om huvudförhandling i brottmål efter rättspsykiatrisk undersökning (Betänkande 1987/88:JuU3 Justitieutskottet)

Justitieutskottets betänkande
1987/88:3

om huvudförhandling i brottmål efter
rättspsykiatrisk undersökning

JuU

1987/88:3

Sammanfattning

I betänkandet behandlar utskottet en motion som gäller handläggningen i
domstol av mål där det har förordnats om rättspsykiatrisk undersökning. I
motionen föreslås vissa ändringar i den nuvarande ordningen. Motionen
har remissbehandlats.

Utskottet avstyrker bifall till motionen med hänvisning huvudsakligen
till vad remissinstanserna anfört om att gällande ordning är tillfredsställande.

Motionen

I motion 1986/87:Ju708 av Allan Ekström (m) hemställs att riksdagen hos
regeringen begär förslag till sådan ändring i rättegångsbalken som föreslås i
motionen.

De föreslagna ändringarna gäller frågor om handläggningen och avgörandet
av brottmål när den tilltalade har genomgått rättspsykiatrisk undersökning.

Bakgrund

Allmänt

En av huvudprinciperna bakom förfarandet enligt rättegångsbalken (RB)
är att huvudförhandlingen, där underlaget för rättens kommande avgörande
läggs fram, skall hållas på ett så koncentrerat sätt som möjligt. Möjligheterna
att göra uppehåll i en påbörjad huvudförhandling är därför noggrant
reglerade.

För det första kan förhandlingen avbrytas enligt I kap. 9 § RB. Sådant
avbrott, som får göras under i princip högst två arbetsdagar i veckan, syftar
till att rätten och parterna skall hinna sköta andra åligganden under en
långvarig huvudförhandling och till att även i övrigt en alltför pressande
handläggningstakt skall undvikas.

För det andra kan enligt (för brottmålens del) 46 kap. 11 § RB en förhandling
uppskjutas under normalt högst 15 dagar sammanlagt. Vid mycket
långvariga förhandlingar (minst fyra veckor) tillåts dock längre uppskov,

1 Riksdagen 1987/88. 7 sami. Nr 3

om det föreligger synnerliga skäl. Grund för uppskov skall företrädesvis ha JuU 1987/88:3
med målets utredning att göra och i lagtexten nämns särskilt att nya skäl
anförs eller nya bevis kommer fram. Om den tillåtna tiden för avbrott och/
eller uppskov inte överskrids, kan målets handläggning fortgå vid en fortsatt
huvudförhandling medan däremot om tiden överskrids förhandlingen
måste tas om från början vid en ny huvudförhandling (46 kap. 13 § RB).

Skillnaden mellan fortsatt och ny huvudförhandling är således att vad
som förekommit vid föregående sammanträden är processmaterial (dvs.
sådant som får läggas till grund för rättens avgörande) vid en fortsatt men
inte vid en ny huvudförhandling. Vid en ny huvudförhandling skall målet
på nytt företas till fullständig handläggning; sakframställningar och pläderingar
får upprepas och tidigare förebringad bevisning tas upp ånyo. Ny
bevisupptagning behöver emellertid äga rum endast om det bedöms vara av
betydelse i målet. Om bevis inte upptas på nytt, skall beviset förebringas
genom att protokollet från den tidigare förhandlingen uppläses. Beträffande
vittnesmål förekommer i den situationen att i stället en bandupptagning
från vittnesförhöret spelas upp.

När rätten beslutar om uppskov med en förhandling anges regelmässigt
vid vilken tidpunkt handläggningen skall återupptas. Ibland är det emellertid
svårt att avgöra när detta kan ske. I sådana fall bör rätten vilandeförklara
målet, vilket innebär att förfarandet avstannar utan att någon bestämd dag
fastställs för dess fortsättande (32 kap. 5 § RB).

Vilandeförklaring förekommer framför allt under ett måls beredande.

Då så undantagsvis sker först under en huvudförhandling måste denna i
regel fullföljas genom en ny huvudförhandling. Ett viktigt exempel härpå är
det fallet att den tilltalade i ett brottmål skall undergå rättspsykiatrisk undersökning.

Här skall nämnas att riksdagen tidigare i år beslutat om ett flertal ändringar
i RB och andra lagar som styr förfarandet vid domstolarna (prop.

1986/87:89, JuU 31, rskr. 278). Vissa ändringar har därvid gjorts i 46 kap.

11 § RB. Dessa ändringar innebär vidgade möjligheter att låta en huvudförhandling
fortsätta efter uppehåll. Sålunda slopas det nuvarande kravet på
minst fyra veckors förhandlingstid för att få fortsätta en huvudförhandling i
fall där fristen på 15 dagar har överskridits. Liksom för närvarande skall det
emellertid krävas synnerliga skäl för att fortsatt huvudförhandling skall få
hållas efter ett längre uppskov än 15 dagar (prop. 1986/87:89 s. 223 f och
236). De nya reglerna träder i kraft den 1 januari 1988.

Mellandom

Vad gäller tvistemål finns regler om s. k. mellandom '\ 17 kap. 5 § RB. Genom
mellandom kan rätten under vissa förutsättningar döma endast i en del av
målet medan avgörandet av övriga frågor får anstå. För brottmålens del
förekommer däremot inte mellandom. Det är således inte tillåtet att först
döma i skuldfrågan för att därefter — om den tilltalade befinns skyldig —
avgöra frågan om påföljd.

Rättspsykiatrisk undersökning

JuU 1987/88:3

Enligt 33 kap. 2 § brottsbalken (BrB) är vissa brottspåföljder uteslutna om
brottet har begåtts under inflytande av sinnessjukdom, sinnesslöhet eller
annan själslig abnormitet av så djupgående natur att den måste jämställas
med sinnessjukdom. En av de påföljder som kan komma i fråga i dessa fall
är enligt 31 kap. 3 § BrB överlämnande till sluten psykiatrisk vård enligt
lagen (1966:293) om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall. En
förutsättning för överlämnande till sluten psykiatrisk vård är att viss föreskriven
medicinsk utredning har ägt rum och att det av denna framgår att
den tilltalade kan beredas vård.

Bestämmelser angående rättspsykiatrisk undersökning finns i lagen
(1966:301) om rättspsykiatrisk undersökning i brottmål och kungörelsen
(1966:613) angående tillämpningen av lagen. Enligt 1 § i lagen äger rätten i
brottmål besluta att sådan undersökning skall företas. Syftet behöver inte
vara att utröna om överlämnande till sluten psykiatrisk vård eller annan
vård bör ske utan en rättspsykiatrisk undersökning kan vara av värde över
huvud taget vid prövningen av brottspåföljd och även i annat hänseende,
t. ex. för bedömningen av uppsåtsfrågan.

Enligt 2 § lagen om rättspsykiatrisk undersökning är det en förutsättning
för beslut om sådan undersökning att den tilltalade antingen har erkänt
gärningen eller övertygande bevisning förebragts att han begått den.

Rättspsykiatrisk undersökning utförs av läkare vid rättspsykiatrisk klinik
eller station eller av annan läkare som socialstyrelsen utser. Enligt 4 § lagen
om rättspsykiatrisk undersökning skall undersökningen utföras med största
möjliga skyndsamhet. Skriftligt utlåtande över undersökningen skall avges
till rätten inom sex veckor från det beslutet om undersökningen kom in till
den klinik eller station till vilken undersökningen hör. Socialstyrelsen får
medge anstånd i särskilt fall. I 5 § tillämpningskungörelsen anges under
vilka förutsättningar anstånd får medges.

I praktiken har det visat sig att den föreskrivna sexveckorsfristen inte har
kunnat efterlevas, främst på grund av långa väntetider för rättspsykiatriska
undersökningar. Detta rr)issförhållande har bestått sedan länge och varit
föremål för uttalanden av justitieombudsmannen (senast i juni 1986) och av
riksdagen (JuU 1986/87:1 y, SoU 1986/87:15, rskr. 109 och SoU 1986/

87:16, rskr. 137). Allvarlig kritik har därvid riktats mot rådande förhållanden
och från riksdagens sida har omedelbara åtgärder krävts för att avhjälpa
dessa.

Sociatberedningen avlämnade år 1984 betänkandet (SOU 1984:64) Psykiatrin,
tvånget och rättssäkerheten. Betänkandet innehåller förslag om
bl. a. ändrade påföljdsregler för psykiskt störda lagöverträdare och förslag
till en lag om rättspsykiatrisk vård och en ny lag om rättspsykiatrisk undersökning.
Betänkandet har remissbehandlats och bereds för närvarande i
regeringskansliet.

Rättens beslut

Som är nämnt tidigare är det rätten som beslutar om rättspsykiatrisk undersökning.
Har den tilltalade förnekat gärningen får rätten som regel förord- 3

I* Riksdagen 1987/88. 7 sami Nr 3

na om sådan undersökning först sedan det har hållits huvudförhandling i JuU 1987/88:3
skuldfrågan och rätten funnit övertygande bevisning föreligga att den tilltalade
begått gärningen. Blir detta fallet vilandeförklaras målet och förordnas
om rättspsykiatrisk undersökning.

Det finns inte någon särskild bestämmelse som ger rätt att överklaga ett
beslut om rättspsykiatrisk undersökning. Enligt 49 kap. 6 § RB får emellertid
part föra talan mot ett beslut som innebär att hans mål onödigt uppehålls.
Denna rätt att överklaga ett beslut är inte inskränkt till viss tid.

Då den rättspsykiatriska undersökningen har avslutats och utlåtandet
häröver inkommit till domstolen återupptas målets handläggning vid en ny
huvudförhandling. Vid denna skall rätten inte bara avgöra påföljdsfrågan
utan även fatta definitivt beslut i skuldfrågan. Som framgått av den tidigare
redogörelsen kan rätten enligt 46 kap. 13 § RB underlåta att vid en ny huvudförhandling
på nytt uppta bevisningen i t. ex. skuldfrågan. Denna bestämmelse
har ansetts ge möjlighet för rätten att — då ny huvudförhandling
äger rum efter det att rättspsykiatrisk undersökning genomförts — underlåta
att åter uppta förut upptagen bevisning (se t. ex. Ekelöf, Rättegång V, 5
uppl., s. 163 f och Berg m. fl., Kommentar till brottsbalken III, 3 uppl.,
s. 235; se också JO 1986/87 s. 66-69).

I sammanhanget kan nämnas att frågan om tidigare upptagen bevisning
skall upptas på nytt vid ny huvudförhandling berördes i förarbetena till
lagen om rättspsykiatrisk undersökning i brottmål. Sålunda ifrågasattes
(prop. 1966:60 s. 19) om det i RB borde införas en bestämmelse som motsvarade
41 a § i den då gällande sinnessjuklagen (1929:321). Enligt denna bestämmelse
behövde bevisningen inte upptas på nytt vid den nya huvudförhandlingen
såvida inte särskilda skäl förelåg. Med hänvisning till bestämmelsen
i 46 kap. 13 § RB och den dittillsvarande tillämpningen av den
bestämmelsen ansågs det inte vara nödvändigt med någon ny bestämmelse
motsvarande 41 a § sinnessjuklagen. Det framhölls särskilt att därmed inte
åsyftades någon ändring i domstolarnas praxis i fråga om bevisupptagning
vid ny huvudförhandling i mål där rättspsykiatrisk undersökning företagits.

Motionsmotivering

Enligt motionären framstår kravet på att rättegången skall tas om från början
inte som meningsfullt med hänsyn till att domstolen redan funnit den
tilltalade skyldig till brottet. Nuvarande ordning med dubbla rättegångar
bör därför omprövas. Motionären föreslår följande.

Den första huvudförhandlingen bör avslutas med en sakerförklaring och
beslut om att påföljdsfrågan skall avgöras först sedan rättspsykiatrisk undersökning
utförts. Beslutet i skuldfrågan (sakerförklaringen) skall kunna
överklagas till hovrätten på vanligt sätt. Sedan utlåtandet över den rättspsykiatriska
undersökningen kommit domstolen till handa avkunnar domstolen
dom. Domstolen skall då om möjligt ha samma sammansättning som
vid den föregående förhandlingen. En annan möjlighet kan vara att uppskov
som föranleds av rättspsykiatrisk undersökning oavsett uppskovets

längd inte behöver innebära att ny huvudförhandling måste hållas utan att 4

det i sådana fall blir möjligt att hålla fortsatt huvudförhandling.

Remissyttranden

JuU 1987/88:3

Utskottet har inhämtat remissyttranden över motionen från riksåklagaren,
Svea hovrätt, hovrätten för Västra Sverige, hovrätten för Övre Norrland,
Stockholms tingsrätt, Örebro tingsrätt, Malmö tingsrätt och Sveriges advokatsamfund.

Endast en remissinstans har instämt i förslaget att införa en särskild sakerförklaring
(mellandom). Beträffande förslaget att vidga möjligheterna
att hålla fortsatt huvudförhandling är ett par remissinstanser positiva till att
frågan blir föremål för ytterligare utredning medan övriga inte anser att det
finns skäl att i enlighet med motionsförslaget utvidga dessa möjligheter. Så
gott som samtliga remissinstanser har i sina yttranden framhållit vikten av
att tiden för genomförandet av rättspsykiatriska undersökningar förkortas.

Remissyttrandena har fogats som bilaga till betänkandet.

Utskottet

1 detta betänkande behandlar utskottet en motion som gäller handläggningen
i domstol av mål i vilket det efter en huvudförhandling har förordnats att
den tilltalade skall genomgå rättspsykiatrisk undersökning.

En sådan undersökning får — om den tilltalade inte har erkänt — beslutas
endast om domstolen har funnit övertygande bevisning föreligga för den
tilltalades skuld. Detta innebär att tingsrätten kan fatta beslut om rättspsykiatrisk
undersökning först efter det att bevisningen i målet har gåtts igenom
vid en huvudförhandling.

Genomförandet av en rättspsykiatrisk undersökning tar regelmässigt så
lång tid i anspråk att det inte är möjligt för domstolen att — i enlighet med
bestämmelsen härom i 46 kap. 11 § rättegångsbalken (RB) — återuppta
handläggningen av målet vid en fortsatt huvudförhandling. Enligt bestämmelsen
får i princip fortsatt huvudförhandling hållas endast om uppskovet
inte överstiger 15 dagar.

I stället måste domstolen förordna om en ny huvudförhandling. Vid denna
skall enligt huvudregeln i 46 kap. 13 § andra stycket första punkten RB som
regel allt vad som förekommit vid den förra förhandlingen tas om på nytt.
Enligt andra punkten behöver dock bevisningen tas upp endast om det
bedöms vara av betydelse för målet. Bevisningen skall dock också i sådana
fall förebringas. Detta kan ske t. ex. genom att en bandupptagning från det
första rättegångstillfället spelas upp. 1 praktiken använder sig domstolarna
ofta av denna möjlighet.

I den nu aktuella motionen hävdas att det nämnda kravet på att rättegången
i princip skall tas om från början vid den nya förhandlingen inte är
meningsfyllt, eftersom domstolen vid den förra förhandlingen redan funnit
att den tilltalade är skyldig. Denna ordning med ”dubbla rättegångar” bör
enligt motionären omprövas.

I motionen föreslås därför — i första hand — att domstolen vid den första
förhandlingen skall fatta definitivt beslut i skuldfrågan. Detta skall ske
genom ett avgörande som kan överklagas för sig, dvs. genom ett slags mel -

landom. Vid den efterföljande förhandlingen skall sedan återstå för dom- JuU 1987/88:3
stolen att på grundval av bl. a. den rättspsykiatriska undersökningen bestämma
vilken påföljd som den tilltalade bör ådömas. I andra hand föreslår
motionären att uppskov, som föranleds av en rättspsykiatrisk undersökning,
inte regelmässigt skall behöva innebära att en ny huvudförhandling
måste hållas utan att det i ett sådant fall blir möjligt att oavsett uppskovets
längd hålla fortsatt huvudförhandling.

Motionen har remissbehandlats. Förslaget att domstolen genom mellandom
skall definitivt avgöra skuldfrågan vid den första förhandlingen avvisas
av samtliga remissinstanser utom en. Flertalet instanser ställer sig avvisande
också till det i andra hand framförda motionsförslaget. I ett par
remissvar uttalas dock att detta förslag förtjänar att utredas ytterligare.

Utskottet kan för sin del till en början konstatera att utgångspunkten för
motionen inte synes vara korrekt. Av bl. a. remissvaren framgår nämligen
att domstolarnas tillämpning är sådan att man inte med fog kan säga att den
innebär ett system med ”dubbla rättegångar”, där den senare rättegången
skulle vara i huvudsak överflödig. Enligt remissinstanserna är det så att
domstolarna som regel inte tar om förhandlingen på nytt. Med stöd av den
nämnda undantagsbestämmelsen avstår domstolen oftast från t. ex. förnyade
vittnesförhör. I stället föredras utskrifter av bandupptagningar från förhör
som ägt rum vid det första förhandlingstillfället. I något av remissyttrandena
omnämns för övrigt att det inte sällan anses vara tillräckligt att vid
den senare förhandlingen redovisa endast en sammanfattning av den vid
den första förhandlingen upptagna bevisningen, men att detta i så fall förutsätter
att parterna inte har något att invända mot ett sådant förfarande.

Vad sedan gäller det första motionsförslaget att skuldfrågan skall kunna
avgöras genom mellandom vill utskottet hänvisa till att en så gott som enig
remissopinion har avvisat detta förslag, och utskottet kan för sin del i allt
väsentligt instämma i den kritik som därvid framförts mot förslaget. Utskottet
vill framhålla att den föreslagna ordningen framstår som olämplig redan
av den anledningen att den skulle innebära att domstolen vid den andra
förhandlingen skulle vara förhindrad att ompröva det tidigare avgörandet i
skuldfrågan även om nya omständigheter framkommit som gör att domstolen
har anledning anta att den tilltalade är oskyldig. Också omständigheter
som är av betydelse för uppsåtsfrågan eller för brottsrubriceringen kan för
övrigt framkomma som ett resultat av den genomförda rättspsykiatriska
undersökningen.

Som framgått av remissvaren kan även annan kritik riktas mot förslaget.

Den splittring av processen som förslaget innebär skulle t. ex. kunna medföra
ett ökat antal överklaganden och därmed ge negativa effekter från
processekonomiska utgångspunkter.

Utskottet kan således inte ställa sig bakom motionens förslag om införande
av en möjlighet till mellandom.

Beträffande det i motionen i andra hand framförda förslaget gör utskottet
samma bedömning som flertalet av remissinstanserna. Domstolarnas
tillämpning av bestämmelserna om när bevisningen behöver tas upp på nytt
vid den nya förhandlingen synes sålunda — i linje med de tidigare redovisade
uttalandena i 1966 års lagstiftningsärende — ha utvecklats på ett ända- 6

målsenligt sätt. Denna utveckling har enligt utskottets mening lett till en i
stort sett väl fungerande ordning med ett regelsystem som gör det möjligt
för domstolarna att i nu aktuella situationer anpassa den fortsatta handläggningen
efter omständigheterna i det enskilda fallet. Genom de nyligen
beslutade ändringarna i tingsrättsförfarandet — som träder i kraft den 1
januari 1988 — har för övrigt vissa bestämmelser i RB anpassats till den
utveckling som skett i praxis, bl. a. görs det nu uttryckligen möjligt att vid
den nya förhandlingen förebringa t. ex. tidigare upptagen vittnesbevisning
på annat sätt än genom att föredra bandutskrifter.

Utskottet avstyrker således också det i motionen i andra hand framlagda
förslaget.

I sammanhanget finner utskottet det angeläget att med skärpa framhålla
nödvändigheten av att åtgärder vidtas för att förkorta de långa väntetiderna
för rättspsykiatriska undersökningar. Som riksdagen tidigare framhållit vid
flera tillfällen kan den nuvarande situationen inte accepteras, och som riksdagen
i samband därmed har uttalat måste omedelbara åtgärder vidtas för
att komma till rätta med rådande missförhållanden.

Utskottet hemställer

att riksdagen avslår motion 1986/87 :Ju708.

Stockholm den 27 oktober 1987

På justitieutskottets vägnar

Karin A hr/and

Närvarande: Karin Ahrland (fp), Lars-Erik Lövdén (s), Hans Pettersson i
Helsingborg (s), Björn Körlof (m), Helge Klöver (s), Ulla-Britt Åbark (s),
Hans Göran Franck (s), Arne Svensson (m), Birthe Sörestedt (s), Elving
Andersson (c), Bengt-Ola Ryttar (s), Göran Magnusson (s), Lars Sundin
(fp), Jerry Martinger (m) och Ingbritt Irhammar (c)

JuU 1987/88:3

Remissyttranden över motion 1986/87:Ju708

Riksåklagaren

Om domstol vid huvudförhandling beslutat om rättspsykiatrisk undersökning
kan i regel målet inte återupptas inom den för fortsatt huvudförhandling
stadgade fristen varför ny huvudförhandling måste äga rum.

Det förutsätts visserligen, att domstolen vid den första huvudförhandlingen
funnit övertygande bevisning föreligga att den tilltalade begått den
gärning för vilken han är åtalad, men något avgörande av frågan därom har
icke träffats. Domstolen kan tvärtom finna att den tilltalade bör frikännas
emedan brottsrekvisiten icke är uppfyllda. Det kan nämligen av den medicinska
utredningen framgå, att den tilltalade icke handlat med uppsåt eller,
om det är oaktsamhet som fordras, att gärningen icke kan läggas honom till
last såsom oaktsam.

1 46 kap. 13 § rättegångsbalken finns en generell bestämmelse av innehåll,
att bevis som upptagits vid tidigare handläggning skall tas upp på nytt
vid ny huvudförhandling om sådant upptagande finnes vara av betydelse i
målet och hinder därför ej föreligger. Denna bestämmelse ger vid handen,
att tidigare upptagen bevisning inte alltid behöver upptas vid ny huvudförhandling.
Bestämmelsen har ansetts ge tillräcklig möjlighet att i fall varom
nu är fråga underlåta att återuppta förut upptagen bevisning (prop. 1966:20
s. 19). 1 regel sker ej heller någon förnyad bevisupptagning i dessa fall utan
det anses vanligtvis tillräckligt med föredragning av fonogramutskrifter
eller uppspelning av ljudband. Självfallet kan någon gång undantag vara
påkallat t. ex. om nya omständigheter tillkommit som inverkar på värderingen
av den tidigare förebringade bevisningen.

Som framgår av det ovan sagda torde ett system med en fristående sakerförklaring
enligt den modell motionären förespråkat vara mindre ändamålsenligt
redan av den anledningen att förutsättningarna för sakerförklaringen
i vissa fall kan tänkas bli undanröjda genom resultatet av den rättspsykiatriska
undersökningen. Ej heller synes de olägenheter som kan vara
förknippade med nuvarande ordning vara så uttalade att det finns tillräckliga
skäl att enbart för nu ifrågavarande fall överge de grundläggande principer
om omedelbarhet och koncentration som ligger till grund för den i
rättegångsbalken gjorda gränsdragningen mellan ny och fortsatt huvudförhandling.

På grund av vad jag anfört avstyrker jag bifall till motionen.

Svea hovrätt

Hovrätten delar motionärens uppfattning att nuvarande regler om brottmålsförfarandet
inte är ändamålsenliga för det fall att beslut om sinnesundersökning
av den tilltalade meddelas. Hovrätten tillstyrker därför att frågan
om en ändring av dessa regler undersöks närmare. Hovrätten vill emellertid
understryka att den viktigaste reformen på detta område är att se till
att tiderna för utförandet av de rättspsykiatriska undersökningarna nedbringas.

JuU 1987/88:3

Bilaga

Den förenkling som motionären förespråkar skulle för närvarande beröra
mellan 400 och 500 mål om året (mål där domstolen, nästan alltid en
tingsrätt, förordnat om rättspsykiatrisk undersökning efter en fullständig
huvudförhandling). Ofta tar huvudförhandlingen inte någon längre tid i
anspråk. Men i de fall då huvudförhandlingen pågår i flera dagar, ibland
veckor, medför givetvis den nuvarande ordningen med dess krav på ny
huvudförhandling ofta en onödig omgång. Hovrätten ställer sig trots detta
tveksam till den av motionären förordade ordningen.

Förslaget innebär att domen på sakerförklaring skall kunna överklagas i
vanlig ordning, vilket medför att målet i den delen kan komma att behandlas
medan den rättspsykiatriska undersökningen pågår eller medan frågan
om påföljd behandlas i tingsrätten. Den splittring av processen i hovrätten
som detta medför, i vart fall om den tilltalade är häktad och målet i hovrätten
måste avgöras inom viss tid, är inte invändningsfri. Möjligen kan den
också inverka störande på den rättspsykiatriska undersökningen. Alternativet
— att domen i skuldfrågan får anstå i månader efter huvudförhandlingen
för att meddelas först efter den fortsatta huvudförhandlingen i påföljdsdelen
— strider mot grundläggande principer för processförfarandet. Det
förekommer ibland att den rättspsykiatriska undersökningen är av betydelse
för bedömningen av uppsåtsfrågan och att av detta skäl domstolens ställningstagande
i skuldfrågan bör anstå till dess undersökningsresultatet föreligger.
Även detta förhållande bidrar till tveksamheten om den radikala
lösning motionären föreslår är tillrådlig.

En förenkling som dock borde kunna övervägas vore att utvidga undantagsregeln
i 46 kap. 11 § andra stycket rättegångsbalken, varigenom domstolen
medges att hålla fortsatt huvudförhandling trots att det förekommit
ett avbrott i förhandlingen på mer än 15 dagar. Denna förlängda tidsfrist
kan lämpligen bestämmas med utgångspunkt från den frist om sex veckor
för undersökningens utförande som anges i 4 § lagen (1966:301) om rättspsykiatrisk
undersökning i brottmål. För närvarande överskrids ofta denna
frist. Det är emellertid ett oeftergivligt rättssäkerhetskrav att en ändring
kommer till stånd på denna punkt. Dessa frågor borde lämpligen bedömas i
anslutning till det pågående reformarbetet ifråga om den straffrättsliga bedömningen
av psykiskt störda lagöverträdare. En lagrådsremiss i ämnet har
aviserats till sommaren 1987.

Hovrätten för Västra Sverige

Den aktuella bestämmelsen i rättegångsbalken (46 kap. 13 § andra stycket)
tillämpas enligt hovrättens erfarenhet inte på det sätt som beskrivs i motionen.
Det förhållandet att domstolen vid den nya huvudförhandlingen har
att ta definitiv ställning i skuldfrågan torde som regel inte föranleda att
bevisningen i denna fråga återupptas (jfr JO 1986/87 s. 68). Skäl för återupptagande
torde främst anses föreligga om det har framkommit något som
antas kunna inverka på värderingen av den tidigare upptagna bevisningen.
Denna praxis har utvecklats i överensstämmelse med förarbetena till 1966
års lagändringar. Den synes också ha godtagits av rättegångsutredningen
(SOU 1982:25—26) och i den nu aktuella propositionen 1986/87:89 ”Ett

JuU 1987/88:3

Bilaga

reformerat tingsrättsförfarande”; någon ändring av 46 kap. 13 § andra stycket
rättegångsbalken i nu berörd del föreslås inte.

Föreskriften i andra punkten av andra stycket i nyssnämnda lagrum att
vid en ny huvudförhandling ett tidigare upptaget bevis skall föredras ur
protokoll eller andra handlingar rörande bevisupptagningen tillgodoses i
den praktiska tillämpningen ej sällan genom uppspelning av förhör som
har inspelats på ljudband.

I den nyssnämnda propositionen föreslås bestämmelsen få den lydelsen
att ett bevis som inte tas upp på nytt skall förebringas genom protokoll eller
på annat lämpligt sätt. Som skäl för förslaget i denna del anförs: I förslaget
har denna regel modifierats för att passa till de moderna metoderna för
bevisupptagning och till den praktiska tillämpningen i övrigt såvitt avser
förebringandet av bevis utan förnyat upptagande. Det kan t. ex. inte sällan
vara lämpligt att, i stället för att läsa upp ett protokoll, spela upp en bandupptagning
från ett förhör. Vidare kan det i överrätt ofta räcka med att ett
vid lägre rätt upptaget förhör återges genom uppläsning av det referat från
förhöret som finns i den lägre rättens dom. Även i andra fall kan det räcka
med en mer summarisk återgivning av bevisupptagningen, t. ex. beroende
på att bevisningen förlorat i betydelse. Sådana avsteg från principen om en
fullständig återgivning bör naturligtvis inte göras utan samråd med parterna.
Genom den i detta stycke föreslagna regeln att beviset i de avsedda
fallen skall förebringas genom protokoll eller på annat lämpligt sätt, blir de
nu beskrivna handlingssätten även formellt tillåtna.

Hovrätten instämmer i uttalandet att bestämmelsen genom den föreslagna
ändringen anpassas till den tillämpning som redan förekommer i praktiken.
Om förslaget genomförs blir det även formellt tillåtet att återge bevisningen
i sammandrag. Detta bör dock inte ske om en part har invändningar
mot förfaringssättet eller om rätten har annan sammansättning än vid den
tidigare huvudförhandlingen (jfr JO 1986/87 s. 68 — 69).

Frågan om lämpligheten av att skuldfrågan avgörs genom en sakerförklaring
(mellandom) diskuterades i motiven till de i samband med införandet
av rättegångsbalken aktualiserade ändringarna i sinnessjuklagen (SOU
1944:1 s. 396). En sådan ordning avvisades emellertid med den motiveringen
att rätten därigenom skulle avskäras från möjligheten att beakta material
som har tillkommit efter sakerförklaringen.

Bortsett från att ny bevisning kan tillkomma i skuldfrågan kan mot ett
system med mellandom invändas att det redan genom utredningen om den
tilltalades personliga förhållanden kan framkomma omständigheter som är
av vikt när det gäller att ta ställning till skuldfrågan (jfr JO 1963/64 s. 67).
Den belysning av den tilltalades sinnesbeskaffenhet vid tidpunkten för gärningen
som förekommer vid rättspsykiatrisk undersökning kan därvid vara
av särskild betydelse. Speciellt gäller detta vid bedömningen av det subjektiva
rekvisitet. Vidare bör beaktas att man, när det blir aktuellt att utdöma
ett straff, måste göra en noggrann bedömning av gärningsmannens handlande
före och vid brottet. Det blir därvid ofta nödvändigt att penetrera
bevismaterialet.

Frågan om lämpligheten av att skuldfrågan avgörs genom mellandom
fordrar en ingående belysning. Man måste dock konstatera att en sådan

Juli 1987/88:3

Bilaga

ordning är förenad med ett flertal olägenheter. Några har redan berörts.
Om mellandomen, såsom motionären föreslår, skall kunna överklagas särskilt
måste man också befara att en övergång till mellandom skulle innebära
en ökad belastning på domstolarna (jfr SvJT 1954 s. 65).

Hovrätten anser att bestämmelsen i 46 kap. 13 § andra stycket rättegångsbalken,
tillämpad enligt den lydelse som den nu föreslås få, innefattar sådana
möjligheter att anpassa den nya huvudförhandlingen till vad som i det
enskilda målet framstår som lämpligast att det inte kan antas att en övergång
till en ordning med mellandom är att föredra.

Vid den huvudförhandling som hålls sedan den rättspsykiatriska undersökningen
har skett behöver rättens ledamöter åter sätta sig in i målet för att
kunna ta slutlig ställning till skuldfrågan och bestämma påföljden. Utgångspunkten
bör därvid enligt hovrättens mening vara att det hålls en ny
huvudförhandling. Hovrätten instämmer följaktligen i den grundinställning
som departementschefen ger uttryck för i propositionen 1986/87:89 (s.
223). Handläggningen vid den nya huvudförhandlingen bör emellertid med
beaktande av omständigheterna i målet begränsas så att ett fullständigt
återgivande av bevisning sker endast när detta verkligen är motiverat.

På grund av det anförda avstyrker hovrätten bifall till motionen. Hovrätten
vill i sammanhanget påpeka att en rationell handläggning förutsätter
att de rättspsykiatriska undersökningarna inte drar ut på tiden. Tidsutdräkten
är f. n. ofta alltför stor.

Hovrätten för övre Norrland

Hovrätten delar uppfattningen att kravet på att rättegången skall tas om
från början inte längre framstår som meningsfull. Visserligen är olägenheterna
i den nuvarande ordningen inte så stora som det görs gällande i motionen
eftersom bevisningen i allmänhet inte tas upp på nytt. Protokollsuppläsningen
under den senare huvudförhandlingen framstår emellertid som
tidsödande och belastar domstolarna i onödan. Den nuvarande ordningen
bör därför omprövas.

Förslaget att den första huvudförhandlingen skall avslutas med sakerförklaring
(mellandom) är intressant men inte fritt från invändningar. Det kan
komma fram nya omständigheter som är av betydelse för skuldfrågan. Sålunda
förekommer det att ny bevisning åberopas och att det som har kommit
fram vid den rättspsykiatriska undersökningen föranleder en annan
bedömning av skuldfrågan. Eftersom sakerförklaringen skulle kunna
överklagas särskilt, skulle en sådan ordning knappast heller leda till någon
besparing för rättsväsendet. Dessa svårigheter bör likväl i sin tur inte överdrivas.
Det kan sålunda antas att en sakerförklaring förhållandevis sällan
skulle förändras av slutsatserna i den rättspsykiatriska undersökningen,
och sakerförklaringen skulle dessutom — åtminstone i tingsrätt — kunna få
överklagas endast i samband med domstolens avgörande av målen efter
inkommen undersökning. Emellertid är enligt hovrättens mening frågan
om sakerförklaring i sin helhet av en sådan betydelse att den bör tas upp och
ytterligare undersökas i ett annat och större sammanhang.

JuU 1987/88:3

Bilaga

Hovrätten tillstyrker däremot det i motionen framförda förslaget att den
andra huvudförhandlingen skall genomföras som fortsatt huvudförhandling.
Redan nu gestaltar sig den andra huvudförhandlingen, med hänsyn till
att bevisningen inte behöver tas upp på nytt, som en fortsatt huvudförhandling.
Under förutsättning att rättens ledamöter är desamma som vid den
första huvudförhandlingen ter sig uppläsning av fonogramutskrifterna som
tämligen meningslös. Några betänkligheter med hänsyn till koncentrationsprincipen
finns därför knappast. Hovrätten föreslår därför att rättegångsbalken
ändras så att reglerna om fortsatt huvudförhandling blir tilllämpliga
i mål, i vilka rättspsykiatrisk undersökning har utförts.

Stockholms tingsrätt

Motionen tar sikte på ett vanligt förekommande och ofta diskuterat problem,
nämligen vad Ekström kallar ordningen med dubbla rättegångar i
mål där den tilltalade blir föremål för rättspsykiatrisk undersökning.

Redan inledningsvis finns anledning understryka att möjligheten att finna
en lösning på detta problem försvåras ju längre tid det tar att utföra en
rättspsykiatrisk undersökning. Enligt lag skall en sådan undersökning vara
klar inom sex veckor, men i Stockholmstrakten kan för närvarande undersökningstiden
för häktade personer uppgå till fyra—sex månader. JO har
under de senaste åren vid ett par tillfällen kritiserat de långa vänte- och
undersökningstiderna. I anledning härav har socialstyrelsen i december
1986 förelagt klinikerna att vidta vissa åtgärder för att effektivisera dessa
undersökningar. Något resultat i form av kortare tider har tyvärr ännu inte
kunnat noteras.

Motionen ger det intrycket att mål vid ny huvudförhandling efter rättspsykiatrisk
undersökning i princip måste företas till fullständig handläggning,
att allt måste tas om från början samt att målsägande och vittnen
måste kallas och höras på nytt. Den praxis som utvecklats i förekommande
fall innebär emellertid ett något enklare förfarande än det Ekström beskriver.
Bevisningen i skuldfrågan tas i regel inte upp på nytt. Att detta inte
anses nödvändigt sammanhänger med att omedelbarhetsprincipen tillgodosetts
genom att rätten vid det första huvudförhandlingstillfället bedömt
bevisningen. Man har menat att ett upptagande av bevisningen ännu en
gång under sådana omständigheter inte har någon betydelse i målet (RB
46:13 andra stycket 2 p). Den relevanta bevisningen föredras i stället genom
att utskrifter av förhören uppläses eller genom att banden spelas upp. I
dessa sammanhang betraktas även målsägandeförhöret som bevisning. I
praxis har således skett en förenkling av förfarandet till synes så långt man
kan komma inom ramen för rättegångsbalkens bestämmelser.

Ekström anger som en möjlig väg att den första huvudförhandlingen
avslutas med en sakerförklaring samt att det beslutet skall kunna överklagas
hos hovrätten på vanligt sätt och att tingsrätten, när utlåtandet kommit,
avkunnar dom, om möjligt i samma sammansättning som vid den föregående
förhandlingen. Det framgår inte med säkerhet vad Ekström avser med
beslut i skuldfrågan och i vilken form ett sådant skulle meddelas. I dag
beslutar domstol om rättspsykiatrisk undersökning om den tilltalade befun -

JuU 1987/88:3

Bilaga

nits övertygad om brottet och en sådan undersökning kan antas få betydelse
för bestämmande av brottspåföljd eller i annat hänseende för målets avgörande.
Beslut om rättspsykiatrisk undersökning är ett beslut under rättegång.
Domstolen lämnar inte någon närmare motivering till sin ståndpunkt
i bevisfrågan. Beslutet kan överklagas endast på den grunden att målet
genom undersökningen onödigt uppehälles. Vid en prövning i sådant fall är
hovrättens förfarande skriftligt. Hovrätten har att i princip ingå på en prövning
av tingsrättens ståndpunkt i bevisfrågan. Självfallet torde dock hovrätten
vara försiktig med att upphäva sådana beslut. Det finns här anledning
erinra om att när man i detta sammanhang talar om ”gärningen” så
åsyftas gärningen i vad avser de objektiva rekvisiten (BrB lil 1985 s. 232).
Ekströms förslag synes innefatta ett definitivt ställningstagande till skuldfrågan
inklusive rubricering i form av någon slags mellandom.

Mot en sådan lösning kan anföras bl. a. följande.

1. Om rätten vid det första sammanträdet skall ta definitiv ställning i
skuldfrågan inklusive rubricering kommer detta att kräva utförlig och
ibland tidsödande skrivning, vilket skulle fördröja beslutet om rättspsykiatrisk
undersökning. I mål av aktuellt slag är det ofta fråga om allvarliga
brott, som, om fängelse kan ådömas, leder till långvariga frihetsstraff. Det
kan därför förväntas bli vanligt att rättens ståndpunkt i skuldfrågan kommer
att överklagas, varefter hovrättsprocessen i sin tur tar viss tid med
ytterligare fördröjning av den rättspsykiatriska undersökningen som följd.
Detta framstår som särskilt allvarligt då det ofta handlar om tilltalade som
är häktade. När en tilltalad förnekar brott kan knappast komma ifråga att i
ett sådant läge låta beslut om rättspsykiatrisk undersökning gå i omedelbar
verkställighet.

2. Under den tid det tar att utföra den rättspsykiatriska undersökningen
kan ny bevisning framkomma som part vill åberopa. Om lagakraftvunnet
avgörande i skuldfrågan finns skulle det då inte vara möjligt att åberopa
den inom ramen för den ordinära rättegången. Det skulle med säkerhet
kännas otillfredsställande för rätten att med vetskap härom bestämma påföljd.

3. Det är ofta — inte minst på grund av den långa tid undersökningarna
tar — omöjligt att vid den nya huvudförhandlingen få samma sammansättning
som vid den tidigare. De nya ledamöterna kan då bli tvungna att
bestämma påföljd för ett brott som enligt deras bedömning av bevismaterialet
inte kan anses styrkt, eller som i vart fall är att bedöma på annat sätt än
som kommit till uttryck i det lagakraftvunna avgörandet.

4. Det är inte uteslutet att resultatet av en rättspsykiatrisk undersökning
och vad därvid framkommit kan belysa även skuldfrågan. Inte heller är
ovanligt att innehållet i den rättspsykiatriska undersökningen har betydelse
för rubriceringen av brottet.

Det är främst på grund av vad nu anförts tingsrättens uppfattning att
såväl principiella som praktiska skäl talar mot att skuldfrågan definitivt
avgörs vid den första huvudförhandlingen.

Ekström föreslår som en andra möjlighet att uppskov som föranleds av
rättspsykiatrisk undersökning får ske inom ramen för den pågående huvudförhandlingen
oavsett uppskovets längd.

JuU 1987/88:3

Bilaga

Med den nya utformningen av bestämmelsen om fortsatt huvudförhandling
som träder i kraft den 1 januari 1988 avskaffas anknytningen till huvudförhandlingstidens
längd. Liksom hittills skall det emellertid för att fortsatt
huvudförhandling skall få hållas efter ett längre uppskov än femton dagar
föreligga synnerliga skäl. Av motiven (prop. 1986/87:89 s. 224) framgår att
undantagsregeln skall tillämpas mycket restriktivt och det har uppenbarligen
inte varit lagstiftarens avsikt att den skall komma till användning på så
sätt att mål efter genomförd rättspsykiatrisk undersökning oavsett uppskovstidens
längd skall kunna företas till avgörande vid fortsatt huvudförhandling.

Föreskrifterna om i vad mån bevisning, som tagits upp vid den tidigare
huvudförhandlingen, skall tas upp på nytt har förts över till 35 kap. 13 §. I
första stycket i den bestämmelsen sägs följande: ”Vid huvudförhandlingen
skall de bevis som upptagits utom huvudförhandlingen tas upp på nytt, om
rätten finner det vara av betydelse i målet och det inte föreligger hinder mot
att ta upp beviset.” I tredje stycket samma bestämmelse sägs: ”Om ett bevis
inte tas upp på nytt, skall det förebringas genom protokoll eller på annat
lämpligt sätt.” Liksom enligt rådande praxis bör i förevarande fall bevisningen
ej behöva tas upp på nytt, enär sådant upptagande inte skulle vara
av betydelse i målet. Förebringande av bevisningen vid den nya huvudförhandlingen
kan då ske liksom nu genom protokoll eller andra handlingar
rörande bevisupptagningen. Det kan ibland vara lämpligt att spela upp en
bandupptagning från ett förhör. Enligt tingsrättens mening kan ibland
lämpligen ske så att rättens ordförande gör en skriftlig sammanställning av
utsagorna som tillställs parterna före den nya förhandlingen. Om parterna
godtar den sammanställningen bör en föredragning härav vara tillräcklig.

Tingsrätten anser inte att man för närvarande utan att ge avkall på väsentliga
processrättsliga principer kan komma längre när det gäller att förenkla
förfarandet.

Inom justitiedepartementet pågår en översyn av reglerna om lagöverträdare
och rättspsykiatrisk undersökning. Det synes lämpligt att man i det
sammanhanget tar upp även förevarande problem för att finna en lösning
som står i överensstämmelse med de nya regler som kommer att föreslås på
detta område.

Örebro tingsrätt

Sammanfattning

Tingsrätten instämmer i huvudsak i motionärens uppfattning och anser att
en reform av det slag motionären föreslagit bör genomföras. I första hand
bör det dock ske genom lagändringar som möjliggör för domstolarna att
meddela mellandom i brottmål.

Allmänt

På grund av att rättspsykiatriska undersökningar undantagslöst tar längre
tid än femton dagar att genomföra, blir förfarandet med dubbla rättegångar
regel i de fall sådan undersökning behövs och den tilltalade inte har erkänt

JuLJ 1987/88:3

Bilaga

gärningen. Domstolarna torde ofta eftersträva att rättens sammansättning
vid den andra huvudförhandlingen skall vara såvitt möjligt överensstämmande
med den som funnits vid den första, särskilt med avseende på ordföranden.
Mera sällan lyckas man få full överensstämmelse. Självklart är
detta till nackdel från såväl praktiska synpunkter som med avseende på
rättssäkerheten. Oavsett i vilken mån den nya sammansättningen stämmer
med den tidigare, torde det muntliga bevismaterialet regelmässigt vid det
andra tillfället förebringas genom fonogramutskrifter. Att skriva ut fonogram
anstränger visserligen domstolens resurser hårt, men å andra sidan
slipper förhörspersoner att besväras med att på nytt infinna sig för att berätta
om saker, som de i alla fall minns sämre vid den andra huvudförhandlingen.
Resultatet blir att muntlighets- och omedelbarhetsprinciperna, som
är grundläggande i vår rättsordning, naggas i kanten på ett tämligen ändamålslöst
sätt, dessutom under onödig resursförbrukning.

Örebro tingsrätts ställningstagande

Tingsrätten föreslår följande. Institutet mellandom bör införas även i brottmål
genom tilläggsbestämmelser i 30 kap. rättegångsbalken. Möjligheten
till mellandom bör förbehållas de fall motionären åsyftar. Sådan dom skall
kunna, med fullständiga domskäl, innehålla förordnanden om ansvar samt
om sådant, som är avhängigt ansvars- men inte påföljdsdelen, såsom skadestånd
och särskild rättsverkan. Den slutliga domen skall därför normalt sett
bara behöva innehålla förordnanden om påföljd, rättegångskostnader och
fråga om eventuellt fortsatt frihetsberövande. Om institutet mellandom i
brottmål inte införs, bör, som motionären i första hand tänkt sig, skuldfrågan
avgöras med särskilt, överklagbart, beslut. Alternativet med längre tilllåtet
uppskov i samma huvudförhandling ter sig inte lika tillfredsställande
från rättssäkerhetssynpunkt.

Örebro tingsrätts skäl

Institutet mellandom finns sedan länge, bland annat i tvistemål. Även om
det används jämförelsevis sällan, rör det sig om en etablerad form för att
avgöra en viss fråga, som är prejudiciell i förhållande till det slutliga avgörandet.
I mellandomen redovisas fullständiga domskäl för avgörandet, vilket
skulle göra den väl lämpad som instrument för ett motiverat och överklagbart
avgörande. Till högre instans fullföljd talan mot mellandom bör
givetvis automatiskt handläggas som förtursmål. Genom att mellandomen
innehåller fullständiga domskäl, är den en god grund inte bara för överprövning
i högre instans utan också för domstolens slutliga handläggning
av målet. Det torde då vara av mindre vikt om domstolen har en annan
sammansättning vid den andra huvudförhandlingen. Att en domstol på
grundval av en dom har att bedöma en tidigare sak, som avgjorts med helt
annan sammansättning, är för övrigt intet nytt. Så sker i dag t. ex. i de fall en
skyddstillsyn undanröjs och domstolen har att bedöma straffvärdet av tidigare
brott. Från effektivitets- och rättssäkerhetssynpunkt finner tingsrätten
denna lösning mest lämplig. Det bör anmärkas att den andra huvudför -

JuU 1987/88:3

Bilaga

handlingen med denna lösning blir väsentligt kortare än vad som är fallet i
dag. Det är med tillfredsställelse man ser att den också, vilket motionären
även åsyftat, befriar förhörspersoner från att eventuellt behöva företräda
två gånger i samma instans. En ytterligare fördel vinns, genom att med
ansvarsdelen förbundna frågor rörande exempelvis skadestånd och särskild
rättsverkan, kan avgöras snabbare, eftersom de lämpligen kan slutbehandlas
vid den första huvudförhandlingen.

Avgörande av skuldfrågan genom särskilt, överklagbart beslut skulle ge
de flesta fördelar, som mellandom skulle ge i jämförelse med rådande system.
Beslutet skulle dock inte utgöra samma underlag som en mellandom,
när det gäller rättegång i högre instans eller underinstansens fortsatta handläggning.
Det skulle heller inte utan vidare kunna förenas med slutligt avgörande
av frågor om exempelvis skadestånd och särskild rättsverkan.

Att lösa problemet genom att tillåta längre uppskov än femton dagar i en
och samma huvudförhandling ter sig tveksamt. Rättspsykiatriska undersökningar
tar för närvarande åtminstone ett par månader att utföra. På
denna tid skulle rättens ledamöter hinna glömma detaljer och nyanser, helt
i strid mot de tankar som lett fram till omedelbarhetsprincipen. Efter så lång
tid har också sannolikheten minskat för att det skall gå att få till stånd
samma sammansättning i rätten som tidigare. Om detta till följd av sjukdom
eller eljest visar sig omöjligt, blir domstolen i alla fall tvungen att hålla ny
huvudförhandling.

Malmö tingsrätt

Före år 1967 fanns i 41 a § sinnessjuklagen (1929:321) en särbestämmelse av
innebörd att tidigare upptagen bevisning inte behövde tas upp på nytt efter
det att en sinnesundersökning hade företagits, om inte särskilda skäl förelåg.
Om bevisningen inte togs upp på nytt, skulle den dock enligt rättegångsbalken
(RB) förebringas genom protokoll och andra handlingar rörande
bevisupptagningen (46 kap. 13 § andra stycket sista meningen).

Vissa bestämmelser i sinnessjuklagen ersattes av lagen (1966:301) om
rättspsykiatrisk undersökning i brottmål. Någon bestämmelse som motsvarade
41 a § sinnessjuklagen togs inte upp i den nya lagen. I förarbetena till
lagen (prop. 1966:60 s. 19) anfördes i denna del bl. a. följande: Med den
erfarenhet som numera har vunnits torde det vara uppenbart att särbestämmelsen
i 41 a § tredje stycket sinnessjuklagen inte är nödvändig. Då denna
bestämmelse nu slopas utan att det samtidigt görs någon jämkning i rättegångsbalkens
regler om upptagande av bevisning vid ny huvudförhandling,
är alltså någon ändring inte åsyftad i domstolarnas praxis i fråga om bevisupptagningen
vid ny huvudförhandling i mål där rättspsykiatrisk undersökning
har företagits.

Vid Malmö tingsrätt förordnas om rättspsykiatrisk undersökning i kanske
50-talet mål under ett år. Att hålla fortsatt huvudförhandling när utlåtandet
kommit rätten till handa är inte möjligt på grund av den tidsgräns på
femton dagar som finns i 46 kap. 11 § andra stycket RB. Tingsrättens erfarenhet
är att det vanligen tar två till tre månader att få en rättspsykiatrisk
undersökning genomförd om den tilltalade är häktad. Betydligt längre tid

JuU 1987/88:3

Bilaga

går åt om den tilltalade befinner sig på fri fot. I en del mål kan dubbla
huvudförhandlingar undvikas genom att förordnandet om rättspsykiatrisk
undersökning ges på ett tidigt stadium av målets handläggning. Enligt nuvarande
regler krävs emellertid i princip att den tilltalade har erkänt vad
som lagts honom till last för att detta skall kunna ske (2 § lagen om rättspsykiatrisk
undersökning i brottmål).

En ny huvudförhandling måste alltså i allmänhet hållas, vilket innebär
att rättegången får tas om från början. Detta belastar naturligtvis domstolen
mest i mål med omfattande bevisning. Vid den nya huvudförhandlingen
skall bevisningen antingen tas upp på nytt eller förebringas genom protokoll
och andra handlingar rörande bevisupptagningen (46 kap. 13 § andra
stycket RB).

Det förekommer i Malmö tingsrätt inte alltför sällan att bevisningen tas
upp på nytt i sin helhet. Anledningen kan vara önskemål från parterna.
Inom tingsrätten finns vidare den uppfattningen att — om bevisningen inte
tas upp igen — rättens sammansättning i huvudsak bör vara densamma vid
den nya huvudförhandlingen som vid den inledande. Har detta av olika
skäl varit svårt att arrangera eller har i litet mer komplicerade mål mycket
lång tid förflutit mellan huvudförhandlingarna kan rätten självmant finna
det lämpligt att ta upp all bevisning på nytt. Vanligast är emellertid att
bevisningen inte tas upp på nytt. Den muntliga bevisningen synes i sådana
fall undantagslöst förebringas genom uppspelning av band.

Tillfrågade domare vid tingsrätten har uppgivit att hanteringen av de
dubbla huvudförhandlingarna generellt sett inte medför några större problem.
Tingsrätten kan emellertid samtidigt vitsorda att det finns fall där den
nuvarande ordningen med dubbla rättegångar framstår som onödig.

I motionen föreslås först den lösningen på problemet att den första huvudförhandlingen
tillåts utmynna i en sakerförklaring, som skall kunna
överklagas på vanligt sätt, varefter domstolen när den rättspsykiatriska undersökningen
genomförts, endast har att uttala sig i påföljdsfrågan. I sämsta
fall kan ett mål, om förslaget skulle genomföras, gå två gånger genom tre
instanser. Resultatet av den rättspsykiatriska undersökningen och utgången
i påföljdsfrågan kan i praktiken ha betydelse vid övervägande av om målet
skall överklagas i ansvarsdelen. Det kan befaras att sakerförklaringarna i
stor utsträckning kommer att överklagas för säkerhets skull i avvaktan på
avgörandet i påföljdsfrågan. Tingsrätten tror därför inte att införandet av
möjligheten till sakerförklaring skulle medföra en lättnad för domstolarna
om man ser till hela instansordningen och förslaget bör i den delen inte få
komma till genomförande.

Som alternativ lösning föreslås i motionen att fortsatt huvudförhandling
alltid får hållas efter uppskov som föranleds av rättspsykiatrisk undersökning.

Frågan om ny eller fortsatt huvudförhandling behandlas i propositionen
(1986/87:89) om ett reformerat tingsrättsförfarande. Där föreslås bl. a. att
fortsatt huvudförhandling får hållas även när uppskovstiden överstiger 15
dagar, om det med hänsyn till målets beskaffenhet föreligger synnerliga
skäl att hålla fortsatt huvudförhandling och syftet med en sammanhållen
huvudförhandling inte eftersätts i väsentlig mån.

JuU 1987/88:3

Bilaga

I förhållande till gällande rätt innebär förslaget större möjligheter att
hålla fortsatt huvudförhandling. Ingenting tyder emellertid på att man i
lagstiftningsärendet haft situationen med rättspsykiatrisk undersökning i
brottmål särskilt i åtanke. Av vad departementschefen anför i frågan i sin
specialmotivering (prop. s. 236 och 222 — 224) kan man troligtvis dra den
slutsatsen att den föreslagna regleringen inte kommer att förenkla hanteringen
av nu aktuella brottmål.

Enligt tingsrättens mening kan det finnas skäl att överväga en vidgad
möjlighet att hålla fortsatt huvudförhandling efter uppskov som föranleds
av rättspsykiatrisk undersökning. Som redan har berörts finns det fall där
den nuvarande ordningen med dubbla rättegångar framstår som en onödig
belastning på domstolarna. En allmän förutsättning för att man skall kunna
hålla fortsatt huvudförhandling är givetvis att skuldfrågan är klarlagd. Men
därutöver bör krävas att en ny huvudförhandling inte skulle ha någon betydelse
för att bestämma påföljden. Så torde t. ex. vara fallet om det inte finns
någon tvekan om att den tilltalade skall överlämnas till sluten psykiatrisk
vård. Kan det bli tal om annan påföljd, kan däremot detaljer i utredningen
ha betydelse för påföljdsval och straffmätning.

Tingsrätten vill i detta sammanhang framhålla vikten av att den i 4 §
lagen om rättspsykiatrisk undersökning i brottmål utsatta tiden verkligen
hålls. Betänkligheterna mot att hålla fortsatt huvudförhandling ökar naturligt
nog ju längre tid som förflyter från det att ett beslut om en undersökning
har meddelats. Även svårigheten att genomföra en fortsatt huvudförhandling
kan öka om lång tid förflyter mellan huvudförhandlingarna.

Över huvud taget bör naturligtvis en sådan regel som nu diskuteras tilllämpas
med försiktighet. Parternas inställning tiil frågan om ny eller fortsatt
huvudförhandling bör tillmätas stor betydelse. Det finns emellertid
ingen anledning att tro annat än att domstolarna skulle använda sig av en
vidgad möjlighet att hålla fortsatt huvudförhandling med den urskilning
och försiktighet som krävs. Tingsrätten tillstyrker att frågan blir föremål för
fortsatta överväganden.

Sveriges advokatsamfund

Enligt motionären framstår kravet på att rättegången skall tas om från början
inte längre som meningsfullt. ”Domstolen harju redan funnit den tilltalade
skyldig till brottet. Varför skall då skuldfrågan prövas ännu en gång
vid samma domstol?”

Advokatsamfundet delar inte denna uppfattning. 1 fall där den misstänkte
erkänt gärningen innebär en ny och fullständig huvudförhandling en
onödig belastning av rättsväsendet. Emellertid skall beslut om rättspsykiatrisk
undersökning meddelas så snart det kan ske, och i erkända fall kan
därför sådant beslut meddelas innan den första huvudförhandlingen påbörjats,
varvid resultatet av undersökningen skall vara tillgängligt vid huvudförhandlingen.
Någon ny huvudförhandling vid samma domstol blir då
inte aktuell.

Det är i stället i de fall där den misstänkte förnekat gärningen som förnyad
huvudförhandling blir aktuell. Om rätten därvid funnit den tilltalade

JuU 1987/88:3

Bilaga

skyldig, vilandeförklaras målet och förordnas om rättspsykiatrisk undersökning.
När i sinom tid utlåtandet över denna undersökning kommit in
återupptas målet till handläggning vid ny huvudförhandling. Då skall domstolen
dels fatta definitiv ståndpunkt i skuldfrågan, dels avgöra påföljdsfrågan.
Detta innebär emellertid inte att hela bevisningen i skuldfrågan måste
återupptas. Tvärtom underlåter man detta i många fall på grund av att
sådant upptagande finnes vara utan betydelse i målet (46:13 andra stycket 2
p. RB). Å andra sidan måste då beviset ifråga förebringas genom protokoll
eller uppspelning av ljudband över bevisutsagan. 1 praktiken brukar detta
innebära att bevisningen återges i sammandrag, under förutsättning att parterna
samtycker därtill, i följd varav förhandlingstiden blir avkortad.

I fall däremot där ett förnekande av gärningen föreligger och återupptagande
av bevisningen finnes vara av betydelse i målet, det kan exempelvis
under målets vilandetid ha tillkommit ny bevisning som strider mot den
tidigare bevisningen, skall rättegången helt tas om från början. Eljest skulle
såväl omedelbarheten som koncentrationen och muntligheten gå förlorad i
målet och skuldfrågan inte bli prövad enligt regeln om det bästa bevismaterialet.
I praktiken förekommer det ej sällan att målsägande eller vittne ändrar
sin utsaga på sådant sätt att dess trovärdighet bör sättas ifråga och
skuldfrågan bör bli satt i ny belysning. Denna möjlighet till extra prövning
av bevisningen är speciellt viktig i mål med liten bevisning, såsom fallet ofta
är i mål rörande våldtäkt eller liknande. I sådana mål kan tilltron till målsägandens
utsaga vara utslagsgivande. En icke sanningsenlig utsaga visar sig
därvid ofta bli ändrad under hänvisning till minnessvårigheter. Något verkligt
händelseförlopp som detaljer i utsagan bygger på saknas, och minnet
förbleknar därför avsevärt snabbare än om utsagan bygger på upplevda
moment.

1 motsats till motionären anser advokatsamfundet att en ny och fullständig
huvudförhandling i ovan angivna typ av mål ger ett avsevärt ökat mått
av säkerhet vid bevisvärderingen och att nuvarande ordning därför är ändamålsenlig.
Antalet rättspsykiatriska undersökningar i brottmål föranledande
dubbel rättegång är i dag inte fler än att samhället får ta det onda
med det goda därvidlag. En förändring av rättegångsordningen i nu aktuellt
hänseende torde försämra den misstänktes möjligheter till försvar i fall där
alla möjligheter till försvar i stället borde beredas honom. Redan på grund
härav vill samfundet avstyrka förslaget.

Ytterligare en fråga aktualiseras genom motionärens förslag att den första
huvudförhandlingen skall avslutas med sakerförklaring och beslut om att
påföljdsfrågan skall avgöras senare sedan rättspsykiatrisk undersökning
utförts. Den frågan uppkommer nämligen om denna undersökning skall ge
anledning till särbehandling av påföljdsvalet. Vid val av påföljd skall ju
rätten dels iaktta vad som krävs för att upprätthålla allmän laglydnad, dels
fästa avseende vid att påföljden skall vara ägnad att främja den dömdes
anpassning i samhället. Detta innebär, såvitt nu är ifråga, att rätten mäter ut
en påföljd som står i rimlig proportion till brottet. För att kunna göra detta
måste rätten ha god information om vidden av brottsligheten i alla dess
avseenden. Detta i sin tur förutsätter för det första att domstolen vid påföljdsbestämmandet
har samma sammansättning som vid den föregående

JuU 1987/88:3

Bilaga

förhandlingen. Eljest går omedelbarheten förlorad. För det andra får inte
tiden ha löpt iväg så att rättens ledamöter förlorar minnet för sakens detaljer,
vilket dock ligger i farans riktning med de långa tider som för närvarande
råder för rättspsykiatriska undersökningar (4—5 månader i häktningsfall
och ännu längre i andra fall). För att återfå detaljminnet vid så långa
tidsutdräkter som nu är aktuella erfordras en repetition av relativt utförligt
slag. Den repetitionen borde i praktiken bli närmast lika omfattande som
den bevisupptagning respektive förebringande av bevisning som nu tillämpas
enligt 46:13 andra stycket RB. Mot bakgrund därav är det inte meningsfullt
att ändra lagen på föreslaget sätt, enär eventuell inbesparingsvinst för
rättsväsendet torde bli låg.

Som ovan antyddes erfordras också samma domstolssammansättning
vid den senare förhandlingen som vid den första för att inte den viktiga
omedelbarheten skall förloras. Detta torde i vart fall i landets större och av
brottmål hårt belastade domstolar innebära svåra praktiska problem och
dessutom mången gång ge anledning till ytterligare nämndeman i rätten vid
första förhandlingen för undvikande av brist på domförbarhet vid förfall
för nämndeman vid andra förhandlingen, vilket inte främjar inbesparingssyftet.
Även med hänsyn till dessa förhållanden avstyrker advokatsamfundet
den föreslagna ändringen av rättegångsbalken.

JuU 1987/88:3

Bilaga

Svenskt Tryck Stockholm 1987