om friköpsrätt för arrendator m.m. (Betänkande 1982/83:LU27 Lagutskottet)

LU 1982/83:27

Lagutskottets betänkande
1982/83:27

om friköpsrätt för arrendator m. m.
Ärendet

I ärendet behandlar utskottet fyra motioner vari tas upp frågor om friköpsoch
förköpsrätt för jordbruksarrendator, friköpsrätt för bostadsarrondator
och rätt till överlåtelse av jordbruksarrende.

Under ärendets behandling har företrädare för Willands arrendatorförening
samt Fideikommissariernas intresseorganisation och Sveriges jordägareförbund
framfört synpunkter på motionsspörsmålen. Vidare har inkommit
en skrivelse från Kobergsbygdens intresseförening.

Motionsyrkandena

Motion 1981/82:261 av Jörn Svensson (vpk) och Tore Claeson (vpk) vari
yrkas att riksdagen hos regeringen begär skyndsamt förslag om införande av
möjlighet till friköp av tomt till bostadshus på ofri grund för den i motionen
nämnda kategorin arrendatorer.

Motion 1982/83:232 av Jörn Svensson (vpk) vari yrkas att riksdagen hos
regeringen begär förslag till lagstiftning rörande rätt till friköp av tomt till hus
på ofri grund under de villkor som i motionen anförs.

Motion 1982183:316 av Einar Larsson m. fl. (c) vari yrkas att riksdagen
begär att regeringen lägger fram förslag som ger rätt till friköp för
jordbruksarrendatorer med långvariga arrendeförhållanden vid fideikommiss
och jämförbara historiskt betingade jordägarkategorier.

Motion 1982/83:1767 av Hans Pettersson i Helsingborg m. fl. (s) vari yrkas
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i motionen
anförts om behovet av förstärkning av arrendators ställning i fråga om
friköpsrätt, förköpsrätt samt överlåtelse av arrende.

Arrendators rätt till friköp och förköp

Gällande ordning m. m.

F. n. finns inga regler om förköps- eller friköpsrätt för jordbruksarrendator.
Före jordabalkens (JB) införande den 1 januari 1972 hade jordbruksarrendatorn
emellertid förköpsrätt i vissa fall enligt 1943 års lag om
arrendators förköpsrätt. Bestämmelserna, som var tvingande, hade till syfte
att ge arrendatorn en trygg besittning och att motverka alltför talrika

1 Riksdagen 1982183. 8 sami. Nr 27

LU 1982/83:27

försäljningar av arrendefastigheter. Anledningen till att förköpsrätten
avskaffades med införandet av JB var dels att bestämmelserna endast
tillämpats i ett begränsat antal fall, dels att de haft negativa verkningar, bl. a.
genom att de gjort jordägarna ohågade att upplåta mark för arrende och
medverkat till nedläggningen av bärkraftiga arrendegårdar, dels att de
försvårat strukturrationaliseringen och dels framför allt att besittningsskyddet
för arrendatorn blev effektivare och mera tidsenligt med de nya reglerna i
JB och därför inte behövde kompletteras med en förköpsrätt.

1925 års ensittarlag

Ensittarlagen kom till för att skydda egnahem som före den 1 januari 1919
uppförts på arrenderad mark. Enligt lagen var den som innehade annan
tillhörig mark med nyttjanderätt för brukande eller bostadsändamål och där
ägde boningshus under vissa förutsättningar berättigad att lösa till sig
marken, även om jordägaren motsatte sig det. Lagen ägde ej tillämpning
beträffande mark som tillhörde kronan, stad, köping eller municipalsamhälle
eller beträffande mark som innehades med tomträtt. Rätt till friköp tillkom
ursprungligen den som innehade nöjaktig bostad uppförd före den 1 januari
1919. Genom lagändring 1967 ändrades denna tidpunkt till den 1 juni 1928.
Samtidigt begränsades inlösningsrätten genom att i lagtexten infördes krav
på att nyttjanderättshavaren skulle ha varit stadigvarande bosatt på
lägenheten sedan sistnämnda dag. Slutligen föreskrevs att ensittarlagen
skulle gälla endast till utgången av år 1976.

Ensittarlagen har under årens lopp haft stor betydelse. Från allmän
synpunkt innebar lagen emellertid vissa olägenheter därigenom att det vid
ensittarförrättningar endast skedde en ofullständig prövning i jord- och
planpolitiskt hänseende. Dessa olägenheter blev under 1960-talet alltmer
framträdande samtidigt som lagens sociala betydelse minskade. Denna
utveckling ledde fram till 1967 års beslut om en begränsning av lagens
giltighet till utgången av år 1976.

Motionsmotiveringar
Motion 261

I motionen hänvisas till att arrendelagsutredningen inte föreslår någon rätt
för arrendator att friköpa arrenderad mark. Motionärerna anser att
rimlighets- och rättviseskäl talar för att sådana arrendatorer som har små
arrenden, vilka de brukat under en lång följd år, och som själva uppfört sina
egnahem, bereds tillfälle att friköpa tomtmark för sina bostadslägenheter.

LU 1982/83:27

Motion 232

Motionären hänvisar inledningsvis till ensittarlagen vars giltighet upphörde
med utgången av år 1976. Motionären anför vidare att det alltjämt finns en
kategori egnahemsägare kvar, för vilka möjligheten till inlösen av arrendemarken
spelar en stor roll. Enligt motionären finns dessa egnahemsägare
speciellt i storgodsdominerade bygder i södra Sverige samt på bolagsmarker i
norra Sverige. Egnahemsägarna är i allmänhet äldre människor som av
åldersskäl tvingats upphöra med sitt jordbruk och som då lätt kommer i
orimligt beroendeförhållande till jordägaren. Enligt motionären talar en rad
sociala och bostadspolitiska skäl för att en möjlighet till friköp av husgrund
bör tillskapas för denna grupp människor på Sveriges landsbygd som haft en
avgörande del i sina bygders uppodling men som vanligen fått ringa del i en
modern tids sociala förmåner.

Motionären anser att det inte innebär några problem att skapa en sådan
friköpsrätt. Det är jämförelsevis lätt att avgränsa friköpsrätten till lämpliga
arrendatorskategorier genom t. ex. bosättningsrekvisit eller maximering av
markområdets storlek. Någon som helst nackdel för en rationell arrendering
av jordbruksmark eller för fastighetsbildningen behöver enligt motionären
inte befaras. Problemet kan också lösas utan samband med frågan om en
mera generell friköpsrätt för arrendatorer i allmänhet. Riksdagen bör enligt
motionären göra en framställning till regeringen i frågan.

Motion 316

I motionen tas upp problemet med fideikommissens arrendejord. Motionärerna
hänvisar till att år 1950 var 40 000 ha fideikommissmark att hänföra
till arrendegårdar, och de pekar på att det finns många motiv för att
arrendatorerna av dessa arrendegårdar borde få rätt att friköpa sin gårdar
som har brukats inom släkten i generationer.

Motionärerna framhåller vidare att det värde som dessa arrendegårdar har
i dag tillkommit genom det arbete som arrendatorn och hans släkt utfört. Det
är därför naturligt att arrendatorerna nu eftersträvar den trygghet för
framtiden som ett ägande av hemmet innebär. Enligt motionärerna utgör de
aktuella arrendegårdarna också var och en för sig bärkraftiga jordbruksenheter.
Motionärerna anser mot bakgrund av det anförda att det finns både
jordbrukspolitiska, sociala och regionalpolitiska skäl för att införa en rätt till
friköp av dessa arrendegårdar. Motionärerna hävdar vidare att frågan om en
sådan friköpsrätt inte längre får skjutas på framtiden. I ökad utsträckning har
uppsägning av arrendena och indragningar till huvudgårdar förekommit i en
omfattning som motionärerna inte kan finna särskilt lyckosam.

LU 1982/83:27

Motion 1767

Även i denna motion tas upp frågan om de historiskt betingade arrendena.
Motionärerna pekar på att tryggheten i arrendatorns besittningsskydd kan
vara synnerligen otillfredsställande när det gäller arrendebrukare under s. k.
historiskt betingade ägarskap såsom akademier, kyrkan, domänverket och
kanske framför allt fideikommissen och avvecklade fideikommiss.

Motionärerna framhåller att när det gäller storgodsen är arrendejordägandet
ofta passivt medan arrendatorema själva får stå för hela riskkapitalet
och det företagsekonomiska ansvaret. Det är också mycket vanligt att
arrendatorema får svara för den tekniska upprustningen på byggnadssidan.
Undersökningar har visat att arrendatorema utfört grundförbättringar i
mark och byggnader till ett belopp som motsvarar ca 60 % av gårdarnas
taxeringsvärde medan jordägarnas motsvarande insats var ca 15 % under
samma tidsperiod. Enligt motionärerna finns det i dag en stark opinion för
friköpsrätt bland arrendatorema, och motionärerna hävdar att motsättningarna
har, särskilt i bygder med storgods- och bolagsjordar, skärpts under
senare år.

Enligt motionärerna har arrendelagskommittén avvisat önskemålen från
arrendatorema om införandet av en friköpsrätt utan närmare analys av
problemen och endast konstaterat att en friköpsrätt skulle förorsaka
svårbedömda gränsfall, problem med kvalifikationsgrunder och risk för
kringgående av reglerna. Enligt motionärernas mening synes dessa uttalanden
vara ett överdrivande av de problem som kan uppstå. De krav som från
arrendatorernas sida har rests på friköpsrätt begränsar sig till de historiskt
betingade ägarsituationerna och innebär inte något generellt ingrepp i fysiska
personers äganderätt. Vad det i själva verket handlar om är, framhåller
motionärerna, att bereda arrendatorema möjlighet att förvärva den mark
som de själva och deras släkt i generationer röjt, brukat, bebyggt och
bebott.

Motionärerna menar att erfarenheterna av hur en friköpsrätt kan utformas
kan hämtas bl. a. från ensittarlagens tillämpning. Motionärerna hänvisar
också till att riksdagen år 1980 gav kronotorparna i Norrland en oförbehållsam
rätt att friköpa sina odlingslägenheter ,med byggnader. Några problem
från fastighetsbildningssynpunkt och från jordbrukspolitiska synpunkter
föreligger inte, när det gäller de nu aktuella arrendena, eftersom det är fråga
om friköp av självständiga bärkraftiga enheter och eftersom det inte är
aktuellt med förändring i pågående markanvändning. Motionärerna anser
det befogat att medge arrendatorema en rätt till friköp av arrendena under
vissa angivna förutsättningar.

I motionen hänvisas vidare till att arrendelagskommittén föreslagit en
förköpsrätt för arrendatorer och till att förslaget föranlett blandade
reaktioner från remissinstansernas sida. Enligt motionärernas mening är
förslaget alltför snävt avgränsat. Motionärerna förordar att en sådan

LU 1982/83:27

förköpsrätt, om den skall få avsedd verkan, måste omfatta varje lagfartsändring,
försäljning eller aktiebolagsbildning inom nuvarande eller förutvarande
fideikommiss, som berör arrendestället. Eftersom de många aktiebolagsbildningar
som skett kan förväntas bli bestående, vill motionärerna emellertid
understryka att inte heller en utvidgad förköpsrätt kan ersätta den föreslagna
friköpsrätten.

Tidigare riksdagsbehandling

Efter jordabalkens införande har frågan om en förköps- eller friköpsrätt
för arrendator varit föremål för riksdagsbehandling vid flera tillfällen.

Med anledning av en motion år 1977 med yrkande om en rätt för
jordbruksarrendatorer att förvärva jordbruksfastighet efter 20 års arrendeinnehav
uttalade lagutskottet (LU 1976/77:27) - efter hänvisning till att
frågan om förköpsrätt och viss friköpsrätt var föremål för arrendelagskommitténs
överväganden - att de nackdelar som var förbundna med förköpsrätten
i 1943 års lag självfallet gjorde sig mer märkbara vid en mer allmän
friköpsrätt; i vart fall om den skulle vara så långt gående som den motionären
föreslagit. Utskottet framhöll också att företrädare för lantbruksnämnden i
Kristianstad, som yttrat sig i ärendet, understrukit att ett bifall till
motionsförslaget skulle komma att allvarligt försvåra den pågående strukturrationaliseringen.
Utskottet avstyrkte därför bifall till motionsyrkandet.
Utskottets hemställan bifölls av riksdagen.

I samband med prövningen av 1978/79 års proposition om ändringar i
reglerna om jordbruksarrende behandlade lagutskottet bl. a. en motion om
införande av hembudsskyldighet för säljare av arrendefastighet, en motion
om rätt för arrendator till tvångsinlösen av arrendefastighet samt en motion
om rätt till friköp av tomtmark för bostadshus på ofri grund.

Beträffande de två förstnämnda motionerna fann utskottet i sitt av
riksdagen godkända betänkande (LU 1978/79:23) att någon riksdagens
åtgärd inte var nödvändig på grund av motionerna eftersom frågorna om
förköps- och friköpsrätt för jordbruksarrendatorer redan var föremål för
utredning.

När det därefter gällde frågan om inlösningsrätt för bostadsarrendator
framhöll utskottet att det enligt tilläggsdirektiven till arrendelagskommittén
ålåg kommittén att överväga i vilken utsträckning de förslag som kunde
komma att läggas fram beträffande jordbruksarrende borde föranleda
ändringar i fråga om bostadsarrende. Utskottet utgick därför ifrån att även
frågan om förköps- och friköpsrätt för bostadsarrendatorer skulle komma att
behandlas av kommittén. Eftersom kommitténs förslag inte borde föregripas
fann utskottet att ställning inte då borde tas till motionsförslaget. Utskottet
avstyrkte därför bifall även till denna motion.

Frågan om rätt till friköp av tomtmark för bostadshus på ofri grund
1* Riksdagen 1982183. 8 sami. Nr 27

LU 1982/83:27

prövades ånyo våren 1980 med anledning av en motion. I samband härmed
behandlades också en motion om rätt för arrendator, som brukar jordbruksfastighet
som skall säljas, att med förtur förvärva fastigheten.

I sitt av riksdagen godkända betänkande (LU 1979/80:20) hänvisade
utskottet till vad som anförts i 1978/79 års betänkande. Utskottet upplyste
vidare om att arrendelagskommittén avsåg att lägga fram sitt slutbetänkande
vid årsskiftet 1980-1981. Med hänsyn till att kommitténs förslag borde
avvaktas innan ställning togs till de i motionerna berörda frågorna, avstyrkte
utskottet bifall till motionerna.

Slutligen prövade riksdagen år 1981 en motion med yrkanden om
införande av dels en rätt till tvångsinlösen av jordbruksarrende, dels en
möjlighet för arrendator till friköp av tomtmark för bostadshus. I sitt av
riksdagen godkända betänkande (LU 1980/81:30) avstyrkte utskottet bifall
till yrkandena under hänvisning till att frågorna prövades av arrendelagskommittén
och att kommitténs ställningstaganden inte borde föregripas.

Arrendelagskommittén

Arrendelagskommittén avgav i oktober 1981 sitt slutbetänkande (SOU
1981:80) Arrenderätt 2. Regler om investeringar i arrendejordbruk m. m.

I betänkandet föreslås bl. a. nya bestämmelser om investeringar på
arrendestället, om muntliga arrendeupplåtelser, om arrendetid och besittningsskydd
vid sidoarrende, om upplåtelsetider vid kommunala jordbruksarrenden,
om uppsägningsförfarandet vid jordbruksarrende och om arrendeprocessen.

När det gäller de nu aktuella frågorna anser kommittén att en friköpsrätt,
dvs. en rätt för arrendatorn att när han så önskar tvångsförvärva den
arrenderade fastigheten, innebär ett alltför långt gående ingrepp i jordägarens
rätt att disponera över sin egendom. Som framhålls i motion 316
hänvisar kommittén vidare till att införandet av en begränsad friköpsrätt
skulle leda till gränsdragningssvårigheter och till svårigheter att lagstiftningsvägen
hindra ett kringgående av reglerna. Kommittén anser sammanfattningsvis
att en friköpsrätt är förenad med så stora nackdelar att dessa på intet
sätt vägs upp av den förmån som skulle komma vissa arrendatorer till
del.

I stället föreslår kommittén att jordbruksarrendatorn på nytt får en
förköpsrätt. En företrädesrätt för arrendatorn stämmer enligt kommittén väl
överens med 1977 års jordbrukspolitiska riktlinjer enligt vilka familjejordbruket
skall vara den dominerande företagsformen och enligt vilka
yrkeskunniga förvärvare, som har för avsikt att bosätta sig på och själva
bruka fastigheten, bör ha företräde vid förvärv av jordbruk. För jordägarna
kan enligt kommittén en företrädesrätt knappast medföra några större
olägenheter särskilt som rätten att överlåta en jordbruksfastighet redan nu är

LU 1982/83:27

starkt beskuren genom den nya jordförvärvslagen.

Den av kommittén föreslagna förköpsrätten är dock något annorlunda
utformad än enligt 1943 års lag.

Förköpsförfarandet föreslås få följande utseende. En jordägare, som har
upplåtit sin fasta egendom på gårdsarrende med förlängningsrätt och som
avser att sälja egendomen eller någon del av denna, måste först erbjuda
arrendator, som berörs av den tilltänkta försäljningen, att köpa arrendestället
med de justeringar som av fastighetsbildnings- och rationaliseringsskäl
kan vara nödvändiga. Erbjudandet skall vara godkänt av lantbruksnämnden.
Antar arrendatorn inte erbjudandet inom tre månader, står det jordägaren
fritt att sälja egendomen till utomstående. Försäljning till jordägarens make,
barn, syskon eller syskonbarn får ske utan rätt för arrendatorn att förköpa.
Vissa andra försäljningar är också ”fria” från förköpsrätt. Som exempel kan
nämnas lantbruksnämndernas och lantbruksstyrelsens köp och försäljningar
av jordbruksfastigheter. Antar arrendatorn ett förköpserbjudande, blir den
fortsatta gången densamma som vid en vanlig överlåtelse av jordbruksfastighet.
Arrendatorn har således bl. a. att ansöka om förvärvstillstånd och
lagfart såsom köpare i allmänhet. Förköpsreglerna upprätthålls genom att
lantbruksnämnden skall vägra förvärvstillstånd för utomstående köpare, om
förköpslagens bestämmelser har åsidosatts.

Arrendelagskommitténs förslag har remissbehandlats. Av remissinstanserna
har en instans, Willands arrendatorförening, i ett omfattande yttrande
föreslagit en friköpsrätt för arrendatorer till s. k. historiska arrenden.
Kommitténs förslag till införandet av en förköpsrätt för arrendatorer har fått
ett blandat mottagande. Några remissinstanser anser att behovet av en
förköpsrätt är ringa, t. ex. kammarkollegiet, vissa stiftsnämnder och
lantbruksnämnder. Andra remissinstanser anser att det föreslagna förfarandet
är för komplicerat och bör förenklas. LRF anser att förköpsförfarandet
bör inledas först sedan en förvärvsansökan inkommit till lantbruksnämnden.
Advokatsamfundet, Föreningen Sveriges jordbruksarrendatorer, Sveriges
jordägareförbund och Fideikommissariernas intresseorganisation anser att
förköpsrätten bör utformas som den kommunala förköpsrätten. Även den
föreslagna frikretsen kritiseras. Några instanser vill ha en vidgad frikrets
medan andra vill ha en begränsning av frikretsen. LRF och Föreningen
Sveriges jordbruksarrendatorer anser att förköpsrätten även bör omfatta
vissa sidoarrenden. Willands arrendatorförening önskar att förköpsrätten
utvidgas till att omfatta varje lagfartsändring, försäljning eller aktiebolagsbildning
inom nuvarande eller avvecklade fideikommiss som berör arrendestället.

En proposition på grundval av betänkandet har aviserats till årsskiftet
1983/84.

LU 1982/83:27

Till utskottet framförda synpunkter
Willands arrendatorförening

Willands arrendatorförening organiserar arrendatorer vars arrenden i
flertalet fall brukats inom resp. släkt under lång tid. Till de jordägare som
föreningens medlemmar arrenderar mark av hör tre fideikommiss. Medelstorleken
på medlemmarnas arrenden är 40 har. Arrendetiderna är som regel
fem år.

Föreningen anser att arrendatorer med s. k. historiska arrenden bör ges en
möjlighet att friköpa arrendeställena. I första hand är det fråga om arrenden
under fideikommiss eller avvecklade fideikommiss men en friköpsrätt kan
även avse arrendeställen tillhörande kyrkan, universiteten eller kronan.
Avgörande för arrendeställets värde har varit arrendatorns insatser i form av
stensprängningar, stenröjningar, täckdikningar och även nyproduktion av
byggnader, hydroforer, modernare gödselblandare m. m. samt elinstallation.
Ofta överstiger arrendatorns investeringar gårdens taxeringsvärde. Inte
sällan saknas särskilda inlösensavtal mellan jordägaren och arrendatorn
vilket innebär att investeringarna utan ersättning tillfaller jordägaren när
arrendet upphör.

Arrendeavtalen har ofta varit utformade till arrendatorns nackdel. Att så
varit fallet har berott på att arrendatorn inte vågat driva några krav vid
förhandlingar med jordägaren med hänsyn till risken för att jordägaren
skulle dra in arrendestället under huvudgården. Genom 1979 års begränsningar
i jordägarens rätt att dra in arrendestället under eget brukande har
arrendatorns ställning betydligt förbättrats. Man vågar nu gå till arrendenämnderna
och få arrendevillkoren prövade. I flera fall har arrendenämnden
ändrat arrendevillkoren. Enligt föreningens mening kan arrendatorns
ställning dock inte anses helt tillfredsställande förrän en möjlighet införs till
friköp av arrendestället. En äganderätt till marken ger t. ex. helt andra
möjligheter att få lån till investeringar än enbart en arrenderätt. Införandet
av en friköpsrätt är självfallet inte helt problemfritt, t. ex. när det gäller
inlösensersättningen. Problemen bör dock kunna bemästras. Jordförvärvslagens
bestämmelser bör inte utgöra något hinder för en friköpsrätt. Eftersom
det är fråga om en oförändrad markanvändning så har storleken på gården
inget med skiftet av ägare att göra. Anledningen till att Föreningen Sveriges
jordbruksarrendatorer inte tagit upp frågan om en friköpsrätt är att
föreningen drivit andra viktiga frågor, t. ex. frågor om förköpsrätt och om
arrendatorns investeringar. Friköpsfrågan har man överlåtit på Willands
arrendatorförening. Det är viktigt att den blivande propositionen på
grundval av arrendelagskommitténs betänkande inte försenas av friköpsfrågan.
Om friköpsfrågan inte hinns med under propositionsarbetet kan frågan
prövas i en särskild utredning.

LU 1982/83:27

Fideikommissariernas intresseorganisation och Sveriges jordägareförbund

Fideikommissariernas intresseorganisation har ca 95 medlemmar, varav
huvuddelen är innehavare av fideikommiss. I föreningen ingår även blivande
efterträdare till fideikommissarierna. Sveriges jordägareförbund omfattar
330 större jordegendomar. Inga aktiebolag är med i föreningen. Förbundet
har fem lokala underföreningar. Föreningarnas medlemmar är som regel
anslutna också till LRF. Sveriges jordägareförbund är representerat i LRF:s
arrenderåd som är ett speciellt partsammansatt organ inom LRF.

F. n. finns ca 35 fideikommiss, och antalet sjunker. Enligt lagen om
avveckling av fideikommiss skall fideikommissen upphöra när den nuvarande
fideikommissarien avlider. Reglerna i avvecklingslagen har utformats så
att de skall förhindra att avvecklingen leder till en uppsplittring av
fideikommissens ägoinnehav. Syftet med lagen är att få till stånd ett
avskaffande av fideikommissinstitutet men med ett sammanhållande av
markarealen. En friköpsrätt för arrendatorerna skulle således strida mot
grunderna för avvecklingslagen.

Enligt organisationernas erfarenheter är det ytterst få arrendatorer som
önskar en friköpsrätt. Ett friköp måste grunda sig på expropriationslagens
värderingsregler, och det torde vara få arrendatorer som anser sig ha
möjlighet att under sådana förhållanden förvärva arrendestället.

Arrendejordbruket har stor betydelse för strukturomvandlingen. Nybildande
och nyförvärv inom jordbruket sker till största delen genom arrenden.
Det finns i dag små möjligheter att starta ett jordbruksföretag på annat sätt
än att arrendera jordbruket. Det är därför angeläget att man har en väl
fungerande arrendemarknad. Organisationerna vill understryka att det är
viktigt att komma ihåg att jordägare och arrendatorer är företagare. Man gör
stora investeringar, och det innebär ett risktagande såväl för jordägaren som
för arrendatorn. En investering måste kunna förräntas, annars bör den inte
komma till stånd. Ibland är det jordägaren som står för investeringarna. I
andra fall är det arrendatorn som gör investeringen därför att han funnit detta
vara ekonomiskt fördelaktigt. Om jordägaren gör investeringen måste han
höja arrendeavgiften vilket arrendatorn ibland inte kan acceptera. Avtal
träffas då om att arrendatorn skall göra investeringen och sedan själv njuta
fördelarna därav. Strukturomvandlingen inom godsen har skett genom
indragning av arrendeställen till huvudgården eller genom sammanslagning
av arrendeställen. Tidigare tvingades arrendatorerna lämna sina gårdar men
under senare år har en allt större del kunnat stanna inom fideikommissen.

Enligt organisationerna finns det inget behov av en friköpsrätt. Efter 1979
års lagändringar har arrendatorn en tryggad besittning. När arrendatorn
upphör med arrendet brukar som regel nära anhöriga beredas tillfälle att
överta arrendet. Om marken skall säljas har arrendatorn möjlighet att
förvärva fastigheten. I viss mån kan arrendatorn därvid anses privilegierad på

LU 1982/83:27

grund av att han är skyddad genom jordförvärvslagstiftningen. Som ovan
anförts strider en förköpsrätt mot lagen om avveckling av fideikommiss. Ofta
torde det från jordbrukspolitiska och fastighetsbildningspolitiska synpunkter
vara otänkbart att bilda nya fastigheter av arrendegårdarna.

Organisationerna motsätter sig på anförda skäl ett införande av en
friköpsrätt. Organisationerna är däremot positivt inställda till en förköpsrätt
för arrendator. Förköpsrätten får dock inte utformas så att den innebär ett
favoriserande av arrendatorn på jordägarens bekostnad. Lämpligen bör den
kommunala förköpsrätten tas till förebild vid utformandet av de nya
bestämmelserna.

Kobergsbygdens intresseförening

Föreningens medlemmar utgörs i huvudak av arrendatorer på Kobergs
fideikommiss och anhöriga till dessa samt sådana som varit bosatta där men
avflyttat till annan ort.

I skrivelsen till utskottet pekas på den pågående avfolkningen i trakten och
de små möjligheterna till tomtköp för enstaka bebyggelse t. ex. i anslutning
till föräldrarnas arrenden. Föreningen anser mot bakgrund av den pågående
utvecklingen att ensittarlagen måste följas upp och eventuellt återinföras.

Överlåtelse av arrenderätt

Gällande ordning

Enligt 1734 års lag förelåg vid jordbruksarrende rätt till överlåtelse
(substitution) på arrendatorssidan. Mot slutet av 1800-talet hade man dock
allmänt gått över till att i avtalen förbjuda substitution. Genom 1907 års
nyttjanderättslag bragtes lagen i överensstämmelse med den normala
avtalssituationen.

Redan i 1907 års lag gjordes villkorat undantag för bl. a. långtidsarrenden.
Undantaget avsåg ursprungligen endast avtal på viss tid överstigande 20 år.
Kvalifikationstiden sänktes år 1927 till minst 15 och slutligen år 1943 till minst
tio år.

Nämnda bestämmelser har överförts till 9 kap. 31 § JB. Enligt första
stycket gäller sålunda som huvudregel att arrendatorn inte utan fastighetsägarens
samtycke har rätt att överlåta arrenderätten. Gäller avtalet minst 10
år föreligger dock enligt andra stycket, om ej annat avtalats, en rätt för
arrendatorn att överlåta arrenderätten till annan med vilken jordägaren
skäligen kan nöjas. Arrendet skall dock först erbjudas jordägaren mot
skyldighet för denne att utge skälig ersättning för arrenderättens värde. Vill
jordägaren anta erbjudandet, skall han lämna besked därom inom en månad.
Det är således först sedan arrendatorn fullgjort sin hembudsskyldighet och
jordägaren därefter underlåtit att inom laga tid anta erbjudandet som
arrendatorn får rätt att överlåta arrendet.

Som ytterligare undantag från huvudregeln gäller enligt tredje stycket att -

LU 1982/83:27

om arrendatorn avlider under arrendetiden-dödsboet har, oavsett för vilken
tid avtalet är ingånget, samma rätt som enligt andra stycket tillkommer
långtidsarrendator. Hembudet till jordägaren skall dock göras inom sex
månader efter dödsfallet.

Substitutionsförbudet och undantagsregeln vid långtidsarrenden äger
tillämpning även på arrenderättens övergång genom familjerättsligt fång,
bolagsskifte eller liknande förvärv (9 § fjärde stycket). Bryter arrendatorn
mot överlåtelseförbudet är arrenderätten förverkad och jordägaren har rätt
att säga upp avtalet.

För livstidsarrenden gäller den specialbestämmelsen att vid arrendatorns
död hans make har rätt att inträda som arrendator under sin livstid, om
äktenskapet har ingåtts, innan avtalet träffades. Gifter den efterlevande
maken om sig, får jordägaren dock säga upp avtalet (8 kap. 6 § JB).

Om arrendatorn avlider under löpande arrendeperiod, övergår enligt
allmänna rättsgrundsatser hans rättigheter och skyldigheter enligt arrendeavtalet
på hans dödsbo. Om dödsboet vill behålla arrendet, har det rätt att
sitta kvar till arrendeperiodens utgång.

Motion 1767

I motionen föreslås införandet av en utvidgad men dock begränsad och
reglerad överlåtelserätt. Motionärerna anser att arrendatorn skall ha rätt att
utan jordägarens medgivande överlåta arrendet till anhörig, varmed förstås
samma krets som är undantagen från prövning av förvärvstillstånd enligt
jordförvärvslagen. Överlåtelse utan jordägarens samtycke bör få ske även i
andra fall under förutsättning att arrendet varat i tio år och arrendatorn
erbjudit jordägaren att återta arrendestället men denne inte antagit
erbjudandet inom föreskriven tid. För samtliga överlåtelsefall förutsätts att
jordägaren skäligen kan nöjas med ersättaren och att denne ställer fullgod
borgen. Den föreslagna överlåtelserätten bör enligt motionärerna vara
indispositiv men dispens bör kunna ges av arrendenämnden.

Tidigare riksdagsbehandling

Frågan om en utvidgad överlåtelserätt prövades av riksdagen 1974 med
anledning av en motion, 1974:652, av Thorsten Larsson i Staffanstorp m. fl.
(c). I motionen pekades på det förhållandet att en arrendator med
femårsarrende inte har någon lagstadgad rätt att t. ex. sätta sin son i stället,
även om han innehaft arrendet i hela sitt liv. En knappat påbörjad
tioårsperiod ger arrendatorn en starkare ställning än kanske sju-åtta
femårsperioder. Motionärerna yrkade därför att bestämmelserna skulle
kompletteras med en regel som jämställde ett femårskontrakt, som hade
blivit förlängt en gång, med ett tioårsarrende.

I sitt av riksdagen godkända betänkande, LU 1974:35, erinrade utskottet

LU 1982/83:27

till en början om att det inte är det förhållandet att arrendatorn innehar
arrende under en viss längre tid som utgör grunden för undantagsbestämmelsen
utan i stället att han från början binder sig för en längre tidsperiod
som han, när avtalet ingås, kan ha svårt att överblicka. Utskottet förklarade
sig därefter hysa förståelse för syftet med motionen, nämligen att underlätta
överlåtelse av arrende till nära anförvant och att värna om att arrendatorn får
tillgodogöra sig värdet av sina investeringar. När det gäller överlåtelse till
nära anförvant torde det emellertid enligt utskottet höra till ovanligheten att
en jordägare vägrar samtycke till sådan överlåtelse, om anförvanten har
erforderlig utbildning och ordnad ekonomi. Har denne redan tidigare
deltagit i gårdens skötsel torde den stabilitet i förhållandena som på detta sätt
åstadkommes ligga lika mycket i jordägarens som arrendatorns intresse.

Utskottet pekade även på risken för att en vidgad överlåtelserätt skulle
kunna leda till mycket höga överlåtelsepriser, som inte var till gagn för
jordbruksnäringen. Det avgörande skälet mot ett ytterligare undantag från
överlåtelseförbudet fann emellertid utskottet vara att undantagsbestämmelsen
är dispositiv. Enligt utskottet måste man räkna med att den av
motionärerna föreslagna lagändringen skulle leda till att jordägarna genomgående
i kontrakten uppställde villkor om medgivande för rätten att överlåta
arrende. Den av motionärerna åsyftade reformen skulle således inte få någon
praktisk betydelse utan endast bli en reform på papperet. Att göra
bestämmelserna tvingande fann utskottet inte kunna komma i fråga. På
grund av det anförda avstyrkte utskottet bifall till motionen.

Arrendelagskommittén

Kommittén hade i uppdrag att även överväga eventuella ytterligare
undantag från förbudet mot överlåtelse av arrenderätt. Under utredningsarbetet
hemställdes från arrendatorshåll att möjligheten att överlåta
arrenderätten skulle utvidgas, bl. a. när det gällde överlåtelse inom familjen.
Även överlåtelse till annan borde enligt arrendatorerna få ske i större
utsträckning.

I betänkandet förklarar kommittén att den anser att en utvidgad rätt för
arrendatorn att utan jordägarens samtycke överlåta arrendet inte bör
införas. Genom det förstärkta besittningsskydd som infördes genom
lagändring den 1 juli 1979 samt de nu i betänkandet föreslagna bestämmelserna
om rätt för arrendatorn till ersättning för investeringar och rätt att
förköpa arrendestället förbättras arrendatorernas rättsställning utan att man
behöver befara de nackdelar för jordbruksnäringen i stort som enligt
kommittén kan följa med en vidgad rätt att överlåta arrenden. Kommittén
pekar också på att när det gäller överlåtelse till en nära anhörig lär det höra
till ovanligheten att jordägaren vägrar samtycke, om den tilltänkta arrendatorn
har tillräckliga yrkeskunskaper och en ordnad ekonomi.

Mot förslaget i denna del reserverade sig ledamoten Thorsten Larsson. I

LU 1982/83:27

reservationen anförs att det visserligen inte är vanligt att en jordägare vägrar
samtycke till en överlåtelse inom familjen men att det likväl finns en risk för
att jordägaren motsätter sig en överlåtelse utan bärande skäl, vilket kan leda
till socialt stötande resultat. Reservanten anser därför att arrendatorn bör få
rätt att utan jordägarens samtycke överlåta ett jordbruksarrende till make,
barn, syskon eller syskonbarn, om arrendenämnden har lämnat tillstånd
därtill. Tillstånd bör lämnas, om den tilltänkte arrendatorn har jordbruksutbildning
och avser att ägna sig åt att bruka arrendestället samt i övrigt är
lämplig som arrendator. Är dessa krav uppfyllda, bör jordägaren skäligen
kunna nöjas med den nye arrendatorn. Av jordbrukspolitiska skäl bör också
som en förutsättning för en överlåtelse krävas att arrendestället är en
bärkraftig brukningsenhet.

Under remissbehandlingen av betänkandet har flertalet remissinstanser
inte haft några invändningar mot kommitténs förslag att inte vidga
överlåtelserätten. Flera remissinstanser anser dock att en överlåtelserätt bör
införas i vissa fall. Hit hör Göta hovrätt, arrendenämnderna i Malmö och
Göteborg, länsstyrelsen i Malmöhus län, Föreningen Sveriges jordbruksarrendatorer
och Willands arrendatorförening.

Till utskottet framförda synpunkter
Willands arrendatorförening

Föreningen vill ha en begränsad överlåtelserätt. Det är olyckligt att någon
som inte har arbetat på jordbruket ensam skall bestämma om jordbruket
skall få överlåtas. Det finns olika situationer när överlåtelse kan bli aktuell.
Det kan gälla överlåtelse till barn och till syskon och även till andra. En
intresseavvägning bör komma till stånd.

Fideikommissariernas intresseorganisation och Sveriges jordägareförbund

Organisationerna anser inte att det finns något behov av att ändra
lagstiftningen när det gäller överlåtelserätten. Eventuella tvister löses som
regel i godo. Jordägaren måste någon gång ha möjlighet att ompröva om han
skall arrendera ut sin egendom eller inte. Om det infördes en mer allmän
överlåtelserätt skulle jordägarna - med hänsyn till begränsningarna i rätten
att dra in arrendestället under eget brukande - i princip aldrig få möjlighet att
disponera om sin jord.

Utskottet

I ärendet behandlar utskottet fyra motioner vari läggs fram förslag som
syftar till en förstärkning av arrendatorns rättsliga ställning.

Utskottet vill inledningsvis erinra om att bl. a. arrendatorns besittningsskydd
väsentligt förbättrades, när den nya jordabalken trädde i kraft den 1

LU 1982/83:27

januari 1972. Sedan riksdagen år 1974 konstaterat (LU 1974:35) att det
alltjämt fanns brister i arrendatorns rättsskydd tillsattes på riksdagens
hemställan en särskild utredning, arrendelagskommittén, med uppdrag att
närmare utreda vissa arrendefrågor. Under utredningsarbetets gång har
kommitténs uppdrag utvidgats till att i stort sett omfatta en allmän översyn av
arrendereglerna. Som ett första resultat av kommitténs arbete infördes år
1979 nya regler om bestämmande av arrendeavgiften vid förlängning av
arrende samt om begränsning av jordägarens rätt att återta arrendestället och
därigenom bryta arrendatorns besittningsskydd (LU 1978/79:33).

Arrendelagskommittén avgav hösten 1981 sitt slutbetänkande. I betänkandet
föreslås bl. a. nya bestämmelser om investeringar på arrendestället,
om förköpsrätt för arrendator, om arrendetid och besittningsskydd vid
sidoarrende samt om arrendeprocessen. En proposition på grundval av
betänkandet är aviserad till årsskiftet 1983-1984.

Friköps- och förköpsrätt

Fram till jordabalkens ikraftträdande den 1 januari 1972 hade jordbruksarrendator
i vissa fall rätt till förköp vid försäljning av mark som omfattades
av arrendet. Som framgår av redogörelsen ovan (s. 2) tillämpades förköpsreglerna
dock sällan. Med hänsyn härtill och då reglerna, trots det ringa
utnyttjandet, ansågs begränsa utbuden av arrenden överfördes inte reglerna
till jordabalken. Ett annat viktigt motiv för att avskaffa förköpsrätten var att
jordbruksarrendatorn med jordabalkens tillkomst fick ett effektivt och
tidsenligt besittningsskydd.

Någon allmän friköpsrätt, dvs. rätt att tvångsförvärva den arrenderade
fastigheten, har jordbruksarrendator aldrig haft. Fram till utgången av år
1976 fanns dock enligt den s. k. ensittarlagen en rätt för nyttjanderättshavare,
som på annans mark hade ett eget bostadshus från tiden före 1928, att
under vissa förutsättningar lösa till sig marken.

Sedan 1972 har vid flera tillfällen i riksdagen framställts önskemål om
införande av en friköpsrätt i vissa fall och om återinförande av förköpsrätten
för jordbruksarrendator. Sådana önskemål har även förts fram från
arrendatorshåll i skrivelser till regeringen och till arrendelagskommittén. I
sitt ovannämnda betänkande tar kommittén ställning mot ett införande av en
friköpsrätt. Enligt kommittén skulle en sådan rätt innebära ett långt gående
ingrepp i jordägarens rätt att disponera över sin egendom och vara förenad
med så stora nackdelar att dessa på intet sätt vägs upp av fördelarna med en
sådan rätt. I stället föreslår kommittén att arrendatorn åter får en lagstadgad
rätt att under vissa förutsättningar förvärva arrendefastigheten när denna
utbjuds till försäljning.

I motion 1982/83:316 (c) yrkas att riksdagen skall begära ett förslag om rätt
till friköp för jordbruksarrendator som innehar s. k. historiskt arrende. Med
sådant arrende avser motionärerna ett arrende som innehafts av samma släkt

LU 1982/83:27

i generationer och där jordägaren är ett fideikommiss eller en därmed
jämförbar historiskt betingad jordägarkategori. Även motionärerna i motion
1982/83:1767 (s) anser det befogat att en friköpsrätt införs för arrendatorer
med historiskt betingade arrenden. Som ägare till sådan mark nämner
motionärerna förutom fideikommiss och avvecklade fideikommiss, akademier,
kyrkan och staten. I motion 1767 kritiseras vidare arrendelagskommitténs
förslag till förköpsrätt för arrendatorn. Motionärerna anser förslaget
alltför snävt avgränsat och menar att förköpsrätten måste gälla även vid t. ex.
aktiebolagsbildning i samband med avveckling av fideikommiss.

I motionerna 1981/82:261 (vpk) och 1982/83:232 (vpk) yrkas att det åter
införs en rätt för arrendator, som har uppfört ett egnahem på arrendestället,
att friköpa tomtmark till bostadsfastigheten.

Utskottet konstaterar till en början att en friköpsrätt innebär ett
expropriationsliknande tvångsförvärv, som sker på arrendatorns initiativ.
Som arrendelagskommittén framhållit utgör friköpsrätten ett långtgående
ingrepp i jordägarens rätt att disponera över sin egendom. Utskottet anser
därför att det inte kan komma i fråga att införa en allmän friköpsrätt. En
sådan friköpsrätt skulle också enligt utskottets mening kunna befaras avhålla
jordägare från att upplåta mark på arrende vilket skulle kunna få betydande
negativa konsekvenser för jordbruksnäringen.

Det förslag till friköpsrätt för innehavare av historiska arrenden som tas upp
i motionerna 316 och 1767 har en begränsad räckvidd. Med hänsyn till att den
föreslagna friköpsrätten endast avser mark som varit utarrenderad under
lång tid torde den inte behöva få någon negativ inverkan på jordägarnas
intresse av att arrendera ut mark. Enligt utskottets mening talar flera skäl för
ett införande av den begärda friköpsrätten. Som framhålls i motionerna har
arrendatorerna och deras släkt ofta brukat arrendegårdarna i flera generationer.
Genom arrendatorernas initiativ och yrkesskicklighet har marken
röjts och uppodlats och i många fall har arrendatorerna själva uppfört sina
bostäder. Det värde som arrendegårdarna har i dag har således till stor del
skapats genom det arbete som arrendatorerna och deras släkt utfört. Mot den
angivna bakgrunden är det enligt utskottets mening förståeligt att arrendatorerna
strävar efter att få till stånd den trygghet för framtiden som ett ägande
av arrendestället för med sig. Utskottet vill vidare peka på att det ofta
förekommer att arrendatorerna själva får svara för investeringarna och att de
står för hela riskkapitalet och för den totala företagsekonomiska risken för
växtodling och djurhållning. Det bör även beaktas att en friköpsrätt skulle
kunna bidra till en fortsatt allsidig befolkningssammansättning på landsbygden.
Eftersom de aktuella arrendegårdarna var för sig som regel utgör
bärkraftiga jordbruksenheter torde tillskapandet av en friköpsrätt inte
medföra några negativa konsekvenser från jordbrukspolitisk synpunkt.
Tvärtom kan en friköpsrätt stimulera arrendatorerna till att göra långsiktiga
insatser på arrendestället vilket främjar jordbruksnäringen. I sammanhanget
bör emellertid understrykas att bestämmelser om en friköpsrätt självfallet

LU 1982/83:27

måste samordnas med jordförvärvslagens regler.

Utskottet vill framhålla att införandet av en friköpsrätt emellertid är
förenat med problem. Sålunda kan svårigheter uppkomma när det gäller att
på ett lämpligt sätt bestämma vad som skall avses med ett historiskt arrende.
Vidare kan det bli nödvändigt att undanta vissa slag av historiska arrenden
från en friköpsrätt. Härtill kommer som arrendelagskommittén påpekat
svårigheterna att lagstiftningsvägen hindra ett kringgående av reglerna.
Dessutom måste tillskapas ett enkelt men från rättssäkerhetssynpunkt
tillfredsställande inlösensförfarande samt regler som ger en rättvisande
värdering av arrendestället. Slutligen måste bestämmelserna utformas så att
garantier skapas för att fastigheterna blir lämpliga från fastighetsbildningssynpunkt
och från jordbrukspolitiska synpunkter.

Arrendelagskommittén har, såsom motionärerna pekar på, avvisat tanken
på en friköpsrätt utan att närmare analysera för- och nackdelarna med en
friköpsrätt. Enligt utskottets mening är det inte möjligt att på föreliggande
utredningsmaterial ta ställning till om den av motionärerna föreslagna
friköpsrätten kan införas. Med hänsyn härtill och till de starka skäl som talar
för motionärernas förslag anser utskottet det angeläget att frågan om en
friköpsrätt för innehavare av historiska arrenden blir föremål för en
förutsättningslös utredning. Om det därvid visar sig att det skulle innebära
avsevärda svårigheter eller olägenheter, bl. a. från rättssäkerhetssynpunkt,
att införa en friköpsrätt bör prövas möjligheten att införa särskilda regler om
förköpsrätt i nu aktuella fall.

Utskottet vill tillägga att det är viktigt att utredningsarbetet inte försenar
den aviserade propositionen eller medför att arrendelagskommitténs förslag
om ett återinförande av en allmän förköpsrätt skjuts på framtiden. Om
friköpsrätten inte hinner utredas under beredningen av propositionen bör
regeringen låta utreda den i särskild ordning.

Vid remissbehandlingen av kommitténs betänkande har remissinstanserna
i princip ställt sig positiva till ett återinförande av en förköpsrätt för
jordbruksarrendator men det råder mycket delade meningar hos remissinstanserna
om hur en förköpsrätt bör utformas. Utskottet förutsätter att
regeringen noga överväger remissinstansernas synpunkter och utformar ett
förslag som är enkelt och tillfredsställande från rättssäkerhetssynpunkt. Det
är vidare viktigt att reglerna utformas så att de inte lätt kan kringgås.

Vad utskottet ovan anfört med anledning av motionerna 316 och 1767 bör
ges regeringen till känna.

Beträffande därefter förslaget i vpk-motionerna om ett införande av en
rätt till friköp av tomtmark till hus å ofri grund konstaterar utskottet att
förslaget syftar till ett återinförande av den friköpsrätt som ensittarlagen
medgav. Utskottet erinrar om att motivet för ensittarlagens slopande var att
lagens sociala betydelse hade minskat samtidigt som den bristande jord- och
planpolitiska prövningen medfört allt större olägenheter.

Enligt utskottets mening kan det inte komma i fråga att införa en

LU 1982/83:27

friköpsrätt när det gäller fritidsfastigheter eller mark som är i allmän ägo.
Huruvida det i andra fall kan vara motiverat med en rätt att friköpa mark till
bostadsfastigheter saknar utskottet underlag för att kunna bedöma.

Utskottet har i det föregående uttalat sig för en utredning av frågan om en
friköpsrätt för innehavare av historiskt arrende. Enligt utskottets mening kan
det vara lämpligt att man i det sammanhanget även utreder behovet av en
friköpsrätt till tomtmark och frågan om en sådan friköpsrätt kan utformas på
ett sätt som tillgodoser jordbruks- och planpolitiska krav. Vad utskottet
sålunda anfört med anledning av motionerna 261 och 232 bör ges regeringen
till känna.

Överlåtelserätt

Enligt 9 kap. 31 § JB gäller som huvudregel att jordbruksarrendatorn inte
utan fastighetsägarens samtycke har rätt att överlåta arrenderätten. Gäller
arrendeavtalet på minst tio år föreligger dock en rätt för arrendatorn att
överlåta arrendet på annan som fastighetsägaren skäligen kan nöjas med. En
förutsättning för överlåtelserätten är att arrendatorn först erbjudit fastighetsägaren
att överta arrendet och att denne inte antagit erbjudandet inom
föreskriven tid. Bestämmelsen i 9 kap. 31 § JB är dispositiv, varför i
arrendeavtalet kan tas in bestämmelser som ytterligare begränsar överlåtelserätten.

I motion 1767 föreslås att möjligheterna att överlåta arrenderätten vidgas.
Motionärerna anser att överlåtelse bör kunna få ske dels till nära anhörig,
dels till annan, om arrendet varat i tio år. I sistnämnda fall bör samma regler
gälla som när arrendeavtalet löper på minst tio år. Reglerna bör i princip vara
indispositiva.

Även frågan om en vidgad överlåtelserätt har prövats av arrendelagskommittén
som dock inte funnit skäl att föreslå några ändringar i gällande
bestämmelser. Som framgår av redogörelsen i det föregående (s. 13)
förordar dock en av ledamöterna i en reservation att en rätt införs att överlåta
arrendet på make, barn, syskon eller syskonbarn om arrendenämnden
lämnar sitt tillstånd härtill.

Utskottet vill för sin del erinra om att skälet för de nuvarande
bestämmelserna om överlåtelserätt inte är att arrendatorn faktiskt innehaft
arrendet under en längre tid. Att överlåtelserätten införts har i stället sin
grund i att arrendatorn från början binder sig för en längre avtalsperiod som
han, när avtalet ingås, kan ha svårt att överblicka.

När utskottet år 1974 behandlade en motion med yrkande om ett införande
av en generell rätt att överlåta arrende som varat i tio år eller mer
konstaterade utskottet (LU 1974:35) att en sådan rätt att överlåta arrenden
skulle kunna medföra betydande nackdelar för jordbruksnäringen. Enligt
utskottets mening gäller det anförda alltjämt. Nackdelarna kan befaras bli
särskilt stora om bestämmelserna, som motionärerna yrkar, görs indisposi -

LU 1982/83:27

tiva. Utskottet vill också peka på att det viktigaste motivet för önskemålen
från arrendatorshåll om vidgad överlåtelserätt varit behovet av skydd för
arrendatorns investeringar. Om arrendatorn får en ökad rätt till ersättning
för investeringar med anledning av arrendelagskommitténs förslag minskar
behovet av en vidgad generell överlåtelserätt. Utskottet vill även hänvisa till
vad utskottet inledningsvis anfört om att jordägarens rätt till självinträde
kraftigt begränsades genom en lagändring år 1979. Det kan med hänsyn
härtill finnas ett behov för j ordägaren att, när en arrendator vill upphöra med
arrendet, kunna ompröva en utarrendering. På grund av det anförda kan
utskottet inte ställa sig bakom förslaget om en generell rätt till överlåtelse av
arrenden som varat i minst tio år.

När det härefter gäller frågan om en rätt till överlåtelse av arrende på nära
anhörig kan en sådan begränsad överlåtelserätt inte befaras föra med sig
några större nackdelar för jordägaren eller för jordbruksnäringen i stort.
Som arrendelagskommittén framhållit torde det också höra till ovanligheterna
att jordägaren i sådana fall vägrar samtycka till en överlåtelse om den
tilltänkta arrendatorn har tillräckliga yrkeskunskaper och god ekonomi.
Särskilt om den senare redan tidigare deltagit i gårdens skötsel torde den
stabilitet i förhållandet som åstadkoms genom överlåtelsen av arrendet vara
till fördel för jordägaren. Det kan emellertid inte uteslutas att jordägare i
vissa fall på grund av misshälligheter i förhållandet till den avträdande
arrendatorn eller på grund av andra skäl som inte är bärande vägrar
överlåtelse. Som den ovannämnda reservanten anfört kan en sådan vägran
leda till socialt stötande resultat. Utskottet finner därför angeläget att frågan
om en rätt för arrendatorn att överlåta arrendet på nära anhörig blir föremål
för ytterligare överväganden under arbetet på den aviserade propositionen.
Enligt utskottets mening bör reservantens förslag kunna läggas till grund för
denna prövning. Vad utskottet anfört i föreliggande avsnitt med anledning av
motion 1767 bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande friköps- och förköpsrätt för jordbruksarrendator
att riksdagen med anledning av motionerna 1982/83:316 och
1982/83:1767 i denna del som sin mening ger regeringen till
känna vad utskottet anfört,

2. beträffande rätt till friköp av tomtmark

att riksdagen med anledning av motionerna 1981/82:261 och
1982/83:232 som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört,

LU 1982/83:27

3. beträffande rätt till överlåtelse av jordbruksarrende

att riksdagen med anledning av motion 1982/83:1767 i denna del
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet
anfört.

Stockholm den 12 april 1983

På lagutskottets vägnar

PER-OLOF STRINDBERG

Närvarande: Per-Olof Strindberg (m), Lennart Andersson (s), Martin
Olsson (c), Elvy Nilsson (s). Arne Andersson i Gamleby (s). Ingemar
Konradsson (s), Mona Saint Cyr (m), Marianne Karlsson (c), Owe
Andréasson (s), Sigvard Persson (c), Per Israelsson (vpk), Bengt Silfverstrand
(s), Margit Gennser (m), Inga-Britt Johansson (s) och Sten Andersson
i Malmö (m).

Reservationer

1. Friköps- och förköpsrätt för jordbruksarrendator (morn. 1)

Per-Olof Strindberg, Mona Saint Cyr, Margit Gennser och Sten Andersson
i Malmö (samtliga m) anser

dels att den del av utskottets yttrande som börjar på s. 15 med ”Det
förslag” och slutar på s. 16 med ”till känna” bort ha följande lydelse:

Det förslag till friköpsrätt för innehavare av historiska arrenden som
föreslås i motionerna 316 och 1767 har en begränsad räckvidd. Förslaget
innebär likväl att enskild person ges en rätt till expropriationsliknande
tvångsförvärv. Enligt utskottets mening måste - såsom arrendelagskommittén
anfört - ett införande av en friköpsrätt därför kunna motiveras med
mycket tungt vägande skäl. Den begränsade friköpsrätt som ensittarlagen
medgav tillgodosåg sålunda starka sociala intressen. Några sådana omständigheter
eller andra tungt vägande skäl för en friköpsrätt finns inte enligt
utskottets mening när det gäller en friköpsrätt vid historiska arrenden.

Utskottet vill vidare peka på att under remissbehandlingen av arrendelagskommitténs
betänkande endast en remissinstans, Willands arrendatorförening,
uttalat sig för införandet av en friköpsrätt. Arrendatorföreningen
har inför utskottet ytterligare pläderat för sin ståndpunkt.

Utskottet hyser i och för sig förståelse för att en arrendator, vars släkt
under generationer innehaft arrendet, vill värna om sin besittning av
arrendestället och därför önskar förvärva detta med äganderätt. Jordabalkens
besittningsskyddsregler och särskilt de efter lagändringen 1979 begrän -

LU 1982/83:27

sade möjligheterna för jordägaren att dra in arrendet under eget brukande
gör emellertid att behovet att på nu angiven grund förvärva arrendestället
minskat väsentligt.

På grund av det anförda och då beredning av arrendelagskommitténs
betänkande pågår inom regeringskansliet saknas anledning för riksdagen att
göra någon framställning till regeringen med anledning av motionerna.

När det gäller kommitténs förslag om ett återinförande av en förköpsrätt
för jordbruksarrendator har remissinstanserna i princip ställt sig positiva till
ett återinförande av förköpsrätten men det råder hos remissinstanserna
mycket delade meningar om hur en förköpsrätt bör utformas. Fideikommissariernas
intresseorganisation och Sveriges jordägareförbund har också
inför utskottet förklarat sig positiva till en förköpsrätt men framhållit att den
bör utformas efter modell av den kommunala förköpsrätten. Utskottet
förutsätter att regeringen utan särskilt tillkännagivande från riksdagens sida
noga överväger remissinstansernas ståndpunkter och utformar ett förslag
som är enkelt och tillfredsställande från rättssäkerhetssynpunkt. Det är
vidare viktigt att reglerna utformas så att de inte kan kringgås.

På anförda skäl avstyrker utskottet bifall till motionerna 316 och 1767 i
denna del.

dels att utskottet under moment 1 bort hemställa

1. beträffande friköps- och förköpsrätt för jordbruksarrendator
att riksdagen avslår motionerna 1982/83:316 och 1982/83:1767 i
denna del.

2. Rätt till friköp av tomtmark (mom. 2)

Per-Olof Strindberg, Mona Saint Cyr, Margit Gennser och Sten Andersson
i Malmö (samtliga m) anser

dels att den del av utskottets yttrande som börjar på s. 16 med ”Enligt
utskottets” och slutar på s. 17 med ”till känna” bort ha följande lydelse:

Enligt utskottets mening har vid ärendets behandling inte framkommit
några vägande skäl som talar för ett återinförande av ensittarlagen med alla
dess brister. Utskottet avstyrker därför bifall till motionerna 261 och 232.

dels att utskottet under moment 2 bort hemställa

2. beträffande rätt till friköp av tomtmark

att riksdagen avslår motionerna 1981/82:261 och 1982/83:232.

3. Rätt till överlåtelse av jordbruksarrende (mom. 3)

Per-Olof Strindberg, Mona Saint Cyr, Margit Gennser och Sten Andersson
i Malmö (samtliga m) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 18 börjar med ”När det”

LU 1982/83:27

och slutar med ”till känna” bort ha följande lydelse:

När det härefter gäller frågan om en rätt till överlåtelse av arrende på nära
anhörig kan en sådan begränsad överlåtelserätt inte befaras föra med sig
samma nackdelar för jordägaren eller för jordbruksnäringen i stort. Som
arrendelagskommittén framhållit torde det också höra till ovanligheterna att
jordägaren i sådana fall vägrar samtycke till en överlåtelse om den tilltänkta
arrendatorn har tillräckliga yrkeskunskaper och god ekonomi. Särskilt om
den senare redan tidigare deltagit i gårdens skötsel torde den stabilitet i
förhållandet som åstadkoms genom överlåtelsen av arrendet vara till fördel
för jordägaren. Som utskottet tidigare anfört pågår inom regeringens kansli
arbetet med färdigställandet av en proposition på grundval av arrendelagskommitténs
förslag. Anledning saknas för riksdagen att föregripa regeringens
ställningstagande till frågan om det bör införas en lagstadgad rätt till
överlåtelsen av arrende på nära anhörig. Utskottet avstyrker därför bifall till
motion 1767 i denna del.

dels att utskottet under moment 3 bort hemställa

3. beträffande rätt till överlåtelse av jordbruksarrende
att riksdagen avslår motion 1982/83:1767 i denna del.

minab/gotab Stockholm 1983 75190