Om kollektiv sakförsäkring (Betänkande 1987/88:NU1 Näringsutskottet)

Näringsutskottets betänkande
1987/88:1

om kollektiv sakförsäkring

1987/88:1

Ärendet

1 detta betänkande behandlas sju motioner med yrkanden om lagstiftning
rörande kollektiv sakförsäkring. Tre av motionerna har väckts under
allmänna motionstiden år 1986 och fyra under allmänna motionstiden år
1987. De senare anknyter till ett kommittébetänkande i ämnet och ett
regeringsbeslut i anslutning därtill.

Sammanfattning

Motionerna har föranletts av att vissa fackförbund har infört kollektiv
hemförsäkring (grupphemförsäkring) för medlemmarna. De går ut på att
sådan försäkring skall tillåtas bara om den bygger på individuell anslutning.
Försäkringsverksamhetskommittén (majoriteten) har ansett det tillräckligt
med reservationsrätt för gruppmedlemmarna. Regeringen har anslutit sig till
denna uppfattning och därvid inte funnit behov av några nya lagregler.
Utskottet, som ser positivt på kollektiv sakförsäkring, avstyrker motionerna.
Reservanter (m, fp, c) vill att riksdagen skall gå på motionärernas linje, som
överensstämmer med kommittéminoritetens.

Motionerna

Yrkanden

De motioner som behandlas här är följande:

1985/86:N218 av Sten Andersson i Malmö (m) vari yrkas att riksdagen som
sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om kollektivt
tecknade försäkringar.

1985/86:N274 av Britta Bjelle (fp) och Birgit Friggebo (fp) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i motionen
anförts om förbud mot kollektiva sakförsäkringar.

1985/86:N330 av Alf Wennerfors m.fl. (m) vari - med hänvisning till motion
1985/86: A748 - yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad som i motionen anförts om kollektiva försäkringsformer.

1 Riksdagen 1987188. 17sami Nr 1

1986/87:N303 av Sten Andersson i Malmö (m) vari yrkas att riksdagen som
sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om kollektivt
tecknade försäkringar.

1986/87:N317 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) vari - med hänvisning till
motion 1986/87:K210-yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad som i motionen anförts om kollektiva sakförsäkringar.

1986/87:N347 av Britta Bjelle (fp) och Anna Wohlin-Andersson (c) vari
yrkas att riksdagen hos regeringen begär förslag till lagstiftning angående
kollektiva hemförsäkringar i enlighet med vad som i motionen anförts.

1986/87:N372 av Alf Wennerfors m.fl. (m) vari - med hänvisning till motion
1986/87:A734 - yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad som i motionen anförts om kollektiva försäkringsformer.

Yrkandenas innebörd och motivering

Även om tanken bakom de kollektiva hemförsäkringar som vissa fackförbund
har tecknat kan anses vara god finns det många skäl att ifrågasätta
agerandet, sägs det i motionerna 1985/86:N218 (m) och 1986/87:N303 (m).
Konsekvenserna av systemet kan bli ytterst negativa. Försäkringsverksamheten
i Sverige grundar sig på fri konkurrens på en öppen marknad. Denna
förutsättning riskerar att slås sönder om t.ex. fackförbund tillåts teckna
kollektiva hemförsäkringar för sina medlemmar hos ett enda bolag. Effekten
blir högre hemförsäkringspremier för alla kategorier. När fackförbundsavdelningar
och verkstadsklubbar tecknat kollektiva grupplivförsäkringar har
det, anför motionären vidare, inträffat att offerter inte inhämtats från andra
försäkringsbolag än Folksam. Detta är betänkligt, menar han, och än mer
betänkligt är att sådana försäkringar har tecknats hos Folksam trots att andra
bolag har erbjudit bättre och billigare alternativ. Tecknandet av hemförsäkringar,
bilförsäkringar m.m. bör till försäkringstagarnas fromma utsättas för
samma konkurrens som all annan verksamhet, säger motionären till sist.

De grupphemförsäkringar som Folksam har tecknat med olika fackförbund
är s.k. obligatoriska gruppsakförsäkringar, framhålls det i motion 1985/
86:N274 (fp). Detta betyder, anför motionärerna, att försäkringsformen inte
ger full valfrihet för dem som omfattas av försäkringen. Alla medlemmar
ansluts kollektivt till försäkringen. Detta kan skapa problem med dubbelförsäkring
och försvåra utnyttjandet av fördelarna med helkundslösningar. Den
kollektiva försäkringsformen kan, särskilt om den används i stor skala, leda
till en svåröverblickbar förändring av marknadsstrukturen. Detta skulle vara
oförenligt med strävandena att motverka den starka koncentration som har
uppkommit på den svenska försäkringsmarknaden och därmed stå i strid med
principer om en sund utveckling av försäkringsväsendet.

Gentemot försäkringsverksamhetskommitténs uppfattning att en automatisk
anslutning med reservationsrätt bör kunna godtas invänder motionärerna
följande. En sådan reservationsrätt ställer stora krav på informationen till
de enskilda medlemmarna. Det kan antas att många osäkra medlemmar drar
sig för en sådan markering som en reservation utgör. Särskilt illusorisk ter sig

NU 1987/88:1

valfriheten i de fall då försäkringen inte betalas av de försäkrade själva utan
genom en för gruppmedlemmarna gemensam fond. Det strider, säger
motionärerna vidare, mot hela idén i den svenska konsumentlagstiftningen
att en konsument inte får tydlig information om hur mycket han betalar för en
tjänst eller vara och att han inte får full återbetalning för kostnaden om han
avstår från erbjudandet. Endast sådana gruppförsäkringar som bygger på
individuell anslutning ger gruppmedlemmarna valfrihet. Med individuell
anslutning bibehålls en öppen konkurrens, och problemen med dubbelförsäkring
undanröjs. Regeringen borde förelägga riksdagen förslag till en
ordning som garanterar rätten till individuell anslutning till gruppsakförsäkringar.

I motion 1986/87:N347 (fp, c) refereras inledningsvis regeringens beslut den
10 april 1986 med anledning av försäkringsverksamhetskommitténs betänkande
om gruppförsäkring (se s. 22 f.). Motionärerna nämner vissa senare
beslut om och planer på kollektiva hemförsäkringar med reservationsrätt,
tecknade av fackförbund, lokala fackklubbar och ett kommunalt bostadsföretag.
Aktiviteter av detta slag håller på att skapa kaos på den berörda delen
av försäkringsmarknaden, hävdar de. Nästan alla hushåll har tidigare en
hemförsäkring; de kan nu, om de inte drar försorg om uppsägning, få betala
premier för två eller flera sådana försäkringar. Antalet hushåll med
dubbelförsäkring kommer att öka, och detta kommer att leda till orättvisor
när det gäller premiebetalningen och till ökade kostnader vid skadehanteringen.
En utbredd förekomst av dubbelförsäkring leder, menar motionärerna,
till att skadekostnaderna fördelas orättvist mellan bolagen. Den kollektiva
hemförsäkringen skulle ofta få karaktären av en sekundärförsäkring.
Bolag med stora marknadsandelar inom kollektiv hemförsäkring skulle
därigenom få orättmätiga konkurrensfördelar.

Villahemförsäkring, som gäller både byggnaden och familjens lösöre, är
en rationell försäkringsform, säger motionärerna vidare. Den som accepterar
en kollektiv hemförsäkring måste emellertid försäkra byggnaden på
annat sätt, något som i längden kan leda till en högre försäkringskostnad.
Motionärerna kritiserar också avsaknaden av premiedifferentiering inom
den kollektiva hemförsäkringen. Inom en angiven försäkringskoncern har,
uppger de, premierna för individuell hemförsäkring en spännvidd som
uttrycks i förhållandet 1:16. Att försäkringsrörelselagens skälighetsprincip
inte skulle vara tillämplig på de avgifter som organisationsmedlemmar
erlägger för en gruppförsäkring betecknas av motionärerna som ett formalistiskt
synsätt. Att eliminera välmotiverade prisdifferenser strider, anser de,
mot en sund utveckling av försäkringsväsendet. Ytterligare anmärks på att
skyddsreglerna i konsumentförsäkringslagen (1980:38) sätts ur spel genom
kollektiva sakförsäkringar. Den övervakning som försäkringsinspektionen
och konsumentverket bedriver har enligt motionärerna inte hindrat utvecklingen
mot kollektiva sakförsäkringar att löpa i väg på ett helt okontrollerat
sätt.

Gruppförsäkringar kan ibland vara förenade med vissa fördelar för de
försäkrade konsumenterna, såsom lägre förvaltningskostnader och därigenom
lägre genomsnittspremie, säger motionärerna avslutningsvis. Om det på

NU 1987/88:1

1 * Riksdagen 1987/88.17sami. Nr 1

grund härav anses att sådana försäkringar bör få utvecklas borde följande
krav ställas. Den enskilde gruppmedlemmen bör inte kunna anslutas annat
än genom en klar och uttalad viljeförklaring. Den medlem som ansluter sig
bör själv erlägga en avgift för sitt försäkringsskydd. Regler bör skapas som
gör att de viktigaste principerna för en sund utveckling av försäkringsväsendet
beaktas vid utformningen av gruppförsäkringar.

I motionerna 1985/86:A748 (m) och 1986/87:A734 (m), som innehåller
motiveringen till vad som yrkas i motion 1985/86:N330 (m) resp. motion
1986/87:N372 (m), nämns obligatoriska hemförsäkringar som ett exempel på
fackliga åtaganden som kränker den enskilde medlemmens integritet. Vad
motionärerna anför om sådana försäkringar är i sin senaste version följande.
Den enskilde medlemmens ställning gentemot sin fackliga organisation har
försvagats, bl. a. genom regeringens beslut att medge Elektriker- och
Målareförbunden rätt att teckna obligatorisk kollektiv hemförsäkring för
sina medlemmar trots kritik från ansvariga myndigheter liksom att medge att
kollektiv hemförsäkring i övrigt får tecknas. Endast positiv anslutning borde
medges.

1 motion 1986/87:K210 (fp), som åberopas i motion 1986/87:N317 (fp),
påtalas att regeringen trots vissa avstyrkande remissyttranden har medverkat
till att fackförbund har fått möjligheter att teckna kollektiva sakförsäkringar
hos Folksam. Motionärerna konstaterar: ”Försäkringar skall få tecknas med
automatisk anslutning med reservationsrätt. En teknik som är väl känd från
bl.a. kollektivanslutningen.”

Bakgrund

Olika former av kollektiv försäkring - gruppförsäkring - är sedan länge
vanliga i fråga om personförsäkring (liv-, olycksfalls- och sjukförsäkring).
Även kollektiva sakförsäkringar (t.ex. hemförsäkring, båtförsäkring och
ansvarsförsäkring) förekommer, både obligatoriska och sådana med individuell
anslutning. Den första gruppsakförsäkringen med obligatorisk anslutning
tillkom år 1943, då Stockholms kooperativa bostadsförening och
försäkringsanstalten Samarbete, numera Folksam, slöt avtal om en hemförsäkring
för föreningens hyresgäster. Senare har olika organisationer, såsom
Sveriges advokatsamfund, Svenska fallskärmsförbundet, Sveriges fastighetsmäklarsamfund,
Svenska jägareförbundet och Sveriges veterinärförbund,
ingått avtal med andra försäkringsbolag om obligatoriska ansvarsförsäkringar
för sina medlemmars räkning.

På senare år har det inom fackföreningsrörelsen framkommit önskemål
om att olika fackförbund skulle försöka få till stånd kollektiva försäkringslösningar
för förbundens medlemmar. Ett första steg togs år 1982 då ett avtal om
obligatorisk kollektiv hemförsäkring slöts mellan Svenska elektrikerförbundet
och Folksam. Enligt avtalet svarar förbundet för premierna till Folksam.
Kostnaden täcks genom höjning av medlemsavgifterna och ianspråktagande
av fonderade medel. Försäkringen fungerar som en vanlig hemförsäkring
med den skillnaden att det inte finns någon beloppsgräns beträffande lösöre
och att premiekostnaden är lika för alla.

NU 1987/88:1

Avtalet föranledde försäkringsinspektionen att hos regeringen hemställa
att försäkringsverksamhetskommittén (E 1979:01) genom tilläggsdirektiv
skulle få i uppdrag att föreslå lagstiftning för reglering av kollektiv
sakförsäkring med obligatorisk anslutning. Inspektionen anförde bl.a. att,
om marknaden hastigt växte, riskerna ökade för att konsumenterna skulle
hamna i oacceptabla dubbelförsäkringssituationer. Genom beslut av regeringen
i november 1983 lämnades framställningen utan åtgärd med hänvisning
till att det redan fick anses falla inom kommitténs direktiv att pröva
behovet av en särskild reglering av kollektiv försäkring. Regeringen hänvisade
också till att försäkringsrättskommittén (Ju 1974:09) enligt sina direktiv
hade att särskilt överväga de problem som är förknippade med kollektiva
försäkringar. I beslutet erinrade regeringen om att försäkringsinspektionen
hade att mot bakgrund av den gällande lagstiftningen följa och övervaka
utvecklingen.

Med anledning av regeringsbeslutet utfärdade försäkringsinspektionen i
november 1983 ett cirkulär angående kollektiv sakförsäkring. Inspektionen
anförde där att den förutsatte att försäkringsbolagen i avvaktan på statsmakternas
ställningstagande avstod från att erbjuda avtal om kollektiv sakförsäkring
utan reservationsrätt för individen.

Svenska målareförbundet träffade därefter år 1984 med Folksam ett avtal
om obligatorisk grupphemförsäkring för förbundets medlemmar. Sedan
försäkringsinspektionen med stöd av 19 kap. 11 § försäkringsrörelselagen
(1982:713) hade förelagt Folksam att inte verkställa beslutet anförde
Folksam besvär hos regeringen. Denna undanröjde i december 1984
inspektionens föreläggande. Det aktuella avtalet ansågs kunna få verkställas
utan att utredningarnas förslag avvaktades. Ytterligare kollektiva sakförsäkringsavtal
borde emellertid, hette det i regeringsbeslutet, inte godtas förrän
statsmakterna efter erforderlig utredning hade tagit ställning till denna
försäkringsform.

Försäkringsverksamhetskommittén har år 1985 avgett ett betänkande om
gruppförsäkring, vilket har remissbehandlats. Regeringen har i april 1986
fattat ett beslut med hänvisning till betänkandet, men huvudfrågan om
särskild reglering av kollektiv sakförsäkring står fortfarande öppen. Riksdagen
har behandlat motioner om kollektiv sakförsäkring vid två tillfällen
under riksmötet 1984/85. Senare har flera interpellationer och frågor i ämnet
förekommit. Frågan om giltigheten av ett fackförbunds beslut om obligatorisk
kollektiv hemförsäkring för medlemmarna har blivit rättsligt prövad,
slutgiltigt av högsta domstolen. Förutom försäkringsinspektionen har näringsfrihetsombudsmannen
och konsumentverket uppmärksammat de kollektiva
hemförsäkringarna. Alla de nu avsedda aktiviteterna finns närmare
redovisade i särskilda avsnitt i det följande.

Författningsbestämmelser m.m.

Vissa grundläggande regler för försäkringsbolagen finns i försäkringsrörelselagen
(1982:713).

En huvudprincip som kommer till uttryck i lagen är skälighetsprincipen,
som bl.a. innebär att försäkringspremierna skall vara skäliga och på ett

NU 1987/88:1

skäligt sätt fördelas mellan försäkringstagarna. Premieskäligheten inom
skadeförsäkring behandlas i 19 kap. 5 §. Enligt denna paragraf gäller bl.a. att
styrelsen och verkställande direktören i ett bolag som meddelar sakförsäkring
skall med hjälp av fortlöpande statistik eller på annat sätt övervaka att
premiesättningen är skäligt avvägd med hänsyn till den risk som försäkringen
är avsedd att täcka, nödvändiga driftskostnader för försäkringen samt
omständigheterna i övrigt. I 19 kap. 6§ regleras villkorsskäligheten. Styrelsen
och verkställande direktören skall övervaka att även andra försäkringsvillkor
än premien är skäliga med hänsyn till det skydd försäkringen är
avsedd att ge och omständigheterna i övrigt. Skälighetsprincipens tillämpning
övervakas av försäkringsinspektionen. Vid sin granskning skall inspektionen
enligt 6§ ägna särskild uppmärksamhet åt villkoren för sådana
försäkringar som konsumenter tecknar huvudsakligen för enskilt ändamål.

En allmän tillsynsbestämmelse, 19 kap. 1 §, säger att försäkringsinspektionen
skall verka för en sund utveckling av försäkringsväsendet. Av motiveringen
framgår att inspektionens övervakande uppgift omfattar kontroll av
försäkringsbolagens hela verksamhet. Ett väsentligt inslag är att försäkringsbolagens
soliditet kontrolleras. Ett annat betydelsefullt led i övervakningen
är kontrollen av att försäkringsbolagens anskaffningsverksamhet sker i
enlighet med god försäkringssed.

Försäkringsverksamhetskommittén har behandlat bl.a. skälighetsprincipen
i sitt delbetänkande (SOU 1986:8) Soliditet och skälighet i försäkringsverksamheten.
En skälighetsgranskning av ett skadeförsäkringsbolags premienivå
kan, framhålls där (s. 95), bl.a. innefatta ett studium av om de
kriterier som har använts vid avgränsningen av olika premieklasser får anses
vara acceptabla och om den premiedifferentiering som råder mellan klasserna
kan anses vara sakligt motiverad. Kommittén menar att skälighetsprincipen
bör bibehållas och utgöra ett förstärkt stöd för vissa väsentliga delar av
försäkringsinspektionens allmänna tillsyn. Regeln om skäliga premier föreslås
bli omformulerad till att i stället avse skäliga kostnader för försäkringstagarnas
försäkringsskydd.

Civilrättsliga regler om försäkring finns i lagen (1927:77) om försäkringsavtal.
Betydelsefulla i detta sammanhang är bestämmelserna i 41-44 §§ om
dubbelförsäkring. De innehåller bl.a. följande. Om samma intresse är
försäkrat hos flera försäkringsgivare mot samma fara, är var och en av dessa
ansvarig gentemot försäkringshavaren såsom om han vore ensam försäkringsgivare.
Om flera försäkringsgivare är ansvariga för en skada och
summan av de särskilda ansvarighetsbeloppen överstiger den ersättning som
i det hela tillkommer försäkringshavaren, skall ansvarigheten försäkringsgivarna
emellan fördelas efter förhållandet mellan ansvarighetsbeloppen.
Avgörande för försäkringshavarens rätt till ersättning är bl.a. 39§. Enligt
denna är försäkringsgivaren inte pliktig att som ersättning för inträffad skada
utge större belopp än som erfordras för förlustens täckande, även om det
överenskomna försäkringsbeloppet är större.

Konsumentförsäkringslagen (1980:38) är tillämplig på de vanligaste skadeförsäkringar
som tecknas av konsumenterna för privatändamål, nämligen
hemförsäkringar, villaförsäkringar, fritidshusförsäkringar, reseförsäkringar,

NU 1987/88:1

motorfordonsförsäkringar och båtförsäkringar. Utanför tillämpningsområdet
faller bl.a. försäkringar som grundas på gruppavtal och handhas av
företrädare för gruppen. Lagen innehåller regler om bl.a. informationen till
konsumenterna, rätten att teckna försäkring, förnyelse av försäkringen,
premiebetalning, möjligheterna att sätta ned försäkringsersättningen när
den försäkrade inte har uppfyllt sina förpliktelser samt skadereglering. Bland
bestämmelserna i lagen är följande.

Ett försäkringsbolag som en konsument vänder sig till för att få en
försäkring skall på eget initiativ informera konsumenten om vad försäkringen
omfattar och vad den kostar. Informationen skall utformas så att det blir
lättare för konsumenten att välja den försäkring som passar honom eller
henne bäst.

Om den försäkrade har drabbats av en skada och försäkringsbolaget inte är
villigt att ge hela den ersättning som begärs, skall bolaget upplysa den
försäkrade om de möjligheter som finns att få tvisten prövad, t.ex. i allmänna
reklamationsnämnden eller vid någon av försäkringsbranschens egna nämnder.
Finns risk för preskription, skall också det påpekas för konsumenten.

När försäkringstiden går ut, blir försäkringen i regel automatiskt förnyad,
om den inte sägs upp eller försäkringstagaren tar en annan, motsvarande
försäkring i ett annat bolag. Detta innebär att den försäkrade tills vidare
behåller sitt skydd, även om han inte skulle ha fått någon ny premieavi eller
om han skulle ha glömt att betala premien.

Försäkringstagaren skall alltid ha minst en månad på sig att betala premien
för en försäkring som förnyas. Ett dröjsmål som sådant medför inte att
försäkringsskyddet tar slut. Först sedan en uppsägning har sänts till
försäkringstagaren och 14 dagar har gått därefter utan att betalning har
kommit, upphör försäkringen.

Marknadsföringslagen (1975:1418) är tillämplig även på försäkringsområdet.
Två av lagens tre generalklausuler bör nämnas här. Den första (2 §) gör det
möjligt att förbjuda en reklamåtgärd eller annan handling som en näringsidkare
företar vid marknadsföring av bl.a. tjänst och som genom att strida mot
god affärssed eller på annat sätt är otillbörlig mot konsumenter eller
näringsidkare. Den andra (3 §) gör det möjligt att ingripa mot en näringsidkare
som vid marknadsföring underlåter att lämna information som har särskild
betydelse från konsumentsynpunkt. De myndigheter som svarar för lagens
tillämpning är konsumentombudsmannen (KO) och marknadsdomstolen.

Utredning och remissbehandling

Försäkringsverksamhetskommitténs överväganden och
förslag

Inledning

Försäkringsverksamhetskommittén (E 1979:01) har i uppdrag att se över
lagstiftningen om försäkringsbolagens och försäkringsinspektionens verksamhet
m.m. Kommittén har avgett flera delbetänkanden. Ett sådant är
betänkandet (SOU 1985:34) Gruppförsäkring. Detta ämne har kommittén

NU 1987/88:1

brutit ut från återstående delar av sitt utredningsuppdrag, sedan olika frågor
beträffande gruppförsäkring aktualiserats i samband med Folksams försäkringsavtal
med vissa fackförbund om hemförsäkring för förbundens medlemmar
(se s. 4 f.).

Kommittén har inget mandat att framlägga förslag i föreningsrättsliga
frågor. Den har således inte behandlat frågan om i vad mån sammanslutningar
av olika slag - med hänsyn till sitt syfte och sina stadgar - har rätt att träffa
avtal rörande medlemmarnas försäkringsskydd.

Av innehållet i det nämnda betänkandet redovisas i det följande avsnitten
Överväganden och förslag och Sammanfattning.

Gruppförsäkring i allmänhet

Försäkringsväsendets uppkomst har sin grund i behovet hos vissa yrkesgrupper
och lokala grupper att inom grupperna utjämna risken för skador och
förluster som hotade samtliga medlemmar av gruppen. Stora rikstäckande
försäkringstagarkollektiv är en mera modern företeelse. Inom ramen för
dessa har på 1900-talet gruppförsäkringar successivt börjat växa fram,
baserade på gruppbildningar av annat slag än tidigare.

Ett av syftena med gruppförsäkringarna är att ge de försäkrade ett gott
försäkringsskydd till en total kostnad som är lägre än de sammanlagda
kostnaderna för motsvarande individuella försäkringar. Detta uppnås dels
genom att försäkringens utformning är mer eller mindre standardiserad, dels
genom att administrationen förenklas till följd av att många arbetsuppgifter i
försäkringsbolaget riktar sig endast mot den försäkrade gruppen och inte mot
de många enskilda individerna. Marknadsföringen kan förenklas. I den mån
vissa sysslor, som vid individuell försäkring åvilar försäkringsbolaget,
överflyttas på gruppen sker detta oftast därför att gruppen kan sköta dessa
mera rationellt och därför billigare. Gruppen kan t.ex. för premieredovisningen
utnyttja ett redan befintligt medlemsregister. Den kan också samordna
information om försäkringen med annan information till medlemmarna.

Ju fler uppgifter som gruppen tar över, desto lägre premie kan försäkringen
åsättas. Eftersom vissa driftskostnader flyttas över från försäkringsbolaget
till gruppen är det dock svårt att precisera hur det slutliga kostnadsresultatet
blir. Kostnaderna för den enskildes försäkringsskydd sjunker i allmänhet
allteftersom fler medlemmar av en grupp ansluts till gruppens försäkring.
Genom gruppförsäkringar kan också andelen oförsäkrade i samhället
nedbringas.

Fördelarna för dem som omfattas av gruppförsäkringar får vägas mot de
negativa verkningar som denna försäkringsform kan vara förknippad med.
Dessa blir alltmer framträdande ju större del av det totala försäkringstagarkollektivet
som omfattas av gruppförsäkringar. Om inriktningen på speciella
grupper med åtföljande premieförmåner drivs långt kan de försäkringstagarkategorier
som ställs utanför gruppförsäkringsmöjligheten få svårigheter att
till rimliga kostnader täcka sitt försäkringsskydd, i den mån försäkringsbolagens
resterande individuella försäkringsbestånd inte medger en tillfredsställande
riskspridning och kostnadsnivå. Detta ligger inte i linje med solidaritetstanken
och skulle inte vara förenligt med en sund utveckling av

NU 1987/88:1

försäkringsväsendet. Härvidlag kommer bl.a. in i bilden vilka gruppbildningar
som kan anses godtagbara.

Gruppförsäkringar har hittills förekommit huvudsakligen på personförsäkringsområdet.
Kommittén har vid sin genomgång funnit att verksamheten
på detta område inte visat sig vara oförenlig med en sund utveckling av
försäkringsväsendet och därför inte ansett sig ha anledning att föreslå några
förändringar beträffande gruppersonförsäkring.

På sakförsäkringsområdet har grupplösningar ännu inte vunnit tillnärmelsevis
samma omfattning som på personförsäkringssidan. De principiellt
anförda positiva synpunkterna beträffande gruppförsäkring i allmänhet
motiverar enligt kommitténs uppfattning att sådana lösningar bör få utvecklas
även på sakförsäkringsområdet. Diskussionen om grupphemförsäkringar
som tecknas av fackförbund har emellertid visat att en mer allmän utveckling
av gruppsakförsäkringar kan föra med sig vissa problem.

Gruppbildningar

Under utvecklingens gång har frågan om godtagbara gruppbildningar
aktualiserats. Både utomlands och i Sverige har tillsynsmyndigheterna under
grupplivförsäkringens uppbyggnad funnit behov av att ange vissa riktlinjer i
syfte att förebygga uppkomsten av olämpliga grupper på detta område.

De grupper på livförsäkringsområdet som har uppstått i Sverige kan i
huvudsak hänföras till tre huvudkategorier. Personalgrupper består av
personer anställda vid en arbetsplats eller elever vid en skola e.d. Föreningsgrupper
utgörs främst av medlemmar i fackföreningar, villaägarföreningar,
bostadsrättsföreningar och sådana andra föreningar vilkas ändamål är att
tillvarata medlemmarnas intressen som yrkesutövare. Ekonomigrupper
bildas av personer som i egenskap av sparare eller låntagare är kunder i något
kreditinstitut.

Beträffande grupplivförsäkring tillämpas följande praxis. Endast existerande
och av försäkringen oberoende grupper bör komma i fråga. En grupp
måste vara klart avgränsad och entydigt definierad. Den får inte ha
tillkommit enbart för att utgöra ett försäkringstagarkollektiv. Gruppen bör,
bl.a. av administrativa skäl, omfatta ett visst medlemstal. Anslutningen till
försäkringen måste, för att ett oförmånligt riskurval skall motverkas, omfatta
en större del av gruppen.

I fråga om gruppsakförsäkring har ingen enhetlig praxis för gruppbildningar
utvecklat sig. Enligt kommittén är följande aspekter specifika för
gruppsakförsäkring.

För det första bör särskild uppmärksamhet ägnas åt de problem som
överlappande försäkringsavtal kan ge upphov till. Ett utbrett system av olika
försäkringsgrupper, som är inriktade på samma typ av försäkringsobjekt,
ökar risken för att en försäkrad kommer att ingå i flera grupper och
därigenom blir dubbelförsäkrad. Eftersom en sakförsäkring, till skillnad från
vad som i allmänhet gäller för personförsäkringar, inte är summaförsäkring,
innebär dubbelförsäkring att mer än en avgift för ett och samma försäkringsskydd
kan komma att erläggas men att den försäkrade ändå vid skaderegleringen
endast får ersättning för den faktiska skadan.

NU 1987/88:1

För det andra bör kriteriet att gruppen skall ha ett självständigt och
varaktigt ändamål tillmätas en särskild vikt inom gruppsakförsäkringen.
Tillfälliga sammanslutningar, där medlemmarna snabbt flyttar mellan grupperna,
kan leda till instabila gruppförsäkringar.

För det tredje är frågan i vilken mån de tre huvudkategorierna av
gruppbildningar bör godkännas beträffande gruppsakförsäkring. Föreningsgrupper
och personalgrupper utgör enligt kommittén naturliga baser för
gruppsakförsäkringar. En viss återhållsamhet anses dock behöva iakttas i
fråga om personalgrupper. En personalgrupp är ofta en del av en större
föreningsgrupp, exempelvis ett fackförbund. Om både föreningen och
personalgruppen tecknar t.ex. grupphemförsäkring för sina medlemmar
uppstår därför lätt dubbelförsäkringssituationer. Vid konkurrens med en
föreningsgrupp, i vilken personalgruppen ingår, bör föreningsgruppen
prioriteras. Beträffande ekonomigrupper finner kommittén det tvivelaktigt
om de kan ha en sådan sammansättning och representera ett så långvarigt och
självständigt ändamål att de utgör en tillräckligt fast grund för gruppsakförsäkring.

Problem rörande dubbelförsäkring och överlappningar kan också uppkomma
när det gäller grupper av boende, såsom hyresgäster och medlemmar
i bostadsrättsföreningar eller villaägarföreningar. Eftersom medlemmar i
dessa grupper har boendet som gemensam nämnare, synes det dock naturligt
att gruppförsäkringar som har till uppgift att skydda boendet, t.ex. hemförsäkringar,
kan tecknas av sådana grupper.

Kommittén har inte framlagt några preciserade förslag beträffande
gruppbildningen på sakförsäkringsområdet utan förutsatt att dess principiella
synpunkter beaktas av försäkringsinspektionen och försäkringsbranschen
vid utvecklingen av praxis.

Anslutningsformer

Inom gruppsakförsäkringen kan enligt kommittén tre anslutningsformer
urskiljas, nämligen individuell anslutning, obligatorisk anslutning och anslutning
med reservationsrätt. Med reservationsrätt avses såväl reservationsrätt
vid avtalets ingående som rätt att senare utträda ur gruppförsäkringen.

Vid individuell gruppsakförsäkring kommer ett försäkringsavtal till stånd
genom att de enskilda gruppmedlemmarna genom en anmälan eller annan
aktiv handling själva ansluter sig till försäkringen. Till fördelarna hör att den
enskilde medlemmen själv får välja om han vill vara med samtidigt som
erbjudandet kan utgöra ett incitament för den oförsäkrade medlemmen att
teckna en sådan försäkring. Till nackdelarna hör främst att oföretagsamma
medlemmar av gruppen alltjämt kan komma att stå oförsäkrade och att de
försäkrade i allmänhet står utanför det skydd som konsumentförsäkringslagen
kan ge.

Obligatorisk gruppsakförsäkring - dvs. gruppsakförsäkring med automatisk
anslutning utan reservationsrätt - har vissa fördelar. En sådan är, om det
är fråga om ett från allmänna samhälls- och konsumentintressen angeläget
försäkringsskydd som t.ex. hemförsäkring, att ingen i gruppen lämnas
oförsäkrad.

NU 1987/88:1

Driftskostnaderna hos försäkringsbolagen och därigenom även genomsnittskostnaderna
för gruppens medlemmar i allmänhet blir lägre vid
gruppförsäkring än vid individuell försäkring. Detta medför lägre kostnader
för flertalet försäkrade. Kostnadssänkningen kan bli särskilt påtaglig för
obligatoriska försäkringar. Individuella gruppförsäkringar och sådana med
reservationsrätt belastas normalt med de särskilda hanteringskostnader som
sammanhänger med dessa anslutningsformer.

Nackdelarna med obligatoriet sammanhänger på olika sätt med den
frånvaro av valfrihet för individen som systemet innebär. Han kan sålunda
inte välja att stå utanför försäkringen och heller inte utträda ur denna om han
har blivit missnöjd med en skadereglering eller av andra skäl. Inte heller kan
han åberopa den bestämmelse i konsumentförsäkringslagen som ger försäkringstagaren
rätt att under avtalstiden säga upp försäkringen om försäkringsbehovet
ändras eller bortfaller.

Ett annat problem gäller dubbelförsäkring. Vid obligatorisk gruppsakförsäkring
kan en försäkrad komma i den situationen att han också ingår i andra
grupper med sådan försäkring och alltså bli föremål för dubbelförsäkring.
Genom en annan hushållsmedlem kan samma försäkringsobjekt (t.ex.
lösöret i hemmet) dessutom täckas av andra gruppsakförsäkringar. Därutöver
kan en individuell försäkring finnas för samma försäkringsobjekt.
Oavsett hur många försäkringar som föreligger kan dock inte utgå högre
ersättning än som täcker den faktiska förlusten. I de fall flera medlemmar i
ett hushåll genom sina anställningar omfattas av obligatoriska gruppsakförsäkringar
finns ingen möjlighet att genom uppsägning undvika dubbelförsäkring
och därmed förknippade extra kostnader för de försäkrade. En
konstruktion som är så utformad att vid skada självrisken bortfaller eller
andra förmåner erhålls löser endast delvis problemet.

Inom sakförsäkring förekommer i viss mån s.k. helkundsrabatt, som utgår
till dem som har flera försäkringar samlade i ett och samma bolag. En
försäkrad som blir ansluten till en obligatorisk gruppsakförsäkring i ett annat
bolag och därvid säger upp motsvarande individuella försäkring löper risken
att gå miste om sin helkundsrabatt för annan försäkring.

Fördelen att ingen i gruppen blir oförsäkrad får sin största praktiska
betydelse för hemförsäkring i avtal med de fackliga organisationerna på
grund av deras stora medlemsantal. Även om ett maximalt antal fackförbund
tecknar sådana försäkringar, kommer dock stora grupper att stå utanför.
Detta gäller bl.a. pensionärer, studenter och ungdomar som ännu inte har
kommit in i arbetslivet. Denna ”restpopulation” kan rent hypotetiskt vara så
fördelad mellan försäkringsbolagen att det kan uppstå svårigheter att få en
tillfredsställande riskutjämning inom deras resp. hemförsäkringsbestånd,
särskilt i mindre bolag. Restgrupperna kan därmed få svårt att täcka sitt
hemförsäkringsbehov till rimlig kostnad. På så sätt kan en omfattande
obligatorisk gruppsakförsäkring leda till en försvagning av den solidaritetsprincip
som är den ursprungliga grunden till försäkringsväsendet. Kommittén
har gjort den uppskattningen att, om samtliga förbund inom LO, TCO
och SACO år 1978 tecknat grupphemförsäkringar utan reservationsrätt, ca
1200 000 hushåll skulle ha fallit utanför. Huruvida samtliga fackförbund -och ett större antal andra sammanslutningar - kommer att teckna sådana

NU 1987/88:1

1** Riksdagen 1987/88.17sami. Nr 1

försäkringar, om detta blir möjligt, kan endast bekräftas av den framtida
erfarenheten. Kommittén anser att det är föga sannolikt att så kommer att
ske och att det i varje fall kommer att ta avsevärd tid innan grupphemförsäkringen
får sådan spridning att möjligheterna till riskutjämning inom de olika
bolagen allvarligt begränsas.

Skälighetsprincipen

En fråga är huruvida gruppsakförsäkring är förenlig med skälighetsprincipen.
Denna princip innefattar två särskilda moment, nämligen dels frågan
om premiernas skälighet, dels frågan om andra försäkringsvillkors skälighet.
Till premieskäligheten hör frågan i vad mån en riskklassindelning med
åtföljande premiedifferentiering bör ske. Vid individuell sakförsäkring
tillämpas en relativt långt driven premiedifferentiering, bl.a. beträffande
hemförsäkring. Mot bakgrund härav har i debatten gjorts gällande att de av
Folksam träffade hemförsäkringsavtalen med vissa fackförbund inte är
förenliga med skälighetsprincipen, eftersom det uppfattats att de baseras på
enhetsavgifter från förbundets medlemmar i den mån finansieringen inte
sker på annat sätt.

Frågan är först hur skälighetsprincipen kan tillämpas på olika typer av
gruppförsäkringar.

Vad kommittén kallar oäkta gruppförsäkringar kännetecknas av att ett
ramavtal träffas med försäkringsbolaget om att medlemmar i den aktuella
gruppen, som vill utnyttja den i ramavtalet avsedda försäkringen, skall kunna
träffa individuella försäkringsavtal med försäkringsbolaget. Skälighetskravet
bör här rimligen gälla för de olika försäkringsavtalen, eftersom det formellt
sett är fråga om en rad individuella avtal, även om riktlinjer för premiesättningen
är angivna i ramavtalet. Därav följer emellertid inte att samma
premiedifferentiering måste tillämpas som sker beträffande vanliga individuella
försäkringar av samma slag eller över huvud taget att premiedifferentiering
måste tillämpas. Flera omständigheter kan tala för att ett system med
enhetliga premier kan godtas. Gruppen kan i stort sett vara så sammansatt att
spännvidden i riskhänseende mellan de olika försäkringstagarna inte är
alltför påtaglig. De gruppmedlemmar som anser att de kan få en individuell
försäkring på annat håll till fördelaktigare villkor har möjlighet att i stället
välja ett sådant alternativ. En totalbedömning torde normalt kunna leda till
att en från individuell försäkring avvikande premiedifferentiering eller
t.o.m. enhetspremier kan godtas.

Äkta gruppförsäkringar kännetecknas av att det är fråga om försäkringsavtal
mellan t.ex. en sammanslutning och ett försäkringsbolag, tecknade för
medlemmarna i en grupp. Folksams hemförsäkringsavtal med Stockholms
kooperativa bostadsförening, Elektrikerförbundet och Målareförbundet är
av detta slag. Något direkt avtalsmässigt förhållande mellan de enskilda
medlemmarna och bolaget finns inte här. Skälighetsbedömningen av premiesättningen
måste alltså avse den premie som sammanslutningen skall
erlägga. Sammanslutningen kan finansiera premiekostnaden via avgiftsuttag
från medlemmarna, avkastning från fonder eller på annat sätt. Detta är
emellertid något som ligger utanför den skälighetsbedömning som för
närvarande kan ske enligt försäkringsrörelselagen.

NU 1987/88:1

Skälighetsprincipen, som riktar sig mot försäkringsbolaget, kan svårligen
göras tillämplig på de olika finansieringssätt som en sammanslutning kan
använda sig av vid premiebetalningen. Det skulle knappast vara praktiskt
möjligt för ett försäkringsbolag att föreskriva differentierade medlemsavgifter
för en förenings medlemmar med hänvisning till att föreningen tecknar ett
försäkringsavtal som borde föranleda olika uttag från skilda medlemmar.
Normalt kan en sammanslutning för övrigt ha goda möjligheter att utverka
sådana premievillkor att försäkringen blir fördelaktig för medlemmarna från
kostnadssynpunkt.

Kommittén har således funnit att försäkringsrörelselagens skälighetsprincip
vid äkta gruppsakförsäkring inte kan utsträckas till att omfatta de
enskilda medlemmarnas kostnadsbelastning. Den anser det inte motiverat
att det införs en särskild reglering som gör detta möjligt.

Skälighetsprincipen innefattar också krav på att även andra försäkringsvillkor
än premien är skäliga med hänsyn till det skydd försäkringen är
avsedd att ge och omständigheterna i övrigt. Försäkringsinspektionens
granskning skall särskilt ägnas åt villkoren för sådana försäkringar som
konsumenter tecknar huvudsakligen för enskilt ändamål. Granskningen
avser alla de villkor som ingår i försäkringsavtalet men också innehållet i
formulär och andra handlingar som försäkringsbolaget använder i kontakterna
med försäkringstagarna. Även skaderegleringen omfattas av granskningen.

Även om konsumentförsäkringslagen inte är tillämplig på gruppförsäkringar
kan försäkringsinspektionen - med tillämpning av 19 kap. 6§
försäkringsrörelselagen - tillse att skäliga villkor tillämpas även i fråga om
dem som omfattas av gruppförsäkringar. Enligt kommitténs uppfattning
måste det ofta vara lämpligt att villkorsutformningen också här i tillämpliga
delar anpassas till konsumentförsäkringslagen.

Försäkringsrättskommittén torde komma att föreslå vissa avtalsrättsliga
regler om såväl individuell sakförsäkring som gruppsakförsäkring. Försäkringsverksamhetskommittén
uttalar för sin del att den anser att konsumentskyddet
såvitt avser bl.a. villkor och information i princip bör ligga på samma
nivå vid gruppförsäkring som vid individuell försäkring.

Sundhetsprincipen

Försäkringsinspektionen skall vid sin allmänna tillsyn verka för en sund
utveckling av försäkringsväsendet. Sundhetsprincipens innebörd kan inte
närmare preciseras, utan den kan växla med utvecklingen inom försäkringsväsendet.
Sundhetsbedömningen måste kunna anpassas till de olika förhållanden
som kan skönjas i ett långsiktigt framtidsperspektiv.

Bland faktorer som får anses ingå i en sundhetsbedömning på gruppsakförsäkringsområdet
är följande. Försäkringskonsumenternas situation i olika
avseenden jämfört med förhållandena vid individuell sakförsäkring bör
beaktas. Vidare måste man beakta verkningarna för de försäkringskonsumenter
som inte kommer att omfattas av några gruppförsäkringslösningar
och då främst deras möjligheter att även fortsättningsvis täcka sina försäkringsbehov
till rimliga kostnader. Bedömningen bör också innefatta verk -

NU 1987/88:1

ningarna på strukturen och konkurrensförhållandena inom försäkringsväsendet.

Struktur- och konkurrensfrågor

Kommittén diskuterar vilka återverkningar för det totala försäkringstagarkollektivet
som ett utbrett system av obligatoriska gruppsakförsäkringar
skulle kunna få genom ändrade förutsättningar för försäkringsväsendets
struktur.

Principiell betydelse har frågan om utbrytning av vissa enskilda eller
mindre grupper ur det större försäkringstagarkollektivet. På senare tid har
framträtt en tendens till en sektorisering av försäkringsmarknaden genom
särlösningar och specialavtal, liksom genom nya distributionskanaler. Försäljningsavtal
har träffats mellan olika försäkringsbolag och vissa kedjor av
bensinstationer. Länsförsäkringsbolagen och Lantbrukarnas riksförbund
(LRF) har träffat avtal om gruppförsäkringar för LRF:s medlemmar. På
handelns område förekommer att försäkringsbolag tecknar avtal om gruppförsäkring
med sammanslutningar inom dagligvaruhandeln. Ett annat exempel
på marknadssektorisering är ett avtal som innebär att Volvia vid sin
försäljning av motorfordonsförsäkring samtidigt förmedlar Skandias trafikförsäkring.
Också de kontolösningar som försäkringsbolagen erbjuder större
företagskoncerner innebär att vissa försäkringstagare bryts ut ur kollektivet.

Rent allmänt gäller att den intressegemenskap som råder mellan Folksam
och LO:s fackförbund har sin motsvarighet i de intresse- och ägarkonstellationer
som kan förekomma inom näringslivet och som inte sällan leder till en
uppdelning av försäkringsmarknaden. Den på detta sätt uppkomna marknadsstrukturen
är inte för alltid given utan kan förändras under påverkan av
den starka konkurrensen försäkringsbolagen emellan.

Huvudmotivet när regler om fri koncessionsprövning nyligen genomfördes
var att den starka koncentration med tendenser till oligopol som har vuxit
fram på försäkringsmarknaden skulle motverkas genom att förutsättningarna
för en fri konkurrens och utvecklingsbefrämjande strukturförändringar
ökades.

Obligatoriska grupphemförsäkringar betyder ett praktiskt taget nytt
moment - bortsett från den tidigare redovisade försäkringen inom Stockholms
kooperativa bostadsförening - i konkurrensen på försäkringsmarknaden
och kan på sikt medföra strukturförändringar. Invändningar mot denna
form av försäkring i vad gäller återverkningar på konkurrensförhållandena
och strukturutvecklingen kan, säger kommittén, inte göras enbart av den
anledningen att den utgör en nyhet på marknaden. Inte heller kan det anses
vara en otillbörlig konkurrensfördel att ett bolag i sin tävlan om marknadsandelar
kan utnyttja den naturliga intressegemenskapen med en viss grupp eller
organisation. Att Folksams avtal med fackförbund om obligatorisk grupphemförsäkring
har framkallat betänkligheter föranleds bl.a. av att de fackliga
organisationernas medlemmar representerar en stor del av landets försäkringskonsumenter
och att intressegemenskapen mellan den kooperativa
försäkringsrörelsen och vissa fackliga organisationer förmodas medföra att
medlemmarna i praktiskt taget alla LO-förbund i framtiden kommer att bli
anslutna till t.ex. Folksams grupphemförsäkring.

NU 1987/88:1

Vid fullt genomslag på marknaden för grupphemförsäkringar av Folksams
modell skulle de nuvarande konkurrensförhållandena på hemförsäkringsområdet
kunna bli kraftigt påverkade och ge Folksam något av en monopolställning
inom den stora del av hemförsäkringssektorn som LO-medlemmar
utgör. Det är i så fall risk för att förändringen av konkurrensmöjligheterna
markant försämrar situationen för sådana bolag vilkas försäkringsbestånd till
helt övervägande del är koncentrerat till just konsumentförsäkringsområdet,
exempelvis Länsförsäkringsbolagen. Förändringen skulle kunna accentueras
ytterligare genom att en hemförsäkring, därför att den har karaktären av
basförsäkring, ofta gör konsumenterna benägna att - inte minst med hänsyn
till helkundsrabatter - teckna andra försäkringar hos samma bolag, såsom
villa-, fritidshus-, bil- och båtförsäkringar.

Förskjutningen av konkurrensförutsättningarna med därav följande omstrukturering
av marknaden skulle kunna ytterligare förstärka tendensen till
att allt fler försäkringar tecknas endast i några få stora bolagsgrupper. En
sådan utveckling skulle gå stick i stäv mot aktuella strävanden att motverka
den starka koncentration som har uppkommit på den svenska försäkringsmarknaden
och därmed stå i strid med principen om en sund utveckling av
försäkringsväsendet.

Vid bedömningen måste hänsyn tas till i vilken mån den naturliga
anknytningen mellan en försäkringsgivare och den grupp som är i färd med
att ingå avtal om försäkring i praktiken hindrar andra försäkringsgivare att
konkurrera och få sina anbud om alternativa försäkringslösningar prövade.
Ett villkor om anbudsförfarande vid tecknande av gruppsakförsäkringar
skulle innebära en föreningsrättslig reglering som helt faller utanför kommitténs
uppdrag. Det kan också, i sådana fall där det råder en naturlig
intressegemenskap mellan försäkringsgivare och försäkringstagare, ifrågasättas
om ett formellt krav på upphandlingsförfarande i avgörande mån
skulle modifiera slutsatsen att konkurrensförhållandena på hemförsäkringsmarknaden
kraftigt skulle påverkas. Kommittén har tagit fasta på att det
finns ett självklart intresse hos medlemmarna av en grupp att få den bästa
möjliga lösningen på sitt försäkringsbehov. Den räknar med att man kommer
att allvarligt undersöka vilka alternativa möjligheter som kan erbjudas från
olika håll. Kommittén har fått uppfattningen att organisationernas avsikt för
framtiden är att genomföra effektiv upphandling och att låta produkt- och
priskonkurrens fungera. I detta sammanhang åberopas ett uttalande av
näringsutskottet (NU 1984/85:16 s. 9) om vissa kollektiva försäkringar:
”Formerna för upphandling av försäkringstjänster bör det vara organisationernas
sak att själva bestämma om. Man har då anledning att anta att det vid
upphandlingen kommer att råda fri och öppen konkurrens.”

Något ingripande med stöd av konkurrenslagen (1982:729) torde, menar
kommittén, knappast kunna göras mot t.ex. en fackförening på grund av dess
val av avtalspart. Ett ingripande mot det företag som tillhandahåller
nyttigheten är tänkbart om tillhandahållandet sker under omständigheter
som är konkurrensbegränsande.

För att ett sådant ingripande skall kunna göras mot ett försäkringsbolag,
torde åtminstone krävas att det kan påvisas ett konkurrensbegränsande
samförstånd mellan berörda fackförbund och vederbörande bolag om att

NU 1987/88:1

bolaget skall beredas ensamställning att teckna gruppförsäkring för förbundens
medlemmar. Kommittén förutsätter att näringsfrihetsombudsmannen
(NO) följer utvecklingen på gruppsakförsäkringsområdet och i förekommande
fall riktar statsmakternas uppmärksamhet på behov av åtgärder.

Slutsatser och förslag

Kommittén erinrar om att statsmakterna sedan flera år medvetet strävar att
avstå från sådana regleringar och styrningar som inte kan motiveras av
fullgoda skäl, t.ex. hänsyn till konsumentintresset. Enligt de år 1978 givna
direktiven för kommittén skall denna bevaka att lagreglerna på försäkringsområdet
inte skapar krångel och onödig byråkrati. De år 1984 beslutade
ändringarna i koncessionsreglerna har inslag av avreglering.

Huvudfrågan vid kommitténs behandling av gruppsakförsäkringar har
varit att ta ställning till om automatiska anslutningsformer med eller utan
reservationsrätt kan anses förenliga med en sund utveckling av försäkringsväsendet.

Gruppsakförsäkring med individuell anslutning har kommittén funnit vara
en anslutningsform som det i detta avseende inte finns anledning att
ifrågasätta. Den rymmer i stort sett samma problem som den individuella
försäkringen. I den framtida utvecklingen måste dock uppmärksammas
risken för att det vid en stark dominans av gruppförsäkringssystemet kan blir
svårt att uppnå en tillfredsställande riskutjämning och kostnadsnivå för den
del av det kvarstående försäkringstagarkollektivet som står utanför systemet.

Kommitténs överväganden rörande den obligatoriska anslutningsformen,
dvs. utan reservationsrätt, har utmynnat i ställningstagandet att denna form
av gruppsakförsäkring inte ger valmöjligheter för de enskilda försäkrade
samt skapar problem med dubbelförsäkring och helkundslösningar och i
dessa fall höjda försäkringskostnader. Särskilt om den obligatoriska anslutningsformen
kommer till användning i stor skala skulle den kunna medföra
en förändring av marknadsstrukturen som är svår att överblicka. Kommitténs
slutsats är att, med hänsyn till befarade framtida konsekvenser för såväl
de försäkrade som försäkringsbranschen, obligatorisk gruppsakförsäkring
inte kan anses vara förenlig med en sund utveckling av försäkringsväsendet.
Övervägande skäl anses tala för att gruppsakförsäkringar med obligatorisk
anslutningsform inte bör tillåtas på den svenska försäkringsmarknaden.

Vid gruppsakförsäkring med reservationsrätt undviks vissa negativa konsekvenser
genom att den försäkrade har rätt att reservera sig mot anslutning till
försäkringsgruppen eller anmäla utträde ur denna. Tack vare försäkringstagarnas
valfrihet förbättras försäkringsbolagens möjligheter att konkurrera
med alternativa försäkringar. Om ett anbudsförfarande tillämpas vid ingående
av gruppförsäkringsavtal befrämjas väsentligt möjligheten till fri konkurrens
till båtnad för både den försäkrade gruppen och branschen. För
kommittén har framhållits att det hos fackförbundens medlemmar finns en
djup solidaritetskänsla i förening med ett starkt engagemang för försäkringsformen,
vilket har kommit till uttryck i en grundlig demokratisk beslutsprocess.
Detta torde innebära att medlemmarna endast i tämligen ringa

NU 1987/88:1

utsträckning kan förväntas utnyttja rätten att reservera sig eller begära
utträde beträffande deltagande i försäkringen. Den formella rätten att stå
utanför gruppförsäkringen behöver därför i sak inte betyda någon avgörande
skillnad gentemot den obligatoriska anslutningsformen. Det har med
hänvisning härtill gjorts gällande att endast en individuell anslutningsform,
där varje medlem aktivt tillkännager sin vilja att delta i gruppens försäkring,
helt skapar förutsättningar för valfrihet och fri konkurrens och att därför
endast denna anslutningsform borde få förekomma. De problem som
föreligger vid en obligatorisk anslutningsform elimineras dock i princip vid en
anslutningsform med reservationsrätt. Denna form av gruppsakförsäkring
kan därför enligt kommittén inte anses strida mot en sund utveckling av
försäkringsväsendet.

Vid en sammanvägning av för- och nackdelar har kommittén stannat för att
en automatisk anslutningsform med reservationsrätt bör kunna godtas. Detta
rimmar enligt kommitténs mening med den liberala grundsyn och den öppna
attityd till förändringar inom försäkringsverksamheten som har präglat
kommitténs förslag rörande koncessionsgivningen, vilket har bifallits av
statsmakterna. Kommittén föreslår således att äkta gruppsakförsäkring skall
få förekomma även i framtiden, men att sådan försäkring måste vara förenad
med rätt för den enskilde att stå utanför försäkringen, vilket då kan få ske
genom en form av reservation.

Förslaget innebär sålunda att det får ankomma på försäkringsbolagen och
de sammanslutningar som vill teckna en försäkring att gälla för medlemmarna
att välja det anslutningssätt - med anmälan eller med reservationsrätt -som i det konkreta fallet bedöms som lämpligast. Att kommittén avstår från
att föreslå en reglering av anslutningsformerna, utöver förbud mot obligatorisk
anslutning, ligger i linje med strävan att inte införa regler och föreskrifter
utöver vad som framstår som nödvändigt.

Vad gäller oäkta gruppförsäkring kan möjligheten att godta en form av
reservationsrätt (negativ metod) prövas med tillämpning av marknadsföringslagens
bestämmelser. I den mån sådana försäkringsformer skulle
introduceras får det ankomma i första hand på konsumentverket att ta
ställning till om en negativ metod kan godtas.

Kommittén har föreslagit att bestämmelser om rätt att stå utanför en äkta
gruppsakförsäkring införs i 7 kap. försäkringsrörelselagen och i lagen
(1950:272) om rätt för utländska försäkringsföretag att driva försäkringsrörelse
i Sverige. Bestämmelserna skulle gälla för sådan annan försäkring än
personförsäkring som från ett visst datum tecknas för medlemmarna i en
grupp. Den skulle utformas som ett åliggande för styrelsen och verkställande
direktören resp. generalagenten att tillse att det försäkringsavtal som tecknas
för gruppen innehåller en bestämmelse om att medlem i sammanslutningen
skall ha rätt att icke omfattas av försäkringen. Detta innebär att medlem i
gruppen, om inte anslutning genom anmälan använts, skall ha rätt att
reservera sig mot försäkringen vid avtalets ingående och rätt att utträda ur
densamma.

Det skulle sålunda vara tillräckligt att avtalen innehåller en klausul om
reservationsrätt för att det föreslagna kravet skulle vara uppfyllt. Det skulle
ankomma på försäkringsinspektionen att övervaka att avtalen utformats på

NU 1987/88:1

detta sätt. Om den framtida utvecklingen på gruppsakförsäkringsområdet
skulle ge anledning till det får, tillägger kommittén, statsmakterna ta
ställning till om den angivna bestämmelsen behöver ändras eller kompletteras
i något avseende.

Kommittén har utgått från att den som reserverar sig inte heller belastas av
kostnader för gruppförsäkringen, så att han inte behöver betala någon
försäkringsavgift eller att han, om försäkringskostnaderna täcks av den
ordinarie avgiften, får en motsvarande nedsättning av denna. Detta torde
dock redan av praktiska skäl inte bli aktuellt i den mån försäkringskostnaderna
bestrids med ianspråktagande av befintliga fonder. Det kan också finnas
andra situationer då det av olika skäl är svårt att genomföra en avgiftsnedsättning.
Ytterst får det ankomma på organisationen att närmare utforma regler i
fråga om avgiftsnedsättning.

Beträffande problemen med avseende på dubbelförsäkring och helkundsrabatter
anser kommittén att försäkringsbolagen bör försöka finna tekniska
lösningar som i vidare mån än de hittillsvarande anordningarna minskar de
ogynnsamma konsekvenserna för de försäkrade som inte utnyttjar sin
reservationsrätt.

Kommittén har starkt understrukit vikten av att försäkringsbolag som
meddelar gruppsakförsäkring med automatisk anslutning medverkar till att
medlemmarna erhåller en fullt tillfredsställande information om försäkringsvillkoren,
de ekonomiska konsekvenserna samt reservationsrätten.

Reservationer

Inom försäkringsverksamhetskommittén har avgetts tre reservationer mot
kommitténs förslag i betänkandet Gruppförsäkring. Fyra av kommitténs nio
ledamöter har reserverat sig.

Ledamoten riksdagsman Britta Bjelle (fp) framför ungefär samma synpunkter
som i motionerna 1985/86:274 och 1986/87:347 (se s. 2 f.). Med
erinran om skälighetsprincipen konstateras i reservationen att ett system
med enhetspremier i gruppsakförsäkring innebär att de stora väletablerade
hushållen får betala en mindre del av den totala premiesumman än vid
individuell försäkring, medan det motsatta gäller för små hushåll. Reservanten
uttalar farhågor för att Folksam kommer att få ”något av en monopolställning
inom den stora del av hemförsäkringssektorn som LO-medlemmarna
utgör”.

F.d. riksdagsman Rune Gustavsson (c) och en annan ledamot tar även de
avstånd från att obligatorisk anslutning med reservationsrätt godtas. Gruppsakförsäkring
kan vara ett bra alternativ på försäkringsmarknaden, anför
dessa reservanter. Gruppförsäkringen bör emellertid så långt möjligt inpassas
i det rådande rättsliga systemet för försäkringar, eller också bör detta
rivas upp även för individuell försäkring. Det bör övervägas om inte en ideell
förening bör omfattas av konkurrenslagen. Premiedifferentiering bör genomföras
även vid gruppförsäkring.

I en tredje reservation deklarerar ytterligare en ledamot att gruppsakförsäkring
bör tillåtas endast om den baseras på individuell anslutning.

NU 1987/88:1

Remissyttranden

Allmänt

Ett drygt fyrtiotal myndigheter och organisationer har avgett remissyttranden
till finansdepartementet över betänkandet Gruppförsäkring. En preliminär
sammanställning av remissyttrandena har upprättats inom departementet.
Regeringsbeslutet om gruppförsäkringar den 10 april 1986 (se s. 22 f.)
innehåller en sammanfattning av remissinstansernas ställningstaganden.
Den återges här, kompletterad - i nästa avsnitt - med referat och citat av vissa
av de sakuppgifter och synpunkter som har framförts vid remissbehandlingen.
Syftet med denna senare del av redovisningen är att ytterligare belysa den
argumentation som har förekommit, utan hänsyn till de återgivna ståndpunkternas
representativitet.

Sammanfattningsvis kan följande konstateras. Bl.a. försäkringsinspektionen,
Kooperativa förbundet, Försäkringsanställdas förbund, HSB:s riksförbund
och Hyresgästernas riksförbund ansluter sig till kommitténs förslag om
en särskild regel om reservationsrätt. Folksam godtar den föreslagna regeln
om den anses nödvändig. Landsorganisationen i Sverige (LO) anför, liksom
försäkringsrättskommittén, att regeln är av föreningsrättslig karaktär och
anser att frågan kräver ytterligare utredning. Även Tjänstemännens centralorganisation
(TCO) menar att ett förbud mot obligatorisk anslutning innebär
ingrepp i föreningsrätten. Försäkringsrättskommittén hävdar vidare att
regeln inte fyller någon egentlig rättslig funktion. Försäkringsjuridiska
föreningen, som också uttrycker denna uppfattning, menar att bl.a. företagarförsäkringarna,
arbetsmarknadsförsäkringarna samt patient- och läkemedelsförsäkringarna
inte har beaktats tillräckligt och att förslaget därför inte
kan ligga till grund för enhetliga regler om gruppförsäkring. Marknadsdomstolen
godtar regeln bara under förutsättning att den ges den innebörden att
de medlemmar som reserverar sig inte belastas av premier och avgifter som
hör till försäkringen. Konsumentverket uttalar sig i samma riktning.
Näringsfrihetsombudsmannen (NO) godtar regeln bara om den kopplas till
ett krav på ett regelrätt upphandlingsförfarande.

Flera remissinstanser anser att inte andra gruppsakförsäkringar än sådana
med individuell anslutning bör få förekomma. Till dem hör hovrätten för
Övre Norrland, kammarrätten i Göteborg, Svenska försäkringsbolags riksförbund,
Sveriges industriförbund, Sveriges grossistförbund och Sveriges
köpmannaförbund.

Särskilda frågor

De av Folksam introducerade grupphemförsäkringarna betecknas av NO
som exempel påen produktutveckling som det i princip finns anledning
att se positivt på från allmän synpunkt. Det måste, säger NO, accepteras att
konkurrensen leder till förskjutningar i marknadsandelar mellan försäkringsbolagen.
Det bör emellertid krävas att arrangemangen står i överensstämmelse
med skälighetsprincipen och att försäkringstagarnas organisationer
genom upphandling söker uppnå de bästa villkor som marknaden kan
erbjuda.

NU 1987/88:1

Sveriges industriförbund betecknar gruppförsäkring som ett viktigt inslag
för produktutvecklingen och konkurrensen, varigenom möjlighet ges att
skräddarsy försäkringar för en viss verksamhet eller en viss bransch.

Den aktuella frågan är egentligen en fråga om föreningsrätt, hävdar LO.
Den föreslagna lagstiftningen är således av föreningsrättslig karaktär.
Försäkringsverksamhetskommittén har emellertid inte gjort någon utredning
i detta avseende och har inte heller haft mandat att göra detta,
konstaterar LO. En lagstiftning som begränsar föreningarnas frihet att fatta
beslut kan därför inte grundas på kommitténs förslag. I detta sammanhang
kan nämnas att Svenska elektrikerförbundet menar att bakgrunden till dess
beslut om kollektiv hemförsäkring ”kunde utgöra ett skolexempel på hur en
fråga växer fram från medlemsnivå, via klubb- och avdelningsbeslut, motion
till förbundskongressen, behandling på kongressen och uppdrag till förbundsstyrelse
och förbundsråd att utreda förutsättningar och fatta beslut om
införande”. På liknande sätt säger sig Svenska målareförbundet vilja
understryka att dess hemförsäkring har tillkommit ”efter en demokratisk
beslutsprocess som närmast kan anses som idealisk”.

Även TCO betonar att frågan om anslutning till gruppsakförsäkring
rymmer viktiga föreningsrättsliga aspekter. Från principiella utgångspunkter
borde det vara varje förenings självklara rätt att avgöra vilken anslutningsform
som bör gälla. På principiella grunder kan TCO således inte tillstyrka
att obligatorisk anslutning avvisas. Det kan emellertid, tillägger TCO, finnas
starka skäl för en organisation att välja en annan anslutningsform än den
obligatoriska.

KF tillstyrker däremot lagförslaget. Det är principiellt viktigt, säger KF,
att föreningarna ges den frihet och det ansvar som deras demokratiska
karaktär bör föranleda. I frågor som primärt inte berör medlemmarnas
gemensamma intressen är det dock inte självklart att en organisation i alla
lägen skall äga rätt att besluta för medlemmarnas räkning. Om besluten
innebär att den konsumentskyddande lagstiftningen förlorar sin verkan
uppstår en direkt konflikt mellan den demokratiska friheten och samhällets
skydd för enskilda konsumenter. En föreskrift om reservationsrätt innebär
enligt KF en lämplig avvägning mellan konsument- och föreningsintressen.

Stockholms kooperativa bostadsförening önskar få möjlighet att bibehålla
kollektiv hemförsäkring utan reservationsrätt. Föreningen
har haft en sådan försäkring i drygt 40 år, framhåller den, och
försäkringen är inskriven i föreningens stadgar. Medlemmarna uppges vara
nöjda med den nuvarande konstruktionen.

Konsumentverket!KO meddelar att myndigheten under årens lopp har haft
att ta ställning till ett stort antal ärenden som har gällt negativ avtalsbindning
vid gruppersonförsäkring som beslutats av facklig organisation.
Den enskilde försäkringstagaren har blivit bunden till försäkringsavtalet
genom att inte besvara ett anbud från försäkringsbolaget. Förfarandet har
godtagits av konsumentverket/KO om vissa förutsättningar beträffande
reservationsrätt och information har varit uppfyllda. Samma marknadsföringsmetod
vid gruppsakförsäkring kan däremot inte väntas bli godtagen.

NU 1987/88:1

När det gäller gruppförsäkring av den typ som Elektriker- och Målareförbunden
har beslutat om tycks frågan om negativ avtalsbindning inte bli
aktuell, konstaterar konsumentverket vidare. Den enskilde medlemmen har
inte någon förpliktelse mot försäkringsbolaget. Försäkringen kommer till
stånd genom ett i vederbörlig ordning träffat föreningsbeslut, som medlemmarna
har möjlighet att påverka. Det är dock, menar konsumentverket,
önskvärt att partsställningen och avtalssituationen vid denna försäkringsform
klargörs i det fortsatta lagstiftningsarbetet.

Intresset av integritetsskydd blir enligt datainspektionen inte tillräckligt
tillgodosett genom att en reservationsrätt för den enskilde införs i samband
med avtal om gruppsakförsäkring. Positivt samtycke borde krävas. Inspektionen
meddelar att den har mottagit ett flertal klagomål från hyresgäster hos
Stockholms kooperativa bostadsförening som uttryckt stark oro trots den rätt
som föreligger att reservera sig mot registrering hos Folksam.

Hyresgästernas riksförbund menar att kollektiva sakförsäkringar kan vara ett
medel att åstadkomma bättre balans mellan parterna på försäkringsmarknaden.
Medlemmarna kan utnyttja sin organisations kunnande
och förhandlingsvana. Genom gruppförsäkringsavtalen uppnås att försäkringsbolagen
kommer att få förhandla med jämställda parter.

Formen för försäkringstagarnas inflytande borde, anser Försäkringsanställdas
förbund, avtalsregleras när det sluts avtal om kollektiva
försäkringar; ett sådant inflytande är då särskilt angeläget. Förbundet pekar
på de försäkringskommittéer som fackförbunden och Folksam gemensamt
har inrättat.

Folksam berör den nackdel som kan ligga i att man vid gruppförsäkring
förlorar möjligheten att ”byta bolag” vid missnöje med skaderegleringen.
Denna förlust kan, säger Folksam, i stor utsträckning kompenseras genom
effektiva möjligheter att få skadeärendet prövat i särskilt förfarande. Även
Folksam hänvisar till de nyssnämnda försäkringskommittéerna.

Att konsumentförsäkringslagen inte är tillämplig på den nu aktuella
typen av gruppförsäkringsavtal hindrar inte, framhåller Folksam, att lagen är
normgivande också här. Villkoren för Folksams hemförsäkringar med
Elektrikerförbundet och Målareförbundet är utformade i överensstämmelse
med den lagen, och skaderegleringen sker också i överensstämmelse med
denna och andra bestämmelser som har tillkommit för att skydda konsumenten.

De båda fackförbund som har träffat avtal om grupphemförsäkringar för sina
medlemmar framhäver betydelsen av skadeförebyggande verksamhet
i samband med dessa försäkringar. Det har visat sig, säger Målareförbundet,
att grupperna har möjligheter att minska skadefrekvensen genom
information och praktiska åtgärder. Förbundet har sålt ett stort antal
brandvarnare till sina medlemmar. Elektrikerförbundet pekar på att information
om förebyggande av skador ingår som en naturlig del i dess totala
information och därför inte medför några särskilda kostnader.

NU 1987/88:1

Flera remissinstanser kräver uttryckliga bestämmelser om avgiftsnedsättning
för dem som utnyttjar reservationsrätten. Endast om
reservationsrätten får en sådan konkret innebörd kan man räkna med att den
kommer att utnyttjas, säger marknadsdomstolen. Det kan enligt marknadsdomstolens
mening knappast godtas att det ytterst får ankomma på
organisationen att närmare reglera formerna för avgiftsnedsättning. Om
reservationsrätten inte får det angivna innehållet borde endast anslutning
genom anmälan medges.

NO kräver likaledes garantier för att den som reserverar sig inte belastas
med kostnader för gruppförsäkringen. Om försäkringskostnaderna ingår i
den ordinarie avgiften är det enligt NO självklart att denna skall nedsättas
med motsvarande belopp. Även där försäkringskostnaderna bestrids ur
fonderade medel bör de medlemmar som inte ansluter sig kompenseras.

Konsumentverket anger ett fungerande återbetalningssystem som en av
förutsättningarna för att verket inte skall motsätta sig kommitténs förslag.

Regeringsbeslut

Försäkringsverksamhetskommitténs betänkande Gruppförsäkring har, som
tidigare (s. 5) nämnts, delvis blivit föremål för ett regeringsbeslut den 10 april
1986. Regeringen har därvid beslutat att lägga betänkandet till handlingarna
såvitt det rör frågor om gruppförsäkring på personförsäkringsområdet.

De överväganden som regeringen redovisar i beslutet inleds med vissa
allmänna värderingar beträffande försäkringsväsendet:

Försäkringstanken bygger på att den enskildes trygghet värnas genom att
riskerna för att han skall hamna i ekonomiska svårigheter på grund av
sjukdom eller olycksfall m.m. för egen del eller därför att hans egendom
skadas eller förstörs bärs solidariskt av dem som hör till det försäkrade
kollektivet. Det ligger därför ett värde i att var och en har ett rimligt
försäkringsskydd. På personområdet kan olika individuella och kollektiva
försäkringslösningar komplettera det skydd som det allmänna socialförsäkringssystemet
erbjuder. Något system motsvarande det sistnämnda finns inte
i fråga om egendomsskydd, och det står därför klart att även olika system för
sakförsäkring fyller en betydelsefull social funktion.

Regeringen anser att man mot den bakgrunden måste se positivt på
framväxten av försäkringslösningar som bidrar till att medborgarna kan få ett
rimligt försäkringsskydd till en så låg kostnad som möjligt. Enligt regeringens
uppfattning ligger tillskapandet av olika gruppförsäkringar i linje med ett
sådant synsätt, förutsatt då att utvecklingen sker i enlighet med den
sundhetsprincip som gäller för försäkringsverksamhet.

Det som därefter uttalas om gruppförsäkring på personförsäkringsområdet
kan förbigås här. Vad gäller gruppförsäkring på sakförsäkringsområdet finns
det, uttalar regeringen med instämmande i kommitténs slutsats, inte
anledning att sätta sådan försäkring i fråga till vilken medlemmarna i en
grupp blir anslutna genom anmälan eller annan aktiv åtgärd.

Regeringen finner, anförs det vidare, att det framlagda utredningsmaterialet
visar att obligatorisk gruppsakförsäkring - med hänsyn främst till risken
för dubbelförsäkring och därmed förknippade kostnader för den enskilde -kan stå i strid med det krav på sundhet som gäller för försäkringsväsendet.

NU 1987/88:1

Försäkringsinspektionen har, framhålls det, tillstyrkt försäkringsverksamhetskommitténs
förslag att en medlem alltid skall ha rätt att stå utanför en
gruppsakförsäkring och att detta skall kunna ske såväl genom ett system med
anmälan om individuell anslutning som genom en reservationsrätt. Med
hänsyn härtill och till de åtgärder inspektionen vidtog med anledning av
Folksams avtal med två fackförbund åren 1982 och 1984 säger sig regeringen
ha anledning att utgå från att inspektionen, även utan stöd av en uttrycklig
lagregel, kommer att också i framtiden ingripa mot gruppsakförsäkringsavtal
med obligatorisk anslutning.

Regeringen uttalar att den delar uppfattningen att det inte finns något
generellt hinder mot gruppsakförsäkringar med reservationsrätt. Regeringen
utgår därvid från att framtida försäkringar av sådant slag kommer att
hanteras på ett sätt som ligger i linje med vad kommittén har uttalat i
kostnadsfrågan liksom i fråga om information och villkorsutformning.

Mot den angivna bakgrunden har regeringen funnit att det ”för närvarande”
inte är nödvändigt att föreslå särskilda lagregler om framtida gruppsakförsäkringar.
Regeringen anser vidare, heter det i beslutet, att det saknas
skäl för ingripande mot sådana obligatoriska gruppsakförsäkringar som
redan har introducerats på den svenska marknaden. Den har därför inte
heller funnit skäl att föreslå särskild lagstiftning beträffande dessa. Regeringen
tillägger att den utgår från att berörda myndigheter kommer att bevaka
utvecklingen på försäkringsmarknaden i konkurrenshänseende och vid
behov vidta de åtgärder som befinns lämpliga.

Av det sagda följer, heter det i beslutet, att regeringens uttalande den 20
december 1984 (se s. 5), som innebär hinder tills vidare för gruppsakförsäkringar,
inte längre skall gälla.

Slutligen meddelas att regeringen avser att återkomma till frågan om
gruppförsäkring i samband med behandlingen av försäkringsverksamhetskommitténs
betänkande (SOU 1986:8) Soliditet och skälighet i försäkringsverksamheten.
Regeringen ämnar sålunda senare ta slutlig ställning till
kommitténs överväganden i fråga om gruppsakförsäkring.

Rättslig prövning och myndighetsåtgärder

Rättslig provning av föreningsbeslut om kollektiv
hemförsäkring

Några medlemmar i Svenska elektrikerförbundet stämde år 1984 förbundet
vid Stockholms tingsrätt. De yrkade i första hand att de beslut som
förbundsstyrelsen och förbundsrådet år 1982 - enligt uppdrag av förbundskongressen
- hade fattat om hemförsäkringsavtal mellan förbundet och
Folksam skulle förklaras ogiltiga. Besluten stod, hävdade kärandena, inte i
överensstämmelse med förbundets uppgift enligt stadgarna, nämligen att
tillvarata medlemmarnas intressen på arbetsmarknaden och inom näringslivet
samt att därvid och i övrigt medverka till en samhällsutveckling på
grundval av demokratisk socialism. I sin svarstalan anförde förbundet bl.a.

NU 1987/88:1

att besluten överensstämde med det allmänna syfte som fick anses framgå av
stadgarnas ändamålsbestämmelse i dess helhet.

Tingsrätten förklarade i januari 1985 de påtalade besluten ogiltiga.
Hemförsäkringen kunde inte anses ha sådan anknytning till medlemmarna i
deras egenskap av arbetstagare att den rymdes inom förbundets syfte såsom
detta uttryckts i stadgarna. I domskälen framhävdes att det i allmänhet är
nödvändigt för den enskilde arbetstagaren att vara ansluten till en arbetstagarorganisation.
Medlemskapet vilade således inte på helt frivillig grund.
- Tingsrättens dom fastställdes i december 1985 av Svea hovrätt.

Högsta domstolen kom i maj 1987 till annan slutsats och ogillade talan mot
förbundet. Domskälen var i kort sammanfattning följande. De klandrade
besluten borde betraktas som likvärdiga med ett kongressbeslut. Kongressen
hade uppenbarligen ansett att tecknande av kollektiv hemförsäkring var en
angelägenhet som var förenlig med förbundets uppgift såsom den kommit till
uttryck i stadgarna. Förbundets verksamhet hade efter hand utvidgats, så att
den numera innefattade åtskilliga områden som inte kunde betecknas såsom
facklig verksamhet i traditionell mening. Utvecklingen visade att förbundet
hade ansett att det övergripande syftet för fackföreningsrörelsen medgav en
friare tolkning av den citerade stadgebestämmelsen. Ideella föreningar
borde ha förhållandevis stor frihet att ordna sina angelägenheter utan
ingripanden utifrån. Hemförsäkringen hade indirekt viss anknytning till
arbetslivet, eftersom en trygg ekonomisk situation främjar goda arbetsinsatser.
Tvångsanslutningen till försäkringen kunde visserligen för den enskilde
medlemmen innebära en nackdel i form av merkostnad vid dubbelförsäkring,
men merkostnaden var relativt begränsad. Förbundsbesluten om
hemförsäkring kunde inte anses avse ett ändamål som var uppenbart
främmande för förbundets uppgift. I vart fall beträffande fackförbund borde
ett sådant uppenbarhetskrav gälla vid prövningen av klandertalan. En
samlad bedömning ledde till att besluten inte var att anse som ogiltiga. - Ett
justitieråd anmälde skiljaktig mening och ville fastställa hovrättens domslut.

Beslut av konsumentverket

Konsumentverket har den 7 januari 1987 fattat beslut med anledning av ett
antal anmälningar angående Folksams marknadsföring av kollektiv hemförsäkring.
Marknadsföringen har skett till medlemmar i Statsanställdas
förbund, Svenska kommunalarbetareförbundet samt medlemmar i vissa
fackklubbar inom Svenska metallindustriarbetareförbundet. Folksam har
marknadsfört hemförsäkringen genom att - efter det att beslut om antagande
av försäkringserbjudande och försäkringsvillkoren fattats av fackligt organ -erbjuda fackmedlemmarna kollektiv anslutning till försäkringen med reservationsrätt.
De medlemmar som inte har reserverat sig har automatiskt
anslutits till försäkringen och ansetts ha godkänt att premien får uttas genom
överföring från medlemmens lönekonto till Folksam.

Metoden innebär, konstaterar konsumentverket, att Folksam tillämpar
s.k. negativ avtalsbindning i förhållandet mellan Folksam och den enskilde
försäkringstagaren. Marknadsdomstolen har i en rad fall på talan av
konsumentombudsmannen (KO) genomgående stämplat former av negativ

NU 1987/88:1

avtalsbindning sorn otillbörliga enligt marknadsföringslagen (1975:1418). I
sin praxis har konsumentverket/KO anlagt samma synsätt.

Konsumentverket/KO har under årens lopp haft att ta ställning till ett stort
antal ärenden som gällt negativ avtalsbindning vid gruppersonförsäkring som
beslutats av facklig organisation. Sedan år 1977 har anmälningarna till största
delen rört Folksams Trygghetsförsäkring-Fritidsförsäkring och grupplivförsäkring.
Dessa försäkringar utgör ett komplement till de försäkringar som
avtalas med arbetsgivaren, och personförsäkringsfrågor har alltid legat inom
de fackliga organisationernas verksamhetsområde. Med hänsyn bl.a. till
detta har konsumentverket/KO valt att inte ingripa mot förfarandet, trots att
marknadsföringsmetoden i andra sammanhang har ansetts otillbörlig. En
förutsättning har varit att mycket tydlig, fullständig och lättillgänglig
information om försäkringen och reservationsrätten lämnats.

De nu aktuella ärendena gäller gruppsakförsäkring. Vid en jämförelse
mellan sak- och personförsäkring som marknadsförs genom s.k. reservationsmetod
märks, säger konsumentverket, vissa väsentliga skillnader.
Dubbelförsäkring medför på sakförsäkringsområdet längre gående konsekvenser
än vad som är fallet beträffande personförsäkring. Vid anslutning
med reservationsrätt är risken att dubbelförsäkring uppkommer enligt
verkets mening uppenbar. En annan skillnad är att det på sakförsäkringsområdet
normalt inte kan sägas föreligga anknytning till försäkringar avtalade
med arbetsgivaren enligt arbetsavtalet. Mot denna bakgrund har konsumentverket
funnit att Folksams marknadsföring av kollektiv hemförsäkring
genom negativ avtalsbindning inte kan godtas.

Efter ett möte mellan konsumentverket, Folksam och två av fackförbunden
har en överenskommelse träffats mellan konsumentverket och Folksam
om att marknadsföring av kollektiv hemförsäkring genom negativ avtalsbindning
inte skall förekomma efter utgången av år 1987. Under övergångstiden
tillåts sådan marknadsföring endast om den baseras på redan ingångna
avtal.

Med hänsyn till denna överenskommelse har konsumentverket inte funnit
skäl att för närvarande vidta någon ytterligare åtgärd. Ärendena har
avslutats med detta uttalande.

Ett beslut av konsumentverket den 19 oktober 1987 gäller ett visst fall av
marknadsföring av grupphemförsäkring.

Byggnads AB Mimer i Västerås hade meddelat sina bostadshyresgäster att
de, om de inte reserverade sig, skulle anslutas till en hyresbostadsförsäkring
om vilken Mimer avtalat med försäkringsbolaget Vegete. Reservationsblanketten
var ställd till Mimer. Efter ett år utan avgift skulle en avgift debiteras
separat på hyresavin. Avgiften skulle betalas till Mimer. Vegete betecknade
försäkringen som en kollektiv hemförsäkring med reservationsrätt. Individuella
avtal upprättades inte mellan Vegete och hyresgästerna, och Vegete
registrerade inte vilka som hade anslutits.

Konsumentverket säger i sitt beslut att förfarandet synes kunna vara både
positivt och negativt för hyresgästerna. Verket konstaterar att det sannolikt
inte finns något avtal mellan Mimer och hyresgästerna som grundar
skyldighet för de senare att bidra till att betala Mimers försäkringspremier. I

NU 1987/88:1

den mån ett försäkringsbolag överväger att träffa avtal med en annan
näringsidkare om att till en försäkring ansluta en grupp konsumenter som
redan står i ett avtalsförhållande till näringsidkaren borde, säger konsumentverket,
gruppen på ett tidigt stadium företrädas av någon som inte har
intressen som kan strida mot gruppens egna. Om individerna har valda
företrädare finns vissa garantier för att de får information tidigt och kan
diskutera vilken försäkringslösning som skall väljas. I annat fall kan
skillnaden mellan en obligatorisk gruppförsäkring och en med reservationsrätt
bli skenbar. Det kan vidare ifrågasättas om inte förfarandet att
övervältra försäkringskostnaden på de enskilda hyresgästerna liknar s.k.
negativ avtalsbindning, en metod som i regel bedöms som otillbörlig enligt
marknadsföringslagen. Konsumentverket avser dock inte att ingripa i
ärendet med stöd av lagen utan kommer att avvakta effekterna av denna typ
av gruppförsäkringsavtal.

Cirkulär från försäkringsinspektionen

Försäkringsinspektionen har under år 1986 utfärdat två cirkulär (1986:5,
1986:19) till försäkringsbolagen om kollektiv sakförsäkring. Inspektionen
har därvid utgått från vad regeringen uttalade i sitt beslut den 10 april 1986
rörande betänkandet Gruppförsäkring (se s. 23). Enligt dessa cirkulär gäller
bl.a. följande.

Inspektionen förutsätter att försäkringsbolagen mot bakgrund av vad
regeringen har uttalat avstår från att teckna avtal om gruppsakförsäkring
med obligatorisk anslutning. I fråga om varje typ av gruppförsäkring skall
försäkringsbolag i god tid före avtalets ingående skriftligen underrätta
inspektionen om avtalets form, gruppbildningen, ungefärliga antalet gruppmedlemmar,
den premie som skall betalas till bolaget och den information
som avses bli lämnad till gruppmedlemmarna. Försäkringsbolaget skall
också meddela huruvida - såvitt bolaget känner till - något upphandlingsförfarande
har förekommit. Om avtalet innebär individuell anslutning av
gruppmedlemmarna skall bolaget ange hur anslutningen och premiebetalningen
skall ske. I annat fall skall bolaget ange hur en gruppmedlem har
möjlighet att inte bli omfattad av försäkringen och inte bli belastad med
kostnader för premien.

Underrättelseplikten gäller inte för förnyelse av redan förekommande
gruppavtal.

Skrivelse från näringsfrihetsombudsmannen

Inför regeringens fortsatta överväganden om gruppförsäkring har näringsfrihetsombudsmannen
(NO) genom en skrivelse den 26 maj 1987 bringat
svårigheterna för NO att följa utvecklingen på denna marknad till regeringens
kännedom.

Försäkringsinspektionen hade i ett cirkulär i december 1986 föreskrivit att
bolag som framdeles tecknade avtal om gruppsakförsäkring skulle underrätta
inspektionen om huruvida - såvitt bolaget kände till - något upphandlingsförfarande
hade förekommit. NO hade funnit det angeläget att följa upp om
de avtalstecknande organisationerna hade utnyttjat konkurrensen på försäk -

NU 1987/88:1

ringsmarknaden genom att tillämpa ett upphandlingsförfarande. Av de
tillfrågade hade endast Byggnads AB Mimer, ett kommunalt bostadsföretag i
Västerås, gjort en sådan anbudsupphandling som NO ansett önskvärd.
Statsanställdas förbund hade motiverat varför man endast hade vänt sig till
Folksam. Svenska kommunalarbetareförbundet och Svenska metallindustriarbetareförbundet
hade bestämt vänt sig mot alla försök från NO:s sida att
kartlägga organisationernas affärsförhållanden till Folksam. Denna inställning
innebar enligt NO:s uppfattning problem när det gällde att bevaka
utvecklingen i konkurrenshänseende och vid behov vidta åtgärder. Ålägganden
och åtgärder enligt konkurrenslagen (1982:729) kan inte riktas mot den
som inte är näringsidkare.

Tidigare riksdagsbehandling
Behandling av motioner i ämnet

Motioner rörande kollektiv sakförsäkring med obligatorisk anslutning har
behandlats av näringsutskottet i slutet av år 1984 (NU 1984/85:11) och i
början av år 1985 (NU 1984/85:16).

Den motion som förelåg vid det första tillfället gick ut på en förutsättningslös
utredning av kollektiva, obligatoriska försäkringar. Regeringen hade,
framhöll utskottet, konstaterat att det - med hänsyn till de uppdrag som
försäkringsverksamhetskommittén och försäkringsrättskommittén hade fått
- inte erfordrades några särskilda direktiv för att behovet av särskilda
bestämmelser rörande kollektiva sakförsäkringar skulle bli klarlagt. Vidare
uttalades:

Utskottet noterar näringsfrihetsombudsmannens principiella uppfattning att
kollektiv hemförsäkring utgör ett bra exempel på produktutveckling och
nytänkande. Utskottet anser för sin del att det är angeläget att de betydande
rationaliserings- och kostnadsfördelar som ligger i kollektiva försäkringar
tillvaratas och ser positivt på att denna försäkringsform utvecklas vidare,
vilket torde komma att innebära sänkta premier för försäkringstagarna.

Utskottet avstyrkte motionen. Reservanter (m, c, fp) ville att riksdagen i ett
särskilt uttalande till regeringen skulle kraftigt understryka vikten av att alla
de många problem som togs upp i motionen skulle bli grundligt behandlade.

Två motioner vid det senare tillfället syftade till att statsmakterna skulle
jämna vägen för utnyttjande av den kollektiva försäkringsformen på
sakförsäkringsområdet. En tredje präglades däremot av en kritisk inställning.
Utskottet hänvisade till pågående utredningsarbete och till behandlingen
i andra sammanhang av föreningsrättsliga frågor. Allmänt uttalade
utskottet om systemet med kollektivt tecknade hemförsäkringar att fördelarna
klart övervägde nackdelarna. Erfarenheter av sådana försäkringar i Norge
uppgavs visa detta. Utskottet anförde vidare: ”Formerna för upphandling av
försäkringstjänster bör det vara organisationernas sak att själva få bestämma
om. Man har då anledning att anta att det vid upphandlingen kommer att
råda fri och öppen konkurrens.” Motionerna avstyrktes, varvid en reservation
(m, c, fp) av samma innebörd som året före avgavs.

NU 1987/88:1

Riksdagen följde utskottet vid båda tillfällena och avslog alltså motionerna.

Interpellations- och frågedebatter

Interpellationer och frågor rörande kollektiv sakförsäkring har besvarats av
statsrådet Bengt K Å Johansson vid fem tillfällen under år 1986 och i början
av år 1987.

Sten Andersson i Malmö (m) frågade i maj 1986 (fråga 1985/86:543) - med
hänvisning till regeringens då nyligen fattade beslut om kollektiva försäkringar
- om statsrådet var beredd att vidta åtgärder så att konkurrensen i
praktiken kunde bevaras inom försäkringsbranschen. Statsrådet (RD 1985/
86:142 s. 58) fann inte några särskilda åtgärder vara påkallade. Han sade sig
vara övertygad om att efterfrågan på nya kollektiva försäkringslösningar
skulle komma att öka och att försäkringsbolagen därför också skulle få ett
ökat intresse av att erbjuda grupplösningar av olika slag. Jag utgår ifrån, sade
statsrådet vidare, att kollektiven kommer att utnyttja konkurrensen mellan
bolagen för att få den försäkringsutformning och de villkor som är bäst för
medlemmarna. Han tilläde att han hade svårt att se det rimliga i att
genomföra begränsningar av en ideell förenings rätt att välja avtalspart för ett
försäkringsavtal.

Kort därefter besvarades en fråga (1985/86:574) av Britta Bjelle (fp) om
varför regeringen inte föreslog riksdagen en lagreglering om kollektiva
hemförsäkringar. I svaret (RD 1985/86:148 s. 82) hänvisade statsrådet
Johansson till försäkringsverksamhetskommittén och anförde: ”Jag har
ansett att någon sådan lagregel inte erfordras om garantier på annat sätt kan
skapas för att den enskilde skall ha reservationsrätt. Försäkringsinspektionen
har under remissbehandlingen och i andra sammanhang klargjort att den
delar kommitténs uppfattning att en medlem i en sammanslutning alltid skall
ha rätt att stå utanför en gruppförsäkring. Vidare vill jag erinra om att några
remissinstanser ansett att en lagreglering skulle innebära ett ingrepp i
föreningsrätten.” I ett senare inlägg tilläde statsrådet: ”Statsmakterna
anklagas ofta för att reglera medborgarnas tillvaro för mycket. Här har vi
funnit att vi kan avstå från en lagreglering och ändå uppnå vad vi vill
åstadkomma, och det tycker vi är bra.”

Sten Andersson i Malmö (m) ställde i oktober 1986 frågan (1986/87:88)
vilka åtgärder justitieministern ämnade vidta i fråga om kollektiva hemförsäkringar.
Det kunde enligt frågeställaren hävdas att anslutningsförfarandeti
vissa fall kunde strida mot marknadsföringslagen.

Svar lämnades av statsrådet Johansson, somanförde (RD 1986/87:14
s. 119):

Det ankommer på konsumentverket och KO och i sista hand marknadsdomstolen
att pröva i vad mån marknadsföringslagen i ett visst fall är tillämplig
och om det finns anledning att ingripa med stöd av lagen. Några åtgärder från
min sida är inte aktuella.

Ulla Orring (fp) frågade i december 1986 (fråga 1986/87:247) om systemet
med kollektiva hemförsäkringar var förenligt med regeringens konsumentpolitiska
strävanden. Statsrådet Johansson svarade (RD 1986/87:47 s. 106 f.):

NU 1987/88:1

”Mitt svar är ja. Att medborgarna kan få ett rimligt försäkringsskydd till en så
låg kostnad som möjligt ligger väl i linje med regeringens konsumentpolitiska
strävanden.”

I en interpellation (1986/87:111) i november 1986 frågade Sten Andersson i
Malmö (m) om statsrådet Johansson var beredd att föreslå en lagreglering så
att ”negativ avtalsbindning” enligt vissa exempel avseende marknadsföring
av kollektiva hemförsäkringar skulle omöjliggöras.

I svaret, som lämnades i januari 1987 (RD 1986/87:53 s. 41), anfördes:

Som marknadsföringsmetod anses negativ avtalsbindning i allmänhet otillbörlig
i marknadsföringslagens mening. Metoden har dock hittills godtagits
av konsumentverket som anslutningsform beträffande vissa slag av grupppersonförsäkringar.
Den har på senare tid också kommit att användas för
anslutning till kollektiv hemförsäkring. Nyligen har dock en uppgörelse
träffats mellan konsumentverket och försäkringsbolaget i fråga om att denna
anslutningsform i och med utgången av innevarande år inte vidare skall
tillämpas på sådan försäkring.

Om någon tecknar en försäkring hos ett försäkringsbolag till förmån för
någon annan utan att den senare blir part i ett avtal med bolaget, är det
däremot inte fråga om negativ avtalsbindning. Att exempelvis en förening
ingår avtal med ett försäkringsbolag om att de enskilda medlemmarna skall
ha tillgång till ett försäkringsskydd, utan att för den skull ha några
förpliktelser mot bolaget, står därför inte, såvitt jag kan se, i strid med de
principer som har utvecklats om negativ avtalsbindning som marknadsföringsmetod.

Statsrådet hänvisade till försäkringsverksamhetskommitténs behandling av
ämnet och regeringens beslut den 10 april 1986 (se s. 22 f.). Därefter hade,
förklarade han, inte inträffat någonting som enligt hans mening gjorde att det
fanns skäl att vid denna tidpunkt aktualisera lagstiftning på området.

I en interpellation (1986/87:136) i januari 1987 frågade Britta Bjelle (fp)
om statsrådet Johansson avsåg att vidta någon åtgärd för att förhindra
kollektiva hemförsäkringar med obligatorisk anknytning och om han avsåg
att vidta några åtgärder för att förhindra dubbelförsäkring. I sitt svar den 2
februari 1987 (RD 1986/87:62 s. 3) hänvisade statsrådet vad gällde den första
punkten till regeringens uttalande i saken den 10 april 1986. Därefter hade
obligatoriska gruppsakförsäkringar inte introducerats på den svenska marknaden,
och någon åtgärd hade därför inte varit aktuell. Risken för
dubbelförsäkring hade varit ett av skälen till regeringens avståndstagande
från den obligatoriska gruppsakförsäkringen. Det ankom på försäkringsinspektionen
i samråd med konsumentverket att bevaka att det vid gruppförsäkringar
med reservationsrätt lämnades fullt tillfredsställande information
om bl.a. försäkringsvillkoren och reservationsmöjligheten.

Utskottet

Kollektiva försäkringsformer - gruppförsäkring - har sedan länge stor
utbredning på personförsäkringsområdet, dvs. när det gäller liv-, olycksfallsoch
sjukförsäkring. På sakförsäkringsområdet har de varit mindre vanliga.
En nyhet under de senaste åren är att kollektiva hemförsäkringar har börjat
införas, mestadels i facklig regi. Detta har utlöst åtgärder från regeringens

NU 1987/88:1

och olika myndigheters sida. I de sju motioner som behandlas i detta
betänkande påkallas reglerande ingripanden, närmast i form av förbud mot
andra kollektiva sakförsäkringar än sådana som baseras på individuell
anslutning.

Systemet med kollektiv försäkring innebär att avtal sluts om en mer eller
mindre standardiserad försäkring att gälla för en avgränsad grupp av
försäkringstagare. Det finns tre huvudtyper av sådana grupper. Föreningsgrupper
omfattar medlemmar i en sammanslutning, t.ex. en fackförening
eller en bostadsrättsförening. Personalgrupper bildas av anställda vid en
arbetsplats eller elever vid en skola. Ekonomigrupper utgörs av personer
vilka såsom sparare eller låntagare är kunder hos ett kreditinstitut.

Med hänsyn till anslutningsformen kan man urskilja tre slag av gruppförsäkring.
Vid individuell anslutning ankommer det på de medlemmar i
gruppen som så önskar att själva ansluta sig till försäkringen genom anmälan
eller annan aktiv handling. Ett ursprungligt ramavtal för gruppen i dess
helhet kommer då att kompletteras med individuella försäkringsavtal för
dessa gruppmedlemmar. Anslutning med reservationsrätt innebär att varje
medlem i gruppen omfattas av ett för denna gemensamt försäkringsavtal,
ifall han inte förklarar att han vill stå utanför försäkringen. En obligatorisk
gruppförsäkring har en gruppmedlem inte rätt att ställa sig utanför.

Några exempel på äldre kollektiva sakförsäkringar kan nämnas. De
medlemmar i Stockholms kooperativa bostadsförening som bor i föreningens
fastigheter är obligatoriskt anslutna till en grupphemförsäkring, som infördes
för över 40 år sedan. Sveriges advokatsamfund, Svenska jägareförbundet och
en del andra organisationer har ingått avtal om ansvarsförsäkringar som är
obligatoriska för ledamöterna. En gruppsakförsäkring med individuell
anslutning är den båtförsäkring som båtorganisationerna gemensamt erbjuder
sina medlemmar.

Den första av de nu uppmärksammade grupphemförsäkringarna kom till
år 1982. Svenska elektrikerförbundet träffade då avtal med Folksam om en
kollektiv hemförsäkring med obligatorisk anslutning av medlemmarna. Ett
liknande avtal mellan Svenska målareförbundet och Folksam kom till stånd
år 1984. Med anledning av Elektrikerförbundets åtgärd begärde försäkringsinspektionen
hos regeringen att försäkringsverksamhetskommittén (E
1979:01) skulle få tilläggsdirektiv att föreslå lagstiftning om kollektiv
sakförsäkring. Regeringen fann att redan givna direktiv borde leda till
erforderlig utredning. När Målareförbundets initiativ kom föreläde försäkringsinspektionen
Folksam att inte bringa det aktuella försäkringsavtalet till
verkställighet. Detta föreläggande undanröjdes av regeringen, som dock
uttalade att ytterligare avtal om kollektiv sakförsäkring inte borde godtas
förrän statsmakterna hade tagit ställning till denna försäkringsform.

Underlag för ett sådant ställningstagande har, såsom framgår av referat i
det föregående (s. 7 f.), erhållits genom försäkringsverksamhetskommitténs
delbetänkande (SOU 1985:34) Gruppförsäkring och remissyttrandena över
detta. Regeringen har i april 1986 lagt betänkandet till handlingarna såvitt rör
frågor om gruppförsäkring på personförsäkringsområdet. I det sammanhanget
förklarade regeringen att den inte då fann skäl för några särskilda
lagregler om framtida gruppsakförsäkringar. Regeringsbeslutet innehåller

NU 1987/88:1

emellertid ett klart uttalande mot obligatorisk gruppsakförsäkring; försäkringsinspektionen
förväntas ingripa mot nya avtal därom. Det förutsätts att
försäkringsverksamhetskommitténs synpunkter vad gäller bl.a. information
och villkorsutformning blir beaktade och att berörda myndigheter bevakar
hur konkurrensen på försäkringsmarknaden utvecklas. Det nyss berörda
uttalandet om hinder tills vidare för gruppsakförsäkringar skall inte längre
gälla. Regeringen har aviserat att den skall ta slutlig ställning i fråga om
gruppsakförsäkring när den behandlar ett senare betänkande av kommittén.

Försäkringsverksamhetskommitténs huvuduppgift är att se över vissa
principer i försäkringsrörelselagen (1982:713). Av betydelse när det gäller
gruppförsäkring är särskilt skälighetsprincipen, vilken bl.a. aktualiserar
frågan om i vilken mån en premiedifferentiering bör tillämpas. Vissa i
sammanhanget betydelsefulla lagregler har refererats i det föregående (s. 5
f.). I lagen (1927:77) om försäkringsavtal bör de bestämmelser observeras
som innebär att en skada inte ersätts till mer än sitt fulla värde, även om till
följd av dubbelförsäkring mer än ett bolag har uppburit premier för att bära
risk för skadan. Konsumenträttsliga regler i bl.a. marknadsföringslagen
(1975:1418) är också tillämpliga på försäkringsområdet. Ett problem med
konsumentförsäkringslagen (1980:38), som likaledes syftar till konsumenternas
skydd, är att den inte utan vidare gäller för sådana gruppförsäkringar som
diskussionen här främst rör sig om.

Olika myndigheter har, som redan antytts, agerat med anledning av
avtalen om kollektiv hemförsäkring. Försäkringsinspektionen har begärt
bl.a. att försäkringsbolagen i god tid innan nya sådana avtal ingås skall lämna
en rad uppgifter om avtalets räckvidd och innebörd (se s. 26). Näringsfrihetsombudsmannen
(NO) har fäst regeringens uppmärksamhet på svårigheter
för NO att följa utvecklingen på denna marknad (s. 26 f.). Vissa marknadsföringsåtgärder
avseende grupphemförsäkring har föranlett ingripanden av
konsumentverket (s. 24 f.).

Saken har också föreningsrättsliga aspekter. Det finns inte någon särskild
lagstiftning om ideella föreningar, t.ex. arbetstagarorganisationer. Av
allmänna rättsprinciper anses emellertid följa att en medlem i en ideell
förening kan få rättsligen prövat om ett beslut som har fattats av föreningens
högsta beslutande organ är förenligt med stadgarna. Några medlemmar i
Elektrikerförbundet har fört klandertalan mot förbundsstyrelsens beslut om
avtal med Folksam om obligatorisk grupphemförsäkring för medlemmarna.
Högsta domstolen har i maj 1987 - till skillnad från underinstanserna -lämnat deras talan utan bifall.

En allmänt erkänd fördel med kollektiva försäkringsformer är att kostnaderna
för försäkringsskyddet blir inte oväsentligt lägre än vid individuell
försäkring till följd av att administrationen blir enklare och att den dyrbara
ackvisitionen av nya försäkringstagare kan inskränkas. En annan fördel är att
försäkringsskyddet blir mera utbrett, eftersom avtalen kommer att omfatta
även gruppmedlemmar som tidigare har varit oförsäkrade. Förespråkare för
de omdiskuterade försäkringarna pekar på ytterligare fördelar. Genom att
stora organisationer uppträder på försäkringstagarsidan uppnås bättre
balans mellan parterna på försäkringsmarknaden. De enskilda försäkringstagarna
får genom organisationernas förmedling ökade möjligheter att komma

NU 1987/88:1

till tals. Inom ramen för sin informationsverksamhet och på annat sätt kan
organisationerna främja skadeförebyggande åtgärder, som i det långa loppet
också medför lägre försäkringskostnader. Det kan hävdas att införandet av
kollektiva sakförsäkringar stimulerar produktutvecklingen även på de individuella
försäkringarnas område och sålunda medverkar till en nyttig konkurrens
inom branschen.

Kritiken mot de kollektiva sakförsäkringar som gruppmedlemmarna
ansluts till utan individuell anmälan riktar sig mot en rad olika förhållanden.
Reservationsrätten utnyttjas i praktiken inte så ofta som skulle kunna anses
motiverat; kravet på reservation av den som vill stå utanför kan för övrigt
betraktas som integritetskränkande. Den som reserverar sig får inte alltid
ekonomisk kompensation för att han avstår från försäkringen. Individens
valmöjligheter inskränks sålunda. Eftersom många hushåll kan omfattas av
mer än en kollektiv hemförsäkring finns risk för att dubbelförsäkring - som
inte medför några favörer vid skadereglering - blir vanligt förekommande.
Kostnadsjämförelser försvåras av att s.k. helkundsrabatter kan falla bort.
Det ifrågasätts om avsaknaden av premiedifferentiering inom kollektiven är
förenlig med skälighetsprincipen. I vart fall kan den minska försäkringstagarnas
intresse för skadeförebyggande åtgärder. Det finns risk för bristande
konkurrens vid upphandlingen av kollektiva försäkringar. En tendens att det
kooperativa försäkringsbolaget Folksam särskilt gynnas påverkar strukturutvecklingen
inom försäkringsbranschen. Om en mycket stor andel av dem som
behöver försäkring omfattas av kollektiva försäkringar kan restpopulationen
bli så liten att vissa personer får svårt att erhålla erforderligt försäkringsskydd
till rimlig kostnad.

De föreliggande motionerna ger i växlande grad uttryck för sådan kritik
som nu har nämnts. Motionerna 1985/86:N274 (fp) och 1986/87:N347 (fp)
innehåller - särskilt den senare - utförliga resonemang utmynnande i krav på
en lagstiftning som förbjuder andra kollektiva sakförsäkringar än sådana
med individuell anslutning. Med summarisk motivering - i ett större,
arbetsrättsligt sammanhang - ställs samma krav i motionerna 1985/86:N330
(m) och 1986/87:N372 (m). Folkpartiets partimotion 1986/87:N317 innebär
huvudsakligen en hänvisning till den nyssnämnda motionen 1986/87:347 (fp).

I motionerna 1985/86:N218 (m) och 1986/87:N303 (m), vilka är likalydande,
begärs att riksdagen skall göra ett uttalande till regeringen främst om värdet
av konkurrens på försäkringsmarknaden. Fackföreningsrörelsens benägenhet
att teckna kollektiva försäkringar hos Folksam står enligt motionären i
strid med konkurrensprincipen.

Utskottet konstaterar att det i huvudsak är ett av de tre inledningsvis
nämnda slagen av gruppsakförsäkring som är under debatt. Gruppsakförsäkring
med individuell anslutning är en form som allmänt accepteras. Nya avtal
om obligatorisk gruppsakförsäkring utan reservationsrätt har regeringen
förutsatt att försäkringsinspektionen skall ingripa mot. Vad ärendet närmast
gäller är alltså sådan gruppförsäkring till vilken en medlem i ett kollektiv blir
ansluten om han inte uttryckligen reserverar sig. Majoriteten inom försäkringsverksamhetskommittén
menar att denna typ av försäkring bör godtas,
medan en minoritet vill att den skall förbjudas. Regeringen har anslutit sig till
den förra uppfattningen. Som nämnts har regeringen emellertid - till skillnad

NU 1987/88:1

från kommittén - på detta stadium inte ansett det nödvändigt med några
särskilda lagregler om framtida gruppsakförsäkringar.

Utskottet har vid tidigare tillfällen betonat värdet av att kollektiva
försäkringsformer blir tillämpade också på sakförsäkringsområdet. Fördelarna
härmed är som redovisats stora. Försäkringskostnaderna för hushållen
kan sänkas väsentligt, och försäkringsskyddet blir mer utbrett, inte minst
bland ungdomar. Utifrån de marknadsekonomiska värderingar som motionärernas
partier brukar göra sig till tolk för borde man särskilt uppskatta att
införandet av kollektiva sakförsäkringar medverkar dels till bättre balans i
relationerna mellan försäkringsgivare och försäkringstagare, dels till konkurrens
och produktutveckling på försäkringsmarknaden. Det sistnämnda har
redan kommit till synes genom nya initiativ av bolag som har märkt ett
bortfall av hemförsäkringskunder. Vissa nackdelar kan självfallet också
påvisas. Åtminstone för fackföreningsrörelsens del borde emellertid den
demokratiska beslutsprocessen garantera att dessa övervägs noga innan avtal
om gruppförsäkring träffas. Det är anmärkningsvärt att motionärerna - från
vilkas sida man brukar plädera för en långtgående avreglering - nu finner det
nödvändigt med en ny lagstiftning som skulle begränsa bl.a. de fackliga
organisationernas frihet att verka för medlemmarnas bästa. Att en sådan
lagstiftning skulle innebära ett intrång i den hävdvunna föreningsrätten
borde ge anledning till särskild tvekan.

Mot här angiven bakgrund har utskottet ingenting att erinra mot det
preliminära ställningstagande i frågan om kollektiv sakförsäkring som
kommer till uttryck i regeringens nyss redovisade beslut. Utskottet noterar
att såväl försäkringsinspektionen som andra myndigheter noga följer utvecklingen
på området. Regeringens slutliga ställningstagande till försäkringsverksamhetskommitténs
förslag i ämnet bör kunna bli underbyggt även med
bedömningar av hur strukturutvecklingen inom försäkringsbranschen påverkas.
Utskottet finner inte skäl för något initiativ i saken från riksdagens sida
och avstyrker följaktligen de sju motionerna om kollektiv sakförsäkring.

Utskottet hemställer

att riksdagen avslår motionerna 1985/86:N218,1985/86:N274,1985/
86:N330, 1986/87:N303, 1986/87:N317, 1986/87:N347 och 1986/
87:N372.

Stockholm den 10 november 1987
På näringsutskottets vägnar
Nils Erik Wååg

Närvarande: Nils Erik Wååg (s), Christer Eirefelt (fp), Lennart Pettersson
(s), Erik Hovhammar (m), Ivar Franzén (c), Wivi-Anne Radesjö (s), Per
Westerberg (m), Bo Finnkvist (s), Jörn Svensson (vpk), Sven-Åke Nygårds
(s), Gudrun Norberg (fp), Jan Hyttring (c), Lars Ahlström (m), Mats
Lindberg (s) och Leo Persson (s).

NU 1987/88:1

Reservation

NU 1987/88:1

Christer Eirefelt (fp), Erik Hovhammar (m), Ivar Franzén (c), Per Westerberg
(m), Gudrun Norberg (fp), Jan Hyttring (c) och Lars Ahlström (m)
anser

dels att den del av utskottet yttrande på s. 33 som börjar med ”Utskottet har”
och slutar med ”kollektiv sakförsäkring” bort ha följande lydelse:

Utskottet vill understryka att starka invändningar kan riktas mot den form
av grupphemförsäkring som det nu är tal om. Sådana olägenheter som att
dubbelförsäkring torde bli vanligt förekommande och att försäkringsskyddet
i många individuella fall torde visa sig vara illa avpassat till behoven kan det
kanske sägas i första hand vara de försäkrade kollektivens sak att komma till
rätta med. Andra nackdelar med systemet har större principiell räckvidd och
påkallar åtgärder från statens sida. Att enhetliga premier tillämpas för
gruppmedlemmarna trots mycket olika skaderisk synes inte stå i överensstämmelse
med den för försäkringsväsendet grundläggande skälighetsprincipen.
Kravet på fri konkurrens eftersätts mer eller mindre regelmässigt när
fackliga organisationer upphandlar försäkringstjänster för medlemmarna.
Särskilt betydelsefulla är de strukturförändringar inom försäkringsbranschen
som ett utbrett bruk av kollektiva sakförsäkringar kan komma att leda till.
För personer som inte får plats inom de kollektiv som kan avtala om
gruppförsäkringar kan det som tidigare sagts i framtiden bli svårt att få
erforderligt försäkringsskydd till rimlig kostnad. Den solidaritetstanke som
hittills har präglat försäkringsväsendet skjuts alltså åt sidan. Det är risk för att
den process som nu har inletts kan visa sig vara irreversibel.

Från bl.a. fackliga organisationers sida hävdas att en lagstiftning som slår
vakt om kravet att gruppförsäkringar skall grundas på individuell anslutning
skulle innebära intrång i föreningsrätten. Om man inte rent av betecknar en
helt obligatorisk gruppförsäkring som legitim hänvisar man till reservationsrätten
som en tillräcklig eftergift. Utskottet står främmande för detta synsätt.
Staten måste ha möjlighet att skydda individerna mot kollektiva beslut som i
onödan begränsar deras valfrihet. I det aktuella fallet gäller det bara att
förhindra att vissa organisationer medverkar till skadliga förändringar inom
försäkringsväsendet. Frågan om en allmän föreningsrättslig lagstiftning får
prövas i annat sammanhang.

I enlighet med vad nu har sagts finner utskottet det angeläget att
regeringen med det snaraste tar slutlig ställning till försäkringsverksamhetskommitténs
betänkande om gruppförsäkring och därvid låter reservanternas
synpunkter bli vägledande. Riksdagen bör sålunda få förslag till en lagstiftning
som innebär att kollektiv sakförsäkring, om inte särskilda skäl talar för
undantag, skall vara baserad på individuell anslutning. Genom vad utskottet
förordar skulle motionärernas önskemål bli tillgodosedda.

dels att utskottets hemställan bort ha följande lydelse:

att riksdagen med anledning av motionerna 1985/86:N218, 1985/
86:N274, 1985/86:N330, 1986/87:N303, 1986/87:N317, 1986/87:N347
och 1986/87:N372 som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört.

Innehåll

Ärendet . . .

NU 1987/88:1

Sammanfattning 1

Motionerna 1

Yrkanden 1

Yrkandenas innebörd och motivering 2

Bakgrund 4

Författningsbestämmelser m.m 5

Utredning och remissbehandling 7

Försäkringsverksamhetskommitténs överväganden och förslag 7

Inledning 7

Gruppförsäkring i allmänhet 8

Gruppbildningar 9

Anslutningsformer 10

Skälighetsprincipen 12

Sundhetsprincipen 13

Struktur-och konkurrensfrågor 14

Slutsatser och förslag 16

Reservationer 18

Remissyttranden 19

Allmänt 19

Särskilda frågor 19

Regeringsbeslut 22

Rättslig prövning och myndighetsåtgärder 23

Rättslig prövning av föreningsbeslut om kollektiv hemförsäkring .... 23

Beslut av konsumentverket 24

Cirkulär från försäkringsinspektionen 26

Skrivelse från näringsfrihetsombudsmannen 26

Tidigare riksdagsbehandling 27

Behandling av motioner i ämnet 27

Interpellation- och frågedebatter 28

Utskottet 29

Reservation (m, fp, c) 34

gotab Stockholm 1987 13974