om inriktningen av konsumentpolitiken (prop. 1985/86:100, bil. 9, C 4 och C 5,prop. 1985/86:121) (Betänkande 1985/86:LU34 Lagutskottet)

Lagutskottets betänkande
1985/86:34

om inriktningen av konsumentpolitiken
(prop. 1985/86:100, bil. 9, C 4 och C 5,
prop. 1985/86:121)

1985/86: 34

Sammanfattning

I betänkandet behandlar utskottet dels proposition 1985/86:100 i vad avser,
i avvaktan på särskild proposition i ämnet, preliminärt beräknade anslag
till konsumentverket och allmänna reklamationsnämnden, dels proposition
1985/86:121 vari lämnas förslag om konsumentpolitikens mål och inriktning,
förslag till omorganisation av konsumentverket samt förslag till anslag
till konsumentverket och allmänna reklamationsnämnden, dels 11
motioner väckta med anledning av proposition 121, dels 13 fristående
motioner.

Under beredningen av ärendet har utskottet vid hearings med konsumentverket
och allmänna reklamationsnämnden inhämtat synpunkter på
förslagen i proposition 121 och motionerna. Utskottet har vidare vid besök
i Landskrona inhämtat upplysningar om ett lokalt projekt för reklamationshantering.
Till utskottet har inkommit skrivelser från Scientologikyrkan i
Stockholm och Skånes handelskammare.

Utskottet tillstyrker förslaget om konsumentpolitikens mål och inriktning,
förslaget till omorganisation av konsumentverket och förslaget till
anslag till konsumentverket. 1 fråga om allmänna reklamationsnämnden
föreslår utskottet med anledning av motioner från m, fp och vpk ett i
förhållande till regeringens förslag med 400000 kr. förhöjt anslag. Vidare
föreslås att regeringen med anledning av en motion (s) ges till känna att
regeringen i fråga om marknadsföringen av s. k. personlighetskurser noggrant
bör följa utvecklingen och vidta de åtgärder som kan bli erforderliga.

Till betänkandet har fogats 30 reservationer, varav 7 (m, fp, c), 4 (m, fp),
3 (fp, c), 10 (m), 2 (fp) och 4 (c) samt fyra särskilda yttranden.

Propositionerna

I proposition 1985/86:100 bilaga 9 (finansdepartementet) punkterna C 4
och C 5 föreslår regeringen att riksdagen

dels, i avvaktan på särskild proposition i ämnet, till Konsumentverket
för budgetåret 1986/87 beräknar ett förslagsanslag av 45651000 kr.,
dels, i avvaktan på särskild proposition i ämnet, till Allmänna reklamationsnämnden
för budgetåret 1986/87 beräknar ett förslagsanslag av
8262 000 kr.

1 Riksdagen 1985/86. 8 sami. Nr 34

I proposition 1985/86:121 föreslår regeringen (finansdepartementet) att LU 1985/86: 34
riksdagen

1. godkänner den inriktning av konsumentpolitiken som föredragande
statsrådet Bengt K. Å. Johansson har förordat,

2. godkänner huvuddragen i den omorganisation av konsumentverket
som föredraganden har förordat,

3. till Konsumentverket för budgetåret 1986/87 under sjunde huvudtiteln
anvisar ett förslagsanslag av 50001000 kr.,

4. till Allmänna reklamations nämnden för budgetåret 1986/87 under
sjunde huvudtiteln anvisar ett förslagsanslag av 8424000 kr.

Motionsyrkanden

Motioner väckta med anledning av proposition 121

Motion 1985/86:400 av Allan Ekström (m) vari yrkas

1. att riksdagen avslår förslaget att beskära anslaget till allmänna reklamationsnämnden
med 700000 kr. och överför motsvarande belopp från
anslaget till konsumentverket,

2. att riksdagen avslår förslaget i vad det ger konsumentvägledare befogenhet
att hantera rättstvister mellan enskilda på grund av köp eller rättshandling.

Motion 1985/86:401 av Birgitta Hambraeus (c) vari yrkas att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad som i motionen anförts om en
bredare information till konsumenterna som hjälper dem ta större ansvar.

Motion 1985/86:402 av Per-Olof Strindberg m. fl. (m) vari yrkas

1. att riksdagen godkänner den i motionen förordade inriktningen av
konsumentpolitiken,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om konsumentverkets verksamhet,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om allmänna reklamationsnämndens verksamhet,

4. att riksdagen till Konsumentverket för budgetåret 1986/87 under sjunde
huvudtiteln anvisar ett förslagsanslag av 45651 000 kr.,

5. att riksdagen till Allmänna reklamationsnämnden för budgetåret
1986/87 under sjunde huvudtiteln anvisar ett förslagsanslag av 9124000
kr.,

6. att riksdagen beslutar att hos regeringen anhålla om förslag i besparingssyfte
som syftar till sammanslagning av statens pris- och kartellnämnd
och konsumentverket i enlighet med vad som anförts i motionen.

Motion 1985/86:403 av Maj-Lis Lööw m. fl. (s) vari yrkas att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad som i motionen anförts om
behovet av en lagstiftning mot könsdiskriminerande reklam.

Motion 1985/86:404 av Kersti Johansson m. fl. (c) vari yrkas

1. att riksdagen beslutar som sin mening ge regeringen till känna vad

som i motionen anförs om obligatorisk teoretisk och praktisk undervisning LU 1985/86: 34
i ämnet konsumentkunskap på samtliga av gymnasieskolans linjer,

2. att riksdagen beslutar uttala vad i motionen anförs om ett primärkommunalt
ansvar för den lokala konsumentverksamheten,

3. att riksdagen beslutar med avslag på propositionen i denna del uttala
behovet av en regional konsumentpolitisk verksamhet så som i motionen
anförs,

4. att riksdagen beslutar av regeringen begära förslag till medelsanvisning
så att hushållningssällskapens konsumentupplysande verksamhet kan
bevaras och utvecklas,

5. att riksdagen beslutar om sin mening ge regeringen till känna vad i
motionen anförs om konsumentverkets ansvar för information och råd till
de lokala kommunala konsumentorganen samt behovet av medel till verket
för denna verksamhet,

6. att riksdagen beslutar som sin mening ge regeringen till känna vad i
motionen anförs om konsumentverkets ansvar för utbildning av konsumentvägledare,

7. att riksdagen beslutar som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförs om betydelsen av ett bevarat glesbygdsstöd,

8. att riksdagen beslutar avslå förslaget om inrättande av ett partssammansatt
råd att knytas till allmänna reklamationsnämnden,

9. att riksdagen beslutar som sin mening uttala vad i motionen anförs
om det konsumentpolitiska verksamhetsområdet samt behovet av fri konkurrens
mellan privat och offentlig varu- och tjänsteproduktion,

10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförs om behovet av stimulans för lokal produktion och decentralisering
av produktionsresurserna.

Motion 1985/86:405 av Ulla Orring m.fl. (fp) vari yrkas, såvitt nu är i
fråga,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts angående ett stärkt konsumentinflytande över den offentliga sektorns
produktion av varor och tjänster,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts angående konsumentverkets framtida verksamhet,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts angående en förlängning av konsumtionslinjen samt ett bibehållande
av specialkurserna,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att särskilda medel inte bör ges till studieförbunden för utbildning
av förtroendevalda,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att inga särskilda medel bör tillskjutas konsumentverket för att
följa utvecklingen av s.k. livsstilsreklam,

7. att riksdagen hos regeringen begär att konsumentverket får i uppdrag
att arbeta för ett system med frivillig varudeklaration för vissa varor,

8. att riksdagen hos regeringen begär att konsumentverket får i uppdrag
att tillsammans med televerket studera hur konsumentinformation kan

komma konsumenterna tili del genom datatekniken i enlighet med vad i LU 1985/86: 34
motionen anförts,

10. att riksdagen avslår förslaget om inrättande av ett särskilt råd knutet
till allmänna reklamationsnämnden,

11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
övrigt anförts i motionen om inriktningen av konsumentpolitiken.

12. att riksdagen beslutar att till Konsumentverket för budgetåret 1986/

87 under sjunde huvudtiteln anvisa ett i förhållande till regeringens förslag
med 700000 kr. reducerat anslag om 49300000 kr.,

13. att riksdagen beslutar att till Allmänna reklamationsnämnden för
budgetåret 1986/87 under sjunde huvudtiteln anvisa ett i förhållande till
regeringens förslag med 700000 kr. förhöjt anslag om 9 124000 kr.

Yrkande 1 i motionen har överlämnats till näringsutskottet och yrkande
9 till kulturutskottet.

Motion 1985/86:406 av Lars Werner m. fl. (vpk) vari yrkas

1. att riksdagen hos regeringen hemställer om erforderliga åtgärder för
att möjliggöra kommunernas utbyggnad av den egna konsumentverksamheten
i enlighet med vad som anförs i motionen,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförs om allmänna reklamationsnämndens fortsatta verksamhet,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförs om en höjning av reklamskatten.

Motion 1985/86:407 av Roland Sundgren (s> vari yrkas att riksdagen som
sin mening ger regeringen till känna vad som i motionen anförts om att
information om varors miljövänlighet bör komma till stånd samt att regeringen
anger vilket ämbetsverk som skall ha ansvaret härför.

Motion 1985/86:408 av Marianne Carlström (s) vari yrkas att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad som i motionen anförts om
behovet av rimliga resurser, utbildade lärare och klara direktiv.

Motion 1985/86:409 av Grethe Lundblad m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad som i motionen anförts om
behovet av lagstiftning inom konsumentpolitiken.

Motion 1985/86:410 av Roland Sundgren m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om
ytterligare åtgärder för att trygga alla kategorier av konsumenters tillgång
till dagligvarubutik inom rimligt avstånd från sin bostad.

Motioner väckta under allmänna motionstiden

Motion 1985/86: L204 av Oswald Söderqvist (vpk) vari yrkas att riksdagen
hos regeringen hemställer om åtgärder för att begränsa kommersialiseringen
av julfirandet.

Motion 1985/86: L225 av Kurt Ove Johansson och Lars-Erik Lövdén (båda

s) vari yrkas att riksdagen hos regeringen anhåller om förslag till lag om 4

klarprismärkning inom dagligvaruhandeln.

Motion 1985/86: L231 av Torgny Larsson (s) vari yrkas att riksdagen hos
regeringen anhåller om förslag till lag om förbud mot försäljning av krigsleksaker.

Motion 1985/86: L234 av Grethe Lundblad m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen
uttalar sig för en förstärkning av lagstiftningen om prisinformation.

Motion 1985/86: L241 av Erkki Tammenoksa m. fl. (s) vari yrkas

1. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändring i konsumentkreditlagen
med innebörden att kontokrediter skall betalas med lägst en
tiondel av skulden och under minst tio av årets månader,

2. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändring i konsumentkreditlagen
med innebörden att minsta tillåtna betalning skall vara 200 kr.,

3. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändring i konsumentkreditlagen
med innebörden att vid köp av vara av värde över I 000 kr. på
kreditkort kreditkostnaden skall anges i kronor.

Motion 1985/86: L242 av Kersti Johansson m.fl. (c) vari yrkas att riksdagen
beslutar att 500000 kr. anslås till den verksamhet som hushållningssällskapen
bedriver inom hem- och hushållsområdet, att utgå ur förslagsanslaget
till konsumentverket enligt proposition 1985/86:100, bil. 9.

Motion 1985/86: L250 av Nils Berndtson och Tore Claeson (båda vpk) vari
yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts rörande prismärkning av varor i butikerna.

Motion 1985/86: L252 av Gunnar Björk i Gävle och Gunnel Jonäng (båda c)
vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär ett förslag om stöd för den
hemkonsulentverksamhet som bedrivs av hushållningssällskapen.

Motion 1985/86: L260 av Margitta Edgren m. fl. (fp) vari - med hänvisning
till vad som anförts i motion K412 - yrkas att riksdagen som sin mening
ger regeringen till känna vad som anförts om normarbete kring datorstödda
varuöversikter riktade direkt till konsument.

Motion 1985/86: L280 av Olle Westberg m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen
hos regeringen begär en utredning om hur samhället skall möta utbudet av
oseriösa s. k. personlighetskurser och likartad verksamhet.

Motion 1985/86: L281 av Gudrun Norberg (fp) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att hushållningssällskapen
bör få statsbidrag för hemkonsulenter till minst 60% av
lönekostnaden,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att nämnda
statsbidrag finansieras genom handelsgödsels- och växtskyddsmedelsavgifterna.

Motion 1985/86: Ub840 av Ulla Orring m.fl. (fp) vari yrkas, såvitt nu är i
fråga,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om forskning på det konsumentpolitiska området.

Motionsyrkandet har av utbildningsutskottet överlämnats till lagutskottet.

LU 1985/86: 34

Motion 1985/86: L284 av Ulla Orring m.fl. (fp) vari - med hänvisning till LU 1985/86: 34
vad som anförts i motion Ub840 — yrkas att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad som anförts om produktkvalitetsinformation särskilt
för livsmedel.

Yttranden från andra utskott

I ärendet har lagutskottet inhämtat yttranden från konstitutionsutskottet,
skatteutskottet, utbildningsutskottet och näringsutskottet. Yttrandena har
fogats till betänkandet som bilaga I-bilaga 4.

Utskottet

Inledning

Riktlinjer för den statliga konsumentpolitiken fastställdes år 1972 (prop.
1972:33, NU 40). Enligt 1972 års riksdagsbeslut skulle målet för konsumentpolitiken
vara att stödja konsumenterna och förbättra deras ställning
på marknaden. I första hand skulle detta mål söka nås genom att hushållens
möjlighet att planera den egna verksamheten förbättrades, något som
kunde ske genom att hushållen försågs med bättre information om marknadens
utbud och om olika sätt att tillgodose de egna behoven. Den producentpåverkan
som konsumentmyndigheterna skulle utöva borde i första
hand åstadkommas genom ett frivilligt samarbete med näringslivet i
obundna former. Konsumentpolitiken skulle också inriktas på att ta till
vara svaga gruppers intressen. I riksdagsbeslutet förespråkades vidare en
utbyggnad av den kommunala konsumentverksamheten. I samband med
att riktlinjerna för den framtida konsumentpolitiken fastställdes inrättades
konsumentverket som central förvaltningsmyndighet för konsumentfrågor.

År 1975 drogs närmare riktlinjer upp för den kommunala konsumentverksamheten
(prop. 1975:40, NU 26). Riktlinjerna syftade till en väsentlig
utbyggnad av kommunernas medverkan i konsumentpolitiken. I propositionen
hade också föreslagits en indragning av hemkonsulenttjänsterna vid
länsstyrelserna men förslaget i denna del avvisades av riksdagen. Konsumentverket
fick därvid sin nuvarande uppbyggnad, vilket innebar bl. a. att
verkets chef även blev konsumentombudsman (KO). Allmänna reklamationsnämnden,
som inrättats på försök år 1968, var till en böljan knuten till
konsumentverket men blev den 1 januari 1981 en självständig statlig myndighet.
Hemkonsulentverksamheten vid länsstyrelserna upphörde vid utgången
av år 1984.

På det konsumentpolitiska området har också skett en intensiv lagstiftningsverksamhet
av såväl marknadsrättslig som civilrättslig natur. Inom
den marknadsrättsliga lagstiftningen är av särskild betydelse den år 1975
tillkomna marknadsföringslagen, som ersatte lagen om otillbörlig marknadsföring
från år 1970. Marknadsföringslagen liksom även 1971 års lag om
avtalsvillkor i konsumentförhållanden har till syfte att skydda konsumen -

terna som kollektiv genom att påverka företagens marknadsföring samt LU 1985/86:34

deras avtalsvillkor och därvid främst de villkor som ingår i de på olika
områden gällande standardavtalen. Med de båda lagarna som grund träffar
konsumentverket överenskommelser med olika företag och näringslivets
branschorganisationer om förbättringar av marknadsföring och avtalsvillkor.
Konsumentverket utfärdar vidare med stöd av marknadsföringslagen
riktlinjer rörande företagens marknadsföring, information och produktutformning.
En närmare redogörelse för riktlinjesystemet finns intagen i
lagutskottets betänkande LU 1985/86: 10 med anledning av proposition
1984/85:213 med förslag till lag om ändring i marknadsföringslagen m. m.

Som utskottet underströk i sistnämnda ärende är riktlinjerna endast rekommendationer.
Följer ett företag inte i sin verksamhet en riktlinje kan
KO föra talan i marknadsdomstolen som prövar om den av företaget
vidtagna åtgärden strider mot marknadsföringslagen. Marknadsdomstolens
beslut är tvingande.

Den civilrättsliga lagstiftningen på konsumentområdet reglerar förhållandet
mellan näringsidkaren och en enskild konsument. Reglerna är i stor
utsträckning av tvingande natur. I andra fall är de dispositiva. Som exempel
på civilrättslig lagstiftning av särskild betydelse för konsumenterna kan
här nämnas 1973 års konsumentköplag, 1977 års konsumentkreditlag. 1980
års konsumentförsäkringslag samt 1981 års hemförsäljningslag som ersätter
en tidigare hemförsäljningslag från år 1971. Den av riksdagen senast
antagna civilrättsliga lagen på konsumentområdet är konsumenttjänstlagen
som träder i kraft den 1 juli 1986. Lagstiftningsverksamheten på området är
inte avslutad i och med införandet av konsumenttjänstlagen. För närvarande
bereds inom justitiedepartementet bl. a. ett av en särskild kommitté
avgivet förslag till en ny konsumentköplag.

Även om sålunda en rad konsumentpolitiska reformer genomförts sedan
1972 års konsumentpolitiska beslut bygger dock alltjämt den konsumentpolitiska
verksamheten och organisationen av verksamheten på de förutsättningar
som gällde vid 1972 års beslut. Mot bakgrund härav och den
utveckling som därefter skett på såväl det ekonomiska som det tekniska
området tillsattes i mars 1983 den konsumentpolitiska kommittén med
uppdrag att bl. a. ta ställning till de centrala målen för konsumentpolitiken,
vilka prioriteringar som borde gälla och om tyngdpunkten i konsumentpolitiken
behövde förskjutas i någon riktning.

Konsumentpolitiska kommittén avgav i september 1985 betänkandet
(SOU 1985: 32) Hushållning för välfärd, Den framtida konsumentpolitikens
inriktning. Betänkandet har efter sedvanlig remissbehandling lagts till
grund för proposition 121. Till grund för propositionen ligger därjämte en
av konsumentverket i februari 1986 föreslagen omorganisation av verket.

Motivet för förslaget är behovet av en anpassning av verkets organisation
till de nya krav som kommer att ställas på verket och till de resurser verket
disponerar.

I det följande behandlar utskottet de delar av propositionerna 121 och
100 som berörs i motionerna eller som utskottet i övrigt funnit anledning
att kommentera. Vidare behandlas vissa konsumentpolitiska frågor som
tagits upp i motioner väckta under den allmänna motionstiden 1986. 7

Propositionernas huvudsakliga innehåll

LU 1985/86: 34

Proposition 100

I proposition 100 bil. 9 föreslås i avvaktan på beredningen av de frågor som
hänger samman med konsumentpolitiska kommitténs förslag och på en
särskild proposition i ämnet att till konsumentverket och allmänna reklamationsnämnden
beräknas anslag som är oförändrade i förhållande till
anslagen för löpande budgetår.

Proposition 121

I propositionen markeras inledningsvis det samband som finns mellan
pris-, konkurrens- och konsumentpolitik. En fungerande, effektiv konkurrens
erfordras för att skapa sådana förhållanden på marknaden som ger
konsumenterna tillgång till goda och ändamålsenliga varor till så lågt pris
och till så förmånliga villkor i övrigt som är möjliga. I propositionen
understryks att bl. a. konsumentpolitiska insatser behövs för att motverka
de ofullkomligheter som ändock finns i det marknadsekonomiska systemet.
Också den allmänna ekonomiska politikens betydelse för konsumenten
betonas.

I propositionen föreslås att målet för konsumentpolitiken skall vara att
stödja hushållen i deras strävan att effektivt utnyttja sina resurser samt att
stärka konsumenternas ställning på marknaden. Konsumentpolitiken föreslås
sålunda bli tydligare inriktad på hushållsekonomiska frågor och då
särskilt på hushållens baskonsumtion.

Tre särskilt viktiga utvecklingslinjer utpekas i propositionen. För det
första skall den lokala verksamheten ges hög prioritet. Utbyggnaden, som
skall ske genom kommunernas frivilliga åtaganden, bör ha som mål att
konsumentpolitisk verksamhet inrättas i alla kommuner. Vidare bör de
lokala konsumentmyndigheternas arbetsuppgifter och myndigheternas
samarbete med andra intressenter ges större omfattning. Bl. a. föreslås att
reklamationshanteringen decentraliseras ytterligare. För det andra skall
särskilt utsatta grupper stödjas, vilket bl. a. tar sig uttryck i förslag om
ökade insatser från det allmänna när det gäller budgetrådgivning. För det
tredje förordas att fler grupper i samhället engageras i konsumentpolitiken.

Konsumenternas möjligheter att påverka produktion och distribution av
varor och tjänster kan på det sättet förstärkas. Ett ökat engagemang från
organisationer eftersträvas. Vidare föreslås i propositionen att företagen
skall ha ett större ansvar för att förbättra konsumenternas förhållanden.

För att uppnå målet med konsumentpolitiken föreslås vidare särskilda
insatser när det gäller att utveckla konsumenternas kunskaper genom
utbildning, konsumentinformation och information från företagen m.m.

Forskning och andra undersökningar om konsumenternas förhållanden
föreslås få hög prioritet. Konsumentverket föreslås vidare tillföras medel
för vissa åtgärder när det gäller livsstilsreklam och könsdiskriminerande
reklam.

Några organisationsfrågor behandlas i propositionen. Allmänna reklamationsnämnden
föreslås bestå som en självständig central myndighet. 8

För att nämndens verksamhet löpande skall kunna värderas i ett konsu- LU 1985/86:34

mentpolitiskt perspektiv föreslås att ett råd med företrädare för konsumenter,
näringsliv och kommuner knyts till nämnden. En omorganisation
av konsumentverket föreslås också.

För att förverkliga de förslag som lämnas föreslås att konsumentverket
fr. o. m. budgetåret 1986/87 tillförs sammanlagt 1,8 milj. kr. Resurstillskottet
föreslås bli finansierat genom att medel som frigörs hos allmänna
reklamationsnämnden på grund av den ökade decentraliseringen m.m.,
beräknade till 700000 kr. förs över till konsumentverket, genom att andra
överföringar inom sjunde huvudtiteln görs samt genom att verket tillförs
resurser från tionde huvudtitelns anslag för utredningar m. m. Inom konsumentverket
bör vidare vissa resurser omfördelas för att möjliggöra den
inriktning av verksamheten som förordas i propositionen.

Allmänna synpunkter

Den konsumentpolitik som bedrivits sedan 1972 har, såsom framhålls i
propositionen, varit i många avseenden framgångsrik. Här må nämnas att
den allmänna konsumentinformationen ökat väsentligt, att konsumenternas
medvetande också ökat samt att stödet till konsumenterna vid klagomål
utvecklats kraftigt. Vidare har reklamationshanteringen särskilt på
lokal nivå men också på central nivå hos allmänna reklamationsnämnden
kommit att få allt större betydelse. En påtaglig sanering av marknaden har
skett då det gäller marknadsföring och oskäliga avtalsvillkor. Härjämte har
ett systematiskt arbete med produktsäkerhetsfrågor etablerats och med
stöd av bl. a. konsumentverkets riktlinjer har farliga varor stoppats. Genom
den civilrättsliga lagstiftning vilken utskottet inledningsvis redovisat
har konsumenterna fått ett betydande skydd när det gäller den enskilda
köp- eller avtalssituationen.

Att konsumentpolitiken varit framgångsrik innebär emellertid inte att
den skulle vara utan brister. Med hänsyn härtill och till att det gått mer än
tio år sedan 1972 års konsumentpolitiska beslut har det funnits ett behov av
att se över konsumentpolitikens mål och inriktning och att närmare utreda
vilka svagheter som den nuvarande politiken har och hur dessa skall kunna
elimineras. Som utskottet inledningsvis redovisat har en sådan översyn
gjorts av konsumentpolitiska kommittén.

Kommitténs betänkande med förslag till den framtida konsumentpolitikens
inriktning har under remissbehandlingen blivit föremål för en ganska
omfattande kritik. Dels har kritik riktats mot bristen på mer djupgående
analyser av det hittills bedrivna konsumentpolitiska arbetet och avsaknaden
av en mer framtidsinriktad analys av förutsättningarna för konsumentpolitiken.
Dels har beklagats att kommittén redovisat en så omfattande
oenighet också i bedömningen av centrala frågor. Enligt utskottets mening
får kritiken så till vida anses riktig som att det hade varit värdefullt om en
mer djupgående analys av konsumentpolitiken hade kunnat göras. Kommittén
arbetade emellertid under en snäv tidsram. Med hänsyn härtill och
till uppdragets räckvidd var det inte möjligt för kommittén att göra en
sådan mer samlad utvärdering och bedömning av konsumentpolitiken som 9

hade varit önskvärd. Kommitténs arbete i förening med vissa andra utred- LU 1985/86: 34
ningar på det konsumentpolitiska området, t. ex. det av utskottet hösten
1985 behandlade riktlinjearbetet inom konsumentverket, samt de omfattande
remissyttranden som lämnats över kommitténs betänkande utgör
emellertid en god grund för de förslag som nu läggs fram i propositionen.

Utskottet vill stryka under det värdefulla i att riksdagen nu efter snart 15
år åter får ta ställning till ett förslag om konsumentpolitikens mål och
inriktning. Redan det förhållandet att en proposition i ämnet tagits fram
bör kunna vitalisera den konsumentpolitiska debatten. Samtidigt torde ett
nytt konsumentpolitiskt beslut av statsmakterna komma att innebära ett
vidgat stöd åt och en ökad förståelse för konsumentmyndigheternas verksamhet.
Ett konsumentpolitiskt beslut bör också kunna utgöra ett incitament
för enskilda och olika organisationer till ett ökat engagemang i
konsumentpolitiska frågor.

När det gäller propositionens innehåll vill utskottet till en början helt
allmänt uttrycka sin tillfredsställelse över att föredragande statsrådet i
propositionen på ett sätt som tidigare inte skett beskriver konsumentpolitiken
i ett brett samhällsekonomiskt perspektiv och därvid betonar den
utomordentliga betydelse för konsumenterna som den ekonomiska utvecklingen
i samhället har. Det är vidare värdefullt att det i propositionen
kraftigt markeras det nära samband som finns mellan pris-, konkurrensoch
konsumentpolitik. Till propositionens beskrivning av det marknadsekonomiska
systemet och förhållandet mellan konkurrens- och konsumentpolitiken
och de synpunkter därpå som anförs i ett par motioner
återkommer utskoUet i det närmast följande avsnittet.

Konsumentpolitiska kommittén har också, som tidigare nämnts, kritiserats
för bl. a. den stora oenighet som rått i centrala frågor. Under
propositionsarbetet har föredragande statsrådet uppenbarligen sökt nå
mera breda lösningar. Även om propositionen föranlett ett flertal motionsyrkanden
kan utskottet likväl konstatera att det synes hos de politiska
partierna - även om de använder något olika formuleringar - råda en stor
uppslutning kring propositionens förslag att det centrala målet för konsumentpolitiken
skall vara att stödja hushållen i deras strävan att effektivt
utnyttja sina resurser samt att stärka konsumenternas ställning på marknaden.
Sålunda framhålls i motion 402 (m) att målet för konsumentpolitiken
bör vara att stödja konsumenterna i deras ställning på marknaden och att
ge konsumenterna hjälp att utnyttja sina resurser på bästa sätt utifrån egna
prioriteringar. 1 motion 404 (c) understryks att målet för konsumentpolitiken
bör vara att skapa förutsättningar för enskilda konsumenter att medvetet
och effektivt kunna hushålla med sina resurser medan i motion 405 (fp)
framhålls att målet bör vara att underlätta för konsumenten att välja det
som från konsumentens egen utgångspunkt är rationellt och se till att den
information och de kunskaper som konsumenten behöver för att fatta
rationella beslut föreligger.

Även när det gäller de i propositionen utpekade tre huvudlinjerna för
konsumentpolitiken, nämligen utveckling av den lokala konsumentpolitiska
verksamheten, stöd åt särskilt utsatta grupper bl. a. genom budgetrådgivning
samt ett engagemang i konsumentpolitiken av fler grupper i 1

samhället råder en bred uppslutning. De synpunkter som härvidlag anförs i
de tre ovannämnda motionerna markerar i huvudsak vissa nyansskillnader
och skillnader i den vikt man vill fästa vid en del av huvudlinjerna. Enligt
utskottets mening är det inte minst för de konsumentvårdande organens
verksamhet värdefullt att det sålunda råder en stor politisk uppslutning om
den grundläggande inriktningen av konsumentpolitiken. Utskottet återkommer
till en del av motionärernas synpunkter i de följande avsnitten
liksom till vissa speciella frågor där meningarna är betydligt mer delade.

I detta avsnitt vill utskottet avslutningsvis understryka att konsumentverket
spelar en viktig roll när det gäller att omsätta förslagen i propositionen
i praktiskt handlande. I viss mån innebär förslagen att andra prioriteringar
än som tillämpats hittills måste göras. Utskottet kommer att närmare
behandla konsumentverkets verksamhet i samband med att utskottet
behandlar förslaget om omorganisation av verket.

Marknadsekonomi och konkurrenspolitik m. m.

Konsumentpolitiken bedrivs som framgår av det tidigare anförda inom det
marknadsekonomiska systemet. Effektiviteten i det systemet är därför av
största betydelse för konsumenterna. I propositionen (s. 7) anförs att
marknadsekonomin i praktiken har många brister, som på olika sätt försämrar
konsumenternas situation. Föredragande statsrådet hänvisar härvidlag
till vad kommittén anfört och han ansluter sig i huvudsak till den
beskrivning av bristerna i marknadsekonomin som kommittén lämnat. En
politik i konsumenternas intresse bör, framhåller statsrådet, ta fasta på
marknadsekonomins goda sidor och främja dessa. Centralt är därvid ”att
konsumentintresset kanaliseras så att produktion och konsumtion anpassas
till det” och att konkurrensen är god. Statsrådet anför vidare att
marknadsekonomins brister måste korrigeras på ett sådant sätt att en
rättvisare fördelning av både materiella och icke materiella tillgångar och
en god hushållning med natur- och produktionsresurser uppnås.

Särskild uppmärksamhet ägnas i propositionen åt konkurrenspolitiken. I
ett särskilt avsnitt (avsnitt 3.2) behandlas sambandet mellan pris-, konkurrens-
och konsumentpolitik. Konkurrenspolitiken skall medverka till att
effektiviteten inom näringslivet främjas och priserna pressas. Som en
positiv effekt nämns att konkurrensen kan driva fram en bredd i utbudet.
Härigenom ökar konsumenternas möjligheter att träffa rationella val men
också deras svårigheter. Konsumentpolitiska åtgärder kan, anförs det, ofta
leda till förbättrad pris- och prestationskonkurrens, men de kan också i
vissa fall begränsa konkurrensen så att det uppstår negativa konsekvenser
för konsumenterna. Sammanfattningsvis slås det i propositionen fast att
fortsatta och intensifierade insatser för att befrämja konkurrensen är av
central betydelse för konsumenterna. Härvid erinras om de uppgifter som
fullgörs av statens pris- och kartellnämnd (SPK) och näringsfrihetsombudsmannen
(NO).

Marknadsekonomin och konkurrenspolitiken diskuteras i motionerna
402 (m) och 405 (fp).

I den förra motionen anförs vissa betänkligheter mot resonemanget om

LU 1985/86:34

marknadsekonomins brister. Motionärerna vill för sin del särskilt betona LU 1985/86: 34
fördelarna med det marknadsekonomiska systemet. 1 ett sådant system har
konsumenten en stark ställning och det är. framhålls det, konsumenterna
som ytterst avgör utbudet av varor. Marknadsekonomin i Sverige är visserligen
inte helt fri från brister. Sålunda kan felaktigt utformad reklam
eller olika konkurrenshämmande faktorer ge negativa effekter. Dessa kan
dock motverkas bl. a. genom lämplig lagstiftning. Kvar står emellertid,
hävdar motionärerna, att marknadsekonomin har visat sig överlägsen alla
andra ekonomiska system när det gäller att anpassa produktionen av varor
och tjänster till konsumenternas önskemål och att hålla kostnaderna nere.

I motionen uttalas vidare om konkurrenspolitiken att den i större utsträckning
än i dag bör ses som ett viktigt konsumentpolitiskt medel.

I motion 405 framhålls bl. a. att marknadsekonomin förvisso inte löser
alla problem, men motionärerna tror dock inte att konsumenternas intressen
bäst tillvaratas genom den typ av förhandlingar som förespråkas i
propositionen. Motionärerna motsätter sig därför att man försöker främja
konsumenternas intressen genom ”en fördjupning av den svenska
förhandlingsekonomin" som vidgar fältet för ett politiskt och ekonomiskt
maktspel mellan olika intressegrupper. Motionärerna varnar för att samhällsingripanden
av detta slag kan ge upphov till en kumulativ process som
urholkar marknadsekonomins förmåga att fungera. Den bästa konsumentpolitiken
är i stället, menar motionärerna, att skapa goda förutsättningar
för konkurrens. Monopol, kartellbildningar och prissamverkan motverkas
bäst genom en lagstiftning mot konkurrensbegränsning. Samhället bör,
sägs det avslutningsvis i detta avsnitt av motionen, begränsa sig till att
ange spelreglerna på den fria marknaden i syfte att främja marknadsekonomins
existens och funktionssätt.

Beträffande båda motionerna gäller att de ovan refererade synpunkterna
avses komma till uttryck i de riktlinjer för konsumentpolitiken som motionärerna
begär att riksdagen skall uttala sig för (yrkande 1 resp. yrkande
11).

1 sitt yttrande till lagutskottet anser näringsutskottet (bilaga 4) att propositionen
ger en korrekt och realistisk bild av konsumentpolitikens allmänna
förutsättningar. Det föreligger inte något förslag om att det marknadsekonomiska
systemet skall uppges eller väsentligen förändras. Marknadsekonomins
brister får man dock inte bortse från. Enighet tycks råda om att
dessa brister i första hand bör bekämpas genom lagstiftning och att konkurrenslagstiftningen
därvid spelar en nyckelroll. Näringsutskottet vill
från sina utgångspunkter understryka det som i propositionen sägs om
effektiv konkurrens som ett led i konsumentpolitiken. Fortsatta och intensifierade
insatser för att befrämja konkurrensen bör alltså utgöra ett viktigt
inslag i denna politik. Något särskilt uttalande av riksdagen om att detta
bör vara fallet ”i större utsträckning än i dag” - såsom sägs i motion 402
(m) - eller att monopoltendenser etc. skall motverkas genom ”en lagstiftning
mot konkurrensbegränsning” - såsom sägs i motion 405 (fp) - finner
näringsutskottet inte motiverat. En sådan lagstiftning finns ju sedan länge.

Någon närmare vägledning skulle regeringen och de konsumentpolitiska

organen inte få genom uttalanden av detta slag. Gentemot den förstnämnda 12

motionen vill näringsutskottet framhålla att moderata samlingspartiet vid
tillkomsten av den nuvarande konkurrenslagen (1982:729) motsatte sig en
viktig del av denna, nämligen bestämmelserna om fusionskontroll (NU
1981/82:55 res. 1). Motionärernas plädering för att konkurrenspolitiken
skall utnyttjas ”i större utsträckning än i dag” ter sig mot denna bakgrund
inte helt övertygande.

Lagutskottet ansluter sig i denna del till näringsutskottets ställningstagande
och avstyrker således att riksdagen gör de i motionerna 402 och 405
begärda uttalandena.

I detta sammanhang behandlar utskottet också en i motion 404 (c) väckt
fråga om betydelsen för konsumenterna av en decentraliserad produktion.

I motion 404 framhålls att utvecklingen inom näringslivet inneburit att
små och medelstora företag slagits ut och att storföretag bildats genom
företagssammanslagningar. Utvecklingen mot allt större företagsbildningar
har fortsatt genom uppkomsten av multinationella företag, som nu
behärskar stora delar av marknaden. Resultatet har, sägs det i motionen,
blivit en mer och mer fjärrstyrd produktion och minskad närservice. Motionärerna
anser att det ligger i konsumenternas intresse att den angivna
utvecklingen begränsas och att små och medelstora företag ges möjlighet
att fortleva och konkurrera på sunda villkor. Genom åtgärder med denna
inriktning skulle man kunna åstadkomma en decentraliserad produktion
vilket har flera fördelar. Fler orter och kommuner skulle sålunda få ökade
möjligheter att leva vidare och kunna erbjuda sina invånare god service.
Mindre företag ger vidare bättre möjligheter till insyn och påverkan på
produktionen. Också från distributions- och transportekonomisk synpunkt
skulle en decentralisering av tillverkningen vara fördelaktig för konsumenterna.
Motionärerna yrkar att riksdagen skall som sin mening ge regeringen
till känna vad de har anfört om stimulans för lokal produktion och decentralisering
av produktionsresurserna (yrkande 10).

Näringsutskottet erinrar i sitt yttrande om vissa riksdagsbeslut i småföretagsfrågor
(NU 1983/84:42, NU 1985/86: 14 och NU 1985/86:15). Vidare
hänvisas till att statens industriverk nyligen av regeringen fått i uppdrag att
utreda frågan om uppköp av familjeägda små och medelstora industriföretag
samt att det i konkurrenslagen finns bestämmelser om kontroll av
företagsförvärv (fusionskontroll).

I yttrandet konstaterar näringsutskottet i likhet med motionärerna att
det finns en påtaglig tendens till att mindre företag går upp i stora företagsenheter
och till att multinationella företag får en framträdande position på
olika delmarknader. Samtidigt pågår fortlöpande en nybildning av små
företag, vilkas utveckling och fortbestånd på olika sätt främjas av statsmakterna.
En tendens är vidare att stora företag koncentrerar sin produktion
till ett mindre antal tillverkningsställen.

Att näringslivet till stor del utgörs av små och medelstora företag är
enligt näringsutskottet angeläget i många hänseenden. En sådan sammansättning
av näringslivet bidrar till mångfald och förnyelse inom industri,
handel och tjänsteproduktion, och den är av central betydelse från regionalpolitisk
synpunkt. Enligt näringsutskottets mening kan en sådan decentraliserad
produktion som motionärerna förespråkar också i många fall

LU 1985/86:34

medföra särskilda fördelar för konsumenterna. Möjligheterna till insyn i
och påverkan på produktionen kan emellertid ibland, fortsätter näringsutskottet,
vara större när tillverkaren är ett storföretag, som måste hantera
ett stort antal kundkontakter och som bevakas av massmedierna än när det
är fråga om ett litet, utanför lokaliseringsorten kanske relativt okänt företag.
Produktion eller distribution i stor skala kan också medföra lägre
kostnader och andra fördelar för konsumenterna. Sammanfattningsvis finner
näringsutskottet att de beskrivna tendenserna bör bedömas på ett
väsentligt mera nyanserat sätt än vad som är fallet i motionen.

Under alla omständigheter gäller, anser näringsutskottet, att ett sådant
allmänt uttalande av riksdagen som det motionärerna förordar inte kan få
någon påtaglig styrande effekt på den konsumentpolitiska verksamhet som
propositionen avser. Frågan om i vilken mån och hur lokal produktion och
decentralisering av produktionsresurserna skall främjas bör lämpligen prövas
i andra sammanhang, t. ex. närings- och regionalpolitiska.

Lagsutskottet ansluter sig till näringsutskottets uppfattning och avstyrker
därmed bifall till yrkande 10 i motion 404. <.

Konsumenterna och den offentliga sektorn

Det har länge varit en kontroversiell fråga huruvida de konsumentpolitiska
organens aktionssfär skall omfatta även offentliga regleringar och offentlig
service. År 1972 avvisades tanken på att hänföra alla samhällsproblem där
en godtagbar måluppfyllelse inte förelåg till konsumentpolitiken. Den definition
på den statliga konsumentpolitiken som då fastställdes innebär att
konsumentpolitiken skall avse de problem som hänger samman med konsumenternas
köp och användning av varor och tjänster, som bjuds ut på
den privata marknaden eller på marknader som arbetar enligt likartade
principer. 1 propositionen föreslås inga ändringar när det gäller denna
avgränsning av det konsumentpolitiska området.

I motionerna 402 (m), 404 (c) och 405 (fp) kritiseras ställningstagandet i
propositionen. Kritiken sker mot bakgrund av att ett flertal remissinstanser
framhållit den stora betydelse som offentlig konsumtion numera har för
hushållen och därför beklagat att kommittén inte behandlat den offentliga
sektorn och offentliga regleringar.

Motionärerna i motion 402 ifrågasätter om det är en riktig utgångspunkt
att endast den privata marknaden och inte den offentliga verksamheten
skall omfattas av konsumentpolitiken. De hänvisar till att den offentliga
konsumtionen under de senaste 20 åren ökat från 23% till 38% av den
totala konsumtionen. Enligt motionärernas uppfattning har medborgarnas
ställning i motsats till vad som gäller inom den privata sektorn försvagats
ju större den offentliga sektorn har blivit. En viktig orsak till detta förhållande
är, framhåller motionärerna, att medborgaren ofta inte har något
alternativ, då han uppträder som konsument av offentlig service. Att det
inte finns något alternativ är i många fall en naturlig följd av att det
exempelvis måste finnas myndigheter som exklusivt tillämpar viss lagstiftning.
Motionärerna anser emellertid att det i vissa sammanhang skulle vara
fullt möjligt — och önskvärt - med konkurrerande privata alternativ till det

LU 1985/86:34

allmännas utbud. Mot bakgrund av det anförda menar motionärerna att LU 1985/86: 34
man bör överväga ”hur förhållandet mellan konsumenten och den offentliga
servicen kan förbättras genom konsumentpolitiska åtgärder”. Motionärerna
yrkar att riksdagen skall inom ramen för inriktningen av konsumentpolitiken
godkänna vad de sålunda anfört (yrkande 1 delvis).

I motion 404 anförs att det för enskilda människor är viktigt att privat
och offentligt producerade och tillhandahållna varor styrs av samma regler
för marknadsföring, reklamation, produktsäkerhet m. m. Motionärerna
konstaterar med förvåning att propositionen avvisar en sådan helhetssyn.

Särskilt anmärkningsvärt finner motionärerna föredragande statsrådets
ställningstagande vara när det ses i förhållande till andra principiella uttalanden
i propositionen. Bl.a. framhålls i propositionen att en effektiv
konkurrens är ett led i konsumentpolitiken, en principiell syn som motionärerna
delar. Mot bakgrund av det anförda anser motionärerna att den
offentliga sektorn bör få möjligheter att verka i fri och lika konkurrens med
den privata. Enligt motionärernas mening har den offentliga varu- och
tjänsteproduktionen goda förutsättningar att hävda sig. Motionärernas tilltro
till denna produktion leder dem till ett ”ställningstagande för de enskilda
konsumenterna och för den offentliga servicens kvalitet”. Riksdagen
bör därför besluta att som sin mening ge regeringen till känna vad i
motionen anförts om att konsumentpolitikens arbetsområde bör omfatta
såväl privat som offentlig varu- och tjänsteproduktion (yrkande 9).

I motion 405 (fp) slutligen konstateras att det är en allvarlig brist i
propositionen att inte den offentliga sektorn berörs i de förslag som framförs.
Detta är, framhålls det, desto mer beklagligt som den nuvarande
konsumentpolitiken inte omfattar huvuddelen av produktionen av offentliga
varor och tjänster. Motionärerna pekar på att, om ett företag har en
monopolställning, konsumenten alltid har en svag ställning. Därför bör
konsumentpolitiken enligt motionärernas mening ha som mål att motverka
monopolbildningar oavsett om de finns på den privata eller på den offentliga
sidan. Hittills har endast de statliga företagen kunnat nås av konsumentpolitiska
åtgärder; övriga varor och tjänster tillhandahållna av det
allmänna ligger utanför. Samtidigt är det, framhåller motionärerna, uppenbart
att de varor och tjänster som produceras av den offentliga sektorn är
av utomordentligt stor betydelse för den enskilde konsumenten. Den enskilde
har oftast inte något annat val än att använda de varor och tjänster
som det offentliga tillhandahåller. Mot bakgrund av det anförda bör, hävdar
motionärerna, den framtida konsumentpolitiken vara inriktad på att
stärka konsumenternas påverkan på offentligt producerade varor och
tjänster. Det föreslås kunna ske genom att t. ex. referensgrupper knyts till
de offentliga producenterna. Bland de offentliga företagen har postverket,
televerket och statens järnvägar en särställning då de producerar tjänster
som i hög grad påverkar den enskildes vardag. Här är en stark konsumentpåverkan
av särskild vikt. Det kan därför, menar motionärerna, finnas
anledning att se över konsumentinflytandet även i de statliga verken. Vad
som sålunda anförts i motionen om ett stärkt konsumentinflytande över
den offentliga sektorns produktion bör, yrkar motionärerna, ges regeringen
till känna (yrkande 2). 15

Med anledning av vad som anförts särskilt i motion 402 vill utskottet LU 1985/86: 34
stryka under att konsumentpolitiken inte omfattar enbart den privata
marknaden. Som utskottet redovisat i det föregående omfattar det allmännas
konsumentpolitik också offentlig verksamhet som bedrivs på marknader
som arbetar enligt likartade principer som den privata marknaden
gör. Det innebär bl. a. att konsumentmyndigheternas arbetsområde och
den marknadsrättsliga lagstiftningen avser även de statliga bolagen liksom
de affärsdrivande verken. Som anförs i propositionen (s. 12) gäller detsamma
i viss mån också andra delar av den offentliga sektorn.

Utskottet delar för sin del föredragande statsrådets uppfattning att man
inte bör hänföra alla samhällsproblem till konsumentpolitiken. En alltför
vittgående definition av begreppet konsumentpolitik kan enligt utskottets
mening leda till osäkerhet och förvirring samt skapa gränsdragningsproblem
när det gäller olika myndigheters ansvarsområden. En avgränsning
av det konsumentpolitiska begreppet är därför nödvändig. Den i propositionen
föreslagna och ovan redovisade avgränsningen finnér utskottet
lämplig. Utskottet anser därför att någon ändring i enlighet med motionärernas
önskemål i motionerna 402, 404 och 405 inte bör ske.

Utskottet vill tillägga att det förhållandet att en offentlig verksamhet inte
omfattas av det allmännas konsumentpolitik självfallet inte hindrar att man
kan lägga konsumentpolitiska aspekter även på problemen i en sådan
verksamhet. Dessa aspekter får dock prövas och beaktas inom den sektor
av den offentliga verksamheten som närmast är berörd av problemen.

Utskottet vill också helt allmänt peka på att medborgarna inte saknar
möjlighet att påverka den offentliga verksamheten. Genom den politiska
demokratin har medborgarna sålunda ett betydande inflytande på den
offentliga sektorn. Som framhålls i propositionen är det vidare konsumentpolitikens
roll i det breda perspektivet att fästa ansvariga politikers, myndigheters,
intresseorganisationers, företags m.fl. uppmärksamhet på förhållanden
som påverkar konsumenternas och hushållens situation.

Enligt utskottets mening saknas mot bakgrund av det anförda anledning
för riksdagen att som begärs i motion 405 hemställa om översyn av konsumentinflytandet
i de statliga verken eller att i enlighet med motionärernas
önskemål göra några särskilda uttalanden om inrättandet av referensgrupper
hos den offentliga producenten.

På anförda skäl avstyrker således utskottet bifall till motionerna 402, 404
och 405 i denna del.

I propositionen berörs också de regleringar som finns inom den offentliga
sektorn. Föredragande statsrådet konstaterar att dessa i vissa fall innebär
ingrepp i marknadsprisbildningen. SPK har redan tidigare i sin ordinarie
verksamhet ofta belyst konsekvenserna för pris- och konkurrensförhållanden
av skilda offentliga regleringar. Föredragande statsrådet betecknar det
som angeläget att ytterligare insatser görs för att ”belysa och förstärka
konsumentintresset” inom de reglerade områdena. Det är önskvärt att
SPK:s tidigare arbete på detta sätt fullföljs, anför han. Detta bör, uttalar
han vidare, komma till uttryck i SPK:s instruktion genom att där anges att
SPK i anslutning till sin utredningsverksamhet särskilt skall belysa hur

offentliga regleringar påverkar pris- och konkurrensförhållanden och där- LU 1985/86: 34
med konsumenterna.

Näringsutskottet, som bereder frågor som rör SPK, välkomnar i sitt
yttrande ett sådant tillägg till SPK:s instruktion, vilket det ligger inom
regeringens kompetensområde att besluta om. På detta sätt tillgodoses
enligt näringsutskottets mening till en del de önskemål som, enligt vad som
framgår av propositionen, åtskilliga remissinstanser har framfört om att de
offentliga regleringarna skulle uppmärksammas inom konsumentpolitikens
ram.

Lagutskottet har i denna del ingen annan mening än den näringsutskottet
gett uttryck för.

Lagutskottet vill slutligen under detta avsnitt hänvisa till vad som i
propositionen sägs om att den offentliga sektorns förnyelse för närvarande
är ett viktigt reformområde. Sålunda bör, påpekas det, möjligheterna för
den enskilde att påverka innehållet i den offentliga verksamheten ökas.

Detsamma gäller möjligheterna att inom den offentliga sektorn välja olika
alternativ, t. ex. daghem, skola, läkare. Vidare skall kampen mot byråkrati
och krångel drivas vidare, service och effektivitet främjas samt ansvar och
befogenheter delegeras och decentraliseras. Enligt utskottets mening kommer
dessa åtgärder att få en utomordentligt stor betydelse för de enskilda
konsumenterna. I detta sammanhang hänvisar utskottet till att regeringen i
dagarna till riksdagen har överlämnat en skrivelse (skr. 1985/86:165) vari
redogörs för bl. a. vad som hittills har gjorts i fråga om regelförenklingar.

Vidare redogörs i skrivelsen för de statliga myndigheternas arbete med att
förbättra den statliga servicen, främst erfarenheterna hos de s. k. intensivmyndigheterna.

Konsumentinflytande

I den allmänna debatten har ofta påtalats som en svaghet att Sverige
saknar en brett förankrad allmän konsumentrörelse av den typ som finns i
en del andra länder, t. ex. Consumers Union i USA. Det förhållandet att
någon sådan rörelse inte vuxit fram i Sverige innebär emellertid inte att
frivilliga konsumentpolitiska insatser saknas. Inom ramen för den verksamhet
som olika frivilliga organisationer bedriver har organisationerna
ofta att beakta konsumentpolitiska aspekter. Sålunda har de fackliga organisationerna
ägnat konsumentpolitiska frågor stort utrymme. Det är också
rent allmänt så att fackliga frågor och konsumentpolitiken har många
beröringspunkter. En del intressen när det gäller att upprätthålla och
stärka konsumenternas kunskap, inflytande, delaktighet och deltagande, i
fråga om produktion och distribution kanaliseras genom konsumentkooperationen.
Andra exempel på organisationer som i sin verksamhet också
beaktar konsumentpolitiska frågor är handikapporganisationerna som lägger
brukarsynpunkter på butikernas, produkternas och informationens
utformning. Sålunda har de aktivt tagit del bl. a. i frågorna om prismärkning
på varor. Utskottet återkommer till dessa frågor i ett senare avsnitt.

Hyresgäströrelsen och villaägarorganisationerna har på bostadskonsum tionens

område åtskilliga aktiviteter kring boendefrågor. Pensionärsor- 17

2 Riksdagen 1985/86. 8 sami. Nr 34

ganisationerna ägnar sig åt äldres konsumtionsproblem. Husmodersför- LU 1985/86: 34
bundet Hem och samhälle arbetar med frågor som rör hushållens ekonomi.
Hushållningssällskapens hemkonsulenter och konsumentgillenas konsumentguider
ger råd och erbjuder utbildning i kost- och hushållsekonomiska
frågor. Inom ramen för sin miljö- och resursbevarande målsättning utvecklar
Jordens vänner förslag till individuella konsumtionsmönster.

En sektor, inom vilken det finns en stark konsumentrörelse, är bilsektorn.
Motororganisationerna, som M och MHF, driver sedan länge en bred
verksamhet kring bilismens olika konsumentfrågor, t. ex. genom information
om olika bilar, testning av nya bilmodeller, konditionstester av äldre
bilar vid särskilda teststationer, olika initiativ i skatte-, pris- och försäkringsfrågor
inom bilsektorn och i väg- och parkeringsfrågor, m. m.

Det anförda visar sålunda att det finns ett stort antal frivilliga organisationer
som var och en inom sitt verksamhetsområde aktivt driver konsumentfrågor.

I propositionen framhålls vikten av ett starkt konsumentinflytande i
samhället. Bl. a. måste konsumenternas möjligheter att påverka produktion
och distribution av varor och tjänster förstärkas. Vidare framhålls
angelägenheten av en förstärkning av samarbetet mellan de organisationer
som företräder konsumenterna. Kommittén har föreslagit att i sådant syfte
ett särskilt till konsumentverket knutet konsumentforum skulle bildas, vari
LO, TCO, konsumentkooperationen och andra organisationer skulle ingå.

Förslaget mötte viss kritik under remissbehandlingen. Under hänvisning
till det konsumentråd kompletterat med ett forum för folkrörelser som KF,

LO, TCO, Folksam och OK nyligen tagit initiativ till och till att den av
organisationerna vidtagna åtgärden kompletterar det allmännas insatser på
ett värdefullt sätt finner föredragande statsrådet det inte påkallat med
något sådant till konsumentverket anknutet konsumentforum som kommittén
hade föreslagit. I propositionen understryks vidare den mycket viktiga
roll som de frivilliga organisationerna kan spela på det lokala planet. De
offentliga konsumentorganen föreslås få i uppgift att stödja och stimulera
de organisationer som arbetar för konsumentintressena. Konsumentverket
tillförs särskilda medel för stöd till de frivilliga organisationerna att användas,
t. ex. i form av stöd till särskilda projekt, stöd till utbildningsverksamhet
m. m. Enligt förslaget till medelsanvisning skall konsumentverket för
bl. a. detta ändamål erhålla 900000 kr. Anslaget skall också användas till
olika andra utbildningsinsatser vilka utskottet kommer att redovisa närmare
i ett följande avsnitt.

Frågor som berör konsumentinflytandet och de frivilliga organisationerna
tas upp i några motioner.

I motion 402 (m) framhålls att det är positivt om olika organisationer
eller företag visar intresse för konsumentfrågor. Det är däremot inte givet
att de i propositionen nämnda KF, LO, TCO, Folksam och OK kan anses
företräda konsumentintressen. Det ter sig vidare enligt motionärernas
mening närmast stötande att regeringen i en proposition uppmanar ett
statligt verk att ge ekonomiska bidrag till organisationer som — med ett
undantag när - har starka bindningar till det socialdemokratiska partiet

och i vissa fall t. o. m. ger detta parti ekonomiskt stöd. Motionärerna har i LU 1985/86: 34
annat sammanhang betecknat sådana fenomen som "intressekorruption”.

Motionärerna i motion 405 (fp) behandlar frågor om konsumentinflytandet
i samband med att de redovisar sin syn på den lokala konsumentpolitiska
verksamheten. De framhåller att det enligt folkpartiets synsätt behövs
en fri och obunden konsumentrörelse. I motionen pekas på att Sverige
i stort sett saknar en frivillig konsumentrörelse. Enligt motionärernas
förmenande borde en sådan konsumentrörelse vara till gagn för alla konsumenter.
Motionärerna anser det därför viktigt att man uppmuntrar till
lokala initiativ för en aktiv och bred konsumentrörelse som representerar
den enskilde konsumenten. I övrigt understryks i motionen att samarbetet
med de befintliga frivilliga organisationerna är ett viktigt inslag i den lokala
konsumentpolitiska verksamheten. Motionärerna framhåller att studieförbunden,
invandrar- och handikapporganisationer, pensionärsorganisationerna,
Husmodersförbundet Hem och samhälle m. fl. utgör en viktig informations-
och kunskapskälla för ett aktivt och utvidgat konsumentpolitiskt
arbete. Vad motionärerna anfört bör enligt deras mening ges regeringen till
känna (yrkande 11 delvis).

Utskottet vill för sin del understryka att konsumenternas inflytande, när
det gäller produktion och distribution av varor samt information om varor
och tjänster, är av utomordentlig betydelse. De frivilliga organisationerna
spelar härvid en viktig roll. Genom de olika organisationerna kanaliseras
de enskilda konsumenternas engagemang i olika konsumentfrågor och de
ges möjlighet att på ett effektivt sätt påverka olika beslutsfattare hos
myndigheter och företag.

Mot bakgrund av det anförda är det självfallet av värde, som framhålls i
motion 405, att ha en ”fri och obunden” konsumentrörelse. Utskottet vill
emellertid stryka under att de olika organisationerna som arbetar med
konsumentfrågor som regel också är fria och obundna i varje fall från
statliga och kommunala intressen samt näringslivsintressen. Om motionärerna
menar att med fri och obunden rörelse skall avses en rörelse som är
fri från alla andra intressen än rena konsumentintressen så är det riktigt att
en sådan rörelse i stort sett saknas. Utskottet har för sin del svårt att tro att
- med den struktur de frivilliga organisationerna har i dag - det i Sverige
skulle växa fram en rikstäckande konsumentrörelse av den karaktär som
finns i en del andra länder. I varje fall får en sådan organisationstillväxt ses
på mycket lång sikt. Annorlunda kan emellertid förhållandet bli när det
gäller den lokala konsumentverksamheten.

Den ökade satsningen på frivillig konsumentverksamhet som förespråkas
i propositionen och som utskottet ställer sig bakom måste därför utgå
från den organisationsstruktur som vi i dag har. Utskottet vill peka på att
det i sig ligger ett stort värde i att många olika organisationer och intressenter
engagerar sig i konsumentpolitiska frågor. Härigenom kan ett brett
spektrum av olika frågor och problem bli diskuterade och beaktade. Eftersom
organisationerna ofta arbetar inom helt olika samhällssektorer får
varje organisation en erfarenhet och en inblick i förhållandena på sitt
område som en rikstäckande konsumentrörelse skulle ha svårt att få.

Utskottet vill också framhålla att genom det stora antal organisationer som 19

finns och den bredd de representerar kan kontakt nås med människor som LU 1985/86: 34
annars inte är lätta att nå med konsumentpolitiska aktiviteter.

Att det finns ett så stort antal intressenter som arbetar på det konsumentpolitiska
området medför emellertid också vissa risker. Bl. a. kan en
splittring ske när det gäller de övergripande konsumentpolitiska målen och
det kan vara svårt att få till stånd engagemang i samlande lösningar. Med
hänsyn härtill finner utskottet, i likhet med föredragande statsrådet, att det
initiativ som tagits till bildande av ett konsumentråd kompletterat med
forum för folkrörelser är värdefullt. Om detta forum får en bred anslutning
från rörelser som i sin verksamhet också ägnar sig åt konsumentfrågor bör
det kunna bli ett organ som kan ge ett samlat uttryck för konsumenternas
uppfattningar och åsikter i centrala och övergripande konsumentpolitiska
frågor.

Utskottet delar helt den uppfattning som kommit till uttryck i propositionen
och i motion 405, nämligen att de frivilliga organisationernas konsumentverksamhet
har sin största betydelse på det lokala planet. Genom
samarbetet med de frivilliga organisationerna kan konsumentpolitiken ges
en viktig lokal förankring. De frivilliga organisationerna har genom en fri
och värderingsinriktad opinionsbildning goda möjligheter att påverka olika
beslutsfattare inom den offentliga sektorn och inom näringslivet. Vidare
har organisationerna möjlighet att också hjälpa och stödja enskilda konsumenter
på ett effektivt sätt. De lokala frivilliga organisationerna kan också
göra betydande insatser när det gäller att följa upp efterlevnaden av konsumentverkets
riktlinjer och andra centrala konsumentpolitiska beslut. Ett
ökat engagemang inom organisationerna på lokal nivå är således en väsentlig
förutsättning för att konsumentpolitiken lokalt men även centralt skall
kunna utvecklas på önskvärt sätt.

Som framgår av vad utskottet anfört i det föregående är det inte osannolikt
att det på lokal nivå kan växa fram särskilda fristående konsumentgrupper.
Utskottet vill hänvisa till att sådana inslag i konsumentverksamheten
redan förekommer. Särskild uppmärksamhet har härvid den s.k.

Hultsfredsgruppen fått. Gruppen, som är mycket aktiv, har i första hand
ägnat sig åt frågor om matkvalitet men har även tagit upp andra konsumentfrågor.
Gruppen har redan fått efterföljare på andra närliggande orter.

Enligt vad konsumentverket har upplyst är gruppens arbete av stort intresse
från konsumentsynpunkt, och den har fått stort utrymme i lokalpressen.

Verket har kontaktats av företrädare för gruppen men har hittills endast
kunnat lämna en blygsam hjälp. I huvudsak har den inskränkt sig till
praktiska råd när det gällt bildandet av gruppen och efterföljare på andra
orter. Diskussioner har också förts om medverkan i särskilda projekt.

Enligt utskottets mening måste man se positivt på engagemang av den
karaktär som Hultsfredsgruppen visat. När i propositionen framhålls att de
offentliga konsumentorganen skall stödja och stimulera de organisationer
som arbetar för konsumentintressena avses därmed självfallet inte enbart
de redan etablerade organisationerna utan även nya framväxande rörelser.

Utskottet förutsätter därför att även sådana rörelser skall kunna få del av
det stöd som konsumentverket tillförs särskilda medel för. Genom vad
utskottet nu anfört får de synpunkter som framförs i motion 405 anses ha 20

blivit tillgodosedda. Något särskilt tillkännagivande till regeringen är där- LU 1985/86: 34
för inte erforderligt.

När det gäller vad som anförs i motion 402 (m) om att propositionen
”uppmanar ett statligt verk att ge ekonomiska bidrag till organisationer
som har starka bindningar till det socialdemokratiska partiet” har utskottet
svårt att förstå hur det som anförs i propositionen kan ges en sådan
tolkning. Som utskottet framhållit i det föregående konstaterar föredragande
statsrådet att det konsumentråd kompletterat med ett forum för folkrörelser
som bildats av KF m.fl. organisationer kompletterar det allmännas
insatser på ett värdefullt sätt. Detta uttalande har ingen direkt koppling
till vad som längre fram i propositionstexten anförs om att det är en viktig
uppgift för de offentliga organen att stödja och stimulera de organisationer
som verkar för konsumentintressen. Utskottet vill också framhålla att det
inte någonstans i propositionen sägs att stödet skall lämnas i form av
ekonomiska bidrag till organisationernas verksamhet, något som för övrigt
med hänsyn till de relativt blygsamma medel som konsumentverket tillförs
inte är möjligt att göra.

Det stöd och den hjälp som konsumentverket med användandet av de
härför anslagna medlen kan ge de frivilliga organisationerna är enligt
utskottets mening i första hand att ta fram och överlämna informationsmaterial,
att ge råd och annan hjälp i olika konsumentfrågor och att medverka
i olika utbildningsinsatser. Vidare bör konsumentverket kunna stödja särskilda
projekt som har konsumentpolitisk betydelse. Stödet till organisationerna
får avse endast konsumentverksamhet men kan lämnas till såväl
stora som små konsumentorganisationer.

Som utskottet anfört i det föregående bör även rörelser och organisationer
av den typ som Hultsfredsgruppen representerar kunna bli delaktiga av
stödåtgärderna.

Av motion 402 framgår inte klart vad motionärerna yrkar i denna del.

Om motionärerna avser att några medel för stöd till frivilligorganisationerna
inte skall tillföras konsumentverket eller att anvisade medel inte
skall få användas i samarbetet med konsumentrådet, kan utskottet med
hänsyn till det ovan anförda inte ställa sig bakom motionärernas yrkande.

Utskottet tillstyrker att konsumentverket tillförs de under detta avsnitt i
propositionen föreslagna medlen och avstyrker bifall till motion 402 i
denna del.

Under detta avsnitt behandlar utskottet avslutningsvis en fråga om särskilt
stöd till en frivillig organisationsform, nämligen hushållningssällskapen. I
flera fristående motioner har begärts att statligt stöd skall utgå till hushållningssällskapens
hemkonsulentverksamhet.

Motionärerna i motionerna L242 (c), L252 (c), L281 (fp) och 404 beklagar
att hemkonsulentverksamheten avvecklades den 1 januari 1985. Man
framhåller att behovet av ökad konsumentrådgivning lett till att hushållningssällskapens
hemkonsulenter fått en större arbetsbörda särskilt i sådana
kommuner som saknar en tillfredsställande konsumentrådgivning.

I motion L242 pekas på att, efter det att hemkonsulentverksamheten vid
länsstyrelserna upphörde, man har noterat en mycket stark efterfrågan på

de tjänster som utförs av hemkonsulenterna vid hushållningssällskapen. LU 1985/86:34
Motionärerna framhåller att hushållningssällskapens konsumentpolitiska
verksamhet i dag är beroende av de medel sällskapen själva kan bidra med.

Verksamheten har från att vara en hjälp för medlemmarna utvecklats
vidare och efterfrågas i dag av en bred allmänhet. Motionärerna anser att
den resurs som således finns vid hushållningssällskapen är väsentlig och
att det nyttiga arbete sällskapen utför inom det hushållsekonomiska området
borde lönas bättre från det allmännas sida än vad som hittills varit
fallet. Det kan inte vara riktigt, framhåller motionärerna, att de uppgifter
som åvilar det allmänna skall utföras av frivilliga organisationer utan
ersättning. I motionen yrkas därför att 500000 kr. anslås till den verksamhet
som hushållningssällskapen bedriver inom hem- och hushållningsområdet.
Medel för denna utgift bör tas av konsumentverkets anslag.

Behovet av statligt stöd till hushållningssällskapens hemkonsulentorganisation
understryks också i motion L252 (c). Motionärerna i den motionen
anser att ett statligt stöd kan motiveras särskilt av det förhållandet att
sällskapens konsulenter med sina specialkunskaper i kost- och näringsfrågor
samt hushållsekonomi skulle kunna medverka till en önskvärd breddning
av hela konsumentrådgivningen till gagn för alla konsumenter. Samtidigt
skulle de kommunala konsumentvägledarna avlastas en arbetsuppgift
som de vanligen inte behärskar. I motionen yrkas därför att riksdagen hos
regeringen begär förslag om stöd för den hemkonsulentverksamhet som
bedrivs av hushållningssällskapen. Medel härför bör kunna tas från konsumentverkets
anslag.

Motionären i motion L281 (fp) anser att hushållningssällskapens hemkonsulentverksamhet
skulle behöva inriktas mera på de konsumentgrupper
som har det största behovet av utbildning och råd. Motionären yrkar i
bl. a. detta syfte att riksdagen ger regeringen till känna att hushållningssällskapen
bör få statsbidrag för sina hemkonsulenter med belopp motsvarande
minst 60% av lönekostnaden (yrkande 1). Statsbidraget bör kunna
finansieras genom de av lantbruken betalade handelsgödsels- och växtskyddsmedelsavgifterna
(yrkande 2).

Även i motion 404 (c) berörs hushållningssällskapens verksamhet. Motionären
anför att sällskapens konsumentpolitiska verksamhet huvudsakligen
inriktats på demonstration, utställnings- och utbildningsverksamhet
inom sällskapens arbetsområde. Den personal som engageras i verksamheten
har en bred konsumentutbildning och är väl skickad att utföra dessa
regionalt riktade arbetsuppgifter. Företrädare för hushållningssällskapen
har också förklarat sig beredda att delta i en sådan verksamhet. Samhället
bör enligt motionärernas mening ta till vara denna kompetens. Det anförda
visar, anser motionärerna, tydligt behovet av en regionalt verksam konsumentverksamhet
av det slag som hushållningssällskapen bedriver. Riksdagen
bör därför uttala behovet av en regional konsumentverksamhet i
enlighet med vad motionärerna anfört samt begära förslag till medelsanvisning
för verksamheten (yrkandena 3 och 4).

Frågan om stöd till hushållningssällskapens hemkonsulentverksamhet
behandlades även vid föregående års riksmöte med anledning av motionsyrkanden
liknande de nu föreliggande. I sitt av riksdagen godkända betän- 22

kande LU 1984/85:39 anförde utskottet (s. 11) att den verksamhet som LU 1985/86:34
hushållningssällskapens hemkonsulenter bedriver är i många hänseenden
värdefull. Särskilt viktiga är de insatser som görs på kostområdet. Enligt
vad utskottet hade inhämtat hade konsumentverket, som också såg mycket
positivt på hushållningssällskapens verksamhet, etablerat kontakter
med sällskapen för att ta reda på hur verket skulle kunna stödja verksamheten.
Det hade därvid framkommit att hushållningssällskapen hade ett
stort intresse av att få informations- och utbildningsmaterial. Problemet
var att hushållningssällskapen i första hand efterfrågade material om kostinformation,
något som konsumentverket då saknade. Man arbetade dock
inom verket med att söka få fram kursmaterial till skolor när det gäller
kostinformation. Hur problemet med kostnaderna för informationsmaterialet
skulle lösas var då inte klart. Utskottet ansåg det angeläget att samarbetet
mellan konsumentverket och hushållningssällskapen kunde fortsätta
och breddas. Utskottet förutsatte att konsumentverket och regeringen i
avvaktan på resultaten av konsumentpolitiska kommitténs arbete tog de
initiativ som kunde vara erforderliga för att lösa de akuta ekonomiska
problem som fanns när det gällde distribution av informations- och utbildningsmaterial
till hushållningssällskapen. Tanken på ett införande av ett
särskilt statsbidragssystem, vilket föreslagits i en motion, avvisade utskottet
emellertid.

Konsumentverket har vid utskottets hearing i det nu aktuella ärendet
framhållit att hushållningssällskapens hemkonsulenter är ett viktigt komplement
till den lokala konsumentverksamheten, när det gäller kostrådgivning
och information om livsmedel. Från konsumentverkets sida är man
därför angelägen om en omfattande dialog med sällskapen. Sedan föregående
år har man sammanställt ett informationspaket beträffande kostinformation.
Även i övrigt sker ett visst överlämnande av informationsmaterial.

Sedan sommaren 1985 bedrivs en försöksverksamhet med informationsöverlämnande
till hushållningssällskapen. För informationsmaterialet betalar
sällskapen en symbolisk abonnemangskostnad. Avsikten är att permanenta
verksamheten. Fem kommuner köper konsumentvägledningstjänster
från hushållningssällskapen.

Utskottet understryker ånyo den vikt som bör fästas vid hushållningssällskapens
hemkonsulentverksamhet särskilt när det gäller kostrådgivnings-
och livsmedelsområdet. Som framgår av det ovan anförda har sedan
utskottet senast behandlade frågan ett nära samarbete etablerats mellan
konsumentverket och hushållningssällskapen, och sällskapen erhåller redan
stöd i form av informationsmaterial till kraftigt subventionerat pris.

Det är enligt utskottets mening viktigt att detta samarbete fortsätter och
om möjligt intensifieras. Därest ytterligare stöd till sällskapens verksamhet
skulle behövas finns möjlighet för konsumentverket att lämna bidrag inom
ramen för det allmänna stöd till frivilligorganisationerna som utskottet
redovisat och tillstyrkt i det föregående. Däremot anser utskottet inte att
det finns skäl att under anslaget till konsumentverket beräkna medel för
stöd till hushållningssällskapens hemkonsulentverksamhet såsom yrkas i
motionerna L242, L252 och 404 eller att bevilja särskilt statsbidrag till

sällskapens hemkonsulentverksamhet såsom motionären i motion L281 LU 1985/86:34
yrkar.

På anförda skäl avstyrker utskottet bifall till motionerna L242, L252,

L281 yrkandena 1 och 2 samt 404 yrkandena 3-4.

Företagens ansvar och egenåtgärder

En central roll i konsumentpolitiken spelas av företagen och deras
branschorganisationer. Företagens ansvar för utvecklingen på marknaden
och vad som betecknas företagens egenåtgärder behandlades ingående av
riksdagen under hösten 1985 i samband med att vissa ändringar i bl. a.
marknadsföringslagen beslutades (prop. 1984/85:213, LU 1985/86:10).

Som konsumentpolitisk målsättning angavs att det på marknaden skulle
förekomma ett stort inslag av initiativ från näringslivets sida när det gäller
att spåra och lösa konsumentproblem. Näringslivet borde vidare ta ett
betydligt mer aktivt ansvar för att gällande regler och överenskommelser
följdes och för att den etiska standarden m. m. på olika områden höjdes.

Sammanfattningsvis konstaterade utskottet i sitt betänkande att näringslivets
egenåtgärder borde utgöra en grundval för utvecklingen på marknaden.
En sådan i viss mån förändrad rollfördelning var enligt utskottets
mening naturlig med hänsyn till grundprincipen om företagens förstahandsansvar
för produktutveckling och marknadsföring. Konsumentverket
skulle dock alltjämt ha det övergripande ansvaret för utvecklingen på
området.

I den nu aktuella propositionen framhåller föredragande statsrådet att
den rollfördelning mellan det allmänna och näringslivet som statsmakterna
angett år 1985 skall ligga fast. Samtidigt förutsätter han att egenåtgärderna
nu får en ökad omfattning jämfört med vad som hittills varit fallet. Statsrådet
gör denna bedömning i förvissningen om att näringslivet har både kraft
och eget intresse av att än mer än i dag ta tag i egenåtgärderna. I propositionen
förordas vidare att egenåtgärderna i vissa delar bör spela en delvis
friare roll än för närvarande. Alternativa lösningar på samma problem kan
prövas, och lokala förhållanden kan få genomslag. Ökade egenåtgärder i
delvis friare former än för närvarande är, framhålls det vidare, bl. a.
nödvändigt för att konsumentverket skall avlastas arbete och kunna ägna
mer resurser åt bl. a. hushållsekonomiska frågor.

Konsumentverket har vid utskottets hearing betonat vikten av att satsningen
på näringslivets egenåtgärder fullföljs och förstärks. Verket har
vidare hänvisat till att tre pilotprojekt om egenåtgärder inom näringslivet
har påbörjats. Längst har man, såsom också redovisats i propositionen,
kommit när det gäller marknadsföring vid telefonförsäljning, dvs. hemförsäljning
per telefon. Direktförsäljningsföretagens förening har hösten 1985
antagit handlingsprogrammet Nöjda kunder vid teledirekthandel, vilket
program innehåller bl. a. regler för hur kontakterna med konsumenterna
skall tas, hur säljargumenteringen får vara utformad och hur avtal skall
ingås. Man undersöker nu möjligheterna att få de icke föreningsanslutna
företagen att godta och följa handlingsprogrammet. När det gäller genomförandet
av de övriga projekten som avser marknadsföringen på hemelek- 24

tronikområdet samt prenumerationserbjudanden inom veckopressen har LU 1985/86: 34
man stött på svårigheter av olika slag. Före sommaren 1986 emotser
konsumentverket en rapport från Näringslivets delegation för marknadsrätt
(NDM) om hur arbetet med projekten framskridit.

Utskottet vill som ett annat exempel på egenåtgärder inom näringslivet
peka på att handelskamrarna nyligen över hela landet inrättat ett system
med besiktningsmän. Den som har behov att få en vara besiktigad och
värderad kan genom att vända sig till en av handelskammaren utsedd
besiktningsman få en opartisk och objektiv värdering. Besiktningsmännen
har kommit att utnyttjas särskilt i tvister mellan försäkringsbolag och
konsumenter.

I motion 409 (s) framhålls att det inte går att i alla frågor lita blint på
företagens självsanerande krafter. Motionärerna påpekar att det finns stor
skillnad mellan olika branscher och företag vad gäller lyhördhet för konsumenternas
önskemål. Det allmänna måste sätta gränser speciellt för mindre
seriös information och marknadsföring. I motionen hänvisas till ett
uttalande i propositionen om att det finns förhållanden på marknaden som
behöver förbättras, bl. a. därför att strukturella förändringar på marknaden
medfört att avståndet ökat i kommunikationerna mellan olika parter på
marknaden. Motionärerna åberopar vidare att det genom konkurrenslagen
ges möjligheter till långtgående åtgärder mot näringsidkare som agerar på
ett felaktigt sätt i förhållande till andra näringsidkare. Det bör enligt motionärerna
därför vara möjligt att ställa mer generella krav på näringsidkare
när det gäller deras agerande i förhållande till de konsumenter som de skall
betjäna. Med hänsyn härtill föreslår motionärerna att marknadsföringslagen
kompletteras med en bestämmelse om att näringsidkare i sin produktutformning
och marknadsföring skall medverka till att berättigade konsumentaspekter
tillgodoses och att speciellt utsatta konsumentgruppers behov
uppmärksammas. Med en sådan lagfäst "hänsynsregel” bör det enligt
motionärernas uppfattning bli lättare för konsumentmyndigheter och olika
företag och branscher att nå fram till praktiska handlingsregler i konsumentpolitiken.
Motionärerna yrkar att vad sålunda anförts om behovet av
lagstiftning i denna del ges regeringen till känna.

Utskottet noterar att den ändrade rollfördelningen mellan det allmänna
och näringslivet som hösten 1985 beslutades av riksdagen nu föreslås ligga
fast. Som utskottet då framhöll kan egenåtgärder inom näringslivet upplevas
av de enskilda företagen som betydligt mer motiverade än en del av
konsumentverkets riktlinjer, och egenåtgärderna är därför särskilt ägnade
att fungera väl. En ökad satsning på näringslivets egenåtgärder är vidare,
som framhålls i propositionen, en förutsättning för att konsumentverket
skall i sin tur kunna satsa resurser på sådana områden av konsumentpolitiken
som nu föreslås prioriteras.

Jämfört med höstens riksdagsbeslut innebär vad föredragande statsrådet
anför den ändringen att det nu särskilt betonas att egenåtgärderna bör
spela en friare roll än för närvarande. Därmed avses att egenåtgärderna bör
i större utsträckning än tidigare kunna tas fram utan att konsumentverket i
vaije läge skall ha en uppfattning om dem. Som utskottet redovisat ovan
bör systemet bli friare också i den meningen att alternativa lösningar på 25

samma problem kan prövas och att lokala förhållanden kan få genomslag. 1 LU 1985/86: 34
propositionen lämnas en närmare redogörelse (s. 26) för hur systemet kan
tänkas fungera.

Utskottet ser för sin del positivt på den nu föreslagna inriktningen mot
ett friare system för egenåtgärder och följaktligen en mindre styrning från
konsumentverkets sida. Det förhållandet att företagen nu förutsätts arbeta
mer självständigt med olika konsumentfrämjande åtgärder bör kunna ge
företagen en särskild motivation att med aktiva insatser och genom täta
kontakter med konsumenterna ta fram kritiska synpunkter och skaffa sig
kännedom om sådana behov hos konsumenterna som inte blivit tillgodosedda
och att därefter på olika sätt söka åtgärda önskemålen. Utskottet vill
också peka på att många gånger kommer ett sådant förfarande att gynna
det egna affärsintresset vilket självfallet ökar förutsättningarna för att
egenåtgärderna verkligen kommer till stånd. Det bör framhållas att företeelsen
med helt självständiga egenåtgärder inte i sig är någon nyhet. Redan i
dag förekommer på marknaden åtskilliga egenåtgärder utan samråd med
myndigheter. Det nya är samhällets uttalade tillit till sådana åtgärder. Den
nedtoning av konsumentverkets styrning av egenåtgärderna som förordas i
propositionen är som utskottet redan berört också nödvändig för att inom
verket skall kunna frigöras resurser för andra viktiga konsumentändamål.

Det arbete som de tre ovan redovisade pilotprojekten medfört för verkets
del har sålunda varit betydande. Om alla egenåtgärder skulle initieras av
verket eller om samråd med verket alltid behövde ske skulle det innebära
att satsningen på egenåtgärder inte fick några positiva effekter för konsumentverkets
möjligheter att omfördela sina resurser.

Det system som nu förordas kan sägas bygga på ett ömsesidigt förtroende
mellan det allmänna och näringslivet. Det allmänna förväntar sig att
näringslivet tar sitt ansvar för konsumenternas förhållanden, och näringslivet
räknar med att det allmänna inte utan tungt vägande skäl griper in och
reglerar områden där egenåtgärder har förutsättningar att kunna spela en
roll. Samtidigt innebär systemet en utmaning till näringslivet att visa att
man verkligen kan leva upp till det givna förtroendet och till de positiva
reaktioner och utfästelser som man lämnat under remissbehandlingen av
särskilt riktlinjekommitténs förslag men också av konsumentpolitiska
kommitténs betänkande.

Även i fortsättningen kommer konsumentverket att ha det övergripande
ansvaret för utvecklingen på området. Med den nu förordade inriktningen
blir konsumentverkets uppgift i första hand att stimulera företagen och
branschorganisationerna att vidta egenåtgärder på sådana områden där det
finns ett behov av egenåtgärder och där man inom företagen kanske inte
varit medveten om behovet. Självfallet måste verket dock gripa in aktivt
på sådana områden där det inte går att få till stånd några egenåtgärder eller
där dessa bedöms helt otillräckliga. Som framhölls i 1985 års beslut förtjänar
därvid frågorna om produktsäkerhet särskild uppmärksamhet.

Sammantaget innebär vad utskottet ovan anfört att utskottet tillstyrker
vad som i förevarande avsnitt förordas i propositionen.

För att det nya systemet skall fungera tillfredsställande krävs hos alla
aktörer på marknaden en god vilja och ett intresse av att genomföra 26

åtgärder som också har en positiv effekt för konsumenterna. Man kan LU 1985/86:34
emellertid inte bortse från att det finns oseriösa företag på marknaden och
att det säkerligen kommer att finnas sådana även i fortsättningen, förhoppningsvis
dock i mindre utsträckning än som nu torde vara fallet. Mot denna
bakgrund har utskottet i och för sig förståelse för syftet med förslaget i
motion 409 att i marknadsföringslagen införa en särskild ”hänsynsregel”
för näringsidkarna i deras förhållande till konsumenterna. En sådan regel
skulle dock inte få någon självständig betydelse, och den skulle vara svår
att knyta an till några sanktioner. Med hänsyn härtill och till att systemet
med egenåtgärder bygger på samhällets förtroende för näringslivets egna
insatser för att sanera marknaden, bör inte i vaije fall för närvarande någon
sådan regel som motionärerna föreslagit införas. Utskottet avstyrker därför
bifall till motion 409 i denna del.

I detta sammanhang vill utskottet erinra om att i motion 402 (m) framhålls
att konsumentpolitiken skall stimulera företagen till bättre information
till konsumenterna. Vidare skall konsumentpolitiken utgöra ett stöd
för näringslivet.

Utskottet anser att vad som anförts i detta avsnitt bör innebära en
stimulans för företagen till förbättrade informationsinsatser. Konsumentpolitiken,
som den nu beskrivits, bör också utgöra ett viktigt stöd för
näringslivet när det gäller att verka på ett sätt som kan tillgodose konsumenternas
berättigade anspråk. Genom vad som tagits upp i nu föreliggande
avsnitt av betänkandet har enligt utskottets mening motionärernas
önskemål blivit tillgodosedda.

Mot bakgrund av vad utskottet i ett tidigare avsnitt framhållit om betydelsen
för konsumenterna av en effektiv konkurrens vill utskottet avslutningsvis
peka på att med ett system med helt fria egenåtgärder också följer
en risk för konkurrensbegränsande åtgärder. Så kan t. ex. bli fallet om i
egenåtgärderna ingår någon form av prissamverkan eller om åtgärderna
också leder till hinder för nyetablering. Självfallet är det angeläget att
sådana effekter av egenåtgärderna motarbetas och förhindras. Utskottet
vill därför stryka under att även NO har ett viktigt ansvar när det gäller
utvecklingen på området.

Utbildning

Efter att i det föregående ha behandlat grunderna för konsumentpolitiken
övergår utskottet nu till att pröva vilka speciella insatser som behövs för
att målet för konsumentpolitiken skall kunna förverkligas. Mot bakgrund
av den accelererande tekniska utvecklingen och den snabbt föränderliga
marknaden är det enligt utskottets mening en mycket viktig uppgift att
söka öka konsumenternas kunskaper, något som bör ske genom satsning
på konsumentutbildning och information till konsumenterna. 1 förevarande
avsnitt behandlar utskottet frågorna om konsumentutbildning och återkommer
i följande avsnitt till informationsfrågorna.

I propositionen (s. 28) föreslås att konsumentverket ges ytterligare medel
för arbetet med och stöd till konsumentutbildning. För olika utbildningsinsatser
inbegripet det stöd till frivilliga organisationers verksamhet 27

som utskottet tillstyrkt i ett tidigare avsnitt tillförs konsumentverket enligt
förslaget 0,9 milj. kr. Föredragande statsrådet anser det önskvärt att utbildningen
i konsumentfrågor främjas på en rad utbildningsvägar. Det
handlar enligt föredraganden om att ge eleverna vardagskunskaper som de
har nytta av i livet och som kan gälla frågor om hushållsekonomi, kost,
hälsa, bosättning etc. samt kunskaper om konsumenternas rättigheter och
skyldigheter. Föredraganden vitsordar att konsumentpolitiska kommittén
har i fråga om möjligheterna att ytterligare förbättra konsumentutbildningen
i skolan lämnat viktiga synpunkter som är väl värda att överväga.
Förändringarna kan dock, påpekar föredraganden, rymmas inom ramarna
för de riktlinjer för skolans verksamhet som numera gäller. Föredraganden
erinrar också om att ansvaret för att konsumentfrågor förankras i undervisningen
i första hand ligger på lokal nivå.

Konsumentutbildning i grundskolan

1 propositionen erinras om att i grundskolan har konsumentfrågorna fått
ett ökat utrymme och att de förekommer som moment i flera ämnen.

I motion 408 (s) konstateras att det endast är i ämnet hemkunskap
konsumentfrågor förekommer som huvudmoment och därmed får en enligt
motionären seriös behandling. I motionen betonas att eleverna tidigt bör få
kunskap om den påverkan de utsätts för genom t. ex. reklamen och att de
tidigt bör få möjlighet att utvecklas till medvetna konsumenter. Motionären
hemställer att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att
skolöverstyrelsen (SÖ) bör ställa större krav på skolstyrelser och lärare, så
att konsumentkunskapen får ett större utrymme i undervisningen.

Motionärerna i motion 405 (fp) framhåller att utbildningen i konsumentfrågor
måste förbättras. Skolan bör ge en bra och praktiskt inriktad utbildning
för alla i hushållning och matlagning. Motionärerna poängterar värdet
av kunskaper i kost- och konsumentfrågor från tidig ålder. Enligt motionärernas
mening är ämnet hemkunskap ett lågt prioriterat ämne som borde få
ett större utrymme i grundskolan. Motionärerna inser att det inte är möjligt
att få en ändring till stånd under överskådlig tid och understryker därför att
ansträngningar måste göras för att höja kvaliteten på den undervisning som
i dag ges i grundskolan. Motionärerna yrkar (yrkande 11 delvis) att vad de
anfört ges regeringen till känna.

Utbildningsutskottet erinrar i sitt yttrande (bilaga 3) om att riksdagens
beslut om ny läroplan för grundskolan (Lgr 80) innebär ökad undervisningstid
för ämnet hemkunskap (prop. 1978/79:180, UbU 45). Utbildningsutskottet
påpekar vidare att konsumentekonomi utgör i detta ämne ett
huvudmoment som lärarna är skyldiga att behandla. Detta förhållande
utesluter inte att konsumentfrågor tas upp även i andra ämnen, t. ex. inom
orienteringsämnena på lågstadiet, där hemkunskap numera förekommer
som ett moment. Det nu anförda finnér utbildningsutskottet ligga i linje
med önskemålet att eleverna tidigt får möta de nu aktuella frågorna.
Utbildningsutskottet erinrar vidare om att det i läroplanen inte anges att
konsumentfrågorna skall vara samlade i något särskilt avsnitt. Av kursplanerna
för de olika ämnena framgår att ansvaret för undervisningen har

LU 1985/86:34

blivit hela skolans angelägenhet, vilket innebär att de olika frågor som tas LU 1985/86: 34
upp i utbildningen inte är uteslutande knutna till resp. ämne.

När det gäller yrkandet i motion 408 att SÖ skall kräva att man lokalt
ägnar mer utrymme åt konsumentfrågorna i undervisningen erinrar utbildningsutskottet
om att den nu gällande läroplanen för grundskolan började
tillämpas så sent som läsåret 1982/83 och att den i fråga om undervisningen
i mycket bygger på ett riksdagsbeslut om en långtgående decentralisering
av ansvaret för skolorganisationens utformning (prop. 1975/76:39,

UbU 30). Genom denna decentralisering på skolområdet, framhåller utbildningsutskottet
vidare, har den statliga styrningen begränsats till förmån
för lokala avgöranden. Utskottet hänvisar vidare till att i de förbättringar
av konsumentutbildningen som föredragande statsrådet funnit väl värda
att överväga ingår också de insatser som konsumentnämnderna kan göra
för att få med konsumentfrågorna i undervisningen.

Lagutskottet ansluter sig för sin del till de synpunkter utbildningsutskottet
anfört. Härigenom får motionärernas önskemål om att eleverna tidigt
bör få kunskap om konsumentfrågor och att en förbättring av kvaliteten på
hemkunskapsundervisningen bör ske anses tillgodosedda. När det gäller
kraven i motion 408 att SÖ skall begära att man lokalt ger mer utrymme åt
konsumentfrågorna i undervisningen kan detta yrkande mot bakgrund av
det tidigare riksdagsbeslutet om begränsning av den statliga styrningen inte
bifallas.

På anförda skäl avstyrker utskottet bifall till motionerna 405 och 408,
såvitt avser undervisning i konsumentfrågor i grundskolan.

Konsumentutbildning i gymnasieskolan

I motion 404 (c) yrkande 1 hemställs att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad motionärerna anför om behovet av obligatorisk
undervisning, såväl teoretisk som praktisk, i konsumentkunskap på gymnasieskolans
alla linjer. Motionärerna betonar vikten av att praktiska undervisningsmoment
får komplettera de enbart teoretiska. Det gäller särskilt
vid undervisning i hushållsekonomi och andra konsumentfrågor liksom
i kost-, närings- och hälsolära.

Motionärerna hänvisar vidare till motion 1985/86: Ub824 (c), vari erinras
om att flera offentliga utredningar på senare år har konstaterat att behovet
av kunskaper om kost och näringslära är stort och viktigt. Sådana kunskaper
beskrivs i den motionen som grunden för en mathållning som i sin tur
ger den enskilde möjligheter till ett sunt liv, en god hälsa och en god
prestationsförmåga i skola och arbetsliv.

Utbildningsutskottet förklarar i sitt yttrande att utskottet delar uppfattningen
om värdet av dessa kunskaper. Utskottet erinrar också om att en
arbetsgrupp för översyn av den gymnasiala yrkesutbildningen (ÖGY) har i
sitt slutbetänkande (SOU 1986: 2, 3) En treårig yrkesutbildning föreslagit
att kost- och näringsinslag bör tas in i undervisningen på ett stort antal av
gymnasieskolans linjer, nämligen de yrkesinriktade. ÖGY har också föreslagit
att utrymme i undervisningen bör beredas för såväl praktiska som
teoretiska moment genom att det totala timtalet för elevernas studier ökas 29

inom ramen för en generell förlängning av linjerna. För de övriga mer LU 1985/86: 34

teoretiska linjerna skulle enligt ÖGY ett tillskott av konsumentkunskap

som ämne på samma sätt leda till ett ökat timantal. Alternativt skulle -

inom oförändrade tidsramar - utrymme för något annat ämne behöva

minskas eller helt slopas. ÖGY:s förslag remissbehandlas för närvarande.

Utbildningsutskottet vill under pågående remissbehandling av ÖGY:s
betänkande inte uttala sig om några förändringar vare sig det gäller de
yrkesinriktade linjerna eller de mer teoretiska linjerna. Utbildningsutskottet
motiverar sin inställning med att ett försöks- och utvecklingsarbete
kommer att bedrivas för båda linjekategorierna under ytterligare flera år
framöver. Vidare har för de teoretiska linjerna skett flera timplaneförändringar
på senare år, och utbildningsutskottet ser ett värde i att en framtida,
samlad bedömning kan göras beträffande olika önskemål om förändringar
på dessa linjer. Med hänvisning till det anförda anser utbildningsutskottet
att lagutskottet bör avstyrka motionsyrkandet.

Lagutskottet ansluter sig till utbildningsutskottets ställningstagande med
anledning av motionsyrkandet och avstyrker följaktligen bifall till motion
404 yrkande 1.

1 motion 405 (fp) yrkande 4 hemställs att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna att den tvååriga konsumtionslinjen på försök bör
förlängas med ett år och att specialkurserna på detta område bör behållas.

Motionärerna hänvisar till att ÖGY föreslagit ett slopande av såväl konsumtionslinjen
som specialkurserna. Om linjen förlängs till att bli treårig,
vilket ÖGY föreslagit för övriga tvååriga linjer, och om kursplanerna ges
ett utökat och fördjupat innehåll kan en god grund skapas för de studerande
antingen de går ut i arbetslivet eller fortsätter sina studier vid högskolan.
Specialkurserna med sin blandning av teori och praktik ökar, anförs
det vidare, elevernas självförtroende, omdömesförmåga och kritiska tänkande
i konsumentfrågor samt väcker deras intresse för vidare utbildning.

Utbildningsutskottet hänvisar i sitt yttrande till att ÖGY i sitt ovan
redovisade betänkande föreslagit en överföring av vissa delar av konsumtionslinjens
stoff till alla yrkeslinjer. Mot bakgrund av vad motionärerna
anför om att de aktuella specialkurserna kan stimulera vissa elevers självförtroende
och öka deras intresse för vidare utbildning pekar utbildningsutskottet
på att ÖGY föreslagit en introduktionsutbildning för bl. a. just
denna grupp elever som ofta har obestämda yrkesplaner. Utbildningsutskottet
hänvisar vidare till att utskottet i sitt betänkande UbU 1985/86:16
om anslag till gymnasieskolor, m. m. behandlat ett antal motioner om den
nuvarande konsumentekonomiska utbildningens framtid. Utbildningsutskottet
har därvid beträffande kunskaper om kost, hälsa och bosättning
uttryckt sin uppfattning om konsumtionsutbildningarnas värde. Med hänvisning
till bl. a. den förestående beredningen av ÖGY:s förslag, som nu
remissbehandlas, avstyrkte utbildningsutskottet de i detta sammanhang
behandlade motionerna. Såvitt nu är i fråga finnér utbildningsutskottet inte
skäl att frångå sin tidigare gjorda bedömning.

Lagutskottet anser i likhet med utbildningsutskottet och i enlighet med
ställningstagandet ovan till motion 404 yrkande 1 att riksdagen i avvaktan
på regeringens prövning av ÖGY:s förslag inte bör vidta någon särskild 30

åtgärd. Motion 405 yrkande 4 avstyrks därför av utskottet.

Utbildning och fortbildning av lärare m. fl.

LU 1985/86:34

Vikten av utbildning och fortbildning av lärare betonas i propositionen (s.
29). Föredragande statsrådet erinrar om att universitets- och högskoleämbetet
har ett ansvar för konsumentkunskapens plats i lärarutbildningen.
Även i konsumentverkets arbete ingår, påpekas det, stöd till utbildning
och fortbildning av lärare. I propositionen föreslås att konsumentverkets
arbete förstärks på detta område.

I förslaget att förstärka konsumentverkets insatser när det gäller stöd till
utbildning av lärare instämmer motionären i motion 408 (s). Motionären
konstaterar vidare att fortbildningen i konsumentkunskap i dag inte är
prioriterad av skolstyrelser och skolledare på det lokala planet. Motionärerna
anser därför att SÖ bör ge klara direktiv om att konsumentkunskap
skall prioriteras som fortbildning för alla lärarkategorier. I motion 405 (fp)
framhålls att lärarna måste ges fortbildning så att de har adekvata kunskaper
om hushållsekonomi och produktutbud. Detta är viktigt för att kvaliteten
på hemkunskapsundervisningen skall kunna förbättras.

Enligt riksdagens beslut år 1981 (prop. 1980/81:97, UbU 37) om personalutbildning
i skolan skall fr. o. m. den 1 juli 1982 ansvaret för det pedagogiska
utvecklingsarbetet i huvudsak ligga på det regionala och lokala
planet. Skolstyrelsen, som är huvudman för skolan och dess personal, har
ansvaret för att planera personalutbildningen. Kommunerna får statsbidrag
till lokal skolutveckling för att finansiera kostnader för personalutbildning
och andra utvecklingsåtgärder. Skolstyrelsen beslutar om utbildning
och personalens tjänstledighet i anledning härav. Staten utövar ett
inflytande över personalutbildningen främst genom att dels se till att det
inom högskolan finns ett visst utbud av kurser eller andra utbildningsmöjligheter
för lärare och skolledare, dels ange vilka förmåner som får utgå vid
tjänstledighet för viss prioriterad utbildning. De centralt angivna, prioriterade
områdena för fortbildning omprövas varje år.

Utbildningsutskottet anför i sitt yttrande att en rad önskemål om prioritering
av nya fortbildningsområden har framförts från olika håll. För närvarande
pågår en översyn av fortbildningen. Bl. a. därför har regeringen
inte gjort några omprioriteringar under de senaste åren. Utbildningsutskottet
har emellertid erfarit att konsumentfrågor enligt gällande ordning tas
upp som ett område inom prioriterade ämnesövergripande fortbildningsteman.
Utbildningsutskottet är mot bakgrund av det redovisade inte berett
att förorda någon särskild åtgärd av det slag som framförts i motion 408 i
nu berörd del.

Lagutskottet delar utbildningsutskottets uppfattning och föreslår att motion
408 avslås även i denna del.

Yrkandet i motion 405 om vikten av fortbildning för lärarna (yrkande 11
delvis) anser lagutskottet vara tillgodosett genom de förslag som lämnas i
propositionen. Yrkandet bör därför inte föranleda någon åtgärd av riksdagen.

Föredragande statsrådet framhåller att konsumentverkets samarbete med
olika fortbildningsorganisationer är viktigt. I propositionen pekas vidare
på att studieförbundens utbildning i konsumentfrågor i studiecirklar för

allmänheten är av ganska betydande omfattning. Statsrådet hänvisar till att LU 1985/86: 34

konsumentpolitiska kommittén hade föreslagit ett ökat ekonomiskt stöd till
studieförbundens utbildning av bl. a. förtroendevalda, dvs. främst konsumentnämndsledamöter,
och att förslaget tillstyrktes av många remissinstanser.
Han anser för egen del att det bör finnas möjligheter till ett sådant
stöd och förutsätter att de medel som enligt förslaget skall tillföras konsumentverket
för utbildning också kan användas för detta ändamål.

Förslaget om att konsumentverket skall kunna ge ekonomiskt stöd till
studieförbundens utbildning av förtroendevalda kritiseras i motion 405
(fp). Motionärerna erkänner värdet av sådan utbildning men anser att
kommunerna själva bör svara för denna. Förslaget bör därför avslås (yrkande
5).

Som lagutskottet tidigare anfört utgör utvecklingen av den lokala konsumentverksamheten
ett synnerligen viktigt inslag när det gäller att uppnå
målen för konsumentpolitiken. Det är därför enligt utskottets mening av
stor betydelse att de förtroendevalda och då särskilt konsumentnämndernas
ledamöter får utbildning i konsumentfrågor. Konsumentverket har
också vid utskottets hearing betonat vikten av att konsumentnämndsledamöter
utbildas i frågorna. Enligt lagutskottets mening bör ökade utbildningsinsatser
kunna på ett betydelsefullt sätt främja utvecklingen av den
lokala konsumentverksamheten. Studieförbunden spelar en ganska stor
roll när det gäller konsumentutbildning för konsumentnämndsledamöter.

I likhet med utbildningsutskottet anser lagutskottet att det är rimligt att
konsumentverket inom ramen för anslaget till utbildningsinsatser skall ha
möjlighet att ge studieförbunden visst ekonomiskt stöd för utbildning av
förtroendevalda. Lagutskottet tillstyrker förslaget i propositionen även i
denna del och avstyrker följaktligen motion 405 yrkande 5.

Produktion av läromedel

I propositionen framhålls att det är en viktig uppgift för konsumentverket
att bevaka att det finns aktuella och lämpliga läromedel. I vissa fall utarbetar
verket självt läromedel och annat studiematerial, i andra fall söker
verket initiera att sådana tas fram av andra. Föredragande statsrådet pekar
också på att de läromedel och annat studiematerial som verket initierar och
producerar på ett nyttigt sätt balanserar det underlag som näringslivet, ofta
gratis, tillhandahåller skolorna. Enligt föredragandens mening bör produktionen
av läromedel ges hög prioritet.

Motionärerna i motion 402 (m) ger uttryck för en annan uppfattning om
konsumentverkets produktion av läromedel. Motionärerna framhåller sålunda
att konsumentverket bör avstå från att behandla frågor som inte
naturligen hör hemma bland verkets arbetsuppgifter. Konsumentverket
bör därför minska sin produktion av läromedel. Verket kan däremot fungera
som konsult och rådgivare till andra producenter av läromedel. Vad
sålunda anförts yrkar motionärerna att riksdagen skall ge regeringen till
känna (yrkande 2 delvis).

Utskottet vill understryka, att konsumentverket har viktiga uppgifter
när det gäller utbildning och information till studerande och andra konsu- 32

menter, till konsumentvägledare, förtroendevalda och opinionsbildare. LU 1985/86: 34

För att verket skall kunna fullgöra dessa uppgifter behöver verket tillgång

till läromedel och annat studiematerial. Enligt utskottets mening är det

nödvändigt att verket också självt producerar behövliga läromedel. Inte

minst är en sådan produktion behövlig för att balansera näringslivets utbud

till skolorna. Utskottet kan således inte biträda motionärernas yrkande om

en neddragning av läromedelsproduktionen. Självfallet förhindrar inte en

inriktning på egen produktion att verket, om så befinns lämpligt, också

verkar som konsult till andra läromedelsproducenter, t. ex. privata förlag,

något som för övrigt förekommer redan i dag. ,

På anförda skäl avstyrker utskottet bifall till motion 402 i denna del.

Allmän konsumentinformation

Redan under föregående avsnitt underströk utskottet behovet av ökade
kunskaper hos konsumenterna för att målen med konsumentpolitiken skall
kunna förverkligas. Vid sidan av utbildningsinsatser behövs en förbättrad
information till konsumenterna. I detta avsnitt behandlar utskottet det
allmännas ansvar för konsumentinformation. Utskottet behandlar därefter
i de närmast följande avsnitten företagens informationsansvar.

I propositionen (s. 30) föreslås att i den allmänna konsumentinformationen
mera vikt skall läggas vid hushållens större planeringsfrågor, budgetrådgivning
och prisinformation. Konsumentverkets uppgifter blir
främst att tillhandahålla underlag i olika avseenden för den allmänna konsumentinformationen.
Det kan gälla att publicera information och stimulera
till debatt och opinionsbildning i frågor som är av betydelse för konsumenterna.
I verkets arbete kan också ingå att utarbeta och sammanställa
mer övergripande information som inte kan komma fram genom enskilda
företags eller branschorganisationernas försorg. Föredragande statsrådet
understryker vidare att konsumentverkets publikationer måste få en bredare
spridning än som hittills varit fallet. Föredraganden anser att konsumentverket
bör söka träffa överenskommelser med olika branschorganisationer,
konsumentkooperationen m.fl. om en ökad spridning exempelvis
till köpställena. 1 propositionen betonas också att prisinformationen är en
viktig uppgift som måste ges prioritet i konsumentpolitiken.

Utskottet har inte något att invända mot den beskrivning av inriktningen
av den allmänna konsumentinformationen som sålunda lämnats i propositionen
varför utskottet tillstyrker att riksdagen godkänner förslaget.

Ett viktigt underlag för konsumentinformationen utgör varuprovningarna.
De kan utföras antingen inom konsumentverket eller läggas ut på andra
provningsorgan. Medel för provningarna finns inom ramen för verkets
anslag. Konsumentverket utför också varuprovningar på uppdrag. Uppdragsverksamheten
bedrivs efter principen om full kostnadstäckning.

I propositionen (s. 33) erinras om att syftet med varuprovningsverksamheten
är att främja utvecklingen av bättre produkter samt att utarbeta
underlag för information. Vidare påpekas att konsumentverket förfogar
över de enda statliga provningsresurserna i landet för funktionsundersökning
av tvättmaskiner, diskmaskiner, torktumlare och köksfläktar samt att 33

3 Riksdagen 1985186. 8 sami. Nr 34

efterfrågan från allmänheten och konsumentvägledare på information om
dessa apparater är stor. Föredragande statsrådet anser att det arbete
konsumentverket bedriver på området är viktigt och att det bör fortsätta.
Han pekar vidare på att behovet av metodutveckling vad avser provning
av konsumentvaror allmänt anses vara mycket stort. Med hänsyn härtill
föreslås att konsumentverket bör överväga möjligheterna att utveckla och
utöka verkets provningsverksamhet både vad avser volym och provningsområden.
I detta syfte förordas också att man prövar en ordning som
innebär att marknadsmässig hänsyn tas vid prissättningen och att konsumentverket
tillåts få ekonomiskt överskott av provningarna.

Motionärerna i motion 405 (fp) instämmer i förslaget att konsumentverkets
varuprovningsverksamhet skall utvecklas. I motionen påpekas att
resultatet av varuprovningar är det som mest efterfrågas av konsumenterna
i samband med rådgivning. Motionärerna understryker också vikten
av ett utvidgat internationellt samarbete mellan olika provningslaboratorier.
Genom en utökad provningsverksamhet kan man, framhålls det vidare,
få en fortlöpande produktkontroll som är till gagn för såväl konsumenter
som producenter. Motionärerna anser att en nackdel med den
provningsverksamhet som konsumentverket bedriver på uppdrag är att det
är fabrikanterna som bestämmer vilka varor som skall provas. För att en
provning skall vara tillfredsställande från konsumentsynpunkt bör alla
märkesvaror inom samma varugrupp provas jämsides. Konsumentverkets
framtida provningsverksamhet bör enligt motionärerna bedrivas enligt de
synpunkter som motionärerna anfört. Motionärerna yrkar att det anförda
ges regeringen till känna (yrkande 3 delvis).

En motsatt inställning till förslaget om utvidgad varuprovningsverksamhet
redovisas i motion 402 (m). Motionärerna ifrågasätter (yrkande 2
delvis) om det är eftersträvansvärt att konsumentverkets provningsverksamhet
utvecklas och expanderar. Verksamheten har hittills främst avsett
hushållskapitalvaror, och enligt motionärerna förefaller det lämpligare att
provningen av varor inom denna förhållandevis begränsade varugrupp
successivt överförs till statens provningsanstalt. Konsumentverket bör i
framtiden, påpekas det vidare, även lägga ut provningar på andra lämpliga
provningsinstitutioner.

Konsumentverket har uppgett att verket fått allt mindre resurser över
för egna varuprovningar. Uppdragsverksamheten har däremot ökat. Provningsverksamheten
domineras av tester av varors kvalitet. Möjligheterna
att pröva varors livslängd är däremot mycket begränsade. Framför allt i
sistnämnda hänseende krävs ökade satsningar på metodutveckling. Verket
har för närvarande inte tillräckliga resurser för sådana satsningar. Erfarenheter
av metodutveckling etc. kan dock ibland erhållas från andra länder,
och det finns ett nordiskt samarbete på området. Enligt konsumentverket
kan ökade intäkter från provningsverksamheten leda till att verket kan
företa flera egna provningar vilket i sin tur kan främja metodutvecklingen.
Av konkurrensskäl bedömer verket det dock inte vara möjligt att i någon
nämnvärd grad höja priserna på uppdragsprovningarna.

Utskottet delar den uppfattning som föredraganden och konsumentverket
gett uttryck för, nämligen att varuprovningsverksamheten ger ett bety -

LU 1985/86:34

delsefullt underlag för den allmänna konsumentinformationen. Med hän- LU 1985/86: 34
syn härtill ser utskottet med tillfredsställelse att verkets erfarenheter på
området nu tas till vara och att möjligheterna att vidareutveckla verksamheten
övervägs. Utskottet delar också motionärernas i motion 405 uppfattning
att resultatet av en provning av varor inom en varugrupp blir av större
värde för konsumenterna om undersökningen omfattar merparten av de
märkesvaror som finns. Det är därför viktigt att man inriktar sig på att få
med så många märkesvaror som möjligt i testerna.

Det bör dock framhållas att förutsättningen för den uppdragsfinansierade
provningsverksamheten är att företagen frivilligt vänder sig till konsumentverket
för att få sina produkter testade. Mot denna bakgrund är det
angeläget att verket också har resurser för egna kompletterande undersökningar.
Utskottet ser därför positivt på vad som sägs i propositionen om att
man, när det gäller varuprovningsverksamheten, bör pröva en ordning som
innebär att marknadsmässiga hänsyn tas vid taxesättningen och att verket
tillåts få ett ekonomiskt överskott av provningarna. Som verket framhållit
torde emellertid av konkurrensskäl möjligheterna vara begränsade att få
några mer betydande överskott. Utskottet kan också ställa sig bakom vad
motionärerna anfört om betydelsen av ett utvidgat internationellt samarbete
på området. Genom det anförda får motionärernas synpunkter enligt
utskottets mening anses tillgodosedda, och motion 405 yrkande 3 bör
därför inte i denna del föranleda någon riksdagens särskilda åtgärd.

Vad utskottet anfört ovan innebär att utskottet inte kan biträda förslaget
i motion 402 om att överföra provningsverksamheten beträffande hushållskapitalvaror
från konsumentverket till statens provningsanstalt. Utskottet
erinrar också om att sådana propåer om överflyttning av varuprovningsverksamheten
tidigare avvisats av riksdagen, senast vid föregående riksmöte
(LU 1984/85:39). Givetvis ankommer det på konsumentverket att
bedöma om andra provningsinstitutioner i ett förekommande fall har bättre
provningsresurser än verket. Utskottet utgår från att verket i sådana fall
lägger ut provningarna på dessa organ, ett förfarande som för övrigt redan
torde tillämpas. På anförda skäl avstyrker utskottet bifall till motion 402
yrkande 2 i denna del.

Företagens informationsansvar

Ansvaret för marknadsföring av och information om varor och tjänster
ligger i första hand hos de enskilda företagen. Som utskottet tidigare anfört
har en påtaglig sanering av marknaden skett när det gäller vilseledande och
otillbörlig marknadsföring. Det förhållandet utesluter emellertid inte att
insatser görs för att ytterligare höja nivån på företagens information till
konsumenterna.

I det följande behandlar utskottet vissa frågor om förbättrad marknadsföring
och information till konsumenterna.

Prismärkning på varor

En viktig del i företagens information till konsumenterna utgör prismärk- 35

ningen på varor.

En allt större del av varusortimentet i handeln märks numera med den LU 1985/86: 34
s. k. EAN-koden. Varumärkningen sker då med en sifferkod och en optiskt
läsbar strecksymbol. I butikskassan avläses EAN-symbolen med en optisk
läsare ansluten till en dator. Butiksdatorn identifierar varan, anger pris och
övriga uppgifter. Uppgifterna noteras på kassakvittot och ger samtidigt
butiken information om varuflödet genom butiken.

Konsumentverket har efter förhandlingar med representanter för handeln
utfärdat riktlinjer för prisinformation till konsumenter vid marknadsföring
av varor i detaljhandeln. Riktlinjerna trädde i kraft den 1 januari
1983. Om prisinformation i allmänhet gäller enligt riktlinjerna att den skall
vara tydlig och lättläst och presenteras på ett sådant sätt att det inte
uppstår någon tvekan om vilken vara den avser. När det gäller frågan var
prisinformation skall finnas sägs att på säljställe skall prisinformation
lämnas för varor som hålls tillgängliga för självbetjäning eller exponeras på
sådant sätt att konsumenterna kan förbereda köp utan hjälp av personal.

Prisinformationen skall vara placerad lätt åtkomlig på varan eller i dess
närhet. Vidare bör prisinformation lämnas vid exponering i skyltfönster
eller vid skyltning utanför säljstället, och det anges vara av särskild
betydelse från konsumentsynpunkt att prisinformation lämnas för vissa
närmare specificerade varugrupper. För en vara som beskrivs särskilt i
annons, i katalog eller i annan skriftlig eller bildmässig framställning skall
prisinformation lämnas. I förebyggande syfte träffade konsumentverket år
1979 en överenskommelse med näringslivet om att vid införandet av
butiksdator den individuella prismärkningen skulle behållas till dess att en
för konsumenterna tillfredsställande prisinformation och kontroll
säkerställts. Konsumentverkets styrelse har i december 1984 beslutat att
denna överenskommelse skall stå fast.

I propositionen anför föredragande statsrådet (s. 36) att konsumenterna
har en grundläggande rätt att få fullgod prisinformation vid val av varor på
säljstället. Enligt föredraganden är prisinformationen central också när det
gäller priskonkurrensen företag emellan. Föredraganden hänvisar till de
ovan redovisade riktlinjerna och till att förhandlingar pågår mellan
konsumentverket och handeln om formerna för prisinformationen. Med
hänsyn till de pågående förhandlingarna saknas enligt föredragandens
mening anledning för statsmakterna att nu uttala sig i frågan.

Enligt motionärerna i motion L225 (s) ger samtliga hittills genomförda
undersökningar om prisinformation stöd åt uppfattningen att klarprismärkningen
bör bibehållas till dess att ett prisinformationssystem framtagits
som stärker i stället för att försvaga konsumenternas ställning.

I motionen anförs vidare att det framstår som alltmer uppenbart att de
parter som diskuterat frågan om prisinformation sedan 1979 inte kan lösa
uppgiften. De rekommendationer som finns på området kan enligt motionärernas
uppfattning knappast anses som tillräckligt bindande, och det är
en uppenbar risk att handeln fortsätter att successivt minska klarprismärkningen.
För att säkerställa konsumenternas rätt till god prisinformation
och goda kontrollmöjligheter, vilket i dag innebär en klarprismärkning,
finner motionärerna det nödvändigt att frågan snarast blir föremål för

lagstiftning. Motionärerna yrkar att riksdagen hos regeringen anhåller om
förslag till lag om klarprismärkning inom dagligvaruhandeln.

I motion L234 (s) framhålls att lagstiftningen, när det gäller prisinformation,
är bristfällig och att det därför krävs förbättringar i den konsumentpolitiska
lagstiftningen. Enligt motionärerna skall prisinformation vara klar
och entydig och finnas på eller mycket nära varan såväl vid skyltning i
butiksfönster som i butikshyllan. Motionärerna yrkar att riksdagen uttalar
sig för en förstärkning av lagstiftningen om prisinformation.

I motion L250 (vpk) hänvisas till resultatet av en undersökning som
statistiska centralbyrån (SCB) utfört om konsumenternas inställning till
prismärkningen på varor. Enligt motionärerna är det uppenbart, att det nya
prismärkningssystem som införts i butiker med datakassor innebär en
försämring för kunderna. Det är svårare att avläsa varans pris och det finns
inga möjligheter för kunderna att innan varorna skall betalas vid kassan få
en uppfattning om vad varorna totalt kommer att kosta. Motionärerna
understryker att konsumenternas intressen måste hävdas och att den pågående
utvecklingen när det gäller det nya prismärkningssystemet därför
bör stoppas. 1 fortsättningen bör gälla att det skall finnas prismärkning
direkt på varorna. Motionärerna yrkar att vad sålunda anförts ges regeringen
till känna.

Frågan om prisinformation tas upp också i den med anledning av proposition
121 väckta motionen 409 (s). Motionärerna framhåller att det i dag
brister i prisinformation vid skyltning och reklam. Detta förhållande är
enligt motionärerna speciellt till förfång för hushåll med mindre inkomster
och för konsumenter som har svårigheter när det gäller språkförståelse och
fysisk rörlighet. Motionärerna hänvisar till att man i såväl Danmark som
Schweiz har lagfäst konsumenternas rätt till prisinformation även vid
reklam och skyltning; dock med rätt för konsumentmyndighet att meddela
undantag om stora praktiska svårigheter lägger hinder i vägen. Lagarna i
Danmark och Schweiz, som är från 1977 resp. 1978, synes ha fungerat väl.
Enligt lagarna skall priserna på varorna anges redan i skyltfönstret. Motionärerna
anser att det måste vara såväl i konsumenternas som i den fria
konkurrensens intresse att en motsvarighet införs också i Sverige.

Motionärerna understryker att det inför den ökande datoriseringen av
detaljhandelns lager- och kassaverksamhet är viktigt att rätten till rejäl
prisinformation slås fast. Enligt motionärerna är det för sent för hushållen
att få reda på priset först när varan skall betalas i kassan; då är det svårt att
ändra köpbeslutet. Motionärerna framhåller vidare att det i ett skede av
den ekonomiska utvecklingen, då alla partier strävar efter att få ner prisökningstakten,
är viktigt att praktiska möjligheter finns för konsumenterna
att kunna avgöra rimligheten i prissättningen och kunna beivra prishöjningar
eller prisskillnader vilka bedöms vara dåligt underbyggda. Med hänsyn
till det anförda och under hänvisning till lagutskottets uttalande vid 1984/85
års riksmöte yrkar motionärerna att regeringen ges till känna att den skall
återkomma till riksdagen med ett förslag till lag om prisinformation.

Frågan om prismärkning på varor har tidigare behandlats av riksdagen
vid flera tillfallen. Som framhålls i motion 409 prövades frågan senast vid
1984/85 års riksmöte. I sitt av riksdagen godkända betänkande LU 1984/

LU 1985/86: 34

85:39 uttalade lagutskottet (s. 13) att utskottet för sin del helt kunde
ansluta sig till den uppfattning som avspeglas i konsumentverkets ställningstaganden
och de då aktuella motionerna, nämligen att den individuella
prismärkningen på varor måste bibehållas till dess att en för konsumenterna
tillfredsställande prisinformation kunde säkerställas på annat sätt.
Enligt utskottets mening borde — i avvaktan på bl. a. den i SPK:s regi
pågående undersökningen om konsumenternas inställning till prisfrågan -inte några åtgärder vidtas från statsmakternas sida. Utskottet tilläde att,
om det skulle visa sig att det inte går att på frivillighetens väg få en
tillfredsställande ordning till stånd, det emellertid är nödvändigt att regeringen
tar upp frågan till behandling och därvid även prövar möjligheten till
lagstiftning på området.

Sedan utskottet senast prövade frågan år 1985 har följande tre undersökningar
om prismärkning gjorts.

SCB har på konsumentverkets uppdrag intervjuat 1 863 konsumenter i
18 butiker i vilka datakassor införts och i vilka prislappsmärkningen ersatts
av annan prisinformation. Resultatet visar bl. a. att något över hälften av
konsumenterna i dessa butiker var missnöjda med prisinformationen samt
att nästan två tredjedelar av konsumenterna åter vill ha prislappar på
varorna, även om en sådan åtgärd kunde leda till högre priser.

Konsumentverket har tillsammans med handeln genomfört butiksförsök
i vilka konsumentpaneler från fyra olika organisationer deltagit. Syftet var
att bedöma de olika former för alternativ prisinformation som handeln
föreslagit samt att belysa olika problem för konsumenterna i deras inköpsarbete.
Konsumentpanelerna har i stort sett varit positiva till den alternativa
prisinformationen (hylletiketter, prisskyltar, bildskyltar) som provades
i försöksbutikerna även om förbättringar önskats på vissa punkter.
Försöken har dock utmynnat i en osäkerhet om konsumenterna verkligen
är beredda att avsätta extra tid och arbete för den hopsummering och
kontroll av inslagna priser som i varje fall en del konsumenter regelmässigt
vill kunna göra.

SPK har under 1985 genomfört en undersökning av prisinformationen i
dagligvarubutiker. Resultaten från denna beräknas enligt vad konsumentverket
upplyst bli publicerade under andra kvartalet 1986. En förundersökning
1984 antydde att prisinformationen i butikerna var bristfällig.

Utskottet vill i detta sammanhang också hänvisa till att marknadsdomstolen
den 2 oktober 1985 på talan av KO beslutat att ett företag i Malmö
skall vid marknadsföringen i bolagets butik av vissa livsmedel vara skyldig
att på varorna eller i nära anslutning till dessa lämna uppgift om aktuellt
pris per kilo eller liter av resp. vara, det s. k. jämförpriset. Uppgiftslämnandet
skall ske enligt de principer som anges i en av SPK avgiven rapport
om beräkning och presentation av ordinarie jämförpriser på livsmedel.
Genom marknadsdomstolens avgörande har således konsumenternas positioner
flyttats framåt i denna viktiga fråga.

Konsumentverket har i början av år 1986 tagit kontakt med ledningarna
för resp. handelsblock för att söka överenskomma med dessa om att
prislapparna tills vidare skall behållas. För att inte hindra utvecklingen
skall dock handeln i särskilda testbutiker kunna pröva system med mins -

LU 1985/86:34

kad prislappsmärkning. Enligt vad som upplysts vid utskottets hearing
med verket har positiva svar erhållits från de stora handelsblocken, KF,
ICA, Vivo och Favör. En överenskommelse, som innebär att detaljhandeln
utfäster sig att behålla prismärkningen på varorna i nuvarande utsträckning
med undantag för vissa testbutiker, kan därför beräknas föreligga
inom den närmaste tiden.

Utskottet konstaterar för sin del att de undersökningar som gjorts under
1985 talar för att man i varje fall tills vidare bör behålla prismärkningen på
varorna. Utskottet hälsar därför med tillfredsställelse att det inom den
närmaste tiden av allt att döma kommer att träffas en överenskommelse
mellan konsumentverket och detaljhandeln om ett bibehållande av prislappsmärkningen.

Med hänsyn till det anförda och till det utredningsarbete som i övrigt
pågår är det enligt utskottets mening inte för närvarande erforderligt med
någon ytterligare åtgärd från riksdagens sida. Genom vad som sålunda
förekommit får också de önskemål som ligger till grund för motionärernas
yrkande anses ha blivit i huvudsak tillgodosedda. Utskottet avstyrker
därför bifall till motionsyrkandena i denna del.

Livsstilsreklam

Konsumentpolitiska kommittén föreslog att konsumentverket skulle få i
uppdrag att samla olika intressenter för att diskutera reklamens innehåll,
metoder och effekter samt föreslå metoder att motverka negativa drag i
utvecklingen. Arbetet borde särskilt ta sikte på s.k. livsstilsreklam och
reklam riktad till barn och ungdom. En utvärdering av insatserna borde
göras inom en flerårsperiod.

I propositionen (s. 37) anförs att flera remissinstanser känt oro inför den
s.k. livsstilsreklamens utveckling. I det sammanhanget återges delar av
konsumentverkets remissvar i vilket bl. a. sägs att marknadsföringen under
senare år i allt större utsträckning övergått till att arbeta med utstuderade
psykologiska medel. Det är bild, färg och ”action" som ofta dominerar
reklamen medan det verbala budskapet har reducerats i betydelse och
omfattning. Denna typ av reklam har underbyggts av utvecklingen i nya
media, där budskapet präglas inte enbart av bild och färg utan även av ljud
och rörelse samtidigt som utrymmet för information är minimalt. Vad som
kännetecknar det som brukar betecknas som livsstilsreklam är att reklamen
ofta utformas med utgångspunkt i avancerade beteendevetenskapliga
modeller och att den på ett selektivt och systematiskt sätt utnyttjar de
kunskaper som finns om konsumenternas förhållanden och attityder.

Föredragande statsrådet anser för sin del att frågan är alltför komplicerad
för att några enkla slutsatser från statsmakterna nu kan dras och
förordar i stället att en principiell debatt om reklamens natur initieras.
Föredraganden pekar på att många parter har ett intresse i denna fråga och
framhåller att det konsumentpolitiska råd som KF m.fl. bildat och som
utskottet redogjort för i ett föregående avsnitt (s. 18) bör bli ett viktigt
forum för diskussion om reklamens utveckling. Det är enligt föredragandens
mening också nödvändigt med insatser från det allmännas sida.

LU 1985/86:34

Konsumentverket föreslås därför få i uppdrag att kontinuerligt och systematiskt
följa reklamens utveckling från konsumentsynpunkt, föreslå åtgärder
för att motverka negativa drag i utvecklingen, stödja andra parters
engagemang i frågan och initiera debatt- och opinionsbildning. För detta
ändamål föreslås i propositionen att verket tillförs 0,3 milj. kr.

Förslaget att konsumentverket skall ägna särskild uppmärksamhet åt
den s. k. livsstilsreklamen kritiseras i motionerna 402 och 405.

Motionärerna i motion 402 (m) påpekar att varken den konsumentpolitiska
kommittén eller regeringen har lyckats klargöra vad som avses med
begreppet livsstilsreklam. Än mindre presenteras någon form av faktaunderlag
som motiverar konsumentpolitiska åtgärder på området. Uttalandena
i propositionen om livsstilsreklam förmedlar, anser motionärerna, ett
intryck av oövertänkt reklamrädsla förenat med en övertygelse att människor
helt saknar förmåga att självständigt bedöma värdet av olika former
av reklam. I motionen framhålls att marknadsföringslagen innehåller regler
om hur reklam bör utformas och att marknadsdomstolen redan tillämpar
särskilda regler vad beträffar reklam riktad till barn och ungdom. Motionärerna
anser att kraven måste ställas högre än vad som gjorts i detta fall
innan staten anslår medel. De yrkar därför (yrkande 2 delvis) att medel inte
anslås för ändamålet.

Ett yrkande (yrkande 6) med samma syfte återfinns i motion 405 (fp).
Motionärerna i den motionen anser att utbildning, självsanering i näringslivet
och offentlig debatt bör vara verkningsfulla medel att sanera och
motverka dålig reklam. I motionen hänvisas vidare till de av NDM framtagna
etiska reglerna för reklam samt marknadsföringslagens regler om
ingripande mot otillbörlig reklam och marknadsföring. Förslaget om särskilda
medel till konsumentverket för studier av reklamens utveckling
avvisas därför.

Konsumentverket har vid utskottets hearing framhållit att det beroende
på ämnets oprecisa natur är förenat med vissa svårigheter att fullgöra det
uppdrag som föreslagits bli ålagt verket. Det är framför allt, menar man,
svårt att definiera vad som menas med livsstilsreklam samt att kartlägga
vilka problem denna typ av reklam kan skapa. Konsumentverket ser som
sin huvuduppgift att i samarbete med berörda parter förbättra kunskaperna
på området samt genom analyser och forskning söka komma fram till mera
konkreta slutsatser om livsstilsreklamens innebörd och verkningar.

Enligt utskottets mening är det angeläget med en fortlöpande debatt och
opinionsbildning om reklamens innehåll, metoder och effekter. Det är
viktigt från konsumentsynpunkt att reklamens innehåll är balanserat och
sakligt. Ingripande mot vilseledande reklam kan också ske med stöd av
marknad sföringslagen.

Som framgår av redovisningen ovan kan konstateras att reklamen under
senare år i vissa fall getts ett delvis annat innehåll än det traditionella utan
att för den skull i princip bli vilseledande eller på annat sätt otillbörlig mot
konsumenterna. Endast undantagsvis torde därför marknadsföringslagen
kunna bli tillämplig på denna nya form av reklam. Utskottet anser i likhet
med föredraganden att frågan om den s. k. livsstilsreklamen är komplicerad.
Några säkra slutsatser om behovet av och eventuella lämpliga åtgär -

LU 1985/86: 34

der för att motverka denna typ av reklam kan enligt utskottets mening inte
dras nu. Mot bakgrund av den från flera håll uttalade oron för den pågående
utvecklingen är det emellertid enligt utskottets mening angeläget
att debatten och opinionsbildningen när det gäller reklamfrågorna inte
stannar av. Med hänsyn till att konsumentverket har ett generellt ansvar
att bevaka konsumenternas intressen i reklamen anser utskottet det naturligt
att verket på det sätt som föreslås i propositionen får i uppdrag att
initiera en fortsatt debatt på området och att följa utvecklingen och föreslå
sådana åtgärder som kan visa sig erforderliga.

Enligt utskottets mening är det rimligt att verket tillförs särskilda medel
för denna verksamhet. Utskottet tillstyrker följaktligen propositionens
förslag och avstyrker bifall till motionerna 402 och 405 i motsvarande del.

Könsdiskriminerande reklam

I propositionen (s. 39) föreslås att konsumentverket får i uppdrag att i
samarbete med berörda parter följa och dokumentera den könsdiskriminerande
reklamens omfattning och utveckling. Verkets erfarenheter och
bedömningar skall redovisas till regeringen senast vid utgången av år 1988.
Verket föreslås få särskilda utredningsmedel, 0,2 milj. kr., för uppgiften.

I motion 403 (s) hänvisas till att minoritetsgrupper i samhället skyddas
mot missaktning med anspelning på t. ex. ras, hudfärg och etniskt ursprung
genom bestämmelser i tryckfrihetsförordningen och brottsbalken. Något
motsvarande skydd för missaktning av kvinnor finns dock inte, trots att
kvinnorna utgör en majoritet av befolkningen. Motionärerna hänvisar till
att Norge har en lag som förbjuder könsdiskriminerande reklam. Enligt
motionärerna torde det med hänsyn till den lagstiftning mot diskriminering
som redan finns inte vara svårt att även i Sverige införa en lagstiftning mot
könsdiskriminerande reklam. Det är därför angeläget, framhålls det vidare,
att utformningen av en sådan lagstiftning övervägs och beslutas utan
dröjsmål. Motionärerna yrkar att det anförda skall ges regeringen till
känna.

Utskottet finner det för egen del angeläget att understryka att sådana
avarter inom reklamen som tar sig uttryck i framställningar av könsdiskriminerande
natur och som kan upplevas som kränkande inte bör få förekomma.
Utskottet har därför stor förståelse för motionärernas syfte med
motionsyrkandet. Enligt utskottets mening finns det ett klart avståndstagande
från denna form av reklam hos en bred allmänhet. Som framgår av
kommittébetänkandet har även näringslivet sedan tio år tillbaka klart vänt
sig mot den könsdiskriminerande reklamen. I den deklaration som NDM
avgav 1976 och som utskottet anser värdefullt att här redovisa sägs följande.

Allmän enighet råder i dagens samhälle om att bilder och framställningar i
textens form som uttrycker missaktning för endera könet, dvs. innefattar
könsdiskriminering, inte bör fa förekomma vare sig i reklam eller publicitet.
Det ligger såväl i näringslivets som de enskilda företagens intresse att
dessas reklam och kommersiella publicitet inte blir uppfattad som könsdiskriminerande.
Vaksamhet mot könsdiskriminering i reklam och publici -

LU 1985/86: 34

tet utgör ett led i en samhällelig åsiktsbildning med syfte att komma till
rätta med förlegade uppfattningar om könsroller i samhället. Företagen bör
söka medverka i denna åsiktsbildning. NDM uppmanar företagen att se till
att könsdiskriminerande bilder, rubriker eller texter inte kommer till användning
i reklam och kommersiell publicitet. Ett särskilt ansvar påvilar
härvidlag reklambyråer och andra som framställer reklam och publicitet
för företagens räkning.

Enligt utskottets mening har denna deklaration haft en sanerande effekt.
Den typ av annonser som exempelvis framställer kvinnor som enbart
sexobjekt är i dag sällan förekommande. Det är utskottets uppfattning att,
när en sådan annons någon gång dyker upp på marknaden, den nästan
omgående möts av ett kraftigt avståndstagande från en bred opinion, något
som i regel har sådana negativa effekter för annonsören att annonsen
ganska snart dras tillbaka. Enligt utskottets mening motiverar enbart de
enstaka fall av rent kränkande reklam som någon gång förekommer inte
införandet av en särskild lagstiftning mot könsdiskriminerande reklam.

Ett svårare problem utgör däremot den schabloniserande reklam som
kan sägas avspegla vissa värderingar och handlingssätt i samhället, som av
en del människor kan upplevas som könsdiskriminerande och av andra
som betydligt mer positiva och kanske roande. Utskottet delar föredragande
statsrådets uppfattning att det är viktigt att reklamen återspeglar ett
livsmönster som bygger på principen om kvinnors och mäns lika värde och
på jämställdhet mellan könen. Enligt utskottets mening är lagstiftning inte
något bra instrument när det gäller att komma till rätta med reklam som
avviker från denna grundprincip och som på grund härav i vissa fall kan
betraktas som könsdiskriminerande. Utskottet vill härvidlag hänvisa bl. a.
till marknadsdomstolens remissyttrande, vari sägs att erfarenheterna av
den av motionärerna åberopade lagstiftningen i Norge tyder på att en
sådan lagstiftning leder till bedömnings- och gränsdragningsproblem som i
det längsta bör undvikas. Med hänsyn till att denna typ av annonser oftast
torde ha sin grund i okunnighet eller bristande omdöme hos annonsörer
och reklambyråer finnér utskottet de vägar som pekas på i propositionen
vara att föredra framför en lagstiftning på området. Enligt utskottet bör
lagstiftning tillgripas endast om det visar sig att det inte går att på annat sätt
få till stånd en nödvändig sanering av marknaden. Utskottet finnér på
anförda skäl att motion 403 inte bör föranleda någon åtgärd från riksdagens
sida.

Förslaget i propositionen att det skall åligga konsumentverket att dokumentera
den könsdiskriminerande reklamens omfattning och att följa dess
utveckling och att senast vid utgången av år 1988 till regeringen redovisa
sina erfarenheter och bedömningar har i övrigt inte mött några gensagor.
Utskottet tillstyrker förslagen. Utskottet konstaterar att det inte föreligger
något hinder för konsumentverket att i samarbete med jämställdhetsombudsmannen
(JÄMO) före nämnda tidpunkt hos regeringen begära särskilda
åtgärder, om så befinns nödvändigt.

I motion 402 (m) yrkas (yrkande 4) att anslaget till konsumentverket för
nästa budgetår skall vara oförändrat. Förslaget innebär således att motionärerna
avstyrker ett särskilt medelstillskott för det föreliggande uppdraget.

LU 1985/86:34

Utskottet anser för sin del att det är rimligt att verket får särskilda medel LU 1985/86: 34
för utredningsuppdraget. Med hänsyn härtill tillstyrker utskottet bifall till
propositionens förslag och avstyrker motion 402 i motsvarande del.

Utskottet vill till det ovan anförda foga att det är betydelsefullt att
näringslivet bygger vidare på 1976 års deklaration. Det är således viktigt
med ökad information och utbildning till dem som sysslar med reklamen
och med en bredare opinionsbildning. En annan möjlig åtgärd skulle kunna
vara någon form av internt maskineri för övervakning av marknaden.

Enligt utskottets mening bör åtgärder på det nu aktuella området falla väl
inom ramen för vad utskottet i det föregående anfört om behovet och
vikten av egenåtgärder inom näringslivet. Just på detta område bör olika
former av egenåtgärder kunna få stor betydelse och utgöra viktiga inslag i
arbetet på att få till stånd en bra och riktig reklam.

Vissa särskilda frågor om marknadsföring

Under den allmänna motionstiden har väckts två motioner i vilka tagits
upp några särskilda frågor som rör företagens och vissa andras marknadsföring.

I motion L280 (s) tas upp frågor som rör marknadsföring av s. k. personlighetskarser.
Motionärerna menar att många människor anser sig ha behov
av att förbättra sig själva i psykiskt avseende och att det därför också
finns en marknad för olika former av personlighetskurser, där man t. ex.
kan få lära sig att bli mer fantasifull, bli en bättre ledare, få bättre minne,
bli mer intelligent etc. Inte minst har företagens intresse av att bereda de
anställda tillfälle att delta i sådana kurser gett upphov till en lukrativ
marknad för kursarrangörer. Motionärerna pekar på att det också finns
åtskilliga exempel på att personlighetskurser säljs direkt till allmänheten.

Osäkra människor förmås att betala ofta betydande summor till organisationer
för deltagande i kurser vilka utlovas kunna leda till personlighetsförbättringar
av olika slag. Motionärerna menar att det rimliga i vad som
utlovas ofta kan ifrågasättas. Enligt motionärerna har det hänt att människor
försatts i ett kraftigt ekonomiskt beroende av den organisation de sökt
sig till. Det har också förekommit att minderåriga dras in i andra former av
skadligt beroende. I motionen åberopas att myndigheterna i några fall fått
anledning att granska verksamheter och kurser som är inriktade på personlighetsförändringar.
Motionärerna hänvisar bl. a. till scientologikyrkans
s. k. E-meter.

Oseriös verksamhet när det gäller personlighetskurser bör enligt motionärerna
i första hand motverkas genom upplysning och opinionsbildning.

Samhällets insatser på området bör inskränkas till ingripanden mot ekonomiska
och andra oegentligheter. Samhället bör också ingripa då minderåriga
utsätts för otillbörlig påverkan. Motionärerna framhåller att möjligheterna
för myndigheterna att ingripa dock ofta är begränsade eftersom
lurade konsumenter av flera skäl sällan påtalar missförhållandena. Det är
också ibland oklart i vilka fall religions- och yttrandefriheten kan förhindra
ingripande med stöd av marknadsföringslagen. Med hänvisning till det
anförda yrkar motionärerna att riksdagen hos regeringen begär en utred- 43

ning om hur samhället skall möta utbudet av oseriösa s.k. personlighetskurser
och annan likartad oseriös verksamhet.

Konsumentverket har vitsordat att marknadsföringen av s. k. personlighetskurser
många gånger är oseriös och att människors själsliga nöd
därvid utnyttjas på ett ofta otillbörligt sätt. Marknadsdomstolen har prövat
påståenden i annonser om att man med hjälp av en s. k. E-meter skulle
kunna mäta människans mentala tillstånd och förändringar av detta (MD
1976:5). Invändningar mot att marknadsdomstolen inte kunde pröva ärendet
med hänsyn till grundlagsskyddet för religions- och tryckfriheten godtogs
inte. Marknadsdomstolen ansåg att påståendena var uppenbart oriktiga
och därför otillbörliga enligt marknadsföringslagen. KO har i ett fall
från år 1980 med stöd av marknadsföringslagen beslutat om förbudsföreläggande
beträffande marknadsföring av en kurs benämnd ”Reningsgenomgången”.
I andra fall har marknadsföringen på frivillig väg korrigerats
efter påpekanden från konsumentverket. Totalt har verket fått ett 40-tal
anmälningar som rört marknadsföring av denna typ av kurser. Som exempel
på anmälningar från de senaste åren kan nämnas anmälningar mot ett
handelsbolag för direktreklam angående viss studieteknik ledande till
”Bättre betyg” för barn samt anmälningar om viss marknadsföring av
studier vid ”journalisthögskola”. Det rättsliga skyddet för tryckfriheten
medför att ingripanden mot marknadsföringen kan ske endast i begränsad
utsträckning. Konsumentverket har uppgett att verket inte har möjlighet
att avsätta särskilda resurser för granskning av marknadsföringen på detta
område.

Utskottet kan i likhet med motionärerna konstatera att utbudet och
marknadsföringen av kurser av det slag som behandlas i motionen fått en
ökande omfattning under senare år. Som belyses i motionen är det med
hänsyn till verksamhetens inriktning på personlighets- och beteendepåverkan,
som inte låter sig bedömas efter strikt objektiva kriterier, ofta förenat
med svårigheter att kunna ingripa mot otillbörlig marknadsföring av verksamheten.
Det kan också vara så att grundlagsskyddet för tryckfriheten
och religionsfriheten hindrar ett ingripande med stöd av marknadsföringslagen.

Att marknadsföringsåtgärderna på detta område likväl ifrågasätts inte så
sällan framgår inte minst av det stora antal anmälningar som inkommit till
konsumentverket. Enligt utskottets mening förtjänar därför marknadsföringen
av de s. k. personlighetskurserna och likartad verksamhet att uppmärksammas
mera än vad som hittills varit fallet. Det bör ankomma på
regeringen att noga följa utvecklingen på området och vidta de åtgärder
som kan visa sig vara nödvändiga. Utskottet föreslår att riksdagen ger
regeringen till känna vad utskottet sålunda anfört med anledning av motion
L280.

I motion L204 (vpk) yrkas att riksdagen hos regeringen begär att åtgärder
vidtas i syfte att begränsa kommersialiseringen av julfirandet. Enligt motionären
tenderar julkommersen i takt med de ökade möjligheterna till
alltmer påträngande reklam att på ett avgörande sätt påverka de enskilda
hushållens ekonomi. Motionären anser att åtgärder behöver vidtas för att

LU 1985/86:34

begränsa den hysteri och det ekonomiska vansinne som julkommersen LU 1985/86: 34
innebär. Reklamen och marknadsföringen inför julen bör därför regleras.

Motionären förordar att julreklam inte bör få förekomma före den 13
december och att affärsmännen bör åläggas en viss återhållsamhet t. ex.
genom att undvika alltför påträngande och uppseendeväckande julskyltning.

Enligt utskottets mening torde det råda delade meningar om i vilken
utsträckning marknadsföringen inför julhandeln är negativ. Uppenbart förekommer
det dock inslag i marknadsföringen som av en del upplevs som
mindre trevliga. I den mån marknadsföringen kan anses som otillbörlig
finns det emellertid möjlighet för konsumentmyndigheterna att ingripa med
stöd av marknadsföringslagen. I de fall där missförhållanden i övrigt kan
konstateras är det i första hand en sak för företagen att själva söka få en
bättring till stånd. Utskottet vill också peka på möjligheterna för de lokala
konsumentorganen att överenskomma med detaljhandelns företrädare om
hur julhandeln bör bedrivas. Att det skulle existera något behov av eller
berättigade anspråk på ett generellt införande av en särskild tid under
vilken julreklam skall få förekomma har utskottet inte kunnat finna. Utskottet
avstyrker på anförda skäl bifall till motion L204.

Information på produkterna m. m.

I propositionen förordas att produktinformationen förbättras (s. 40). Informationen
förutsätts i ökad utsträckning tas fram genom näringslivets försorg.
Det framhålls vidare att konsumentverket liksom hittills bör ta initiativ
till utveckling av standardiserad information främst genom frivilliga
överenskommelser mellan verket och berörda branschorganisationer.

Samarbetet kan också ta sig uttryck i att riktlinjer utarbetas. Konsumentverket
skall även söka träffa överenskommelser med olika branscher om
information från företagen till verket om olika produkters grunddata m. m.
som underlag för marknadsöversikter. Det förutsätts att verket fortlöpande
prövar möjligheterna att ta ny teknik till hjälp vid spridningen av
konsu mentinformation.

Frågan om standardiserad varuinformation behandlas i motion 405 (fp).

Motionärerna yrkar (yrkande 7) att riksdagen hos regeringen begär att
konsumentverket får i uppdrag att arbeta för ett system med frivillig
varudeklaration för vissa varor. I motionen understryks att en av de mest
angelägna konsumentfrågorna är att ge konsumenten tillgång till en ändamålsenlig
information om varorna i den vardagliga köpsituationen. Informationen
bör utformas så att jämförelser mellan olika alternativ underlättas.
Motionärerna anser att det i dag, trots en allmän förbättring av de
konsumentpolitiska åtgärderna, är svårare än någonsin att i butiken få en
objektiv konsumentinformation. Motionärerna hänvisar till ett förslag från
varuprovningskommittén av innebörd att man på frivillig väg skulle söka
bygga upp ett varudeklarationssystem i samarbete med näringslivet. Ett
sådant system med igenkänningstecken skulle, påpekas det, gagna den
marknadsföring som seriösa och ansvarskännande företag bedriver. Systemet
gör det också lättare för konsumenten att välja rätt vara till rätt pris. 45

En utvecklingsmodell kan enligt motionärerna vara den som möbelbran- LU 1985/86: 34

schen tillämpar. Den branschens ”Möbelfakta” är en tillförlitlig och av
konsumenterna efterfrågad information. Motionärerna efterlyser initiativ
från konsumentverket när det gäller att i samarbete med andra organ
stimulera till ett frivilligt varudeklarationssystem för vissa varor.

Frågan om informationen till konsumenterna om produkters kvalitet tas
också upp i motion L284 (fp). Motiveringen till motionen finns i av samma
motionärer väckta motion Ub840. Motionärerna framhåller att informationen
till konsumenter om produkters kvalitet har försämrats under åren.

Det tidigare systemet med varudeklarationer har försvunnit, och konsumenten
står oftast, anser motionärerna, utan information om kvalitetsdifferenser.
Enligt motionärernas mening måste den sakkunskap om varors
och tjänsters kvalitet som finns inom näringslivet nu komma fram till
konsumenten, och därför behövs ökat samarbete mellan konsumenter,
näringsliv och konsumentorganisationer. I motionen pekas på att konsumenten
känner stor osäkerhet om livsmedlens kvalitet samtidigt som konsumenten
inte har tid och råd att misslyckas och göra dåliga inköp. Vidare
hänvisas till att dagens konsument ofta har bristfälliga grundkunskaper om
råvarorna, deras egenskaper och hantering. Enligt motionärerna finns det
förutsättningar att tillmötesgå konsumenternas krav på bra produkter och
en fungerande produktkvalitetsinformation. Motionärerna understryker
att det är ett nationellt intresse att åstadkomma kvalitetsregler inom särskilt
livsmedelshandeln och yrkar att det anförda skall ges regeringen till
känna.

Motionärernas yrkande i motion 405 att konsumentverket bör få i uppdrag
att arbeta för ett system med frivillig varudeklaration (yrkande 7) har
som bakgrund ett av varuprovningskommittén i betänkandet (SOU
1982:38) Fakta för konsumenter lämnat förslag. Kommittén föreslog bl. a.
att informationen vid inköpstillfället skulle förbättras genom ett frivilligt
varufaktasystem, dvs. en deklaration med enhetlig logotyp (igenkänningstecken)
och ett enhetligt utförande för alla produktområden. I konsumentverkets
rapport Information på säljstället (Rapport 1982:7-01) lämnades
underlag för fortsatta överväganden och åtgärder för att förbättra konsumentinformationen
på säljstället. Konsumentverket uttalade sig mot ett
övergripande informationssystem inom alla branscher och förordade i
stället ett individuellt system anpassat till de olika förutsättningarna i varje
enskilt fall. Varuprovningskommitténs betänkande och konsumentverkets
rapport jämte de remissyttranden som avgetts häröver överlämnades till
konsumentpolitiska kommittén med uppdrag att vidare bereda frågan om
standardiserad varuinformation. Konsumentpolitiska kommittén drog slutsatsen
att det då inte var möjligt eller önskvärt att få till stånd ett omfattande
informationssystem av VDN-karaktär.

Konsumentpolitiska kommitténs uppfattning godtas i propositionen av
föredragande statsrådet.

Utskottet delar motionärernas uppfattning om önskvärdheten av att
produktinformationen förbättras. Enligt utskottets mening är det emellertid
inte meningsfullt att söka att fa fram ett omfattande varudeklarationssystem
av VDN-karaktär. I stället bör man ta fram standardiserad varuin- 46

formation för vissa varugrupper. Ett exempel härpå är de av motionärerna
åberopade ”Möbelfakta”. I likhet med föredraganden förutsätter utskottet
att produktinformation i ökad utsträckning tas fram genom näringslivets
försorg. Utskottet anser för sin del att framtagandet av standardiserad
varuinformation är ett område väl lämpat för näringslivets egenåtgärder.
Arbetet med framtagande av varufakta bör ske i frivillig samverkan med
konsumentverket. Utskottet utgår från att verket tar erforderliga initiativ
för att få till stånd branschöverenskommelser på sådana områden där det
bedöms nödvändigt. På sätt utskottet beskrivit i avsnittet om egenåtgärder
(s. 26) kan också ett mer aktivt ingripande från verkets sida bli erforderligt.
Verket bör också söka tillse att dess faktamaterial finns tillgängligt på
köpställena. Vad utskottet sålunda anfört får anses väsentligen tillgodose
motionärernas önskemål. Något särskilt tillkännagivande till regeringen är
därför inte påkallat. Utskottet avstyrker följaktligen bifall till motionsyrkandena.

Frågan om användandet av datakommunikation inom konsumentinformationen
behandlas i motionerna 405 och L260 (båda fp).

Motionärerna i den förstnämnda motionen påpekar att rådgivning och
upplysning till de enskilda konsumenterna är i stora stycken ett kvantitetsproblem.
Det räcker inte med spridning av information via massmedia.
Man bör dessutom kunna ta datatekniken till hjälp. För att datorstödd
konsumentrådgivning skall bli meningsfull krävs enligt motionärerna dels
att varujämförelser och marknadsöversikter finns tillgängliga, dels att det
finns förutsättningar för att den rådgivande informationen kan spridas till
konsumenterna via datakommunikation. Med videotex (teledata) kan information
om varor och tjänster för att underlätta pris- och kvalitetsjämförelser
via telenätet nå ut till ett stort antal konsumenter. För att en sådan
informationsspridning skall ha utsikter att lyckas bör dock enligt motionärerna
följande åtgärder vidtas. — Branschorganisationerna bör uppmuntras
att själva bygga upp konsumentdatabaser med produktfakta och jämförande
varuanalyser. - Verket bör i samverkan med industrin arbeta fram
praktiska normer och standarder för sådana direkt för konsumenten avsedda
varuöversikter. — Verket bör vidare ta fram datorprogram med
konsumentrådgivning som via t. ex. videotexnätet kan föras ut över persondatorer
till konsumenterna. — Verket bör också i samverkan med
televerket studera hur konsumentupplysning bedrivs i stora videotexsystem
i andra länder. - Företrädare för industrin bör uppmuntras att
tillsammans med televerket starta praktiska prov med videotex för konsumentupplysning
(yrkandena 3 delvis och 8).

Motiveringen till motion L260 finns i av samma motionärer väckta
motion K412, vilken behandlar olika datafrågor. Synpunkterna som framförs
ansluter nära till vad som anförs i ovannämnda motion 405. Motionärerna
framhåller att konsumentverket bör öka sitt intresse för frågor rörande
praktiska normer och standarder för upplysningar i varuöversikter.
Dessa kan via datatekniska hjälpmedel spridas direkt till den enskilde
konsumenten. Det bör därför finnas en samordning av olika presentationsformer
för datoriserad varuöversiktsupplysning. Motionärerna yrkar att
vad de anfört i motionen ges regeringen till känna.

LU 1985/86:34

En motion (fp) med i huvudsak samma syfte som de nu aktuella behandlades
av riksdagen år 1985.1 motionen yrkades att konsumentverket skulle
ges i uppdrag att överväga hur videotex kunde användas för kvalificerad
varuinformation. Lagutskottet påpekade (LU 1984/85:39 s. 13) att frågan
om användandet av datakommunikation inom konsumentinformationen
blivit allt aktuellare och hänvisade till att konsumentverket i samarbete
med vissa större kommuner avsåg att under 1985 påbölja några försöksobjekt,
bl. a. prov med marknadsöversikter på teledata och hushållsteknisk
information via persondator. Även information om konsumentverkets riktlinjer
och marknadsdomstolens avgöranden skulle läggas in på data. När
det gällde teledata behövdes det enligt konsumentverkets uppfattning en
systemutveckling för att kunna få till stånd en god konsumentinformation.
Med hänsyn till att verket sålunda redan bedrev ett utvecklingsarbete på
området ansåg utskottet att något sådant uppdrag som motionärerna begärt
inte behövde ges åt verket. Utskottet avstyrkte därför bifall till motionen.
Riksdagen godkände utskottets hemställan.

Konsumentverket har i en inom verket upprättad promemoria från mars
1986 lämnat en lägesrapport när det gäller utvecklingsarbetet med datahjälpmedel
för det kommunala konsumentarbetet. Av rapporten framgår
bl. a. följande. År 1983 påböijade konsumentverket ett utvecklingsarbete
tillsammans med konsumentvägledare i sju kommuner. Under arbetets
gång enades man om att vissa områden var mest angelägna när det gällde
möjligheterna att söka utveckla datoriserade system. Dessa områden var
hushållsekonomisk rådgivning, konsumenträttsligt material, marknadsöversikter
och sökordslista. Konsumentverket har i samarbete med företrädare
för den kommunala konsumentverksamheten i tre kommuner tagit
fram ett datorprogram som syftar till att underlätta den hushållsekonomiska
rådgivningen i kommunerna. Resultatet av ett försök år 1984 med
det första programmet var påfallande positivt. Sedan dess har flera nya
egenskaper tillförts programmet samtidigt med att ytterligare utprovningar
gjorts när det gäller datorprogram med budgetrådgivning. Nu har man tagit
fram en modell för budgetrådgivning som kan anpassas till de enskilda
hushållens förutsättningar. Verket har för avsikt att undersöka hur stort
intresse kommunerna har för att använda modellen i datorprogram. Beträffande
marknadsöversikter pågår för närvarande arbete med att få fram ett
videotexsystem som skall omfatta de viktigaste hushållskapitalvarorna.
Systemet innebär att tillverkare och/eller generalagenter genom egna terminaler
lägger in aktuella uppgifter om sina produkter. Om systemet kommer
att fungera som utlovats, kommer uppgifter om t. ex. en viss diskmaskin
att finnas tillgängliga i databasen samtidigt som diskmaskinen bjuds ut
på marknaden. En försöksverksamhet kommer att påbörjas hösten 1986,
och den innebär att åtta-tio kommuner får tillfälle att kostnadsfritt använda
databasen under ett halvt år.

I likhet med motionärerna anser utskottet att utnyttjandet av datatekniken
för konsumentinformation kan medföra stora fördelar. Utskottet noterar
därför med tillfredsställelse att, sedan utskottet vid föregående års
riksmöte senast behandlade frågan om datastyrd konsumentinformation,
utvecklingen tagit ytterligare ett steg framåt genom att arbetet med ett

LU 1985/86:34

videotexsystem för marknadsöversikter nu framskridit så långt att en LU 1985/86: 34

försöksverksamhet inom kort kan komma i gång. Utskottet utgår vidare
från att konsumentverket under utvecklingsarbetet har samverkan med
televerket eller tar de initiativ som krävs för att i samarbete med detta verk
ytterligare utveckla datakommunikationen inom området för konsumentinformation.
Något särskilt uppdrag till konsumentverket att i samverkan
med televerket studera konsumentinformation medelst datateknik, som
begärs i yrkande 8 i motion 405, behöver därför inte ges. Med hänsyn till
det pågående försöks- och utvecklingsarbetet på området anser utskottet
det inte heller nödvändigt med ett tillkännagivande i de övriga frågor som
tagits upp i motionerna. Utskottet avstyrker därför bifall till motionerna
405 och L260 i nu berörda delar.

Konsumentpolitiska kommittén föreslog att konsumentverket borde successivt
ställa krav på bredare produktinformation från företagen på vissa
produktområden. Kommittén avsåg med uttrycket ”bredare produktinformation”
information om exempelvis varors verkningsgrad, miljöpåverkan,
teknisk livslängd, service, skrotning och allergirisker. Kommittén
ansåg att det låg ett värde i att producent- och konsumentintressena för en
dialog och därmed bidrar till en medvetenhet om mer långsiktiga aspekter
på produkterna och användningen av dem.

Föredragande statsrådet framhåller att den föreslagna vidgade produktinformationen
avser frågor av stort samhällsintresse. Han förordar därför
en bredare produktinformation i enlighet med kommitténs förslag. Konsumentverket
bör, sägs det, vidga sina insatser när det gäller att samordna
spridningen av sådan information. Det ankommer dock inte på verket
självt, framhålls det vidare, att kräva information från företagen i alla de
avseenden kommittén angett. Det är i stället en uppgift för de ansvariga
sektorsmyndigheterna att precisera vilka informationskrav som skall ställas.

Motionären i motion 401 (c) anser att förslaget i propositionen är alltför
vagt. Sektorsmyndigheterna ges inga närmare anvisningar när det gäller
information till konsumenterna om de etiska och ekologiska konsekvenserna
av produktionsmetoder och inköpspolitik. Krav ställs inte heller på
myndigheterna att bedöma produktionsmetoder från naturhushållningssynpunkt.
Konsumentverket bör enligt motionärens mening kunna erbjuda
de företag som så önskar hjälp med metoder för en bredare information på
produkterna. En sådan information skulle kunna utnyttjas av företagen i
marknadsföringen som ett sätt att visa att företagen vinnlägger sig om att
styra produktionen i en socialt och ekologiskt ansvarig riktning. Motionären
framhåller att konsumenter som vid inköpstillfället är kunniga om
konsekvenserna i ett större sammanhang av ett inköp kan driva fram en
positiv utveckling. Enligt motionärens mening bör konsumentverket i samarbete
med andra myndigheter, olika intresseorganisationer och näringslivet
utarbeta kriterier för en bredare information till konsumenterna som
hjälper dem att ta ett större ansvar från de etiska, sociala och ekologiska
utgångspunkter som anges i motionen. Motionären yrkar att det anförda
ges regeringen till känna. 49

4 Riksdagen 1985186. 8 sami. Nr 34

I motion 407 (s) instämmer motionären i förslaget att kravet på bredare LU 1985/86: 34
information bör innefatta information om varors miljövänlighet. Motionären
anser att det är oklart om det bör ankomma på konsumentverket eller
naturvårdsverket att ta initiativ till att information om produkters miljöpåverkan
kommer till stånd. Motionären yrkar att riksdagen som sin mening
ger regeringen till känna vad som i motionen anförts om att information om
varors miljövänlighet bör komma till stånd samt att regeringen anger den
myndighet som skall ha ansvaret härför.

Ett motionsyrkande av samma motionär som i motion 401 och med
samma syfte behandlades av riksdagen år 1985 (LU 1984/85:39 s. 9—10).

Motionären ansåg då att riksdagen borde uttala sig för att konsumentverkets
instruktion ändrades så att upplysningar om olika företags produktionsmetoder,
arbetsorganisation, inköpspolitik m.m. lämnades konsumenterna
i syfte att styra produktionen i socialt och ekologiskt ansvarig
riktning. Lagutskottet ansåg för sin del att motionärens synpunkter var
intressanta och tankeväckande. Ett genomförande av förslaget i motionen
skulle innebära en breddning av konsumentverksamheten men samtidigt
kräva mycket omfattande resurser. Enligt utskottets mening var därför
förslaget, i vart fall då, inte möjligt att genomföra. Utskottet framhöll dock
att det på längre sikt kunde finnas anledning att sträva efter att fa till stånd
en konsumentpolitik, som syftade till att skapa ett större socialt och
ekologiskt ansvar. Med hänsyn till det anförda ansåg utskottet att någon
åtgärd inte då borde göras av riksdagen. På utskottets hemställan avslog
riksdagen motionen.

Mot bakgrund av utskottets uttalanden vid föregående års riksmöte
konstaterar utskottet med tillfredsställelse att frågor som rör en bredare
produktinformation genom propositionen fått ökad uppmärksamhet. Som
föredragande statsrådet framhåller är det angeläget att konsumenterna får
bättre kunskaper om de konsekvenser som tillverkning, konsumtion etc.
av olika produkter kan få för miljön, energiförbrukningen m. m. Här berörs
samhällsintressen av stor betydelse.

Även om således en utveckling mot en bredare produktinformation bör
eftersträvas delar utskottet samtidigt föredragandens uppfattning att konsumentverket
inte bör åläggas att självt kräva in information från företagen
i de avseenden som utskottet ovan pekat på. Som utskottet i det föregående
anfört bör nämligen produktinformation i första hand tas fram genom
näringslivets försorg. Enligt utskottets mening skulle vidare en sådan
arbetsuppgift bli betungande för verket och kräva betydande insatser till
förfång för annan prioriterad verksamhet. Utskottet vill därför ansluta sig
till den i propositionen valda lösningen att det får ankomma på varje
ansvarig sektorsmyndighet att inom sitt ansvarsområde bedöma i vilken
mån en bredare produktinformation bör aktualiseras. Sektorsmyndigheten
har den sakkunskap och erfarenhet på området som gör den bäst lämpad
att bedöma behov av en viss bredare information och att initiera näringslivet
att ta fram denna information.

Som exempel på en sådan sektorsmyndighet nämner föredraganden
naturvårdsverket och pekar på att det ankommer på denna myndighet att
göra bedömningar när det gäller information om en produkts påverkan på 50

den yttre miljön. Med hänsyn till detta uttalande kan det enligt utskottets LU 1985/86: 34
mening inte råda någon tvekan om att det är naturvårdsverket och inte
konsumentverket som har ansvaret för information om produkters miljöpåverkan.
Något sådant tillkännagivande som yrkas i motion 407 bör
riksdagen därför inte göra. Utskottet avstyrker således bifall till motionen.

Konsumentverkets uppgift när det gäller den bredare produktinformationen
blir enligt propositionen att samordna spridningen av informationen
och att tillse att spridningen sker i så effektiva former som möjligt. Enligt
utskottets bedömning bör verket ha möjlighet att öka sina insatser på detta
område utan att andra viktiga uppgifter skall behöva eftersättas. I sammanhanget
vill utskottet också erinra om det angelägna i ett ökat samarbete i
denna fråga med de intresseorganisationer som särskilt intresserat sig
härför.

Genom ställningstagandet ovan har enligt utskottets mening ett viktigt
steg tagits i riktning mot en konsumentpolitik som syftar till att skapa
också ett större etiskt, solidariskt och ekologiskt ansvar. Självfallet hade
det varit en fördel om ytterligare ett steg hade kunnat tas i enlighet med
önskemålen i motion 401. Enligt utskottets mening saknas det emellertid
för närvarande resurser och andra förutsättningar för att nu lägga på
konsumentverket och sektorsmyndigheterna ytterligare uppgifter på området.
I den mån motion 401 inte blivit tillgodosedd genom vad utskottet
anfört avstyrker utskottet därför bifall till densamma.

Utredningar om hushållens förhållanden

Varu- och serviceförsörjningens strukturutveckling på det lokala planet

I den utrednings- och undersökningsverksamhet som skall förbättra kunskaperna
om hushållens situation bör, sägs det i propositionen (s. 44),
studier av varu- och serviceförsörjningens strukturutveckling och hushållens
insatser inom varudistributionen ges hög prioritet. I detta sammanhang
anförs bl. a. att butiksstrukturens utveckling delvis inger oro. Etableringar
av s. k. lågprismarknader, ofta med begränsat sortiment, stormarknader
och blandade försäljningsställen, t. ex. bensinstationer med livsmedelsförsäljning,
är föremål för intensiv debatt. En del av sådana etableringar,
exempelvis stora livsmedelshallar, kan ha fördelar för många konsumenter,
men negativa verkningar uppkommer också genom att sådana
enheter tar sitt kundunderlag från andra butiker. Dessa får sämre lönsamhet
och måste ibland läggas ned, vilket är till nackdel särskilt för äldre
konsumenter, för handikappade och för hushåll utan bil. I kommunernas
ansvar för att trygga konsumenternas varuförsörjning måste, sägs det
vidare, anses ligga att alla konsumentgruppers behov av service skall tas
till vara. Kommunerna har också ett ekonomiskt intresse av att klara
varuförsörjningen så effektivt som möjligt. Omstruktureringarna inom
handeln kan nämligen medföra ökade kostnader för social hemhjälp etc.

Vidare hänvisas till att kommunerna genom den nya plan- och bygglagen
får ökade möjligheter att påverka butiksutvecklingen. Åtskilliga kunskapsproblem
måste lösas om etableringsfrågorna skall få erforderlig belysning. 51

Som ett instrument för att underlätta ställningstaganden i vissa etableringsfrågor
nämns kommunala varuförsörjningsplaner, som på olika sätt innehåller
värderingar om butiksstrukturen.

I propositionen erinras också om att regeringen år 1984 har inrättat ett
råd för frågor om handel och distribution (1 1984: D) med anknytning till
industridepartementet. I rådet ingår bl. a. företrädare för näringsliv, kooperation,
fackföreningar och myndigheter däri inbegripet konsumentverket.
Det är enligt föredragande statsrådet naturligt att rådet fortsättningsvis
följer strukturutvecklingen inom handel och distribution, initierar projekt
och föreslår åtgärder av betydelse för utvecklingen inom hela distributionssystemet
samt att konsumentverket har ett nära samarbete med rådet.
Sammanfattningsvis rekommenderas i propositionen en höjning av samhällsorganens
ambitionsnivå när det gäller att ta fram underlag för och
formulera ståndpunkter i butiksplaneringsfrågor.

I motion 410 (s) behandlas dagligvaruservicen. Motionärerna anser att
konsumentsynpunkterna inte förmår hävda sig i den etableringsvåg som
kännetecknar dagligvaruhandeln. Det har, säger de vidare, visat sig att
kommunerna inte förmår hantera varuförsörjningsfrågorna på sådant sätt
att man får ett butiksnät som fungerar för alla konsumentkategorier. Den
kommunala konsumentverksamheten borde mer konsekvent kopplas in i
serviceplaneringen. Kommunerna skulle behöva, framhålls det, ett mer
omfattande underlag för beslut i etableringsfrågoma, eftersom kommunerna
annars måste ställa ökade resurser till förfogande i form av hemhjälp,
sändtjänst, hemsändning m. m. Enligt motionärernas mening bör riksdagen
uttala att alla kommuner bör upprätta varuförsörjningsplaner med konsumentintresset
som utgångspunkt. Motionärerna yrkar att regeringen ges till
känna vad i motionen anförts om ytterligare åtgärder för att trygga alla
konsumentkategoriers tillgång till dagligvarubutik inom rimligt avstånd
från sin bostad.

Näringsutskottet betonar i sitt yttrande att strukturutvecklingen inom
handeln är ett viktigt ämne och att fördjupade kunskaper på detta område
är eftersträvansvärda. Med tillfredsställelse noterar näringsutskottet att ett
forum för behandling av hithörande problem i samarbete mellan staten och
näringslivet har kommit till stånd genom inrättandet av rådet för frågor om
handel och distribution. Näringsutskottet vill understryka betydelsen av
att rådet får spela en aktiv roll i arbetet på att skaffa in kunskap om
serviceförsörjningen och att utforma åtgärder från statens sida i syfte att
förbättra denna.

Lagutskottet delar näringsutskottets uppfattning om betydelsen av att
rådet för handel och distribution får spela en aktiv roll i strukturutvecklingen
inom handeln. Lagutskottet vill för egen del tillägga att det är angeläget
att konsumentverket har ett nära samarbete med rådet när det gäller
varuförsörjnings- och distributionsfrågor, särskilt i glesbygd. Samarbetet
bör underlättas av att verket ingår i rådet.

Vad gäller åtgärder för att påverka varu- och serviceförsörjningens
strukturutveckling på det lokala planet hänvisar näringsutskottet i sitt
yttrande till vad utskottet i sitt yttrande NU 1985/86:3 y till bostadsutskottet
anfört om regeringens förslag (prop. 1985/86:1) till ny plan- och bygglag

LU 1985/86:34

(PBL). Kommunerna får enligt PBL något vidgade möjligheter att styra
etableringar inom handeln. I frågan om regleringen av handel genom planbestämmelser
enligt PBL anslöt sig näringsutskottet till uttalandet i PBLpropositionen
om att den kommunala planeringen måste ge möjlighet till
förändring och förnyelse. Vad gäller handeln med livsmedel betecknade
näringsutskottet det emellertid som rimligt att kommuner skulle kunna
begränsa eller helt förbjuda etableringar som antogs kunna få från plansynpunkt
starkt negativa effekter på butiksstrukturen. Åtgärderna borde då,
såsom har anförts i propositionen om PBL, grundas på en utredning om
serviceförhållandena i berörda områden, t. ex. i en kommunal varuförsöijningsplan.

Med anledning av en motion (s), enligt vilken det borde vara obligatoriskt
för kommunerna att upprätta varuförsörjningsplaner som anger riktlinjer
för handelns struktur, diskuterade näringsutskottet i samma yttrande
utförligt vad som borde gälla beträffande sådana planer. Näringsutskottet
nämnde först att varuförsöijningsplan i någon form fanns i 235 av landets
284 kommuner, att kommunerna själva avgjorde planernas omfattning och
inriktning och att planerna därför innehållsmässigt var mycket olika, i de
flesta fall begränsade till att avse dagligvaruservice. Förslaget till PBL
innehåller ingen föreskrift om att varuförsöijningsplan skall upprättas av
kommunerna. I propositionen om PBL hänvisas dock i ett par sammanhang
till sådana planer. Det anförs sålunda att kommunerna har ett ansvar
för att markens användning planeras så att konsumentens valfrihet så långt
möjligt skall kunna upprätthållas. Detta gäller t. ex. valet mellan låga
priser, närhet till butiken och hög servicegrad. Riktlinjer i dessa hänseenden
har i många kommuner angetts i form av varuförsörjningsplaner. Om
en kommun genom bestämmelse i detaljplan vill begränsa eller förbjuda
livsmedelshandel skall det finnas en utredning om serviceförhållandena.
En sådan utredning ingår normalt i underlaget för kommunala varuförsörjningsplaner.

Näringsutskottet konstaterade i yttrande till bostadsutskottet att de motivuttalanden
som propositionen om PBL innehöll låg väl i linje med vad
som sades i den då aktuella motionen. Med hänsyn till det ansvar och de
möjligheter som genom PBL skulle ges kommunerna när det gällde att
planera för en ändamålsenlig kommunal service fanns det enligt näringsutskottets
mening inget behov av närmare föreskrifter om hur kommunerna
skall arbeta för att fylla denna uppgift. Upprättande av varuförsörjningsplaner
kunde vara ett lämpligt arbetssätt och skulle enligt lagförslaget i
vissa fall användas. Något generellt krav på kommunerna att de skall låta
upprätta varuförsörjningsplaner inom ramen för en total serviceplanering
borde inte ställas.

Näringsutskottet anser i sitt yttrande till lagutskottet att de sålunda
refererade synpunkterna är tillämpliga också på motion 410. Lagutskottet
delar näringsutskottets uppfattning.

Med hänsyn till det anförda bör riksdagen inte göra något uttalande om
att alla kommuner bör upprätta varuförsörjningsplaner. Lagutskottet vill
tillägga att det i sådana fall där varuförsörjningsplaner upprättas är viktigt
att också den kommunala konsumentverksamheten - konsumentvägleda -

LU 1985/86: 34

re eller konsumentnämnd - ges tillfälle att medverka i upprättande av LU 1985/86: 34
planer eller åtminstone möjlighet att yttra sig över desamma eller på annat
sätt påverka innehållet. Enligt vad utskottet erfarit har det inte sällan
förekommit att varuförsöijningsplaner upprättats utan att konsumentorganen
på något sätt haft inblick i arbetet. Uppenbarligen har detta skett
därför att man på ansvarigt håll inte haft klart för sig vad den lokala
konsumentverksamheten haft för uppgifter. Det anförda visar också behovet
av en ökad förankring av den lokala konsumentverksamheten hos
politikerna i kommunerna, ett problem som utskottet återkommer till i ett
följande avsnitt. Utskottet vill i detta avsnitt avslutningsvis understryka
betydelsen av att de lokala konsumentorganen får delta i serviceplaneringen
även i kommuner som inte upprättar varuförsöijningsplaner. Med vad
utskottet sålunda anfört bör syftet med motion 410 anses tillgodosett.

Motionen bör därför inte föranleda någon särskild åtgärd från riksdagens
sida.

Stöd till kommersiell service i glesbygd

Av anslaget till regionala utvecklingsinsatser m. m. — under industridepartementets
huvudtitel - avsätts årligen betydande belopp till glesbygdsstöd.
Bl. a. ges stöd till kommersiell service i glesbygd, varvid syftet är att
trygga försörjningen med dagligvaror och drivmedel. Under budgetåret
1984/85 uppgick det sistnämnda stödet till närmare 19 milj. kr., som fördelades
på investeringsstöd, driftstöd och stöd för hemsändning av varor.

Konsumentpolitiska kommittén föreslog att de av kommittén förordade
resurstillskotten till konsumentverket för studier av varu- och serviceförsörjningens
strukturutveckling samt andra varudistributionsfrågor borde
finansieras genom överföring av medel till verket från industridepartementets
glesbygdsanslag. Kommitténs förslag avvisas dock i propositionen
(s. 46).

I motion 404 (c) begärs (yrkande 7) ett uttalande av riksdagen om
betydelsen av ett bevarat glesbygdsstöd. Också på lång sikt måste man,
menar motionärerna, slå vakt om ett stöd som riktas direkt till särskilt
drabbade områden i landet och bidrar till att bevara möjligheten till närservice
för alla människor i landet. I motion 405 (fp) understryks likaledes att
statligt stöd till glesbygdsbutiker har stor betydelse för glesbygdens folk
och behövs även i fortsättningen (yrkande 11 delvis).

Lagutskottet erinrar om att industriministern i proposition 1984/85:115
om regional utveckling och utjämning (s. 99f.) uttalade att stödet till kommersiell
service haft mycket positiva effekter för varuförsörjningen i glesbygden
och att det saknades grund för förändring av denna stödform. Vid
riksdagsbehandlingen kom inte heller någon annan mening till uttryck (AU
1984/85:13).

I likhet med näringsutskottet anser lagutskottet att det mot den bakgrund
som här angetts inte finns skäl för riksdagen att i detta sammanhang
göra något särskilt uttalande rörande stödet till kommersiell service i
glesbygd. Lagutskottet avstyrker följaktligen motionerna 404 och 405 i här
berörda delar. 54

Brukaraspekter på produktutformningen

LU 1985/86:34

I propositionen (s. 46) uttalas att insatserna för att få brukaraspekter
beaktade vid produktutvecklingen skall förstärkas. Konsumentverket föreslås
få medel för att kunna initiera sådana insatser på viktiga områden
och för att till viss del kunna framställa eget underlag. Medlen ingår i en
föreslagen anslagspost om 1,4 milj. kr. som även inrymmer medel som
ställs till konsumentverkets förfogande för forskning och undersökningar
om hushållens förhållanden.

Det framhålls i propositionen att produkternas utformning styrs a\ .
intressen, vilka kan avvika från konsumenternas. Genom beslut om köp
eller avstående från köp och genom reklamationer kan konsumenterna
hävda sina krav på produkternas utformning. Alla konsumentbehov kan
dock inte registreras genom sådana åtgärder, särskilt inte behoven ho
grupper med speciella problem. Det understryks i sammanhanget att produkternas
förmåga att tillgodose själva behovet, deras bruksvärde och
anpassning till hushållens situation är centrala aspekter för konsumenterna.

Många andra parter än företagen själva kan bidra med underlag för
produktutvecklingen, sägs det vidare. Bl. a. nämns styrelsen för teknisk
utveckling (STU) och de branschforskningsinstitut som staten och näringslivet
driver tillsammans. Även via universitet och högskolor samt vissa
myndigheter med uppgifter som rör brukarkrav satsas statliga medel på att
befordra en produktutveckling i konsumenternas intresse. I konsumentverkets
vidgade verksamhet för att främja en brukarorienterad produktutformning
skall, som nyss antytts, ingå att framställa underlag för en vidgad
diskussion om brukaraspekter. Provnings- och mätningsmetoder liksom
verkets egen provningsverksamhet skall utvecklas, något som utskottet
behandlat närmare i ett föregående avsnitt. Konsumentverket bedöms
komma att spela en viktig roll som initiativtagare och pådrivare gentemot
företag, näringslivsorganisationer och andra intressenter. 1 propositionen
berörs också frågan om representation för verket i branschforskningsinstitutens
styrelser och om samråd mellan STU och verket inför STU:s
förhandlingar om avtal med sådana institut. Föredraganden säger sig förutsätta
att STU på lämpligt sätt samverkar med konsumentverket när det
gäller att få konsumentaspekterna uppmärksammade i branschforskningsinstitutens
arbete.

Mot propositionens förslag i angivna avseenden riktas kritik i motion 402
(m). Motionärerna påpekar att företagen lägger ned betydande summor på
forskning, produktutveckling och andra aktiviteter med sikte på att konsumenternas
behov och önskemål skall tillgodoses. Det saknas, menar de,
skäl för antagandet att konsumentverket skulle ha kompetens och resurser
för motsvarande undersökningar och utvecklingsarbete. Motionärerna
ställer sig också frågande till vad syftet med en sådan verksamhet skulle
vara och undrar om tanken är att marknadsekonomin skall ersättas av ett
slags korporativ förhandlingsekonomi för forsknings- och produktutveckling,
vilket skulle kunna leda till ödesdigra följder för konsumenter och
företag (yrkande 2 delvis). 55

Lagutskottet delar föredragande statsrådets uppfattning att anpassning- LU 1985/86: 34
en av produkter och service till konsumenternas krav är en viktig konsumentpolitisk
fråga. Som näringsutskottet påpekar i sitt yttrande är en
sådan anpassning även från industripolitisk utgångspunkt en viktig angelägenhet.
Om varu- och serviceproduktionen inte inriktas på att så väl som
möjligt tillgodose konsumenternas behov och önskemål minskar dess effektivitet
och ökar risken för bortfall i efterfrågan, vilket allt är ett hot mot
fortsatt lönsam verksamhet. Det är följaktligen, fastslår näringsutskottet,
ett allmänt intresse att olika vägar att ta till vara och konstruktivt utnyttja
konsumentsynpunkterna blir prövade. Lagutskottet instämmer i vad näringsutskottet
sålunda anfört.

I sitt yttrande anför näringsutskottet vidare att företagen genom konsumenternas
agerande på marknaden fortlöpande får viktiga signaler om hur
de bör utveckla sina produkter. Detta förhållande innebär emellertid inte
att andra informationskällor bör negligeras. Av propositionen framgår hur
det redan förekommande samarbetet mellan konsumentverket och olika
produktionsinriktade organ med enkla medel kan byggas ut och förbättras.

Det är härvid, påpekar näringsutskottet, ingalunda fråga om att, som
motionärerna framställer saken, ersätta marknadsekonomin med en annan
ordning. Vad det gäller är att inom ramen för ett väletablerat system för
samverkan mellan olika intressenter komplettera marknadsekonomins
funktion i producenternas och konsumenternas gemensamma intresse. Näringsutskottet
ställer sig bakom vad regeringen i det nu aktuella avsnittet
av propositionen har anfört bl. a. om konsumentverkets verksamhet och
tar avstånd från den kritik som framförs i motsvarande del av motion 402
(m).

Vad näringsutskottet anfört föranleder ingen erinran från lagutskottets
sida.

Sammanfattningsvis konstaterar lagutskottet således att anpassningen
av produkter och service till konsumenternas krav är en viktig fråga för
såväl konsumenter som producenter. Propositionens förslag om en ökad
satsning på att få brukaraspekter beaktade vid produktutvecklingen och
förslaget om anvisning av särskilda medel härför till konsumentverket
överensstämmer i huvudsak med kommitténs förslag vilka under remissbehandlingen
fått ett positivt mottagande av myndigheter, universitet, kommuner,
branschforskningsinstitut, fackföreningar och andra intresseorganisationer.
Som framhållits ovan utgör förslaget inget angrepp på marknadsekonomin
som påstås i motion 402, utan innebär endast en viss utbyggnad
av ett redan existerande system för samverkan. Utskottet vill
också tillägga att även om företagen i normalfallet har ett starkt egenintresse
att ta till vara konsumentintresset är det inte möjligt för företagen att
enbart med ledning av konsumenternas agerande skaffa sig all den information
företagen behöver för att möta konsumenternas önskemål om hur
produkterna bör utformas. Som framhålls i propositionen gäller detta
särskilt i fråga om grupper med speciella problem. Det finns därför ett
uppenbart behov av att med insatser från det allmännas sida främja en
brukaranpassad produktutveckling.

Med hänvisning till det anförda tillstyrker lagutskottet bifall till proposi- 56

tionen i aktuell del och avstyrker bifall till motion 402 i motsvarande del.

Forskning

LU 1985/86: 34

I fråga om forskning vid universitet och högskolor föreslår föredragande
statsrådet (s. 48) att konsumentverket tilldelas ytterligare medel för det
forskningsstimulerande arbete som verket redan har till uppgift att bedriva.
I detta arbete ligger att stödja och ta initiativ till konsumentinriktad
forskning, t. ex. genom att peka ut intressanta forskningsområden, medverka
till mer organiserade former för kontaktutbyte mellan konsumentforskare,
ordna forskarseminarier och även stödja konkreta forskningsprojekt
i samråd med andra anslagsgivande organ. Det föreslagna resurstillskottet
till konsumentverket för forskning inbegripet tillskotten för studier
av brukaraspekter på produkter och undersökningar om hushållens förhållanden
uppgår till 1,4 milj. kr.

1 motion 402 (m) tar motionärerna avstånd från propositionens förslag
med motiveringen att forskningen skall ha en oberoende ställning och att
konsumentverket inte skall ha uppgifter som ankommer på forskningsråden
och de enskilda högskolorna. Motionärerna yrkar (yrkande 2 delvis)
att några medel inte skall ställas till konsumentverkets förfogande för
forskningsuppgifter.

I sitt yttrande konstaterar utbildningsutskottet i likhet med föredragande
statsrådet att det sedan ett antal år finns en etablerad ordning för stöd till
konsumentforskning. Sådant stöd kan ges av såväl de traditionella forskningsstödjande
organen som konsumentverket. Den kompetens verket har
i konsumentfrågor bör enligt utbildningsutskottet kunna utnyttjas vid
prioriteringsbedömningar inom konsumentforskningen med dess tvärvetenskapliga
karaktär.

Med hänvisning till vad utbildningsutskottet anfört, vilket inte föranleder
något särskilt uttalande från lagutskottets sida, tillstyrker lagutskottet
propositionen i aktuell del och avstyrker motion 402 i motsvarande del.

I propositionen tas också upp frågan om den konsumenttekniska forskning
som bedrivs vid Chalmers tekniska högskola (CTH). Sedan den 1 juli 1980
är konsumentteknik ett forskarutbildningsämne vid högskolan, och den 1
juli 1984 inrättades en personlig professur i konsumentteknik, finansierad
av STU. STU:s åtagande upphör den 1 juli 1987.

Föredragande statsrådet framhåller att den konsumenttekniska forskningen
är värdefull och att det därför är angeläget att sådan forskning fast
förankras inom högskoleorganisationen. Han förutskickar tillsättandet av
en utredning med uppgift att se över möjligheterna till och formerna för en
varaktig finansiering av den konsumenttekniska forskningen.

Det av utbildningsutskottet till lagutskottet överlämnade yrkandet 3 i
motion Ub840 (fp) avser forskning på det konsumenttekniska området.
Motionärerna anser det angeläget att den grundläggande forskningen vid
CTH inom det konsumenttekniska området kan fortsätta. Att belysa teknikförändringar
utifrån människornas och hushållens perspektiv måste
enligt motionärerna vara av stort ekonomiskt värde ur samhällets synvinkel.
Utbildningsutskottet anser med hänsyn till det av föredraganden anförda
att motionärernas yrkande i huvudsak har tillgodosetts.

Lagutskottet anser i likhet med föredragande statsrådet och motionärer -

na att det är viktigt att den konsumenttekniska forskningen får fortsätta. LU 1985/86: 34

Lagutskottet delar också föredragandens uppfattning att det är angeläget
att forskningen kan få en fast förankring inom högskoleorganisationen.

Enligt utskottets mening har forskningen betydelse förutom för att belysa
teknikförändringar även för att få fram brukaraspekter på olika produkter.

Mot bakgrund av det anförda är det enligt lagutskottets mening tillfredsställande
att möjligheterna till en permanent finansiering av forskningen nu
skall utredas. Enligt vad utskottet inhämtat har den av föredraganden
aviserade utredningen nu tillsatts. Utredningsarbetet beräknas vara slutfört
senast i september 1986. Vad utskottet nu redovisat får anses tillgodose
motionärernas önskemål. Lagutskottet tillstyrker följaktligen propositionen
i nu berörd del och avstyrker motion Ub840 yrkande 3.

Lokal konsumentpolitisk verksamhet

Allmänt

En central roll i konsumentpolitiken spelar den lokala konsumentpolitiska
verksamheten. Att så är fallet har sin grund i att det är på lokal nivå som
det är lättast att fånga upp konsumentproblemen. Samtidigt finns på det
lokala planet de bästa förutsättningarna att nå dem som i första hand
behöver hjälp. Det är också på den lokala marknaden som man återfinner
de flesta av de företag, vars verksamhet berör konsumenterna.

Mot den här beskrivna bakgrunden är det enligt utskottets mening nödvändigt
att, som föreslås i propositionen, det lokala konsumentpolitiska
arbetet ges hög prioritet. Som framgår av vad utskottet anfört i ett föregående
avsnitt (s. 10—11) råder det också en bred politisk uppslutning kring
en satsning på den lokala verksamheten.

Det bör framhållas att inriktningen på lokal konsumentverksamhet inte
är ny. Som utskottet inledningsvis anfört (s. 6 förespråkades redan i 1972
och 1975 års riksdagsbeslut en utbyggnad av den kommunala konsumentverksamheten.
Utbyggnaden har emellertid gått långsammare än vad man
då räknade med. Omfattningen, ambitionsnivån och inriktningen av verksamheten
i de kommuner, som har konsumentverksamhet, uppvisar också
stora skillnader. Att utbyggnaden av konsumentverksamheten inte skett i
den takt och i den omfattning, som hade förutsatts, torde hänga samman
med knappa resurser hos många kommuner. I ett läge med en bristfällig
ekonomi har konsumentverksamheten inte varit det område som kommunerna
satsat på. Man harju också kunnat falla tillbaka på den verksamhet
som länsstyrelsernas hemkonsulenter bedrivit. Att hemkonsulenternas
verksamhet haft stor betydelse för de kommuner som inte haft någon
konsumentverksamhet organiserad visar det förhållandet att efter hemkonsulentorganisationens
avveckling den 1 januari 1985 konsumentverksamhet
har påbörjats i drygt 30 kommuner, något som utgör den största
ökningen sedan mitten av 1970-talet.

Beträffande det aktuella utbyggnadsläget har utskottet från konsumentverket
inhämtat följande. I mars 1986 hade 249 av landets 284 kommuner
inrättat (eller beslutat att under året inrätta) någon form av konsument- 58

verksamhet. Drygt 95% av landets befolkning har därmed tillgång till LU 1985/86:34
sådan service. I huvudsak är det mindre kommuner som saknar konsumentverksamhet,
men det finns också några medelstora kommuner som
inte har sådan service till konsumenterna. De län som har de flesta ”vita
fläckarna på den konsumentpolitiska kartan” är Stockholms län (4), Skaraborgs
län (4), Kopparbergs län (6) och Västerbottens län (6). I 22 av de 35
kommuner, som saknar konsumentverksamhet, utreds emellertid för närvarande
frågan om sådan verksamhet skall inrättas. En förteckning över
kommuner utan kommunal konsumentvägledning har tagit in i bilaga 5.

I 78 kommuner är verksamheten förankrad i en särskild konsumentnämnd.
Någon ökning av antalet har inte skett under 1985. Däremot har ett
antal utskott, kommittéer, delegationer eller liknande tillkommit i de kommuner
där kommunstyrelsen eller annan kommunal nämnd ansvarar för
verksamheten. Under 1985 har antalet kommuner, som har en eller flera
heltidsanställda konsumentvägledare, ökat från 48 till 55. Det totala antalet
heltidsanställda konsumentvägledare i kommunerna utgör för närvarande
omkring 120.

De minsta kommunerna satsar i regel mycket begränsade resurser på
konsumentfrågorna. I dessa kommuner är emellertid konsumentvägledaren,
som vanligen har andra ”huvudsakliga” arbetsuppgifter inom den
kommunala förvaltningen, oftast ändå tillgänglig för konsumenterna under
normal kontorstid.

Frågan om utbyggnaden av den lokala konsumentverksamheten tas upp
i motionerna 406 (vpk) och 404 (c).

Motionärerna i motion 406 är skeptiska när det gäller den fortsatta
utbyggnaden. Mot bakgrund av de ekonomiska indragningar som drabbat
kommunerna anser motionärerna att det inte är troligt att utbyggnaden
sker tillräckligt snabbt för att motsvara de högt ställda förväntningarna i
propositionen. Enligt motionärernas mening är det nödvändigt att åtgärder
vidtas för att möjliggöra kommunernas utbyggnad av den egna konsumentverksamheten.
Det övergripande ansvaret för utbyggnaden av konsumentvägledningen
kan inte skjutas över på kommunerna, som i många fall har
mycket begränsade resurser, utan måste åvila riksdag och regering. Annars
finns det anledning att anta att just de kommuner som har den största
arbetslösheten, det sämsta skatteunderlaget och det största antalet kommunmedlemmar
med ansträngd ekonomi kommer att bli de som halkar
efter även i utvecklingen av konsumentverksamheten. Motionärerna yrkar
(yrkande 1) med stöd av det anförda att riksdagen hos regeringen begär
åtgärder för att möjliggöra kommunernas utbyggnad av den egna konsumentverksamheten.

I motion 404 beklagas att propositionen inte klart slår fast att kommunerna
har ett ansvar för en väl fungerande konsumentverksamhet till hjälp och
stöd åt kommuninnevånarna. Med propositionens skrivning är enligt motionärernas
mening både ansvars- och kompetensfördelning oklar. Kommunernas
ansvar för den lokala konsumentverksamheten bör därför läggas
fast. Däremot finns enligt motionärerna inte anledning att styra kommunernas
val av organisation och omfattning av konsumentarbetet. Motionärerna
yrkar (yrkande 2) att riksdagen skall uttala vad motionärerna anfört 59

om det primärkommunala ansvaret för den lokala konsumentverksamhe- LU 1985/86: 34
ten.

Utskottet vill för sin del understryka vikten av en fortsatt, snabb utbyggnad
av den lokala konsumentverksamheten. Som framgår av vad utskottet
anfört i det föregående är det nu endast 13 kommuner som inte har
konsumentverksamhet eller som inte utreder frågan om att påbörja sådan
verksamhet. Utskottet har i och för sig förståelse för att man i särskilt de
minsta och resurssvagaste kommunerna tvekar att använda de knappa
resurserna till konsumentverksamhet. Utskottet vill emellertid peka på att
en satsning på en konsumentpolitisk verksamhet kan innebära att inte
oväsentliga belopp sparas inom andra förvaltningsområden. Exempelvis
kan en på tidigt stadium insatt budgetrådgivning betyda kraftiga besparingar
när det gäller socialtjänstens verksamhet. En insikt om detta förhållande
borde kunna få en gynnsam inverkan på utbyggnadstakten. Utskottet vill
också hänvisa till vad Kommunförbundet i sitt remissvar över konsumentpolitiska
kommitténs betänkande anfört om att den pågående kontinuerliga
utbyggnaden av verksamheten bör resultera i att samtliga kommuner kommer
att ha konsumentverksamhet inom några år. Mot bakgrund av det
anförda anser utskottet att man bör kunna utgå från att målet — konsumentverksamhet
i samtliga landets kommuner - skall kunna nås inom en
relativt nära framtid. Någon anledning att införa ett obligatorium, som
några remissinstanser påfordrat, kan utskottet därför i likhet med föredragande
statsrådet inte finna.

Kommunförbundet framhåller i sitt remissvar i linje med vad motionärerna
i motion 406 anför att det är viktigt att särskilt de mindre kommunerna
får hjälp att hitta lämpliga former för att starta och bygga ut en konsumentverksamhet.
Utskottet vill med anledning härav understryka att det
får ankomma på konsumentverket att lämna erforderligt stöd och biträde
åt kommunerna när frågan om inrättande av konsumentverksamhet utreds.

Det är också angeläget att konsumentverket söker initiera en sådan utredning
i kommuner där verksamhet på området saknas. Ett viktigt stöd bör
också kunna lämnas av närliggande kommuner som redan har en väl
utbyggd konsumentverksamhet. Genom vad utskottet anfört tillgodoses i
viss utsträckning motionärernas önskemål. I den mån de med sitt yrkande
avser att staten skall lämna ett särskilt ekonomiskt bidrag till kommunerna
för utbyggande av konsumentverksamheten kan utskottet emellertid inte
biträda yrkandet.

På anförda skäl finner utskottet att motionen inte bör föranleda någon
åtgärd av riksdagen. Utskottet avstyrker följaktligen bifall till motion 406
yrkande 1.

Som utskottet anfört i ett tidigare avsnitt är det viktigt med en aktiv
politikermedverkan för att konsumentverksamheten skall kunna fås att
fungera på ett tillfredsställande sätt. Av den redovisade statistiken ovan
framgår att konsumentnämnder finns i cirka en tredjedel av de kommuner
som har konsumentverksamhet. Därtill kommer ett antal kommuner som
har en aktiv politikermedverkan i arbetsutskott, delegationer o. d. Någon
standardmodell för hur organisationen närmare skall utformas bör enligt
utskottets mening inte tas fram av statsmakterna. Det får i stället, som 60

anförs i motion 404, ankomma på vaije kommun att med utgångspunkt i LU 1985/86: 34
sina förhållanden och förutsättningar avgöra hur konsumentverksamheten
skall organiseras. Utskottet vill understryka för sin del att det viktiga är att
konsumentfrågorna inte endast blir en tjänstemannaangelägenhet i kommunen
utan att de får en tydlig politisk förankring. När det gäller att ge de
förtroendevalda vägledning och stöd har konsumentverket, som centralt
konsumentorgan, en viktig uppgift. I sammanhanget vill utskottet också
hänvisa till vad utskottet i ett tidigare avsnitt anfört om betydelsen av
utbildning och information till de förtroendevalda.

Med hänsyn till vad som anförts i motion 404 om en oklar ansvarsfördelning
vill utskottet stryka under att - även om utskottet ovan tagit avstånd
från ett obligatorium - det inte efter vad utskottet anfört om utbyggnaden
av konsumentverksamheten och medverkan av de förtroendevalda kan
råda någon tvekan om att det är kommunerna som har ansvaret för utvecklingen
av den lokala konsumentpolitiska verksamheten. Konsumentverket
har endast en stödjande och stimulerande funktion. Något särskilt uttalande
av riksdagen i frågan är enligt utskottets mening inte erforderligt.

Yrkande 2 i motion 404 avstyrks följaktligen.

Konsumentverkets stödjande roll vid utvecklingen av den kommunala
konsumentverksamheten behandlas även i andra delar av motion 404.

Motionärerna framhåller att konsumentverket har ett särskilt ansvar för
information och råd till de lokala kommunala konsumentorganen och bör
erhålla särskilda medel härför. Motionärerna yrkar att vad som sålunda
anförts ges regeringen till känna (yrkande 5). I motionen poängteras vidare
verkets ansvar för utbildning av och information till kommunernas konsumentvägledare.
Motionärerna hävdar att kompetensen hos enskilda vägledare
i dag varierar och synes vara beroende av den enskilda vägledarens
egna initiativ och arbetsgivarens inställning till utbildningen. Konsumentverket
bör enligt motionärernas mening därför åläggas ett ansvar för att ett
utbildnings- och informationsprogram tas fram som riktar sig direkt till
konsumentvägledarna. Vad motionärerna sålunda framhållit liksom vad de
anfört om att verket bör erhålla särskilda medel för denna verksamhet
föreslås ges regeringen till känna (yrkande 6).

Vad först angår yrkande 5 om information och råd till de lokala konsumentorganen
anser utskottet att syftet med detsamma redan tillgodosetts
genom vad utskottet anfört i det föregående. Som utskottet redovisat i
tidigare avsnitt kommer även vissa medel att ställas till verkets förfogande
för sådana ändamål. Någon åtgärd med anledning av motionsyrkandet är
därför inte erforderlig.

Beträffande därefter frågan om utbildning av konsumentvägledare vill
utskottet hänvisa till att det redan pågår en omfattande utbildningsverksamhet.
Enligt vad utskottet inhämtat hålls sålunda under innevarande
verksamhetsår ett tjugotal kurser och konferenser med sammanlagt 1500
utbildningsdagar. Särskilda insatser har gjorts med anledning av den nya
konsumenttjänstlagen. För att stödja kommunernas arbete med konsumentombud
på arbetsplatserna har tre extra kurser anordnats. Vid dessa
kurser deltog även politiker och representanter från LO-sektionerna. Vid
sidan av kurs- och konferensverksamheten deltar verkets tjänstemän ock- 61

så i utbildningsdagar för konsumentnämndsledamöter. Denna verksamhet
har varit omfattande med anledning av att det börjat en ny mandatperiod.

Även i denna del får syftet med motionen således redan anses tillgodosett.
Utskottet avstyrker därför bifall också till yrkande 6 i motion 404.

Arbetsområden m. m.

En av de viktigaste arbetsuppgifterna för konsumentverksamheten har
traditionellt varit rådgivning till enskilda konsumenter. En förskjutning av
rådgivningsverksamheten från centrala organ till de lokala konsumentorganen
har skett under senare år i takt med utbyggnaden av den lokala
konsumentverksamheten. Samtidigt har rådgivningsverksamheten expanderat
kraftigt.

I propositionen framhåller föredraganden (s. 56) att rådgivning till enskilda
kommer att vara en framträdande uppgift i den kommunala verksamheten.
Enligt föredragandens mening torde det dock vara möjligt att
relativt sett satsa en mindre del av resurserna på denna verksamhet.
Rådgivning bör vidare i än högre grad än för närvarande inriktas mot
budgetrådgivning.

Även i två av motionerna stryks under behovet av rådgivning. 1 motion
402 (m) framhålls sålunda att rådgivning är den viktigaste konsumentpolitiska
uppgiften på lokal nivå. Efterfrågan på rådgivning när det gäller varor
och tjänster snarare ökar än minskar i ett ekonomiskt läge där familjens
disponibla reala inkomst minskar. Här har enligt motionärernas mening
budgetrådgivningen sin givna plats. Även i motion 405 (fp) framhålls betydelsen
av rådgivning till den enskilda konsumenten och behovet av en
utökad budgetrådgivning till hushållen och konsumenterna.

Utskottet konstaterar att det i princip inte råder några delade meningar
mellan föredraganden och motionärerna om behovet av rådgivning i den
lokala konsumentverksamheten. Även utskottet anser att rådgivning är en
viktig uppgift för de lokala organen. Den direktrådgivning till enskilda
konsumenter som vissa centrala organ, exempelvis allmänna reklamationsnämnden,
arbetar med bör däremot enligt utskottets uppfattning avvecklas.
I stället bör den centrala konsumentverksamhetens insatser när
det gäller rådgivning riktas in på att stödja och hjälpa konsumentvägledarna
samt att förse dem med erforderligt underlag för den lokala rådgivningsverksamheten.
Som utskottet framfört i ett tidigare avsnitt kan datatekniken
härvidlag komma att spela en viktig roll.

Den lokala rådgivningen bör i sin tur kunna föras närmare konsumenten.
Utskottet vill peka på företagens informationsansvar och möjligheterna till
ökade egenåtgärder på informationsområdet. Ett ökat samarbete med de
frivilliga organisationerna och olika konsumentgrupper bör också kunna
minska behovet av rådgivning från konsumentvägledarnas sida. Ett viktigt
inslag härvidlag är inrättandet av konsumentombud på arbetsplatserna.
Genom konsumentombuden öppnas möjlighet att med rådgivning nå grupper
som annars inte får någon kontakt med den lokala konsumentverksamheten.

LU 1985/86:34

När det gäller budgetrådgivning vill utskottet i likhet med föredragande
statsrådet och motionärerna i motion 405 betona vikten av ett samarbete
mellan konsumentorganen och andra kommunala organ, företag och organisationer.
En viktig samarbetspartner är de sociala myndigheterna. Som
utskottet framhållit i ett tidigare avsnitt kan ett effektivt sådant samarbete i
budgetfrågor leda till minskade sociala kostnader.

Andra viktiga samarbetspartner är de ideella organisationerna. Som
framhålls i motion 405 utgör de senare viktiga informations- och kunskapskällor
i det konsumentpolitiska arbetet. Deras engagemang utgör enligt
utskottets mening en viktig förutsättning för att konsumentpolitiken skall
nå ut till de grupper som bäst behöver samhällets stöd.

Utskottet vill också understryka betydelsen av ett nära samarbete med
banker och försäkringsbolag i budgetfrågor. I sammanhanget vill utskottet
också hänvisa till det samarbete i sådana frågor som redan förekommer
mellan banker och olika ideella föreningar.

En annan viktig uppgift för de lokala konsumentorganen är den s.k.
marknadsbevakningen. I propositionen (s. 58) anför föredragande statsrådet
att han anser att marknadsbevakningen bör ges ökad tyngd i det
konsumentpolitiska arbetet. Huvudskälet är strävandena att öka producentpåverkan
lokalt. Ett annat viktigt skäl anges vara avskaffandet av
hemkonsulentverksamheten.

Frågan om marknadsbevakningen tas upp i motion 405 (fp). Motionärerna
pekar på att indragningen av den regionala hemkonsulentverksamheten
har fatt till följd av att marknadsbevakningen liksom även uppföljningen
inom området livsmedelskonsumtion och livsmedelskvalitet nu ligger nere.
Enligt motionärerna måste konsumentverket söka samarbeta med andra
organ i dessa frågor för att undvika att denna viktiga del inom det konsumentpolitiska
området försummas. Motionärerna yrkar att vad de anfört
bör ges regeringen till känna (yrkande 3 delvis).

Utskottet erinrar om att marknadsbevakning varit en kommunal uppgift
ända sedan riktlinjerna för den kommunala konsumentverksamheten lades
fast år 1975. Som framgår av motionen har dock den huvudsakliga marknadsbevakningen
kommit att handhas av hemkonsulenterna. När nu hemkonsulentverksamheten
har avvecklats är det viktigt att uppgiften förs
över till ett annat organ. Utskottet delar föredragandens uppfattning att det
får ankomma på de lokala konsumentorganen att ta över denna verksamhet
och således lägga ökad tyngd vid en arbetsuppgift som de i och för sig
redan har. Särskilt viktigt i sammanhanget är uppföljningen av de riktlinjer
som konsumentverket utfärdar.

Konsumentverket har vid utskottets hearing upplyst att verket tagit upp
förhandlingar med kommunerna om en systematisk uppföljning av riktlinjerna.
Hittills har 63 kommuner ställt sig positiva till ett samarbete med
verket i denna fråga. Avsikten är att uppföljningsarbetet skall komma i
gång under hösten 1986. I första hand skall därvid följas upp sådana
riktlinjer beträffande vilka man vet sedan tidigare att efterlevnaden är
tveksam.

Utskottet vill med anledning av vad konsumentverket anfört stryka
under vikten av en ökad uppföljning av verkets riktlinjer. Det är enligt

LU 1985/86: 34

utskottets mening angeläget att denna verksamhet kommer att omfatta ett LU 1985/86: 34
stort antal kommuner, helst samtliga som har konsumentverksamhet av
någon betydelse. Med hänsyn till det samarbete som redan inletts mellan
konsumentverket och kommunerna finner utskottet det inte erforderligt
med något tillkännagivande från riksdagens sida. Utskottet avstyrker därför
bifall till motion 405 i denna del.

En omdiskuterad fråga har varit den konsumentpolitiska kommitténs
förslag att konsumentvägledarna bör spela en mer aktiv roll när det gäller
reklamationshantering än som förutsattes i 1975 års beslut om riktlinjer för
den kommunala konsumentverksamheten. Under remissbehandling har
flera remissinstanser välkomnat förslaget medan andra riktat kritik mot
det. De kritiska rösterna har framhållit bl. a. att konsumentvägledarna inte
bör få ägna sig åt att formellt lösa tvister mellan konsumenter och näringsidkare.

I propositionen föreslår föredragande statsrådet i linje med kommitténs
förslag att de kommunala konsumentvägledarna i ökad utsträckning skall
medla i reklamationstvister, vilket innebär att de skall ha rätt att lägga fram
förslag till uppgörelser i sådana tvister. Föredraganden betonar att verksamheten
inte får ha karaktären av formell tvistelösning. Kravet att vägledarna
inte får söka lösa en tvist i strid mot någon parts önskan skall gälla
också i framtiden. I motsats till kommittén anser föredraganden att någon
lagstiftning inte är nödvändig för att den kommunala konsumentverksamheten
skall kunna få den önskade inriktningen på en ökande reklamationshantering
och på en ökad marknadsbevakning.

Frågan om kommunal reklamationshantering tas upp i motionerna 400
(m) och 402 (m).

I den förstnämnda motionen ifrågasätts om det i propositionen framlagda
förslaget angående kommuns hantering av reklamationsfrågor faller
inom den kommunala kompetensen. I motionen ställer sig motionären
också frågan om kommunen eller den förfördelade parten skall stå det
ekonomiska ansvaret för felaktiga upplysningar om gällande rätt som konsumentvägledaren
lämnar och som ligger till grund för beslut i reklamationsfrågor.
Motionären, som från rättsliga synpunkter är starkt kritisk till
att icke lagfarna konsumentvägledare skall kunna medla i reklamationstvister,
hemställer att riksdagen avslår förslaget i vad det ger konsumentvägledare
befogenhet att hantera rättstvister mellan enskilda på grund av
köp eller annan rättshandling (yrkande 2).

Även i motion 402 framförs kritik mot propositionens förslag i förevarande
del (yrkande 1 delvis). Motionärerna, som i och för sig anser att det
bör vara möjligt för konsumentvägledare att i viss utsträckning lösa flera
konsumenttvister, anser att denna möjlighet dock kraftigt överskattats i
propositionen. Enligt motionärerna är det uppenbart att konsumentvägledarnas
förutsättningar att lösa tvister är små med hänsyn till att de i
allmänhet saknar den juridiska och tekniska kompetens som fordras. Med
anledning av föredragande statsrådets uttalande om att tvister inte skall
lösas mot någon parts önskan anför motionärerna att det inte kan uteslutas
att konsumentvägledarna för att erhålla medlingsuppdrag kan frestas att
utöva påtryckningar på säljaren om att hota med publicering av fallet. 64

Utskottet erinrar om att reklamationshantering på lokal nivå inte är LU 1985/86: 34
någon nyhet. Som framgår av propositionen har utvecklingen gått mot en
alltmer aktiv insats på detta område från de kommunala konsumentorganens
sida. Utskottet vill som exempel härpå hänvisa till det reklamationsarbete
som i samarbete med den lokala handeln bedrivs i bl. a. Trollhättan
och Landskrona.

Utskottet har vid besök i Landskrona tagit del av erfarenheterna av
projektet Lokal ”skiljenämnd” i Landskrona. Bakgrunden till projektet
var det stora antalet bilreklamationsärenden som kommit in till konsumentsekreteraren.
Under det första verksamhetsåret för konsumentverksamheten,
år 1977, var antalet bilärenden tio. Ar 1979 hade antalet stigit till
90 för att år 1980 uppgå till ca 100. Med hänsyn till den kraftiga belastning
som bilärendena hade kommit att bli på konsumentsekreterarens verksamhet
tog konsumentnämnden upp förhandlingar med bilbranschen. Överläggningarna
ledde till att en särskild ”skiljenämnd” bildades i syfte att
lösa tvister rörande köp av bilar och verkstadstjänster. I nämnden ingår
två av konsumentnämndens ledamöter och två representanter för bilbranschen,
varav en är ansluten till Motorbranschens riksförbund (MRF).

Nämnden som började sin verksamhet år 1981 kan inte fatta några bindande
beslut, och endast de företag som väljer att delta kan behandlas.

Syftet med nämnden var dels att minska antalet reklamationer, dels att få
företagen mer konsumentvänliga.

Efter nämndens tillkomst har antalet bilärenden hos konsumentsekreteraren
sjunkit drastiskt och i det närmaste försvunnit när det gäller inköp
hos företag i Landskrona. År 1983 och år 1984 var antalet bilärenden 18
resp. 19 varav 12 resp. 15 rörde inköp hos företag i annan kommun. Av de
återstående få ärendena utgjordes flertalet av inköp från privatpersoner.

Nämnden har, sedan den tillsattes, aldrig behövt sammanträda. Anmärkningsvärt
är att också antalet anmälningar till allmänna reklamationsnämnden
mot bilföretag i Landskrona kommun sjunkit kraftigt. År 1977 var
antalet anmälningar tolv, och antalet var detsamma år 1980. År 1983 hade
antalet anmälningar sjunkit till tre och år 1984 till en. Orsakerna till att
antalet bilreklamationsärenden sjunkit så kraftigt utan att ”skiljenämnden”
behövt behandla ett enda ärende har enligt vad företrädarna för
bilbranschen uppgett varit dels att förhandlingsklimatet mellan näringsidkare
och konsument blivit ett annat efter nämndens tillkomst, dels att
bilförsäljningen sjunkit vilket lett till att reklamationsservicen hos bilföretagen
blivit ett konkurrensmedel och dels att bilföretagen av naturliga skäl
helst velat undvika att få sina affärsmetoder prövade av en konkurrent.

Utskottet kan således konstatera att försöket med en särskild ordning
för bilreklamationer i Landskrona slagit väl ut. Enligt vad utskottet erfarit
har erfarenheterna av verksamheten i Trollhättan också varit mycket goda.

Utskottet vill framhålla att grunden för en fungerande marknad är att
reklamationshanteringen kan lösas inom de egna företagen. Det är först om
de resurserna är uttömda, som samhället skall behöva träda in. Som
exempel på insatser från näringslivets sida nämns i propositionen konsumentkooperationens
köptrygghet och det kundskyddssystem - innebärande
att konsumenterna garanteras den rätt som allmänna reklamations- 65

5 Riksdagen 1985/86. 8 sami. Nr 34

nämnden rekommenderar — som Sveriges köpmannaförbund och Motor- LU 1985/86:34
branschens riksförbund antagit. Enligt utskottets mening är det angeläget
att man från näringslivets sida gör ytterligare ansträngningar att effektivisera
den egna reklamationshanteringen. Om möjligt bör reklamationsfrågor
avgöras på ”butiksgolvet”. Som framgår av försöket i Landskrona har
det också varit möjligt för bilföretagen att själva klara upp reklamationsfrågorna
med konsumenterna, som numera endast undantagsvis behöver
vända sig till den kommunala konsumentverksamheten eller till allmänna
reklamationsnämnden. Inom ramen för näringslivets egenåtgärder bör enligt
utskottets mening finnas stora möjligheter att få till stånd bättre reklamationsrutiner.

Även med ökade insatser på detta område från näringslivets sida kommer
konsumenterna att ha ett behov av att få hjälp med att lösa reklamationstvister
med företagen. Som framgår av propositionen uppgår antalet
rekiamationskontakter, som den lokala konsumentverksamheten för närvarande
hanterar till ca 75000 per år. Mot denna bakgrund ter sig en ökad
reklamationshantering hos den kommunala konsumentverksamheten i hög
grad önskvärd.

Frågan är då om en sådan utökad reklamationshantering kan, vilket
ifrågasätts i motion 400, anses rymmas inom den kommunala kompetensen.
Beträffande denna fråga har utskottet inhämtat yttrande från konstitutionsutskottet
(bilaga 1). Konstitutionsutskottet konstaterar att föredragande
statsrådet anför att vägledande för reklamationsverksamheten skall
vara de principer som kommittén lagt fram i specialmotiveringen till sitt
lagförslag. Efter en redovisning för kommitténs uttalanden anför konstitutionsutskottet
att utskottet med hänsyn till det anförda inte funnit att det
från de synpunkter som konstitutionsutskottet har att beakta finns anledning
till erinran mot propositionens förslag.

Lagutskottet, som beträffande kommitténs uttalanden hänvisar till konstitutionsutskottets
yttrande, ansluter sig till konstitutionsutskottets ställningstagande.
Någon särskild lagstiftning är således inte nödvändig för att
den kommunala konsumentverksamheten skall kunna få de arbetsuppgifter
som föreslås i propositionen.

Lagutskottet anser vidare att en utvidgning av det lokala arbetet med
reklamationer är betydelsefull. Dels kan frågorna behandlas ”nära” konsumenterna
och på grund härav klaras av snabbt och billigt, dels kan det
centrala reklamationsorganet avlastas ett stort antal onödiga ärenden. De
goda erfarenheterna av samarbetet mellan konsumentmyndigheterna och
den lokala handeln i Landskrona och Trollhättan ger anledning att räkna
med att det finns stora möjligheter att få till stånd ett ökat biläggande av
tvister på lokal nivå. Utskottet vill understryka att konsumentvägledarens
roll när det gäller att söka nå en uppgörelse i en tvist endast är medlande.

Som framhålls i propositionen får verksamheten inte ges karaktären av
formell tvistelösning. Konsumentvägledarens försök att nå en uppgörelse
får således inte på något sätt framstå som ett rättsligt ställningstagande.

Utskottet vill betona att verksamheten måste bedrivas med urskilning. I
tveksamma fall bör konsumentvägledaren vara försiktig när det gäller att
uttrycka en egen mening. Annars kan lätt den ena parten få uppfattningen 66

att konsumentvägledaren företräder den andra parten. Utskottet vill också LU 1985/86:34
hänvisa till den vägledande beskrivning som tagits in i konstitutionsutskottets
yttrande av hur konsumentvägledaren i övrigt skall gå till väga i
reklamationsärenden.

Genom den precisering av konsumentvägledarens befogenheter som
lagutskottet sålunda gjort saknas enligt utskottets mening anledning att
hysa sådana farhågor som motionärerna gett uttryck för.

Utskottet vill tillägga att en ökad lokal reklamationshantering inte kommer
att medföra att behovet av ett centralt reklamationsorgan försvinner.

Självfallet kommer alla reklamationsärenden inte att kunna lösas lokalt.

Sålunda finns det tvister som är av den arten att de inte passar för en lokal
behandling, exempelvis komplicerade tekniska och juridiska tvistefrågor.

Utskottet återkommer till frågan om den centrala reklamationshanteringen
i ett följande avsnitt.

Vad slutligen angår den i motion 400 väckta frågan om det ekonomiska
ansvaret för felaktiga uppgifter av konsumentvägledarna under medlingsarbetet
vill utskottet hänvisa till att frågan om det offentligas skadeståndsansvar
tagits upp i några under den allmänna motionstiden 1986 väckta
motioner. Utskottet avser att behandla frågorna om det offentligas skadeståndsansvar
under hösten 1986.

På anförda skäl tillstyrker utskottet förslaget i propositionen i denna del
och avstyrker bifall till motionerna 400 och 402 i motsvarande del.

Organisatoriska frågor m. m.

Konsumentverket

Konsumentverket är central förvaltningsmyndighet för konsumentfrågor
och har till uppgift att stödja konsumenterna och förbättra deras ställning
på marknaden. Verkets övergripande uppgift bör ändras med hänsyn till
den justering av målformuleringen som föreslås i propositionen och som
utskottet godtagit. Verkets huvuduppgift bör sålunda vara att stödja hushållen
i deras strävan att effektivt utnyttja sina resurser samt att stärka
konsumenternas ställning på marknaden.

Den delvis nya inriktningen på konsumentpolitiken som utskottet i det
föregående godtagit innebär att de hushållsekonomiska frågorna kommer
att ges en än mer framskjuten plats i verkets arbete. Vidare måste utvecklings-
och strukturfrågor av betydelse för konsumenterna ges hög prioritet.

Det måste också inom verket skapas utrymme för arbete med framtidsfrågor,
exempelvis ny teknologi och reklam i nya media. Också en del av de
uppgifter som i dag prioriteras måste framdeles ges hög prioritet. Utskottet
vill härvidlag i linje med vad som anförts i motion 402 (m) särskilt peka på
produktsäkerhetsfrågorna. Utöver vad som anförts hänvisar utskottet till
vad utskottet under de särskilda avsnitten ovan uttalat om verkets uppgifter
och för vilka i vissa fall föreslås tillförande av särskilda medel.

I propositionen (s. 66) behandlas ett förslag från konsumentverket om en
partiell omorganisation av verket. Motivet till förändringen är behovet av
en anpassning till de nya krav som ställs på verket. Den nya organisationen 67

skall underlätta prioriteringar samt skapa utrymme för ett mer flexibelt och LU 1985/86: 34
effektivt resursutnyttjande. Föredragande statsrådet ansluter sig till huvuddragen
i konsumentverkets organisationsförslag och anser att den nya
organisationen ligger väl i linje med de prioriteringar av olika sakområden
inom konsumentpolitiken som förordas i propositionen.

Utskottet lämnar organisationsförslaget utan erinran.

En organisationsförändring på det konsumentpolitiska området som är
betydligt mer ingripande och som inte enbart berör konsumentverket aktualiseras
av motionärerna i motion 402 (m). De yrkar (yrkande 6) att riksdagen
hos regeringen begär förslag om en sammanslagning av SPK med
konsumentverket. Motionärerna anser att genom en sådan omorganisation
tillvaratas besparingsmöjligheter, vilket är nödvändigt även på det konsumentpolitiska
området. Organisationsförändringen skulle möjliggöra en
ytterligare samordning av den konsumentinformation som de båda verken
producerar. Ytterligare rationaliseringsvinster borde därvid kunna göras.

Utskottet erinrar om att motionsyrkanden om en sammanslagning av
SPK med konsumentverket har prövats och avslagits av riksdagen fyra
gånger under de tre senaste åren. Näringsutskottet (NU 1982/83:45, NU
1983/84:16, NU 1983/84:6 y och NU 1984/85:5 y) har därvid funnit att
tanken på en sammanslagning framstår som orealistisk med hänsyn till att
myndigheternas aktiviteter är av mycket olika karaktär och riktar sig till
skilda målgrupper. Då lagutskottet senast behandlade frågan våren 1985
(LU 1984/85:39) anslöt sig utskottet helt till näringsutskottets ställningstaganden
och avstyrkte bifall till det då aktuella motionsyrkandet, vilket
riksdagen godkände.

Beträffande SPK:s nuvarande uppgifter och organisation hänvisar lagutskottet
till den redogörelse härför som finns intagen i näringsutskottets
yttrande.

I sitt yttrande konstaterar näringsutskottet att innebörden av motionärernas
förslag är nu som förut att två stora, sinsemellan i huvudsak skiljaktiga
grupper av uppgifter skulle sammanföras till en myndighet. SPK:s
viktiga roll när det gäller att utreda och sprida kännedom om konkurrensförhållanden
inom näringslivet tycks motionärerna, framhåller näringsutskottet,
inte fasta tillräckligt avseende vid. Motionärerna har, fastslår
näringsutskottet, inte försökt att närmare förklara hur den föreslagna sammanslagningen
skulle kunna ge upphov till betydande besparingar. Något
dubbelarbete som skulle kunna elimineras har de inte pekat på. Allmänna
stordriftsfördelar är vad de kan hänvisa till. Näringsutskottet betonar
vidare att det finns risk för effektivitetsförluster när mindre enheter slås
samman till en större med en mångfald olika uppgifter och en mera komplicerad
organisation.

Lagutskottet instämmer i näringsutskottets synpunkter och finnér därför
inget skäl föreligga för ett ändrat ställningstagande i frågan från riksdagens
sida. Motion 402 yrkande 6 avstyrks därför.

Allmänna reklamationsnämnden

LU 1985/86:34

Allmänna reklamationsnämnden prövar på begäran av enskilda konsumenter
tvister mellan köpare och säljare rörande varor, tjänster eller andra
nyttigheter som näringsidkare tillhandahåller i sin yrkesmässiga verksamhet.
För att kunna prövas av nämnden måste tvisten avse vara eller tjänst
som är avsedd huvudsakligen för konsumenters enskilda bruk. Nämndens
beslut har formen av en rekommendation till parterna att lösa tvisten på
visst sätt.

Allmänna reklamationsnämnden inrättades på försök år 1968. När konsumentrådet,
som från början var huvudman för nämnden, år 1973 uppgick
i konsumentverket, övertog verket rådets tidigare uppgifter beträffande
allmänna reklamationsnämnden. Statsmakterna beslöt år 1980 att nämndverksamheten
skulle få en stadigvarande karaktär och att nämnden
fr. o. m. den 1 januari 1981 skulle bli en från konsumentverket fristående
myndighet (prop. 1979/80:114, NU 55, NU 75). Skälen för beslutet att
allmänna reklamationsnämnden skulle vara en självständig statlig myndighet
var främst principiella. Det ansågs viktigt att en organisation som hade
en dömande funktion stod helt fri från de parter som hade intressen i
verksamheten.

Med anledning av en begäran av riksdagen (NU 1982/83:45) om en
förnyad prövning av allmänna reklamationsnämndens organisatoriska
ställning gav regeringen konsumentpolitiska kommittén i uppdrag att verkställa
den av riksdagen begärda prövningen och därvid bl. a. överväga om
en återgång till den tidigare ordningen borde genomföras. Kommittén
föreslog att nämnden skulle upphöra som självständig myndighet och att
den organisatoriskt åter skulle knytas till konsumentverket. Motivet var
att skapa förutsättningar för en konsumentpolitiskt sammanhållen bedömning
av behovet av olika insatser för att verksamheten långsiktigt skulle
utvecklas tillfredsställande.

I propositionen (s. 63) tar föredragande statsrådet först upp frågan om
den i det föregående avsnittet behandlade decentraliseringen av reklamationsärenden
till den kommunala konsumentverksamheten kan fa återverkningar
på den centrala reklamationshantering som allmänna reklamationsnämnden
bedriver. Han anser att utvecklingen på det konsumentpolitiska
området givetvis ändrar förutsättningarna för allmänna reklamationsnämndens
arbete. Detta innebär dock inte, framhålls det, att nämndens
ställning och roll i stort inom den konsumentpolitiska organisationen ändras.
Det bör alltjämt finnas en central instans som enskilda konsumenter
kan vända sig till. Det föreslås därför att nämnden även framdeles skall
vara en rättsbildande och praxisskapande instans när det gäller konsumenttvister.

Beträffande frågan om allmänna reklamationsnämndens organisatoriska
ställning konstaterar statsrådet (prop. s. 68) att en majoritet av de remissinstanser
som yttrat sig, företrädande vitt skilda partsintressen däribland
näringslivet, ansett att nämnden även framdeles borde vara en självständig
myndighet. Eftersom en väsentlig förutsättning för verksamheten vid
nämnden och för genomslagskraften av nämndens beslut är näringslivets

förtroende för verksamheten måste remissinstansernas synpunkter, anser
statsrådet, tillmätas stor betydelse. Då dessutom några nämnvärda ekonomiska
vinster inte synes kunna uppnås genom att nämnden inordnas i
konsumentverket kommer föredraganden till slutsatsen att allmänna reklamationsnämnden
också i fortsättningen bör vara en självständig statlig
myndighet.

Föredraganden anser samtidigt att de mera konsumentpolitiska skäl som
anförts för en nära anknytning till konsumentverket måste tillmätas betydelse
och att nämndens verksamhet måste löpande värderas i ett konsumentpolitiskt
perspektiv. Det gäller t. ex. prioriteringar i verksamheten,
hur ärendetillströmningen bäst bör styras etc. För att ge nämnden vägledning
i policyfrågor av detta slag föreslås inrättandet av ett partssammansatt
råd knutet till allmänna reklamationsnämnden. Det förordas att konsumenter,
näringsidkare och kommuner skall vara företrädda i rådet.

Förslaget att allmänna reklamationsnämnden även framdeles skall vara
en rättsbildande och praxisskapande instans när det gäller konsumenttvister
och att nämnden behålls som självständig myndighet tillstyrks uttryckligen
i flera motioner. Motionärerna i motionerna 402 (m), 404 (c) och 405
(fp) kritiserar dock förslaget om inrättandet av ett partssammansatt råd. I
motion 402 anförs att det i propositionen inte presenteras några bärkraftiga
skäl för förslaget. Det finns anledning, hävdas det, att ställa sig frågande
till vilken kompetens ett sådant råd kan få, då det är fråga om att utforma
nämndens verksamhet. Motionärerna yrkar därför avslag på förslaget (yrkande
3). I motion 404 framhålls att nämndens fristående ställning som
vägledande instans måste bevaras. Det är nämndens uppgift att ge parterna
vägledning i policyfrågor - inte parternas uppgift att vägleda nämnden.
Motionärerna yrkar därför (yrkande 8) avslag på förslaget om inrättandet
av ett särskilt råd. Motionärerna i motion 405 slutligen avstyrker förslaget
(yrkande 10) med motiveringen att förslaget är illa underbyggt och att
nämndens nuvarande organisation fungerar helt tillfredsställande.

Utskottet konstaterar med tillfredsställelse att allmänna reklamationsnämnden
även i fortsättningen skall vara den centrala instansen för reklamationshantering
och att den skall behålla sin ställning som en självständig
myndighet. Den i det föregående förordade decentraliseringen av reklamationsärenden
till de enskilda företagen och till kommunerna bör rimligtvis
leda till att antalet ärenden hos nämnden minskar. En sådan utveckling är i
flera avseenden positiv inte minst genom att den gör det möjligt för nämnden
att i högre grad inrikta sitt arbete på principiellt intressanta tvister.
Nämndens rättsbildande och praxisskapande funktion kan därmed förstärkas.

Utskottet vill vidare framhålla att mot bakgrund av de satsningar på
olika konsumentpolitiska åtgärder som nu görs och där samverkan mellan
många berörda parter spelar en stor roll, det givetvis är angeläget att de
erfarenheter och kunskaper som samlas hos nämnden kan tas till vara och
förankras i de för konsumenterna viktiga sammanhangen. Utskottet kan
därvid konstatera att med de förutsättningar nämnden har att arbeta efter,
nämligen att behandla enskilda tvister, det inte är möjligt för nämnden att i
någon betydande grad påverka eller ge impulser för utvecklingen på det

LU 1985/86: 34

konsumentpolitiska området, låt vara att nämndens tvistelösande verk- LU 1985/86: 34
samhet har stor betydelse för rättsutvecklingen på området. Enligt utskottets
mening är det angeläget att man i större utsträckning än hittills kan
utnyttja nämndens erfarenheter och kunskaper i de konsumentpolitiska
sammanhangen.

Samtidigt finns det, som framhålls i propositionen, också skäl som talar
för att nämndens verksamhet fortlöpande bör värderas i ett konsumentpolitiskt
perspektiv. Det kan t. ex. gälla prioriteringar i verksamheten, dvs.
bedömningar av på vilka konsumtionsområden resurserna bör satsas. När
det gäller inflödet av ärenden till nämnden, vilket nämnden har mycket
begränsade möjligheter att påverka, kan det vara ett konsumentpolitiskt
intresse att de bakomliggande faktorer som styr ärendetillströmningen
belyses och utvärderas.

Av ovan redovisade skäl finner utskottet i likhet med föredragande
statsrådet att det är angeläget att allmänna reklamationsnämndens verksamhet
i högre grad än för närvarande förankras i de konsumentpolitiska
sammanhangen. Mot bakgrund härav finner utskottet förslaget i propositionen
om inrättandet av ett partssammansatt råd, knutet till nämnden,
intressant och väl värt att pröva. Ett sådant råd skulle som föredragande
statsrådet framhåller kunna ge nämnden vägledning i den typ av policyfrågor
som ovan berörts. Utskottet tillstyrker därför förslaget i propositionen
att knyta ett partssammansatt råd till allmänna reklamationsnämnden. Det
betyder samtidigt att utskottet avstyrker avslagsyrkandena i motionerna
402, 404 och 405.

En förstahandsuppgift för rådet bör vara att vägleda nämnden i den typ
av policyfrågor som ovan berörts. En annan viktig uppgift för rådet bör
vara att finna former för hur nämndens erfarenheter och kunskaper skall
kunna ges en ökad och vidare spridning än vad som nu är fallet. Önskvärdheten
av en bättre erfarenhetsåterföring har i det föregående understrukits
av utskottet.

Beträffande de frågor som rådet härutöver bör ägna sig åt vill utskottet
anföra följande.

När det gäller frågor som har en mer direkt anknytning till nämndens
verksamhet kan rådet ha synpunkter på t. ex. om tyngdpunktsförskjutningar
i verksamheten erfordras. Exempelvis kan en kraftig minskning av
antalet reklamationer inom en bransch leda till att verksamheten inom en
nämndavdelning bör reduceras och att resurserna i stället bör satsas på
andra verksamhetsområden där problemen är större. En annan sådan
viktig fråga som kan komma under rådets överväganden är de rådgivningskontakter,
företrädesvis per telefon, som konsumenterna tar med nämndens
kansli. Som utskottet anfört i ett tidigare avsnitt bör denna verksamhet
som delvis är betungande avvecklas. När det gäller denna fråga kan
rådet behöva överväga lösningar som leder till att konsumenterna i första
hand vänder sig till konsumentvägledare på den lokala nivån. Utskottet vill
dock stryka under att önskemålet om en avveckling av direktrådgivningen
till konsumenterna inte får medföra att nämnden eftersätter den service till
allmänheten som nämnden måste ge enligt serviceförordningen. Utskottet
erinrar vidare om vad utskottet i ett tidigare avsnitt framhållit om betydel- 71

sen av en fortsatt rådgivning till konsumentvägledarna. Även frågor om LU 1985/86:34

sådan rådgivning kan komma under rådets övervägande. När det gäller

strävandena att fullfölja decentraliseringen av reklamationshanteringen

kan enligt utskottets mening en medverkan från rådet också visa sig bli

värdefull. Det gäller även i fråga om valet av de åtgärder som behöver

vidtas för att effektivisera den lokala reklamationshanteringen.

Rådet kan också vända sig direkt till näringslivet och ge impulser och
förslag till ökade egenåtgärder. Det kan som utskottet tidigare anfört
handla om en utvidgad reklamationshantering från handelns sida. Utskottet
vill i sammanhanget peka på att det t. ex. finns flera skoföretagskedjor
som över huvud taget inte tillåter reklamation utan ger kunden en direkt
anvisning till allmänna reklamationsnämnden. Det bör enligt utskottets
mening vara en viktig uppgift för rådet att söka komma till rätta med
sådana förhållanden. Rådet bör också söka finna lämpliga lösningar och
åtgärder när det gäller branscher där företagen i förhållandevis stor utsträckning
nonchalerar nämndens rekommendationer.

Mot bakgrund av de erfarenheter som görs i nämndens verksamhet är
det en viktig uppgift för rådet att ge andra konsumentmyndigheter impulser
och förslag till åtgärder och ingripanden. Också när det gäller sanering av
avtalsvillkor och andra förebyggande åtgärder kan rådet därför spela en
roll. En för konsumenterna viktig fråga där det redan nu är angeläget med
en medverkan från rådets sida gäller möjligheterna att inom detaljhandeln
bygga ut ett system med öppet köp och bytesrätt av det slag som för
närvarande tillämpas av konsumentföreningarna inom Kooperativa Förbundet.
Att en fråga primärt ligger inom andra myndigheters, t. ex. konsumentverkets,
ansvarsområde bör således inte föranleda att rådet avstår
från att ta ett önskvärt initiativ.

Utskottet vill stryka under att det finns frågor som rådet inte skall ägna
sig åt och som måste ligga utanför rådets kompetensområde. Främst gäller
det frågor som har samband med nämndens behandling av enskilda tvister.

Andra frågor som ligger utanför rådets kompetensområde är personal- och
ekonomiadministrativa frågor.

Avslutningsvis vill utskottet framhålla att vad utskottet ovan anfört inte
innebär en fullständig redovisning av vilka arbetsuppgifter rådet bör ha.

Det bör få ankomma på rådet att med utgångspunkt från utskottets uttalanden
och vad som framkommer under rådets verksamhet självt formulera
sina arbetsuppgifter.

Förslaget om hur rådet bör vara sammansatt föranleder ingen erinran
från utskottet.

Finansierings- och anslagsfrågor

I proposition 100 bilaga 9 (budgetpropositionen) föreslås i avvaktan på
beredningen av konsumentpolitiska kommitténs betänkande att till konsumentverket
resp. allmänna reklamationsnämnden för budgetåret 1986/87
beräknas förslagsanslag av 45651000 resp. 8262000 kr., vilka anslag är
oförändrade i förhållande till anslagen för löpande budgetår. 72

I proposition 121 om inriktningen av konsumentpolitiken redovisas rege- LU 1985/86: 34

ringens slutliga förslag i finansierings- och anslagsfrågorna. Utskottet behandlar
dessa förslag i det följande.

Föredragande statsrådet beräknar att det under budgetåret 1986/87 behövs
2,8 milj. kr. för genomförandet av de föreslagna konsumentpolitiska
åtgärderna. Beloppet fördelar sig på de olika ändamålen enligt följande. 0,9
milj. kr. för utbildningsinsatser inkl. det stöd som ges till frivilliga organisationers
arbete, 1,4 milj. kr. för forskning, studier av brukaraspekter på
utformningen av produkter och undersökningar om hushållens förhållanden,
0,3 milj. kr. för studier av reklamens utveckling, 0,2 milj. kr. för
arbetet när det gäller könsdiskriminerande reklam. Föredragande statsrådet
gör vidare den bedömningen att den förändring av reklamationshanteringen
som föreslås kommer att leda till besparingar under anslaget till
allmänna reklamationsnämnden. Den totala besparingen uppgår till 0,7
milj. kr.

När det gäller anslaget till allmänna reklamationsnämnden konstaterar
föredraganden att den ovan angivna besparingen bör kunna tillgodoräknas
fr. o. m. budgetåret 1986/87. Med beaktande härav och med utgångspunkt i
ett begränsat huvudförslag föreslås att riksdagen till allmänna reklamationsnämnden
för budgetåret 1986/87 anvisar ett förslagsanslag av 8 424 000
kr.

Beträffande konsumentverket föreslås att fr. o. m. budgetåret 1986/87
tillförs 1,8 milj. kr. i nya medel för att möjliggöra genomförandet av ovan
föreslagna konsumentpolitiska åtgärder. Finansieringen av resurstillskottet
sker enligt förslaget genom besparingen på 0,7 milj. kr. på
anslaget till allmänna reklamationsnämnden, genom andra överföringar
inom sjunde huvudtiteln (finansdepartementet) samt genom att verket
tillförs 0,2 milj. kr. från de medel som beräknas för forsknings- och utvecklingsarbete
under tionde huvudtitelns anslag till utredningar (arbetsmarknadsdepartementet).
Beträffande återstående belopp, som sålunda inte
täcks genom något resurstillskott, gör föredragande statsrådet bedömningen
att konsumentverket självt genom omprioriteringar, rationaliseringar
och intäktsökningar bör kunna frigöra de ytterligare resurser som behövs.

Utgångspunkten i övrigt vid anslagsberäkningen har varit det krav på
besparing som ålagts myndigheterna (huvudförslaget). Under huvudförslaget
har beräknats medel för bl. a. anskaffning av en ny telefonväxel vid
verket (1 620000 kr.). Det föreslås i propositionen att riksdagen till konsumentverket
för budgetåret 1986/87 anvisar ett förslagsanslag av 50001000
kr.

Förslaget att minska allmänna reklamationsnämndens resurser kritiseras
i motionerna 400 (m) yrkande 1, 402 (m) yrkande 5, 405 (fp) yrkande 10 och
406 (vpk) yrkande 2. I dessa motioner utom i motion 406 yrkas avslag på
förslaget. I motion 406 begärs att riksdagen ger regeringen till känna vad
som i motionen anförs om reklamationsnämndens fortsatta verksamhet. I
detta hänseende sägs att nämnden bör få behålla oreducerat anslag. 1
motion 404 (c) framställs inget formellt yrkande beträffande förslaget.

Motionärerna i den motionen uppger sig dock inte vara övertygade om att

det går att göra reduceringar hos reklamationsnämnden. 73

Enligt motionären i motion 400 förefaller det uppenbart att den utbygg- LU 1985/86: 34
nåd av den kommunala konsumentservicen som förordas i propositionen
kommer att kräva lång tid och att det därför under inga förhållanden
kommer att ske någon avlastning av reklamationsnämnden under nästa
budgetår. Den föreslagna nedskärningen kan därför befaras få negativa
återverkningar på nämndens verksamhet. Motionärerna i motion 402 framhåller
att nämnden utför ett mycket värdefullt arbete och att dess verksamhet
därför vunnit allmän respekt. Nämnden erbjuder, påpekar motionärerna,
ett enkelt, snabbt, billigt, rättssäkert och effektivt förfarande för lösande
av tvister. Enligt motionärernas mening är nämndens beslut till
skillnad från lokal reklamationshantering till nytta för alla konsumenter i
landet genom att besluten ges allmän spridning. Även den direkta rådgivning
nämnden utför är, anser motionärerna, till nytta för konsumenterna
och torde ofta bidra till att tvister löses som annars skulle föras till allmän
domstol eller nämnden. Motionärerna finner det synnerligen anmärkningsvärt
att regeringen i strid med en stark remissopinion föreslår minskade
resurser, när nämnden har ett stort antal ännu inte avgjorda ärenden och
den fortsatta ärendeutvecklingen inte är känd. Ett genomförande av regeringens
förslag skulle enligt motionärernas mening medföra en nedrustning
av konsumentskyddet.

Motionärerna i motion 405 framhåller att regeringens förslag innebär en
nedskärning av anslaget till nämnden med närmare 10%. Resultatet av en
sådan reducering blir, anser motionärerna, en kraftig nedrustning av konsumentskyddet,
något som kommer att drabba den enskilde konsumenten.

I motiveringen till motion 406 sägs att det finns all anledning anta att
nämndens verksamhet inte kommer att minska i omfattning under överskådlig
tid och att nämnden därför bör få behålla medel för en fortsatt
oförändrad verksamhet. Om den kommunala konsumentvägledningen utvecklas
starkt finns det, menar motionärerna, skäl att tro att åtskilligt fler
ärenden kommer att föras till nämnden via de kommunala konsumentvägledarna.
Om det sker en mer sannolik utveckling, dvs. att den kommunala
verksamheten byggs ut i långsam takt, kommer allmänhetens behov av
nämnden att vara stort även i framtiden.

Beträffande det föreslagna anslaget till konsumentverket yrkas i motionerna
400 (m), 402 (m) och 405 (fp) vissa reduceringar.

Motionärerna i motion 402 framhåller att med den inriktning av konsumentverkets
verksamhet som de förordar kan besparingar göras. Enligt
motionärernas mening saknas därför skäl för att ge verket det resurstillskott
som regeringen föreslår. Eventuella tillkommande uppgifter får lösas
genom omfördelningar inom verket. Mot denna bakgrund yrkar motionärerna
(yrkande 4) att konsumentverket erhåller ett oförändrat anslag, dvs.
ett anslag motsvarande det som gällde för budgetåret 1985/86 eller
45651000 kr.

I motionerna 400 (yrkande 1 delvis) och 405 (yrkande 9) yrkas att
riksdagen till konsumentverket anvisar ett i förhållande till regeringens
förslag med 700000 kr. minskat anslag, dvs. ett anslag av 49300000 kr.

Genom anslagsminskningen vill motionärerna finansiera den i motionerna

begärda ökningen av anslaget till allmänna reklamationsnämnden. 74

Utskottet finnér i likhet med föredragande statsrådet att en ökad lokal LU 1985/86: 34
reklamationshantering bör kunna leda till minskad belastning på allmänna
reklamationsnämnden, vilket rimligen också bör resultera i ett i motsvarande
grad minskat behov av resurser. Hur stor resursminskningen kan bli
är en bedömningsfråga och avhängig den takt i vilken den decentraliserade
reklamationshanteringen kan byggas ut. Som framgår av det ovan anförda
ges i motionerna uttryck för uppfattningen att utbyggnaden av den lokala
verksamheten kommer att ta lång tid och att man under i vart fall budgetåret
1986/87 inte kan räkna med något minskat resursbehov. Även reklamationsnämndens
ordförande har inför utskottet framhållit att
decentraliseringen inte kan förväntas nämnvärt påverka omfattningen av
nämndens arbete under nästa budgetår. Han anser att den föreslagna
minskningen av resurserna därför kommer att försvåra möjligheterna för
nämnden att upprätthålla nuvarande ambitionsnivå när det gäller ärendehantering
och övrig verksamhet.

Utskottet anser för sin del att det är tveksamt om ärendetillströmningen
kommer att minska under nästa budgetår i den utsträckning som förutsätts
i propositionen. Vid en samlad bedömning av nämndens resurser anser
utskottet inte att en så stor besparing kan göras som föreslås i propositionen.
Utskottet beräknar att besparingen blir 300000 kr. Utskottet föreslår
därför att det av regeringen föreslagna anslaget höjs med 400000 kr.

Utskottets ställningstagande i anslagsfrågan tillgodoser till viss del de
motionsyrkanden som rör den i propositionen föreslagna nedskärningen av
anslaget till reklamationsnämnden.

När det gäWer finansieringen av ett ökat medelstillskott till reklamationsnämnden
föreslås i motion 406 (vpk) att medel bör tas från intäkterna av
reklamskatten och att denna vid behov bör höjas. Motionärerna yrkar
(yrkande 3) att vad som i motionen anförs om en höjning av reklamskatten
ges regeringen till känna. I motionerna 400, 402 och 405 föreslås, som ovan
redovisats, en finansiering genom en reducering av anslaget till konsumentverket.

Reklamskatten regleras i lagen (1972:266) om skatt på annonser och
reklam. Skatten beräknas på vederlaget exkl. skatt. Skattskyldig är den
som i yrkesmässig verksamhet inom landet offentliggör skattepliktig annons
eller skattepliktig reklamtrycksak. Fr. o. m. den 1 juli 1985 är skatten
4% för annons i allmän nyhetstidning, annars 11 %. Tidigare var skattesatsen
3% resp. 10%. Avsikten med skattehöjningen var att finansiera ett
höjt produktionsbidrag inom presstödet. För att åtgärden inte skulle bli
alltför kännbar för dagstidningar med låga annonsintäkter höjdes även den
s. k. frigränsen från 9 till 12 milj. kr. per år. Totalt beräknades höjningen ge
ökade skatteintäkter om ca 50 milj. kr. per år, varav 20 milj. kr. per år
avsåg dagspressen.

För budgetåret 1985/86 har inkomsterna av reklamskatten beräknats
inflyta med sammanlagt 545 milj. kr., och för budgetåret 1986/87 beräknas
reklamskatt inflyta med 610 milj. kr.

Skatteutskottet anser i sitt yttrande (bilaga 2) att de skäl motionärerna
åberopar inte motiverar en höjning av reklamskatten. Skatteutskottet erinrar
om att utskottet i återkommande sammanhang tagit avstånd från den 75

typ av specialdestinerade skatter som föreslås i motionen.

Lagutskottet har i denna fråga ingen annan mening än den skatteutskot- LU 1985/86: 34
tet gett uttryck för och avstyrker därför motionsyrkandet.

När det gäller anslaget till konsumentverket behövs enligt utskottets
mening de föreslagna resurstillskotten för att förverkliga de förslag som
utskottet tillstyrkt i det föregående. Beträffande anslaget i övrigt erinrar
utskottet om att det beräknats med utgångspunkt i huvudförslaget, vilket
reellt sett innebär en fortsatt minskning av verkets resurser. En ytterligare
reducering av anslaget skulle få allvarliga konsekvenser för verkets verksamhet
och i sin tur för konsumenterna. Utskottet kan därför inte ställa sig
bakom förslagen om en reducering av anslaget till verket. På grund härav
tillstyrker utskottet att riksdagen till konsumentverket anslår medel i enlighet
med förslaget i proposition 121 och avstyrker följaktligen bifall till
motionerna 400, 402 och 405 i motsvarande del.

I kompletteringsproposition 1985/86:150 bilaga 1 anförs (s. 32) att eventuella
utgiftsökningar utöver de förslag som läggs fram i anslagspropositionen
bör finansieras genom resp. utskotts försorg. Utskottet konstaterar
att det inom lagutskottets beredningsområde inte finns några möjligheter
att ta fram ytterligare medel. Med hänsyn härtill och med beaktande av
utgiftsökningens begränsade belopp utgår utskottet från att utgiftsökningen
kan finansieras genom omfördelning eller andra överföringar inom
finansdepartementets huvudtitel.

Övriga frågor

1 detta avsnitt behandlar utskottet frågor om förbud mot krigsleksaker och
om kontokortskrediter, vilka frågor tagits upp i två under den allmänna
motionstiden 1986 väckta motioner.

I motion L231 (s) framhålls att många barn har ett viktigt behov av att
bearbeta sina upplevelser av krig och våld som de får genom bl. a. TVprogram.
Motionären anser det inte önskvärt att barnen gör dessa bearbetningar
genom att leka med krigsleksaker. Enligt motionären behöver barnen
i stället, även när de leker krig, andra leksaker som kan stimulera
deras tankar och känslor i en positiv riktning. I motionen hänvisas till en
överenskommelse som år 1979 träffats mellan konsumentverket och dåvarande
lekmiljörådet på ena sidan och företrädare för leksaksbranschen på
andra sidan om bl. a. förbud mot försäljning av vissa krigsleksaker. Motionären
påpekar att problem uppstått vid tillämpningen av överenskommelsen
och att denna inte har följts av somliga butiksägare. Vidare framhålls
att det under senare år tillkommit nya leksaker som inte omfattas av
överenskommelsen och dataspel med våld som genomgående tema. Inte
minst under FN:s internationella fredsår är det enligt motionären angeläget
att alla tänkbara åtgärder vidtas för att motverka förekomsten av krigsleksaker.
Med hänvisning till det anförda yrkar motionären att riksdagen hos
regeringen begär förslag till lag om förbud mot försäljning av krigsleksaker.

Som motionären framhåller träffades år 1979 en överenskommelse av
innebörd att produkter såsom leksaker, spel och modellbyggsatser med
militär anknytning som huvudsakligen hänför sig till krig fr. o. m. år 1914 76

inte får saluföras.

Utskottet erinrar om att riksdagen år 1984 behandlade ett motionsyr- LU 1985/86: 34
kande (s) om att en liknande överenskommelse borde ingås beträffande
vissa typer av spel med våldsinslag som inte omfattas av överenskommelsen
från år 1979. I sitt av riksdagen godkända betänkande (LU 1983/84:28)
ansåg lagutskottet att det är angeläget att motverka en spridning av spel
med våldsinslag eller på annat sätt stötande innehåll. Utskottet framhöll
bl. a. att marknadsföringen av sådana spel är ett etiskt problem som inte
kan angripas med stöd av gällande lag. Utskottet hänvisade till att frågan
var aktuell inom barnmiljörådet och utgick från att rådet om det skulle visa
sig nödvändigt tog de initiativ som kunde anses påkallade. Utskottet ansåg
med hänsyn till det sagda att något initiativ från riksdagens sida då inte var
erforderligt och avstyrkte därför motionen.

Frågan om krigs- och våldsleksaker har också aktualiserats i Nordiska
rådet med anledning av ett medlemsförslag (A 684/j). 1 förslaget yrkades att
Nordiska rådet skulle rekommendera Nordiska ministerrådet att vidta
lämpliga åtgärder för att förhindra en fortsatt försäljning av krigs- och
våldsleksaker. Medlemsförslaget hänvisades till juridiska utskottet och
blev föremål för en omfattande remissbehandling. Tanken på att avskaffa
krigs- och våldsleksaker vann en genomgående bred anslutning hos remissinstanserna.
Även juridiska utskottet anslöt sig till tanken. Utskottet ansåg
det vara ställt utom varje tvivel att ett avskaffande av detta slag av
leksaker skulle vara ett steg i riktning mot en fredligare värld.

Utskottet konstaterade därför med tillfredsställelse att man i Norge och
Sverige lyckats med att på frivillighetens väg införa restriktioner och att
man i Finland övervägde något liknande. Enligt utskottet fanns det väl
motiverade skäl för att genom lagstiftning söka ytterligare begränsa förekomsten
av krigs- och våldsleksaker.

Juridiska utskottet noterade emellertid de betänkligheter mot en lagstiftning
som kommit till uttryck i några remissyttranden. Därvid hade framhållits
svårigheterna att i lagtext definiera vilka slag av leksaker och spel
som skulle omfattas av lagstiftningen. En lagstiftning på samnordisk grund
skulle dessutom kunna komma i konflikt med de internationella handelsavtal
som varje nordiskt land ingått och därför vara svår att genomföra i
praktiken. Juridiska utskottet hänvisade vidare till att frågan om krigsleksaker
uppmärksammats i Europaparlamentet och Europarådet utan att det
lett till några ytterligare åtgärder. Även mot denna bakgrund hyste utskottet
tvivel om huruvida ett enskilt nordiskt initiativ skulle kunna genomföras
på ett område där det först borde uppnås breda europeiska lösningar,
om man ville åstadkomma resultat genom lagstiftning.

Juridiska utskottet ställde sig emellertid bakom strävandena att på frivillighetens
väg införa begränsningar och bygga ut redan ingångna frivilliga
överenskommelser på området. Utskottet pekade vidare på att det vid
remissbehandlingen framkommit värdefulla synpunkter på möjligheterna
att genom undervisnings- och upplysningsverksamhet skapa förståelse för
nödvändigheten av att intressera ungdomen för aktiviteter som inte inbegrep
användning av krigs- och våldsleksaker. Också dessa möjligheter
borde noga studeras och stödjas av myndigheterna i de nordiska länderna.

Det föreliggande faktaunderlaget ledde juridiska utskottet till ståndpunk- 77

ten att det fanns betänkligheter mot att söka få krigs- och våldsleksaker LU 1985/86: 34
avskaffade genom lagstiftning. Utskottet hemställde därför att Nordiska
rådet inte företog sig något i anledning av medlemsförslaget. Rådet beslöt
år 1985 att bifalla utskottets hemställan.

Då spörsmålet om våldsleksaker nu åter tagits upp motionsvägen vill
utskottet i linje med vad utskottet framhöll år 1984 understryka att det är
angeläget att man i största möjliga utsträckning försöker motverka en
spridning av sådana leksaker. Utskottet har därför förståelse för motionärens
önskemål om lagstiftningsåtgärder. Mot bakgrund av de ställningstaganden
som gjordes vid sakens behandling i Nordiska rådet kan utskottet
dock konstatera att det i vart fall för närvarande inte finns förutsättningar
för en lagstiftning i ämnet. I stället får andra åtgärder övervägas. Utskottet
vill härvidlag peka på vad som anfördes i Nordiska rådet om vikten av
undervisnings- och upplysningsverksamhet. Vad som enligt utskottets mening
vidare förtjänar att särskilt uppmärksammas är möjligheterna att efter
mönster av 1979 års överenskommelse på frivillig väg söka begränsa förekomsten
av ifrågavarande spel och leksaker. Enligt vad företrädare för
konsumentverket uppgett inför utskottet har den överenskommelse på
området som nu finns mellan berörda branscher och myndigheter efterlevts
mycket väl. Med hänsyn till frågans vikt utgår utskottet från att
barnmiljörådet tar de initiativ till en revidering av 1979 års överenskommelse
eller till en ny överenskommelse som kan anses påkallade. Något
uttalande från riksdagens sida är därför inte erforderligt, och utskottet
avstyrker således bifall till motion L231.

I motion L241 (s) tas upp frågan om kontokortskrediter och vissa ändringar
i konsumentkreditlagen (1977:981) som kan föranledas härav.

Konsumentkreditlagen gäller kredit (betalningsanstånd eller lån) som är
avsedd huvudsakligen för enskilt bruk och som lämnas eller erbjuds konsument
av näringsidkare i dennes yrkesmässiga näringsverksamhet. Lagen är
också tillämplig på kredit som lämnas av någon annan än en näringsidkare
om krediten förmedlas av näringsidkaren som ombud för kreditgivaren.

Bestämmelserna i lagen är av både näringsrättslig och civilrättslig natur
och omfattar såväl krediter som lämnas utan direkt samband med köp av
varor, dvs. fristående krediter, som kreditköp. Med kreditköp förstås
enligt lagen köp av vara då säljaren lämnar köparen anstånd med någon del
av betalningen. Kreditköp föreligger också då betalningen helt eller delvis
erläggs med belopp som köparen får låna av säljaren eller av annan kreditgivare
på grund av en överenskommelse mellan kreditgivaren och säljaren.

Som kreditköp räknas vidare vissa avtal om uthyrning m. m. Vid kreditköp
skall enligt 8 § konsumentkreditlagen i princip minst 20 % av varans kontantpris
betalas kontant (kontantinsats). Av 9 § följer att en näringsidkare
som underlåter att ta ut kontantinsats kan meddelas ett vitesförbud av
marknadsdomstolen att fortsätta härmed. Enligt 30 § gäller dock reglerna
om kontantinsats och ingripande av marknadsdomstolen inte sådana kreditköp
för vilka regeringen meddelat föreskrifter med stöd av lagen
(1975:90) med bemyndigande att meddela föreskrifter om betalningsvillkor
vid yrkesmässig försäljning av bilar eller av lagen (1985:580) med bemyndigande
att meddela föreskrifter om betalningsvillkor vid kreditköp. Sist- 78

nämnda lag ersätter en äldre lag som endast gällde kontoköp. Bemyndigan- LU 1985/86: 34

delagarna har utnyttjats av regeringen senast genom förordningen
(1985:253) om vissa betalningsvillkor vid yrkesmässig försäljning av bilar
samt förordningen (1985:252) om vissa betalningsvillkor vid kontoköp och
förordningen (1985:610) om betalningsvillkor vid vissa kreditköp. Förordningarna
har upphört att gälla vid utgången av mars 1986.

Konsumentkreditlagen innehåller också bestämmelser (5 §) om att en
näringsidkare vid annonsering, skyltning och liknande marknadsföring
beträffande kredit skall lämna information om den effektiva räntan för
krediten samt om kreditkostnaden och kontantpriset. Innan kreditavtal
ingås skall den näringsidkare som lämnar eller förmedlar krediten lämna
konsumenten skriftlig information i de hänseenden som nyss sagts. Informationsskyldigheten
sanktioneras genom regler i marknadsföringslagen.

I betänkandet (Ds Fi 1984:10) Kontokort redovisade kontokortskommittén
sina erfarenheter av kontokortshandelns verkningar och betydelse med
hänsyn till konsumentpolitiska och sociala aspekter för den enskilde konsumenten.
Enligt kommitténs uppfattning skuldsatte sig åtskilliga kontoinnehavare
i en omfattning som översteg deras långsiktiga betalningsförmåga.
Kommittén pekade också på att risken för en alltför stor skuldbörda
ökade om amorteringstiden var lång. I syfte att förkorta denna tid, vilket
också skulle kunna bidra till att minska kreditkostnaderna, föreslog kommittén
att det i konsumentkreditlagen skulle fastslås att alla kontokrediter
skall betalas med lägst en tiondel av skulden minst tio av årets månader
samt att minsta tillåtna betalning skall vara 200 kr. Kommittén förordade
vidare en förbättrad information om kreditkostnaden.

I motion L241 framhålls att antalet socialhjälpstagare ökat oroväckande
under de senaste åren och att en del av problemen för många familjer ofta
beror på att man tar på sig en för stor skuldbörda genom att vid köp
använda sig av kontokort med höga räntor. Mot bakgrund av att regeringen
aviserat att den tillfälliga kreditköpsregleringen skulle upphöra vid utgången
av mars 1986 anser motionärerna att vissa av de åtgärder som kontokortskommittén
föreslagit nu bör vidtas. Motionärerna yrkar att riksdagen
hos regeringen begär förslag till ändring i konsumentkreditlagen innebärande
dels att kontokrediter skall betalas med lägst en tiondel av skulden och
under minst tio av årets månader, dels att minsta tillåtna betalning skall
vara 200 kr., dels att kreditkostnaden skall anges i kronor vid kreditköp av
vara som har ett värde över 1000 kr.

Konsumentverket, som har tillsyn över efterlevnaden av konsumentkreditlagen,
utfärdade år 1979 riktlinjer för tillämpning av lagen (KOVFS
1979:1). De riktlinjer som gäller information vid marknadsföring av kredit .
omarbetades år 1985 i syfte att åstadkomma en förbättrad och mer enhetlig
information. De nya riktlinjerna (KOVFS 1985:7), som gäller från den 1
april 1986, innebär utökade krav på information från företagen om effektiv
ränta, kreditkostnad och kredittid. Det föreskrivs bl. a. en utformning av
information om den effektiva räntan som gör det lättare för konsumenterna
att jämföra kreditformerna och välja den mest fördelaktiga krediten. Det
föreskrivs vidare att kreditkostnaden skall anges i kronor. Kravet på
information om kreditkostnaden i bl. a. nämnda hänseende gäller numera 79

också kontokrediter.

Sommaren 1985 fick konsumentverket i uppdrag av regeringen att för- LU 1985/86: 34
bättra konsumentskyddet på kreditområdet. I mars 1986 träffade verket
och företrädare för kontokreditföretagens och handelns branschorganisationer
en överenskommelse som i huvudsak innebär följande. Kreditföretagen
åtar sig att inom ramen för en förbättrad budget- och kreditrådgivning
gentemot konsumenterna medverka till att sprida särskilt betydelsefull
information om grundläggande kreditfakta, t. ex. genom att en folder
med sådan information delas ut till kontosökanden i samband med att
kreditansökan görs. Företagen åtar sig vidare att enskilt eller genom sin
branschorganisation lämna uppgifter som underlag för marknadsöversikter.
Företagen åtar sig också att iaktta vissa etiska regler vid kreditgivning.
En av de viktigaste reglerna är att företagen åtar sig att vid marknadsföring
av krediter vara återhållsamma med att använda direktreklam, reklam
för snabbkrediter, erbjudanden om höjning av tidigare avtalad kreditgräns
samt säljerbjudanden direkt på saldobesked. Om sådana reklamåtgärder
används åtar sig företagen att visa måttfullhet vid utformningen av
marknadsföringen. Kreditföretagen åtar sig vidare att under branschorganisationernas
överinseende verka för god branschpraxis beträffande förhållandet
mellan varans livslängd och återbetalningstidens längd. Man
skall härvid eftersträva att krediter normalt bör betalas med belopp i
intervallet en tiondel-en tjugondedel av kapitalskulden vid varje betalningstillfälle.
Om krediten skall återbetalas med lika stort belopp varje
månad (annuitetsmodellen), skall skulden vara betald inom fem år. Undantag
kan göras då särskilda förhållanden, söm gäller för kreditområdet i
fråga, föranleder det.

I regeringsuppdraget till konsumentverket ingick också att söka åstadkomma
ett samordnat och aktivt bistånd till konsumenter med betalningsproblem.
I denna del har någon uppgörelse med kreditföretagen ännu inte
träffats.

Konsumentverket har vid utskottets hearing uppgett att det i inte obetydlig
utsträckning förekommer att konsumenter till följd av att de ådragit
sig höga kontokortsskulder hamnar i allvarliga ekonomiska svårigheter.

Många konsumenter saknar kunskaper i kreditfrågor och känner t. ex. inte
till vad de kan råka ut för om de inte klarar av att betala skulderna. De har
också ofta bristfälliga kunskaper i fråga om de räntor, avgifter och villkor i
övrigt som olika kreditgivare tillämpar.

Mot den bakgrund som ovan redovisats noterar utskottet med tillfredsställelse
att en överenskommelse träffats på kreditområdet mellan kontoföretagen,
handeln och konsumentverket om normerande regler avseende
bl. a. marknadsföring och amorteringstakt. De gjorda åtagandena från
branschorganisationernas sida bidrar enligt utskottets bedömning till att
konsumentskyddet på kreditområdet väsentligt förbättrats. Utskottet vill i
detta sammanhang understryka angelägenheten av att man fullföljer strävandena
att nå en överenskommelse i även den fråga där någon uppgörelse
ännu inte träffats, nämligen frågan om ett samordnat och aktivt bistånd till
konsumenter med betalningsproblem.

Genom överenskommelser med kontoföretagen och genom de av konsumentverket
utfärdade riktlinjerna för tillämpning av konsumentkreditlagen 80

har i allt väsentligt syftet med motionen blivit tillgodosett. Med hänsyn LU 1985/86:34
härtill saknas enligt utskottets mening anledning att nu överväga några
ändringar i konsumentkreditlagen. Med det anförda avstyrker utskottet
bifall till motion L241.

Utskottets hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande allmänna synpunkter

att riksdagen godkänner vad utskottet med anledning av proposition
1985/86:121 anfort,

2. beträffande marknadsekonomi och konkurrenspolitik

att riksdagen med godkännande av vad som anförs i proposition
1985/86:121 i denna del avslår motion 1985/86:402 yrkande 1 i denna
del och motion 1985/86:405 yrkande 11 i denna del.

3. beträffande decentraliserad produktion

att riksdagen avslår motion 1985/86:404 yrkande 10,

4. beträffande konsumenterna och den offentliga sektorn

att riksdagen med godkännande av vad som anförs i proposition
1985/86:121 i denna del avslår motion 1985/86:402 yrkande 1 i denna
del, motion 1985/86:404 yrkande 9 och motion 1985/86:405 yrkande
2,

5. beträffande regleringar inom den offentliga sektorn

att riksdagen godkänner vad utskottet med anledning av proposition
1985/86:121 anfört,

6. beträffande konsumentråd med forum för folkrörelser

att riksdagen godkänner vad utskottet med anledning av proposition
1985/86:121 anfört,

7. beträffande frivillig konsumentverksamhet

att riksdagen med godkännande av vad som anförs i proposition
1985/86:121 i denna del avslår motion 1985/86:405 yrkande 11 i
motsvarande del,

8. beträffande stöd till frivillig konsumentverksamhet

att riksdagen med godkännande av vad som anförs i proposition
1985/86:121 i denna del avslår motion 1985/86:402 yrkande 2 i
motsvarande del,

9. beträffande stöd till hushållningssällskapens hemkonsulentverksamhet att

riksdagen avslår motionerna 1985/86:404 yrkandena 3 och 4,

1985/86:L242, 1985/86:L252 och 1985/86:L281 yrkandena 1 och 2,

10. beträffande företagens ansvar och egenåtgärder

att riksdagen med godkännande av vad som anförs i proposition
1985/86:121 i denna del avslår motion 1985/86:402 yrkande 1 i
motsvarande del och motion 1985/86:409 i motsvarande del,

11. beträffande undervisning i konsumentfrågor i grundskolan
att riksdagen avslår motion 1985/86:405 yrkande 11 i denna del och

motion 1985/86:408 i denna del, 81

6 Riksdagen 1985186. 8 sami. Nr 34

12. beträffande undervisning i konsumentfrågor i gymnasiesko- LU 1985/86: 34
lan

att riksdagen avslår motion 1985/86:404 yrkande 1,

13. beträffande förlängning av konsumtionslinjen
att riksdagen avslår motion 1985/86:405 yrkande 4,

14. beträffande utbildning och fortbildning av lärare

att riksdagen med godkännande av vad som anförs i proposition
1985/86:121 i denna del avslår motion 1985/86:405 yrkande 11 i
denna del och motion 1985/86:408 i denna del,

15. beträffande ökat ekonomiskt stöd till studieförbundens utbildning
av förtroendevalda

att riksdagen med godkännande av vad som anförs i proposition
1985/86:121 i denna del avslår motion 1985/86:405 yrkande 5,

16. beträffande produktion av läromedel

att riksdagen med godkännande av vad som anförs i proposition
1985/86:121 i denna del avslår motion 1985/86:402 yrkande 2 i
motsvarande del,

17. beträffande konsumentverkets varuprovningsverksamhet

att riksdagen med anledning av proposition 1985/86:121 i denna del
och motion 1985/86:405 yrkande 3 i denna del och med avslag på
motion 1985/86:402 yrkande 2 i motsvarande del godkänner vad
utskottet anfört om varuprovningsverksamheten,

18. beträffande prismärkning på varor

att riksdagen avslår motionerna 1985/86:409 i denna del, 1985/

86:L225, 1985/86:L234 och 1985/86:L250,

19. beträffande livsstilsreklam

att riksdagen med godkännande av vad som anförs i proposition
1985/86:121 i denna del avslår motion 1985/86:402 yrkande 2 i
motsvarande del och motion 1985/86:405 yrkande 6,

20. beträffande lagstiftning om könsdiskriminerande reklam

att riksdagen med godkännande av vad som anförs i proposition
1985/86:121 i denfia del avslår motion 1985/86:403,

21. beträffande medel till utredning om könsdiskriminerande reklam att

riksdagen med godkännande av vad som anförs i proposition
1985/86:121 i denna del avslår motion 1985/86:402 yrkande 2 i
motsvarande del,

22. beträffande marknadsföring av s. k. personlighetskurser

att riksdagen med anledning av motion 1985/86:L280 som sin mening
ger regeringen till känna vad utskottet anfört om behovet av att följa
utvecklingen på området och att vidta erforderliga åtgärder,

23. beträffande kommersialiseringen av julftrandet
att riksdagen avslår motion 1985/86:L204,

24. beträffande forskning vid universitet och högskolor

att riksdagen med godkännande av vad som anförs i proposition
1985/86:121 i denna del avslår motion 1985/86:402 yrkande 2 i
motsvarande del,

25. beträffande konsumentteknisk forskning LU 1985/86:34

att riksdagen med godkännande av vad som anförs i proposition

1985/86:121 i denna del avslår motion 1985/86:Ub840 yrkande 3,

26. beträffande standardiserad varuinformation

att riksdagen med godkännande av vad som anförs i proposition
1985/86:121 i denna del avslår motionerna 1985/86:405 yrkande 7
och 1985/86:L284,

27. beträffande datakommunikation inom konsumentinformationen att

riksdagen med godkännande av vad som anförs i proposition
1985/86:121 i denna del avslår motion 1985/86:405 yrkandena 8 och
11 i denna del och motion 1985/86:L260,

28. beträffande bredare produktinformation

att riksdagen med godkännande av vad som anförs i proposition
1985/86:121 i denna del avslår motionerna 1985/86:401 och 1985/

86:407,

29. beträffande rådet förfrågor om handel och distribution

att riksdagen godkänner vad utskottet med anledning av proposition
1985/86:121 i denna del anfört om rådets verksamhet,

30. beträffande varuförsörjningsplaner m.m.

att riksdagen med anledning av proposition 1985/86:121 i denna del
och med avslag på motion 1985/86:410 godkänner vad utskottet
anfört därom,

31. beträffande stöd till kommersiell service i glesbygd

att riksdagen avslår motion 1985/86:404 yrkande 7 och motion 1985/

86:405 yrkande 11 i denna del,

32. beträffande brukaraspekter på produktutformningen

att riksdagen med godkännande av vad som anförs i proposition
1985/86:121 i denna del avslår motion 1985/86:402 yrkande 2 i
motsvarande del,

33. beträffande stöd till utbyggnad av den lokala konsumentverksamheten att

riksdagen avslår motion 1985/86:406 yrkande 1,

34. beträffande ansvaret för den lokala konsumentverksamheten
att riksdagen med godkännande av vad som anförs i proposition
1985/86:121 i denna del avslår motion 1985/86:404 yrkande 2,

35. beträffande stöd från konsumentverket till de lokala konsumentorganen att

riksdagen med godkännande av proposition 1985/86:121 i denna
del avslår motion 1985/86:404 yrkande 5,

36. beträffande utbildning av konsumentvägledare

att riksdagen med godkännande av proposition 1985/86:121 i denna
del avslår motion 1985/86:404 yrkande 6,

37. beträffande rådgivning till enskilda konsumenter

att riksdagen godkänner vad utskottet med anledning av proposition
1985/86:121 i denna del anfört,

38. beträffande marknadsbevakning

att riksdagen med godkännande av vad som anförs i proposition 83

1985/86:121 i denna del avslår motion 1985/86:405 yrkande 3 i
motsvarande del,

39. beträffande lokal reklamationshantering LU 1985/86: 34

att riksdagen med godkännande av vad som anförs i proposition

1985/86:121 i denna del avslår motionerna 1985/86:400 yrkande 2
och 1985/86:402 yrkande 1 i motsvarande del,

40. beträffande förslaget till inriktning av konsumentpolitiken i
övrigt

att riksdagen godkänner den inriktning av konsumentpolitiken som
förordas i proposition 1985/86:121 i den mån den inte omfattas av
vad utskottet hemställt ovan,

41. beträffande omorganisation av konsumentverket

att riksdagen godkänner huvuddragen i den omorganisation av konsumentverket
som förordas i proposition 1985/86:121,

42. beträffande sammanslagning av statens pris- och kartellnämnd
med konsumentverket

att riksdagen avslår motion 1985/86:402 yrkande 6,

43. beträffande partssammansatt råd knutet till allmänna reklamationsnämnden att

riksdagen med godkännande av vad som anförs i proposition
1985/86:121 i denna del avslår motionerna 1985/86:402 yrkande 3,

1985/86:404 yrkande 8 och 1985/86:405 yrkande 10,

44. beträffande anslag till allmänna reklamationsnämnden

att riksdagen med anledning av proposition 1985/86:100 bilaga 9
punkt C 5 och proposition 1985/86:121 i denna del samt motionerna
1985/86:400 yrkande 1 i denna del, 1985/86:402 yrkande 5, 1985/

86:405 yrkande 13 och 1985/86:406 yrkande 2 till Allmänna reklamationsnämnden
för budgetåret 1986/87 anvisar ett förslagsanslag
av 8824000 kr.,

45. beträffande höjning av reklamskatt

att riksdagen avslår motion 1985/86:406 yrkande 3,

46. beträffande anslag till konsumentverket

att riksdagen med anledning av proposition 1985/86:100 bilaga 9
punkt C 4 och med bifall till proposition 1985/86:121 i denna del
samt med avslag på motionerna 1985/86:400 yrkande 1 i denna del,

1985/86:402 yrkande 4 och 1985/86: 405 yrkande 12 till Konsumentverket
för budgetåret 1986/87 anvisar ett förslagsanslag av 50001000
kr.,

47. beträffande krigsleksaker

att riksdagen avslår motion 1985/86:L231,

48. beträffande kontokort skr edit er

att riksdagen avslår motion 1985/86:L241 yrkandena 1-3.

Stockholm den 16 maj 1986
På lagutskottets vägnar
Per-Olof Strindberg

Närvarande: Per-Olof Strindberg (m), Lennart Andersson (s), Owe Andréasson
(s), Stig Gustafsson (s), Ulla Orring (fp), Martin Olsson (c), IngaBritt
Johansson (s), Allan Ekström (m), Bengt Kronblad (s). Inger Hestvik *

(s), Bengt Harding Olson (fp), Gunnar Thollander (s), Berit Löfstedt (s),

Ewy Möller (m) och Kersti Johansson (c).

Reservationer

LU 1985/86: 34

1. Allmänna synpunkter (mom. 1)

Per-Olof Strindberg, Allan Ekström och Ewy Möller (alla m) anser att den
del av utskottets yttrande som börjar på s. 9 med ”Den konsumentpolitik”
och slutar på s. 10 med ”följande avsnittet” bort ha följande lydelse:

Den konsumentpolitik som bedrivits sedan år 1972 har enligt propositionen
varit framgångsrik, men — medges det — inte helt utan brister. Utskottet
anser det därför i och för sig värdefullt att riksdagen nu efter snart 15 år får
ta ställning till ett förslag om konsumentpolitikens mål och inriktning.

Förslagen bygger på konsumentpolitiska kommitténs betänkande.

Dels har beklagats att kommittén redovisat en så omfattande oenighet
också i bedömningen av centrala frågor. Enligt utskottets mening får
kritiken anses riktig då det hade varit värdefullt om en mer djupgående
analys av konsumentpolitiken hade kunnat göras.

Utskottet beklagar att propositionen till följd härav inte baseras på ett
mera genomarbetat förslag. Ett långsiktigt beslut om konsumentpolitikens
framtida inriktning borde ha grundats på ett underlag som haft en bredare
förankring.

2. Marknadsekonomi och konkurrenspolitik (mom. 2)

Per-Olof Strindberg, Allan Ekström och Ewy Möller (alla m) anser

dels att den del av utskottets yttrande som börjar på s. 12 med ”1 sitt” och
slutar på s. 13 med ”begärda uttalandena” bort ha följande lydelse:

Utskottet anser att samverkan mellan kompetenta konsumenter och
ansvarskännande producenter utgör den främsta vägen för att uppnå konsumentpolitikens
mål.

Konkurrens i en marknad som präglas av mångfaldens utbud ger konsumenter
tillgång till varor och tjänster, som prissätts till för konsumenterna
förmånligast möjliga priser. Flera miljoner konsumenters i köp uttryckta
önskemål påverkar producenterna på långt mera överlägset sätt än påbud
från olika statliga myndigheter.

Konsumenterna har enligt utskottets mening rätt att fordra att de varor
som utbjuds på marknaden erbjuder god produktsäkerhet. Samhället bör
ställa resurser till förfogande för att säkerställa att producenterna fyller sitt
ansvar såvitt gäller produkters och varors säkerhet och lämplighet för det
ändamål för vilket de erbjuds till marknaden. Härutöver bör, menar utskottet,
samhällets insatser inom det konsumentpolitiska området koncentreras
till att säkerställa att det marknadsekonomiska systemet genom
konkurrensbefrämjande regelgivning stärks och utvecklas — inte minst 85

inom den offentliga sektorn. Vidare bör samhället tillhandahålla sådan
utbildning som utvecklar den svenske konsumenten till att få en kritisk och
granskande syn på utbudet på marknaden.

En framsynt konsumentpolitik skall, anser utskottet, syfta till att inrikta
de samhälleliga insatserna på områden där de verkligen behövs för att
skydda dem som kan komma att inta en svagare ställning. En sådan insats
bör ske främst inom ramen för marknadsföringslagen och avtalsvillkorslagen
samt genom branschvisa överenskommelser med näringsidkarnas organisationer.

dels att utskottet under moment 2 bort hemställa

2. beträffande marknadsekonomi och konkurrenspolitik
att riksdagen med bifall till motion 1985/86:402 yrkande 1 i denna del
och med anledning av proposition 1985/86:121 i motsvarande del
och motion 1985/86:405 yrkande 11 i denna del som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört i fråga om marknadsekonomi
och konkurrenspolitik.

3. Marknadsekonomi och konkurrenspolitik (mom. 2)

Ulla Orring och Bengt Harding Olson (båda fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som börjar på s. 12 med ”1 sitt” och
slutar på s. 13 med ”begärda uttalandena” bort ha följande lydelse:
Lagutskottet vill betona att konsumentpolitiken skall bedrivas inom
marknadsekonomins ram. Detta sker bäst genom att främja en effektiv
konkurrens, vidgad frihandel samt avreglering av en rad sektorer. Att från
centralt håll försöka styra resursfördelningen skadar endast marknadsekonomin
och ytterst konsumenterna.

Utskottet vill därför i likhet med motionärerna i motion 405 betona att
det inte ligger i konsumenternas intresse att, såsom i propositionen föreslås,
förstärka den ”svenska modellen” för konsumentinflytande som
bygger på ett samarbete mellan det allmänna, näringslivet, konsumentkooperationen,
fackföreningarna och de politiska partierna. Ett sådant
avsteg från marknadsprissättning leder endast till välfärdsförluster till följd
av marknadsojämvikt. Den inflexibilitet som ett sådant system leder till
förorsakar enligt utskottet höga transaktions- och administrationskostnader,
en ineffektiv konsumtionsfördelning, utebliven automatisk produktionsanpassning
till efterfrågeförändringar, bristande information om
marknadsefterfrågans faktiska storlek med åtföljande svårigheter för produktionsplanering
osv.

Utskottet ser också med oro på den utsvällning av regleringskomplexet
som skett inom t. ex. bostads-, transport- och jordbrukssektorn. Inom
dessa sektorer har goda kontakter med statstjänstemän, politiker och
fackföreningsledare blivit viktigare för ett företags framgång än företagsledningens
förmåga att sköta produktion och marknadsföring. Som ett led i
konsumentpolitiken bör, enligt utskottet, en avreglering av dessa sektorer
ske.

LU 1985/86:34

Regeringen har sedan regeringsskiftet, med hjälp av statens pris- och LU 1985/86: 34
kartellnämnd, flitigt tillämpat prisregleringar. Sådana ständiga ingrepp innebär,
enligt utskottet, att prismekanismen sätts ur spel med åtföljande
välfärdsförluster. Därför bör prisregleringsmöjligheten avskaffas.

I en väl fungerande marknadsekonomi tillåts konsumenterna via sina
köp styra produktionen i enlighet med egna preferenser. De riktlinjer som
fastställs av riksdagen bör därför, enligt utskottets mening, syfta till att
stärka marknadsekonomins funktionssätt.

Vissa "marknadsimperfektioner” är dock ofrånkomliga. Det är därför
angeläget att dels definiera dessa fenomen, t. ex. externa effekter, kollektiva
varor, naturliga monopol och andra hinder för flertalskonkurrens, dels
att i varje enskilt fall undersöka varför marknadsekonomin saknar förmåga
att handskas med dessa problem. Utskottet vill dock poängtera att kostnaden
för att ingripa i ekonomin alltid skall vägas mot kostnaden för marknadsmisslyckandet.

Vidare är utskottet medvetet om att bristande information om varors
priser, egenskaper och existens kan leda till felaktiga konsumtionsval. Den
oreglerade marknadsekonomin kan inte alltid förväntas generera tillräcklig
information på ett effektivt sätt. Informationsproduktionens stordriftsfördelar
motiverar dessutom i viss utsträckning en centraliserad informationsverksamhet.
Därför bör samhällets arsenal för att förstärka marknadsekonomins
funktionssätt inkludera egen informationsproduktion, lagstiftning
beträffande otillbörlig marknadsföring, påbud om varudeklaration och utbildning
av konsumenter. Utskottet vill dock i det här sammanhanget
understryka att all informationsinsamling och nyttjandet av densamma är
resurskrävande varför fullständig information knappast är förenlig med
samhällsekonomisk effektivitet. Riksdagen bör därför, enligt utskottet, ha
en rimlig ambitionsnivå vad beträffar samhällets insatser inom detta område.

Brist på konkurrens inom en bransch leder till att företagen producerar
för lite till för höga kostnader, vilket nästan alltid skadar konsumenten.

Vad beträffar s. k. naturliga monopol bör man, enligt utskottet, undvika att
förstatliga produktionen. I stället bör man genom ett anbudsförfarande
ordna det så att flera företag konkurrerar om rätten att ensam producera
varan varvid tidsbegränsad koncession ges åt det företag som lämnar det
bästa anbudet. Generellt sett bör dock som framhålls i motion 405, konsumentpolitiken
bedrivas med konkurrens- och marknadsföringslagarna som
främsta instrument.

Utskottet vill i detta avsnitt avslutningsvis understryka frihandelns roll
som skapare av ekonomisk välfärd. Det i motion 405 framställda yrkande 1
om en vidgad frihandel har överlämnats till näringsutskottet. Lagutskottet
avstår därför från att närmare kommentera uttalandena i motion 405 om en
fortsatt liberalisering av handeln.

Vad utskottet ovan anfört bör med bifall till motion 405 i denna del ges
regeringen till känna.

dels att utskottet under moment 2 bort hemställa

2. beträffande marknadsekonomi och konkurrenspolitik
att riksdagen med bifall till motion 1985/86:405 yrkande 11 i denna
del och med anledning av proposition 1985/86:121 i motsvarande del
och motion 1985/86:402 yrkande 1 i denna del ger regeringen till
känna vad utskottet anfört i fråga om marknadsekonomi och konkurrenspolitik.

4. Marknadsekonomi och konkurrenspolitik (mom. 2)

Martin Olsson och Kersti Johansson (båda c) anser

dels att den del av utskottets yttrande som börjar på s. 12 med ”1 sitt” och
slutar på s. 13 med "begärda uttalandena” bort ha följande lydelse:

I den avvikande mening, som de icke-socialistiska ledamöterna fogat till
näringsutskottets yttrande, framhålls att man uppskattar att regeringen i
propositionen ansluter sig till marknadsekonomins principer. Detta sker
enligt dessa ledamöter emellertid med en oroväckande betoning av brister i
det marknadsekonomiska systemet, vilka skulle legitimera olika slags ingrepp,
bl. a. etableringskontroll, som är oförenliga med ett mer konsekvent
marknadsekonomiskt synsätt.

Lagutskottet vill från sina utgångspunkter understryka vad som anförs i
den avvikande meningen om en fungerande marknadsekonomis betydelse
för konsumentpolitiken. Fri konkurrens, fri prisbildning och näringsfrihet,
främst rätten att starta nya företag, utgör viktiga förutsättningar för ett fritt
konsumtionsval, för hög produktkvalitet och för rimliga konsumentpriser
och är därför av avgörande betydelse ur konsumentpolitiska synpunkter.

Det svenska välståndet grundar sig i mycket hög grad på det marknadsekonomiska
systemet. Detaljregleringar och centralstyrning kan vara
utvecklingshämmande. Men även marknadsekonomin har vissa svagheter
och brister. Skillnaderna i makt och inflytande kan skapa sociala klyftor
och leda till koncentration både geografiskt och inflytandemässigt. Marknadsekonomin
är inte heller alltid känslig för sociala faktorer och nödvändigheten
av hänsynstagande till miljöförhållanden och behovet av resurshushållning.

Inom näringslivet har många mindre och medelstora företag slagits ut
och storföretag bildats bl. a. genom företagssammanslagningar. Utvecklingen
mot allt större företag har lett till att multinationella företag behärskar
stora delar av marknaden inom länderna och internationellt.

Som framhålls i motion 404 (c) ligger det i konsumenternas intresse att
utvecklingen mot allt större företag och koncernbildningar begränsas och
att mindre och medelstora företag kan fortleva och konkurrera på sunda
villkor. Härigenom kan man åstadkomma en decentraliserad produktion
och ge alla invånare god service.

Det ekonomiska system som bäst främjar en fortsatt välståndspolitik i
vid bemärkelse och därmed även för alla grupper och över hela landet en
positiv konsumentpolitik är enligt lagutskottet ett marknadsekonomiskt

LU 1985/86: 34

system med olika typer av företag som konkurrerar på lika villkor och som LU 1985/86: 34
genom lagstiftning och samhällsorgans åtgärder och stöd verkar inom
ramen för sociala, miljömässiga och regionalpolitiska hänsynstaganden.

Denna inriktning av marknadsekonomi och konkurrenspolitik bör enligt
utskottet utgöra en utgångspunkt för konsumentpolitiken, vilket riksdagen
i anledning av propositionen och motionerna 402 och 405 bör ge regeringen
till känna.

dels att utskottet under moment 2 bort hemställa

2. beträffande marknadsekonomi och konkurrenspolitik

att riksdagen med anledning av proposition 1985/86:121 och motionerna
1985/86:402 yrkande 1 i denna del och 1985/86:405 yrkande 11
i denna del som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet
anfört.

5. Decentraliserad produktion (mom. 3)

Martin Olsson och Kersti Johansson (båda c) anser

dels att den del av utskottets yttrande som börjar på s. 13 med ”1 yttrandet”
och slutar på s. 14 med ”motion 404” bort ha följande lydelse:

Näringsutskottets majoritet har i sitt yttrande på anförda skäl avstyrkt
bifall till yrkande 10 i motion 404.

Centerns ledamöter i näringsutskottet har i en avvikande mening till
fullo instämt med motionärerna. Den påtagliga koncentration till färre och
större enheter som kännetecknar industrin och även handeln är enligt den
avvikande meningen ett hot mot väsentliga konsumentintressen. Möjligheterna
till insyn i och påverkan på företagens verksamhet minskas. Förlängda
transportvägar medför ökade kostnader för konsumenterna. Kommuner
och orter som drabbas av företagssammanslagningar och företagsnedläggelser
får svårt att ge sina invånare god service. Enligt centerledamöterna
talar alltså många skäl för att stimulans till lokal produktion och
till decentralisering av produktionsresurserna bör anges som en av de
styrande principerna för konsumentpolitiken. I den avvikande meningen
förordas att riksdagen med anledning av motion 404 bör göra ett uttalande
till regeringen av denna innebörd.

Lagutskottet kan helt ansluta sig till vad som anförs i den avvikande
meningen och tillstyrker följaktligen bifall till motion 404 yrkande 10.

dels att utskottet under moment 3 bort hemställa

3. beträffande decentraliserad produktion

att riksdagen med bifall till motion 1985/86:404 yrkande 10 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört om vikten av
decentraliserad produktion.

6. Decentraliserad produktion (mom. 3)

Per-Olof Strindberg (m), Ulla Orring (fp). Allan Ekström (m), Bengt Harding
Olson (fp) och Ewy Möller (m) anser att den del av utskottets yttrande

som börjar på s. 13 med ”1 yttrandet” och slutar på s. 14 med ”motion LU 1985/86: 34
404" bort ha följande lydelse:

I en till näringsutskottets yttrande fogad avvikande mening framhålls att
ett väsentligt konsumentintresse är att det skapas goda förutsättningar för
redan etablerade mindre företag och att nyföretagande stimuleras. För
effektiv konkurrens krävs enligt den avvikande meningen många fristående
företag med olika storlek och ägarformer. Moderata samlingspartiet och
folkpartiet har i olika sammanhang redovisat förslag som innebär generellt
förbättrade villkor för näringslivet, inte minst för de mindre och medelstora
företagen. Enligt den avvikande meningen utgör en näringspolitik
baserad på sådana åtgärder den bästa grunden för att motverka en för
konsumenterna skadlig koncentration i näringslivet och för att främja
konkurrens och mångfald.

Lagutskottet kan helt ansluta sig till vad som anförs i den avvikande
meningen. Med hänsyn till det anförda kan utskottet inte ställa sig bakom
yrkande 10 i motion 404.

7. Konsumenterna och den offentliga sektorn (mom. 4)

Per-Olof Strindberg (m), Ulla Orring (fp). Martin Olsson (c), Allan Ekström
(m), Bengt Harding Olson (fp), Ewy Möller (m) och Kersti Johansson
(c) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 16 börjar med ”Med
anledning” och slutar med "denna del” bort ha följande lydelse:

Utskottet delar motionärernas uppfattning att det är en allvarlig brist i
propositionen att den offentliga sektorn fått en sådan undanskymd plats.

Visserligen kommer de statliga företagen och de affärsdrivande verken att
omfattas av förslagen i propositionen men det innebär likväl att den största
delen av den offentliga varu- och tjänsteproduktionen står utanför. En
sådan begränsning är allvarlig eftersom den undantagna sektorn inte kan
nås med konsumentpolitiska åtgärder.

Självfallet kan inte alla samhällsproblem hänföras till konsumentpolitiken.
Viss verksamhet måste exklusivt tillkomma det offentliga. Den offentliga
varu- och tjänsteproduktionen borde emellertid i väsentligt högre
grad än i dag kunna drivas i konkurrens med de privata företagen och
omfattas av samma konsumentpolitiska åtgärder och ingripanden som den
privata marknaden. En sådan konkurrens skulle enbart innebära fördelar
för konsumenterna. Dels skulle de få fler alternativ att välja mellan, dels
skulle kvaliteten på den offentliga sektorns produktion höjas.

När det gäller sådan offentlig produktion som av olika skäl dock måste
stå utanför konkurrensen med den privata marknaden och som inte omfattas
av de konsumentpolitiska åtgärderna är det, som framhålls i motion
405, angeläget att man på andra sätt söker öka konsumentinflytandet och
förbättra servicen till konsumenterna, exempelvis genom inrättandet av
särskilda referensgrupper. Utskottet delar också uppfattningen att det
finns skäl att se över konsumentinflytandet i de statliga affärsdrivande
verken även om de omfattas av konsumentpolitiken.

Vad utskottet sålunda anfört bör med bifall till motionerna 402, 404 och LU 1985/86: 34
405 i denna del ges regeringen till känna.

dels att utskottet under moment 4 bort hemställa

4. beträffande konsumenterna och den offentliga sektorn
att riksdagen med bifall till motionerna 1985/86:402 yrkande 1 i
denna del, 1985/86:404 yrkande 9 och 1985/86:405 yrkande 2 och
med avslag på proposition 1985/86: 121 i motsvarande del som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört om konsumenternas
inflytande på den offentliga sektorn.

8. Regleringar inom den offentliga sektorn (mom. 5)

Per-Olof Strindberg (m). Ulla Orring (fp). Martin Olsson (c), Allan Ekström
(m), Bengt Harding Olson (fp), Ewy Möller (m) och Kersti Johansson
(c) anser att den del av utskottets yttrande som på s. 17 börjar med
”Lagutskottet vill” och slutar med ”de s. k. intensivmyndigheterna” hade
bort utgå.

9. Konsumentråd med forum för folkrörelser (mom. 6)

Per-Olof Strindberg (m), Ulla Orring (fp), Martin Olsson (c), Allan Ekström
(m). Bengt Harding Olson (fp), Ewy Möller (m) och Kersti Johansson
(c) anser att den del av utskottets yttrande som på s. 20 börjar med
”Att det” och slutar med ”konsumentpolitiska frågor" hade bort utgå.

10. Frivillig konsumentverksamhet (mom. 7)

Ulla Orring och Bengt Harding Olson (båda fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som börjar på sid. 20 med ”Enligt
utskottets” och slutar på s. 21 med ”inte erforderligt” bort ha följande
lydelse:

Utskottet vill starkt betona värdet och behovet av en konsumentrörelse
som står fri från alla andra intressen än rena konsumentintressen. Därför
är det enligt utskottets mening synnerligen angeläget att krafttag vidtas för
att stimulera framväxten av en sådan konsumentrörelse och att åtgärder
vidtas såväl av konsumentverket som kommunerna. Konsumentverket
kan därvid utarbeta tips och råd för bildandet av lokala konsumentgrupper
och för sådana gruppers arbetsområden och arbetsformer. Verket bör även
hjälpa till med konsumentmaterial men också främja en medverkan från
lokala representanter för konsumentgrupper i lämpliga projekt och utredningar.
Vidare bör konsumentverket stimulera till initiativ från kommunernas
sida, och kommunerna bör aktivt uppmuntra bildandet av lokala konsumentgrupper.
Dessutom skulle det vara värdefullt att skapa öppna direktkanaler
mellan den fria rörelsen och de offentliga myndigheterna.

Ekonomiskt stöd krävs i viss omfattning för att nå målet. Konsumentverket
får här använda de särskilda medel som enligt propositionen före- 91

slås tillföras verket för detta ändamål. Sådant stöd bör generöst lämnas till
en ny framväxande konsumentrörelse. För framtiden bör man överväga att
införa någon form av specialdestinerat stöd både från centralt och kommunalt
håll.

Vad utskottet ovan anfört bör ges regeringen till känna.

dels att utskottet under moment 7 bort hemställa

7. beträffande frivillig konsumentverksamhet

att riksdagen med anledning av motion 1985/86:405 yrkande 11 i
denna del och proposition 1985/86:121 i denna del som sin mening
ger regeringen till känna vad utskottet anfört om en fri konsumentrörelse.

11. Stöd till frivillig konsumentverksamhet (mom. 8)

Per-Olof Strindberg, Allan Ekström och Ewy Möller (alla m) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 21 börjar med ”När det”
och slutar med ”denna del” bort ha följande lydelse:

Vad därefter angår det särskilda konsumentråd, som bildats av KF m. fl.
det socialdemokratiska partiet närstående organisationer och som särskilt
harangeras i propositionen, delar utskottet den uppfattning som kommit till
uttryck i motion 402 om det olämpliga i att konsumentverket skall tillföras
särskilda medel som sedan skall styras vidare bl. a. till detta råd. De medel
som inom konsumentverket kan frigöras för ett angeläget stöd till de
frivilliga organisationerna måste komma de resurssvaga organisationerna
till del och inte organisationer med en stark ekonomisk bärkraft. Utskottet
tillstyrker därför med bifall till motion 402 i denna del att regeringen ges till
känna att konsumentverket inte bör använda medel till frivilligorganisationerna
till stöd till det nämnda konsumentrådet.

dels att utskottet under moment 8 bort hemställa

8. beträffande stöd till frivillig konsumentverksamhet

att riksdagen med bifall till motion 1985/86:402 yrkande 2 i denna del
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört om att
stöd inte bör ges till det av vissa organisationer bildade konsumentrådet.

12. Stöd till hushållningssällskapens
hemkonsulentverksamhet (mom. 9)

Martin Olsson och Kersti Johansson (båda c) anser

dels att den del av utskottets yttrande som börjar på s. 23 med ”Utskottet
understryker” och slutar på s. 24 med ”yrkandena 3 och 4” bort ha
följande lydelse:

Utskottet anser det angeläget att det påböijade samarbetet mellan konsumentverket
och hushållningssällskapen kan fortsätta och breddas. Härigenom
kan också samhället på bästa sätt ta till vara den resurs för
konsumentrådgivning som finns hos hushållningssällskapens hemkon -

LU 1985/86:34

sulenter. Att behovet av sådan rådgivning är stort framgår bl. a. av att LU 1985/86: 34

dessa hemkonsulenter fått en kraftigt ökad arbetsbörda efter det att den
statliga hemkonsulentverksamheten tyvärr hade avvecklats. För att det
ökade samarbetet med konsumentverket skall kunna komma till stånd
fordras emellertid att hsuhållningssällskapen får statligt stöd härtill. Enligt
utskottets mening är ett sådant stöd rimligt också av den anledningen att
hushållningssällskapens hemkonsulenter kommit att få ta över en del av
den verksamhet som tidigare bedrevs av länsstyrelsernas hemkonsulenter.

När det gäller frågan om finansiering finns olika förslag i motionerna.

Utskottet anser den bästa lösningen vara att riksdagen som föreslås i
motionerna 404 och L252 begär förslag till särskild medelsanvisning. Härigenom
är också motion L242 tillgodosedd. Däremot kan utskottet inte
biträda yrkandet i motion L281 att ett särskilt statsbidrag skall finansieras
genom medel från handelsgödsels- och växtskyddsmedelsavgifter.

dels att utskottet under moment 9 bort hemställa

9. beträffande stöd till hushållningssällskapens hemkonsulentverksamhet att

riksdagen med bifall till motionerna 1985/86:404 yrkandena 3 och
4 och 1985/86: L252, med anledning av motionerna 1985/86: L242 och
1985/86: L281 yrkande 1 och med avslag på motion 1985/86: L281
yrkande 2 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet
anfört om hushållningssällskapens hemkonsulentverksamhet och
statliga medel för denna verksamhet.

13. Undervisning i konsumentfrågor i gymnasieskolan
(mom. 12)

Martin Olsson och Kersti Johansson (båda c) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 30 börjar med ”Utbildningsutskottet
vill” och slutar med ”motion 404 yrkande 1” bort ha
följande lydelse:

I en till utbildningsutskottets yttrande fogad avvikande mening anför
centerns ledamöter i utskottet att de delar motionärernas uppfattning om
att det är viktigt med en god utbildning i konsumentfrågor, oavsett linjeval.

Undervisning, såväl teoretisk som praktisk, i konsumentkunskap bör därför
enligt den avvikande meningen i någon form ingå på gymnasieskolans
alla linjer. Detta kan ske antingen genom att konsumentkunskap läggs in
som ett särskilt ämne eller genom att vissa moment av konsumentkunskap
läggs in i redan befintliga ämnen. 1 den avvikande meningen förordas att
SÖ bör få regeringens uppdrag att närmare utreda hur undervisning i
konsumentfrågor på ett lämpligt sätt skall kunna föras in i utbildningen på
olika linjer inom gymnasieskolan.

Lagutskottet ansluter sig till vad som anförs i den avvikande meningen
och tillstyrker följaktligen bifall till motion 404 yrkande 1.

dels att utskottet under moment 12 bort hemställa

12. beträffande undervisning i konsumentfrågor i gymnasieskolan -

att riksdagen med bifall till motion 1985/86:404 yrkande 1 som sin LU 1985/86: 34

mening ger regeringen till känna att skolöverstyrelsen bör ges i

uppdrag att närmare utreda hur undervisning i konsumentfrågor på

ett lämpligt sätt skall kunna föras in i utbildningen på olika linjer

inom gymnasieskolan.

14. Förlängning av konsumtionslinjen (mom. 13)

Ulla Orring (fp), Martin Olson (c), Bengt Harding Olson (fp) och Kersti
Johansson (c) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 30 som börjar med ”Lagutskottet
anser” och slutar med ”av utskottet” bort ha följande lydelse:

I en till utbildningsutskottets yttrande fogad avvikande mening finnér
folkpartiets och centerns ledamöter i utskottet att den uppläggning med en
förlängning av konsumtionslinjen som motionärerna förordar är väl värd
att pröva inom ramen för den försöksverksamhet som kan vara att vänta
som en följd av ÖGY:s förslag. En sådan försöksverksamhet kan enligt den
avvikande meningen bli ett komplement till bl. a. den introduktionsutbildning
som ÖGY har föreslagit för exempelvis en del av de elever som i dag
söker till olika konsumtionsutbildningar. I den avvikande meningen förordas
att det anförda ges regeringen till känna.

Lagutskottet ansluter sig till vad som anförs i den avvikande meningen
och tillstyrker följaktligen bifall till motion 405 yrkande 4.

dels att utkottet under moment 13 bort hemställa

13. beträffande förlängning av konsumtionslinjen
att riksdagen med bifall till motion 1985/86:405 yrkande 4 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört om försöksverksamhet
med konsumtionsutbildning.

15. Ökat ekonomisk stöd till studieförbundens utbildning av
förtroendevalda (mom. 15)

Per-Olof Strindberg (m), Ulla Orring (fp), Martin Olsson (c), Allan Ekström
(m), Bengt Harding Olson (fp), Ewy Möller (m) och Kersti Johansson
(c) anser

dels att den del av utskottets yttrande på som s. 32 börjar med ”1 likhet”
och slutar med ”motion 405 yrkande 5” bort ha följande lydelse:

I en till utbildningsutskottets yttrande fogad avvikande mening anför
moderata samlingspartiets och folkpartiets ledamöter att kommunerna enligt
deras mening bör i det här fallet, liksom när det gäller övrig förtroendemannautbildning,
själva stå för utbildningen i vad gäller såväl uppläggning
som finansiering.

Lagutskottet kan ansluta sig till vad som anförs i den avvikande meningen
och tillstyrker följaktligen motion 405 yrkande 5 samt avstyrker bifall
till proposition 121 i denna del.

dels att utskottet under moment 15 bort hemställa LU 1985/86: 34

15. beträffande ökat ekonomiskt stöd till studieförbundens utbildning
av förtroendevalda

att riksdagen med bifall till motion 1985/86:405 yrkande 5 och med
avslag på proposition 1985/86:121 i denna del som sin mening ger
regeringen till känna att särskilda medel inte bör ges till studieförbunden
för utbildning av förtroendevalda.

16. Produktion av läromedel (mom. 16)

Per-Olof Strindberg, Allan Ekström och Ewy Möller (alla m) anser

dels att den del av utskottets yttrande som börjar på s. 32 med ”Utskottet
vill” och slutar på s. 33 med ”denna del" bort ha följande lydelse:

Utskottet anser i likhet med motionärerna att konsumentverket bör
avstå från att behandla frågor som naturligen inte hör hemma under verkets
arbetsområde. Som exempel på en verksamhet som konsumentverket
successivt bör avveckla och föra över till annan myndighet kan nämnas
varuprovningsverksamheten vilket utskottet behandlar i det följande.

Även när det gäller de läromedel och annat studiematerial som verket
självt utarbetar bör verket enligt utskottets mening pröva om det inte är
möjligt att minska den egna produktionen och i stället lägga ut den på
andra, exempelvis förlag. Konsumentverkets huvuduppgift i detta sammanhang
bör, som utskottet ser det, vara att initiera andra producenter att
ta fram läromedel och att i förekommande fall lämna råd när det gäller hur
studiematerialet lämpligen bör utformas. Vad utskottet sålunda anfört bör
ges regeringen till känna.

dels att utskottet under moment 16 bort hemställa

16. beträffande produktion av läromedel
att riksdagen med bifall till motion 1985/86:402 yrkande 2 i denna del
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört om
avveckling av produktion av läromedel.

17. Konsumentverkets varuprovningsverksamhet (mom. 17)

Per-Olof Strindberg, Allan Ekström och Ewy Möller (alla m) anser

dels att den del av utskottets yttrande som börjar på s. 34 med ”Utskottet
delar” och slutar på s. 35 med ”denna del” bort ha följande lydelse:

Utskottet ifrågasätter i likhet med motionärerna i motion 402 om det är
eftersträvansvärt att konsumentverkets varuprovningsverksamhet vidareutvecklas
och expanderar. Som motionärerna framhåller har verksamheten
hittills främst avsett hushållskapitalvaror. Utskottet delar motionärernas
uppfattning att det är lämpligare att provningen av varor inom denna
förhållandevis begränsade varugrupp successivt överförs till statens
provningsanstalt. Enligt utskottets mening bör konsumentverket lägga ut
provningar även på andra lämpliga provningsinstitutioner.

Utskottet kan sålunda ansluta sig till vad som anförs i motion 402 såvitt 95

nu är i fråga. Det anförda bör enligt utskottets mening ges regeringen till LU 1985/86: 34
känna.

Vad utskottet anfört ovan innebär att utskottet inte kan biträda de i
motion 405 lämnade förslagen rörande konsumentverkets framtida varuprovningsverksamhet.
Utskottet avstyrker följaktligen motion 405 i denna
del.

dels att utskottet under moment 17 bort hemställa

17. beträffande konsumentverkets varuprovningsverksamhet
att riksdagen med avslag på proposition 1985/86:121 och motion
1985/86:405 yrkande 3 i denna del samt med bifall till motion 1985/

86: 402 yrkande 2 i motsvarande del som sin mening ger regeringen
till känna vad utskottet anfört om konsumentverkets varuprovningsverksamhet.

18. Livsstilsreklam (mom. 19)

Per-Olof Strindberg (m). Ulla Orring (fp), Martin Olsson (c), Allan Ekström
(m), Bengt Harding Olson (fp), Ewy Möller (m) och Kersti Johansson
(c) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 41 som böijar med ”Enligt
utskottets” och slutar med ”motsvarande del” bort ha följande lydelse:

Det ligger inom ramen för verkets allmänna uppgift att följa utvecklingen
när det gäller reklam och annan marknadsföring. Några särskilda medel
bör därför inte tillföras verket för granskning av ”livsstilsreklamen”.

Utskottet tillstyrker följaktligen bifall till motionerna 402 och 405 i denna
del.

dels att utskottet under moment 19 bort hemställa

19. beträffande livsstilsreklam
att riksdagen med bifall till motion 1985/86:402 yrkande 2 i denna del
och motion 1985/86:405 yrkande 6 samt med avslag på proposition
1985/86:121 i motsvarande del godkänner vad utskottet anfört.

19. Medel till utredning om könsdiskriminerande reklam
(mom. 21)

Per-Olof Strindberg, Allan Ekström och Ewy Möller (alla m) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 43 som börjar med ”Utskottet
anser” och slutar med ”motsvarande del” bort ha följande lydelse:

Utskottet anser för sin del att det lika litet som i fråga om livsstilsreklamen
är rimligt att verket får särskilda medel för utredningsuppdraget
beträffande könsdiskriminerande reklam. Med hänsyn härtill avstyrker
utskottet bifall till propositionens förslag i denna del och tillstyrker bifall
till motion 402 i motsvarande del. 96

dels att utskottet under moment 21 bort hemställa LU 1985/86: 34

21. beträffande medel till utredning om könsdiskriminerande reklam att

riksdagen med bifall till motion 1985/86:402 yrkande 2 i denna del
och med avslag på proposition 1985/86:121 i motsvarande del godkänner
vad utskottet anfört.

20. Forskning vid universitet och högskolor (mom. 24)

Per-Olof Strindberg, Allan Ekström och Ewy Möller (alla m) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 57 som börjar med ”Med
hänvisning” och slutar med ”motsvarande del” bort ha följande lydelse:

I en till utbildningsutskottets yttrande fogad avvikande mening finner de
moderata ledamöterna i utskottet att uppgifter rörande forskning naturligen
ankommer på forskningsråd och enskilda högskolor.

Lagutskottet stöder denna uppfattning och anser därför i likhet med
motionärerna att konsumentverket inte skall syssla med frågor som rör
konsumentforskning. Konsumentverket bör således inte tilldelas medel för
denna uppgift.

dels att utskottet under moment 24 bort hemställa

24. beträffande forskning vid universitet och högskolor
att riksdagen med bifall till motion 1985/86:402 yrkande 2 i denna del
och med avslag på proposition 1985/86:121 i motsvarande del som
sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört om att
konsumentverket inte bör tilldelas medel för forskningsändamål.

21. Rådet för frågor om handel och distribution (mom. 29)

Per-Olof Strindberg (m), Ulla Orring (fp), Allan Ekström (m), Bengt Harding
Olson (fp) och Ewy Möller (m) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 52 som börjar med ”Lagutskottet
delar” och slutar med ”i rådet” bort ha följande lydelse:

1 en till näringsutskottets yttrande bilagd avvikande mening framhålls att
de kontakter mellan staten och näringslivet som är önskvärda när det gäller
varu- och serviceförsörjningen inte får i onödan formaliseras på ett kostnadskrävande
sätt. Från moderata samlingspartiets och folkpartiets sida
har i år som tidigare riktats kritik mot regeringens användning av olika råd
och delegationer för sina kontakter med näringslivet (NU 1985/86:14 res.

1). Riksdagen har, sägs det vidare i den avvikande meningen, uppmanats
att uttala sig för en successiv avveckling av sådana organ och att reducera
det anslag varmed deras verksamhet finansieras. Detta gäller inte minst det
ganska nyinrättade rådet för frågor om handel och distribution. Med hänvisning
till att riksdagen i dagarna har sagt nej till de båda partiernas
generella krav beträffande de nämnda råden föreslås i den avvikande
meningen att riksdagen inom ramen för detta ärende gör en framställning
till regeringen om att det nu aktuella rådet skall avskaffas.

7 Riksdagen 1985186. 8 sami. Nr 34

Lagutskottet kan helt ansluta sig till vad som anförs i den avvikande LU 1985/86: 34
meningen och tillstyrker följaktligen att en framställning till regeringen
görs om att det aktuella rådet skall avskaffas.

dels att utskottet under moment 29 bort hemställa

29. beträffande rådet för frågor om handel och distribution
att riksdagen med avslag på proposition 1985/86:121 i denna del
begär att regeringen avvecklar rådet för frågor om handel och distribution.

22. Varuförsörjningsplaner m. m. (mom. 30)

Per-Olof Strindberg (m), Ulla Orring (fp), Allan Ekström (m). Bengt Harding
Olson (fp) och Ewy Möller (m) anser att den del av utskottets yttrande
som börjar på s. 52 med ”Vad gäller” och slutar på s. 53 med ”näringsutskottets
uppfattning” bort ha följande lydelse:

Vad gäller åtgärder för att påverka varu- och serviceförsörjningens strukturutveckling
på det lokala planet hänvisar näringsutskottets majoritet i sitt
yttrande till vad utskottet i sitt yttrande NU 1985/86: 3 y till bostadsutskottet
anfört om regeringens förslag (prop. 1985/86:1) till ny plan- och bygglag
(PBL). Näringsutskottets majoritet anser att de i yttrandet till bostadsutskottet
anförda synpunkterna är tillämpliga också på motion 410 som
därför enligt majoritetens mening inte bör föranleda någon åtgärd från
riksdagens sida.

Minoriteten i näringsutskottet hänvisar å sin sida i en avvikande mening
till vad som från moderata samlingspartiets och folkpartiets sida har anförts
i näringsutskottets yttrande till bostadsutskottet. Vad som i propositionen
uttalades om möjligheter att genom planbestämmelser m. m. hindra
olika etableringar, särskilt inom handeln med livsmedel, öppnade enligt
dessa partiers mening på ett olyckligt sätt vägen för en ökad reglering.

Tillkomsten av nya konkurrenskraftiga butiksformer har, underströks det i
polemik mot propositionen, stor betydelse för att öka produktiviteten inom
handeln. Försöken att bromsa detaljhandelns utveckling genom regleringar
gynnade varken branschens eller konsumenternas intressen. Detaljplaner
borde alltså inte kunna användas för att styra utvecklingen inom handeln. I
konsekvens med det sagda avvisades också förslaget i den då aktuella
motionen (s) att det skulle vara en obligatorisk uppgift för kommunerna att
upprätta varuförsörjningsplaner inom ramen för en total serviceplanering.

Lagutskottet ansluter sig till de synpunkter som lämnas i den avvikande
meningen och anser att dessa är tillämpliga också på motion 410.

23. Stöd till kommersiell service i glesbygd (mom. 31)

Ulla Orring (fp), Martin Olsson (c), Bengt Harding Olson (fp) och Kersti
Johansson (c) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 54 som börjar med ”1 likhet”
och slutar med ”berörda delar” bort ha följande lydelse:

Trots de ställningstaganden som sålunda gjorts till förmån för ett bevarat LU 1985/86: 34
glesbygdsstöd anser lagutskottet mot bakgrund bl. a. av den ringa förståelse
för betydelsen av stödet till kommersiell service i glesbygd som konsumentpolitiska
kommitténs förslag vittnade om att det finns fullt fog för ett
uttalande av riksdagen om att detta stöd i enlighet med motionärernas
önskemål måste bevaras också på längre sikt.

dels att utskottet under moment 31 bort hemställa

31. beträffande stöd till kommersiell service i glesbygd

att riksdagen med bifall till motion 1985/86:404 yrkande 7 och med
anledning av motion 1985/86:405 yrkande 11 i denna del som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört om betydelsen
av ett bevarat glesbygdsstöd.

24. Brukaraspekter på produktutformningen (mom. 32)

Per-Olof Strindberg (m), Ulla Orring (fp), Allan Ekström (m), Bengt Harding
Olson (fp) och Ewy Möller (m) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 56 som börjar med ”Vad
näringsutskottet” och slutar med ”motsvarande del” bort ha följande
lydelse:

I en till näringsutskottets yttrande bilagd avvikande mening uttalas att
motionärernas kritik mot regeringens förslag är välbefogad. Vad regeringen
föreslår är, framhålls det i den avvikande meningen, i själva verket ett
markant avsteg från marknadsekonomins principer. Konsumenternas behov
och önskemål skall enligt propositionen komma till uttryck genom
ställningstaganden av en myndighet, vilken måste skapa underlag för dessa
genom en omfattande av staten finansierad verksamhet. Statsinflytande
och byråkratisering i stället för marknadsorientering är enligt den avvikande
meningen regeringens recept för samspelet mellan företagen och
konsumenterna. 1 den avvikande meningen tas alltså avstånd från vad
regeringen föreslår bl. a. om konsumentverkets verksamhet i nu berört
hänseende.

Lagutskottet kan inte dela den uppfattning som framförs av näringsutskottets
majoritet utan ansluter sig till vad som anförs i den avvikande
meningen. Några särskilda medel bör således inte tillföras konsumentverket
för att kunna tillgodose brukaraspekter. Utskottet tillstyrker följaktligen
bifall till motion 402 yrkande 2 i aktuell del.

dels att utskottet under moment 32 bort hemställa

32. beträffande brukaraspekter på produktutformningen

att riksdagen med bifall till motion 1985/86:402 yrkande 2 i denna del
och med avslag på proposition 1985/86:121 i motsvarande del som
sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört om att i
konsumentverkets arbetsuppgifter inte skall ingå att särskilt tillvarata
brukaraspekter på produktutformning.

25. Rådgivning till enskilda konsumenter (mom. 37)

Per-Olof Strindberg, Allan Ekström och Ewy Möller (alla m) anser att den
del av utskottets yttrande på s. 62 som börjar med ”Den lokala” och slutar
med ”lokala konsumentverksamheten” bort ha följande lydelse:

26. Sammanslagning av statens pris- och kartellnämnd med
konsumentverket (mom. 42)

Per-Olof Strindberg, Allan Ekström och Ewy Möller (alla m) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 68 som börjar med ”1 sitt” och
slutar med ”avstyrks därför” bort ha följande lydelse:

Näringsutskottet vidhåller i sitt yttrande sin ståndpunkt från tidigare år.
I en till yttrandet bilagd avvikande mening finner de moderata ledamöterna
i utskottet däremot att förslaget i motion 402 om en sammanslagning av
SPK med konsumentverket är välmotiverat. I den avvikande meningen
betonas att de invändningar som har framförts mot tidigare motionsyrkanden
med samma syfte saknar tyngd. En konsumentpolitik inriktad på att
fungera som ett medel att stärka marknadsekonomin och stimulera en fri
konkurrens skulle enligt den avvikande meningen på ett naturligt sätt bäras
upp av ett sammanhållet organ för pris-, konkurrens- och konsumentfrågor.
Vid den i näringsutskottets yttrande omnämnda aviserade översynen
av SPK:s organisation bör uppmärksamheten i första hand inriktas på en
förändring enligt motionärernas förslag.

Lagutskottet delar den uppfattning som kommit till uttryck i motionen
och i den avvikande meningen och tillstyrker följaktligen bifall till motion
402 yrkande 6.

dels att utskottet under moment 42 bort hemställa

42. beträffande sammanslagning av statens pris- och kartellnämnd
med konsumentverket

att riksdagen med bifall till motion 1985/86:402 yrkande 6 begär att
regeringen i besparingssyfte lägger fram förslag till en sammanslagning
av statens pris- och kartellnämnd med konsumentverket.

27. Parts sammansatt råd knutet till allmänna
reklamationsnämnden (mom. 43)

Per-Olof Strindberg (m), Ulla Orring (fp), Martin Olsson (c), Allan Ekström
(m), Bengt Harding Olson (fp), Ewy Möller (m) och Kersti Johansson
(c) anser

LU 1985/86:34

dels att den del av utskottets yttrande som börjar på s. 70 med ”Utskottet
vill” och slutar på s. 72 med ”från utskottet” bort ha följande lydelse:

100

Vad gäller förslaget till inrättande av ett partssammansatt råd som skall LU 1985/86: 34
knytas till reklamationsnämnden konstaterar utskottet att rådets arbetsuppgifter
inte har preciserats på annat sätt än att rådet skall ge nämnden
vägledning i vissa angivna s. k. policyfrågor. Utskottet ifrågasätter det
rimliga i att detta slag av frågor som nämnden själv bör kunna handha skall
läggas ut på ett särskilt råd med oklar kompetens. En sådan hantering leder
endast till onödig byråkrati och kostnader som inte uppvägs av några
vinster för konsumenterna. Enligt utskottets mening finns det också en
betydande risk för att ett råd med ospecificerade arbetsuppgifter och
opreciserat kompetensområde utvidgar sin aktionssfar till frågor som rådet
under inga förhållanden får ägna sig åt, t. ex. frågor som har samband med
nämndens behandling av enskilda tvister. Utskottet kan inte heller finna
några skäl som talar för att rådet skall syssla med frågor som primärt ligger
inom andra myndigheters, t. ex. konsumentverkets, ansvarsområde. Är en
sådan fråga av policykaraktär eller är den eljest sådan att den bör bedömas
av ett partssammansatt organ, är vederbörande myndighets styrelse det
lämpliga forumet för frågans behandling.

Utskottet vill understryka att det givetvis är angeläget att de erfarenheter
som görs i nämndens verksamhet vidareförs till andra konsumentorgan,
t. ex. konsumentverket. Enligt vad utskottet erfarit sker redan i dag en
sådan vidareföring från nämnden till konsumentverket. Det är därför angeläget
att verkets organisation är sådan att dessa erfarenheter kan tas till
vara i verkets arbete. Utskottet utgår också från att konsumentverket
vidarebefordrar de erfarenheter och kunskaper som samlas hos nämnden
till den lokala konsumentverksamheten. Det anförda visar att erfarenhetsåterföring
och liknande inte behöver förmedlas genom ett särskilt råd.

Med hänvisning till det anförda kan utskottet inte biträda förslaget i
propositionen att knyta ett partssammansatt råd till allmänna reklamationsnämnden.
Det betyder samtidigt att utskottet tillstyrker bifall till
motionerna 402, 404 och 405 i aktuell del.

dels att utskottet under moment 43 bort hemställa

43. beträffande partssammansatt råd knutet till allmänna reklamationsnämnden att

riksdagen med bifall till motionerna 1985/86:402 yrkande 3, 1985/

86:404 yrkande 8 och 1985/86:405 yrkande 10 och med avslag på
proposition 1985/86: 121 i motsvarande del som sin mening ger regeringen
till känna vad utskottet anfört om att ett sådant råd inte skall
inrättas.

28. Anslag till allmänna reklamationsnämnden (mom. 44)

Per-Olof Strindberg (m), Ulla Orring (fp). Martin Olsson (c), Allan Ekström
(m), Bengt Harding Olson (fp). Ewy Möller (m) och Kersti Johansson
(c) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 75 med ”Utskottet anser” och
slutar med ”till reklamationsnämnden” bort ha följande lydelse:

101

Utskottet delar den uppfattning som motionärerna och reklamationsnämndens
ordförande gett uttryck för, nämligen att den decentraliserade
reklamationshanteringen inte kan förväntas under i vart fall budgetåret
1986/87 leda till att tillströmningen av ärenden till nämnden minskar i
någon nämnvärd grad. Utskottet anser mot bakgrund härav att det inte
finns utrymme för den nedskärning i anslaget till nämnden som föreslås i
propositionen. Då det dessutom är angeläget att nämnden kan upprätthålla
nuvarande ambitionsnivå när det gäller ärendehantering och övrig verksamhet,
vilket försvåras genom regeringens förslag, kan utskottet inte
biträda förslaget till besparing under nämndens anslag. Ställningstagandet
innebär att utskottet med bifall till motionerna 400, 402 , 405 och 406 i
aktuell del tillstyrker att riksdagen till allmänna reklamationsnämnden
anvisar ett i förhållande till regeringens förslag med 700000 kr. förhöjt
anslag.

dels att utskottet under moment 44 bort hemställa

44. beträffande anslag till allmänna reklamationsnämnden
att riksdagen med anledning av proposition 1985/86:100 bilaga 9
punkt C 5 och proposition 1985/86:121 i motsvarande del samt med
bifall till motionerna 1985/86:400 yrkande I i denna del, 1985/86:402
yrkande 5, 1985/86:405 yrkande 13 och 1985/86:406 yrkande 2 till
Allmänna reklamationsnämnden för budgetåret 1986/87 anvisar ett
förslagsanslag av 9124000 kr.

29. Anslag till konsumentverket (mom. 46)

Ulla Orring (fp), Martin Olsson (c), Bengt Harding Olson (fp) och Kersti
Johansson (c) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 76 som börjar med ”När det”
och slutar med ”finansdepartementets huvudtitel” bort ha följande lydelse: Utskottet

erinrar om att det i kompletteringspropositionen anförs att
eventuella utgiftsökningar som ett utskott föreslår i fråga om ett anslag bör
finansieras genom utskottets försorg. Inom lagutskottets beredningsområde
finns inga andra möjligheter till finansiering av höjningen av anslaget
till allmänna reklamationsnämnden än en reducering av anslaget till konsumentverket.
Sistnämnda anslag bör således reduceras med 700000 kr. I
övrigt föranleder förslaget till anslag till verket inga erinringar. Utskottet
föreslår därför att anslaget till verket för nästa budgetår bestäms till
49301 000 kr., vilket innebär att utskottet tillstyrker bifall till motionerna
400 och 405 i aktuell del.

dels att utskottet under moment 46 bort hemställa

46. beträffande anslag till konsumentverket
att riksdagen med anledning av proposition 1985/86:100 bilaga 9
punkt C 4 och proposition 1985/86:121 i motsvarande del samt
motion 1985/86:402 yrkande 4 och med bifall till motionerna 1985/
86:400 yrkande 1 i denna del och 1985/86:405 yrkande 12 till Konsu -

LU 1985/86:34

102

mentverket för budgetåret 1986/87 anvisar ett förslagsanslag av LU 1985/86: 34
49301000 kr.

30. Anslag till konsumentverket (mom. 46)

Per-Olof Strindberg, Allan Ekström och Ewy Möller (alla m) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 76 som börjar med ”När det”
och slutar med ”finansdepartementets huvudtitel” bort ha följande lydelse: Beträffande

anslaget till konsumentverket anser utskottet att det saknas
skäl för att ge konsumentverket de särskilda resurstillskott som regeringen
föreslår. Som motionärerna i motion 402 framhåller bör finansieringen av
de utgifter som kan föranledas av att verket får nya eller utökade arbetsuppgifter
ske genom att resurser frigörs genom omfördelningar inom verket.
Det är utskottets uppfattning att åtskilligt av vad verket i dag sysslar
med så småningom bör kunna helt avvecklas. Mot bakgrund härav bedömer
utskottet det som möjligt att — utan att för konsumenterna viktiga
arbetsuppgifter behöver eftersättas — konsumentverket kan inom ramen
för ett oförändrat anslag fullgöra sina uppgifter på ett tillfredsställande sätt.

Anslaget till verket bör därför bestämmas till det belopp som gäller för
budgetåret 1985/86 eller 45 651000 kr. Utskottet tillstyrker således bifall till
motion 402 yrkande 4. Utskottet vill tillägga att den reducering av verkets
anslag i förhållande till regeringens förslag som utskottet förordar väl
finansierar den anslagshöjning som utskottet ovan förordat i fråga om
allmänna reklamationsnämnden.

dels att utskottet under moment 46 bort hemställa

46. beträffande anslag till konsumentverket
att riksdagen med anledning av proposition 1985/86:100 bilaga 9
punkt C 4 och proposition 1985/86:121 i motsvarande del samt
motionerna 1985/86:400 yrkande I i denna del och 1985/86:405
yrkande 12 samt med bifall till motion 1985/86:402 yrkande 4 till
Konsumentverket för budgetåret 1986/87 anvisar ett förslagsanslag
av 45 651000 kr.

Särskilda yttranden

1. Undervisning i konsumentfrågor i grundskolan (mom. 11)

Ulla Orring och Bengt Harding Olson (båda fp) anför:

Enligt vår mening är det angeläget att höja kvaliteten på grundskolans
undervisning i hemkunskap och därmed elevernas insikter i kost- och
konsumentfrågor.

Vi noterar med tillfredsställelse såväl att skolöverstyrelsen utarbetat ett
särskilt kommentarmaterial till stöd för hemkunskapsundervisningen som
att konsumentverket för närvarande genomför en försöksverksamhet i
Örebro län för att höja elevernas kunskap i konsumentfrågor. Härigenom 103

ökar naturligtvis förutsättningarna att förbättra kvaliteten i grundskoleelevernas
konsumentkunskap. Därvid krävs dock att skolöverstyrelsen
aktivt följer upp nämnda kommentarmaterials tillämpning i kommunerna
och att konsumentverket utnyttjar vunna positiva erfarenheter av försöksverksamheten
för att etablera en motsvarande verksamhet i hela landet.

Genom sådana åtgärder skulle man uppnå det angelägna målet att fördjupa
ungdomarnas konsumentkunskaper och därmed väl förbereda dem för
deras vuxenliv.

2. Bredare produktinformation (mom. 28)

Martin Olsson och Kersti Johansson (båda c) anför:

I motion 401 av Birgitta Hambraeus (c) tas enligt vår mening synnerligen
viktiga frågor upp, nämligen behovet av att berörda myndigheter i samarbete
med intresseorganisationer och näringsliv utarbetar kriterier för en
bredare information om etiska, sociala och ekologiska konsekvenser av
olika varor och produktionsmetoder för att underlätta för konsumenterna
att ta ansvar.

Genom utskottets skrivning och ställningstagande till propositionen och
motionerna har - trots avslag på detta motionsyrkande främst med anledning
av att resurser för närvarande saknas för att ålägga berörda myndigheter
ytterligare uppgifter - ett viktigt steg tagits mot en konsumentpolitik
som syftar till att skapa större etiskt, solidariskt och ekologiskt ansvar. Vi
förutsätter att de i motionen framförda synpunkterna successivt skall få
ökat beaktande såväl inom det konsumentpolitiska området som i övrigt
utan att riksdagen nu gör något tillkännagivande i anledning av motionen.

3. Utbyggnad av den lokala konsumentverksamheten
(mom. 33)

Per-Olof Strindberg, Allan Ekström och Ewy Möller (alla m) anför:

Utskottet understryker i betänkandet vikten av att en fortsatt, snabb
utbyggnad av den lokala konsumentverksamheten sker. Vi vill betona att
utskottets uttalande endast får ses som ett önskemål från utskottets sida
och inte innebär något ”pekfinger” åt kommunerna. Självfallet får
kommunerna själva bestämma i vilken takt den lokala konsumentverksamheten
skall byggas ut.

4. Synpunkter på utskottets yttrande

Per-Olof Strindberg, Allan Ekström och Ewy Möller (alla m) anför:

Vi har i ett flertal reservationer och särskilda yttranden redovisat från
utskottsmajoriteten avvikande meningar. Det har dock inte varit möjligt att
på varje punkt där vi icke helt delar utskottets formuleringar markera detta
genom reservationer. Betänkandet innehåller därför skrivningar som vi
inte helt ställer oss bakom. Vi har funnit det angeläget att ge detta till
känna.

LU 1985/86:34

104

Konstitutionsutskottets yttrande

1985/86:13 y

LU 1985/86: 34

Bilaga 1

om inriktningen av konsumentpolitiken
(prop. 1985/86:121 jämte följdmotioner)

Till lagutskottet

Lagutskottet har beslutat inhämta konstitutionsutskottets yttrande över
proposition 1985/86:121 om inriktningen av konsumentpolitiken jämte de
motioner som väckts med anledning av propositionen, allt såvitt rör frågor
om den kommunala kompetensen.

Propositionen bygger huvudsakligen pä konsumentpolitiska kommitténs
betänkande (SOU 1985:32) Hushållning för välfärd. Den framtida konsumentpolitikens
inriktning och remissbehandlingen av betänkandet. Propositionen
innehåller bl. a. olika riktlinjer för konsumentpolitikens framtida
inriktning. Det föreslås att denna politik blir tydligare inriktad på hushållsekonomiska
frågor. Flera viktiga utvecklingslinjer utpekas. En av dessa
gäller utveckling av den lokala verksamheten. I det sammanhanget läggs
bl. a. fram förslag gällande inriktningen av kommunernas konsumentverksamhet
angående hanteringen av reklamationsfrågor. Enligt propositionen
bör kommunalt verksamma konsumentvägledare i ökad utsträckning kunna
medla i reklamationstvister.

Lagutskottets beslut att inhämta konstitutionsutskottets yttrande torde i
första hand avse frågan om sistnämnda förslag ryms inom den s. k.
kommunala kompetensen.

I ärendet föreligger elva motioner, av vilka två är av intresse i förevarande
sammanhang. I motion 1985/86:400 av Allan Ekström (m) ifrågasätts om det
i propositionen framlagda förslaget angående kommuns hantering av reklamationsfrågor
faller inom den kommunala kompetensen. Motionären, som
är starkt kritisk till att icke lagfarna konsumentvägledare skall kunna medla i
reklamationstvister. hemställer att riksdagen avslår förslaget i vad det ger
konsumentvägledare befogenhet att hantera rättstvister mellan enskilda på
grund av köp eller annan rättshandling. Även i motion 1985/86:402 av
Per-Olof Strindberg m.fl. (m) framförs kritik mot propositionens förslag i
förevarande del. Motionärerna, som i och för sig anser att det borde vara
möjligt för konsumentvägledare att i viss utsträckning lösa flera konsumenttvister,
anser att denna möjlighet kraftigt överskattats i propositionen. Enligt
motionärerna är det uppenbart att konsumentvägledarnas förutsättningar att
lösa tvister är små med hänsyn till att de i allmänhet saknar den juridiska och
tekniska kompetens som fordras. Med anledning av ett uttalande i propositionen
om att tvister inte skall lösas mot någon parts önskan anger
motionärerna att det inte kan uteslutas att konsumentvägledarna för att 105

erhålla medlingsuppdrag kan frestas att utöva påtryckningar på såljaren om
att hota med publicering av fallet.

De lokala konsumentvägledarnas hantering av reklamationsfrågor grundar
sig ytterst på ett riksdagsbeslut fran 1975 (prop. 1975:40, NU 26, rskr.
170). Enligt vad som förutsattes genom detta beslut skulle konsumentvägledarnas
ifrågavarande uppgift i princip begränsas till rådgivning av olika slag.
Utvecklingen har dock på vissa håll gått mot en mera aktiv insats från
konsumentvägledarna. I konsumentpolitiska kommitténs i det tidigare
omnämnda utredningsbetänkande föreslogs att vägledarna i ökad utsträckning
borde kunna medla i reklamationsfrågor. Kommittén lade fram ett
lagförslag, vari angavs att en kommun i sin konsumentpolitiska verksamhet i
lämplig omfattning fär låta konsumentvägledare vid rådgivning i reklamationsfrågor
söka medverka till en uppgörelse mellan konsument och näringsidkare.

I propositionen anger föredragande statsrådet att han delar uppfattningen
att konsumentvägledarna bör kunna agera mera aktivt för att lösa reklamationsfrågor
lokalt än som förutsattes är 1975. Enligt statsrådets bedömning
krävs emellertid inte lagstiftningsåtgärder.

1 propositionen (s. 57) anförs att konsumentvägledarna i ökad utsträckning
skall kunna medla i reklamationstvister. De skall ha möjligheter att
lägga fram förslag till uppgörelser i reklamationsfrågor. Det betonas att
verksamheten inte skall ha karaktären av formell lösning av tvister. Det
framhålls vidare att försök att lösa tvist inte får ske i strid med någon parts
önskan. Enligt propositionen skall de principer konsumentpolitiska kommittén
lagt fram i specialmotiveringen till sitt lagförslag vara vägledande för
verksamheten. Kommittén anförde bl. a. följande (SOU 1985:32 s. 140):

Funktionen att söka medverka till en uppgörelse mellan konsument och
näringsidkare måste också bedrivas med urskilning och får inte ske i strid
med någondera partens uttalade vilja. Vägledarens medlande funktion är här
närmast att pröva om det går att lösa upp knuten i parternas affärsrelationer
och eventuellt föreslå en lösning för att söka nå en uppgörelse. Det bör
påpekas att om ena parten avböjer konsumentvägledarens medverkan, ingen
möjlighet föreligger att gå vidare med saken i denna ordning. Anvisning bör
då ges hur den, som vill driva frågan vidare kan gå till väga. Är positionerna
låsta ankommer det pä andra organ att pröva frågan. Också detta följer av
lämplighetsbegreppet men även av begreppet söka. Redan rcklamationsfrågans
art kan vidare i det enskilda fallet visa att försök att nå en uppgörelse •
inte är lämpliga eller inte bör drivas längre än som skett. Bl. a. kan det vara
fråga om omständigheter som kräver kvalificerad juridisk eller annan
rådgivning. Balansgången fordrar här liksom i övrigt omdömesgillhet hos
konsumentvägledaren. Det är angeläget att konsumentvägledarens försök
att nå en uppgörelse inte framträder som ett rättsligt ställningstagande.
Något sådant saknas det självfallet utrymme för. Ställningstaganden i tvister
ankommer som förut berörts på andra organ med särskilda handläggningsformer
och sammansättningar.

LU 1985/86:34

Bilaga 1

106

Med hänvisning till det anförda har konstitutionsutskottet från de synpunkter
utskottet har att beakta inte funnit anledning till erinran mot propositionens
förslag.

Stockholm den 17 april 1986
På konstitutionsutskottets vägnar
Olle Svensson

Närvarande: Olle Svensson (s), Anders Björck (m), Kurt Ove Johansson (s),
Bertil Fiskesjö (c), Sture Thun (s), Hans Nyhage (m), Anita Modin (s).
Sören Lekberg (s), Börje Stensson (fp), Gunnar Biörck i Värmdö (m),
Torgny Larsson (s), Bengt Kindbom (c). Ulla Pettersson (s), Ingela
Mårtensson (fp) och Birgit Hansson (vpk).

LU 1985/86: 34

Bilaga 1

107

Skatteutskottets yttrande LU ,985/86:34

Bilaga 2

1985/86:3 y

om en höjning av reklamskatten

Till lagutskottet

Lagutskottet har berett skatteutskottet tillfälle att yttra sig över motion
1985/86:406 yrkande 3 av Lars Werner m. fl. (vpk). Motionen har väckts med
anledning av proposition 1985/86:121 om inriktningen av konsumentpolitiken,
m. m. Skatteutskottet får med anledning härav anföra följande.

I propositionen föreslås bl. a. att allmänna reklamationsnämnden skall
bestå som en självständig central myndighet och att konsumentverket skall
erhålla ett resurstillskott som bl. a. skall finansieras genom överföring av
medel från allmänna reklamationsnämnden.

Yrkandet i motionen innebär att medel såväl för en utbyggnad av den
kommunala konsumentvägledningen som för den allmänna reklamationsnämndens
verksamhet bör tas från intäkterna av reklamskatten och att denna
vid behov bör höjas. Motionärerna anger dock inte vilken nivå på beskattningen
de vill uppnå.

Avsikten med skattehöjningen var att finansiera ett höjt produktionsbidrag
inom presstödet. För att åtgärden inte skulle bli alltför kännbar för
dagstidningar med låga annonsintäkter höjdes även den s.k. frigränsen från 9
till 12 milj. kr. per år. Totalt beräknades höjningen ge ökade skatteintäkter
om ca 50 milj. kr. per år, varav 20 milj. kr. per år avsåg dagspressen.

För budgetåret 1985/86 har inkomsterna av reklamskatten beräknats till
sammanlagt 545 milj. kr. och för budgetåret 1986/87 beräknas reklamskatt
inflyta med 610 milj. kr.

Utskottet anser att de skäl motionärerna åberopar inte motiverar en
höjning av reklamskatten. Utskottet vill erinra om att utskottet i återkommande
sammanhang tagit avstånd från den typ av specialdestinerade skatter
som föreslås i motionen. Utskottet anser följaktligen att lagutskottet bör
avstyrka motionsyrkandet.

Stockholm den 29 april 1986
På skatteutskottets vägnar

108

Jan Bergqvist

Närvarande: Jan Bergqvist (s), Knut Wachtmeister (m), Olle Westberg (s),
Bo Forslund (s), Kjell Johansson (fp), Stig Josefson (c), Torsten Karlsson
(s), Britta Bjelle (fp), Karl Björzén (m), Lars Hedfors (s), Karl-Anders
Petérsson (c), Tommy Franzén (vpk), Bruno Poromaa (s), Sverre Palm (s)
och Margit Gennser (m)*.

* Ej närvarande vid justeringen.

Avvikande mening

Tommy Franzén (vpk) anser att utskottets yttrande fr. o. m. tredje stycket
bort ha följande lydelse:

Yrkandet i motionen innebär en utbyggnad av den kommunala konsumentvägledningen
och den allmänna reklamationsnämndens verksamhet.
De förväntningar som bör ställas på den kommunala konsumentvägledningens
nödvändiga utbyggnad kommer att på sikt innebära behov av resurstillskott.
Den nuvarande nivån på konsumentvägledningen har tyvärr en
undanskymd plats i den kommunala verksamheten. Med hänsyn till den
kommunala ekonomin är det troligt att utbyggnaden inte kommer att ske
tillräckligt snabbt om den skall utvecklas inom ramen för de nuvarande
kommunala resurserna. Därför bör nya medel tillskapas genom statsbidrag
som kan inbringas genom en höjning av reklamskatten.

Reklamskatten regleras i lagen (1972:266) om skatt på annonser och
reklam. Skatten beräknas på vederlaget exkl. skatt. Skattskyldig är den som i
yrkesmässig verksamhet inom landet offentliggör skattepliktig annons eller
skattepliktig reklam i annan form än annons eller framställer skattepliktig
reklamtrycksak. Fr. o. m. den 1 juli 1985 är skatten 4 % för annons i allmän
nyhetstidning, annars 11%. Tidigare var skattesatsen 3% resp. 10%.
Avsikten med skattehöjningen var att finansiera ett höjt produktionsbidrag
inom presstödet. För att åtgärden inte skulle bli alltför kännbar för
dagstidningar med låga annonsintäkter höjdes även den s.k. frigränsen från 9
till 12 milj. kr. per år. Totalt beräknades höjningen ge ökade skatteintäkter
om ca 50 milj. kr. per år, varav 20 milj. kr. per år avsåg dagspressen.

För budgetåret 1985/86 har inkomsterna av reklamskatten beräknats till
sammanlagt 545 milj. kr. och för budgetåret 1986/87 beräknas reklamskatt
inflyta med 610 milj. kr.

Utskottet anser att de skäl motionärerna åberopar på sikt kräver en
höjning av reklamskatten. Medel för att kompensera allmänna reklamationsnämndens
verksamhet, som nu är aktuellt, kan prövas i vanligt budgetsammanhang.

LU 1985/86:34

Bilaga 2

109

Utbildningsutskottets yttrande
1985/86:4 y

om inriktningen av konsumentpolitiken
(prop. 1985/86:121)

Till lagutskottet

Lagutskottet har den 13 mars 1986 beslutat bereda utbildningsutskottet
tillfälle att yttra sig över proposition 1985/86:121 om inriktningen av konsumentpolitiken
jämte motionerna 1985/86:400-410. Utskottet begränsar
sitt yttrande över propositionen till de delar, där föredragande statsrådet
behandlar utbildnings- och forskningsfrågor (prop. s. 28-30 resp. 48-51).
Motsvarande begränsning görs beträffande motionerna. Utskottet behandlar
här också motion 1985/86: Ub840 yrkande 3, som väcktes under den
allmänna motionstiden. Sistnämnda motionsyrkande överlämnas samtidigt
till lagutskottet för fortsatt beredning.

I propositionen framhålls vikten av att utbildningen i konsumentfrågor
främjas på en rad utbildningsvägar.

Föredragande statsrådet erinrar om att i grundskolan har utrymmet för
konsumentfrågor ökats på senare år. Statsrådet vitsordar värdet av de
ytterligare förbättringar som föreslagits i konsumentpolitiska kommitténs
betänkande (SOU 1983:52) Hushållning för välfärd. Den framtida konsumentpolitikens
inriktning. Förändringarna kan dock rymmas inom ramarna
för de riktlinjer för skolans verksamhet som numera gäller. Ansvaret
för att konsumentfrågor förankras i undervisningen ligger i första hand
på lokal nivå.

I motion 1985/86:408 (s) konstateras att det endast är i ämnet hemkunskap
konsumentfrågor förekommer som huvudmoment och därmed får en
enligt motionären seriös behandling. I motionen betonas att eleverna tidigt
bör få kunskap om den påverkan de utsätts för genom t.ex. reklamen och
att de tidigt bör få möjlighet att utvecklas till medvetna konsumenter.
Motionären hemställer att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna att skolöverstyrelsen (SÖ) bör ställa större krav på skolstyrelser och
lärare, så att konsumentkunskapen får ett större utrymme i undervisningen.

Utskottet erinrar om att riksdagsbeslutet om ny läroplan för grundskolan
(Lgr 80) innebär ökad undervisningstid för ämnet hemkunskap (prop. 1978/
79:180, UbU 1978/79:45, rskr. 1978/79:422). Att konsumentekonomi ingår
i detta ämne såsom ett huvudmoment, som obligatoriskt skall behandlas,
utesluter inte att konsumentfrågor tas upp även i andra ämnen, t. ex. inom
orienteringsämnena på lågstadiet, där hemkunskap numera förekommer
som ett moment. Utskottet finnér detta vara i linje med motionärens

LU 1985/86: 34

Bilaga 3

110

önskan att eleverna tidigt får möta de nu aktuella frågorna. Utskottet vill
också erinra om följande. I läroplanen är inte konsumentfrågorna samlade i
något särskilt avsnitt. Ansvaret för undervisningen ligger inte på några
enstaka ämnen utan har blivit hela skolans angelägenhet, vilket framgår
vid ett studium av kursplanerna för olika ämnen.

När det gäller yrkandet att SÖ skall kräva att man lokalt ägnar mer
utrymme åt dessa frågor erinrar utskottet om att den nu gällande läroplanen
för grundskolan började tillämpas så sent som läsåret 1982/83. Den
bygger i fråga om undervisningen i mycket på riksdagsbeslutet om en
långtgående decentralisering av ansvaret för skolorganisationens utformning
(prop. 1975/76:39, UbU 1975/76:30, rskr. 1975/76:367). Genom denna
decentralisering har den statliga styrningen begränsats till förmån för lokala
avgöranden. I de förbättringar av konsumentutbildningen föredragande
statsrådet funnit väl värda att överväga ingår bl.a. de insatser som
konsumentnämnderna kan göra för att få med konsumentfrågorna i undervisningen.

Med det nu anförda föreslår utskottet att lagutskottet avstyrker motion
1985/86:408 i denna del.

Konsumentutbildning i gymnasieskolan behandlas i två motioner.

I motion 1985/86:404 (c) yrkande 1 hemställs att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna behovet av obligatorisk undervisning,
teoretisk och praktisk, i konsumentkunskap på gymnasieskolans alla
linjer. Motionärerna betonar vikten av att praktiska undervisningsmoment
får komplettera de enbart teoretiska och uppmärksammar bl. a. sådana
områden som hushållsekonomi, kost, näringslära och hälsa. Hänvisning
görs till motiveringar i motion 1985/86: Ub 824 (c). Där (s. 8) erinras om
flera offentliga utredningar som på senare år konstaterat att behovet av
kunskaper om kost och näringslära är stort och viktigt. Sådana kunskaper
beskrivs i motionen som grunden för en mathållning som i sin tur ger den
enskilde möjligheter till ett sunt liv, en god hälsa och en god prestationsförmåga
i skola och arbetsliv.

Utskottet delar uppfattningen om värdet av dessa kunskaper. Utskottet
konstaterar också att en arbetsgrupp för översyn av den gymnasiala yrkesutbildningen
(ÖGY) nyligen framfört förslag om att kost- och näringsinslag
bör tas in i undervisningen på ett stort antal av gymnasieskolans linjer,
nämligen de yrkesinriktade. Förslaget remissbehandlas för närvarande.
ÖGY föreslår att utrymme bereds för just sådana moment som motionärerna
avser genom en ökning av det totala timtalet för elevernas studier inom
ramen för en generell förlängning av linjerna. För de få övriga, mer teoretiska
linjerna skulle ett tillskott av konsumentkunskap som ämne på samma
sätt leda till ett ökat totaltimtal. Alternativt skulle - inom oförändrade
timramar — utrymme för något annat ämne behöva minskas eller helt
slopas.

Utskottet delar föredragande statsrådets uppfattning att alla elever bör
få ”vardagskunskaper” om bl.a. kost, hälsa och bosättning. Detta är, som
statsrådet anför (s. 29), för gymnasieskolans del i princip en uppgift för SÖ
att bevaka i det löpande arbetet med läroplansutveckling. Liksom i grund -

LU 1985/86: 34

Bilaga 3

111

skolan kan givetvis konsumentfrågor också uppmärksammas som inslag i
redan befintliga ämnen och aktiviteter.

Utskottet vill inte under pågående remissbehandling av ÖGY:s betänkande
avseende de yrkesinriktade linjerna uttala sig om förändringar avseende
dessa. Enligt utskottets mening är det inte heller lämpligt att nu uttala
sig om några särskilda förändringar för de mer teoretiska linjerna. För båda
linjekategorierna avses ytterligare flera år framöver ett försöks- och utvecklingsarbete
komma att bedrivas. Mot bakgrund av dels detta, dels de
icke fåtaliga timplaneförändringar som under senare år ägt rum för de
teoretiska linjerna ser utskottet ett värde i en framtida samlad bedömning
av olika förändringsönskemål beträffande de teoretiska linjerna. I denna
bör - för en helhetssyn - inkluderas både erfarenheter av de olika försöken
och de erfarenheter som då kan finnas av eventuellt genomförda
förändringar beträffande de yrkesinriktade linjerna.

Med det som här anförts anser utskottet att lagutskottet bör avstyrka
motion 1985/86:404 yrkande 1.

I motion 1985/86:405 (fp) yrkande 4 hemställs att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna att den tvååriga konsumtionslinjen på
försök bör förlängas med ett år och att specialkurserna på detta område
bör behållas. Som bakgrund anges att ÖGY föreslagit ett slopande av såväl
linjen som specialkurserna. Med förlängningen av linjen till att bli treårig
som övriga linjer i ÖGY:s förslag och genom ett utökat och fördjupat
innehåll i kursplanerna vill motionärerna göra linjen till en god grund både
för arbetsmarknad och för högre studier. Specialkurserna med sin blandning
av teori och praktik ökar, enligt motionärerna, elevernas självförtroende,
omdömesförmåga och kritiska tänkande i konsumentfrågor samt
väcker intresse för vidare utbildning.

Utskottet erinrar även här om remissbehandlingen av ÖGY:s förslag,
vilket bl.a. innebär överföring av vissa delar av konsumtionslinjens stoff
till alla yrkeslinjer. Mot bakgrund av vad motionärerna anför om de aktuella
specialkursernas stimulans för vissa elevers självförtroende och
intresse för vidare utbildning vill utskottet peka på att ÖGY föreslagit en
introduktionsutbildning för bl. a. just denna elevgrupp som ofta är obestämd
i sina yrkesplaner.

Utskottet har tidigare under detta riksmöte i sitt betänkande UbU 1985/
86:16 om anslag till gymnasieskolor, m.m. behandlat ett antal motioner, i
vilka uttryckts farhågor för den nuvarande konsumentekonomiska utbildningens
framtid. Utskottet har därvid beträffande kunskaper om kost,
hälsa och bosättning uttryckt sin uppfattning om konsumtionsutbildningarnas
värde. Med hänvisning till bl.a. den förestående beredningen av
ÖGY:s förslag, som nu remissbehandlas, avstyrkte utskottet de i sammanhanget
behandlade motionerna.

Utskottet finnér inte skäl att frångå sin nyligen gjorda bedömning och
anser inte att motion 1985/86:405 yrkande 4 bör föranleda någon särskild
åtgärd av riksdagen.

Utbildning och fortbildning av lärare föreslås i propositionen (s. 28 f.) få
hög prioritet. Ytterligare resurser förordas för konsumentverkets arbete
med utbildningsfrågor.

LU 1985/86: 34

Bilaga 3

112

I motion 1985/86:408 (s) hemställs att konsumentkunskap prioriteras LU 1985/86:34

som fortbildning för alla lärarkategorier och att SÖ bör ge klara direktiv Bilaga 3

härom.

Utskottet erinrar om den ordning som sedan den I juli 1982 gäller för
personalutbildning i skolan enligt riksdagens beslut med anledning av
proposition 1980/81:97 om skolforskning och personalutveckling (UbU
1980/81:37, rskr. 1980/81:386). Beslutet innebär bl.a. att ansvaret för det
pedagogiska utvecklingsarbetet i huvudsak skall ligga på det regionala och
lokala planet.

Skolstyrelsen, som är huvudman för skolan och dess personal, har
ansvaret för att planera personalutbildningen. Kommunerna får statsbidrag
till lokal skolutveckling för att finansiera kostnader för personalutbildning
och andra utvecklingsåtgärder. Det är skolstyrelsen som skall
fatta de individuella besluten om utbildning och tjänstledighet för denna.

Staten utövar ett inflytande över personalutbildningen i första hand
genom att dels se till att det inom högskolan finns ett visst utbud av kurser
eller andra utbildningsmöjligheter för lärare och skolledare, dels ange vilka
förmåner som får utgå vid tjänstledighet för viss prioriterad utbildning. De
centralt angivna, prioriterade områdena för fortbildning omprövas vaije
år. En rad önskemål om prioritering av nya fortbildningsområden har
framförts från olika håll. För närvarande pågår en översyn av fortbildningen.
Bl.a. därför har regeringen inte gjort några omprioriteringar under de
senaste åren. Utskottet har emellertid erfarit att konsumentfrågor enligt
gällande ordning tas upp som ett område inom prioriterade ämnesövergripande
fortbildningsteman.

Mot bakgrund av det som nu redovisats är inte utskottet berett att
förorda någon särskild åtgärd av det slag som framförs i motion 1985/

86:408 i denna del. Lagutskottet föreslås avstyrka motionen.

I förslaget (prop. s. 28) om ytterligare medel till konsumentverket för
arbetet med och stöd till konsumentutbildning har föredragande statsrådet
också beräknat vissa medel för ökat ekonomiskt stöd till studieförbundens
utbildning av förtroendevalda, främst konsumentnämndsledamöter och
konsumentombud i frivilliga organisationer och på arbetsplatser.

I motion 1985/86:405 (fp) yrkande 5 hemställs att riksdagen uttalar sig
för att medel inte skall ges till studieförbunden för utbildning av förtroendevalda.
Motionärerna erkänner värdet av sådan utbildning men anser att
kommunerna själva bör svara för denna.

Utskottet har i det föregående hänvisat till den roll konsumentnämnderna
kan spela för att man lokalt skall uppmärksamma konsumentfrågor i
undervisningen. Utskottet finner det rimligt att vissa statliga resurser
avsätts för en god utbildning av ledamöter i dessa nämnder och föreslår att
lagutskottet avstyrker motion 1985/86:405 yrkande 5 och tillstyrker förslaget
i proposition 1985/86:121 om ytterligare medel till konsumentverket för
arbetet med och stödet till konsumentutbildning.

I fråga om forskning vid universitet och högskolor föreslår föredragande
statsrådet att konsumentverket tilldelas ytterligare medel för det forskningsstimulerande
arbete som verket redan har till uppgift att bedriva. I

detta arbete ligger att stödja och ta initiativ till konsumentinriktad forsk- 113

8 Riksdagen 1985186. 8 sami. Nr 34

ning, t. ex. genom att peka ut intressanta forskningsområden, medverka till
mer organiserade former för kontaktutbyte mellan konsumentforskare,
ordna forskarseminarier och även stödja konkreta forskningsprojekt i samråd
med andra anslagsgivande organ.

I motion 1985/86:402 (m) yrkandena 2 och 4 tar motionärerna avstånd
från detta förslag med motiveringen att konsumentverket inte skall ha
uppgifter som ankommer på forskningsråden och de enskilda högskolorna.

Utskottet konstaterar i likhet med föredragande statsrådet att det sedan
ett antal år finns en etablerad ordning för stöd till konsumentforskning.
Sådant ges dels genom de traditionella forskningsstödjande organen, dels
genom konsumentverket. Den kompetens verket har bör enligt utskottet
kunna utnyttjas vid prioritetsbedömningar inom just konsumentforskning
med dess tvärvetenskapliga karaktär.

Med det anförda föreslår utskottet att lagutskottet avstyrker motion
1985/86:402 yrkandena 2 och 4.

I propositionen föreslås också en utredning om möjligheterna till och
formerna för en varaktig finansiering av den konsumenttekniska forskningen
vid Chalmers tekniska högskola (CTH). Där finns sedan den 1 juli 1984
bl. a. en personlig professur i konsumentteknik, finansierad av styrelsen
för teknisk utveckling (STU). STU:s åtagande upphör den 1 juli 1987.
Konsumentpolitiska kommittén har föreslagit att statsmakterna behåller
ansvaret för att den konsumenttekniska forskningen vid CTH kan drivas
vidare efter detta datum genom att medel förs över från STU till konsumentverket.

Föredragande statsrådet finner det angeläget att konsumentteknisk
forskning fast förankras inom högskoleorganisationen men är inte beredd
att följa kommitténs förslag på denna punkt. Han avser att senare föreslå
regeringen en utredning av möjligheterna till en permanent finansiering av
den konsumenttekniska forskningen. Utredningen skall vara slutförd senast
i september 1986, varigenom den kan beaktas i samband med nästa
budgetarbete.

Under den allmänna motionstiden väcktes motion 1985/86: Ub840 (fp), i
vilken yrkande 3 gäller forskning på det konsumentpolitiska området.
Yrkandet avser ett tryggande av konsumentteknisk forskning vid CTH.

Med hänvisning till vad som i propositionen anförs om en utredning av
möjligheterna till en varaktig finansiering av ifrågavarande konsumenttekniska
forskning finner utskottet att motionärernas yrkande i huvudsak har
tillgodosetts. Utskottet anser därför att lagutskottet bör avstyrka motion
1985/86: Ub840 yrkande 3 och tillstyrka proposition 1985/86:121 i motsvarande
del.

Stockholm den 22 april 1986
På utbildningsutskottets vägnar
Georg Andersson

LU 1985/86:34

Bilaga 3

114

Närvarande vid ärendets slutbehandling: Georg Andersson (s), Helge Hag- LU 1985/86: 34

berg (s), Ylva Annerstedt (fp), Lars Svensson (s), Birgitta Rydle (m). Bilaga 3

Ingvar Johnsson (s), Barbro Nilsson (s), Lars Leijonborg (fp). Göran
Allmér (m), Margareta Hemmingsson (s). Björn Samuelson (vpk), Marita
Bengtsson (s). Birger Hagård (m). Jan Hyttring (c) och Marianne Andersson
(c).

Avvikande meningar

1. Undervisning i konsumentfrågor i gymnasieskolan

Jan Hyttring (c) och Marianne Andersson (c) anser att den del av utskottets
yttrande som på s. 3 börjar ”Utskottet vill” och slutar ”1985/86:404
yrkande 1” bort ha följande lydelse:

Utskottet delar motionärernas uppfattning om att det är viktigt med en
god utbildning i konsumentfrågor, oavsett linjeval. Undervisning, såväl
teoretisk som praktisk, i konsumentkunskap bör därför i någon form ingå
på gymnasieskolans alla linjer. Detta kan ske antingen genom att konsumentkunskap
läggs in som ett särskilt ämne eller genom att vissa moment
av konsumentkunskap läggs in i redan befintliga ämnen. SÖ bör få regeringsuppdrag
att närmare utreda hur undervisning i konsumentfrågor på ett
lämpligt sätt skall kunna föras in i utbildningen på olika linjer inom gymnasieskolan.

Med vad som här anförts anser utskottet att lagutskottet bör tillstyrka
motion 1985/86:404 yrkande 1.

2. Förlängning av konsumtionslinjen

Ylva Annerstedt (fp), Lars Leijonborg (fp), Jan Hyttring (c) och Marianne
Andersson (c) anser att den del av utskottets yttrande som på s. 3 börjar
”Utskottet erinrar” och slutar ”av riksdagen” bort ha följande lydelse:

Utskottet finner förslaget om en förlängning av konsumtionslinjen väl
värt att pröva inom ramen för den försöksverksamhet som kan vara att
vänta med anledning av ÖGY:s förslag. En sådan försöksverksamhet kan
bli ett komplement till bl. a. den introduktionsutbildning som ÖGY har
föreslagit för exempelvis en del av de elever som i dag söker till olika
konsumtionsutbildningar.

Lagutskottet bör hemställa att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad utbildningsutskottet nu har anfört om försöksverksamhet
med konsumtionsutbildning.

3. Finansiering av förtroendemannautbildning

Birger Hagård (m), Birgitta Rydle (m), Göran Allmér (m), Ylva Annerstedt
(fp) och Lars Leijonborg (fp) anser att den del av utskottets yttrande som
på s. 4 börjar ”Utskottet har” och slutar ”till konsumentutbildning” bort
ha följande lydelse:

Utskottet har i det föregående hänvisat till den roll konsumentnämn- 115

derna kan spela för att man lokalt skall uppmärksamma konsumentfrågor i
undervisningen. Utskottet inser värdet i att t. ex. ledamöter i konsumentnämnder
får en relevant utbildning men finnér att kommunerna i det här
fallet, liksom när det gäller övrig förtroendemannautbildning, själva bör stå
för denna i vad gäller såväl uppläggning som finansiering.

Lagutskottet bör därför hemställa att riksdagen med bifall till motion
1985/86:405 yrkande 5 ger riksdagen till känna att särskilda medel inte bör
ges till studieförbunden för utbildning av förtroendevalda.

4. Medel till konsumentverket för forskningsstimulerande
uppgifter

Birger Hagård, Birgitta Rydle och Göran Allmér (alla m) anser att den del
av utskottets yttrande som på s. 5 börjar ”Utskottet konstaterar” och
slutar ”yrkandena 2 och 4” bort ha följande lydelse:

Utskottet finner att dessa uppgifter naturligen ankommer på forskningsråd
och enskilda högskolor. Därför bör lagutskottet hemställa att riksdagen
med bifall till motion 1985/86:402 yrkandena 2 och 4 som sin mening ger
regeringen till känna vad utbildningsutskottet nu har anfört.

LU 1985/86: 34

Bilaga 3

116

Näringsutskottets yttrande
1985/86:6 y

LU 1985/86: 34

Bilaga 4

om inriktningen av konsumentpolitiken m. m.
(prop. 1985/86:121)

1985/86:6 y

Till lagutskottet

Lagutskottet har hemställt om yttrande av näringsutskottet över proposition
1985/86:121 om inriktningen av konsumentpolitiken m. m. jämte
motioner som har väckts med anledning av propositionen, allt i de delar
som ligger inom näringsutskottets beredningsområde.

Näringsutskottet vill anföra följande.

Marknadsekonomi och konkurrenspolitik

Konsumentpolitiken bedrivs inom ett marknadsekonomiskt system, vars
innebörd kortfattat beskrivs i propositionen (s. 7). Där anförs också att
marknadsekonomin i praktiken har många brister, som på olika sätt försämrar
konsumenternas situation. En politik i konsumenternas intresse
bör, heter det, ta fasta på marknadsekonomins goda sidor och främja dessa.

Det betecknas som centralt ”att konsumentintresset kanaliseras så att produktion
och konsumtion anpassas till det” och att konkurrensen är god. Det
talas vidare om att marknadsekonomins brister måste korrigeras på ett sådant
sätt att en rättvisare fördelning av både materiella och icke materiella
tillgångar och en god hushållning med natur- och produktionsresurser uppnås.
Särskild uppmärksamhet ägnas åt konkurrenspolitiken. I ett särskilt
avsnitt behandlas sambandet mellan pris-, konkurrens- och konsumentpolitik.
Konkurrenspolitiken skall medverka till att effektiviteten inom näringslivet
främjas och priserna pressas. Som en positiv effekt nämns att
konkurrensen kan driva fram en bredd i utbudet. Konsumentpolitiska åtgärder
kan, anförs det, ofta leda till förbättrad pris- och prestationskonkurrens,
men de kan också i vissa fall begränsa konkurrensen så att det uppstår
negativa konsekvenser för konsumenterna. Sammanfattningsvis slås det i
propositionen fast att fortsatta och intensifierade insatser för att befrämja
konkurrensen är av central betydelse för konsumenterna. Härvid erinras
om de uppgifter som fullgörs av näringsfrihetsombudsmannen (NO) och
statens pris- och kartellnämnd (SPK).

En del synpunkter i motionerna 1985/86:402 (m) och 1985/86:405 (fp)
rör det avsnitt i propositionen som nu har refererats.

1 den förra motionen anförs vissa betänkligheter mot resonemanget om
marknadsekonomins brister. Motionärerna vill särskilt betona fördelarna
med ett marknadsekonomiskt system. I ett sådant är det, säger de, konsu- 1

menterna som ytterst avgör utbudet av varor. Marknadsekonomin i Sverige
är visserligen inte helt fri från brister, men dessa kan motverkas bl. a. genom
lämplig lagstiftning. Kvar står emellertid, hävdar motionärerna, att marknadsekonomin
har visat sig överlägsen alla andra ekonomiska system när
det gäller att anpassa produktionen av varor och tjänster till konsumenternas
önskemål och att hålla kostnaderna nere. 1 fråga om konkurrenspolitiken
uttalas i denna motion att den i större utsträckning än i dag bör ses som
ett viktigt konsumentpolitiskt medel.

Även i motion 1985/86:405 (fp) diskuteras marknadsekonomins innebörd
och effekter. Motionärerna motsätter sig att man försöker främja konsumenternas
intressen genom "en fördjupning av den svenska förhandlingsekonomin”
som vidgar fältet för ett politiskt och ekonomiskt maktspel
mellan olika intressegrupper. De varnar för att samhällsingripanden av
detta slag kan ge upphov till en kumulativ process som urholkar marknadsekonomins
förmåga att fungera. Den bästa konsumentpolitiken är i stället,
menar motionärerna, att genom lagstiftning mot konkurrensbegränsning
skapa goda förutsättningar för konkurrens. Samhället bör, sägs det avslutningsvis
i detta avsnitt av motionen, begränsa sig till att ange spelreglerna
på den fria marknaden i syfte att främja marknadsekonomins existens och
funktionssätt.

Beträffande båda motionerna gäller att de refererade synpunkterna skulle
komma till uttryck i de riktlinjer för konsumentpolitiken som motionärerna
påyrkar att riksdagen skall uttala sig för.

Näringsutskottet anser att propositionen geren korrekt och realistisk bild
av konsumentpolitikens allmänna förutsättningar. Det föreligger inte något
förslag om att det marknadsekonomiska systemet skall uppges eller väsentligen
förändras. Marknadsekonomins brister får man dock inte bortse från.
Enighet tycks råda om att dessa brister i första hand bör bekämpas genom
lagstiftning och att konkurrenslagstiftningen därvid spelar en nyckelroll.
Näringsutskottet vill från sina utgångspunkter understryka det som i propositionen
sägs om effektiv konkurrens som ett led i konsumentpolitiken.
Fortsatta och intensifierade insatser för att befrämja konkurrensen bör alltså
utgöra ett viktigt inslag i denna politik. Något särskilt uttalande av riksdagen
om att detta bör vara fallet "i större utsträckning än i dag” — såsom
sägs i motion 1985/86:402 (m) — eller att monopoltendenser etc. skall motverkas
"genom en lagstiftning mot konkurrensbegränsning” — såsom sägs i
motion 1985/86:405 (fp) — finnér näringsutskottet inte motiverat. En sådan
lagstiftning finns ju sedan länge. Någon närmare vägledning skulle
regeringen och de konsumentpolitiska organen inte få genom uttalanden av
detta slag. Gentemot den förstnämnda motionen vill utskottet framhålla att
moderata samlingspartiet vid tillkomsten av den nuvarande konkurrenslagen
(1982:729) motsatte sig en viktig del av denna, nämligen bestämmelserna
om fusionskontroll (NU 1981/82:55 res. 1). Motionärernas plädering för
att konkurrenspolitiken skall utnyttjas ”i större utsträckning än i dag” ter
sig mot denna bakgrund inte helt övertygande.

Det har länge varit en kontroversiell fråga huruvida — och i så fall i
vilken mån — de konsumentpolitiska organens aktionssfär skall omfatta
även offentliga regleringar och offentlig service. Denna fråga, som också

LU 1985/86:34

Bilaga 4

118

tas upp i propositionen och i flera av motionerna, faller i huvudsak utanför LU 1985/86: 34

näringsutskottets ämnesområde. Ett avsnitt i den aktuella delen av proposi- Bilaga 4

tionen har näringsutskottet emellertid anledning att beröra, eftersom det
gäller SPK:s verksamhet.

Föredragande statsrådet konstaterar (s. 10) att det inom vissa produktionsområden
finns offentliga regleringar som innebär ingrepp i marknadsprisbildningen.
SPK har redan tidigare i sin ordinarie verksamhet ofta belyst
konsekvenserna för pris- och konkurrensförhållanden av skilda offentliga
regleringar. Föredraganden betecknar det som angeläget att ytterligare
insatser görs för att ”belysa och förstärka konsumentintresset” inom de
reglerade områdena. Det är önskvärt att SPK:s tidigare arbete på detta sätt
fullföljs, anför han. Detta bör, uttalar han vidare, komma till uttryck i
SPK:s instruktion genom att där anges att SPK i anslutning till sin utredningsverksamhet
särskilt skall belysa hur offentliga regleringar påverkar
pris- och konkurrensförhållanden och därmed konsumenterna.

Näringsutskottet välkomnar ett sådant tillägg till SPK:s instruktion, vilket
det ligger inom regeringens kompetensområde att besluta om. På detta
sätt tillgodoses till en del de önskemål som, enligt vad som framgår av
propositionen, åtskilliga remissinstanser har framfört om att de offentliga
regleringarna skulle uppmärksammas inom konsumentpolitikens ram.

Några ytterligare anslagsmedel är det inte fråga om att SPK skall erhålla i
detta sammanhang. Näringsutskottet — som inom kort kommer att yttra sig
över regeringens förslag i budgetpropositionen rörande anslag till SPK
(NU 1985/86:26) — förutsätter att SPK gör sådana prioriteringar vid sin
verksamhetsplanering att tillräckliga resurser kan avsättas för de utredningsinsatser
som nu har berörts.

Varu- och serviceförsörjningens
strukturutveckling

1 kommunernas ansvar för att trygga konsumenternas varuförsörjning
måste, sägs det vidare, anses ligga att alla konsumentgruppers behov av
service skall tas till vara. Omstruktureringarna inom handeln kan för övrigt
medföra ökade kostnader för social hemhjälp etc. Kommunerna får genom

den nya plan- och bygglagen ökade möjligheter att påverka butiksutveck- 119

lingen. Åtskilliga kunskapsproblem måste lösas om etableringsfrågorna
skall få erforderlig belysning. Bland instrument på detta område nämns
kommunala varuförsörjningsplaner, som på olika sätt innehåller värderingar
om butiksstrukturen. Det erinras också om att regeringen år 1984 har
inrättat ett råd för frågor om handel och distribution (I 1984:D) med anknytning
till industridepartementet. Det är enligt föredragande statsrådet
naturligt att rådet fortsättningsvis följer strukturutvecklingen inom handel
och distribution, initierar projekt och föreslår åtgärder av betydelse för
utvecklingen inom hela distributionssystemet samt att konsumentverket
har ett nära samarbete med rådet. Sammanfattningsvis rekommenderas i
propositionen en höjning av samhällsorganens ambitionsnivå när det gäller
att ta fram underlag för och formulera ståndpunkter i butiksplaneringsfrågor.

Motion 1985/86:410 (s) tilldrar sig uppmärksamhet i detta sammanhang.
Där efterlyses ytterligare åtgärder varigenom tillgång till dagligvarubutik
inom rimligt avstånd från bostaden tryggas för alla kategorier av konsumenter.
Motionärerna anser att konsumentsynpunkterna inte förmår hävda
sig i den etableringsvåg som kännetecknar dagligvaruhandeln. Det har,
säger de vidare, visat sig att kommunerna inte förmår hantera varuförsörjningsfrågorna
på sådant sätt att man får ett butiksnät som fungerar för alla
konsumentkategorier. Den kommunala konsumentverksamheten borde
mer konsekvent kopplas in i serviceplaneringen. Kommunerna skulle behöva
ett mer omfattande underlag för beslut i etableringsfrågorna. Motionärerna
vill att riksdagen skall uttala att alla kommuner bör upprätta varuförsörjningsplaner
med konsumentintresset som utgångspunkt.

Näringsutskottet vill betona att strukturutvecklingen inom handeln är ett
viktigt ämne och att fördjupade kunskaper på detta område är eftersträvansvärda.

Med tillfredsställelse noterar näringsutskottet att ett forum för behandling
av hithörande problem i samarbete mellan staten och näringslivet har
kommit till stånd genom inrättandet av rådet för frågor om handel och
distribution. Utskottet vill understryka betydelsen av att rådet får spela en
aktiv roll i arbetet på att skaffa in kunskap om serviceförsörjningen och att
utforma åtgärder från statens sida i syfte att förbättra denna.

Vad gäller åtgärder på det lokala planet för att påverka varu- och serviceförsörjningens
strukturutveckling vill näringsutskottet hänvisa till vad utskottet
i sitt yttrande NU 1985/86:3 y till bostadsutskottet har anfört om
regeringens förslag (prop. 1985/86:1) till ny plan- och bygglag (PBL). Kommunerna
får enligt PBL något vidgade möjligheter att styra etableringar
inom handeln. I frågan om regleringen av handel genom planbestämmelser
enligt PBL ansluter sig näringsutskottet till vad som i propositionen sägs om
att den kommunala planeringen måste ge möjlighet till förändring och förnyelse.
Vad gäller handeln med livsmedel betecknar utskottet det emellertid
som rimligt att kommuner skall kunna begränsa eller helt förbjuda etableringar
som antas kunna få från plansynpunkt starkt negativa effekter på
butiksstrukturen. Åtgärderna bör då, såsom har anförts i propositionen om
PBL, grundas på en utredning om serviceförhållandena i berörda områden,
t. ex. i en kommunal varuförsörjningsplan.

LU 1985/86: 34

Bilaga 4

120

Med anledning av en motion (s), enligt vilken det borde vara obligatoriskt
för kommunerna att upprätta varuförsörjningsplaner som anger riktlinjer
för handelns struktur, har utskottet i samma yttrande utförligt diskuterat
vad som bör gälla beträffande sådana planer. Om rådande förhållanden
nämns först att varuförsörjningsplan i någon form finns i 235 av landets
284 kommuner, att kommunerna själva avgör planernas omfattning och
inriktning och att planerna därför innehållsmässigt är mycket olika, i de
flesta fall begränsade till att avse dagligvaruservice. PBL innehåller ingen
föreskrift om att varuförsörjningsplan skall upprättas av kommunerna. I
propositionen om PBL hänvisas dock i ett par sammanhang till sådana
planer. Det anförs sålunda att kommunerna har ett ansvar för att markens
användning planeras så att konsumentens valfrihet så långt möjligt skall
kunna upprätthållas. Detta gäller t. ex. valet mellan låga priser, närhet till
butiken och hög servicegrad. Riktlinjer i dessa hänseenden har i många
kommuner angetts i form av varuförsörjningsplaner. Den utredning av serviceförhållandena
vilken — såsom nyss nämnts — krävs för att en kommun
genom bestämmelse i detaljplan skall få begränsa eller förbjuda livsmedelshandel
skall vara en sådan som normalt ingår i underlaget för kommunala
varuförsörjningsplaner.

Näringsutskottet har i det berörda yttrandet konstaterat att de motivuttalanden
som propositionen om PBL innehöll låg väl i linje med vad som
sades i den då aktuella motionen. Med hänsyn till det ansvar och de möjligheter
som genom PBL skulle ges kommunerna när det gällde att planera för
en ändamålsenlig kommunal service fanns det enligt näringsutskottets mening
inget behov av närmare föreskrifter om hur kommunerna skall arbeta
för att fylla denna uppgift. Upprättande av varuförsörjningsplaner kunde
vara ett lämpligt arbetssätt och skulle enligt lagförslaget i vissa fall användas.
Något generellt krav på kommunerna att de skall låta upprätta varuförsörjningsplaner
inom ramen för en total serviceplanering borde inte ställas.

De sålunda refererade synpunkterna är tillämpliga också på den nu föreliggande
motionen 1985/86:410 (s). Denna bör alltså enligt näringsutskottets
mening inte föranleda någon åtgärd.

Stöd till kommersiell service i glesbygd

Av anslaget till regionala utvecklingsinsatser m. m. — under industridepartementets
huvudtitel — avsätts årligen betydande belopp till glesbygdsstöd.
Bl. a. ges stöd till kommersiell service i glesbygd, varvid syftet är att trygga
försörjningen med dagligvaror och drivmedel. Under budgetåret 1984/85
uppgick det sistnämnda stödet till närmare 19 milj. kr., som fördelades på
investeringsstöd, driftstöd och stöd för hemsändning av varor. Frågor rörande
glesbygdsstödet tillhör arbetsmarknadsutskottets område. Näringsutskottet
har emellertid vid skilda tillfällen, senast hösten 1985 (NU 1985/
86:3), behandlat vissa frågor beträffande det kommersiella stödet och vill i
detta yttrande beröra några motionsyrkanden som avser detta stöd.

Motionärernas utgångspunkt är att konsumentpolitiska kommittén föreslagit
att vissa medel skulle föras över från glesbygdsanslaget till konsu -

LU 1985/86:34

Bilaga 4

121

9 Riksdagen 1985/86. 8 sami. Nr 34

mentverket, att användas för studier av varu- och serviceförsörjningens
strukturutveckling samt andra varudistributionsfrågor, ett förslag som regeringen
dock har avvisat (prop. s. 44, 46). I motion 1985/86:404 (c) begärs
ett uttalande av riksdagen om betydelsen av ett bevarat glesbygdsstöd. Också
på lång sikt måste man, menar motionärerna, slå vakt om ett stöd som
riktas direkt till särskilt drabbade områden i landet och bidrar till att bevara
möjligheten till närservice för alla människor i landet. I motion 1985/
86:405 (fp) understryks likaledes att statligt stöd till glesbygdsbutiker har
stor betydelse för glesbygdens folk och behövs även i fortsättningen. Detta
uttalande torde omfattas av motionärernas yrkande att riksdagen som sin
mening skall ge regeringen till känna vad de i övrigt — dvs. utöver vad som
är underlag för mera preciserade yrkanden — har anfört i motionen om
inriktningen av konsumentpolitiken.

Näringsutskottet erinrar om att industriminister Thage Peterson i proposition
1984/85:115 om regional utveckling och utjämning (s. 99 f.) uttalade
att stödet till kommersiell service haft mycket positiva effekter för varuförsörjningen
i glesbygden och att det saknades grund för förändring av denna
stödform. Vid riksdagsbehandlingen kom ingen annan mening till uttryck
(AU 1984/85:13).

Mot här angiven bakgrund finns det enligt näringsutskottets mening inte
skäl för att riksdagen i detta sammanhang skulle göra något särskilt uttalande
rörande stödet till kommersiell service i glesbygd. Utskottet avstyrker
följaktligen motionerna 1985/86:404 (c) och 1985/86:405 (fp) i här berörda
delar.

Brukaraspekter på produktutformningen

Ett förslag i propositionen (s. 46) är att insatser för att få brukaraspekter
beaktade vid produktutvecklingen skall förstärkas. Konsumentverket föreslås
få medel för att kunna initiera sådana insatser på viktiga områden och
för att till viss del kunna framställa eget underlag. Produkternas utformning
styrs, framhålls det, av olika intressen, vilka kan avvika från konsumenternas.
Dessas möjligheter att göra sina krav gällande genom beslut om köp
eller avstående från köp och genom reklamationer förmår inte registrera
alla konsumentbehov, särskilt inte behoven hos grupper med speciella problem.

LU 1985/86: 34

Bilaga 4

122

livsorganisationer och andra intressenter. 1 propositionen berörs också frågan
om representation för konsumentverket i branschforskningsinstitutens
styrelser och om samråd mellan STU och konsumentverket inför STU:s
förhandlingar om avtal med sådana institut. Föredragande statsrådet säger
sig förutsätta att STU på lämpligt sätt samverkar med konsumentverket när
det gäller att få konsumentaspekterna uppmärksammade i branschforskningsinstitutens
arbete.

Mot detta program riktas kritik i motion 1985/86:402 (m). Motionärerna
påpekar att företagen lägger ned betydande summor på forskning, produktutveckling
och andra aktiviteter med sikte på att konsumenternas behov
och önskemål skall tillgodoses. Det saknas, menar de, skäl för antagandet
att konsumentverket skulle ha kompetens och resurser för motsvarande
undersökningar och utvecklingsarbete. Motionärerna ställer sig också frågande
till vad syftet med en sådan verksamhet skulle vara. Är det, undrar
de, regeringens tanke att marknadsekonomin skall ersättas av ett slags korporativ
förhandlingsekonomi för forsknings- och produktutveckling? 1 så
fall skulle konsekvenserna för konsumenter och företag kunna bli ödesdigra.
Annorstädes i motionen ifrågasätts om det är eftersträvansvärt att konsumentverkets
egen provningsverksamhet expanderar. Provningen av hushållskapitalvaror
borde snarare överföras till statens provningsanstalt, och
även i övrigt borde provningsuppdrag läggas ut på andra institutioner. Det
yrkande i motionen som närmast hänför sig till de refererade synpunkterna
är att riksdagen som sin mening skall ge regeringen till känna vad i motionen
anförts om konsumentverkets verksamhet.

Anpassningen av produkter och service till konsumenternas krav anges i
propositionen vara en viktig konsumentpolitisk fråga. För näringsutskottet
är det naturligt att betona att en sådan anpassning även från industri politisk
utgångspunkt är en viktig angelägenhet. Om varu- och serviceproduktionen
inte inriktas på att så väl som möjligt tillgodose konsumenternas behov och
önskemål minskar dess effektivitet och ökar risken för bortfall i efterfrågan,
vilket allt är ett hot mot fortsatt lönsam verksamhet. Det är följaktligen ett
allmänt intresse att olika vägar att ta till vara och konstruktivt utnyttja
konsumentsynpunkterna blir prövade. Genom konsumenternas agerande
på marknaden får företagen fortlöpande viktiga signaler om hur de bör
utveckla sina produkter, men detta innebär inte att andra informationskällor
bör negligeras. Av propositionen framgår hur det redan förekommande
samarbetet mellan konsumentverket och olika produktionsinriktade organ
med enkla medel kan byggas ut och förbättras. Det är härvid ingalunda
fråga om att, som motionärerna framställer saken, ersätta marknadsekonomin
med en annan ordning. Vad det gäller är att inom ramen för ett väletablerat
system för samverkan mellan olika intressenter komplettera marknadsekonomins
funktion i producenternas och konsumenternas gemensamma
intresse. Näringsutskottet ställer sig bakom vad regeringen i det nu
aktuella avsnittet av propositionen har anfört bl. a. om konsumentverkets
verksamhet och tar avstånd från den kritik som framförs i motsvarande del
av motion 1985/86:402 (m).

LU 1985/86: 34

Bilaga 4

123

Sammanslagning av statens pris- och
kartellnämnd och konsumentverket

Från moderata samlingspartiets sida framförs i motion 1985/86:402 på nytt
tanken att konsumentverket och statens pris- och kartellnämnd (SPK) skall
— i besparingssyfte — slås samman till ett organ. Tidigare förslag i samma
riktning under åren 1983—1985 har avslagits av riksdagen efter att ha behandlats
av näringsutskottet (NU 1982/83:45, NU 1983/84:16, NU 1983/
84:6 y, NU 1984/85:5 y)och de två senaste gångerna därjämte av lagutskottet
(LU 1983/84:28, LU 1984/85:39), varvid moderata samlingspartiets representanter
i samtliga fall har anmält avvikande mening. Motionärerna
hävdar att den organisationsförändring som de föreslår skulle möjliggöra
en ytterligare samordning av den konsumentinformation som de båda verken
producerar. Ytterligare rationaliseringsvinster borde därvid kunna
göras.

Konsumentpolitiska kommittén, vars förslag ligger till grund för proposition
1985/86:121, har enligt sina direktiv haft att pröva konsumentpolitikens
inriktning, ej dess institutionella ram. Det sades i direktiven att den
statliga konsumentpolitiska organisationen på det konsumentpolitiska området,
med bl. a. ett konsumentverk som central förvaltningsmyndighet, i
stort sett borde ligga fast. Följaktligen har kommittén inte tagit upp frågan
om en sammanslagning av SPK och konsumentverket, trots att denna under
kommitténs verksamhetstid upprepade gånger har aktualiserats i riksdagen.
Moderata samlingspartiets representant i kommittén har inte avgett
någon reservation eller något särskilt yttrande.

Näringsutskottet erinrar om SPK:s nuvarande uppgifter och organisation.
SPK är central förvaltningsmyndighet för frågor rörande prisövervakning
och skall i den egenskapen följa utvecklingen av och främja allmän
kännedom om pris- och konkurrensförhållanden inom näringslivet med
undantag av bank- och försäkringsväsendet. SPK skall utföra sådana utredningar
som behövs för att klarlägga prisbildning och konkurrensförhållanden
inom näringslivet samt för tillämpning av konkurrenslagen (1982:729)
och lagen (1971:112) om avtalsvillkor i konsumentförhållanden. Vidare
skall SPK föra kartell- och marknadsregister. Sådana prisregleringar som
kan beslutas när allmänna prisregleringslagen (1956:236) är i tillämpning
administreras av SPK. I fråga om kompetensfördelningen mellan SPK och
konsumentverket gäller sedan år 1975 (prop. 1975:1 bil. 12, NU 1975:26) att
det ankommer på SPK att bedriva information om priser och prisutveckling
i det kortsiktiga, nyhetsförmedlande perspektivet, under det att konsumentverket
ansvarar för information som har långsiktig och utbildningsmässig
inriktning. SPK:s personalresurser motsvarar innevarande budgetår
169 helårstjänster. 1 årets budgetproposition (prop. 1985/86:100 bil. 9
s. 50) aviseras en översyn av SPK:s organisation.

Innebörden av motionärernas förslag är, konstaterar näringsutskottet nu
som förut, att två stora, sinsemellan i huvudsak skiljaktiga grupper av uppgifter
skulle sammanföras till en myndighet. SPK:s viktiga roll när det gäller
att utreda och sprida kännedom om konkurrensförhållanden inom näringslivet
tycks motionärerna inte fästa tillräckligt avseende vid. Trots tidi -

LU 1985/86:34

Bilaga 4

124

gare invändningar har motionärerna inte försökt att närmare förklara hur
den föreslagna sammanslagningen skulle kunna ge upphov till betydande
besparingar. Något dubbelarbete som skulle kunna elimineras har de inte
pekat på. Allmänna stordriftsfördelar är vad de kan hänvisa till. I det sammanhanget
bör noteras att konsumentverkets organisation — med en personal
som för närvarande motsvarar 197 helårstjänster — förblir större än
SPK:s även efter en sådan nedskärning som den i motion 1985/86:402 (m)
föreslagna anslagsminskningen skulle föranleda. Näringsutskottet vill också
betona att det finns risk för effektivitetsförluster när mindre enheter slås
samman till en större med en mångfald olika uppgifter och en mera komplicerad
organisation.

Sammanfattningsvis avstyrker näringsutskottet alltså yrkandet i motion
1985/86:402 (m) om en sammanslagning av SPK och konsumentverket.

Decentraliserad produktion

Motion 1985/86:404 (c) avslutas med en del synpunkter på hur näringslivsstrukturen
påverkar konsumenternas möjligheter. Det finns, framhåller
motionärerna, en tendens att små och medelstora företag slås ut och att
storföretag bildas genom företagssammanslagningar. Utvecklingen mot
allt större företagsbildningar har fortsatt i multinationella företag, som nu
behärskar stora delar av marknaden. Resultatet har, sägs det i motionen,
blivit en mer eller mindre fjärrstyrd produktion och minskad närservice.
Motionärerna menar att det ligger i konsumenternas intresse att den angivna
utvecklingen begränsas. Genom att förbättra villkoren för små och medelstora
företag skulle man kunna åstadkomma en decentraliserad produktion.
Till följd härav skulle fler orter och kommuner kunna erbjuda sina
invånare god service. Mindre företag skulle ge konsumenterna möjligheter
till ökad insyn och påverkan på produktionen. Också från distributionsoch
transportekonomisk synpunkt skulle en decentralisering av tillverkningen
vara fördelaktig för konsumenterna. Till detta resonemang knyter
motionärerna yrkandet att riksdagen skall som sin mening ge regeringen till
känna vad de har anfört om stimulans för lokal produktion och decentralisering
av produktionsresurserna.

Näringsutskottet erinrar först om vissa riksdagsbeslut m. m. som avser
åtgärder till förmån för små och medelstora företag. Ett flertal förslag till
sådana åtgärder framlades våren 1984 i proposition 1983/84:135 om industriell
tillväxt och förnyelse. De bifölls av riksdagen, delvis i konkurrens
med motförslag från de borgerliga partiernas sida (NU 1983/84:42). Därefter
har riksdagen tagit ställning i småföretagsfrågor på grundval av förslag i
de båda senaste årens budgetpropositioner och i åtskilliga motioner (senast
NU 1985/86:14, 15). Statens industriverk har nyligen av regeringen fått i
uppdrag att utreda frågan om uppköp av familjeägda små och medelstora
industriföretag (se NU 1985/86:15 s. 7 f.). I konkurrenslagen (1982:729)
finns bestämmelser om kontroll av företagsförvärv (fusionskontroll).

Liksom motionärerna konstaterar näringsutskottet att det finns en påtaglig
tendens till att mindre företag går upp i stora företagsenheter och till att

LU 1985/86: 34

Bilaga 4

125

multinationella företag får en framträdande position på olika delmarknader.
Samtidigt pågår fortlöpande en nybildning av små företag, vilkas utveckling
och fortbestånd på olika sätt främjas av statsmakterna. En tendens
som motionärerna inte uttryckligen berör är att stora företag koncentrerar
sin produktion till ett mindre antal tillverkningsställen. Detta är inte minst
fallet inom jordbrukets föreningsrörelse. Näringsutskottet finner det osannolikt
att motionärerna vill rekommendera åtgärder från statens sida mot
strukturrationaliseringen inom denna del av näringslivet.

Att näringslivet till stor del utgörs av små och medelstora företag är angeläget
i många hänseenden. Det bidrar till mångfald och förnyelse inom
industri, handel och tjänsteproduktion, och det är av central betydelse från
regionalpolitisk synpunkt. Säkerligen kan en sådan decentraliserad produktion
som motionärerna pläderar för också i många fall medföra särskilda
fördelar för konsumenterna. Möjligheterna till insyn i och påverkan på
produktionen kan emellertid ibland vara större när tillverkaren är ett storföretag,
som måste hantera ett stort antal kundkontakter och som bevakas
av massmedierna, än när det är fråga om ett litet, utanför lokaliseringsorten
kanske relativt okänt företag. Produktion eller distribution i stor skala kan
också medföra lägre kostnader och andra fördelar för konsumenterna.
Sammanfattningsvis finner näringsutskottet att de beskrivna tendenserna
bör bedömas på ett väsentligt mera nyanserat sätt än vad som är fallet i
motionen.

Under alla omständigheter gäller, menar näringsutskottet, att ett sådant
allmänt uttalande av riksdagen som det motionärerna förordar inte kan få
någon påtaglig styrande effekt på den konsumentpolitiska verksamhet som
propositionen avser. Frågan om i vilken mån och hur lokal produktion och
decentralisering av produktionsresurserna skall främjas bör lämpligen prövas
i andra sammanhang, t. ex. närings- och regionalpolitiska. Näringsutskottet
avstyrker sålunda det berörda motionsyrkandet.

Stockholm den 24 april 1986

På näringsutskottets vägnar

Nils Erik Wååg

Närvarande: Nils Erik Wååg (s), Christer Eirefelt (fp), Rune Jonsson (s),
Sten Svensson (m). Birgitta Johansson (s), Åke Wictorsson (s), Per Westerberg
(m), Bo Finnkvist (s), Ivar Franzén (c), Gudrun Norberg (fp), Lars
Ahlström (m), Mats Lindberg (s), Elving Andersson (c), Göran Magnusson
(s) och Paul Lestander (vpk).

LU 1985/86:34

Bilaga 4

126

Avvikande meningar

1. Marknadsekonomi och konkurrenspolitik

Christer Eirefelt (fp), Sten Svensson (m), Per Westerberg (m), Ivar Franzén
(c). Gudrun Norberg (fp). Lars Ahlström (m) och Elving Andersson (c)
anser att den del av yttrandet — under rubriken Marknadsekonomi och
konkurrenspolitik — som börjar med "Näringsutskottet anser" och slutar
med "helt övertygande" bort ha följande lydelse:

Näringsutskottet uppskattar att regeringen i propositionen ansluter sig till
marknadsekonomins principer. Detta sker emellertid med oroväckande
stark betoning av brister i det marknadsekonomiska systemet vilka skulle
legitimera olika slags ingrepp från statens sida. I praktiken har det också
visat sig att regeringen är beredd till allehanda ingrepp som är oförenliga
med ett mer konsekvent marknadsekonomiskt synsätt. Ett aktuellt exempel
på detta är de nya element av etableringskontroll som regeringen nyligen
har föreslagit (prop. 1985/86:126). Utskottet återkommer i det följande till
ett par förslag i den nu föreliggande propositionen vilka likaledes representerar
avvikelser från den marknadsekonomiska linjen. De riktlinjer för
konsumentpolitiken som riksdagen fastställer bör enligt näringsutskottets
mening annorledes än propositionen innefatta en klar anvisning om att en
aktivt konkurrensbefrämjande verksamhet, med konkurrenslagen som
främsta instrument, skall vara basen för denna politik.

2. Viss utredningsverksamhet vid statens pris- och
kartellnämnd

Christer Eirefelt (fp), Sten Svensson (m). Per Westerberg (m). Gudrun Norberg
(fp) och Lars Ahlström (m) anser att den del av yttrandet — under
rubriken Marknadsekonomi och konkurrenspolitik — som börjar med
"Några ytterligare" och slutar med ”har berörts" bort ha följande lydelse:

Näringsutskottet kommer inom kort att yttra sig över regeringens förslag i
budgetpropositionen rörande anslag till SPK (NU 1985/86:26). Utskottet
vill nu betona att den arbetsuppgift som här har berörts inte får tas till intäkt
för krav på att SPK skall erhålla ytterligare anslagsmedel. Fastmer bör den
tilltänkta aktiviteten kunna rymmas inom ramen för ett lägre anslag än det
som har anvisats till SPK för innevarande budgetår.

3. Rådet för frågor om handel och distribution

Christer Eirefelt (fp), Sten Svensson (m). Per Westerberg (m). Gudrun Norberg
(fp) och Lars Ahlström (m) anser att den del av yttrandet — under
rubriken Varu- och serviceförsörjningens strukturutveckling — som börjar
med "Näringsutskottet vill" och slutar med "förbättra denna” bort ha följande
lydelse:

LU 1985/86: 34

Bilaga 4

De kontakter mellan staten och näringslivet som är önskvärda när det gäller
varu- och serviceförsörjningen får inte i onödan formaliseras på ett kost -

127

nadskrävande sätt. Från moderata samlingspartiets och folkpartiets sida
har i år som tidigare riktats kritik mot regeringens användning av olika råd
och delegationer för dess kontakter med näringslivet (NU 1985/86:14
res. 1). Riksdagen har uppmanats att uttala sig för en successiv avveckling
av sådana organ och att reducera det anslag varmed deras verksamhet finansieras.
Detta gäller inte minst det ganska nyinrättade rådet för frågor om
handel och distribution. Sedan riksdagen i dagarna har sagt nej till de båda
partiernas generella krav beträffande de nämnda råden vill näringsutskottet
inom ramen för detta ärende föreslå en framställning till regeringen om
att det nu aktuella rådet skall avskaffas.

4. Varuförsörjningsplaner m. m.

Christer Eirefelt (fp), Sten Svensson (m), Per Westerberg (m), Gudrun Norberg
(fp) och Lars Ahlström (m) anser att den del av yttrandet — under
rubriken Varu- och serviceförsörjningens strukturutveckling — som börjar
med ”Vad gäller" och slutar med “inte ställas” bort ha följande lydelse:

Vad gäller åtgärder på det lokala planet för att påverka varu- och serviceförsörjningens
strukturutveckling vill näringsutskottet hänvisa till vad som
från moderata samlingspartiets och folkpartiets sida har anförts i näringsutskottets
yttrande NU 1985/86:3 y till bostadsutskottet över bl. a. proposition
1985/86:1 med förslag till ny plan- och bygglag. Vad som i propositionen
uttalades om möjligheter att genom planbestämmelser m. m. hindra
olika etableringar, särskilt inom handeln med livsmedel, öppnade på ett
olyckligt sätt vägen för en ökad reglering. Tillkomsten av nya konkurrenskraftiga
butiksformer har, underströks det i polemik mot propositionen,
stor betydelse för att öka produktiviteten inom handeln. Försöken att bromsa
detaljhandelns utveckling genom regleringar gynnade varken branschens
eller konsumenternas intressen. Detaljplaner borde alltså inte kunna
användas för att styra utvecklingen inom handeln. I konsekvens med det
sagda avvisades också förslaget i den då aktuella motionen (s) att det skulle
vara en obligatorisk uppgift för kommunerna att upprätta varuförsörjningsplaner
inom ramen för en total serviceplanering.

5. Stöd till kommersiell service i glesbygd

Christer Eirefelt (fp), Ivar Franzén (c), Gudrun Norberg (fp), Elving Andersson
(c) och Paul Lestander (vpk) anser att den del av yttrandet — under
rubriken Stöd till kommersiell service i glesbygd — som börjar med "Mot
här” och slutar med "berörda delar” bort ha följande lydelse:

Mot bakgrund av den ringa förståelse för betydelsen av stödet till kommersiell
service i glesbygd som konsumentpolitiska kommitténs förslag vittnar
om finns det fullt fog för ett uttalande av riksdagen om att detta stöd måste
bevaras också på längre sikt. Näringsutskottet föreslår att riksdagen med
anledning av de berörda yrkandena i motionerna 1985/86:404 (c) och
1985/86:405 (fp) riktar en sådan meningsyttring till regeringen.

LU 1985/86:34

Bilaga 4

128

LU 1985/86: 34

Bilaga 4

Det finns enligt näringsutskottets mening inte skäl för riksdagen att göra
något uttalande om stödet till kommersiell service i glesbygd på grundval av
motionerna 1985/86:404 (c) och 1985/86:405 (fp). Däremot bör i detta sammanhang
erinras om de synpunkter på glesbygdsstödet som framförs i arbetsmarknadsutskottets
betänkande AU 1985/86:13. Enhälligt uttalar arbetsmarknadsutskottet
att de insatser som görs inom ramen för glesbygdsstödet
kontinuerligt bör följas upp. Detta gäller, vill näringsutskottet tillägga,
inte minst den del av glesbygdsstödet som avser kommersiell service.

7. Brukaraspekter på produktutformningen

Christer Eirefelt (fp), Sten Svensson (m), Per Westerberg (m), Gudrun Norberg
(fp) och Lars Ahlström (m) anser att den del av yttrandet — under
rubriken Brukaraspekter på produktutformningen — som börjar med "Anpassningen
av” och slutar med "motion 1985/86:402 (m)" bort ha följande
lydelse:

Näringsutskottet finner motionärernas kritik välbefogad. Vad regeringen
föreslår är i själva verket ett markant avsteg från marknadsekonomins principer.
Konsumenternas behov och önskemål skall enligt propositionen
komma till uttryck genom ställningstaganden av en myndighet, vilken måste
skapa underlag för dessa genom en omfattande av staten finansierad
verksamhet. Statsinflytande och byråkratisering i stället för marknadsorientering
är regeringens recept för samspelet mellan företagen och konsumenterna.
Den satsning på ökade resurser för konsumentverket i detta syfte
som regeringen föreslår är desto mer anmärkningsvärd som den skulle åtföljas
av en partiell nedrustning av allmänna reklamationsnämnden, ett
värdefullt konsumentpolitiskt organ som näringslivet på goda grunder slår
vakt om. Näringsutskottet tar alltså avstånd från vad regeringen i det nu
aktuella avsnittet av propositionen har anfört bl. a. om konsumentverkets
verksamhet och ansluter sig till vad som anförs i motsvarande del av motion
1985/86:402 (m).

8. Sammanslagning av statens pris- och kartellnämnd och
konsumentverket

Sten Svensson, Per Westerberg och Lars Ahlström (alla m) anser att den del
av yttrandet — under rubriken Sammanslagning av statens pris- och kartellnämnd
och konsumentverket — som börjar med "Innebörden av” och slutar
med "och konsumentverket” bort ha följande lydelse:

6. Stöd till kommersiell service i glesbygd

Sten Svensson, Per Westerberg och Lars Ahlström (alla m) anser att den del
av yttrandet — under rubriken Stöd till kommersiell service i glesbygd —
som börjar med "Mot här” och slutar med "berörda delar" bort ha följande
lydelse:

Näringsutskottet finner förslaget i motion 1985/86:402 (m) om en sammanslagning
av SPK och konsumentverket välmotiverat. De invändningar som
har framförts mot tidigare motionsyrkanden med samma syfte saknar

129

tyngd. En konsumentpolitik inriktad på att fungera som ett medel att stärka
marknadsekonomin och stimulera en fri konkurrens skulle på ett naturligt
sätt bäras upp av ett sammanhållet organ för pris-, konkurrens- och konsumentfrågor.
Vid den aviserade översynen av SPK:s organisation bör uppmärksamheten
i första hand inriktas på en förändring enligt motionärernas
förslag.

9. Decentraliserad produktion

Christer Eirefelt (fp). Sten Svensson (m). Per Westerberg (m), Gudrun Norberg
(fp) och Lars Ahlström (m) anser att den del av yttrandet — under
rubriken Decentraliserad produktion — som börjar med ”Liksom motionärerna"
och slutar med "berörda motionsyrkandet” bort ha följande lydelse:

Det är, vill näringsutskottet framhålla, ett väsentligt konsumentintresse att
det skapas goda förutsättningar för redan etablerade mindre företag och att
nyföretagande stimuleras. För effektiv konkurrens krävs många fristående
företag med olika storlek och ägarformer. Moderata samlingspartiet och
folkpartiet har i olika sammanhang redovisat förslag som innebär generellt
förbättrade villkor för näringslivet, inte minst för de mindre och medelstora
företagen. Enligt utskottets uppfattning utgör en näringspolitik baserad på
sådana åtgärder den bästa grunden för att motverka en för konsumenterna
skadlig koncentration i näringslivet och för att främja konkurrens och
mångfald.

10. Decentraliserad produktion

Ivar Franzén (c) och Elving Andersson (c) anser att den del av yttrandet —
under rubriken Decentraliserad produktion — som börjar med "Liksom
motionärerna” och slutar med "berörda motionsyrkandet" bort ha följande
lydelse:

Näringsutskottet instämmer till fullo med motionärerna. Den påtagliga
koncentration till färre och större enheter som kännetecknar industrin och
även handeln är ett hot mot väsentliga konsumentintressen. Möjligheterna
till insyn i och påverkan på företagens verksamhet minskas. Förlängda
transportvägar medför ökade kostnader för konsumenterna. Kommuner
och orter som drabbas av företagssammanslagningar och företagsnedläggelser
får svårt att ge sina invånare god service. Mångå skäl talar alltså för
att stimulans till lokal produktion och till decentralisering av produktionsresurserna
bör anges som en av de styrande principerna för konsumentpolitiken.
Riksdagen bör med anledning av motion 1985/86:404 (c) göra ett
uttalande till regeringen av denna innebörd.

LU 1985/86:34

Bilaga 4

130

Kommuner utan kommunal konsumentvägledning
(Fallande storleksordning)

LU 1985/86: 34

Bilaga 5

Län	Kommun	Invånare	Anmärkning
R	Falköping	31565	Start -86
P	Lerum	30898	Utreds
AB	Österåker	25810	Utreds
N	Laholm	21404	Start -86
AB	Vallentuna	19189
F	Eksjö	18054
AB	Ekerö	16375
K	Sölvesborg	15560	Utreds
C	Håbo	13 780	Utreds
S	Hammarö	12535	Utreds
D	Tjörn	12425	Utreds
E	Söderköping	12175	Start -86
W	Malung	11796	Utreds
w	Säter	11 140
w	Rättvik	11 115	Start -86
N	Hylte	10921	Utreds
s	Grums	10420	Utreds
E	Kinda	10230	Utreds
S	Åijäng	9866	Utreds
z	Åre	9603
p	Vårgårda	9459	Utreds
L	Örkelljunga	9303	Utreds
Z	Bräcke	8944
R	Habo	8666	Utreds
W	Älvdalen	8289	Utreds
AC	Stomman	8265
W	Vansbro	8 246	Utreds
R	Karlsborg	8087
AC	Nordmaling	7952
H	Torsås	7921
AC	Robertsfors	7778	Utreds
W	Orsa	7379	Utreds
BD	Jokkmokk	6941
R	Mullsjö	6900	Utreds
AC	Vindeln	6758	Utreds
AB	Vaxholm	6263	Utreds
E	Boxholm	5692
AC	Åsele	4442	Utreds
AC	Sorsele	3775

131

Innehållsförteckning

LU 1985/86:34

Sammanfattning 1

Propositionerna 1

Motionsyrkanden 2

Motioner väckta med anledning av proposition 121 2

Motioner väckta under allmänna motionstiden 4

Yttranden från andra utskott 6

Utskottet 6

Inledning 6

Propositionernas huvudsakliga innehåll 8

Proposition 100 8

Proposition 121 8

Allmänna synpunkter 9

Marknadsekonomi och konkurrenspolitik m. m 11

Konsumenterna och den offentliga sektorn 14

Konsumentinflytande 17

Företagens ansvar och egenåtgärder 24

Utbildning 27

Konsumentutbildning i grundskolan 28

Konsumentutbildning i gymnasieskolan 29

Utbildning och fortbildning av lärare m. fl, 31

Produktion av läromedel 32

Allmän konsumentinformation , 33

Företagens informationsansvar 35

Prismärkning på varor , 35

Livsstilsreklam , 39

Könsdiskriminerande reklam 41

Vissa särskilda frågor om marknadsföring 43

Information på produkterna m. m 45

Utredningar om hushållens förhållanden 51

Varu- och serviceförsörjningens strukturutveckling på det lokala

planet 51

Stöd till kommersiell service i glesbygd 54

Brukaraspekter på produktutformningen 55

Forskning 57

Lokal konsumentpolitisk verksamhet 58

Allmänt 58

Arbetsområden m. m 62

Organisatoriska frågor m. m 67

Konsumentverket 67

Allmänna reklamationsnämnden 69

Finansierings- och anslagsfrågor 72

Övriga frågor 76

Utskottets hemställan 81

Reservationer 85

1. Allmänna synpunkter (m) 85

2. Marknadsekonomi och konkurrenspolitik (m) 85

3. Marknadsekonomi och konkurrenspolitik (fp) 86

4. Marknadsekonomi och konkurrenspolitik (c) 88

5. Decentraliserad produktion (c) 89

6. Decentraliserad produktion (m, fp) 89

7. Konsumenterna och den offentliga sektorn (m, fp, c) 90

8. Regleringar inom den offentliga sektorn (m, fp, c) 91 132

9. Konsumentråd med forum för folkrörelser (m, fp, c) 91 LU 1985/86:34

10. Frivillig konsumentverksamhet (fp) 91

11. Stöd till frivillig konsumentverksamhet (m) 92

12. Stöd till hushållningssällskapens hemkonsulentverksamhet (c) 92

13. Undervisning i konsumentfrågor i gymnasieskolan (c) 93

14. Förlängning av konsumtionslinjen (fp, c) 94

15. Ökat ekonomiskt stöd till studieförbundens utbildning av förtroendevalda
(m, fp, c) 94

16. Produktion av läromedel (m) 95

17. Konsumentverkets varuprovningsverksamhet (m) 95

18. Livsstilsreklam (m, fp, c) 96

19. Medel till utredning om könsdiskriminerande reklam (m) 96

20. Forskning vid universitet och högskolor (m) 97

21. Rådet för frågor om handel och distribution (m, fp) 97

22. Varuförsörjningsplaner m. m. (m, fp) 98

23. Stöd till kommersiell service i glesbygd (fp, c) 98

24. Brukaraspekter på produktutformningen (m, fp) 99

25. Rådgivning till enskilda konsumenter (m) 100

26. Sammanslagning av statens pris- och kartellnämnd med konsumentverket
(m) 100

27. Partssammansatt råd knutet till allmänna reklamationsnämnden

(m, fp, c) 100

28. Anslag till allmänna reklamationsnämnden (m, fp, c) 101

29. Anslag till konsumentverket (fp, c) 102

30. Anslag till konsumentverket (m) 103

Särskilda yttranden 103

1. Undervisning i konsumentfrågor i grundskolan (fp) 103

2. Bredare produktinformation (c) 104

3. Utbyggnad av den lokala konsumentverksamheten 104

4. Synpunkter på utskottets yttrande (m) 104

Bilagor 105

Bilaga 1 Konstitutionsutskottets yttrande 105

Bilaga 2 Skatteutskottets yttrande 108

Bilaga 3 Utbildningsutskottets yttrande 110

Bilaga 4 Näringsutskottets yttrande 117

Bilaga 5 Förteckning över kommuner utan kommunal konsumentvägledning
131

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1986

133