är

1 Riksdagen 1981182. 8 sami. Nr 31

LU 1981/82:31

påkallat av särskilda skäl. Är gäldenären ett aktiebolag kan under samma
förutsättningar en ställföreträdare eller förutvarande ställföreträdare för
bolaget åläggas näringsförbud. Detsamma gäller andra personer som faktiskt
handhar eller handhaft ledningen eller förvaltningen av bolaget.

Den som har meddelats näringsförbud får i princip inte driva näringsverksamhet
som medför bokföringsplikt. Han får inte heller vara styrelseledamot
eller i annan egenskap vara ställföreträdare för bl. a. aktiebolag eller, utan
att formellt vara ställföreträdare, faktiskt handha ledningen eller förvaltningen
av företaget. Verksamhet som innebär utövning av rättighet som
avses i 2 kap. 1 § regeringsformen eller 1 kap. 1 §, 4 kap. 1 §, 6 kap. 1 § eller
13 kap. 5 § tryckfrihetsförordningen omfattas dock inte av ett näringsförbud.

Sedan de nya reglerna i konkurslagen trätt i kraft har ett femtontal beslut
om näringsförbud meddelats av olika domstolar.

Tidigare behandling

I samband med behandlingen av förslaget till de nya reglerna om
näringsförbud (prop. 1979/80:83) prövade utskottet även ett i en vpk-motion
(1979/80:1914) framlagt förslag till ett system med automatiska näringsförbud
med möjlighet till dispens. Motionärerna hänvisade till att den norska
lagstiftningen på området innehåller regler om automatiskt näringsförbud
samt till att bättre preventiva effekter kunde uppnås om näringsförbud
inträdde automatiskt. I sitt av riksdagen godkända betänkande (LU
1979/80:31) uttalade utskottet i denna del följande.

Onekligen har ett system med automatiskt förbud vissa fördelar, bl. a.
genom att förbudet inträder omedelbart och knyter an till det generella
förbudet i 199 a § KL för den som försatts i konkurs att driva bokföringspliktig
rörelse under konkursen. Att låta ett utvidgat näringsförbud med lång
giltighetstid inträda automatiskt är emellertid enligt utskottets mening en
alltför långtgående åtgärd. Vad frågan nu gäller är hur man skall komma till
rätta med allvarliga fall av missbruk i samband med konkurs. Det kan då inte
gärna komma i fråga att förhindra varje näringsidkare som har gått i konkurs
att bedriva näring. Som departementschefen framhåller innebär detta i sin
tur att ett system med automatiskt näringsförbud skulle behöva förses med
ganska vidsträckta undantag eller dispensmöjligheter. Inte minst från
administrativ synpunkt framstår det som olämpligt att införa en sådan
ordning som skulle kräva ett omfattande och tungrott prövningsförfarande.

Mot ett system med automatiskt verkande näringsförbud talar också enligt
utskottets mening att det kan leda till negativa konsekvenser genom att lägga
en hämsko på seriös näringsverksamhet. Att driva en rörelse innefattar ofta
ett risktagande och är inte sällan förenat med ett betydande mått av
osäkerhet beträffande det ekonomiska utfallet. Om företagsamheten skall
kunna fortleva måste man enligt utskottets mening acceptera att näringsidkare
tar inte ringa risker och därför kanske går i konkurs.

Vid en bedömning av frågan om näringsförbudet bör inträda automatiskt

LU 1981/82:31

eller efter beslut av domstol bör enligt utskottets mening vidare beaktas att
ett system med prövning av näringsförbudet i varje särskilt fall är, rent
allmänt sett, ägnat att ge mera tyngd åt förbudet. Den i propositionen
föreslagna ordningen har också den fördelen att den på ett bättre sätt
understryker med vilket allvar samhället ser på otillbörliga förfaranden från
konkursgäldenärers sida.

På grund av det anförda tillstyrkte utskottet propositionens förslag och
avstyrkte bifall till motionen i denna del.

I motion 1914 yrkades vidare att tillämpningsområdet för näringsförbudet
skulle vidgas genom att kraven på grovt förfarande eller grovt åsidosättande
slopades liksom att några särskilda skäl inte skulle krävas för näringsförbud
vid upprepade konkurser. Utskottet underströk för sin del att syftet med
reformen var att få till stånd effektiva ingripanden mot de allvarliga missbruk
som förekommer i samband med konkurs. Samtidigt var det angeläget att
reglerna om det utvidgade näringsförbudet utformades så att de inte lade
hämsko på seriös näringsverksamhet. Mot denna bakgrund framstod de i
propositionen föreslagna rekvisiten för meddelande av förbud som väl
avvägda, och utskottet kunde inte dela motionärernas farhågor för att
näringsförbudet inte skulle kunna användas när det är erforderligt.

Frågan om ett vidgat näringsförbud prövades ånyo av utskottet under
riksmötet 1980181 med anledning av en motion (1980/81:236) med yrkanden
om införandet av dels näringsförbud i vissa fall av likvidation, dels
automatiskt näringsförbud vid grova brott i samband med konkurs.
Utskottet konstaterade i sitt betänkande (LU 1980/81:28) att erfarenheterna
från tillämpningen av de nya reglerna om näringslivet var mycket begränsade
och att några säkra slutsatser om reformens effekt inte kunde dras.

Framtiden fick utvisa om och i vad mån reglerna behöver ses över. Vad
särskilt gällde motionärernas önskemål om näringsförbud vid likvidation
ville utskottet emellertid framhålla att önskemålet i väsentlig mån blev
tillgodosett genom förslaget i proposition 1980/81:146 om avskaffande av
fattiglikvidation. Enligt utskottet kunde man på goda grunder anta att
flertalet fall av ekonomisk brottslighet med anknytning till likvidation
förekom just vid fattiglikvidation. Genom att möjligheten till fattiglikvidation
ersatts med en skyldighet för likvidator att ansöka om bolagets
försättande i konkurs blev det möjligt att tillgripa näringsförbudet. Enligt
utskottets mening saknades det i vart fall då anledning att överväga en
utvidgning av tillämpningsområdet för näringsförbudet. Inte heller ansåg
utskottet att det fanns skäl att då frångå riksdagens ställningstagande vid
genomförandet av reformen att näringsförbudet skulle inträda endast efter
prövning i varje särskilt fall. Utskottet avstyrkte bifall till motionen. Ärendet
återförvisades av riksdagen till utskottet. I ett nytt betänkande LU
1980/81:33 vidhöll utskottet sin uppfattning. Betänkandet godkändes av
riksdagen.

LU 1981/82:31

Frågan om utvidgat näringsförbud har behandlats under riksmötet 1980/81
även av justitieutskottet (JulJ 1980/81:21) med anledning av motioner om
näringsförbud utan samband med konkurs. Justitieutskottets majoritet
uttalade (JulJ 1980/81:21 s. 73) att större erfarenheter av näringsförbudsinstitutet
enligt konkurslagen än som då fanns måste avvaktas innan man tog
upp frågan om näringsförbud som en mera allmänt förekommande reaktion
från samhällets sida gentemot ekonomisk brottslighet. Utskottsmajoriteten
avstyrkte det i ärendet aktuella motionsyrkandet, som gick ut på att en
utredning i ämnet borde företas. En minoritet inom utskottet förordade att
en sådan utredning snarast skulle komma till stånd. Riksdagen följde
utskottsmajoriteten.

Kommittén om utvidgade regler om näringsförbud (Ju 1981:03)

Vid regeringssammanträdet den 29 oktober 1981 beslöt regeringen att
tillkalla en kommitté för att pröva frågan om utvidgade regler om
näringsförbud.

I direktiven hänvisar departementschefen till att det råder stor enighet om
att det är angeläget att man kommer till rätta med den ekonomiska
brottsligheten. Den kriminalitet som det här gäller är i flera avseenden av
komplicerad natur, och det torde stå klart att man vid brottsbekämpningen i
viss utsträckning måste lita till nya eller okonventionella metoder. Utvidgade
regler om näringsförbud tillhör därvid uppenbarligen de utvägar som
förtjänar att övervägas på allvar.

Kommitténs huvuduppgift bör enligt departementschefen vara att ta
ställning till det allmänna behovet av och de principiella och praktiska
aspekterna på utvidgade regler om näringsförbud. En grundläggande fråga
blir naturligtvis härvid om näringsförbud kan förväntas vara ett effektivt
medel för att uppnå de syften som förut har angetts. Kommittén bör kunna
hämta ledning av de överväganden som tidigare har gjorts i olika former
liksom av de praktiska erfarenheterna av näringsförbud enligt konkurslagen
och de regler som i övrigt finns på området. De samhällsekonomiska och
allmänt näringspolitiska intressen som gör sig gällande i sammanhanget
måste också belysas närmare liksom konsekvenserna för ett företags
anställda och dess borgenärer av en eventuell nyordning. De problem som
bulvanförhållanden av olika slag kan erbjuda måste uppmärksammas.
Erfarenheterna från likartade system i andra länder bör i lämplig omfattning
redovisas.

Departementschefen anför vidare bl. a. att det från principiell synpunkt är
en betydelsefull och delvis komplicerad fråga som kommittén får att pröva.
Det kan därför visa sig lämpligt att kommittén redovisar principiella
överväganden i frågan liksom bedömningar av näringsförbudsinstitutets
effektivitet i ett särskilt betänkande och först därefter, beroende på
remissutfall och eventuella tilläggsdirektiv med anledning av detta, går in på

LU 1981/82:31

lagstiftningsfrågor och detaljspörsmål. Då kan också ytterligare erfarenheter
av tillämpning och effekter av näringsförbud enligt konkurslagen beräknas
föreligga. Klart är samtidigt att ett fullständigt förslag med bl. a. utkast till
erforderliga lagbestämmelser underlättar frågans bedömning. Departementschefen
vill därför lämna öppet vilken arbetsmetod för kommittén som
är att föredra.

Utskottet

Enligt konkurslagen gäller sedan gammalt den huvudregeln att en person
som är försatt i konkurs inte får idka rörelse varmed följer bokföringsskyldighet.
Bestämmelsen är straffsanktionerad.

Vid sidan av detta generella förbud mot näringsverksamhet under konkurs
gäller fr. o. m. den 1 juli 1980 ett mera långtgående näringsförbud som
förutsätter prövning i det enskilda fallet (s. k. konkurskarantän). Förbudet
har införts som ett led i kampen mot den ekonomiska brottsligheten.
Näringsförbud i denna form kan meddelas a... gälla inte bara under
konkursen utan också sedan denna har avslutats. Förbudet är emellertid
tidsbegränsat.

I motion 1981/82:1582 yrkas (yrkande 1) att riksdagen skall ge regeringen
till känna att reglerna om konkurskarantän bör skärpas. Bl. a. menar
motionärerna att det nuvarande näringsförbudet bör ersättas med ett
automatiskt verkande förbud för konkursgäldenären att efter konkursens
avslutande fortsätta med näringsverksamhet.

Vid behandlingen av förslaget om införandet av bestämmelser om
näringsförbud prövade utskottet även ett motionsyrkande om automatiskt
verkande näringsförbud. I sitt betänkande (LU 1979/80:31) konstaterade
utskottet att ett system med automatiskt förbud hade vissa fördelar. Ett
sådant system skulle emellertid behöva förses med vidsträckta undantag eller
dispensmöjligheter. Enligt utskottets mening framstod det som olämpligt
inte minst från administrativ synpunkt att införa en ordning som krävde ett
omfattande och tungrott prövningsförfarande. Mot ett system med automatiskt
verkande näringsförbud ansåg utskottet också tala att det kunde leda till
negativa konsekvenser genom att lägga hämsko på seriös näringsverksamhet.
Utskottet avstyrkte därför bifall till motionen.

Hösten 1981 tillsatte regeringen en kommitté för att pröva frågan om
utvidgade regeler om näringsförbud. Som framgår av redogörelsen ovan
(s. 4) för utredningsdirektiven skall kommittén vid sina överväganden hämta
ledning av bl. a. de praktiska erfarenheterna av gällande näringsförbud och
av effekterna av detta förbud. Utskottet utgår från att de av motionärerna
framförda förslagen kommer att prövas av kommittén om erfarenheterna av
gällande ordning ger underlag härför.

LU 1981/82:31

Med hänsyn till det anförda bör motionsyrkandet inte föranleda någon
åtgärd från riksdagens sida.

Utskottet hemställer

att riksdagen avslår motion 1981/82:1582 yrkande 1.

Stockholm den 15 april 1982

På lagutskottets vägnar
LENNART ANDERSSON

Närvarande: Lennart Andersson (s), Bernt Ekinge (fp)*, Stig Olsson (s),
Elvy Nilsson (s), Martin Olsson (c), Ingemar Konradsson (s), Olle Aulin
(m), Owe Andréasson (s), Marianne Karlsson (c), Bengt Silfverstrand (s),
Margot Håkansson (fp), Margareta Gard (m), Stina Andersson (c) och
Ingrid Segerström (s).

* Ej närvarande vid betänkandets justering.

GOTAB 70743 Stockholm 1982