om internationellt handels- och industrisamarbete m.m. (prop. 1983/84:25 delvis) (Betänkande 1983/84:NU14 Näringsutskottet)

NU 1983/84:14

Näringsutskottets betänkande
1983/84:14

om internationellt handels- och industrisamarbete m. m. (prop.
1983/84:25 delvis)

Ärendet

I detta betänkande behandlas

dels proposition 1983/84:25 med förslag till tilläggsbudget I till riksstaten
för budgetåret 1983/84, bilaga 4 (finansdepartementet), som avser
höjning av grundkapitalet i Nordiska investeringsbanken,

dels — helt eller delvis — åtta motioner från allmänna motionstiden år
1983, vilka rör frågor om internationell handel och om industriellt samarbete
över gränserna.

Propositionen och motionerna redovisas i det följande.

Kommerskollegium har avgivit yttrande i fråga om tillämpningen av
pris- och transportreglerna i frihandelsavtalet med Europeiska kol- och
stålgemenskapen (CECA-avtalet).

Propositionen

I proposition 1983/84:25 bilaga 4 föreslår regeringen att riksdagen

1. godkänner att svenska staten ikläder sig betalningsansvaret för Sveriges
andel, uppgående till 165,6 milj. SDR, av höjningen av Nordiska
investeringsbankens grundkapital, och ställer 12,06 milj. SDR till bankens
förfogande inom överenskomna tidsfrister,

2. till Höjning av grundkapitalet i Nordiska investeringsbanken på
tilläggsbudget I till statsbudgeten 1983/84 anvisar ett förslagsanslag av
32 000 000 kr.

Motionsyrkanden

De motioner som behandlas är

1982/83:178 av Nic Grönvall (m), vari hemställs att riksdagen anhåller
hos regeringen om en utredning av en gemensam nordisk aktiemarknad
och om transnationella nordiska aktiebolag,

1982/83:690 av Rune Johansson m. fl. (s), vari — med motivering i
motion 1982/83:689 — hemställs att norra Älvsborg[s län] uppmärksammas
i det svensk-norska industrisamarbetet,

1982/83:1588 av Ulf Adelsohn m. fl. (m), såvitt gäller hemställan (7) att
riksdagen uttalar att reglerna för emission av vissa utländska aktier i

1 Riksdagen 1983/84. 17 sami. Nr 14

NU 1983/84:14

Sverige bör förändras i syfte att stimulera utländska företags etablering i
Sverige,

1982/83:1602 av Kjell Mattsson m. fl. (c), vari hemställs att riksdagen

1. som sin mening ger regeringen till känna vad som i motionen anförts
om angelägenheten av fria kapitalrörelser för investeringar i gränsregionerna,

2. som sin mening ger regeringen till känna vad som i motionen anförts
om Nordiska investeringsbankens roll i gränsområden,

1982/83:1662 av Sören Häggroth m. fl. (s), vari hemställs att riksdagen

1. hos regeringen hemställer om att initiativ tas för att begränsa den typ
av handelshinder som anförs i motionen,

2. hos regeringen hemställer om att initiativ tas till en samnordisk utredning
av förutsättningarna för industriellt samarbete i vid mening på Nordkalotten,

1982/83:2041 av Lars Werner m. fl. (vpk), vari hemställs att riksdagen
hos regeringen hemställer om åtgärder för bildande av ett handels- och
bytesbolag i enlighet med vad som anförts i motionen,

1982/83:2149 av Rune Ångström (fp) och Elver Jonsson (fp), vari —
med motivering i motion 1982/83:2147 — hemställs att riksdagen uttalar
att regeringen bör undersöka att inom CECA-avtalets ram förbättra förutsättningarna
för den verkstadsmekaniska industrin i övre Norrland,

1982/83:2180 av Ingemar Eliasson (fp), såvitt gäller hemställan (3) att
riksdagen uttalar att regeringen bör ta initiativ till en svensk-norsk utredning
om regionala effekter av vidgad oljeverksamhet i Mittnorge.

Nordiskt industri- och handelssamarbete

Motionerna 1982/83:178, 1982/83:1588 och 1982/83:1602

I motion 1982/83:178 (m) redovisas inledningsvis fördelarna med en
ökad industriell integration inom de nordiska länderna, främst en vidgad
hemmamarknad för nordisk industri och förbättrade möjligheter för industrin
att hävda sig i konkurrensen på världsmarknaden. Att ett ökat
samarbete är nödvändigt motiverar motionären genom en hänvisning till
Norges offshore-oljeutvinning i Nordsjön. I motionen läggs fram flera
förslag till åtgärder som skulle utgöra steg på vägen mot den nödvändiga
integrationen. En sådan åtgärd vore att åstadkomma möjligheter för börsföretag
inom de nordiska länderna att bli fritt noterade på de olika börserna
i övriga länder inom Norden. Motionären erinrar om att valutaregleringen
och reglerna om etableringsrätt f. n. lägger hinder i vägen för
upprättandet av en gemensam aktiemarknad. Det borde, menar han, vara

NU 1983/84:14

möjligt att inom den nordiska gemenskapens ram utveckla regler som
skulle möjliggöra registrering av aktiebolag i samtliga länder. Motionären
framhåller att förslaget inte kan genomföras utan betydande omarbetning
av aktiebolagslagstiftningen samt förändringar i valuta- och skattelagstiftningen.
Han anser att ett allomfattande utredningsarbete bör påbörjas för
att möjliggöra införandet av den gemensamma aktiemarknaden och av
transnationella nordiska bolag under 1980-talet.

I motionen 1982/83:1602 (c) framläggs, med motivering i motion 1982/
83:1600, två förslag som anges vara ägnade att underlätta investeringar i
områden gränsande till annat nordiskt land. Det ena förslaget avser en
uppmjukning av valutaregleringen när det gäller kapitaltransfereringar till
utlandet. Motionärerna anser att ett mål bör vara helt fria kapitalrörelser
inom Norden. Ett första steg i denna riktning skulle vara att riksdagen
uttalar att valutamyndigheten (riksbanken) inte skall kunna vägra ett företag
tillstånd att föra ut kapital till ett annat nordiskt land, när kapitalet
skall investeras i byggnader, maskiner och marknadsorganisation i en
gränsregion. Det andra förslaget i motionen är att riksdagen skall uttala att
Nordiska investeringsbanken som en av sina uppgifter bör ha att speciellt
intressera sig för gränsregionernas näringsliv och följaktligen kunna användas
för specialinsatser i dessa regioner.

I motion 1982/83:1588 (m) anförs att riksbanksfullmäktige nyligen har
begränsat utländska företags möjligheter att göra aktieemissioner i Sverige.
Detta minskar enligt motionärerna dynamiken i arbetslivet, eftersom
Sverige behöver framgångsrika utländska företag som gör aktiva satsningar
i Sveriges utveckling till fromma för sysselsättningen och betalningsbalansen.
Över huvud taget krävs det en mer positiv inställning till utländska
investeringar i Sverige, hävdas det i motionen.

Valutaregleringen — gällande ordning och praxis

Enligt 4 § valutaförordningen (1959:264) får värdepapper, andra betalningsmedel
än växlar samt guld och vissa guldvaror inte föras ut ur riket
utan riksbankens tillstånd. Dock får resevaluta utföras till ett belopp som
riksbanken medger. Med stöd av 14 § samma förordning har riksbanken
meddelat särskilda föreskrifter (RBFS 1978:3) om tillämpningen av valutaförordningen.

Ett avsnitt i föreskrifterna (RBFS 3:19 — 28) handlar om direktinvesteringar,
varmed avses ”sådan investering av valutainlänning i företag i
utlandet och av valutautlänning i företag i Sverige, som ger möjlighet till
effektivt utnyttjande av företagets förvaltning eller har till syfte att eljest
skapa varaktig ekonomisk förbindelse med företaget”.

Den svenska valutaregleringens bestämmelser om direktinvesteringar är
mycket liberala beträffande både ingående och utgående investeringar.
Riksbanken gör i princip bara en äkthetskontroll.

NU 1983/84:14

Vid ingående direktinvesteringar lämnas sålunda i princip alltid tillstånd
enligt svensk valutalagstiftning. Etableringsrättslig prövning sker i
•särskild ordning. Sådana utlandsägda företag som är etablerade i Sverige
måste, av betalningsbalansskäl, vid upptagande av lån låna upp minst
halva beloppet i utlandet. Detta gäller dock ej belopp understigande 5 milj.
kr. eller när det är fråga om anskaffning av driftskapital. Lån från moderbolag
i utlandet till dotterbolag i Sverige medges normalt inte om den
genomsnittliga löptiden understiger fem år. Viktiga skäl för detta är strävan
att få till stånd kapitalinflöde i form av långfristig upplåning i utlandet
samt en önskan att förhindra att man inom en koncern för likvida medel
över gränserna. Långfristiga lån skall enligt OECD :s bestämmelser betraktas
som direkt investering.

Utgående direktinvesteringar medges också regelmässigt efter äkthetskontroll.
För investeringar i andra länder än de nordiska länderna finns
särskilda restriktioner såvitt gäller möjligheten att överlåta andelar i det
utländska företaget eller att fondera vinstmedel i detta. Tillstånd till direkt
investering i utlandet förenas normalt med föreskrift om att den skall
finansieras genom upplåning i utlandet. Därvid krävs som regel att upplåningen
omfattar hela kapitalinsatsen och att lånet har en genomsnittlig
löptid av minst fem år. Utlandsupplåning krävs dock inte vid investering
som understiger 1 milj. kr. eller vid investering i länder som är huvudmottagare
av svenskt bistånd. Vid investering i försäljningsbolag och andra
företag som avsätter export från Sverige kan upplåningskravet helt eller
delvis frånfallas, beroende på andelen svenska varor som avsätts. Från
kravet på utlandsfinansiering medger vidare riksbankens valutastyrelse
undantag ”i vidgad omfattning i första hand såvitt avser investeringar i
Norden” (uttalande av valutastyrelsen den 9 juni 1981).

Tillståndsgivningen för svenska direkta investeringar i utlandet ökade
mycket kraftigt år 1981 till 6,4 miljarder kronor efter att tidigare ha legat
på en nivå kring 3,5 miljarder kronor. Under år 1982 ökade tillståndsgivningen
åter kraftigt och uppgick till 8,7 miljarder kronor De nordiska
ländernas andel av tillståndsbeloppet var 12 % år 1982 (något högre än år
1981). Härav finansierades inte fullt en femtedel genom utlandsupplåning.

Av de totala utländska investeringarna i Sverige år 1982 svarade de
nordiska länderna för ca 25 %.

Någon särskild statistik avseende investeringarna i gränsområden finns
inte tillgänglig.

När det gäller portföljinvesteringar är grundregeln att valutautlänning
inte tillåts köpa svenska värdepapper i kronor. Valutainlänning får i princip
inte heller göra portföljinvesteringar utomlands.

I fråga om aktier tillämpas emellertid särskilda regler. Tillstånd till
försäljning av svenska aktier utomlands kan beviljas börsnoterat företag om
det bedöms medföra fördelar för företaget från export- eller kapitalförsörjningssynpunkt.
Sådana tillstånd innehåller inga föreskrifter om att försälj -

NU 1983/84:14

ningen skall ske i visst land. Försäljningen kan således ske i nordiska
länder. Sådana aktier är switch-berättigade, vilket innebär att valutautlänningar
kan använda dem för att byta till sig vilka svenska börsnoterade fria
aktier som helst. Reglerna för export av svenska aktier är således mycket
liberala. Under de senaste åren har tillståndsgivningen ökat kraftigt och
uppgick 1980—1982 till 0,4, 1,5 resp. 1,1 miljarder kronor. Valutastyrelsen
initierade i januari 1983 ytterligare en översyn av regler och praxis rörande
försäljning av svenska aktier i utlandet.

I april 1982 fattade riksbanksfullmäktige ett principbeslut om att i
begränsad utsträckning tillåta försäljning av utländska aktier i Sverige.
Försäljningen skall avse större aktieposter som introduceras på Stockholms
fondbörs. I januari 1983 skärpte riksbanken villkoren för aktieintroduktioner
så att ”engagemanget i eller samarbetet med svensk industri
skall vara väsentligt och det svenska industripolitiska intresset betydande”.
Aktier som på detta sätt införs i Sverige skall ligga i depå i valutabank
och är inte switch-berättigade. Särskilda depåbevis utfärdas och dessa
fungerar som självständiga svenska värdepapper. De nyss angivna kriterier
som riksbanken tillämpar vid sin prövning markerar att motivet för
liberaliseringen är huvudsakligen industripolitiskt. I allmänhet kan nordiska
företag antas ha särskilda förutsättningar att motsvara de uppställda
kriterierna. Av de tre utländska företag som har introducerats på fondbörsen
enligt de nya reglerna är ett norskt och två finländska.

Utredningsarbete inom Nordiska rådet m. m.

Inledning

I Nordiska rådets och Nordiska ministerrådets regi har pågått och pågår
ett intensivt utredningsarbete rörande valutaregleringen, etableringsrätten
och i viss mån aktiebolagslagstiftningen. Sådana frågor berörs också under
det arbete som bedrivs inom ramen för det norsk-svenska industriavtalet
för att undanröja onödiga hinder för industrisamarbetet.

Nordiska rådet rekommenderade år 1980 Nordiska ministerrådet att
företa en översyn av de nordiska ländernas lagstiftning med sikte på att
främja gemensamma projekt på det industriella området. 1 det följande
lämnas en kortfattad redogörelse för de utredningsresultat som hittills
föreligger.

Valutareglering m. m.

a) Nordiska ämbetsmannakommittén för valuta- och finansiella frågor
färdigställde år 1981 en rapport om ”Tiltak på det valutapolitiska området
för att främja industriella samarbetsprojekt över gränserna i Norden”.

I rapporten konstateras bl. a. att internationella bestämmelser, i första
hand OECD:s kapitalliberaliseringsstadga, sätter upp snäva gränser för

NU 1983/84:14

möjligheten att inskränka en eventuell liberalisering av valutaregleringen
till att avse de nordiska länderna. Liberaliseringen måste gälla generellt
och till förmån för alla industriprojekt med utländskt deltagande inom
OECD-området. OECD-reglerna utgör å andra sidan inget hinder mot att
man inom ramen för en vidare integration i Norden utvecklar institutionella
möjligheter för kapitalöverföringar inom Norden, så som skett inom
ramen för Nordiska investeringsbanken.

Kommittén har den 1 juni 1983 lagt fram en tilläggsrapport (Nordisk
utredningsserie 1983:5). I denna behandlas återigen skilda frågor om en
liberalisering av ländernas valutaregleringar. Kommittén erinrar om att
OECD:s princip om likabehandling har varit en grundläggande faktor för
uppbyggandet av det ekonomiska samarbetet mellan de västliga industrinationerna.
Principen har hävdats särskilt av de små länderna med ”öppna”
ekonomier. Kommittén förmodar att, om man genomför liberaliseringsåtgärder
av särskild betydelse för de små och medelstora företagen,
åtgärderna dock kommer att få störst betydelse för industrier inom Norden,
där det finns nära ekonomiska och kulturella förbindelser.

När det gäller regleringen av portföljtransaktioner i in- och utländska
aktier — dvs. förvärv av minoritetsintressen i aktiebolag — anför kommittén
bl. a. följande. Regleringen är mycket olika i de nordiska länderna och
återspeglar inte bara olikheter i ländernas betalningssituation utan även
skillnader i näringslagstiftningen. Flera olika omständigheter leder kommittén
till slutsatsen att de flesta av de nordiska länderna f. n. inte torde
vara beredda att införa en liberalisering beträffande valutainlänningars
köp av utländska aktier. När det gäller försäljning av inländska aktier till
utlandet är det kommitténs uppfattning att det knappast skulle medföra
några större problem att åstadkomma en lämpligare praxis i samband med
sådana investeringar.

b) 1 det norsk-svenska industriavtalet föreskrivs (art. 111:2) bl. a. att
parterna särskilt skall eftersträva att tillämpa de valuta- och kreditpolitiska
instrumenten på ett sådant sätt att det inte läggs onödiga hinder i vägen för
konkreta samarbetsprojekt. Genomförandet skall ske inom ramen för
parternas internationella förpliktelser. Den blandade kommissionen uppdrog
i mars 1982 åt en arbetsgrupp att lägga fram förslag till hur förekommande
hinder för industrisamarbetet med avseende på valutaregleringen
och närliggande kapitalmarknadsfrågor (bl. a. en gemensam aktiemarknad)
skulle kunna undanröjas. I rapporten drogs följande slutsatser:

(1) Bestämmelserna i OECD:s kapitalliberaliseringsstadga utgör hinder
för de båda länderna att bilateralt vidta åtgärder för att underlätta kapitalrörelser
mellan länderna. En liberalisering av valutaregleringen måste ske
generellt gentemot alla OECD-länder.

(2) Valutaregleringen är i Norge och Sverige relativt likartad. Existerande
skillnader i praxis beror i de flesta fall på ländernas olika ekonomiska
situation och ekonomiska politik.

NU 1983/84:14

(3) Onödiga hinder i valutaregleringen som kan försvåra samarbetsprojekt
finns knappast i någon stor omfattning.

(4) De konsekvenser som en omfattande liberalisering av valutaregleringen
kan få för genomförandet av den ekonomiska politiken synes icke
stå i rimligt förhållande till de fördelar som eventuellt kan uppnås för det
industriella samarbetet mellan de två länderna.

(5) Arbetsgruppen har därför inte funnit det möjligt att föreslå några
ändringar i den svensk-norska valutaregleringen som skulle främja det
industriella samarbetet mellan de två länderna. På vissa områden kan det
dock uppnås fördelar genom en samordning av administrativ praxis.

c) Slutsatserna i den nyssnämnda tilläggsrapporten från den nordiska
ämbetsmannakommittén hade redan tidigare lagts fram i en ”statusrapport”
från kommittén. Den sistnämnda rapporten har remissbehandlats.
Så har även skett i fråga om den nyss refererade rapporten till den norsksvenska
blandade kommissionen för ekonomiskt samarbete från arbetsgruppen
för kapitalmarknadsfrågor. 1 det följande lämnas en sammanställning
av remissyttrandena.

Fullmäktige i riksbanken säger i sitt remissvar att de delar den svensknorska
arbetsgruppens slutsats att valutaregleringarna i Sverige och Norge
inte innebär några mer betydande hinder för industriellt samarbete mellan
länderna. Fullmäktige instämmer också i slutsatsen att OECD:s kapitalliberaliseringsstadga
hindrar bilaterala liberaliseringar av valutabestämmelserna,
t. ex. när det gäller portföljinvesteringar. De finnér inte anledning
att särskilt kommentera ämbetsmannakommitténs arbete förrän slutrapporten
föreligger.

Bankinspektionen är positiv till ett ökat industriellt och ekonomiskt
samarbete men menar att möjligheterna att förverkliga ett sådant samarbete
på valutaområdet är starkt beskurna, vilket också anses framgå av
rapporterna. Inspektionen framhåller rent allmänt önskvärdheten av att
valutapolitiken liberaliseras så långt som möjligt. Kapitalströmmarnas
betydelse för Sveriges valutaställning har, säger inspektionen, relativt sett
minskat i jämförelse med de i princip fria löpande betalningarna. Detta
har förbättrat möjligheterna att på längre sikt genomföra vissa lättnader.
Ämbetsmannakommitténs tankar om fribelopp kan i detta sammanhang
vara värda att prövas närmare. Detsamma gäller enligt bankinspektionen
tanken på att restriktionerna på långsiktiga lån och krediter inom industrikoncerner
skulle lättas.

Kommerskollegium instämmer i bedömningen i rapporterna beträffande
det hinder för selektiv liberalisering som OECD-stadgan utgör. Kollegiet
påpekar vidare att ett i annat nordiskt land registrerat aktiebolag kan
domineras av icke-nordiska intressen. Liberaliseringar av valutaregleringen
som inte kan göras exklusivt för de nordiska länderna kan därför
komma att utnyttjas av företag som domineras av utomnordiska intressen.
Statusrapportens inriktning på åtgärder som är av särskild betydelse för
mindre och medelstora företag anser kollegiet vara välmotiverad, då dylika
åtgärder främst torde gynna nordiska företag.

När det gäller rapporten till den norsk-svenska blandade kommissionen
hävdar kommerskollegium att man däri ej angriper problemen tillräckligt

Rättelse: S.41, rad 5 Står: 165 miljoner Rättat till: 165,6 miljoner

NU 1983/84:14

förutsättningslöst. Kollegiet anser t. ex. när det gäller såväl ingående som
utgående portföljinvesteringar att det inte borde vara omöjligt att åstadkomma
en ökad ekonomisk integration mellan de två länderna genom en
liberal och harmoniserad tolkning av de villkor som krävs för att tillstånd
skall ges.

Stockholms fondbörs ställer sig positiv till en spridning av ägandet i
börsnoterade företag över hela Norden. Dels skulle företagen få tillgång
till en större hemmamarknad, dels skulle ett friare kapitalflöde öka materialtillgången
på de nordiska fondbörserna. Dock pekas på de svårigheter
som är förknippade med att etablera en gemensam nordisk aktiemarknad,
framför allt vad gäller olikformigheterna i redovisnings- och skattehänseende.

Tjänstemännens centralorganisation (TCO) betonar det hinder som
OECD-stadgan innebär för möjligheterna att vidta åtgärder som inte
också gäller länderna utanför Norden. Slutsatsen är enligt TCO att några
mer betydande ändringar i befintliga valutaregleringar inte är möjliga.
TCO anser därför att vissa av de åtgärder som föreslås i ämbetsmannakommitténs
rapport är alltför långtgående.

Landsorganisationen i Sverige (LO) anser att lättnader i kapitalrörelserna
mellan de nordiska länderna vore välkomna men att en generell liberalisering
inte bör eftersträvas. 1 stället bör man söka åstadkomma en
sakprövning av kapitalrörelser från näringspolitisk synpunkt i syfte att nå
ökad insyn och övervakning av kapitaltransaktioner över gränserna.

LO anser sålunda inte att de liberaliseringsåtgärder som föreslås i ämbetsmannakommitténs
rapport bör genomföras eller bearbetas vidare.
Förslaget om utvidgade möjligheter för Nordiska investeringsbanken att
delta i finansieringen av nordiska industriprojekt ställer man sig dock
bakom. LO anger som ett viktigt skäl för restriktiva regler beträffande
kapitalrörelser att stora kapitalbelopp för utländska fordringar och skulder
skulle kunna ge allvarliga störningar i krislägen med benägenhet för
oro och spekulation. Slutsatsen är att man bör effektivisera tillämpningen
av valutaregleringen och eventuellt skärpa den på några punkter.

När det gäller den norsk-svenska blandade kommissionen ställer sig LO
bakom förslaget om harmonisering av de villkor som ställs vid tillstånds-’
givning för utgående direktinvesteringar. I övrigt understödjer LO den
norsk-svenska arbetsgruppen i dess allmänna hållning att inga ändringar
bör vidtas av de båda länderna för att i dagens läge åstadkomma en lättnad
i kapitalrörelserna bilateralt mellan länderna.

Svenska bankföreningen föreslår när det gäller åtgärder inom OECD att
ärendet tas upp på nordisk regeringsnivå med syfte att hos OECD skapa
förståelse för Nordens speciella situation. Bankföreningen ställer sig bakom
de liberaliseringsåtgärder som föreslås i statusrapporten från den
nordiska ämbetsmannakommittén.

Svenska fondhandlareföreningen ställer sig positiv till varje åtgärd som
vidtas i syfte att liberalisera eller förenkla gällande valutareglering.

Sveriges industriförbund ställer sig också bakom samtliga de förslag till
förenklingar och lättnader i valutaregleringen som föreslås i ämbetsmannakommitténs
rapport. Förbundet påpekar när det gäller OECD-stadgan
vidare att den måste anses syfta till att man på sikt skall uppnå fria
kapitalrörelser mellan medlemsländerna. Att därvid som ett första steg
uppnå en fri kapitalmarknad i Norden är enligt Industriförbundet värt
större bemödanden än de underhandskontakter med OECD-sekretariatet

NU 1983/84:14

som hittills skett. Fria kapitalrörelser skulle utan tvekan gynna en fortsatt
integration av ekonomierna och därmed förbättra tillväxtmöjligheterna.

Etableringsfrågor

Nordiska ämbetsmannakommittén för industri- och energipolitik lade
i december 1981 fram en rapport med titeln Hinder för industriellt samarbete
inom de nordiska ländernas etablerings- och koncessionslagstiftning.

Kommittén konstaterade, i anslutning till vissa synpunkter som hade
framförts av de nordiska industriförbunden i en rapport, att de nordiska
ländernas regler i fråga om etablering av utlandsägda företag eller utländska
företags förvärv av inhemska företag samt tillämpningen av dessa
regler inte utgör en så betydande hämsko eller osäkerhetsfaktor att de
generellt sett skulle utgöra avgörande hinder för företagssamarbete över
gränserna i Norden. Det är närmast företagens bristande tilltro till de
nordiska marknadernas tillväxtförmåga i förening med effekten av annan
lagstiftning eller politik som verkar hämmande på investeringsviljan såväl
nationellt som över de nordiska gränserna. Även om de nordiska ländernas
etablerings- och koncessionsregler i sig generellt sett sålunda inte kan
anses utgöra ett avgörande hinder för företagssamarbete innehåller de
element som försvårar industriellt samarbete eller gör det mindre attraktivt.

Kommittén har arbetat vidare med uppdraget att undersöka vilka möjligheter
det finns att inom ramen för de nordiska ländernas ekonomiska
politik och internationella åtaganden genomföra lättnader i lagstiftningen.
En expertgrupp under kommittén presenterade i december 1982 en delrapport
i ämnet.

Expertgruppen anser att det är önskvärt att nordiska medborgare som
flyttar till ett nordiskt grannland ges rätt att efter samma regler som gäller
för landets egna medborgare dels etablera självständig näringsverksamhet
inom industri och hantverk, dels förvärva egen permanent bostad och
lokal eller fastighet för näringsverksamheten, dels stifta aktiebolag eller
vara verkställande direktör, styrelseordförande eller ledamot i styrelsen
för aktiebolag. Nordiska medborgare som är ordinarie styrelsemedlemmar
i aktiebolag skall inte heller behöva vara bosatta i landet utan bör även
kunna bo i ett annat nordiskt land.

Expertgruppen framhåller att den etableringsrättsliga lagstiftningen i de
nordiska länderna i vissa fall är svåröverskådlig och uppvisar betydande
olikheter mellan länderna. Det är därför svårt att finna en gemensam och
för samtliga länder acceptabel formel för hur man skall kunna genom
etableringsrättsliga åtgärder underlätta industriellt samarbete över gränserna
i Norden utan att rubba grundvalarna för ländernas generella politik
i fråga om utländskt inflytande över det egna näringslivet. En central fråga

1* Riksdagen 1983/84. 17 sami. Nr 14

NU 1983/84:14

är om det är möjligt att finna en ändamålsenlig definition på ett nordiskt
företag. Vilka kvalifikationer som skall krävas för att ett företag skall anses
som nordiskt och därmed komma i åtnjutande av förmånsbehandling eller
eventuellt full likställighet med nationella bolag är ännu en öppen fråga.

Ämbetsmannakommittén har för avsikt att försöka visa vilka olika vägar
som är möjliga och konsekvenserna i olika fall av valet av definition.
Kommittén avser också att överväga frågan huruvida någon form av
överenskommelse mellan de nordiska länderna om behandlingen av ansökningar
om etableringstillstånd kan uppnås. I en sådan överenskommelse
skulle länderna förplikta sig att långsiktigt verka för en friare etableringsrätt
inom Norden även för nordiska företag med begränsat ansvar.

Gemensam nordisk aktiemarknad

Utredning inom de nordiska industriförbunden De

nordiska industriförbunden genomförde i början av 1981 en utredning
för att belysa företagens syn på möjligheterna till ett vidgat samarbete
mellan företag i de olika nordiska länderna. I utredningsgruppens rapport
föreslogs bl. a. att industriförbunden i ett fortsatt samprojekt skulle utreda
de problem och frågeställningar som skulle aktualiseras vid ett eventuellt
inrättande av en för de nordiska länderna gemensam aktiemarknad.

Den för ändamålet tillsatta arbetsgruppen inom de nordiska industriförbunden
anförde i sin rapport sammanfattningsvis följande:

Inom arbetsgruppen föreligger enighet om värdet av en gemensam nordisk
aktiemarknad. De direkta hindren för att genomföra en sådan kan i
huvudsak delas upp i internationella förpliktelser, lagstiftningshinder och
skattebestämmelser. Sammanfattningsvis anser arbetsgruppen att nedanstående
punkter är ett första steg för att genomföra en gemensam nordisk
aktiemarknad. Utanför arbetsgruppens arbete har legat att ange tekniska
lösningar för hur en nordisk aktiemarknad skall utformas.

— De nordiska ländernas regeringar bör hos OECD få acceptans för att
upphävande av restriktioner vad gäller aktiehandel de nordiska länderna
emellan inte är i strid mot kapitalliberaliseringsstadgan.

— De nordiska länderna bör upphäva sina valutabestämmelser vad
gäller valutainlänningars placeringsmöjligheter i utländska aktier. Finland
och Sverige bör för nordiska medborgare ta bort restriktionerna när det
gäller valutautlänningars rätt att placera kapital i respektive lands aktier.

— Nordiska medborgare bör inte omfattas av reglerna som begränsar
utländskt ägande i nationella bolag.

— Reglerna för aktieutdelningsbeskattning bör ändras så att nordiskt
aktieägande blir lika gynnsamt som inhemskt.

Inom arbetsgruppen har enighet rått om att ett genomförande av det
svenska förslaget till kollektiva löntagarfonder skulle innebära att övriga
nordiska länder förlorade intresset för svensk aktiemarknad. Detta skulle

NU 1983/84:14

därför innebära att en gemensam nordisk aktiemarknad praktiskt inte vore
genomförbar.

Ett första steg för genomförandet av förslaget är att de nordiska länderna
agerar gemensamt inför OECD. Inget bör emellertid hindra att projektet
genomförs vid olika tidpunkter i respektive länder. De danska representanterna
ser gärna att det nordiska initiativet integreras med arbetet på att
skapa en gemensam aktiemarknad inom EG. Från finsk sida har man i
arbetsgruppen känt sig mer tveksam till att kunna genomföra projektet
inom en alltför näraliggande framtid. Diskussionerna om en gemensam
aktiemarknad har kommit längst i förhållandet Norge —Sverige. Orsaken
härtill är det norsk-svenska samarbetsavtalet. En norsk-svensk aktiemarknad
bör därför kunna genomföras tämligen omgående.

Rapporten har varit föremål för viss remissbehandling. Näringslivsorganisationerna
är i princip för förslaget, medan LO och TCO avstyrker
detta.

Nordiska rådet

Den tidigare nämnda ämbetsmannakommittén för industri- och energipolitik
anförde följande angående en gemensam nordisk aktiemarknad:

Som framgår av avsnitt 3 har de nordiska industriförbunden föreslagit
att införande av en gemensam nordisk aktiemarknad bör prövas. Förbunden
pekar själva på de svårigheter som skulle vara förknippade med en
sådan ordning och föreslår därför att saken grundligt utreds.

Arbetsgruppen som inte haft i uppdrag att utreda denna fråga vill dock
för sin del peka på att lagstiftningen i flertalet nordiska länder redan idag
medger överlåtelse av aktier till utlänningar upp till en viss gräns. Omsättningen
av dessa ”fria” aktier är emellertid p. g. a. valutalagstiftningen och
börsreglerna tämligen begränsad. I första rummet synes sålunda en förändring
av dessa regler vara nödvändig om man skall kunna få till stånd
en nordisk aktiemarknad. Om köp och försäljning av aktier inom Norden
av ytterligare andelar av aktiestocken medgavs skulle förutsättningarna
för en nordisk aktiemarknad givetvis bli bättre.

Vilken sådan ytterligare andel ”nordiskt fria” aktier som genomförandet
av en gemensam nordisk aktiemarknad skulle kräva har förbunden ej tagit
ställning till. Inte heller anser arbetsgruppen sig kunna redovisa en uppfattning
i denna fråga. Arbetsgruppen anser dock att förslaget bör prövas
och tillstyrker därför att frågan blir föremål för närmare utredning i
samarbete med industriförbunden.

Nordisk aktiebolagsform

En möjlighet att öppna en väg för industrisamarbete över gränserna i
Norden skulle kunna vara att införa en särskild nordisk aktiebolagsform.
De möjligheter och problem en sådan ordning skulle innebära har redovisats
i en expertrapport i oktober 1981 som har förelagts Nordiska rådet.
Rapporten har föranlett vissa uttalanden i en rapport från nordiska

NU 1983/84:14

ämbetsmannakommittén för industripolitik. Även Nordiska ministerrådet
har i sin berättelse rörande det nordiska samarbetet (C 1 1983) kommenterat
expertrapporten.

Inledningsvis bör nämnas att under åren 1973 — 1977 nya aktiebolagslagar
infördes i Danmark, Norge och Sverige. Lagarna hade tillkommit i
nordiskt samarbete. I Finland och på Island trädde en ny aktiebolagslagstiftning
i kraft 1980. Danmarks aktiebolagslag reformerades ingående
1982.1 samband härmed införlivades viss EG-lagstiftning med den danska
lagen.

En slutsats i expertrapporten är att man inte i första hand bör överväga
att införa en särskild nordisk aktiebolagsform. Skälet härtill är att många
företag nog skulle tveka inför att bilda särskilda bolag enligt en oprövad
lagstiftning. I stället förordas att man utgår från den kända nationella
lagstiftningen och utifrån denna söker finna metoder att tillmötesgå önskemålen
om att företagen lättare skall kunna verka över gränserna.

Enligt den nyssnämnda ämbetsmannakommittén vore en sådan möjlighet
att man inom ramen för nuvarande etableringslagstiftning ger nordiska
företag en icke diskriminerande behandling i etableringshänseende, genom
att generellt undanta sådana företag från lagstiftningens tillståndskrav.
Vid en sådan lösning blir emellertid frågan om en definition på ett
nordiskt företag central. I en av en annan arbetsgrupp upprättad rapport
om etableringsbestämmelserna i de nordiska länderna berördes detta
spörsmål. Arbetsgruppen beskrev två modeller, en som byggde på registrering
och en annan som förutsatte ett dominerande nordiskt ägarinslag.

Det första alternativet skulle få till följd att i Norden etablerade, av
tredjelandsintressen ägda företag skulle kunna etablera sig och bedriva
verksamhet i ett annat nordiskt Iand på gynnsammare villkor än de som
skulle gälla för t. ex. företagets utländska moderbolag, något som enligt
ämbetsmannakommittén allmänt sett framstår som föga konsekvent.

Kommittén understryker vidare att med de komplicerade ägarförhållanden
som inte sällan råder i industrin även det andra alternativet torde
kunna bjuda på problem, nämligen när det gäller kontrollen av att kriterierna
är uppfyllda. Detta skulle i och för sig kunna lösas med att företagen
åläggs att på ett tillfredsställande sätt visa att man är kvalificerad för en
förmånsbehandling. Den administrativa omgång detta skulle kräva för det
berörda företaget och för myndigheterna synes dock närmast strida mot
syftet med liberaliseringen. Dessutom skulle frågan kvarstå vilka regler
som skall gälla i fråga om utvidgning eller ändring av verksamheten för ett
företag som vid etableringstillfället har uppfyllt kriterierna men senare
diskvalificeras från förmånsbehandling på grund av ändrade ägarförhållanden
i tidigare ägarled.

En tredje variant av definitionen på ett nordiskt företag som kommittén
pekar på är den som på sin tid föreslogs i utkastet till NORDEK-fördraget
och som innehöll följande kriterier: att företaget dels var upprättat i

NU 1983/84:14

överensstämmelse med lagstiftningen i fördragsslutande stat, de/s hade sitt
stadgeenliga säte inom samt en verklig och varaktig förvärvsmässig anknytning
till de fördragsslutande staternas område.

Kommittén erinrade om att denna definition, som för övrigt ligger nära
den som tillämpas inom EG, var ett element i ett förslag till ett fördrag om
ett långtgående ekonomiskt samarbete men att alla länder inte hade varit
beredda att ge de företag som uppfyllde dessa krav full likställighet med
nationella företag. För de mer isolerade etableringsrättsliga åtgärder som
nu är aktuella torde enligt kommittén därför också denna definition kunna
ifrågasättas.

Kommittén har slutligen övervägt möjligheterna att man frångår kravet
på en gemensam definition. En utväg kunde således vara att varje land på
basis av sin egen lagstiftning kommer fram till en egen definition, inom
ramen för vilken landet skulle vara berett att genomföra lättnader för
nordiska företag. Av flera skäl framstår emellertid en sådan lösning som
mindre lämplig, avslutar kommittén.

Ministerrådet erinrar för sin del om att aktiebolagslagstiftningen i de
nordiska länderna redan i stor utsträckning är harmoniserad. Ett särskilt
problem är att Danmark är bundet av sina EG-förpliktelser, däribland
direktiven på bolagsrättens område. Rådet antar att det f. n. inte tjänar
något ändamål att sätta i gång en utredning om en särskild nordisk aktiebolagsform
utan att man hellre bör försöka genomföra reformer på de
olika rättsområdena vart för sig. Som exempel på tänkbara ämnen för
reformer nämner rådet slopande av formella kvalifikationskrav för styrelseledamöter,
mer enhetliga regler rörande minoritetsskydd samt underlättande
av fusioner över gränserna och av flyttning av ett bolags säte från ett
nordiskt land till ett annat.

Nordiska investeringsbanken

Allmänt om bankens verksamhet

Nordiska investeringsbanken (NIB) etablerades 1975 i syfte att stärka
det nordiska ekonomiska samarbetet mellan företag och institutioner
(prop. 1975/76:108, NU 1975/76:40). Verksamheten inleddes den 1 augusti
1976. NIB:s uppgift är att, under iakttagande av samhällsekonomiska
hänsyn, ge lån och ställa garantier på bankmässiga villkor för genomförande
av investeringsprojekt och export av nordiskt intresse. I förslaget till
upprättande av banken förutsattes att denna skulle komma att tjäna som
ett viktigt instrument för vidareförandet av det nordiska samarbetet på det
praktiska planet.

Vid starten försågs NIB med ett grundkapital på 400 miljoner SDR
(särskilda dragningsrätter som utges av Internationella valutafonden). Be -

NU 1983/84:14

loppet motsvarar i dag ca 3,2 miljarder svenska kronor. Bankens utlåningsramäri
stadgarnaifastställd till två och en halv gånger grundkapitaletleller
en miljard SDR, motsvarande drygt 8 miljarder kronor. Detta relationstal
valdes vid bankens upprättande efter jämförelser med de regler som gällde
och fortfarande gäller för ledande regionala banker, främst Europeiska
investeringsbanken. Det förutsattes att banken skulle erhålla högsta kreditvärdighet
på den internationella kapitalmarknaden.

NIB arbetar i huvudsak med följande låneformer:

1. Nordiska investeringslån. Lånen lämnas för projekt inom Norden,
förutsatt att två eller flera länder gynnas.

2. Regionallån. Denna låneform infördes 1980 på försök och syftar till
att stödja projekt i nordiska ”utvecklingsområden”, exempelvis på Nordkalotten.

3. Exportkrediter.

4. Projektinvesteringslån. Låneformen introducerades sommaren 1982
(prop. 1981/82:176, NU 1981/82:36) och avser lån till regeringar, myndigheter
och företag främst i utvecklingsländer och statshandelsländer, för
finansiering av investeringsprojekt med nordiskt intresse. NIB förfogar
över 2,8 miljarder kronor för detta ändamål.

Sedan bankens verksamhet inleddes hade banken till den 31 augusti
1983 beviljat 181 lån till ett sammanlagt belopp av 845 miljoner SDR.
Härav avsåg 48,2 miljoner regionallån, 119,9 miljoner utlåning utanför
Norden samt återstoden nordiska investeringslån. De samarbetsprojekt
som har erhållit krediter från NIB täcker olika former av företagssamarbete,
avseende produktion, marknadsföring, export, forskning, utveckling
och råvaruförsörjning. Vidare har investeringarna gällt leverantörs- och
underleverantörssamarbete, flera former av energisamarbete samt samarbete
inom kommunikation och transport. I sin utlåning har banken gett
begreppet ”nordiskt intresse” en relativt vid tolkning. De flesta samarbetsprojekt
som banken har varit med om att Finansiera har baserat sig på ett
bilateralt samarbete mellan företag från två nordiska länder. Av samtliga
projekt har ett tjugotal realiserats som flerpartssamarbete med deltagare
från fler än två samarbetsländer.

Lån till energisektorn svarar för en dryg tredjedel av utlåningen. Gruvoch
metallindustrin har erhållit ca en sjättedel av utlåningen liksom även
verkstadsindustrin. Det största antalet lån har beviljats till verkstadsindustrin.

Av bankens kunder är flertalet medelstora företag eller storföretag. Det
relativt ringa antalet mindre företag i bankens nuvarande kundkrets förklaras
dels av att dessa företag i första hand synes benägna att etablera
samarbetsprojekt inom det egna landet, dels av att dessa företags kapitalbehov
i väsentlig utsträckning täckts av nationella finansieringsinstitut
som vanligtvis kan tillgodose kundernas kapitalbehov i nationella nordiska
valutor.

NU 1983/84:14

Höjning av Nordiska investeringsbankens grundkapital

Bakgrunden till regeringens förslag om höjning av NIB:s grundkapital
(se s. 1) är följande.

Vid Nordiska ministerrådets möte i Stockholm i maj 1983 beslöt de
nordiska samarbetsministrarna på förslag av Nordiska rådet att den 2
januari 1984 öka NIB:s grundkapital från 400 miljoner till 800 miljoner
SDR. Ministerrådets besked träder i kraft under förutsättning av godkännande
av resp. medlemslands parlament. Banken har under de senaste
åren kraftigt ökat sin utlåning, och efterfrågan på bankens lån kan väntas
öka också i fortsättningen. Beslutet om höjning av grundkapitalet motiveras
av önskemålet att relationstalet 2,5 mellan grundkapital och utlåningsnorm
bibehålls för att banken inte skall förlora i kreditvärdighet.

Enligt den av ministerrådet fastställda fördelningsnyckeln för gemensam
nordisk finansiering faller av den beslutade ökningen 41,4% eller
165,6 miljoner SDR på Sverige. 10% av grundkapitaltillskottet, eller 40
miljoner SDR, avses ställas till bankens förfogande av medlemsländerna.
Av sistnämnda belopp inbetalas 30 miljoner SDR av medlemsländerna
under en treårsperiod, medan 10 miljoner överförs från NIB:s reservfond.
För resterande del av grundkapitaltillskottet påtar sig deltagande länder
betalningsansvaret.

Det i propositionen angivna anslagsbeloppet inkluderar viss reserv för
eventuella förändringar i kronans värde i förhållande till SDR.

Initiativ av de nordiska samarbetsministrarna m. m.

De nordiska samarbetsministrarna enades i juni 1983 i Reykjavik om att
upprätta ett särskilt program för ”Norden som hemmamarknad” och att
prioritera detta program framför många andra angelägna uppgifter. På
den svenska samarbetsministerns initiativ har det nordiska sekretariatet i
Oslo getts i uppdrag att mot bakgrund av de medel som i dag står till
förfogande och den verksamhet som redan pågår föreslå nya åtgärder för
utvecklingen av den nordiska hemmamarknaden. Vid dessa överväganden
skall såväl energi- och industripolitiska som handels- och regionalpolitiska
samt juridiska och även socialpolitiska aspekter tas med i bilden. Programmet
avses ge samarbetsministrarna en god överblick av läget och möjliggöra
för dem att dra upp riktlinjer för det fortsatta arbetet.

Finansministrarnas pågående arbete med att utforma en nordisk handlingsplan
för ekonomisk utveckling och full sysselsättning är tänkt att bli
en viktig del i arbetet på en nordisk hemmamarknad.

Statsrådet Mats Hellström har gett kommerskollegium i uppdrag att
kartlägga hinder för handeln mellan i första hand små och medelstora
företag i Norden. Det kan röra sig om tekniska handelshinder av skilda
slag eller om administrativa och byråkratiska krav som företagen upplever
som besvärliga. Det är fråga om en nationell svensk aktion, men förhopp -

NU 1983/84:14

ningen är att de övriga nordiska länderna skall göra något motsvarande.
Resultatet av arbetet har redovisats vid det nordiska handelsministermöte
som statsrådet Hellström inbjöd till den 1 —2 december i Stockholm. Detta
var första gången som Nordens handelsministrar har mötts för att diskutera
gemensamma handelsfrågor.

Betänkande av direktinvesteringskommittén

Direktinvesteringskommittén har haft i uppdrag att utreda de näringspolitiska
effekterna av företagens internationella investeringar. Utredningen
lade i mars 1983 fram sitt slutbetänkande (SOU 1983:17) Näringspolitiska
effekter av internationella investeringar.

Kommitténs sammanfattande slutsats är att direktinvesteringarna hittills
har haft övervägande positiva effekter för den ekonomiska tillväxten.
De positiva effekterna av utlandsinvesteringar avtar emellertid när andelen
utlandsproduktion blir mycket stor och försvinner helt om centrala
företagsfunktioner flyttas från Sverige till utlandet. 1 sin sammanfattning
anför kommittén att det, så länge världen i övrigt tillåter direkta investeringar,
sannolikt är förenat med nationella välfärdsförluster att drastiskt
begränsa de svenska företagens möjligheter att investera utomlands. Det är
inte självfallet att investeringarna i Sverige skulle öka till följd av t. ex.
ökade restriktioner mot direkta svenska investeringar utomlands.

Kommittén anser också att det finns behov av ett informationsutbyte
kring företagens strategier i syfte att bevaka svenska näringspolitiska intressen.
Den rekommenderar att ett system införs med överläggningar
mellan staten och vart och ett av de ur näringspolitisk synvinkel väsentligaste
företagen.

Kommittén anser vidare att en prövning av utlandsinvesteringarna även
fortsättningsvis skall ske inom ramen för valutaregleringen. Även om en
sådan prövning inte är helt tillfredsställande så kan den utgöra ett viktigt
komplement till överläggningssystemet, anser kommittén.

Vad gäller effekterna på sysselsättningen anser kommittén det inte troligt
att utlandstillverkningens expansion har hämmat en sysselsättningsökning
i de svenska koncerndelarna. Uppgifterna visar att sysselsättningen
i befintliga utländska dotterbolag minskar, medan tillskottet i antalet
anställda utomlands uppkommer genom att nya företag köps eller startas.
Utredningens analyser visar att dessa investeringar i allmänhet inte ersatte
motsvarande investeringar i Sverige, vilket ändå inte utesluter att kortsiktiga
negativa effekter förekommer i vissa fall.

Betänkandet remissbehandlas f. n.

Tidigare riksdagsbehandling

Riksdagen har nyligen efter beredning av finansutskottet (FiU 1983/

NU 1983/84:14

84:1) behandlat vissa motionsyrkanden med anknytning till de frågor som
behandlas i detta avsnitt av betänkandet.

I motion 1982/83:429 (s) hade hemställts bl.a. att riksdagen skulle uttala
sig för att riksbanken skulle återgå till sin tidigare restriktiva praxis när det
gäller tillstånd för utlänningar att köpa aktier i svenska företag.

Finansutskottet konstaterade inledningsvis att utskottet såg det ökade
utlandsintresset för svenska aktier som positivt. Kapitalmarknaden för
svenska företag har därigenom breddats och tillgången på riskvilligt kapital
ökat, framhöll utskottet. Med anledning av motionsyrkandet anförde
utskottet att det kan ifrågasättas om frågan om det utländska inflytandet
i svenska företag skall regleras genom valutalagstiftningen. Riksgäldsfullmäktige
hade i yttrande till utskottet uttryckt uppfattningen att det inte
fanns tillräckliga skäl att nu återgå till en mera restriktiv tillämpning inom
valutaregleringen i fråga om utlänningars aktieförvärv, men att ett bättre
täckande skydd borde skapas mot utländskt inflytande i svenska företag.
Utskottet anslöt sig till denna uppfattning och ansåg att det borde utredas
om detta kunde ske genom en skärpning av bestämmelserna om förvärvstillstånd
i fråga om aktier i lagen (1982:617) om utländska förvärv av
svenska företag m. m. Riksdagen gjorde ett tillkännagivande av denna
innebörd.

Reservationer förelåg för dels avslag (m, c, fp), dels bifall (vpk) till
motionen i angiven del.

I två motioner (s; vpk) hade föreslagits bl.a. att riksdagen skulle uttala
sig för att riksbanken skulle ompröva sitt beslut att inte längre bedöma
svenska direktinvesteringar i utlandet från betalningsbalanssynpunkt.
Motionärerna ansåg att investeringarna utomlands i många fall direkt
konkurrerade med möjligheterna till sysselsättningsskapande investeringar
i Sverige.

Finansutskottet erinrade om innehållet i direktinvesteringskommitténs
betänkande SOU 1983:17 (se föregående avsnitt). Utskottet ansåg att värdefullt
material hade tagits fram genom kommitténs arbete. Med hänvisning
till att betänkandet var under remissbehandling och att resultatet av
denna inte borde föregripas avstyrkte utskottet motionerna. Vänsterpartiet
kommunisternas representant i utskottet reserverade sig till förmån även
för dessa motionsyrkanden. Riksdagen följde utskottet.

1 samma betänkande behandlade finansutskottet även ett par motionsyrkanden
som bl. a. gällde en gemensam nordisk aktiemarknad. 1 motion
1982/83:1705 (m) hade begärts en utredning om en gemensam tull- och
valutaunion samt en gemensam aktie- och kapitalmarknad med Norge.
Motion 1982/83:1712 (c) innehöll ett yrkande av innebörd att regeringen
borde uppmanas att se till att Sverige aktivt medverkar till en liberalisering
av kapitalrörelserna i Norden och till inrättandet av en gemensam nordisk
aktiemarknad.

Finansutskottet erinrade om att de frågor som berördes i de båda motio -

1** Riksdagen 1983/84. 17sami. Nr 14

NU 1983/84:14

nerna hade varit eller var föremål för ett flertal utredningar inom ramen
för det nordiska eller norsk-svenska samarbetet. Riksbanksfullmäktige
hade yttrat sig över dessa motioner. Utskottet anslöt sig till fullmäktiges
mening att det inte fanns anledning att sätta i gång ytterligare utredningar
av de frågor som togs upp i motionerna, i varje fall inte innan pågående
studier hade slutförts och framlagts. I betänkandet hänvisades vidare till
att riksbanken hade ifrågasatt lämpligheten av att nordiskt samarbete i
olika former utreds ensidigt på svenskt håll. Sådana förslag borde, liksom
hittills, behandlas i etablerade nordiska eller bilaterala organ så att frågeställningarna
redan på utredningsstadiet får en så fullständig belysning
som möjligt.

Utskottet sade sig ha samma positiva grundsyn på det nordiska samarbetet
som hade kommit till uttryck i motionerna. En ytterligare utredning
av dessa frågor, såsom motionärerna hade föreslagit, skulle enligt utskottets
mening inte kunna föra dem framåt. Däremot borde Sverige i olika
nordiska och internationella fora fortsätta att verka aktivt för att ett ökat
samarbete kommer till stånd. Med det anförda avstyrkte utskottet motionerna,
vilka också avslogs av riksdagen.

Centerpartiets företrädare i finansutskottet reserverade sig till förmån
för dels bifall till centerpartimotionen, dels ett tillkännagivande om angelägenheten
av att överläggningar med OECD tas upp i syfte att där förankra
strävandena att intensifiera det nordiska samarbetet. Härigenom skulle
man enligt centerpartiet även främja en liberalisering av de närmast berörda
OECD-stadgorna.

Regional industripolitik

Motionerna 1982/83:690, 1982/83:1662 och 1982/83:2180

Ett led i ett av upphovsmännen till motion 1982/83:690 (s) önskat
näringspolitiskt handlingsprogram för norra Älvsborgs län skulle vara
utökade kontakter med det norska näringslivet. Motionärerna påpekar att
det redan pågår ett sådant samarbete, men de menar att det bör kunna
intensifieras och att staten bör underlätta samarbetet genom olika åtgärder.

1 motion 1982/83:2180 (fp) anförs att Västernorrlands läns geografiska
närhet till den norska marknaden samt en från norsk synpunkt intressant
företagsstruktur gör att förutsättningarna för framgång inom offshoremarknaden
bör vara stora för länets företag. Länsorganen har med anledning
härav stött och aktivt medverkat i olika projekt som tar sikte på att
man skall nå denna nya marknad. Som exempel på detta nämner motionärerna
bildandet av en företagssamverkansgrupp för verkstadsföretag i
Örnsköldsvik samt det nyligen påbörjade samarbetet mellan ett norskt

NU 1983/84:14

ingenjörsföretag och några västernorrländska verkstadsföretag. Det är
enligt motionären angeläget att regeringen aktivt stöder dessa strävanden
till företagssamverkan, vilket kan ske såväl bilateralt som inom organen
för nordiskt samarbete. För länsorganens medverkan i detta samarbete
krävs vissa medel. Länsstyrelsen beräknar medelsåtgången till 350 000 kr.
per år i två år. Riksdagen bör uttala att länet skall ges dessa medel, anser
motionären.

1 motion 1982/83:1662 (s) läggs fram förslag om ökat samarbete inom
industrin och handeln på Nordkalotten. Motionärerna erinrar om att
arbetslösheten är betydligt större på Nordkalotten än i ländernas sydligare
delar, trots att utflyttningen från området är stor. De hänvisar vidare till en
undersökning år 1977 från Tromsö universitet, som visar att nordkalotthandeln
då var mycket liten och inte svarade för mer än 0,6 % av områdets
totala inköp och 0,7 % av dess sammanlagda försäljningar. Den obetydliga
handeln anges ha sin förklaring i långa transportavstånd men också bl.a.
i olika hinder för handeln mellan länderna. Som exempel härpå nämns att
Finland har ändrat den tillåtna kvantiteten för import av tullfritt bränsle
från 150 till 50 liter och även har avskaffat rätten för personer under 12 år
att importera tullfria livsmedel. Norge har infört ytterligare restriktioner i
möjligheterna att införa kött tullfritt och har begränsat den tullfria handeln
från 1 100 till 500 norska kronor. Motionärerna anser det viktigt att regeringen
tar initiativ till överläggningar med de andra ländernas regeringar
för att motverka eller undanröja dessa och andra hinder mot gränshandeln.
Regeringen föreslås också verka för att enhetligare taxor för godsoch
persontransporter inom Nordkalotten införs. Andra förslag av motionärerna
är att det införs en gemensam arbetsmarknad i området och att
forskningsinsatserna beträffande Nordkalotten samordnas mellan de olika
länderna.

Tidigare riksdagsbehandling

1 en motion (s) till riksmötet 1981/82 föreslogs att norra Älvsborgs läns
roll i det nordiska samarbetet skulle uppmärksammas. De olika förslag
som framställdes i motionen motiverades bl. a. med länets närhet till
Norge och till att ett begränsat samarbete mellan detta land och norra
Älvsborgs län redan fanns.

Motionen avslogs av riksdagen på förslag av näringsutskottet. Utskottet
underströk vikten av att det svensk-norska industrisamarbetet fördjupades,
inte minst i gränsregionerna. Uppgiften att upprätta ett sådant program
för näringslivets utveckling i denna region som hade föreslagits i
motionen borde emellertid enligt utskottets mening i första hand ligga på
de regionala och lokala statliga organen, helst i samarbete med näringslivets
organisationer. Riksdagen borde därför inte genom något särskilt
uttalande binda regeringen i frågan (NU 1981/82:34 s. 33).

NU 1983/84:14

Näringsutskottet behandlade år 1981 (NU 1980/81:60) ett motionsyrkande
(s) om ett ökat nordiskt samarbete på gas- och oljeområdena.
Motionärerna pekade på att ett sådant samarbete bl. a. skulle skapa förutsättningar
för uppbyggnad av ett petrokemiskt centrum i Västernorrland.
Utskottet erinrade om att ett visst samarbete över gränsen redan hade
kommit till stånd till följd av de norska olje- och gasfynden, bl. a. på
initiativ av Nordiska ministerrådet. Därigenom pågick redan aktiviteter i
linje med dem som hade önskats i motionen, varför det inte fanns någon
anledning för riksdagen att göra någon särskild framställning till regeringen
i frågan. Utskottet avstyrkte motionen, och denna avslogs av riksdagen.

Vissa uppgifter om det s.k. Nordkalottsamarbetet

Det gränsregionala samarbetet spelar en allt viktigare roll i det nordiska
regionalpolitiska samarbetet. Denna utveckling står i överensstämmelse
med de politiska prioriteringar som har gjorts av Nordiska rådet och
Nordiska ministerrådet (jfr Nordisk utredningsserie 1981:12). Under år
1982 finansierades verksamheten i elva samarbetsområden — bland dem
Nordkalotten — över den nordiska regionalpolitiska budgeten. Områdesvis
omfattar Nordkalotten Nordlands, Troms och Finnmarks fylken i
Norge, Norrbottens län i Sverige och Lapplands län i Finland.

För Nordkalottsamarbetet har bildats en särskild Nordkalottkommitté
(NKK). Den skall verka för ett fördjupat samarbete inom regionalpolitiken
samt för andra samarbetsprojekt av betydelse för sysselsättningen på
Nordkalotten. Nordkalottens framtid är i första hand avhängig av hur
områdets arbetslöshet kan lösas. För att arbetslösheten på Nordkalotten
skall minskas till riksgenomsnittet i resp. land borde närmare 50 000 nya
arbetstillfällen skapas i länen under 1980-talet.

Mot denna bakgrund är det naturligt att NKK:s arbete har präglats av
försök att konkretisera och fördjupa samarbetet. Samtidigt med de försämrade
framtidsutsikterna i de traditionella näringarna har nya perspektiv
öppnat sig genom tillgången till nordnorsk olja och gas. Detta har ökat
behovet av att samarbetet inom NKK effektiviseras.

NKK har inriktat sitt arbete på att engagera sektor för sektor av Nordkalottens
näringsliv i samarbetet. F. n. är sju arbetsgrupper verksamma
inom lika många sektorer samt en utredningsgrupp på ad hoc-basis.

Tyngdpunkten i NKK:s verksamhet ligger på det industriella området.
Handelsarbetsgruppen har fortsatt sina aktiviteter för ökat handelsutbyte
på Nordkalotten. Arbetet i gruppen har efter hand fått alltmer konkreta
former, främst beroende på att en handelskonsult anställdes år 1980.
Verksamheten har drivits på försök i fyra år. För år 1984 skall konsulten
finansieras över de nationella budgetarna. Konsulten har på företagsnivå
utvecklat marknadsföringen och främjat exporten för nordkalottföretag.

NU 1983/84:14

Vid sidan av verksamhet som främst syftar till kontakt mellan företag har
konsulten organiserat nordkalottföretagens deltagande i olika handelsmässor
och svarat för olika uppföljningsåtgärder. Speciellt intresse har
ägnats åt den mekaniska verkstadsindustrin och elektronikindustrin. Även
träindustrin har varit föremål för konkreta insatser. Organiseringen av
försäljningen av färsk fisk har fortsatt på den nordfinska sidan.

Vidare har det utarbetats ett produktregister som är färdigt för Lapplands,
Nordnorges och Norrbottens del.

I samarbete med olika exportfrämjande organisationer arrangerades år
1982 ett seminarium om exportrutiner för ca 60 småföretag på Nordkalotten.
Seminariet syftade till att ge deltagarna bättre kunskaper om försäljning
och köp i de nordiska länderna. Vidare fick man lära sig att hantera
olika dokument och finna rätta serviceorganisationer.

Det framtida samarbetet kommer i första hand att vara inriktat på
industriellt samarbete i anslutning till olje- och gasfynden utanför Nordkalotten.
En särskild oljearbetsgrupp kommer att tillsättas inom NKK.

NKK:s byggarbetsgrupp har fortsatt sin verksamhet för att etablera
samarbete inom färdighussektorn på Nordkalotten. I mars 1982 övertogs
arbetsgruppens uppgifter av ”Nordkalottringen”, som är en intresseorganisation
för färdighusproducenter i området. Vidare grundades ”ScandiHomes”,
en projektorganisation med syfte att uppnå försäljning på den
internationella marknaden, speciellt i katastrofdrabbade områden. ScandiHomes
har en projektledare på heltid med kontor i Laurila i Finland,
Tromsö i Norge och Hortlax i Sverige. Verksamheten baserar sig på ett
särskilt samarbetsavtal som alla deltagande företag har skrivit under. I
praktiken har ansvaret för denna sektor helt överlåtits till de samarbetande
företagen.

I samarbete med International Council of Societies of Industrial Design
arrangerades i augusti 1983 ett arbetsseminarium, där över 40 designers
från 13 olika länder i form av projektarbete försökte hjälpa olika nordkalottföretag
med design och produktutveckling.

Företagszoner
Motion 1982/83:1588

I motiveringen till det här aktuella yrkandet i motion 1982/83:1588 (m)
föreslås att möjligheten att inrätta s. k. företagszoner skall övervägas. Det
utmärkande för sådana zoner anges vara att företag som etableras i dessa
geografiskt avgränsade zoner har befriats från vissa skatter och regleringar.
Motionärerna framhåller att företagszoner till en del har utnyttjats som
ett regionalpolitisk! medel som de med framgång har prövat i vissa europeiska
länder.

NU 1983/84:14

Bakgrund

Idén att inrätta särskilda, geografiskt avgränsade zoner där handel eller
industriell verksamhet kan bedrivas utan att belastas av tullar och administrativa
restriktioner i samma omfattning som verksamheter utanför
zonerna är av gammalt datum. Institutet frihamn lär ha uppfunnits redan
av fenicierna. Det upplevde en renässans på 1500-talet, då frihamnar
inrättades i några städer runt Medelhavet. I Sverige antogs 1907 en lag om
frihamnar. De nu existerande frihamnarna i Stockholm, Göteborg och
Malmö inrättades dock inte förrän på 1920-talet. Gällande bestämmelser
om frihamnar finns i tullagen (1973:670) och tullstadgan (1973:671).

Det traditionella frihamnsbegreppet har under de senaste decennierna
på sina håll vidgats till att omfatta inte bara frihet från tullar, avgifter och
handelshinder inom avgränsade områden utan också skattereduktioner
och andra förmåner av olika typer för de företag som etablerar sig i zonen
i fråga. Sådana frizoner (eller exportzoner) har inrättats främst i utvecklingsländer
och s. k. NIC-länder (Newly Industrialized Countries) i Asien
och Latinamerika. Ett syfte med detta är att locka utländska företag att
etablera sig i zonerna för att främja näringsliv och sysselsättning i landet.

I främst de anglosachsiska länderna har under senare år vuxit upp flera
s. k. företagszoner (Enterprise Zones), vilka kan sägas utgöra ett slags
frizoner i mindre skala och med mer begränsade mål än dessa. I Storbritannien
beslöt regeringen sålunda år 1981 att inrätta ett tiotal företagszoner.
Zonerna skall t. v. drivas på försök i tio år. De utvalda områdena är
mellan 50 och 400 ha stora och ligger i allmänhet i eller i närheten av större
städer i England, Skottland, Wales och Nordirland. För att företag skall
lockas till dessa områden har vissa skatte- och avgiftslättnader införts.
Därjämte har staten och de berörda kommunerna etc. utfäst sig att förbättra
serviceinsatserna gentemot företag som etablerar sig i zonerna. Vidare
har planbestämmelserna förenklats.

I Sverige finns f. n. ingen frizon eller företagszon i den nyss nämnda
bemärkelsen. Ett embryo till en sådan zon kan dock sägas ha skapats
genom riksdagens beslut (prop. 1982/83:120, AU 1982/83:24; prop.
1983/84:38, AU 1983/84:9) att de företag som etablerar sig i Svappavaara
i Norrbotten skall helt befrias från lagstadgade socialavgifter (inkl. den
allmänna löneavgiften) för nytillkommande sysselsättning. Avgiftsbefrielsen
träder i kraft den 1 januari 1984 och gäller i tio år.

Vidare har kommunstyrelsen i Norrköpings kommun i augusti 1982 hos
regeringen ansökt om tillstånd att få inrätta en frihamn i Norrköping.
Ansökningen har remissbehandlats. Regeringen väntas avgöra ärendet
före 1983 års utgång.

Gällande ordning beträffande frihamnar

I det följande lämnas en redogörelse för den gällande lagstiftningen om
frihamnar m. m.

NU 1983/84:14

Bestämmelser om frihamn finns i tullagen (närmast 24, 26 och 28 §§) och
tullstadgan (närmast 39—47 §§). Enligt 24 § tullagen får frihamn inrättas
för förvaring av oförtullad vara. För förvaringen gäller enligt 26 § tullagen
inte någon tidsmässig begränsning. I frihamn får enligt regeringens eller,
efter regeringens bemyndigande, generaltullstyrelsens bestämmande bedrivas
industriell verksamhet och detaljhandel. Frihamn står under tullverkets
överinseende och det område som en frihamn omfattar skall vara
inhägnat på betryggande sätt.

Tillstånd att inrätta frihamn meddelas av regeringen. Även tillståndsgivningen
vad gäller industriell verksamhet åvilar regeringen utom då verksamheten
avser endast utrustnings- eller kompletteringsarbete eller annat
mindre omfattande arbete, i vilka fall tillstånd lämnas av generaltullstyrelsen.
För arbete som normalt utförs i samband med lagerrörelse erfordras
inte tillstånd över huvud taget liksom ej heller för arbete som avser framställning
av vara som skall användas endast inom frihamnen, i det sistnämnda
fallet dock under förutsättning att oförtullad vara ej används vid
framställningen. Användning av oförtullad vara inom frihamn är möjlig
endast i fall då sådan vara används som material för bearbetning av den
som har tillstånd till industriell verksamhet. För användning av oförtullade
varor ombord på fartyg eller luftfartyg i frihamn finns särskilda bestämmelser.

Frihamn är i restitutionshänseende att anse som utrikes ort. Eftersom
förtullning inte krävs vid införsel av varor till frihamn aktualiseras normalt
inga tullar eller andra införselavgifter och inte heller importlicens förrän
varorna eventuellt skall avsättas på den svenska marknaden. Förs varorna
till utlandet blir det följaktligen inte aktuellt med någon restitution. Eventuella
restriktioner när det gäller utförsel av varor från Sverige måste dock
iakttas.

Någon framställning om inrättande av frihamn har inte prövats sedan
tillstånd att inrätta frihamnarna i Stockholm, Göteborg och Malmö lämnades
av Kungl. Maj:t under åren 1917—1919. Motivet var då bl. a. att den
svenska utrikeshandeln skulle frigöras från beroendet av utländska mellanhänder.
Ett annat ändamål var främjande av exporten, bl. a. genom
förläggning till frihamnar av industrier för tullfri exportbearbetning av
utländska varor, med eller utan förening med svenskt material. När det
gäller den sistnämnda frågan, alltså industriell verksamhet, var avsikten
redan från början att den industri som kunde komma att förläggas till
frihamn skulle vara inriktad på export och inte uppträda som medtävlare
till industrin i Sverige på den inhemska marknaden.

De produkter som tillverkas i frihamn är vid avsättning på den svenska
marknaden underkastade förtullning i sitt färdiga skick. Detta innebär att
en frihamnsindustri endast under speciella förutsättningar — obefintligt
eller negativt tullskydd för manufaktureringen — kan med någon fördel
arbeta på hemmamarknaden. I fall då en sådan fördel föreligger torde

NU 1983/84:14

emellertid risken för snedvridning av konkurrensförhållandena få beaktas
vid tillståndsprövningen. Enligt 1935 års frihamnsförordning, som gällde
fram till tullagens ikraftträdande, fick sålunda sådan industriell verksamhet
inte medges som till följd av gynnsammare produktionsvillkor var
ägnad att på den inhemska marknaden avsevärt skada där bedriven verksamhet
av enahanda slag. Av förarbetena till tullagen framgår att detta
synsätt alltjämt bör anläggas vid tillståndsprövningen.

Någon industriell verksamhet av större omfattning har aldrig kommit
till stånd i de svenska frihamnarna. För närvarande torde högst ett tiotal
företag inneha tillstånd till sådan verksamhet. Sannolikt utnyttjas inte
längre alla tillstånd. Att märka är att tillstånden, som avser smärre arbeten
av typen komplettering, justering, ompackning och beredning, knappast
i något fall medger användande av från utlandet införd utrustning eller
material, med mindre varorna dessförinnan förtullas. Inte i någon av de tre
frihamnarna förekommer industriell verksamhet avseende oförtullade varor
av den typ som kräver tillstånd av regeringen, dvs. verksamhet som går
utöver utrustnings- och kompletteringsarbete eller annat mindre omfattande
arbete, för vilket det, som nyss framgått, räcker med generaltullstyrelsens
tillstånd.

Tidigare riksdagsbehandling

Riksdagen behandlade i december 1981 en motion (fp) vari hemställdes
att regeringen skulle låta utreda vilka åtgärder som kan vidtas för att
främja utländska företags etableringar i Sverige, däribland inrättandet av
särskilda ”exportzoner”.

Näringsutskottet (NU 1981/82:11) fann det angeläget att Sveriges internationella
konkurrensförutsättningar inte försämras och ansåg att utvecklingen
mot ett ökande antal frizoner i USA och Europa förtjänade att
uppmärksammas av statsmakterna. Utskottet förutsatte att regeringen på
lämpligt sätt skulle bevaka utvecklingen. En utgångspunkt borde härvid
vara att utlandsägda företag inte ges förmåner som konkurrerande svenskägda
företag inte åtnjuter. Utskottet utgick vidare från att de frågor som
hade tagits upp i motionen skulle komma att belysas i regeringens utredningsarbete
men ansåg det inte nödvändigt med något särskilt uttalande
från riksdagens sida. På förslag av utskottet avslog riksdagen motionen.

I en reservation uttalade utskottets socialdemokratiska ledamöter bl. a.
att frihamnslagstiftningen inte borde utvidgas och att Sverige internationellt
borde verka för att förekomsten av industriella frizoner skulle minska
i omfattning.

NU 1983/84:14

Statligt handels- och bytesbolag

Motion 1982/83:2041

1 motion 1982/83:2041 (vpk) föreslås att ett statligt handels- och bytesbolag
inrättas. Bolaget skall verka för ökat handelsutbyte med de socialistiska
länderna. Motionärerna framhåller att merparten av den svenska
handeln är koncentrerad till västvärldens industriländer. De menar att
detta gör Sverige alltför beroende av den ekonomiska och politiska utvecklingen
i dessa länder. Det starka beroendet av USA och EG-länderna bör,
hävdar motionärerna, brytas till förmån för en ökad handel med de socialistiska
länderna och den tredje världen. I motionen erinras om att handeln
med de socialistiska länderna under de senaste åren har utvecklats i negativ
riktning. Motionärerna anser att det finns många skäl som talar för att
detta handelsutbyte nu bör stimuleras men att en förutsättning för att
Sverige skall kunna öka sin handel med de socialistiska staterna är att ett
statligt handels- och bytesbolag inrättas.

Vissa uppgifter om handeln med östeuropa

Inledning

I det följande lämnas en kort redogörelse för utvecklingen sedan början
av 1970-talet av handeln med de östeuropeiska länder som är medlemmar
i SEV (Comecon), dvs. Sovjetunionen, Tyska demokratiska republiken,
Polen, Tjeckoslovakien, Ungern, Rumänien och Bulgarien. Såvitt avser
förhållandena före år 1982 bygger uppgifterna i huvudsak på en artikel i
Aktuellt i Handelspolitiken (nr 1/1982).

Öst-västhandeln

Som marknader har öststaterna en rad drag gemensamma. Handeln är
i princip reglerad av staten. Beslut om export och framför allt import
behandlas ofta av flera olika instanser efter varandra. Det tar därför ofta
lång tid att genomföra en affär. En ny exportör får visa tålamod och räkna
med en lång tid för bearbetning av marknaden — ofta flera år — innan det
ger några resultat. I många länder är det oftast svårt eller omöjligt för en
exportör att komma i direktkontakt med den slutliga förbrukaren av en
produkt. Vidare är det ofta svårt att få tillgång till ekonomisk statistik,
information om gällande regler för import och export och annan information
som man normalt behöver vid en marknadskartläggning. Men
samtidigt som det finns vissa gemensamma drag måste det betonas att det
rör sig om sju olika länder med avsevärda skillnader beträffande utvecklingsnivå,
ekonomisk politik, utrikeshandelsreglering, företagens självständighet
och arbetsvillkor för utländska företag m. m.

NU 1983/84:14

I början av 1970-talet inledde flera av de östeuropeiska staterna en
period med kraftig ökning av importen av kapitalvaror från framför allt
Västeuropa. Under perioden 1971 — 1975 var den årliga ökningstakten i
öst-västhandeln tre gånger så stor som under den närmast föregående
femårsperioden. Importen finansierades till stor del genom krediter. Tanken
torde ha varit att öststaterna relativt snabbt skulle kunna höja sin
produktivitet och levnadsstandard. Genom massiv import från väst skulle
man kompensera sig för sin brist på teknologiskt kunnande. I västländerna
ökade intresset för östhandeln, bl. a. mot bakgrund av den långsammare
ekonomiska utvecklingen i väst efter den första oljekrisen. Det fanns en
relativt riklig tillgång på krediter på euromarknaden. Slutligen gynnades
en ökad öst-västhandel av den avspänning som då försiggick och bl. a.
manifesterades genom den europeiska säkerhets- och samarbetskonferensen
(ESK) och genom upprättande av diplomatiska förbindelser med
Tyska demokratiska republiken.

Utvecklingen av öst-västhandeln under 1970-talet framgår av nedanstående
tablå. Det kan noteras att öst-västhandeln utgör en väsentligt större
andel av öststaternas totala utrikeshandel än av västländernas (34 resp. 3 %
av exporten 1980). Sveriges andel av O EC D :s export till Östeuropa utgjorde
1981 2,6%.

OECD-ländernas handel med europeiska SEV-länder (milj. $)

	1970	1975	1980	1982 (uppskattning)
Export	6 432	25 960	42 204	35 31 1
Import	5 890	16 785	39 703	36410
Balans	+ 542	+ 9 175	+ 2 501	-1 099

Sedan mitten av 1970-talet har tillväxten i öststaterna avtagit. I allmänhet
har man inte nått upp till planmålen för perioden 1976—1980. Det
finns dock stora skillnader mellan staterna. Orsakerna till den minskade
tillväxten i dessa stater är flera. Avkastningen av den importerade teknologin
har varit lägre än väntat. En annan faktor är brist på arbetskraft. Den
sovjetiska utvinningen av främst olja har börjat gå trögare eftersom de nya
oljefälten ligger i svårtillgängliga områden. Den kan bara kompenseras på
sikt genom att gasproduktionen ökas. Dåliga skörderesultat under flera år
har tvingat fram stor import av spannmål för hårdvaluta. Särskilt de
mindre länderna har drabbats av oljeprishöjningarna på världsmarknaden.
Samtidigt har konjunkturen i väst varit svagare än tidigare och inte
gett någon draghjälp. Öststaternas handelsbalans mot väst har varit negativ
under hela 1970-talet och skuldsättningen har ökat. Av dessa skäl har
flertalet öststater successivt stramat åt sin import.

Mot bakgrund av den ekonomiska utvecklingen i Östeuropa och särskilt
betalningssvårigheterna i Polen och Rumänien har långivarna i väst över
lag blivit mera försiktiga med sin kreditgivning till öststaterna. Sannolikt

NU 1983/84:14

kommer det att ske en större differentiering mellan länderna. Sovjetunionen
bedöms t. ex. ha god kreditvärdighet till följd av bl. a. landets stora
naturresurser. De mindre öststaterna bedöms däremot mycket olika med
hänsyn till skuldsättning, handelsbalans, ekonomisk politik osv.

Sveriges handel med Östeuropa
Statistiska uppgifter

Utvecklingen av Sveriges handel med statshandelsländerna i Östeuropa
(inkl. Albanien) sedan 1975 framgår av nedanstående tablå (milj. kr.).

	1975	1976	1977	1978	1979	1980	1981	1982	1983 (jan.- juni)
Sv export	4 553	4 485	4 238	4 427	5 061	5 065	5 306	5 133	2 704
Sv import	4 557	4 983	5 310	4911	7712	6 876	6 492	9 784	5 969
Balans	-4	-453	-892	-484	-2 651	-1 811	-1 186	-4 651	-3 265
% av total export	6,3	5,6	4,9	4,5	4,3	3,9	3,7	3,1	2,6
% av total import	6,2	5,9	5,9	5,3	6,3	4,7	4,4	5,6	6,3

Sveriges export till Östeuropa har alltså under senare år i stort sett varit
konstant i löpande priser, vilket innebär en reell minskning. Öststaternas
andel av den totala svenska exporten har minskat. Likaså har Sveriges
andel av OECD-ländernas export till Östeuropa minskat under 1970-talet.
Orsakerna till detta är inte helt klarlagda. Möjligen kan det hänga samman
med att en stor del av öststaternas import gäller stora kompletta projekt,
där större exportländer har lättare att göra sig gällande.

Den största exportmarknaden i Östeuropa är numera Sovjetunionen
sedan exporten till Polen gått tillbaka kraftigt. Exporten till Östeuropa har
i huvudsak samma sammansättning som Sveriges totala export, dvs. den
består till ca tre fjärdedelar av hel- och halvfabrikat, främst maskiner och
apparater. Öststaterna är också en relativt betydande marknad för svensk
export av livsmedel. Under 1970-talet har den traditionella exporten kompletterats
med entreprenadarbeten, bl. a. stora hotell- och kontorsbyggen
i öststaterna.

Sveriges import från Östeuropa består till nästan hälften av bränslen
m. m., främst olja från Sovjetunionen. Även importen från öst har minskat
reellt och i andel av totalimporten. Under åren 1979 och 1980 skedde en
kraftig värdemässig ökning till följd av ökade priser på den olja som
importerades från Sovjetunionen. Under åren 1980 och 1981 minskade
emellertid oljeimporten från Sovjetunionen volymmässigt för att under
1982 åter öka. Främst av denna anledning uppvisar Sveriges handel med
Östeuropa såväl volym- som värdemässigt f. n. ett kraftigt underskott.

NU 1983/84:14

Officiella handelskontakter

Sverige har bilaterala handelsavtal med samtliga östländer. Avtalen,
som är femåriga, är ramavtal som bl. a. kan innehålla klausuler om målet
med handelsutbytet, om behandling som mest gynnad nation och om
villkor att betalning skall ske i konvertibla valutor. I de avtal som har slutits
under senare år har ingått vissa avsnitt från ESK:s slutdokument, bl. a. om
kommersiell information, affärskontakter, arbetsvillkor för företagsrepresentanter
och kontakt med slutförbrukare. Inom ramen för handelsavtalen
äger årligen rum överläggningar där man bl. a. kommer överens om kontingenter
för året, går igenom handelsutvecklingen samt diskuterar aktuella
affärer och konkreta problem i handeln.

Gentemot Polen, Ungern, Rumänien och Tjeckoslovakien regleras även
Sveriges handelsförbindelser av GATT och, såvitt avser de tre förstnämnda
staterna, av ländernas anslutningsprotokoll till GATT. Protokollen
innehåller bl. a. ett principåtagande av GATT-länderna att successivt avskaffa
diskriminerande kvantitativa restriktioner. Vidare finns en särskild
skyddsklausul som under vissa förutsättningar ger GATT-länderna rätt att
vidta selektiva skyddsåtgärder mot marknadsstörningar från ett östland.

Oavsett avtalsreglering ger Sverige öststaterna behandling som mest
gynnad nation beträffande tullar. Genom ensidigt beslut ger Sverige dessutom
särskilda lättnader i handeln med Rumänien och Bulgarien, i princip
motsvarande de särskilda tullpreferenserna för u-länderna.

Parallellt med handelsavtalen har Sverige med samtliga östländer ingått
avtal om ekonomiskt, industriellt och tekniskt-vetenskapligt samarbete.
(Med Tjeckoslovakien har Sverige dock enbart tekniskt-vetenskapligt
samarbete.) Även under dessa avtal möts årligen en blandad kommission.
Härvid sker bl. a. en systematisk genomgång av uppslag till industriellt och
tekniskt vetenskapligt samarbete. Uppslagen kanaliseras vidare till berörda
företag och institutioner. Några av dessa blandade kommissioner har
antagit samarbetsprogram. Programmet med Sovjetunionen, som undertecknades
i september 1981, är mera omfattande än de andra programmen.
Bl. a. anger det en strävan från parterna att fördubbla handeln fram till år
1990.

Handelsrestriktioner m. m.

Beträffande importen upprätthåller Sverige av beredskapsskäl vissa
kvantitativa begränsningar mot öststaterna. Det gäller dock endast ett fåtal
varor, främst textilier, skor och hushållsporslin. Dessutom finns övervakningslicenser
för ett antal andra känsliga varor, bl. a. kemikalier och vissa
metallhalvfabrikat. Begränsningarna fastslås i de s. k. årsprotokoll som
upprättas i samband med de årliga handelsöverläggningarna. För Sovjetunionen
fastställs dock begränsningarna ensidigt på svensk sida. Även om
flertalet öststater kan sägas ha accepterat de svenska begränsningarna som

NU 1983/84:14

ett faktum, kritiseras begränsningarna av vissa stater. Sverige har därför
när det gäller vissa av länderna (Ungern och Rumänien) försökt finna en
annan avtalsform som är mera acceptabel för båda parterna.

Under senare år har noterats ett ökande antal klagomål från den svenska
industrin på export från öststaterna till mycket låga priser. Enligt industrin
har importen inneburit marknadsstörningar. De utredningar som kommerskollegium
gjort har i många fall visat att det finns grund för klagomålen.
I flertalet fall har den låga prissättningen påtalats, t. ex. i samband
med årsprotokollförhandlingar, och i många fall har problemen kunnat
lösas.

Ett särskilt problem är att utrikeshandelsorganisationerna i öststaterna
ofta ställer krav på motköp. För öststaterna framstår motköp som ett bra
sätt att angripa tillfällig överproduktion, valutabrist eller bristande förmåga
till marknadsföring. Dessa krav förefaller ha ökat i takt med öststaternas
betalningsbalansproblem. I vissa fall krävs nu motköp för över 100 %
av köpesumman samt för räntor m. m. Sådana krav är särskilt svåra att
hantera för små och medelstora företag och på en liten marknad som den
svenska, och de skadar de normala kanalerna för handeln. Motköpskrav
medför också stora kostnader som i sista hand får bäras av östföretagen.

Vid export till öststaterna spelar kreditvillkoren stor roll som konkurrensmedel.
Genom en hård konkurrens, där exportländernas regeringar
ofta medverkar med subventioner, har räntor och amorteringstider kommit
att bli avsevärt förmånligare för köparen än vad som annars är brukligt
på marknaden. Det gällde inte minst krediterna till Polen under 1970-talet.
Sverige har i OECD åtagit sig att för statsgaranterade krediter följa vissa
regler beträffande bl. a. maximala kredittider och lägsta tillåtna räntor —
de s. k. consensusreglerna. SEK-systemet ger dock svenska exportörer
möjligheter att erbjuda i huvudsak samma räntevillkor som andra länder.

Tidigare riksdagsbehandling

Vid riksmötet 1978/79 behandlade riksdagen flera motionsyrkanden
(apk) om att regeringen genom olika åtgärder skulle stimulera handelsutbytet
mellan Sverige och de socialistiska länderna (NU 1978/79:4, 1978/
79:12, 1978/79:42). Motionerna avslogs. Näringsutskottet anförde bl. a.
att utskottet i sak delade motionärernas uppfattning att alla möjligheter att
främja och utöka Sveriges handel med de socialistiska länderna borde tas
till vara. Utskottet hade emellertid vid en genomgång konstaterat att en rad
olika åtgärder hade vidtagits i detta syfte och fann bl. a. med hänsyn härtill
att ett särskilt uttalande från riksdagens sida inte var motiverat.

Riksdagen behandlade våren 1983 ett motionsyrkande från vänsterpartiet
kommunisterna om att riksdagen skulle uttala sig för en ökning av
handelsutbytet med planekonomierna i Östeuropa i syfte att stärka Sveri -

NU 1983/84:14

ges alliansfria ställning och öka självständigheten på det säkerhetspolitiska
området. Försvarsutskottet, som avstyrkte motionen i denna del, erinrade
om de särskilda svårigheter som är förknippade med handel mellan å ena
sidan en marknadsekonomi som Sveriges och å andra sidan ett statshandelsland,
men ansåg att möjligheterna att utöka Sveriges handel med
sådana länder borde tas till vara. Försvarsutskottet förutsatte dock att
regeringen var av samma uppfattning och ansåg därför att det inte fanns
anledning för riksdagen att göra något särskilt uttalande om detta handelsutbyte.
Motionen avslogs av riksdagen (FöU 1982/83:9, rskr 1982/83:271).

Motionsyrkanden om inrättande av statliga handelshus har flera gånger
behandlats av riksdagen. Våren 1980 avslog riksdagen på förslag av näringsutskottet
ett socialdemokratiskt yrkande om samhällsägda handelshus
på nationell nivå. En av uppgifterna för ett sådant handelshus skulle
enligt motionärerna vara att utgöra samhällets instrument för att samordna
den kommersiella sidan av Sveriges samarbetsavtal med u-länder och
statshandelsländer. Utskottet pekade i sitt betänkande (NU 1979/80:43
s. 41) på den pågående försöksverksamheten med regionala exportsäljbolag
och var av uppfattningen att en samtidig försöksverksamhet med ett
statligt handelshus lämpligen ej borde komma till stånd innan verksamheten
vid exportsäljbolagen hade utvärderats. Socialdemokraterna återkom
med yrkandet vid det därpå följande riksmötet. Eftersom den aviserade
utvärderingen av exportsäljbolagen ännu inte hade verkställts avstyrkte
näringsutskottet förslaget med samma motivering som tidigare. Yrkandet
avslogs av riksdagen (NU 1980/81:58).

SUKA B

På initiativ av svenska exportföretag och Sveriges allmänna exportförening
bildades år 1940 Svensk Utrikeshandels Kompensations AB, numera
AB SUKAB. Syftet med bolaget var att underlätta för industrin att ingå
s. k. kompensationsaffärer med utlandet. Sådana affärer var mycket vanliga
under krigsåren.

SUKAB har i dag ett 80-tal aktieägare. Flertalet exportföretag av betydelse
samt en del importföretag är delägare, däribland vissa statliga företag.
Även exportföretag som inte är delägare kan dock använda sig av
bolaget. Bolagets uppgift är att tjäna som ett serviceorgan för den svenska
industrin i samband med motköpsaffärer. Vid förhandlingar med utländska
importörer och exportörer fungerar SUKAB som förhandlingspart
såvitt gäller frågor om motköp. I Sverige samordnar bolaget motköpsinsatserna
hos olika företag. Det förekommer vidare att SUKAB på eget
initiativ tar upp förhandlingar med utländska ministerier och statshandelsföretag
i syfte att initiera motköpsaffärer.

SUKAB:s intäkter utgörs av avgifter från industrin. Avgifternas storlek
är direkt relaterad till storleken av den affärsvolym som SUKAB genom

NU 1983/84:14

sin verksamhet har tillfört resp. företag. Verksamheten skall i princip inte
ge vinst, och bolaget lämnar inte någon utdelning. De överskott som ändå
uppkommer fonderas.

År 1982 förmedlade SUKAB eller deltog SUKAB i kontraktsavslut med
utländska företag representerande 18 länder, varav majoriteten var statshandelsländer.
Under perioden januari —oktober 1983 har SUKAB deltagit
i export—importaffärer med ett totalvärde av ca 700 milj. kr. Verksamheten
har under senare år ständigt expanderat. SUKAB har i dag ett 20-tal
anställda.

Utvärdering av de regionala exportsäljbolagen

Statens industriverk har i samråd med Sveriges exportråd utvärderat den
verksamhet som har pågått inom de regionala exportsäljföretagen/handelsagenturerna
med anknytning till de regionala utvecklingsfonderna i Gävleborgs
län (Gavlex), Stockholms län (Stockex) och Värmlands län (Wermex)
från starten år 19791, o. m. juni 1982. Resultatet av utvärderingen har
redovisats i en promemoria till regeringen i september 1982.

Följande slutsatser dras i rapporten. Flandelsagenturernas insatser vad
gäller såväl direkt försäljning som utveckling av deltagande företag har
varit så framgångsrika, att verksamheten fortsättningsvis bör ingå i den
exportfrämjande verksamhet som utvecklingsfonderna bedriver. — Vissa
marknader är speciellt svåra att bearbeta beroende på språkbarriärer eller
andra särskiljande faktorer. Den diskuterade verksamheten bör reserveras
för sådana marknader. — Eftersom avsikten i samtliga försökslän är att
deltagande företag på sikt skall klara sin egen export, kommer lyckade
projekt inte att hinna ge ett överskott vilket helt täcker kostnaderna för
projekt som misslyckas och för introduktion av nya företag. — Då bl. a.
bildandet av företagsgrupper har visat sig vara en viktig väg att öka de
individuella företagens slagkraft och lämpliga företag inte alltid kan finnas
inom ett län, är det nödvändigt att gruppen kompletteras med lämpliga
företag oberoende av deras geografiska läge. — En fortsatt verksamhet bör
ske i nära samverkan med Sveriges exportråd och med löpande kontakter
mellan ”handelsagenturerna”.

Sammanfattningsvis anförs följande:

Mot bakgrund av att verksamheten i praktiken endast pågått i två år, är
verksamhetens framtida förutsättningar svårbedömda, även om verksamheten
hittills fått en positiv utveckling.

Det kan konstateras, att man i försökslänen är överens om att den
prövade typen av ”handelsagenturer” av skäl som angivits kommer att ge
ett visst kontinuerligt underskott (som dock kan hållas på måttlig nivå).

Industriverket anser att ett exportfrämjande instrument av detta slag
kan vara motiverat. Däremot bör verksamheten inte utökas med nystartade
handelsagenturer av likartad typ i andra län förrän de pågående försöken
klart visat att avsedda resultat uppnåtts.

NU 1983/84:14

En klar erfarenhet är att ”handelsagenturerna” för att fungera på avsett
sätt måste rekrytera företag utanför de egna länen. Den regionala karaktären
på verksamheten minskar på detta sätt. En fortsatt verksamhet med
krav på dylik samverkan måste därför sammanvägas med andra generellt
exportstimulerande insatser som samhället gör.

Industriverket ser det därför som naturligt, att en eventuell fortsatt
verksamhet sker i nära samverkan med och under överinseende av Sveriges
Exportråd, som har ansvaret för generella exportfrämjande insatser i
samhället och att Sveriges Exportråd får möjlighet att avgöra i vilken
utsträckning denna verksamhet skall prioriteras. Exportrådet har vid underhandskontakter
under våren accepterat detta synsätt. Industriverket ser
det då naturligt att fortsatta statsbidrag till regionala ”handelsagenturer”
tas ur de anslag Sveriges Exportråd disponerar för främjande av export i
mindre företag och ej såsom hittills ur anslaget ”Bidrag till regionala
utvecklingsfonder m. m.”.

Efter en överenskommelse mellan berörda departement gäller numera
den ordning som rekommenderats i rapporten.

CEC A-avtalet

Avtalets innebörd såvitt avser fraktkostnader

Sverige har genom frihandelsavtalet med Europeiska kol- och stålgemenskapen,
CECA, förbundit sig att tillämpa de pris- och transportregler
som gäller i EG, dvs. Parisfördragets artikel 60 och tillämpningsbeslut till
denna artikel. Svensk övervakande myndighet är kommerskollegium, som
därmed ansvarar för prisreglernas tillämpning i Sverige. Kollegiet har för
detta ändamål utgivit särskilda föreskrifter för svenska stålproducenter.
(Sedan november 1981 är även svenska grossister skyldiga att iaktta CECA:s
prisregler.)

För fraktkostnader gäller enligt CECA:s prisregelsystem följande huvudregler: 1.

Stålproducents fraktpriser skall offentliggöras i prislista.

2. Stålproducent skall till kommerskollegium ange den ort på vilken hans
prissättning grundar sig (baspunkt).

3. Fraktkostnader skall beräknas från baspunkten till den ort där godset
levereras.

4. Baspunkt behöver inte vara densamma som verksort. Baspunkt väljs
med hänsyn tagen till producentens och konsumentens lokalisering,
importkonkurrensförhållanden och exportmöjligheter.

5. Producent kan ha olika baspunkter för olika produkter.

6. Utan kommerskollegiets tillstånd får producent endast ha en baspunkt
per produkt.

Av dessa regler framgår att det är producenten som väljer baspunkt för
sin produkt och att denne har rätt att använda olika baspunkter för olika

NU 1983/84:14

produkter. De svenska stålproducenterna har i regel lagt sina baspunkter
i södra Sverige och därmed nära de viktiga stålmarknaderna på kontinenten.
Den nordligaste baspunkten för det handelsfärdiga stålet är Sundsvall
och används av Svenskt Stål AB för de färdiga stålprodukter som företaget
tillverkar i Luleå. (För tackjärn och ämnen är Luleå baspunkt.)

Då frihandelsavtalet med dess prisregler ingicks förutsågs att den norrländska
verkstadsindustrin skulle kunna drabbas av orimligt höga fraktkostnader
då verkens baspunkter ju låg i södra Sverige. De negativa
konsekvenserna skulle dock motverkas genom det statliga regionalpolitiska
transportstödet som skulle utbetalas fr. o. m. den 1 januari 1974.

Motion 1982/83:2149

Motiveringen till yrkandet i motion 1982/83:2149 återfinns i motion
1982/83:2147. Efter att ha erinrat om CECA-avtalets system med ett antal
s. k. basorter påpekar motionärerna att systemet medför stora skillnader i
avståndskostnader för företagare i olika delar av landet. Exempelvis får en
företagare i Luleå, som köper stål från SSAB i samma stad, betala frakt
som om varan kommer från Sundsvall, medan en Malmöföretagare som
gör en likartad affär bara belastas med en fraktkostnad som om SSAB låg
i Malmö, som också är basort. Avser leveransen balk, får Luleåföretagaren
betala 306 kr. per ton i frakt, Malmöföretagaren ca 50 kr. per ton. Även om
den förre får ett fraktstöd på 35 % är kostnadsskillnaden rätt avgörande för
konkurrensförmågan, hävdar motionärerna. De anser att avståndskostnaderna
bör utjämnas, exempelvis genom att basortsystemet förändras. Det
förefaller motionärerna märkligt att det i norra delen av landet bara finns
en basort medan det i den mindre södra delen av landet finns fem basorter.

Yttrande av kommerskollegium

Kommerskollegium anför följande:

Enligt prisregelsystemet tillåts en producent att använda endast en baspunkt
per produkt. Formellt sett har den övervakande myndigheten, dvs.
kommissionen för EG-länderna och kommerskollegium för Sverige, rätt
att ge en producent tillstånd att använda mer än en baspunkt för en och
samma vara. Enligt kollegiets bedömning kan dock Sverige inte göra
avsteg från den tillämpade huvudprincipen utan att först konsultera —
eller i varje fall informera — EG-kommissionen. Det skall i sammanhanget
framhållas att det i gemenskapen finns fall där kommissionen tillåter mer
än en baspunkt för samma produkt. De olika baspunkterna är i dessa fall
resultatet av att företag efter fusionering till större enheter bibehållit de
baspunkter som gällde före fusioneringen. Av samma skäl har en svensk
producent två baspunkter — Göteborg och Sundsvall — för samma produkt
(kallvalsad tunnplåt).

Frågan om utökning av antalet baspunkter har varit aktuell tid efter
annan i diskussioner som förts bl. a. i kollegiets CECA-nämnd, ett rådgivande
organ sammansatt av representanter för producenter, förbrukare,

NU 1983/84:14

grossister och arbetstagare. 1 dessa diskussioner har hittills icke aktualiserats
att utöka antalet baspunkter i övre Norrland, vilket möjligen kan bero
på det korrigeringsinstrument som föreligger i transportstödet. Kollegiet
vill peka på möjligheten att förändra detta stöd för att eliminera den
diskriminering av verkstadsindustrin i övre Norrland som dock alltjämt
kan föreligga. Om förbrukarintressena i övre Norrland önskar en ändring
i kollegiets tillämpning av CECA:s prisregler i berört hänseende synes
detta lämpligen kunna ske genom att förslag härom reses i CECAnämnden
av förbrukarnas representant (Mekanförbundet).

Utskottet

Inledning

Utskottet behandlar i detta betänkande ett antal motioner från allmänna
motionstiden år 1983 om Sveriges utrikeshandel och om nordiskt samarbete
på bl. a. det industriella området. I samband härmed behandlas ett
förslag från regeringen om höjning av grundkapitalet i Nordiska investeringsbanken.
Förslaget har lagts fram i proposition 1983/84:25 med förslag
till tilläggsbudget I för budgetåret 1983/84.

Nordiskt industri- och handelssamarbete

Utskottet tar först upp tre motionsyrkanden om gemensam nordisk
aktiemarknad, nordisk aktiebolagsform och vidgade möjligheter till direktinvesteringar
i andra nordiska länder.

I motion 1982/83:178 (m) hemställs att en utredning skall få i uppdrag
att lägga fram sådana förslag till ändringar i aktiebolags-, valuta- och
skattelagstiftningen att det blir möjligt att under 1980-talet inrätta en
gemensam nordisk aktiemarknad och bilda ”transnationella” nordiska
bolag. Reformerna skulle enligt motionärerna leda till att den nordiska
industrin får en större hemmamarknad och bättre möjligheter att hävda sig
på världsmarknaden.

I den del av motion 1982/83:1588 (m) som hör hemma i sammanhanget
begärs ett uttalande av riksdagen om att lättnader bör genomföras när det
gäller reglerna för emission av utländska aktier i Sverige. Syftet med
ändringarna skall vara att utländska företags etablering i Sverige stimuleras.

Det tredje yrkande som är aktuellt har framställts i motion 1982/83:1602
(c). Motionärerna anser att valutaregleringen bör uppmjukas när det gäller
möjligheten att föra ut kapital ur landet för direktinvesteringar i byggnader,
maskiner och marknadsorganisation i nordiska gränsregioner. De
önskar ett uttalande av riksdagen om att riksbanken inte skall kunna vägra
ett företag tillstånd att föra ut kapital för sådana ändamål.

Utskottet konstaterar att en gemensam tankegång i de tre motionerna är

NU 1983/84:14

att den svenska aktiebolags- och valutalagstiftningen bör mjukas upp och
att en liberalisering av lagstiftningen i de avseenden som förespråkas
skulle gynna den internordiska handeln och föranleda ökade industriinvesteringar
över gränserna i Norden. Såsom redovisats i det föregående
har på det nordiska planet åtskilliga förslag ventilerats rörande liberaliseringar
av valutaregleringen och av andra, närliggande bestämmelser. När
det gäller valutaregleringen har det i detta sammanhang framhållits dels att
bestämmelserna i OECD:s kapitalliberaliseringsstadga utgör hinder för att
liberaliseringsåtgärderna skulle kunna begränsas till att avse endast nordiska
länder, dels att valutaregleringen redan i dag är relativt likartad i de
nordiska länderna — framför allt i Sverige och Norge — och att några
onödiga hinder för exempelvis direktinvesteringar inom Norden inte föreligger.
Samtidigt har det uttryckts önskemål om att en samordning av
administrativ praxis inom de nordiska länderna skall komma till stånd på
detta område, och det har påpekats att det bör kunna gå att lätta på
restriktionerna när det gäller långfristiga lån och krediter inom industrikoncerner.
— Vad gäller frågan om möjligheten att åstadkomma en gemensam
nordisk aktiemarknad och den därmed i viss mån sammanhängande
frågan om möjligheten att införa en gemensam nordisk bolagsform
har invändningarna bl. a. gått ut på att olikformigheterna mellan länderna
i redovisnings- och skattehänseende är betydande, att stora definitionssvårigheter
uppstår om man vill skapa ett nytt begrepp ”nordiska företag” och
att hänsynen till EG-lagstiftningen på området gör att Danmark svårligen
torde kunna acceptera en ordning som inte överensstämmer med Danmarks
åtaganden i förhållande till EG.

Utskottet vill understryka att förekomsten av problem av den art som
här har presenterats gör det svårt eller omöjligt att inom ramen för nuvarande
nordiska samarbetsformer begränsa eventuella liberaliseringsåtgärder
till de nordiska länderna.

Som har framhållits av Nordiska ämbetsmannakommittén för valutaoch
finansiella frågor torde emellertid generella liberaliseringsåtgärder,
som ju i princip gynnar alla företag inom OECD-området, komma att få
störst betydelse för industrier inom Norden, där det finns nära ekonomiska
och kulturella förbindelser. Vidare bör noteras att OECD-reglerna inte
torde utgöra hinder mot att man inom ramen för en vidare integration i
Norden utvecklar institutionella möjligheter för kapitalöverföringar inom
Norden, så som har skett inom ramen för Nordiska investeringsbanken.
En strävan bör vara att finna sådana möjligheter. Siktet bör härvid vara
inställt på att hemmamarknaden för nordiska företag skall vidgas och att
dessa företag skall få förbättrade möjligheter att samverka när det gäller
större utländska projekt. Utskottet anser att det arbete på det här berörda
området som pågår bl. a. inom Nordiska rådet och Nordiska ministerrådet
bör fortsätta och om möjligt intensifieras. Härvid kan en möjlighet vara att
man överväger gemensamma lösningar för Finlands, Norges och Sveriges

NU 1983/84:14

vidkommande, om det skulle visa sig att Danmark, till följd av sina
förpliktelser mot EG, ser sig förhindrat att biträda förslag som kan accepteras
av de övriga nordiska länderna.

När det gäller inrättande av en gemensam aktiemarknad har frågan om
utvecklingen av det fortsatta nordiska samarbetet ställts på sin spets.
Utskottet beklagar att man i det här aktuella avseendet inte synes kunna
komma vidare inom ramen för nuvarande institutionella former. Utskottet
utgår dock från att regeringen fullföljer de utredningsprojekt som pågår i
dessa ämnen och i positiv anda prövar de förslag som kan komma att
framläggas. Något särskilt uttalande från riksdagens sida av denna innebörd
är enligt utskottets mening inte erforderligt, varför utskottet avstyrker
motion 1982/83:178 (m) samt motionerna 1982/83:1588 (m) och 1982/
83:1602 (c) i här aktuella delar.

Nordiska investeringsbanken

Nordiska investeringsbanken (NIB) etablerades år 1975 i syfte att stärka
det ekonomiska samarbetet mellan företag och institutioner i de nordiska
länderna. Vid starten försågs NIB med ett grundkapital på 400 miljoner
SDR (särskilda dragningsrätter som utges av Internationella valutafonden).
Beloppet motsvarar i dag ca 3,2 miljarder svenska kronor. Bankens
utlåningsram är fastställd till två och en halv gånger grundkapitalet, f. n.
motsvarande drygt 8 miljarder kronor. Den nuvarande låneramen medger
inte att NIB kan öka sin utlåning i någon betydande grad.

Som har redovisats i det föregående har Nordiska ministerrådet (samarbetsministrarna)
i maj 1983 beslutat att NIB:s grundkapital skall ökas
från 400 miljoner till 800 miljoner SDR. Beslutet träder i kraft under
förutsättning av att det godkänns av medlemsländernas parlament. Med
anledning härav föreslår regeringen i den nu aktuella propositionen att
riksdagen dels godkänner att staten ikläder sig betalningsansvaret för
Sveriges andel av grundkapitalhöjningen, eller 165,6 miljoner SDR, samt
ställer 12,06 miljoner SDR till bankens förfogande inom vissa i propositionen
angivna tidsfrister, dels för detta ändamål för budgetåret 1983/84
anvisar ett förslagsanslag av 32 milj. kr.

Utskottet tillstyrker regeringens förslag.

I samband härmed behandlar utskottet ett förslag i motion 1982/
83:1602 (c) om att riksdagen skall uttala att NIB som en av sina uppgifter
bör ha att speciellt intressera sig för gränsregionernas näringsliv och att
banken följaktligen bör kunna användas för specialinsatser i sådana regioner.

Utskottet vill erinra om att banken sedan den inledde sin verksamhet har
beviljat krediter för investeringar i de nordiska länderna på över 800
miljoner SDR eller mellan 6 och 7 miljarder kronor. En betydande andel
av de projekt som har finansierats genom krediterna torde vara av direkt

NU 1983/84:14

betydelse för näringslivet i de nordiska gränsregionerna. Det bör särskilt
observeras att NIB sedan år 1980 har möjlighet att bevilja särskilda s. k.
regionallån, vilka skall syfta till att stödja projekt i nordiska ”utvecklingsområden”,
till vilka en del gränsregioner torde kunna hänföras. Enligt
utskottets mening saknar riksdagen därför anledning att göra något särskilt
uttalande av det slag som begärs i motionen. Denna avstyrks följaktligen
i här aktuell del.

Regional industripolitik

Tre motioner innehåller förslag inriktade på att näringslivet i speciella
regioner skall främjas.

I motion 1982/83:690 (s) hemställs att norra Älvsborgs län skall uppmärksammas
i det svensk-norska industrisamarbetet. Staten bör främja
samarbetet genom olika åtgärder, anser motionärerna. I motion 1982/
83:2180 (fp) framläggs flera förslag till åtgärder ägnade att stödja näringslivets
utveckling i Västernorrland. Det här aktuella yrkandet går ut på att
regeringen skall uppmanas ta initiativ till en svensk-norsk utredning om
regionala effekter av vidgad oljeverksamhet i Mittnorge. Synpunkter på
hur det nordiska samarbetet på Nordkalotten bör bedrivas läggs fram i
motion 1982/83:1662 (s). Motionärerna vill att regeringen skall ta initiativ
för att begränsa förekommande handelshinder och att en samnordisk
utredning skall tillsättas för att klarlägga förutsättningarna för industriellt
samarbete i vid mening på Nordkalotten.

Liksom tidigare när utskottet har behandlat motionsyrkanden av liknande
natur (NU 1980/81:60, 1981 /82:34) vill utskottet understryka vikten av
att det nordiska samarbetet fördjupas, inte minst i gränsregionerna och på
Nordkalotten. Utskottet vill erinra om att på det nordiska planet åtskilliga
institutioner och samarbetsorgan har skapats i syfte att underlätta och
intensifiera detta samarbete. Härtill kommer att regionala utvecklingsfonder
och utvecklingsbolag har möjlighet att styra kapital till projekt som
exempelvis är av nordiskt intresse. När det gäller investeringsinsatser av i
huvudsak regional industripolitisk betydelse får det enligt utskottets mening
i första hand ankomma på regionala och lokala statliga eller kommunala
organ, helst i samarbete med näringslivets organisationer, att ta
erforderliga initiativ. Vad särskilt gäller samarbetet på Nordkalotten vill
utskottet peka på att den s. k. Nordkalottkommittén har kommit att spela
en viktig roll i det nordiska regionalpolitiska samarbetet. Problem av den
typ som exemplifieras i motion 1982/83:1662 (s) bör kunna tas upp till
behandling inom ramen för kommitténs arbete.

Utskottet finner sammanfattningsvis att det inte finns anledning för
riksdagen att binda upp regeringen genom några uttalanden av den typ
som föreslås i motionerna 1982/83:690 (s) och 1982/83:1662 (s) eller i
motion 1982/83:2180 (fp) i här aktuell del.

NU 1983/84:14

Företagszoner

Genom motiveringen i motion 1982/83:1588 (m) framförs ett förslag om
att statsmakterna skall överväga att inrätta s. k. företagszoner i Sverige.
Motionärerna erinrar om att det utmärkande för sådana zoner är att
företag som har etablerats inom zongränsen befrias från vissa skatter och
avgifter. De anför vidare att sådana zoner med framgång har inrättats i
några europeiska länder, främst som ett regionalpolitisk! medel.

Utskottet får med anledning av förslaget anföra följande.

Inom den internationella samfärdseln förekommer det att i geografisk
mening begränsade områden inrättas som frihamnar, frizoner eller s. k.
företagszoner. Med frihamn avses enligt gällande svensk tullagstiftning en
hamn eller liknande område inom vilket förvaring av oförtullad vara får
äga rum. För förvaringen gäller inte någon tidsmässig begränsning. Industriell
verksamhet och detaljhandel får äga rum i frihamnen om regeringen
eller — om verksamheten endast avser utrustnings- eller kompletteringsarbete
— generaltullstyrelsen har lämnat tillstånd. Tull, införselavgift eller
importlicens aktualiseras först när en vara skall avsättas på den svenska
marknaden. Stockholm, Göteborg och Malmö har i dag frihamn. Någon
industriell verksamhet bedrivs inte i någon av dessa frihamnar. — Frizoner
har inrättats främst i utvecklingsländer och s. k. NIC-länder i Asien och
Latinamerika. Företag som etablerar sig i en sådan zon åtnjuter i regel
stora lättnader med avseende på tullar, arbetsgivaravgifter och andra
avgifter m. m. Syftet med en frizon är i allmänhet att locka tillverkningsindustri
dit. — De s. k. företagszonerna kan sägas utgöra ett slags frizoner,
fastän i mindre skala. Företagszoner (enterprise zones) förekommer främst
i Storbritannien och USA. Till företagszoner kan avskiljas exempelvis
stadsdelar eller kvarter, ofta i slumområden. Genom skatte- och avgiftslättnader
lockas industrier och handelsföretag till zonen och bidrar därmed
till utvecklingen av området i fråga. Av det anförda framgår att någon klar
begreppsmässig gräns inte finns mellan de olika zonformerna. Även andra
benämningar förekommer f. ö.

Utskottet erinrar om att riksdagen för två år sedan (se s. 24) gav uttryck
åt uppfattningen att utvecklingen mot ett ökat antal frizoner o. d. i USA
och Europa förtjänade att uppmärksammas av statsmakterna men att en
utgångspunkt vid eventuella överväganden i frågan borde vara att utlandsägda
företag inte skall ges förmåner som konkurrerande svenskägda företag
inte åtnjuter. Det finns, menar utskottet, inte någon anledning för
riksdagen att nu inta någon annan ställning i frågan. I grunden är olika
frizonsarrangemang uttryck för en osund konkurrens mellan olika länder,
främst om internationella företags investeringar. En konkurrens på sådana
villkor bör inte uppmuntras. Det bör i sammanhanget observeras att bestämmelserna
i tullagstiftningen inte lägger hinder i vägen för att det inom
en frihamn bedrivs industriell verksamhet, låt vara i begränsad omfattning

NU 1983/84:14

och endast under förutsättning av tillstånd av regeringen eller generaltullstyrelsen.
Denna möjligfiet synes emellertid inte ha utnyttjats. Som har
framgått i det föregående (s. 22) prövar regeringen dock f. n. en ansökan
från Norrköpings kommun om inrättande av en ”exportzon” i Norrköping.
Utskottet vill vidare erinra om att kommittén (I 1982:05) om de
framtida regionalpolitiska stödinsatsernas inriktning och omfattning (ordförande:
professor Pär-Erik Back) skall överväga bl. a. om det är motiverat
med en geografisk utvidgning av de nuvarande områdena med sänkta
arbetsgivaravgifter. Mot bakgrund av det anförda finner utskottet att det
nu inte finns behov av något särskilt uttalande från riksdagens sida i
frågan. Motion 1982/83:1588 (m) avstyrks följaktligen i denna del.

Statligt handels- och bytesbolag

Vänsterpartiet kommunisterna föreslår i sin partimotion 1982/83:2041
att regeringen skall uppmanas vidta åtgärder för att inrätta ett statligt
handels- och bytesbolag. Bolaget skulle verka för ett ökat handelsutbyte
med de socialistiska länderna, vilket skulle bidra till att göra Sverige
mindre beroende av den ekonomiska och politiska utvecklingen i västländerna.

Utskottet vill först erinra om att riksdagen åtskilliga gånger har behandlat
motionsyrkanden om att statsmakterna genom olika åtgärder, bl. a.
inrättande av statliga handelshus, skall stimulera handelsutbytet mellan
Sverige och de socialistiska länderna. Näringsutskottet — och i ett fall
försvarsutskottet — har förklarat sig dela motionärernas uppfattning att
alla möjligheter att främja denna handel bör tas till vara men ansett att
någon särskild framställning till regeringen inte var påkallad.

Enligt utskottets mening finns det fortfarande fog för ett sådant ställningstagande
från riksdagens sida. Utskottet vill emellertid tillägga att det
finns tendenser i utvecklingen av den svenska östhandeln, bl. a. det tilltagande
underskottet och de ökande kraven på motköpsaffärer, som gör att
det kan vara motiverat att överväga om inte samhället kan utveckla nya
eller effektivera bestående instrument för en samordning av de kommersiella
förbindelserna med statshandelsländerna. Även det alternativ till
lösning av samordningsproblemet som föreslås i motionen bör därvid
kunna prövas. Utskottet utgår från att regeringen har frågan under uppsikt.
Något särskilt uttalande till regeringen i denna sak synes inte erforderligt,
varför motionen avstyrks av utskottet.

CECA-avtalet

I motion 1982/83:2149 (fp) föreslås att regeringen skall undersöka hur
förutsättningarna för den verkstadsmekaniska industrin i övre Norrland

NU 1983/84:14

kan förbättras inom det s. k. CECA-avtalets ram. Av motiveringen, som
finns i motion 1982/83:2147, framgår att motionärerna tänker sig att man
genom ändringar i systemet med s. k. basorter skall nedbringa transportkostnaderna
för denna industri.

Sverige har genom frihandelsavtalet med Europeiska kol- och stålgemenskapen,
CECA, förbundit sig att tillämpa de pris- och transportregler
som gäller i EG. Enligt dessa regler skall fraktkostnaderna beräknas från
baspunkten till den ort där godset levereras. Baspunkten behöver inte vara
samma ort som verksorten. Varje producent väljer baspunkt eller baspunkter
för sin produkt. Valet sker med hänsynstagande till bl. a. producentens
och konsumentens lokalisering och till exportmöjligheterna. Av de två
förekommande baspunkterna för det handelsfärdiga stålet är Sundsvall
den nordligaste.

Utskottet vill erinra om att man, när frihandelsavtalet ingicks, förutsåg
att den norrländska verkstadsindustrin med det valda baspunktssystemet
skulle drabbas av orimligt höga fraktkostnader, eftersom verkens baspunkter
låg i södra Sverige, men räknade med att de negativa konsekvenserna
skulle motverkas genom inrättandet år 1974 av det statliga regionalpolitiska
transportstödet. Som framgår av yttrandet från kommerskollegium
har frågan om en utökning av antalet baspunkter tagits upp i diskussioner
inom kollegiets CECA-nämnd. Det har dock inte varit aktuellt att
öka antalet baspunkter i övre Norrland, bl. a. med hänsyn till förefintligheten
av transportstödet. Utskottet vill framhålla att den omständigheten
att sådant stöd utgår i samband med leveranser från övre Norrland inte
hindrar att kostnadsskillnaderna netto ändå kan vara stora, till nackdel för
norrlandsindustrierna. Möjligheterna att få till stånd en ändring av baspunktssystemet
av det slag som motionärerna synes förorda måste dock
anses vara högst begränsade. Utskottet vill i stället, i likhet med kommerskollegium,
peka på möjligheten av att transportstödet förändras i en riktning
som gynnar industrierna i övre Norrland. Som framhålls i yttrandet
kan vidare diskussioner om ändringar i kollegiets tillämpning av CECA:s
prisregler initieras av förbrukarnas representant i CECA-nämnden.

Med hänsyn till det anförda finner utskottet det inte motiverat att
riksdagen gör en sådan framställning till regeringen som föreslås i motion
1982/83:2149 (fp). Denna avstyrks således.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande nordiskt industri- och handelssamarbete

att riksdagen avslår motion 1982/83:178 samt motion 1982/
83:1588 yrkande 7 i ifrågavarande del och motion 1982/83:1602
yrkande 1,

NU 1983/84:14

2. beträffande Nordiska investeringsbanken
att riksdagen

a) med bifall till proposition 1983/84:25 bilaga 4

dels godkänner att svenska staten ikläder sig betalningsansvaret
för Sveriges andel, uppgående till 165,6 miljoner särskilda dragningsrätter
(SDR), av höjningen av Nordiska investeringsbankens
grundkapital, och ställer 12,06 miljoner SDR till bankens
förfogande inom överenskomna tidsfrister,
dels till Höjning av grundkapitalet i Nordiska investeringsbanken
på tilläggsbudget I till statsbudgeten för budgetåret 1983/84 under
sjunde huvudtiteln anvisar ett förslagsanslag av 32 000 000
kr.,

b) avslår motion 1982/83:1602 yrkande 2,

3. beträffande regional industripolitik
att riksdagen avslår

a) motion 1982/83:690,

b) motion 1982/83:1662,

c) motion 1982/83:2180 yrkande 3,

4. beträffande företagszoner

att riksdagen avslår motion 1982/83:1588 yrkande 7 i ifrågavarande
del,

5. beträffande statligt handels- och bytesbolag
att riksdagen avslår motion 1982/83:2041,

6. beträffande CECA-avtalet

att riksdagen avslår motion 1982/83:2149.

Stockholm den 9 december 1983
På näringsutskottets vägnar
NILS ERIK WÅÅG

Närvarande: Nils Erik Wååg (s), Tage Sundkvist (c), Gunnar Nilsson i
Stockholm (s), Lilly Hansson (s), Erik Hovhammar (m), Lennart Pettersson
(s), Wivi-Anne Radesjö (s), Karl-Erik Häll (s). Per Westerberg (m),
Christer Eirefelt (fp), Jörn Svensson (vpk), Birgitta Johansson (s), PerRichard
Molén (m), Nic Grönvall (m) och Per-Ola Eriksson (c).

Reservationer

1. Nordiskt industri- och handelssamarbete (mom. 1)

Tage Sundkvist (c), Erik Hovhammar (m), Per Westerberg (m), Christer
Eirefelt (fp), Per-Richard Molén (m), Nic Grönvall (m) och Per-Ola Eriksson
(c) anser

NU 1983/84:14

dels att deri del av utskottets yttrande på s. 36 som börjar med ”När det”
och slutar med ”aktuella delar" bort ha följande lydelse:

Enligt utskottets uppfattning är det av vikt att riksdagen genom ett
uttalande markerar betydelsen av att det pågående utredningsarbetet i
dessa ämnen slutförs och resulterar i konkreta resultat på de berörda
lagstiftningsområdena. Ett sådant uttalande ter sig särskilt angeläget mot
bakgrund av att utvecklingen av det nordiska samarbetet har avstannat till
följd av brist på politiska initiativ och regeringens demonstrerade ljumma
inställning till frågan om inrättande av en gemensam nordisk aktiemarknad.
Riksdagens önskemål bör härvidlag sammanfalla med de synpunkter
som utskottet i det föregående har givit uttryck åt och som i allt väsentligt
överensstämmer med de förslag som har framlagts i motion 1982/83:178
(m) samt i motionerna 1982/83:1588 (m) och 1982/83:1602 (c) i här berörda
delar.

dels att utskottet under 1 bort hemställa

1. beträffande nordiskt industri- och handelssamarbete

att riksdagen med anledning av motion 1982/83:178, motion
1982/83:1588 yrkande 7 i ifrågavarande del och motion 1982/
83:1602 yrkande 1 som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört.

2. Företagszoner (mom. 4)

Tage Sundkvist (c), Erik Hovhammar (m), Per Westerberg (m), Christer
Eirefelt (fp), Per-Richard Molén (m), Nic Grönvall (m) och Per-Ola Eriksson
(c) anser

dels att den del av utskottets yttrande som börjar på s. 38 med ”Utskottet
erinrar” och slutar på s. 39 med ”denna del” bort ha följande lydelse:

Utskottet finner det angeläget att Sverige inte hamnar på efterkälken när
det gäller att presentera attraktiva lösningar för att främja utländsk företagsetablering
i landet. Enligt utskottets mening kan inrättandet av företagszoner
(exportzoner etc.) visa sig vara en framkomlig väg när det gäller
att locka till sig utländska investeringar. Utskottet vill framhålla att riksdagen
genom sitt beslut att befria företagen i Svappavaara från lagstadgade
socialavgifter i tio år redan i princip har accepterat idén om en företagszon
i den nyss beskrivna bemärkelsen. Det är emellertid enligt utskottets
mening tvivelaktigt om den nuvarande frihandelslagstiftningen medger att
företagszoner efter anglosachsisk förebild inrättas. Mot bakgrund av det
anförda finner utskottet det önskvärt att regeringen överväger hur tillkomsten
av företagszoner kan främjas genom lagstiftningsåtgärder eller på
annat sätt. En utgångspunkt bör därvid vara att utlandsägda företag inte
skall ges förmåner som konkurrerande svenskägda företag inte åtnjuter.

NU 1983/84:14

Riksdagen bör rikta ett uttalande av denna innebörd till regeringen.
Härigenom blir det aktuella önskemålet i motion 1982/83:1588 (m) tillgodosett.

dels att utskottet under 4 bort hemställa

4. beträffande företagszoner

att riksdagen med anledning av motion 1982/83:1588 yrkande 7
i ifrågavarande del som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört.

3. Statligt handels- och bytesbolag (mom. 5)

Tage Sundkvist (c), Erik Hovhammar (m), Per Westerberg (m), Christer
Eirefelt (fp), Per-Richard Molén (m), Nic Grönvall (m) och Per-Ola Eriksson
(c) anser att den del av utskottet yttrande på s. 39 som börjar med
”Enligt utskottets” och slutar med ”av utskottet” bort ha följande lydelse:
Utskottet anser att de speciella problem som är förknippade med handel
med östländerna inte löses genom inrättande av ett sådant bolag som
föreslås i motionen. F. n. utmärks Sveriges handelsutbyte med de socialistiska
staterna bl. a. av ett ökande underskott och av ökade krav på motköpsaffärer.
Underskottet är närmast en följd av oljepriserna och torde
inte kunna motverkas genom att ytterligare en byråkratisk instans skjuts in
mellan leverantörer och köpare. Kravet på motköpsarrangemang medför
givetvis vissa problem för svenska exportörer. Enligt utskottets uppfattning
har man dock inom näringsiivet redan funnit former för att bemästra
denna situation. Utskottet vill i detta sammanhang erinra om att det sedan
länge Finns ett företag som har specialiserat sig på motköpsaffärer, nämligen
AB SUKAB. Även framgent bör det ankomma på de exporterande
företagen att utan statlig inblandning åstadkomma den nödvändiga samordningen.
Motion 1982/83:2041 (vpk) avstyrks följaktligen.

4. Statligt handels- och bytesbolag (mom. 5)

Jörn Svensson (vpk) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 39 som börjar med ”Enligt
utskottets” och slutar med ”av utskottet” bort ha följande lydelse:

Utskottet delar motionärernas uppfattning att det ligger en fara i att den
svenska utrikeshandeln alltmer orienterar sig mot USA och Västeuropa.
Att handelsutbytet med öststaterna och andra statshandelsländer på alla
sätt främjas ter sig mot denna bakgrund som mycket angeläget. Sveriges
andel av OECD-ländernas export till Östeuropa har som framgått av det
föregående minskat under 1970-talet. En orsak härtill torde vara att en stor
del av öststaternas import gäller stora kompletta projekt, där större exportländer
har lättare att göra sig gällande. Det är enligt utskottets mening

NU 1983/84:14

uppenbart att det på svensk sida måste skapas en organisation som förmår
hålla samman de insatser från skilda företag som behövs för att Sverige
skall kunna konkurrera om sådana order. Det är likaså uppenbart att en
dylik organisation skulle förlänas en större tyngd om den helt eller till
övervägande del ägdes av staten. Mot bakgrund härav anser utskottet att
regeringen bör uppmanas att ta initiativ till bildandet av ett statligt handels-
och bytesbolag. Utskottet tillstyrker sålunda motion 1982/83:2041
(vpk).

dels att utskottet under 5 bort hemställa

5. beträffande statligt handels- och bytesbolag

att riksdagen med anledning av motion 1982/83:2041 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

NU 1983/84:14

Innehåll

Ärendet 1

Propositionen 1

Motionsyrkanden 1

Nordiskt industri- och handelssamarbete 2

Motionerna 1982/83:178, 1982/83:1588 och 1982/83:1602 2

Valutaregleringen — gällande ordning och praxis 3

Utredningsarbete inom Nordiska rådet m. m 5

Inledning 5

Valutareglering m. m 5

Etableringsfrågor 9

Gemensam nordisk aktiemarknad 10

Utredning inom de nordiska industriförbunden 10

Nordiska rådet 11

Nordisk aktiebolagsform 11

Nordiska investeringsbanken 13

Allmänt om bankens verksamhet 13

Höjning av Nordiska investeringsbankens grundkapital 15

Initiativ av de nordiska samarbetsministrarna m. m 15

Betänkande av direktinvesteringskommittén 16

Tidigare riksdagsbehandling 16

Regional industripolitik 18

Motionerna 1982/83:690, 1982/83:1662 och 1982/83:2180 18

Tidigare riksdagsbehandling 19

Vissa uppgifter om det s. k. Nordkalottsamarbetet 20

Företagszoner 21

Motion 1982/83:1588 21

Bakgrund 22

Gällande ordning beträffande frihamnar 22

Tidigare riksdagsbehandling 24

Statligt handels- och bytesbolag 25

Motion 1982/83:2041 25

Vissa uppgifter om handeln med Östeuropa 25

Inledning 25

Öst-västhandeln 25

Sveriges handel med Östeuropa 27

Statistiska uppgifter 27

Officiella handelskontakter 28

Handelsrestriktioner m. m 28

Tidigare riksdagsbehandling 29

SUKAB 30

Utvärdering av de regionala exportsäljbolagen 31

NU 1983/84:14 46

CECA-avtalel 32

Avtalets innebörd såvitt avser fraktkostnader 32

Motion 1982/83:2149 33

Yttrande av kommerskollegium 33

Utskottet 34

Inledning 34

Nordiskt industri- och handelssamarbete 34

Nordiska investeringsbanken 36

Regional industripolitik 37

Företagszoner 38

Statligt handels- och bytesbolag 39

CEC A-avtalet 39

Hemställan 40

Reservationer 41

1. Nordiskt industri- och handelssamarbete (m, c, fp) 41

2. Företagszoner (m, c, fp) 42

3. Statligt handels- och bytesbolag (m, c, fp) 43

4. Statligt handels- och bytesbolag (vpk) 43

LiberTryck Stockholm 1983