om jakt- och viltvård
Betänkande 1983/84:JoU19
JolJ 1983/84:19
Jordbruksutskottets betänkande
1983/84:19
om jakt- och viltvård
Motioner
I motion 1982/83:483 av Erik Olsson och Tore Nilsson (båda m) yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om
behov av revision av jaktlagen i vad avser älgjakt längs allmän väg.
I motion 1982/83:642 av Sven Munke (m) yrkas att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna vad som i motionen anförts om förbud att
använda hagelvapen vid jakt på vilda gåsarter.
I motion 1982/83:991 av John Andersson m. fl. (vpk) yrkas
1. att riksdagen hos regeringen hemställer om skyndsamt förslag till
prisreglering för arrendepriser för älgjakt i enlighet med vad som anförts i
motionen,
2. att riksdagen hos regeringen begär förslag till lag om förbud mot
anbudsförfarande vid utarrendering av jaktmark,
3. att riksdagen beslutar att som sin mening ge regeringen till känna vad
som i övrigt anförs i motionen.
I motion 1982/83:1011 av Jan-Eric Virgin (m) yrkas att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts rörande vikten av att
skyndsamt utrota mårdhunden.
I motion 1982/83:1449 av Ove Eriksson m. fl. (m,c,fp) yrkas att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna att de i motionen påtalade
förhållandena ses över och klara regler skapas när det gäller jaktvårdsområdesföreningarnas
rätt att kräva en rimligt avvägd minimiareal för godkännande
av jaktarrenden.
I motion 1982/83:1467 av Sven-Erik Nordin och Per-Ola Eriksson (båda c)
yrkas att riksdagen beslutar anta följande nya lydelse av 10 § lag om
jaktvårdsområden:
För upplåtelse eller överlåtelse av jakträtt inom ett jakt vårdsområde får
föreskrivas krav på tillstånd av jaktvårdsområdesföreningen. Tillstånd får
lämnas endast om upplåtelsen eller överlåtelsen är lämplig med hänsyn till
jaktvården och även i övrigt väl förenlig med jaktvårdsområdets syfte enligt
1 §. Som villkor för tillstånd får uppställas att upplåtelsen eller överlåtelsen
avser så stor areal som enligt stadgarna för jaktvårdsområdesföreningen
anges som norm för tilldelning av jakträttsbevis.
1 Riksdagen 1983184. lösaml. Nr 19
JoU 1983/84:19
2
I motion 1982/83:1997 av Martin Olsson och Per-Ola Eriksson (båda c)
yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om nödvändigheten att åtgärder vidtas för att rädda landets
utrotningshotade djur.
Uppvaktning, m. m.
I anslutning till motionerna 1982/83:1449 och 1982/83:1467 har upplysningar
lämnats utskottet av kanslichefen i Svenska jägareförbundet Nils Hermansson.
Vidare har en skrivelse beträffande motion 1982/83:642 inkommit
från Sveriges ornitologiska förening.
Utskottet
Utskottet behandlar i detta betänkande några under allmänna motionstiden
1983 väckta motioner om jakt och viltvård. Som utskottet närmare
redovisar i det följande gäller motionerna med något undantag, frågor som
behandlats i jakt- och viltvårdsberedningens slutbetänkande Vilt och jakt
(SOU 1983:21). Betänkandet remissbehandlas f. n. i jordbruksdepartementet.
Proposition i ämnet beräknas bli förelagd riksdagen under år 1984.
Jakträtten på väg
De nuvarande bestämmelserna om jakträtten på väg finns i 5 § 1 mom.
lagen (1983:274) om rätt till jakt. De innebär bl. a. att den som äger till väg
gränsande mark också har jakträtt på vägen. Går vägen i gränsen mellan
olika ägares mark och äger ingen av dem själva vägen så har var och en av
dem jakträtt på vägen.
Enligt motion 1982/83:483 (m) skapar älgjakten på allmän väg, framför allt
i Norrland, vissa säkerhetsproblem för allmänheten. Ofta finns jakttorn
uppsatta längs vägkanterna för att användas som älgpass. Några skyltar som
varnar trafikanterna för pågående älgjakt förekommer inte. Det har enligt
motionen förekommit så många olyckstillbud vid denna jakt att rätten till
älgjakt på allmän väg bör ifrågasättas.
Utskottet behandlade under riksmötet 1978/79 en motion (s) om rätten till
jakt på allmän väg (JoU 1978/79:4). I enlighet med utskottets förslag
överlämnades motionen till jakt- och viltvårdsberedningen.
I det inledningsvis omnämnda betänkandet SOU 1983:21 tar beredningen
upp frågor om jakt på väg, järnväg och andra trafikanläggningar (s. 286 f.).
Därvid anför man bl. a. följande:
Den andra frågan är, som nämnts, om det finns anledning att av hänsyn till
allmänna intressen inskränka jakten på vägar och liknande områden. Det
kan naturligtvis uppfattas som från säkerhetssynpunkt betänkligt att jakt i
princip är tillåten på alla vägar. Även om de hittillsvarande erfarenheterna
JoU 1983/84:19
3
inte visar på några problem finns det anledning att undersöka alla möjligheter
att minimera riskerna med jakten. Vid införandet av den nuvarande
jaktlagen diskuterades också frågan om förbud mot skottlossning på och
invid allmänna vägar. Det konstaterades emellertid att det för att undanröja
alla risker skulle krävas så stora förbudsområden att jakt blev omöjlig i vissa
trakter. Det torde inte finnas någon anledning att av säkerhetsskäl undandra
ägarna av vägar och andra motsvarande områden deras jakträtt. Däremot
skulle det kunna komma i fråga att förbjuda jakt med skjutvapen inom och i
anslutning till sådana områden. Enligt allmänna ordningsstadgan råder
sådant förbud inom stadsplanelagt område. Som konstateras i motiven till
den nuvarande jaktlagen är det emellertid svårt att finna någon rimlig
avgränsning för ett motsvarande förbud gällande vägar och andra trafikanläggningar.
Någon annan lösning förefaller inte möjlig än att liksom hittills
lita till att jägarna i tillbörlig omfattning beaktar säkerhetsfrågorna med
hänsyn till de förhållanden som råder inom respektive jaktområde. Frågans
vikt bör emellertid markeras genom en allmän aktsamhetsregel i den nya
jaktlagen.
En allmän aktsamhetsregel finns i 19 § i beredningens lagförslag (s. 354).
Där stadgas bl. a. att jakten skall bedrivas så att viltet inte utsätts för onödigt
lidande och människor och egendom inte utsätts för fara. Den del av
bestämmelsen som gäller människor och egendom har inte någon direkt
motsvarighet i den nuvarande lagstiftningen.
I avbidan på den fortsatta behandlingen av jakt- och viltvårdsberedningens
förslag anser utskottet inte att motion 1982/83:483 påkallar någon särskild
åtgärd från riksdagens sida. Motionen avstyrks således.
Jakten på gås m. m.
I motion 1982/83:642 (m) behandlas problemen med den höga skadskjutningsfrekvensen
i samband med jakt på sädgås. Motionären hänvisar till
olika undersökningar av berörda myndigheter och ornitologiska föreningar
m. fl. som bl. a. visar att ett stort antal sädgäss bär på hagel i kroppen efter
tidigare skadskjutningar. Enligt motionären är förhållandena oacceptabla
från naturvårds- och djurskyddssynpunkt. Ett förbud mot gåsjakt med
hagelvapen skulle enligt många bedömare vara en vettig åtgärd, framhåller
han.
Utskottet behandlade under föregående riksmöte en motion med krav på
utredning om vilka jaktvapen som skall användas vid jakt på sädgås (JoU
1982/83:22). I sammanhanget hänvisades till vissa undersökningar som gjorts
av statens veterinärmedicinska anstalt i samråd med naturvårdsverket och
Svenska jägareförbundet. Inom verket pågick överväganden om att på
grundval av denna utredning vidta åtgärder beträffande godkänd hageldimension,
informationsverksamhet och utbildning av jägare m. m. Utskottet
ansåg att någon ytterligare åtgärd från riksdagens sida inte var påkallad med
anledning av motionen. Riksdagen följde utskottet.
I naturvårdsverkets jaktkungörelse (SNFS 1983:1), som trätt i kraft den 1
1* Riksdagen 1983184.16sami. Nr 19
Joll 1983/84:19
4
juli 1983, har föreskrivits att vid jakt efter änder och gäss med slätborrade
skjutvapen får inte användas ammunition som laddats med hagel vars
diameter är större än 2,75 millimeter (US nr 6).
Före detta beslut gällde i angivna sammanhang en övre storleksgräns för
hagel om 4 millimeter.
Under innevarande jaktsäsong fullföljer verket undersökningen av skadskjutningsfrekvensen
hos änder och gäss för att kontrollera om övergången
till mindre hagel får någon positiv verkan från djurskyddssynpunkt.
Eftersom problemen med den höga skadskjutningsfrekvensen hos vissa
fågelarter sålunda blivit föremål för åtgärder och fortsatta undersökningar
från naturvårdsverkets sida anser utskottet att motion 1982/83:642 inte bör
föranleda någon särskild riksdagens åtgärd. Motionen avstyrks.
Upplåtelse av jakträtt m. m.
I motion 1982/83:991 (vpk) uttrycks farhågor för att ekonomiska intressen
alltmer gör sig gällande i den svenska jakten. De snabbt stigande priserna på
jakträttsupplåtelser främjar spekulationsintressen men är till nackdel för
viltvårdens intressen. Utvecklingen leder bl. a. till att ekonomiskt starka
jägargrupper tränger undan seriösa jägare från jaktmarker de utnyttjat i
årtionden. Särskilt kritiserar motionärerna anbudsförfarande! i samband
med jakträttsupplåtelser, vilket man anser bör förbjudas, och det system
med betalning i förskott av fällavgifter som tillämpas av vissa upplåtare.
Motionen utmynnar i en hemställan om skyndsamt förslag till prisreglering
för arrendepriser för älgjakt och till lag om förbud mot anbudsförfarande vid
utarrendering av jaktmark. Vidare yrkas att riksdagen ger regeringen till
känna vad som i övrigt anförs i motionen.
Utskottet vill peka på att jakt- och viltvårdsberedningens betänkande
innehåller uppgifter om bl. a. vilka avgifter som av olika markägarkategorier
tillämpas för upplåtelse av jakt, inkl. fällavgifter och troféavgifter m. m.
(s. 103 f.). Vidare redovisas vissa undersökningar angående jägarnas utgifter
för jakt och viltvård under jaktåret 1978/79, fördelade på olika kostnadsslag
(s. 98 f.). Nedanstående tabell (betänkandet s. 99) kan ge en uppfattning om
storleken av de olika utgifterna och om proportionerna mellan dessa.
JoU 1983/84:19
5
Jägarnas utgifter för jakt och viltvård fördelade på de jägare sorn verkligen
haft de ifrågavarande utgifterna.
Utgiftsslag inom | Medelvärde i kr. bland Andel i % av jägarna | |
Vapen m tillbehör, ammunition, |
|
|
vapenlicens m. m. | 727 | 93 |
Jakthundar (inkl. föda o skatt) | 927 | 40 |
Övr utrustning spec för jakten |
|
|
(t. ex. kläder, ryggsäck, kikare) | 371 | 58 |
Jaktkort, arrende- och fällav- |
|
|
gifter o. dyl. | 481 | 97 |
Viltvård | 193 | 56 |
Resekostnader (bil 6 kr./mil) | 535 | 69 |
Övrigt, t. ex. medlemsavg, lit- |
|
|
teratur, tidskrifter, kurser m. m. | 160 | 75 |
Beredningen framhåller emellertid att eftersom jägarna normalt inte har
någon bokföring över sina jaktutgifter är det rimligt att anta att utgifter
glömts bort och inte kommit med i sammanställningen. De verkliga
kostnaderna torde för de flesta kostnadsslagen avsevärt överskrida de
redovisade.
Beredningen konstaterar vidare (s. 294) att frågan om arrendeavgifternas
storlek varit föremål för en livlig debatt under de senaste åren. Vissa
undersökningar har genomförts, som ger en allmän bild av prisnivån för
jaktarrenden. Enligt beredningen torde domänverkets arrendeprissättning i
allmänhet tjäna som norm även vid andra markägares jaktupplåtelser inom
resp. region. Det är emellertid känt att det förekommer upplåtelser som
innebär uppseendeväckande avvikelser från den allmänna prisnivån. I vissa
fall har prishöjningar lett till att jaktarrendatorer inte har kunnat förnya sina
arrenden. Det förekommer att markägare genom att lämna ut sin jaktmark
på öppet anbud kommer i kontakt med arrendatorer som är villiga att betala
mycket höga priser.
Beredningens överväganden och förslag i förevarande hänseende innehåller
sammanfattningsvis bl. a. följande.
Vad beträffar upplåtelse av jakträtt har beredningen ägnat särskild
uppmärksamhet åt frågan om jakträttsarrendatorns besittningsskydd och
frågan om prissättningen vid sådana upplåtelser.
Förslaget om besittningsskydd innebär att en jakträttsarrendator skall ges
möjlighet att få frågan om förlängning av upplåtelseavtalet prövad av länets
arrendenämnd. Förlängning skall kunna ske om markägaren inte avser att
utnyttja jaktmarken för egen del eller överlåta jakten till anhörig eller
anställda.
Beredningen avvisar tanken på någon form av allmän priskontroll i fråga
om jakträttsupplåtelser. Andra vägar bör väljas för att söka dämpa
prisutvecklingen. En åtgärd som bör prövas är att via jägarorganisationerna
söka få till stånd en allmän tillämpning av ett standardiserat prissättningsystem.
Ett sådant prissättningssystem bör i huvudsak utformas efter modell av
JoU 1983/84:19
6
det system som används av bl. a. domänverket med arrendeavgiften fördelad
på dels en grundavgift för rätten att jaga på marken och som inkluderar
småviltjakten, dels en tilläggsavgift för fällt klövvilt. Tilläggsavgiften bör inte
tas ut i förskott. I övrigt bör ansträngningarna inriktas på att öka utbudet av
jaktmöjligheter. Beredningen anvisar flera olika åtgärder för att åstadkomma
ett bättre utnyttjande av landets jaktmarker. Bl. a. bör de tidigare
nämnda lokala samrådsgrupperna och jägarorganisationerna ta sig an
uppgiften att verka som förmedlare av jakträttsupplåtelser, både i fråga om
vanliga jaktarrenden och s. k. korttidsupplåtelser. Upplåtelser, främst på
den samhällsägda marken, bör i större utsträckning än hittills ske till
jaktföreningar för att därigenom få till stånd en mera differentierad jakt.
Lagen om jaktvårdsområden bör ändras så att jaktvårdsområdesföreningen
får rätt att avtala om upplåtelse av jakt inom jaktvårdsområdet.
Av det anförda framgår att beredningen gjort en grundlig översyn av de
problem som tas upp i motion 1982/83:991. Utskottet utgår från att
prisutvecklingen på jakträttsupplåtelser och därmed sammanhängande frågor
kommer att ägnas tillbörlig uppmärksamhet också under den fortsatta
beredningen av ärendet. Enligt utskottets mening finns det inte anledning att
föregripa denna prövning. Det kan tilläggas att utskottets ställningstagande i
det följande (s. 8 f.) angående rätten att upplåta jakträtt inom jaktvårdsområde
syftar till en rättstillämpning som bl. a. bör få en dämpande effekt på
prisutvecklingen. Med det anförda avstyrker utskottet motionen.
Främmande djurarter
Enligt motion 1982/83:1011 (m) har ett nytt däggdjur på allvar börjat
etablera sig i den svenska faunan. Det är mårdhunden (Nyctereutes
procyonides). Detta djur påminner till sitt utseende om grävlingen och är
liksom denna ett utpräglat nattdjur. Under senare tid har den hållits i
pälsdjursfarmer i Finland, Balticum och Polen. I Finland har den också
släppts ut i frihet och förökat sig. Via Torne älv har mårdhunden kommit till
Sverige. Den första svenska mårdhunden sköts år 1947. Sedan dess har det
inte funnits så många i vårt land, men under senare tid har den förökat sig.
Detta kan bero på att den s. k. rävskabben har minskat de svenska rävarnas
antal. Detta gör att mårdhunden lättare kunnat etablera sig i det ”tomrum” i
faunan där kampen om födan varit avgörande till rävens fördel. Bl. a. av
detta skäl kan mårdhundens spridning i svensk natur ske mycket snabbt.
Om så skulle ske kan risken öka för möjligheten att få in sjukdomen rabies
i Sverige. Så kan snabbt ske om rabies exempelvis skulle drabba Finland. Av
den anledningen bör kraftfulla åtgärder vidtas i form av intensifierad jakt.
Mårdhunden, som nu är fredlös, bör dock liksom räven få skydd under
yngelperioden.
Mårdhunden är enligt motionen inte en välkommen art i den svenska
faunan. Genom åtgärder av både jaktvårdande myndigheter och naturvårdsverket
bör dess existens i Sverige bli så kortvarig som möjligt. Detta kan
JoU 1983/84:19
7
åstadkommas genom att landets jägare intresseras till intensiv jakt i de
områden där mårdhunden förekommer. Bl. a. bör höga skottpengar kunna
övervägas för att stimulera jakten.
I en sammanställning över djurarter i Sverige i jakt- och viltvårdsberedningens
betänkande beskrivs mårdhunden som en ostasiatisk djurart, som
inplanterats i Ryssland och därifrån invandrat till Finland. Enstaka exemplar
finns i norra Sverige. Det förefaller enligt beredningen ganska sannolikt att
den förr eller senare kommer att etablera sig även i vårt land. Mårdhunden
anses kunna bli en besvärlig predator på småvilt.
När det gäller etablering av främmande arter genom invandring har
beredningen intagit den principiella ståndpunkten att en sådan bör förhindras
om invandringen är ett resultat av en inplantering som skett i andra
närliggande länder. Av de djurarter som kan komma att invandra i landet är
vitsvanshjorten, mårdhunden och tvättbjörnen exempel på arter som i
enlighet med den angivna principen bör förhindras att etablera sig här.
Beredningen föreslår en bestämmelse som gör det möjligt för myndigheterna
att, i likhet med vad som gäller i fråga om vildkanin, mink och vildsvin,
förordna om jakt för att förhindra eller undanröja en etablering. Det bör
därvid också kunna ges tillstånd att jaga med utnyttjande av exempelvis
motorfordon och belysning. För vitsvanshjorten, mårdhunden och tvättbjörnen
gäller allmän jakttid under hela året. Undantag från gällande skyddsprinciper
rörande jakt under den tid djuren är beroende av moderns
omvårdnad bör kunna komma i fråga om det bedöms nödvändigt att bedriva
en utrotningsjakt.
Den beredskap för beslut om jakt som den föreslagna bestämmelsen
innebär bör enligt beredningen åtföljas av åtgärder som gör jägarna beredda
att genomföra en sådan jakt. När det gäller mårdhunden och tvättbjörnen
saknas i Sverige i allmänhet kunskap om hur dessa djur skall jagas. De är
dessutom genom sitt levnadssätt ganska svåra att upptäcka och en etablering
torde ha hunnit ganska långt innan man i vidare kretsar blir medveten om att
djuren förekommer i landet. Ökad information om djurens utseende,
spårtecken och levnadsvanor bör lämnas till jägarna så att eventuella
förekomster snabbt rapporteras och åtgärder för att skjuta bort djuren
snabbt kan sättas in. Även information om jaktmetoder måste spridas till
jägarna. Det är närmast en uppgift för jägarorganisationerna att svara för
information av det här slaget.
Utskottet kan t. v. instämma i grundprincipen att man bör förhindra en
etablering av främmande arter som invandrat till vårt land, om det är fråga
om arter som inplanterats i andra länder. När det gäller mårdhunden kan
dessutom, som motionären anfört, risken för spridning av rabies påverka
bedömningen av problemets angelägenhetsgrad. Som framgår av det nyss
anförda har emellertid beredningen föreslagit en rad åtgärder för att
förhindra en icke önskvärd etablering av främmande djurarter. Enligt
JoU 1983/84:19
8
utskottets mening torde den vidare prövningen av beredningens förslag
kunna avvaktas utan allvarligare olägenheter för viltvårdens del. Motionen
bör därför inte f. n. föranleda någon särskild åtgärd från riksdagens sida.
Jaktvärdsområden
I motionerna 1982/83:1449 (m, c, fp) och 1982/83:1467 (c) berörs vissa
frågor om jaktupplåtelser inom jaktvårdsområde. Enligt uttalanden i
förarbetena till nu gällande lag om jaktvärdsområden kunde det förutsättas
att upplåtelse för att godtas måste omfatta en areal av viss storlek. Emellertid
har regeringsrätten under år 1982 meddelat ett antal domar som innebär att
en fastighetsägare inom ett jaktvårdsområde får överlåta (upplåta) sin
jakträtt till annan person oberoende av hur stort eller litet område som
omfattas av överlåtelsen och oberoende av om markägaren själv utövat sin
jakträtt eller ej. Den upplåtna jakträtten får utövas inom hela jaktvårdsområdet.
Motionärerna befarar att en sådan rättstillämpning kan leda till ett
stort antal jakträttsupplåtelser inom ett jaktvårdsområde och därmed ett
alltför stort jakttryck i förhållande till områdets jaktliga bärkraft. Förutom
att en sådan utveckling får negativa konsekvenser från viltvårdssynpunkt kan
den resultera i högre priser för jakträttsupplåtelser. Det finns enligt
motionerna påtaglig risk för att det pågående arbetet med bildande av nya
jaktvärdsområden avstannar och t. o. m. att gamla jaktvärdsområden
upplöses.
Utskottet erinrar om att bestämmelser om upplåtelse och överlåtelse av
jakträtt inom ett jaktvårdsområde finns i 10 § lagen (1980:894) om jaktvårdsområden.
För sådan upplåtelse eller överlåtelse får föreskrivas krav på
tillstånd av jaktvårdsområdesföreningen. Tillstånd får vägras endast om
upplåtelsen eller överlåtelsen kan anses olämplig med hänsyn till jaktvården
eller på annat sätt är till avsevärd olägenhet för medlemmarna.
Före lagens ikraftträdande den 1 januari 1981 gällde beträffande jaktvårdsområde
10-13 §§ i lagen (1938:274) om rätt till jakt. I 13 § 3 mom.
andra stycket föreskrevs att fastighetsägare, som deltog i jaktvårdsområde,
kunde förvägras att upplåta sin jakträtt endast om upplåtelsen befanns
olämplig med hänsyn till jaktvården eller eljest lände övriga fastighetsägare
till avsevärt men. Bestämmelsen motsvarade således till sin sakliga innebörd
10 § lagen om jaktvärdsområden.
I propositionen med förslag till lag om jaktvärdsområden (prop. 1979/
80:180 s. 22) anfördes bl. a. att reglerna om upplåtelse av jakträtt innebar att
även fastigheter av mycket måttlig storlek fick ett högt jaktligt värde, vilket i
sin tur kunde leda till ett stort antal upplåtelser. Viltbeståndet inom området
kunde därmed komma att utsättas för ett jakttryck som inte var förutsatt vid
områdets bildande och som inte var förenligt med en god jaktvård. Med
anledning härav borde tillstånd till upplåtelse kunna vägras på de grunder
som angavs i 10 §.
JoU 1983/84:19
9
I propositionen förutsattes vidare att det liksom dittills blev vanligt att det i
jaktvårdsområdesföreningens stadgar föreskrevs att en upplåtelse för att
godtas måste omfatta en areal av viss storlek.
Regeringsrätten har i ett antal domar under år 1982 prövat frågan om
upplåtelse av jakträtt inom jakt vårdsområde med tillämpning av 13 §
3 mom. andra stycket jaktlagen. I dessa domar har regeringsrätten slagit fast
en rättstillämpning som innebär att varje fastighetsägare i ett jaktvårdsområde
anses ha rätt att genom upplåtelse av sin jakträtt sätta en annan person i
sitt ställe för utövande av den honom tillkommande jakträtten under samma
villkor som gäller för honom själv. Principen har ansetts gälla oberoende av
om upplåtelserna omfattat en mindre areal än vad som i stadgarna för resp.
jaktvårdsområde föreskrivits som villkor för rätt till sådan upplåtelse (RÅ 82
2:48).
Utskottet har genom en representant för Svenska jägareförbundet erhållit
vissa upplysningar i anslutning till de aktuella motionerna. Från förbundets
sida har bl. a. allvarliga farhågor framförts för att bildandet av nya
jaktvårdsområden kommer att avstanna och t. o. m. att befintliga jaktvårdsområden
kommer att upplösas om inte delägarnas rätt att upplåta jakträtt
inom sådana områden kan begränsas. Det har också påpekats att det
rättsläge som nu gäller kan leda till en osund prisutveckling i fråga om
jakträttsupplåtelser.
Utskottet anser för sin del att den samverkan över ägogränserna som sker
inom jaktvårdsområdena är av stor betydelse för en ändamålsenlig jakt och
viltvård. Det är angeläget att regelsystemet utformas så att denna verksamhet
främjas. Inom jaktvårdsområdena finns bättre möjligheter att bedöma
viltbeståndets storlek och sammansättning, att hushålla med tillgången på
vilt samt att bedriva en aktiv viltvård. Samtidigt innebär bildandet av
jaktvårdsområden att även fastigheter av mycket måttlig storlek kan få ett
högt jaktligt värde. Som från jägareförbundets sida framhållits bildas dock
många jaktvårdsområden under den, möjligen outtalade, förutsättningen att
inte samtliga markägare inom området kommer att utnyttja sin jakträtt.
Under angivna förhållanden finns det givetvis en risk för att en obegränsad
rätt till upplåtelse av jakträtt leder till ett jakttryck inom området som inte
var förutsatt vid områdets bildande och som inte är förenligt med en god
jaktvård. Av förarbetena till lagen om jaktvårdsområden framgår att man
från regeringens sida önskade förebygga sådana olägenheter genom reglerna
i 10 § om rätt för jaktvårdsområdesföreningen att i vissa fall vägra tillstånd till
en upplåtelse. I nämnda sammanhang förutsattes också, som utskottet
inledningsvis anfört, att det även i fortsättningen kom att införas föreskrifter i
föreningarnas stadgar om viss minimiareal som villkor för rätt till upplåtelse.
Mot bakgrund av vad som här redovisats anser utskottet att frågan om en
begränsning av delägarnas rätt att upplåta eller överlåta jakträtt inom ett
jaktvårdsområde bör tas upp till förnyad prövning. Enligt utskottets mening
talar starka skäl för att tillstånd till sådan upplåtelse skall kunna göras
JoU 1983/84:19
10
beroende av att upplåtelsen omfattar viss minimiareal. Det bör ankomma på
regeringen att närmare överväga vilka åtgärder som i nämnda syfte bör vidtas
och för riksdagen framlägga förslag till erforderliga lagändringar. Utskottet
föreslår att riksdagen med anledning av motionerna 1982/83:1449 och
1982/83:1467 hos regeringen hemställer om utredning och förslag i enlighet
med vad utskottet anfört.
Skydd för hotade djurarter
I motion 1982/83:1997 (c) anförs att den olagliga handeln med fridlysta
djur över gränserna visar en starkt ökande frekvens. Verksamheten innebär
ett omedelbart hot främst för vissa rovfågelsarter. Gällande lagstiftning ger
enligt motionen inte tillräckligt skydd för den hotade faunan. Som exempel
på åtgärder som bör vidtas anför motionärerna auktorisation av konservatorer
och en skärpning överlag av den lagstiftning som är tillämplig i
sammanhanget. Att effektivt bekämpa denna typ av brottslighet är enligt
motionen också en angelägenhet för naturvårdande myndigheter, organisationer
och en majoritet av det svenska folket.
Utskottet instämmer givetvis i motionärernas synpunkter på det angelägna
i att våra hotade och sällsynta djurarter skyddas på effektivast möjliga sätt. I
jakt- och viltvårdsberedningens betänkande föreslås en rad åtgärder som
ligger i linje med motionärernas önskemål (s. 257 f.) Insatserna för ökat
skydd av faunan föreslås omfatta bl. a. ett särskilt viltvårdsanslag för ett
åtgärdsprogram för hotade arter och en förbättring av samhällets möjligheter
att utöva kontroll över konservatorerna. Straffsatserna för olovlig och olaga
jakt föreslås skärpta så att straffmaximum för grova brott höjs till två års
fängelse. Det innebär samtidigt en förlängning av preskriptionstiden till fem
år. Utskottet föreslår att motionen i avbidan på den fortsatta prövningen av
beredningens förslag lämnas utan vidare åtgärd.
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande jakträtten på väg
att riksdagen avslår motion 1982/83:483,
2. beträffande jakten på gås m. m.
att riksdagen avslår motion 1982/83:642,
3. beträffande upplåtelse av jakträtt m. m.
att riksdagen avslår motion 1982/83:991,
4. beträffande främmande djurarter
att riksdagen avslår motion 1982/83:1011,
JoU 1983/84:19
11
5. beträffande jaktvårdsområden
att riksdagen med anledning av motionerna 1982/83:1449 och
1982/83:1467 hos regeringen hemställer om utredning och
förslag i enlighet med vad utskottet anfört,
6. beträffande hotade djurarter
att riksdagen avslår motion 1982/83:1997.
Stockholm den 8 december 1983
På jordbruksutskottets vägnar
EINAR LARSSON
Närvarande: Einar Larsson (c), Håkan Strömberg (s), Arne Andersson i
Ljung (m), Ove Karlsson (s), Hans Wachtmeister (m), Gunnar Olsson (s),
Martin Segerstedt (s), Sven Eric Lorentzon (m), Kerstin Andersson (c),
Margareta Winberg (s), Börje Stensson (fp), Åke Selberg (s), Jan-Eric
Virgin (m) och Paul Lestander (vpk).
Reservation
Upplåtelse av jakträtt m. m. (mom. 3)
Paul Lestander (vpk) anser att
dels den del av utskottets yttrande på s. 6 som börjar med ”Av det” och
slutar med ”utskottet motionen” bort ha följande lydelse:
Utskottet delar motionärernas farhågor för att ekonomiska intressen
alltmer gör sig gällande i den svenska jakten. Det bör framhållas att
uppgifterna i motionen om en osund prisutveckling på jaktarrenden och om
följderna härav, bl. a. att seriösa jägare trängs undan från jaktmarker de
utnyttjat under lång tid, vinner stöd av redovisningen i jakt- och viltvårdsberedningens
betänkande. Denna utveckling är inte förenlig med principerna
för en god jakt och viltvård. Enligt utskottets mening måste någon form av
priskontroll, framför allt för älgjakten, genomföras om man på ett verkningsfullt
sätt skall kunna bryta den negativa utvecklingen. Som motionärerna
anfört måste vidare anbudsförfarandet vid utarrendering av jakt förbjudas,
eftersom detta bär en stor del av skulden till den osunda prisutvecklingen.
Också i övrigt ansluter sig utskottet till de synpunkter som anförs i motionen
och som bl. a. innefattar kritik av det av vissa upplåtare tillämpade systemet
att utkräva fällavgifter i förskott vid älgjakt. Ett sådant system är olämpligt
från många synpunkter. Utskottet föreslår mot angivna bakgrund att
riksdagen hos regeringen hemställer om förslag om prisreglering och förbud
mot anbudsförfarande i enlighet med motionsyrkandena 1 och 2 samt att
regeringen ges till känna vad i övrigt anförs i motionen.
Joll 1983/84:19
12
dels utskottets hemställan under 3 bort ha följande lydelse:
3. beträffande upplåtelse av jakträtt m. m.
att riksdagen med bifall till motion 1982/83:991
dels hos regeringen hemställer om skyndsamt förslag till
prisreglering för arrendepriser för älgjakt samt förslag till lag
om förbud mot anbudsförfarande vid utarrendering av jaktmark,
dels som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet i
övrigt anfört med anledning av motionen,
Särskilt yttrande
Främmande djurarter (mom. 4)
Jan-Eric Virgin (m) anför:
Mårdhunden är ett främmande och ovälkommet inslag i den svenska
faunan och hör inte hemma i vårt land. Invandringen är ett resultat av en
inplantering som skett i andra närliggande länder. Jakt- och viltvårdsberedningen
har uttalat att det förefaller sannolikt att mårdhunden förr eller
senare kommer att etablera sig i vårt land.
Mårdhunden kan inom vissa områden mycket snart inta rävens plats i vår
fauna. I takt med att räven decimeras av rävskabb hittar mårdhunden en
nisch att leva i. Ytterligare skäl att snabbt initiera ett utrotande av
mårdhunden är att den kan införa rabies i Sverige. Rabies finns i flera av de
länder kring Baltikum där mårdhunden ursprungligen lever.
Jag instämmer givetvis i de förslag som jakt- och viltvårdsberedningen för
fram för att förebygga en etablering av mårdhunden i vårt land. Jag vill också
påpeka att det inom ramen för det nordiska samarbetet kan vara lämpligt att
söka få till stånd åtgärder i berörda grannländer. Med hänsyn bl. a. till risken
för spridning av rabies hade det enligt min mening varit önskvärt med ett
utskottsinitiativ för att aktivera till snabba motåtgärder mot mårdhunden.
Jag förutsätter att regeringen och naturvårdsverket har sin uppmärksamhet
riktad på problemet och, om det skulle visa sig nödvändigt, vidtar åtgärder
utan att avvakta den fortsatta behandlingen av jakt- och viltvårdsberedningens
förslag.
minab/gotab Stockholm 1983 77343