om handläggningen av mål rörande barn (Betänkande 1984/85:LU5 Lagutskottet)

Lagutskottets betänkande
1984/85:5

om handläggningen av mål rörande barn
Sammanfattning

Utskottet behandlar i betänkandet två motioner som rör frågor om barns
rättsliga ställning. Motionären i motion 1983/84:327 (fp) vill att regeringen
ser över direktiven till utredningen om barnens rätt och vidtar åtgärder för att
påskynda utredningens arbete med frågan om barns talerätt. I motion
1983/84:1164 (s) begärs en översyn av lagstiftningen för att förhindra många
och länga processer i bl. a. vårdnadsmål. Motionären anser att det krävs en
bättre samordning mellan föräldrabalkens och socialtjänstlagstiftningens
regler.

Utskottet har inhämtat yttrande från socialutskottet över motion 1983/
84:1164. Socialutskottets yttrande (SoU 1983/84:2y) har fogats som bilaga till
betänkandet.

Med hänvisning till de tilläggsdirektiv som nyligen utfärdats för utredningen
om barnens rätt avstyrker utskottet bifall till motionerna.

Motionerna

I motion 1983184:327 av Kerstin Anér (fp) yrkas att riksdagen begär att
regeringen ser över direktiven till utredningen om barnens rätt och vidtar
åtgärder för att påskynda utredningens arbete.

Motionären erinrar om att utredningen om barnens rätt skall behandla
frågan om barns talerätt, något som enligt motionären är av stor vikt inte
minst i vårdnadskonflikter. Utredningen har emellertid, anför motionären,
”fastnat” och ägnar sig åt annat än den centrala frågan. Det är enligt
motionärens mening väsentligt att utredningen får klart för sig att den skall
utreda just barns talerätt i juridisk mening och att den bör göra det med hög
takt.

I motion 1983/84:1164 av Lena Öhrsvik (s) yrkas att riksdagen hos
regeringen begär en översyn av lagstiftningen för att förhindra många och
långa processer i vårdnadsmål m. m.

I motionen pekas på att mål rörande barn kan handläggas dels i allmän
domstol, dels i förvaltningsdomstol. Som ett exempel nämns att allmän
domstol kan fatta beslut om umgänge eller vårdnad enligt föräldrabalken
medan förvaltningsdomstol kan vägra verkställighet av beslutet av olika skäl.
Likaså kan förvaltningsdomstol besluta om upphörande av vård enligt lagen
med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU), men därefter kan
socialnämnd förbjuda flyttning av barnet enligt socialtjänstlagen. Härtill
kommer möjligheterna att överklaga de olika besluten. Detta att mål
1 Riksdagen 1984185. 8sami. Nr 5

LU 1984/85:5

handläggs i olika instanser medför ibland, framhåller motionären, att
processer drar ut på tiden och att samma ärende prövas i olika instanser
samtidigt men på olika grunder. Motionären anför att man har anledning att
misstänka att möjligheterna till alla dessa prövningar ibland utnyttjas av
vuxna utan att tillräcklig hänsyn tas till barnen. Att domstolar kan fatta beslut
som i sin verkan är olika, måste enligt motionären också verka förvirrande.

I motionen påpekas vidare att skilda regler gäller enligt de olika lagarna i
fråga om barns talerätt och offentligt biträde för barnet.

Enligt motionären måste det för barnens skull införas någon slags spärr
mot alltför många processer och långdragen handläggning i olika led i
processen. Motionären erinrar om utredningens om barnens rätt och
socialberedningens utredningsuppdrag men menar att detta inte är tillräckligt
för att komma till rätta med de problem som tas upp i motionen. Åtgärder
måste enligt motionären också vidtas för att samordna innehållet i de olika
lagkomplexen samt processordningarna för att förhindra mängden och
längden på processerna.

Gällande bestämmelser

Riksdagen beslöt våren 1983 om ändringar i bl. a. föräldrabalkens (FB)
bestämmelser om vårdnad och umgänge samt om verkställighet av avgöranden
i sådana frågor (prop. 1981/82:168 och 1982/83:165, LU 1982/83:17 och
41). Ett syfte med de nya bestämmelserna, som trädde i kraft den 1 juli 1983,
var att stärka barnens rättsliga ställning.

16 kap. FB regleras vem som skall ha vårdnaden om ett barn samt rätten till
umgänge med barnet. Enligt 6 kap. 3 § FB står ett barn från födelsen under
vårdnad av båda sina föräldrar, om dessa är gifta med varandra, och i annat
fall av modern ensam. Ingår föräldrarna senare äktenskap med varandra står
barnet från den tidpunkten under vårdnad av båda föräldrarna. Den
gemensamma vårdnaden fortsätter i princip att gälla också efter en äktenskapsskillnad
mellan föräldrarna. Ogifta föräldrar kan genom en anmälan till
pastorsämbetet få gemensam vårdnad om sina barn (6 kap. 4 § FB). I vissa
fall kan den gemensamma vårdnaden upplösas och vårdnaden anförtros
endast den ena av föräldrarna eller en eller två särskilt förordnade
förmyndare. Sålunda kan vårdnaden tilläggas den ena föräldern vid en
skilsmässa eller om den andra föräldern har gjort sig skyldig till missbruk
eller försummelse eller i övrigt brustit i omsorgen om barnet på ett sätt som
medför bestående fara för barnets hälsa eller utveckling (6 kap. 5 och
7 §§ FB). Har endast den ena föräldern vårdnaden om barnet kan vårdnaden
i vissa fall flyttas över till den andra föräldern (6 kap. 6 och 7 §§ FB).
Vårdnaden kan också under vissa bestämda förutsättningar anförtros
fosterföräldrar (6 kap. 8 § FB). 6 kap. FB innehåller också bestämmelser
om att ett barn har rätt till umgänge med en förälder som inte är
vårdnadshavare (6 kap. 15 § FB). Barnet har också rätt till umgänge med
annan som står barnet särskilt nära.

LU 1984/85:5

Mål om vårdnad och umgänge samt om överflyttning av vårdnaden
handläggs av allmän domstol, dvs. i första instans av tingsrätt med möjlighet
att överklaga avgörandet till hovrätt och därefter, under vissa förutsättningar,
till högsta domstolen.

I 21 kap. FB finns bestämmelser om verkställighet av allmän domstols
avgöranden om vårdnad och umgänge m. m. (21 kap. 1-6 §§ FB). Dessutom
innehåller kapitlet regler om överflyttning av barn i andra fall. Barnets
vårdnadshavare kan nämligen, även om dom eller beslut inte föreligger,
begära att barnet skall överflyttas till vårdnadshavaren, när barnet vistas hos
någon annan (21 kap. 7 § FB). Länsrätt är beslutande myndighet i frågor om
verkställighet m. m. Länsrättens beslut kan överklagas till kammarrätt och
därefter, med vissa begränsningar, till regeringsrätten.

Socialtjänstreformen trädde i kraft den 1 januari 1982. I lagstiftningen
finns bestämmelser om vård av barn i vissa fall utanför det egna hemmet.

Enligt socialtjänstlagen (1980:620) kan en underårig med socialnämndens
medgivande tas emot för stadigvarande vård och fostran i ett enskilt hem som
inte tillhör någon av barnets föräldrar eller någon annan som har vårdnaden
om barnet (25 §). Socialnämnden kan därvid för viss tid eller tills vidare
förbjuda den som har vårdnaden om barnet att ta barnet från det hem där det
vårdas, om det finns risk som inte är ringa för att barnets kroppsliga eller
själsliga hälsa skadas om det skiljs från hemmet (28 §). Socialnämndens
beslut kan överklagas hos länsrätten och vidare till kammarrätt och
regeringsrätten.

I lagen (1980:621) med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU)
regleras när barn kan beredas vård utanför det egna hemmet utan vårdnadshavarens
samtycke. Sådan vård skall beredas barnet om brister i omsorgen
om barnet eller något annat förhållande i hemmet medför fara för barnets
hälsa eller utveckling. Vård utanför hemmet kan också komma i fråga om
barnet utsätter sin hälsa eller utveckling för allvarlig fara genom missbruk av
beroendeframkallande medel, brottslig verksamhet eller något annat därmed
jämförbart beteende (1 §). Beslut om vård enligt LVU meddelas av
länsrätten efter ansökan av socialnämnden.

Enligt gällande bestämmelser i FB har föräldrarna, och i vissa fall även
socialnämnden, rätt att väcka och föra talan beträffande vårdnaden om eller
umgänge med ett barn. Barnet självt kan inte väcka en sådan talan. I några
fall, då en förälder redan har väckt talan om vårdnaden, har man emellertid i
rättspraxis ansett att också barnet kan föra talan i målet som part (se NJA
1968 s. 292 och 1983 s. 170). Förhållandena har i dessa fall varit speciella så till
vida att förälderns talan inte har förts mot den andra föräldern.

När det gäller mål eller ärenden enligt socialtjänstlagen har den som fyllt
15 år rätt att själv föra talan. För barn under 15 år förs barnets talan i stället av
ställföreträdare för barnet. Den som står under någons vårdnad anses inte
kunna få bistånd enligt socialtjänstlagen mot vårdnadshavarens vilja, om
biståndet rör en fråga beträffande vilken bestämmanderätten enligt 6 kap.

LU 1984/85:5

11 § FB tillkommer vårdnadshavaren (jfr RÅ 83 2:14 och 2:18). 16kap. 11 §
FB sägs att vårdnadshavaren har rätt och skyldighet att bestämma i frågor
som rör barnets personliga angelägenheter. Vårdnadshavaren skall därvid i
takt med barnets stigande ålder och utveckling ta allt större hänsyn till
barnets synpunkter och önskemål.

Även när det gäller mål eller ärenden enligt LVU har den som fyllt 15 år
rätt att själv föra talan, medan talan för barn under 15 år förs av
ställföreträdare för barnet. Till skillnad från vad som gäller enligt socialtjänstlagen
kan ett barn få vård enligt LVU även om detta skulle inkräkta på
den bestämmanderätt som barnets vårdnadshavare har enligt FB.

Tidigare behandling

I samband med behandlingen av proposition 1982/83:165 om verkställighet
av avgöranden om vårdnad eller umgänge m. m. behandlade utskottet frågan
om vilken myndighet som skulle vara beslutande i dessa frågor. Utskottet
(LU 1982/83:41) erinrade om att utredningen (Ju 1977:08) om barnens rätt i
sitt betänkande SOU 1979:63 föreslagit att verkställighetsmålen skulle
flyttas från länsrätterna till de allmänna domstolarna medan departementschefen
i propositionen förordat att målen också i fortsättningen skulle
handhas av länsrätterna. Utskottet anförde:

Utskottet vill för sin del framhålla att vissa fördelar skulle kunna uppnås
om verkställighetsfrågorna handlades av allmän domstol. Bl. a. skulle
muntlig förhandling som regel förekomma. Utskottet erinrar vidare om att
utskottet tidigare vid flera tillfällen uttalat att umgängessabotage från
vårdnadshavarens sida kan visa att denne är olämplig som vårdnadshavare
och att en omprövning av vårdnaden därför kan vara påkallad. Mot en
överflyttning talar emellertid att det föreligger en risk för att verkställighetsmålen
kompliceras och försenas om samtidigt med verkställighetsfrågan
själva frågan om vårdnaden eller umgänget på nytt skall prövas. Enligt
propositionen har det också visat sig att det i det stora flertalet mål om
verkställighet inte är påkallat att allmän domstol omprövar det tidigare
avgörandet om vårdnad eller umgänge. Att det i vissa fall kan finnas ett
behov av att ompröva vårdnaden eller umgänget utgör enligt utskottets
mening inte vägande skäl för att också verkställighetsmålen bör prövas av
allmän domstol. Av stor betydelse är enligt utskottets mening vidare det
faktum att länsrätterna sedan länge har erfarenhet av såväl den aktuella
typen av verkställighetsmål som närliggande mål rörande sociala frågor.
Länsrätternas organisation är dessutom, som framhålls av både utredningen
och departementschefen, väl anpassad för praktiska verkställighetsfrågor
och för en skyndsam handläggning. Härtill kan läggas att behovet av
muntliga förhandlingar i verkställighetsmålen tillgodoses genom en i propositionen
föreslagen regel om att länsrätterna skall hålla sådana förhandlingar
om det inte är uppenbart obehövligt.

Sammanfattningsvis anser därför utskottet att departementschefen har
anfört övertygande skäl för sin ståndpunkt att verkställighetsmålen alltjämt
bör handläggas av länsrätterna.

LU 1984/85:5

Pågående utredningsarbete

År 1977 tillkallades utredningen (Ju 1977:08) om barnens rätt för att utreda
frågan om en förstärkning av barns rättsliga ställning. Utredningsuppgifterna
ansågs inte behöva preciseras närmare. Utredningen borde enligt direktiven
(dir. 1977:25) i en första etapp inrikta sitt arbete på att mera diskussionsvis
presentera olika uppslag och förslag till lösningar, gärna i form av alternativ.

Sedan utredningen i ett första delbetänkande (SOU 1978:10) föreslagit att
ett förbud mot aga av barn togs in i föräldrabalken, något som också
genomfördes den 1 juli 1979 (prop. 1978/79:67, LU 1978/79:11), föreslog
utredningen i ett andra delbetänkande (SOU 1979:63) omfattande ändringar
i föräldrabalkens regler om vårdnad, umgänge och överlämnande av barn.
Förslagen har lagts till grund för ny lagstiftning om vårdnad och umgänge
m. m. (prop. 1981/82:168 och 1982/83:165, LU 1982/83:17 och 41). Vissa av
utredningens förslag ansågs dock behöva övervägas ytterligare. Det gällde
bl. a. frågan om talerätt och representanter för barn i mål om vårdnad m. m.

I tilläggsdirektiv (dir. 1982:25) gavs utredningen i uppdrag att fullfölja
arbetet med frågan om talerätt och representanter för barn i vårdnadsmål
m. m. Utredningen skulle också överväga hur barns rättsliga ställning kan
stärkas i mål och ärenden enligt socialtjänstlagen och LVU. Vidare lades en
del ytterligare uppgifter på utredningen. Det gällde dels en utvärdering av
1974 års förmynderskapslagstiftning och frågor i övrigt rörande lagstiftningen
om förmynderskap och godmanskap, dels en översyn av lagstiftningen om
adoption, dels vissa frågor om skydd för ofödda och äktenskap med
minderåriga.

Utredningen har för kort tid sedan fått nya tilläggsdirektiv (dir. 1984:34). I
dessa sägs att frågan om det fortsatta arbetet inom utredningen har tagits upp
i skrivelser till regeringen och i den nu aktuella motionen 1983/84:327. Enligt
direktiven överväger utredningen f. n. frågorna om talerätt och representanter
för barn i mål om vårdnad m. m. medan man hittills endast i begränsad
utsträckning kommit in på de andra frågor som utredningsuppdraget avsåg.

Utredningens uppgifter bör enligt direktiven preciseras närmare än som
hittills har skett. Samtidigt förs en del av utredningens uppgifter över till
andra utredningar eller kommittéer som, anförs i direktiven, har större
möjligheter att ta itu med dessa uppgifter i en nära framtid. Översynen av
lagstiftningen om förmynderskap och godmanskap anförtros således åt en
särskild utredare (dir. 1984:35). Vidare förs frågorna om skydd för ofödda
över till inseminationsutredningen (Ju 1981:04, dir. 1984:36), och uppdraget
rörande äktenskap med minderåriga skall enligt direktiven fullföljas av
familjelagssakkunniga (Ju 1970:52). Utredningen om barnens rätt skall i
fortsättningen överväga frågor om talerätt och representanter för barn i mål
om vårdnad m.m., barns rättsliga ställning enligt socialtjänstlagen m.m.,
handläggningen av mål eller ärenden om vårdnad om eller vård av barn och
sekretesskydd för barn. I direktiven anges närmare utredningens uppgifter i

LU 1984/85:5

dessa delar. Dessutom skall utredningen fullfölja sitt tidigare uppdrag
beträffande vissa frågor om adoption.

Såvitt gäller frågan om talerätt och representanter för barn sägs i
direktiven bl. a. att utredningens uppgift skall vara att undersöka om, och i så
fall i vilken utsträckning, ett barn skall ha rätt att självt väcka talan eller föra
talan i mål om vårdnad eller umgänge samt att föreslå de ändringar i gällande
regler som kan behövas för att en sådan talerätt för barnet skall komma till
tydligt uttryck i lagstiftningen. Utredningen skall även överväga om barnet
också på annat sätt kan ges ett starkare inflytande på rättegången i vissa fall,
t. ex. genom en rätt att överklaga domstolens avgörande även när barnet inte
dessförinnan har deltagit som part i rättegången. Vidare skall utredningen ta
ställning till frågan om ett barn, i de fall då en rätt att föra talan bör tillkomma
barnet, i vissa fall skall kunna föra denna talan på egen hand eller om en
ställföreträdare alltid måste utses att föra barnets talan. Utredningen skall i
sammanhanget pröva om det är en ändamålsenlig lösning att låta barnet
företrädas av en god man i de fall då barnets talan anses böra föras av en
ställföreträdare för barnet eller om man bör välja en annan ordning.

Enligt direktiven skall utredningen, när det gäller barns rättsliga ställning
enligt socialtjänstlagen m. m., överväga frågan om hur reglerna i socialtjänstlagen
om talerätt för barn bör tolkas i olika situationer mot bakgrund av
föräldrabalkens bestämmelser om vårdnadshavarens bestämmanderätt. Utredningen
bör i den delen föreslå de ändringar och förtydliganden som kan
vara påkallade. Utredningen skall dessutom tillhandahålla det underlag som
behövs för ställningstagande till frågan om förordnande av kontaktperson för
barn. Vidare sägs i direktiven att när det gäller vård enligt LVU uppkommer
frågan hur barnets rätt skall kunna tas till vara när barnet och dess
vårdnadshavare har stridande intressen. Problem kan även tänkas uppkomma
i mål eller ärenden enligt socialtjänstlagen i fall då barnet får anses ha rätt
till bistånd enligt denna lag oberoende av vårdnadshavarens inställning, t. ex.
i fråga om flyttningsförbud. Utredningen skall utreda och lägga fram förslag
om hur barnet kan ges en starkare ställning i de mål eller ärenden som det nu
är fråga om. Utredningen skall i denna del samråda med rättegångsutredningen
(Ju 1977:06), socialberedningen (S 1980:07) och rättshjälpskommittén
(Ju 1982:01).

Beträffande utredningens uppdrag i frågan om handläggningen av mål
eller ärenden om vårdnad om eller vård av barn innehåller direktiven
följande.

För ett barns trygghet är det angeläget att upprepade processer i fråga om
vårdnaden om eller vården av barnet kan undvikas. Det ligger visserligen i
sakens natur att ett avgörande i en sådan fråga måste kunna omprövas om
förhållandena senare ändras. Erfarenheten visar emellertid att möjligheten
till omprövning kan missbrukas och utnyttjas även i fall då det inte ligger i
barnets intresse att frågan om vårdnaden eller vården prövas på nytt.

Utredningen bör överväga om missbruk av detta slag kan förhindras
genom en ändring av reglerna om handläggningen i mål eller ärenden om

LU 1984/85:5

vårdnad om eller vård av barn. En tänkbar lösning är att införa ökade
möjligheter för domstolen att avgöra målet eller ärendet på handlingarna i
fall då den väckta talan framstår som obefogad med hänsyn till ett tidigare
avgörande. En annan lösning är att ställa upp begränsningar i rätten att
överklaga ett vårdnadsavgörande e. d. Alternativt kan man kanske tänka sig
ändringar i de regler om rättshjälp som är av intresse i detta sammanhang.
Det bör stå utredningen fritt att diskutera andra lösningar.

En fråga av annat slag är i vad mån man bör vidta särskilda åtgärder för att
tillföra domstolarna barnpsykologisk sakkunskap vid handläggningen av
särskilt komplicerade mål eller ärenden om vårdnad om eller vård av barn.
Utredningen bör överväga denna fråga och föreslå de åtgärder som kan anses
påkallade.

I direktiven sägs att utredningen i ovan nämnda frågor skall samråda med
rättegångsutredningen (Ju 1977:06), som enligt uppgift i direktiven i sitt
fortsatta arbete torde komma in på närgränsande frågor.

Socialberedningen (S 1980:07) tillkallades år 1980 för att i enlighet med
riksdagens beslut följa och utvärdera socialtjänstreformen (dir. 1980:45 och
1981:55). I december 1982 ersattes beredningens tidigare direktiv med nya
(dir. 1982:106). Enligt de nya direktiven fick beredningen därmed mera
preciserade direktiv för sitt fortsatta arbete samtidigt som den gavs i uppdrag
att överväga vissa nya delfrågor.

Utgångspunkten för beredningens utvärdering av socialtjänstreformen
skall enligt direktiven vara att den nya lagstiftningen skall ligga fast i sina
grunddrag. Med hänsyn härtill och till angelägenheten av att beredningen
kan arbeta snabbt är det, anförs i direktiven, nödvändigt att under
utvärderingen främst koncentrera arbetet till vissa bestämda områden, vilka
anges i direktiven. Beredningen har dock frihet att ta upp de frågor som
aktualiseras under den allmänna uppföljningen.

Beredningen skall vidare fullfölja en översyn av LVU och därvid bl. a.
följa tillämpningen av lagen och överväga om den i dess olika delar har fått en
lämplig utformning. I detta arbete skall beredningen samråda med utredningen
om barnens rätt.

Utskottet

I betänkandet behandlar utskottet två motioner som väcktes under den
allmänna motionstiden 1984. I motionerna tas upp frågor som rör barns
rättsliga ställning. Motionerna har också anknytning till det arbete som
bedrivs inom utredningen (Ju 1977:08) om barnens rätt.

I motion 1983/84:327 (fp) pekas på att utredningen om barnens rätt skall
behandla frågan om barns talerätt. Utredningen sysslar emellertid enligt
motionären med annat än denna centrala fråga. Motionären yrkar därför att
riksdagen begär att regeringen ser över direktiven till utredningen och vidtar
åtgärder för att påskynda dess arbete.

Som framgår av redogörelsen ovan (s. 5 f.) har utredningen om barnens

LU 1984/85:5

rätt nyligen genom tilläggsdirektiv (dir. 1984:34) fått sitt uppdrag begränsat
och närmare preciserat. Av tilläggsdirektiven framgår bl. a. att utredningen
f. n. överväger frågor om talerätt och representanter för barn i mål om
vårdnad m. m. Uppdraget i den delen skall enligt tilläggsdirektiven fullföljas.
I direktiven anges närmare de frågor som utredningen härvid skall överväga.

Enligt utskottets mening är syftet med motionen tillgodosett genom
utfärdandet av de nya direktiven till utredningen om barnens rätt. Någon
åtgärd från riksdagens sida med anledning av motionen är därför inte
påkallad. Utskottet avstyrker således bifall till motion 327.

Motionären i motion 1983184:1164 (s) erinrar om att mål enligt föräldrabalken
(FB) om vårdnad om och umgänge med barn prövas av allmän domstol
medan frågor om verkställighet av beslut om vårdnad eller umgänge enligt
FB samt mål enligt socialtjänstlagstiftningen behandlas av förvaltningsdomstol.
Ett ärende rörande ett barn kan, framhåller motionären, prövas av olika
instanser samtidigt men på olika grunder. Enligt motionären måste det för
barnens skull införas någon slags spärr mot alltför många processer och
långdragen handläggning i olika led i processen. Åtgärder måste också vidtas
för att samordna bestämmelserna i FB och socialtjänstlagstiftningen. I
motionen yrkas att riksdagen hos regeringen begär en översyn av lagstiftningen
för att förhindra många och långa processer i vårdnadsmål m. m.

Utskottet vill till en början erinra om att den rättsliga vårdnaden om ett
barn enligt FB bl. a. innebär att den som har vårdnaden om barnet har ett
ansvar för barnets personliga förhållanden och skall se till att barnets behov
blir tillgodosedda och att det får den tillsyn, försörjning och utbildning som
behövs. Vårdnadshavare är i regel barnets föräldrar eller en av dem. Frågor
om vårdnaden, liksom spörsmål om umgängesrätt med barnet, kan aktualiseras
bl. a. vid en skilsmässa mellan föräldrarna. Sådana frågor prövas som
tidigare nämnts av allmän domstol, dvs. i första instans av tingsrätt med
möjlighet till överprövning i hovrätt och, under vissa förutsättningar, högsta
domstolen. Vägrar en förälder att rätta sig efter domstolens beslut om
vårdnad eller umgänge kan den andra föräldern begära hos förvaltningsdomstol
att beslutet verkställs. Med förvaltningsdomstol avses instansordningen
länsrätt, kammarrätt och regeringsrätten.

I syfte bl. a. att stärka barnens rättsliga ställning infördes den 1 juli 1983
nya bestämmelser om vårdnad och umgänge samt om verkställighet av
sådana avgöranden (prop. 1981/82:168 och 1982/83:165, LU 1982/83:17 och
41). I förarbetena diskuterades, som framgår ovan (s. 4), frågan om
verkställighetsmålen skulle flyttas från förvaltningsdomstolarna till de allmänna
domstolarna. Därvid ansågs övervägande skäl tala för att målen också
i fortsättningen borde handläggas av förvaltningsdomstol.

Utskottet vill vidare peka på att man måste skilja den rättsliga vårdnaden
om ett barn från den faktiska vården av barnet. Inget hindrar att den faktiska
vården utövas av annan än vårdnadshavaren. Denne kan exempelvis
överlämna den faktiska vården till fosterföräldrar utan att det härigenom

LU 1984/85:5

sker någon ändring i hans eller hennes rättsliga vårdnad. I socialtjänstlagen
(1980:620), som i princip bygger på frivillighet, regleras bl. a. förfarandena i
samband med att ett barn tas emot och vårdas i ett annat hem än
vårdnadshavarens. Ett barn kan också utan vårdnadshavarens samtycke
beredas vård utanför det egna hemmet, om det brister i omsorgen om barnet
eller om barnet genom sitt beteende själv utsätter sin hälsa eller utveckling
för allvarlig fara. Regler härom finns i lagen (1980:621) med särskilda
bestämmelser om vård av unga (LVU). Mål enligt socialtjänstlagen och LVU
prövas av förvaltningsdomstol.

Som anförs i motionen och i socialutskottets yttrande kan både bestämmelserna
i FB om vårdnad m. m. och reglerna i socialtjänstlagstiftningen om vård
bli aktuella beträffande ett och samma barn. Lagutskottet delar socialutskottets
uppfattning att systemet kan verka förvirrande och skapa osäkerhet hos
inblandade parter. Systemet kan också missbrukas av t. ex. föräldrar som är
oense i vårdnadsfrågan. Hur pass vanligt det är att processer rörande ett barn
drivs genom instansordningarna enligt ett lagkomplex eller parallellt med
varandra enligt de båda lagkomplexen saknas närmare uppgifter om. Enligt
utskottets uppfattning torde emellertid i övervägande antalet mål parterna
låta sig nöjas med tingsrättens resp. länsrättens avgörande. Detta hindrar
dock inte att utskottet ser allvarligt på sådana fall där systemet uppenbart
missbrukas genom att man i strid mot barnets intressen överklagar eller begär
omprövning i mål om vårdnad om eller vård av barn. Utskottet har därför
förståelse för syftet bakom motionen.

Som har redovisats ovan (s. 6 f.) har utredningen om barnens rätt i sina
nya tilläggsdirektiv fått i uppdrag att överväga om missbruk av möjligheterna
till omprövning i mål om vårdnad om eller vård av barn kan förhindras.
Utredningen skall pröva om detta kan ske genom en ändring av reglerna om
handläggningen av sådana mål eller ärenden. I sammanhanget kan tilläggas
att utredningen också skall se om barns ställning kan stärkas i vissa mål eller
ärenden enligt socialtjänstlagen och LVU.

Utredningen om barnens rätt har således numera i uppdrag att överväga
den huvudsakliga problemställning som tas upp i motionen. Resultatet av
utredningens arbete bör enligt utskottets mening avvaktas. Någon ytterligare
åtgärd från riksdagens sida med anledning av motion 1164 är därför inte
påkallad.

Utskottet hemställer

1. att riksdagen avslår motion 1983/84:327,

2. att riksdagen avslår motion 1983/84:1164.

Stockholm den 6 november 1984

På lagutskottets vägnar
PER-OLOF STRINDBERG

LU 1984/85:5

Närvarande: Per-Olof Strindberg (m), Lennart Andersson (s), Mona Saint
Cyr (m), Arne Andersson i Gamleby (s), Ingemar Konradsson (s), Allan
Ekström (m), Marianne Karlsson (c)*, Stig Gustafsson (s), Nic Grönvall
(m), Sigvard Persson (c), Per Israelsson (vpk), Kersti Johansson (c) och
Hagar Normark (s)*.

* Ej närvarande vid betänkandets justering.

LU 1984/85:5

Bilaga

Socialutskottets yttrande
1983/84:2 y

om handläggning i allmänna domstolar och förvaltningsdomstolar av
mål rörande barn

Till lagutskottet

Lagutskottet har beslutat inhämta socialutskottets yttrande över motion
1983/84:1164 av Lena Öhrsvik (s) om handläggning i allmänna domstolar och
förvaltningsdomstolar av mål rörande barn.

Utskottet

I motionen begärs en översyn av lagstiftningen för att förhindra många och
långa processer i vårdnadsmål m. m. Motionären tar upp den dåliga
samordningen mellan å ena sidan föräldrabalkens regler och å andra sidan
socialtjänstlagstiftningen och de upprepade domstolsprocesser detta kan
leda till.

Frågan om var ett barn skall vistas och vem som skall ha tillsyn över det
regleras på olika håll i lagstiftningen. I 6 kap. föräldrabalken (FB) finns
regler om vem som skall ha vårdnaden om ett barn, om förutsättningarna för
överflyttande av vårdnaden, om rätt till umgänge med barnet m. m. 121 kap.
FB finns bestämmelser om verkställighet av vårdnadsbeslut och om överlämnande
av barn även i andra fall. I lagen (1980:621) med särskilda bestämmelser
om vård av unga (LVU) regleras när barn kan beredas vård utanför det
egna hemmet utan vårdnadshavarens samtycke. Slutligen regleras i 28 §
socialtjänstlagen (1980:620) (SoL) när förbud kan meddelas vårdnadshavare
att flytta ett barn från ett annat enskilt hem där det stadigvarande bor och
fostras.

De olika lagrummen är inte samordnade, vare sig när det gäller handläggningen
av ärenden eller när det gäller förutsättningarna för att tillämpa resp.
bestämmelser.

Mål om vårdnad och umgängesrätt handläggs av allmän domstol medan
mål om verkställighet av vårdnad m. m. och mål enligt SoL och LVU prövas
av förvaltningsdomstol. De olika målen i förvaltningsdomstol handläggs i
princip vart för sig.

Reglerna i 6 kap. FB om vårdnad och umgänge anknyter i princip till vad
som är ”bäst för barnet”. Det gör även t. ex. 21 kap. 5 § och 6 § första stycket
FB. Enligt 21 kap. 6§ andra stycket FB gäller emellertid att verkställighet
kan vägras om det finns ”risk som inte är ringa att barnets kroppsliga eller
själsliga hälsa skadas”. Det senare rekvisitet återfinns även i 28 § SoL
angående förbud att flytta barnet, dock med ytterligare betoning i förarbete -

LU 1984/85:5

na av hänsynen till barnets bästa. Förutsättning för vård enligt LVU är att
brister i omsorgen eller annat förhållande i hemmet medför ”fara för barnets
hälsa eiler utveckling” eller att den unge genom sitt beteende själv utsätter
sin hälsa eller utveckling för ”allvarlig fara”.

Reglerna om partsställning m. m. varierar också. I vårdnadsmål är
föräldrarna men inte barnet parter. Även socialnämnden kan i vissa fall
uppträda som part i vårdnadsmål. I andra mål enligt FB är även barnet part. I
mål om beredande av vård enligt LVU är både barn och vårdnadshavare att
anse som parter medan socialnämnden är sökande. I mål enligt SoL är läget
mera oklart. Barn företräds i princip av vårdnadshavaren. Ett barn som är
över 15 år kan emellertid alltid självt föra sin talan i mål och ärenden enligt
både SoL och LVU och sålunda överklaga ett meddelat beslut.

Det finns inte något hinder mot att processa i tur och ordning enligt vart
och ett av lagrummen eller ens mot att flera sådana processer pågår
samtidigt. Socialnämnden kan t. ex. ansöka i länsrätt om vård enligt LVU
medan en förälder i tingsrätt ansöker om överflyttande av vårdnaden, vilket
kan ändra förutsättningarna för prövningen enligt LVU. Ett annat exempel
är att, sedan LVU-vård förklarats avslutad på talan av föräldrarna, socialnämnden
enligt 28 § SoL förbjuder dem att flytta barnet. Då kan först
föräldrarnas lämplighet prövas i en process och sedan i en ny process om
barnet ändå tar skada av flyttningen. Efter detta kan dessutom tänkas en
process om att överflytta vårdnaden om barnet. Flera andra kombinationer
av processer kan tänkas antingen parallellt eller efter varandra.

Den bristande samordningen medför, som framhålls i motionen, betydande
nackdelar. De olika domstolarna kan fatta beslut som kanske är formellt
logiska, men som för den enskilde ter sig motsägande. Ett exempel är att vård
enligt LVU förklaras upphörd, varefter emellertid beslutas om förbud att
flytta barnet från familjehemmet. Liknande situationer kan uppstå då en
förälder som vunnit i en vårdnadstvist inte kan få domen verkställd. Man kan
även tänka sig fall där vård enligt LVU kan följa på ett beslut rörande
vårdnaden.

Denna ordning att vad som beslutats i en process kan omintetgöras av ett
beslut i en annan måste verka förvirrande och skapa osäkerhet hos alla
inblandade. En annan följd av systemet är att frågan om var barnet skall
vistas och om vem som skall ha ansvar för det kan hållas svävande under
avsevärd tid. Målen kan ta lång tid i anspråk då det ofta krävs en omfattande
utredning. En ytterligare komplikation är att det sedan en tid förflutit i
allmänhet föreligger nya omständigheter, vilka kan utgöra grund för en ny
process enligt samma lagrum. Därtill kommer att det i samtliga dessa typer av
mål finns i princip obegränsade möjligheter till omprövning. Medan processerna
pågår uppstår en stor otrygghet för barn, föräldrar och ev. familjen
hemsföräldrar. Motsättningarna mellan parterna skärps. Processandet är
också oekonomiskt.

LU 1984/85:5

Två utredningar har uppdrag sorn åtminstone delvis berör här aktuella
problem. Utredningen om barnens rätt (Ju 1977:08) har i tilläggsdirektiv
(Dir. 1982:25) bl. a. fått i uppdrag att fullfölja sitt arbete beträffande förslag
om talerätt för barn i mål om vårdnad m. m. och om representation för barn.
Utredningen skall vid arbetet med frågan om talerätt även överväga hur
barns rättsliga ställning kan stärkas enligt SoL och LVU. Utskottet har under
hand inhämtat att man inom justitiedepartementet arbetar med ytterligare
tilläggsdirektiv till utredningen. Efter vad utskottet har erfarit är det dock
inte aktuellt att ge utredningen i uppdrag att företa någon genomgripande
översyn på detta område. Uppdraget att utreda frågan om barns talerätt och
vem som skall företräda barnet kommer att kvarstå. Socialberedningen (S
1980:07) har i uppdrag bl. a. att göra en allmän uppföljning och utvärdering
av socialtjänstreformen. SoL och LVU kommer därvid att bli föremål för en
översyn. Någon översyn av handläggning av vårdnadsmål ingår inte i
beredningens uppdrag.

Såväl antalet processer rörande barn som de ingripande verkningar dessa
har för de enskilda motiverar enligt socialutskottets mening att kraftiga
ansträngningar görs för att minska de olägenheter som påtalas i motionen.
Utskottet vill framhålla vikten av att få till stånd en ordning som på ett mera
definitivt sätt kan avgöra frågan om var ett barn skall vistas med hänsyn tagen
till samtliga omständigheter. Den otrygghet som nuvarande system kan
skapa är till allvarlig skada främst för barnet men även för föräldrarna.
Utskottet instämmer således i motionärens åsikt att åtgärder bör vidtas för
att åstadkomma en bättre samordning av de olika lagarna och begränsa
antalet processer.

Det finns dock ingen enkel och självklar lösning på detta problem. Bl. a.
fordras en genomgripande översyn av de processrättsliga och administrativa
förutsättningarna för en samordnad prövning. Utskottet ställer sig mot
denna bakgrund liksom motionären tveksam till att en sådan omfattande
genomgång kan komma till stånd inom ramen för de nämnda utredningarnas
uppdrag. Enligt utskottets mening är det dock mycket angeläget att en
översyn av det slag som begärs i motionen genomförs. Det bör därför
ankomma på regeringen att avgöra i vilken ordning en sådan översyn
lämpligen kan ske.

Stockholm den 10 april 1984

På socialutskottets vägnar
INGEMAR ELIASSON

LU 1984/85:5

Närvarande: Ingemar Eliasson (fp), Evert Svensson (s), Göte Jonsson (m),
Rune Gustavsson (c), Blenda Littmarck (m), Stig Alftin (s), Lilly Bergander
(s), Ann-Cathrine Haglund (m), Ulla Tillander (c), Mqria Lagergren (s),
Anita Persson (s), Ingvar Eriksson (m), Inga Lantz (vpk), Aina Westin (s)
och Yvonne Sandberg-Fries (s).

mlnab/gotmb Stockholm 1984 79208