om franchising (Betänkande 1983/84:NU3 Näringsutskottet)

NU 1983/84:3

Näringsutskottets betänkande
1983/84:3

om franchising
Ärendet

I motion 1982/83:2016 av Stig Gustafsson m. fl. (s) hemställs att riksdagen
begär att regeringen skyndsamt låter utreda frågan om franchising.

Remissyttranden över motionen har avgivits av Landsorganisationen i
Sverige (LO), Tjänstemännens centralorganisation (TCO), Sveriges industriförbund,
Sveriges grossistförbund, Sveriges köpmannaförbund, Svenska
handelskammarförbundet och Svenska franchiseföreningen.

Allmän bakgrund

Begreppet franchising

Franchising är ett system för marknadsföring av varor och tjänster som
under senare år har fått viss spridning i Sverige. Franchising förekommer
främst inom detaljhandeln, men det finns även exempel på franchisingverksamhet
inom tillverkningsindustrin. Företeelsen är inte reglerad i svensk lag
och det finns alltså inte någon legal definition av begreppet franchising. Den
definition som dominerar i Sverige har tagits fram av Svenska franchiseföreningen
(se s. 3) och lyder:

Franchising är ett linjärt system för marknadsföring av varor och/eller
tjänster, i vilket ett företag (tillverknings- och/eller grosshandelsenhet)
genom kontrakt till sig knyter ett eller i allmänhet flera enskilt ägda andra
företag, oftast detaljister, vilka utåt, mot kundkretsen, framträder enhetligt
och som från det förstnämnda företaget mot ersättning erhåller varor
och/eller tjänster i flera former. Det förstnämnda företaget kallas franchisegivare,
de senare franchisetagare.

Något annorlunda uttryckt kan man säga att franchising är ett system för
samarbete mellan två oberoende parter-franchisegivaren och franchisetagaren-
för försäljning av varor och tjänster. Franchisegivaren är en tillverkare,
en grossist, ett tjänsteföretag eller kanske en liten grupp företag som äger
eller förfogar över ett känt namn, inarbetade kännetecken, en specifik
tillverkningsmetod eller ett speciellt säljsystem, som vidare besitter ett
särskilt kunnande (know-how) och som genom att använda sig av franchisetagare
vill stärka marknadsföringen av sina varor eller tjänster. Franchisetagaren
är en egen företagare som har förvärvat rätten att arbeta under
franchisegivarens namn och kännetecken för att sälja dennes produkter eller
för att exploatera hans specifika metoder. Relationerna mellan dem regleras

1 Riksdagen 1983184.17sami. Nr 3

NU 1983/84:3

genom ett detaljerat kontrakt, vilket klart definierar bådas rättigheter och
skyldigheter. För de olika tjänster som franchisegivaren garanterar franchisetagaren
betalar denne en avgift till franchisegivaren.

Den definition som används av International Franchise Association är
något mera utförlig. Här anges att franchisegivaren åtar sig att göra en
långsiktig satsning genom att bidra med kontinuerlig överföring av knowhow
och träning. Dessutom anges att franchisegivaren besitter systemets
varumärke och affärsidé, t. ex. en tillverkningsprocess, och att han övervakar
att verksamheten sköts på ett tillfredsställande sätt. I andra definitioner
framhålls dessutom att franchisetagarens rättigheter begränsas till en viss
tidsrymd och ett visst distrikt som tilldelas av franchisegivaren.

Det anförda illustrerar att det har visat sig vara ganska svårt att hitta en
kortfattad definition som tillräckligt klart anger vad systemet innebär.
Franchising är närbesläktad med flera andra distributionsformer, såsom
frivilliga kedjor och affärsformer där försäljning sker i kommission. Kommissionsförsäljningen
skiljer sig emellertid från frivilliga kedjor och franchising
därigenom att detaljisten inte äger varulagret. I fråga om gränsdragningen
mellan frivilliga kedjor och franchising gäller att franchisetagarna saknar
möjlighet att under avtalsperioden själva eller genom någon gemensam
organisation ingripa i det franchisegivande företagets förhållanden. I en
frivillig kedja finns det i regel en medlemsförsamling som i demokratisk
ordning kan fatta beslut som rör kedjan. I de s. k. köpmannakedjorna är
detaljisterna vanligen aktieägare i det gemensamma företaget, med bolagsstämman
som forum för aktieägarna. De grossistinitierade kedjorna är
organiserade som ekonomiska föreningar.

I USA förekommer franchising i flera olika former. Dessa skiljer sig åt i
fråga om omfattningen av den rättighet som överlåts till franchisetagaren och
i fråga om graden av samarbete mellan franchisegivaren och franchisetagaren.
Av de amerikanska systemen inryms endast det mest utvecklade
(Business Format Franchising) i den svenska definitionen. Det utmärks av att
franchisegivaren distribuerar inte bara varor utan också kompletta kommersiella
system. I franchisegruppen ingår främst företag inom servicebranchen,
exempelvis Svenska Kvickfood Restaurang AB (franchisetagare till McDonald^),
Näröppet AB, Hemglass AB, Tuff-Kote Dinol AB och Synpunkten
AB.

•' • . ) . : ' .«* 1 j : • ■

Franchisingsystemets utveckling
USA

Franchising anses ha sitt ursprung i det distributionssystem som skapades
av symaskinsfabrikanten Singer efter inbördeskriget i USA. Den egentliga
utvecklingen ägde rum i samband med bilismens framväxt och läskedrycksindustrins
tillkomst. Flera, ursprungligen specifikt amerikanska förhållanden

NU 1983/84:3

har sammantagna lett till denna distributionsforms framgång: befolkningens
stora rörlighet i geografiskt hänseende, möjligheten till samtidig marknadsföring
genom TV av varor och tjänster över en hel kontinent, den relativa
svagheten hos redan befintliga frivilliga fackkedjor samt det förhållandet att
produktionen av varor kan centraliseras medan utbudet sker i kundens
närhet.

År 1980 fanns det i USA ca 1 600 franchisegivare med omkring 57 000 egna
filialer. Antalet franchisetagare uppgick till nära 196 000 med inalles
2 179 000 anställda och med en omsättning av 276 miljarder svenska kronor,
mer än den svenska bruttonationalprodukten.

Sverige

Franchising är som framhållits en relativt ny företeelse i Sverige. Några
helt tillförlitliga uppgifter om det totala antalet franchiseföretag finns inte.
En intresseorganisation för franchiseföretagen, Svenska franchiseföreningen,
bildades år 1978. År 1981 hade föreningen 21 ordinarie eller associerade
medlemmar (franchisegivare) med totalt 338 försäljningsenheter, varav 61
egna filialer och 277 franchisetagare. Omsättningen hos gruppen franchisetagare
uppgick till drygt 500 milj. kr., antalet anställda till närmare 1 500.
Härtill kommer att vissa svenska franchiseföretag drev en omfattande
verksamhet utomlands. Omsättningen i den utländska verksamheten var
ungefär tre gånger så stor som den totala franchisingomsättningen i Sverige
dessa år.

Den organiserade franchisingen fördelade sig år 1981 på olika brancher
enligt följande: livsmedelsdetaljhandel (3 franchisegivare), textildetaljhandel
(1), transport (1), restaurang/gatukök (2), reklam (1), konsult (3),
bilvård och däck (2), byggnad (2) och övrig detaljhandel (7). Det bör
observeras att bensin- och bilhandeln ej räknas till franchisingkategorin i
Sverige.

De omkring 20 oorganiserade franchisegivarna beräknades år 1980 ha
knutit till sig ca 80 franchisetagare med totalt omkring 300 anställda.

Svenska franchiseföreningen har uppställt vissa etiska regler för franchisingverksamhet
som föreningens medlemmar har att iaktta. Enligt dessa
regler gäller bl. a. följande:

- Ingen medlem får vid erbjudande om franchise, produkt eller tjänst
lämna uppgift som kan vara ägnad att verka vilseledande för de tilltänkta
köparna. Internationella handelskammarens riktlinjer för reklam skall
iakttas vid marknadsföringen.

- Medlem får inte själv, direkt eller indirekt, bedriva verksamhet som
skulle kunna anses konkurrerande med franchisetagarens verksamhet enligt
avtalet.

- Okontrollerad tillväxt och s. k. pyramidsystem är oförenliga med
franchising.

1 * Riksdagen 1983/84.17sami. Nr 3

NU 1983/84:3

- Medlem är skyldig att utveckla och vidmakthålla ett system för
övervakning av franchisetagarnas verksamhet i syfte att kunna bistå dessa i
händelse av svårigheter. Likaså skall franchiseverksamheten innefatta
program för utbildning och träning av franchisetagarna och deras personal.

- Medlem är skyldig att rätta sig efter föreningens i stadgeenlig ordning
fattade beslut, däribland beslut om ändringar i de etiska reglerna.

Några juridiska spörsmål i samband med franchising

Som framgått av det föregående finns det i Sverige ingen särskild
lagstiftning rörande franchising. Såvitt bekant har frågor rörande franchiseavtal
inte heller prövats i domstolarna. Detta innebär självfallet inte att
samhället står helt utan möjligheter att ingripa mot förhållanden inom
franchising som framstår som otillbörliga eller skadliga. Vidare har en
enskild franchiseägare samma möjligheter som parter i andra avtal att bli löst
från avtalet eller få det jämkat under åberopande av allmänna avtalsrättsliga
ogiltighetsgrunder. Franchising som företeelse berör i själva verket åtskilliga
rättsområden. I det följande antyds några av de spörsmål av juridisk natur
som kan aktualiseras i samband med franchising.

Den kritik som har riktats mot franchising från främst fackligt håll har i
allmänhet haft som utgångspunkt att det är oklart i vilken grad det
arbetsrättsliga regelsystemet till skydd för arbetstagarna är tillämpligt på
franchisingrelationer. Närmare bestämt har frågan gällt huruvida en franchisetagare
är att anse som en självständig företagare, en av franchisegivaren
beroende uppdragstagare eller rent av endast som en arbetstagare. I det
senare fallet skulle det alltså råda en sorts anställningsförhållande mellan
franchisegivaren och franchisetagaren. Med arbetstagare jämställs i detta
hänseende även s. k. beroende (eller jämställda) uppdragstagare.

Frågan huruvida ett avtal om arbetsprestation är ett arbetsavtal - dvs. ett
avtal mellan en arbetsgivare och en arbetstagare - eller ej har givetvis
betydelse för tillämpningen av den arbetsrättsliga lagstiftningen, exempelvis
lagen (1974:12) om anställningsskydd, lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring
och lagen (1976:580) om medbestämmande i arbetslivet. Även andra
lagar har särregler som ger arbetstagare speciella förmåner. Detta gäller
t. ex. förmånsrättslagen (1970:979) och skadeståndslagen (1972:207). I lagen
(1914:45) om kommission, handelsagenter och handelsresande (kommissionslagen)
skiljs mellan å ena sidan handelsresande och platsförsäljare som
är anställd i huvudmannens tjänst, dvs. arbetstagare hos huvudmannen, och
å andra sidan annan handelsresande eller platsförsäljare.

Gällande lagstiftning saknar en definition av arbetstagarbegreppet. Gränsdragningen
får därför ske på grundval av principer som har kommit till
uttryck i rättspraxis. Rent allmänt kan konstateras att praxis har visat en
benägenhet att ge arbetstagarbegreppet en vidsträckt innebörd. Detta har
också stöd i lagförarbeten.

NU 1983/84:3

För att en person i arbetsrättslig mening skall vara att betrakta som
arbetstagare hos annan måste vissa grundläggande förutsättningar vara
uppfyllda. Först och främst måste förhållandet mellan parterna vara grundat
på avtal, dvs. på frivilligt åtagande. Vidare krävs att avtalet mellan parterna
går ut på att den ena parten skall prestera arbete för motpartens räkning.

I det stora flertalet fall möter inte några svårigheter att avgöra om en
person är att i rättslig mening anse som arbetstagare hos en annan.
Avgörandet huruvida fråga är om arbetstagare eller självständig företagare
kan emellertid i gränsfall vålla svårigheter. Enligt gällande rätt sker
gränsdragningen genom en helhetsbedömning av samtliga omständigheter i
varje enskilt fall, varvid hänsyn tas inte endast till innehållet i avtalet mellan
parterna utan även till omständigheter utan omedelbar anknytning till detta
avtal.

Omständigheter vilka tyder på att den arbetspresterande parten är att
betrakta som arbetstagare brukar anses vara: 1) Han har att personligen
utföra arbetet, vare sig detta utsagts i avtalet eller får anses vara förutsatt
mellan kontrahenterna. 2) Han har faktiskt helt eller så gott som helt själv
utfört arbetet. 3) Hans åtagande innefattar att han ställer sin arbetskraft till
förfogande till efter hand uppkommande arbetsuppgifter. 4) Förhållandet
mellan kontrahenterna är av mera varaktig karaktär. 5) Han är förhindrad att
samtidigt utföra liknande arbete av någon betydelse åt annan, vare sig detta
grundar sig på direkt förbud eller bottnar i arbetsförhållandena. 6) Han är
underkastad bestämda direktiv eller närmare kontroll beträffande exempelvis
sättet för arbetets utförande, arbetstiden och arbetsplatsen. 7) Han har att
i arbetet använda maskiner, redskap eller råvaror som tillhandahålls honom
av medkontrahenten. 8) Han får ersättning för sina direkta utlägg, exempelvis
för resor. 9) Ersättningen för arbetsprestationen utgår åtminstone delvis i
form av garanterad lön. 10) Han är i ekonomiskt och socialt hänseende
jämställd med en arbetstagare.

Omständigheter som talar för att den arbetspresterande parten är att
betrakta som självständig företagare brukar anses vara: 1) Han är ej skyldig
att personligen utföra arbetet utan kan på eget ansvar överlåta detta helt eller
delvis åt annan. 2) Han låter faktiskt på sitt ansvar annan helt eller delvis
utföra arbetet. 3) Arbetsåtagandet är begränsat till viss bestämd uppgift eller
möjligen flera sådana. 4) Förhållandet mellan kontrahenterna är av tillfällig
natur. 5) Varken avtalet eller arbetsförhållandena hindrar honom från att
samtidigt utföra liknande arbete av någon betydelse åt annan. 6) Han
bestämmer - frånsett inskränkningar som påkallas av arbetets natur - själv
sättet för arbetets utförande samt arbetstid och arbetsplats. 7) Han har att i
arbetet använda egna maskiner, redskap och råvaror. 8) Han har att själv stå
för utgifterna vid arbetets utförande. 9) Vederlaget för arbetsprestationen är
helt beroende av verksamhetens ekonomiska resultat. 10) Han är i ekonomiskt
och socialt hänseende jämställd med en företagare inom verksamhetsgrenen.
11) Han har för verksamheten erhållit personligt tillstånd eller

NU 1983/84:3

auktorisation av myndighet (exempelvis tillstånd till yrkesmässig automobiltrafik)
eller fått egen firma registrerad.

Till de i dessa uppräkningar angivna omständigheterna kan i de enskilda
fallen komma andra, som är ägnade att inverka vid helhetsbedömningen. En
sådan omständighet, som i vissa fall torde ha tillmätts relativt stor betydelse,
är att en arbetspresterande part som påstås vara självständig företagare
tidigare har varit anställd hos motparten i det påstådda uppdragsavtalet. Man
synes här böra kräva att en verklig förändring av den arbetspresterande
partens ställning visas ha inträtt. Stundom torde helhetsbedömningen kunna
företas i belysning av en mer samlande frågeställning, såsom t. ex. huruvida
den arbetspresterande parten kan anses ha blivit infogad i medkontrahentens
företagsorganisation eller om han tvärtom kan anses representera en särskild
företagsenhet.

Som nyss framhållits har frågan huruvida franchisetagaren är att anse som
företagare eller arbetstagare såvitt känt inte blivit prövad. Arbetsdomstolen
har dock gjort vissa uttalanden av intresse i detta sammanhang. Den har i en
dom (nr 31/1969) bedömt bensinstationsinnehavares rättsliga ställning i
förhållande till det oljebolag vars produkter de sålde. Liksom vid franchising
reglerades här samarbetet i utförliga avtal. Arbetsdomstolens prövning avsåg
sex bensinstationsinnehavare, vilkas avtalsförhållanden var sinsemellan
olika. Tre av avtalen avsåg försäljning i kommission, varvid oljebolaget
också ägde stationerna. De tre andra avtalen avsåg fråga om köp i fast
räkning. I ett av dessa fall var bensinstationsinnehavaren också ägare till
stationen, medan denna i de andra två fallen ägdes av oljebolaget. I det ena
av dessa två fall drevs bensinstationen av ett aktiebolag, där alla tre
aktieägarna deltog i skötseln av rörelsen. Även i övriga fall deltog innehavaren
aktivt i arbetet på stationen. Målet prövades enligt lagen (1936:506) om
förenings- och förhandlingsrätt. Arbetsdomstolen fann att den lagen inte
kunde tillämpas på förhållandet mellan juridiska personer, varför det fall där
bensinstationen innehades av ett aktiebolag föll utanför lagens tillämpningsområde.
Däremot fann domstolen att bensinstationsinnehavarna i samtliga
övriga fall skulle betraktas som arbetstagare enligt lagen med oljebolaget
som arbetsgivare.

I detta sammanhang kan också hänvisas till en dom (nr 24/1980) där
arbetsdomstolen hade att pröva huruvida fog förelegat för en arbetstagarorganisations
veto enligt 39 § medbestämmandelagen. Omständigheterna i
målet var i korthet följande. Singer Co Symaskiner AB drev försäljning med
ungefär 115 försäljare anställda. För försäljningsverksamheten gällde kollektivavtal.
Försäljningen skedde för Singers räkning genom att avtal slöts
mellan Singer och kunder med försäljaren som mellanhand. Försäljaren fick
ersättning för sitt arbete uteslutande genom provision. Singer beslöt att
avveckla denna försäljningsform och övergå till ett system enligt vilket Singer
skulle sälja samtliga produkter till självständiga återförsäljare. Arbetsdomstolen
gick i domen närmare in på frågan om försäljarna efter den tilltänkta

NU 1983/84:3

omläggningen av försäljningsverksamheten alltjämt skulle komma att inta en
sådan ställning i förhållande till Singer att de fick anses som arbetstagare.
Mot bakgrund av utredningen i målet besvarade domstolen denna fråga
nekande. Domstolen hänvisade bl. a. till en dom av försäkringsöverdomstolen
år 1978, enligt vilken den som köper varor i fast räkning i allmänhet inte
anses vara arbetstagare.

Som redan antytts ger de civilrättsliga bestämmelserna om avtals ogiltighet
i lagen (1915:218) om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens
område (avtalslagen) vissa möjligheter för den enskilde att skydda sig
mot avtal eller avtalsvillkor som framstår som oskäliga eller stridande mot tro
och heder. Enligt den särskilda generalklausulen i 36 § får avtalsvillkor
jämkas eller lämnas utan avseende, om villkoret är oskäligt med hänsyn till
avtalets innehåll, omständigheterna vid avtalets tillkomst, senare inträffade
förhållanden och omständigheterna i övrigt. Vid tillämpning av stadgandet
skall särskild hänsyn tas till behovet av skydd för den som i egenskap av
konsument eller eljest intar en underlägsen ställning i avtalsförhållandet.
Bestämmelsen är givetvis tillämplig även på förhållandet mellan franchisegivare
och franchisetagare.

1 anslutning härtill bör nämnas att lagrådet har yttrat sig över en
lagrådsremiss med förslag till lag om förbud mot oskäliga villkor i avtal
mellan näringsidkare. Förslaget är grundat på konsumentköpsutredningens
delbetänkande (SOU 1981:31) Avtalsvillkor mellan näringsidkare. Ärendet
bereds f. n. inom justitiedepartementet.

Att ett franchisingkontrakt i regel innehåller åtskilliga bestämmelser av
immaterialrättslig natur är en naturlig följd av att franchisetagaren erhåller
rätt att utnyttja franchisegivarens varumärke och andra kännetecken för den
vara eller tjänst som tillhandahålls. Frågor rörande förfoganderätten till
varumärken, firma och patenträttigheter regleras så gott som alltid i
kontrakten. Såväl franchisegivaren som franchisetagaren kommer givetvis i
åtnjutande av det skydd för sina rättigheter som samhället har ställt upp
genom den immaterialrättsliga lagstiftningen.

Ett franchisingförhållande kan vidare sägas innehålla vissa konkurrensbegränsande
moment främst genom att franchisetagaren får en exklusiv rätt till
försäljning av varor eller tjänster inom ett visst område och genom att han
kan känna sig förpliktad att följa franchisegivarens prisrekommendationer.
Det finns exempel på franchiseavtal som har registrerats i statens pris- och
kartellnämnds kartellregister av denna orsak. Näringsfrihetsombudsmannen
(NO) har i några fall ingripit mot klausuler i franchisingavtal inom ramen för
den allmänna granskning av återförsälj arkontrakt m. m. som NO verkställer.
Tre av dessa fall avsåg avtal mellan skilda tillverkare av eller agenter för
livsmedelsautomater å den ena och bolagens distributörer å den andra sidan.
NO fann vid sin granskning att avtalen innehöll bl. a. pris- eller konkurrensklausuler
som var oacceptabla från konkurrenssynpunkt. Sedan klausulerna
hade ändrats efter påpekande av NO avskrevs ärendena. I ett annat fall rörde

NU 1983/84:3

det sig om ett samarbetsavtal mellan ett större damkonfektionsföretag och
vissa av företagets återförsäljare. Återförsäljarna förband sig att låta
företaget förmedla varor till ett belopp som motsvarade minst 80 % av resp.
återförsäljares försäljningsbudget. Vidare föreskrevs i avtalet att prisbilden
skulle vara enhetlig och att företaget skulle tillhandahålla fullständig
prislista. NO konstaterade att företagets samarbetsavtal - med en relativt
långtgående styrning av affärsbolagens sortiment samt uttalanden om att
prisbilden skall vara enhetlig - i och för sig kunde sägas utgöra en
konkurrensbegränsning. Vid bedömningen av om en konkurrensbegränsning
föreligger måste enligt NO dock stor vikt läggas vid de konkurrensförhållanden
som råder inom den aktuella branschen. Vad företaget hade anfört
om konkurrensen inom konfektionshandeln syntes i stort sett riktigt. Med
hänsyn härtill och till en mellan NO och företaget träffad överenskommelse
om ändrade bestämmelser saknades det enligt NO skäl att vidta ytterligare
åtgärder.

Motionen

I motionen uppges att fackliga organisationer inom TCO och LO har
reagerat på de konsekvenser och problem som uppstår i samband med
franchising. Deras kritik har i första hand gällt svårigheterna att få den
arbetsrättsliga lagstiftningen att fungera i franchisingföretag. Motionärerna
hänvisar och ansluter sig till den kritik av franchisingsystemet som framförs i
en rapport från Arbetslivscentrum (se s. 10), i vilken bl. a. konstateras att
franchisetagarens handlingsutrymme är så beskuret av det avtal han eller hon
har tecknat med franchisegivaren, att man knappast kan betrakta den förre
som arbetsgivare i egentlig bemärkelse. Motionärerna frågar sig om franchisetagaren
är att anse som självständig företagare, som beroende uppdragstagare
eller rent av som arbetstagare och antyder att flera faktorer spelar in vid
en sådan klassificering, bl. a. franchiseavtalets utformning när det gäller
franchisetagarens arbetsuppgifter, styrning och beroendeförhållande till
franchisegivaren. I anslutning härtill ställer motionärerna frågan om vi vill ha
storföretag och franchisekedjor hårt knutna till osjälvständiga företag eller
småföretag som bedriver verksamhet på egna villkor. Enligt motionärerna
skulle franchisingsystemet, om det sprids ytterligare, sannolikt få djupgående
konsekvenser för strukturen och maktförhållandena i näringslivet. I
avsaknad av lagreglering av franchising skulle utländska intressen kunna få
ett oacceptabelt inflytande över svenska småföretag. Sammanfattningsvis
anförs i motionen att det är nödvändigt att ”konsekvenserna i vidaste mening
av franchising utreds innan denna nya distributionsform blir mer allmän”.

NU 1983/84:3

Utredningar m. m.

Rapport från statens industriverk

Inom statens industriverk har utarbetats rapporten Franchising - en
växande samarbetsform (SIND 1982:6). Huvudsyftet med rapporten har
varit att sprida ökad kunskap om vad franchising innebär. Efter ett
deskriptivt avsnitt redovisas i rapporten resultatet av en fallstudie. Utredaren
har samlat in erfarenheter från elva franchisekedjor som inbördes är ganska
olika. De viktigaste slutsatserna sammanfattas i rapporten på följande vis.

FRAMVÄXT

- Franchising är en ung företeelse i Sverige som huvudsakligen har vuxit
fram under 70-talet.

- I sju fall har kedjorna från början byggts upp i en mer eller mindre
utvecklad franchiseform. I övriga fall består kedjorna dels av nybildade
franchiseenheter, dels av filialenheter som ombildats till franchiseenheter.

- De främsta orsakerna till starten av franchising var expansionsplaner
kombinerat med ett behov av ett yttre kapitaltillskott.

- I mer än hälften av fallen har man inspirerats till franchising av förebilder,
främst i USA.

- Affärsidéernas nyhetsvärde i form av produkter och marknader är i många
fall litet. Genomförandesättet med distribution via en franchisekedja är
mer unikt.

- I flertalet fall distribueras konsumentvaror och konsumtionsvaror. Några
fall avser producentvaror och kapitalvaror.

- Ingen franchisekedja har tillförsäkrat sig ett praktiskt monopol.

- De flesta kedjorna har successivt utvecklats i riktning mot systematiskt
upplagd franchising.

- Normalt har det varit lätt att rekrytera franchisetagare. Rekryteringen har
skett genom annons och personliga kontakter.

- Franchisekedjorna har expanderat snabbt och i genomsnitt vuxit med
några tiotal enheter under en femårsperiod.

- Sex av franchisekedjorna har export och ytterligare två har framskridna
exportplaner.

ORGANISATION

- Distributionssystem som ombildats till franchising innehåller vanligen
både franchiseenheter och egna enheter.

- Mer än 80 % av alla franchiseenheter i kedjorna är nybildade. Resten är
ombildade filialenheter.

- Trenden visar en övergång till renodlade system med enbart franchiseenheter.

- Fem franchisekedjor har huvudsakligen egen tillverkning.

- Franchisegivarna har ofta speciell kontroll över systemens tekniska kärnor
och marknadsprofil.

- Franchisegivarnas service har utvecklats alltmer och den kan omfatta
central marknadsföring, utbildning, administrativ hjälp m. m.

NU 1983/84:3

- Franchisegivarna tar vanligen ingen eller en liten inträdesavgift av
franchise tagarna.

- Avgiftssystemen har olika uppbyggnad. Det är dock ganska vanligt att
franchisegivaren tar en royalty på 3-6 % av omsättningen.

- I tre fall finns det formella samrådsorgan mellan franchisegivare och
franchisetagare.

- Informellt anser sig franchisetagarna få bra gehör för sina idéer.

- I tre fall har franchisetagarna bildat formella intresseföreningar.

- Kedjorna hålls bl. a. samman genom träffar, cirkulär och konsulenter.

- Franchisegivarnas satsning på formella kontaktnät varierar starkt från fall
tillfall.

- Det sociala samspelet kännetecknas av intressemotsättningar när det
gäller avgifter m. m., och intressegemenskap när det gäller försäljning och
kundrelationer m. m.

RESULTAT

- Ca hälften av franchisegivarna har eller har haft allvarliga ekonomiska
problem. Myten om franchising som ett ofelbart framgångssystem måste
därmed revideras.

- Franchiseenheternas storlek och lönsamhet varierar starkt både inom och
mellan kedjorna.

- Franchising svarar fortfarande för en liten direkt sysselsättning i Sverige.

- Franchising stimulerar människor att starta egna företag.

- Import- och exportavgifter har hittills liten betydelse för handelsbalansen.

- Genomgående har både franchisegivare och franchisetagare en mycket
positiv attityd till franchising som distributionsform.

- Intervjuade franchisegivare och franchisetagare har stor optimism för det
egna systemets framtid.

ÖVRIGT

- Flera intervjupersoner framhåller att det är oerhört viktigt att affärsidén
och distributionssystemet utvecklas, testas och dokumenteras noga innan
man knyter några franchisetagare till kedjan.

- Intervjupersonerna betonar vikten av att det råder en balans mellan
franchisegivare och franchisetagare när det gäller prestationer och belöningar.

- Individrelationerna inom kedjan uppges vara väsentliga för kedjans
framgång. Samtidigt anger några franchisegivare att urvalet av franchisetagare
är en nyckelfaktor vid franchising.

Rapport från Arbetslivscentrum

Arbetslivscentrum har år 1983 publicerat rapporten Franchising - omfattning
och utvecklingstendenser, utarbetad av Jan Stange. I rapporten

redovisas bl. a. fackliga synpunkter, delvis insamlade genom intervjuer, och

exempel på klausuler i franchiseavtal.

NU 1983/84:3

Kommissionslagskommittén

Kommissionslagskommittén (Ju 1978:10; ordförande: professor Kurt
Grönfors) har i uppdrag att se över lagen (1914:45) om kommission,
handelsagenter och handelsresande (kommissionslagen). Målet för kommitténs
arbete är att få till stånd en tidsenlig lagstiftning rörande de rättsförhållanden
som regleras i kommissionslagen. En central uppgift för kommittén är
att överväga handelsagenters och andra självständiga mellanmäns förhållande
till huvudmannen samt deras rättsliga och ekonomiska skydd när den ena
parten eller båda parterna önskar bringa uppdragsförhållandet till ett slut.
Kommittén skall vidare överväga i vad mån lagstiftningen inom EG bör
föranleda ändringar i den svenska lagstiftningen. Det ankommer också på
kommittén att granska frågor rörande de s. k. ensamförsäljarnas rättsskydd i
syfte att utreda möjligheterna och behovet av att i lag införa särskilda regler
för avtal om försäljning med ensamrätt och då särskilt när det gäller
återförsäljarens rättsskydd i avtalsförhållandet.

Kommittén avser att lägga fram ett betänkande under år 1984.

Remissyttranden

LO och TCO tillstyrker motionsförslaget om en utredning beträffande
franchising. Sveriges köpmannaförbund anser att vissa frågor rörande
franchising - bl. a. arbetstagarbegreppet och de rättsliga relationerna mellan
franchisegivare och franchisetagare - kan behöva belysas. Övriga remissinstanser
ställer sig tveksamma elier avvisande till förslaget.

LO anför att organisationen tidigare har framfört önskemål om att en rad
frågor och problem kring företeelsen franchising skall utredas. En av de
viktigaste frågorna härvidlag är huruvida franchisetagaren skall anses vara
arbetstagare, beroende uppdragstagare eller självständig företagare.

TCO anser att franchisingsystemet som det hittills har tillämpats har
betydande nackdelar från fackliga utgångspunkter. Den viktigaste anges
vara att den arbetsrättsliga lagstiftningen sätts ur spel i väsentliga avseenden.
Franchisetagaren bär det fulla arbetsgivaransvaret för sin personal. Eftersom
han eller hon samtidigt är hårt bunden till franchisegivaren, ofta även i
detaljer, kan hela avtalet komma att sägas upp av denne om franchisetagaren
på någon punkt vill tillgodose fackliga intressen i strid mot avtalet. Den
möjlighet att undandra sig arbetsgivaransvar som franchisesystemet erbjuder
bör förhindras, menar TCO. Om en sådan ändring av systemet inte är möjlig
måste franchisingsystemet - trots att det ibland erbjuder genuina fördelar för
parterna i avtalet - betraktas som ett så främmande inslag på svensk
arbetsmarknad att det helst inte bör förekomma där. Enligt TCO bör den
begärda utredningen få i uppdrag bl. a. att lägga fram förslag till uppföranderegler
för franchisegivare. Helst bör denna samarbetsform regleras genom en
särskild lag, anser organisationen.

NU 1983/84:3

Sveriges industriförbund avvisar helt tanken på en utredning om franchising.

Inledningsvis redovisar Industriförbundet de fördelar som systemet erbjuder
franchisetagarna. Etablering genom franchising kan öppna annars
stängda dörrar för människor som vill starta ”eget”. Franchising ger
möjlighet att med en begränsad kapitalinsats starta verksamhet. Genom
franchisepaketet får en franchisetagare, som saknar djupare branschkännedom
och kanske inte heller vet så mycket om hur ett företag leds, utbildning
och stöd för den verksamhet som skall startas. Han får också färdiga
lösningar på t. ex. administrativa och redovisningstekniska problem. Lokaler
kan tillhandahållas m. m. Alla dessa funktioner kan för den vanlige
småföretagaren, som etablerar sig utan stöd från andra, vara mycket svåra att
fullgöra utan avsevärda och tidskrävande arbetsinsatser. De anställda hos en
franchisetagare arbetar i ett företag där verksamheten som sådan redan har
prövats och visat sig framgångsrik innan produkten eller tjänsten släppts ut
på marknaden. Redan detta ger en viss trygghet i anställningen, anser
förbundet, som vidare framhåller att franchisingsystemet är starkt beroende
av att alla franchisetagare sköter sin verksamhet på ett seriöst och effektivt
sätt, eftersom franchisegivaren och franchisetagaren av en utomstående
betraktas som en enda enhet. Därmed har naturligtvis också franchisegivaren
intresse av att tillse att de olika franchisetagarnas verksamheter fungerar.
Mot denna bakgrund är det enligt förbundet inte särskilt uppseendeväckande
att det i avtalen ges tämligen fasta riktlinjer för hur verksamheten skall
bedrivas.

Därefter kommenterar Industriförbundet några av de uttalanden om
franchising som görs i motionen.

Beträffande frågan om vilken typ av småföretagare som Sverige skall ha
framhålls i yttrandet att franchising utgör en etableringsform bland flera
andra. Det är den enskildes sak att bedöma vilka fördelar som finns med en
etableringsform jämfört med en annan och därefter välja på vilket sätt han
vill driva sin verksamhet. Den person som vill starta en rörelse ser enligt
Industriförbundet säkerligen med tillfredsställelse på att det finns alternativa
etableringssätt. Vad angår motionärernas förmodan att franchising, om
företeelsen får större omfattning än i dag, sannolikt får djupgående
konsekvenser när det gäller struktur och maktförhållanden anförs i yttrandet
att detta är att starkt överbetona franchisingsystemens roll i dag och för
framtiden. Några djupgående förändringar i de i motionen åberopade
avseendena kommer med all sannolikhet inte franchising att leda till. Därtill
är andra och konkurrerande etableringsformer alltför starka, anser förbundet.

Vad gäller frågan om arbetsrättslagstiftningens verkningsgrad i franchisingföretag
erinrar Industriförbundet om att det finns ett stort antal
avgöranden från arbetsdomstolen och andra domstolar till ledning för
bedömningen av arbetstagarbegreppets innebörd. Ett flertal principer har

NU 1983/84:3

lagts fast för vilka förhållanden som skall vara av betydelse när det avgörs om
en person är att anse som arbetstagare. Det är förbundets uppfattning att en
utredning härvidlag inte kan tillföra något ytterligare.

Eventuella försök till kringgående av arbetsrättslagstiftningen skall enligt
Industriförbundets mening självfallet beivras. Gällande lagstiftning anges
dock ge utrymme för att stoppa eventuella tvivelaktiga etableringar. Frågor
om franchising ur de arbetsrättsliga aspekter som tas upp i motionen har,
framhålls det, f. ö. påtagliga likheter med situationen i koncernförhållanden.
På samma sätt som redan skett när det gäller koncerner torde enligt
förbundet lösningar på eventuella arbetsrättsliga problem få övervägas i
diskussioner mellan arbetsmarknadens parter.

Slutligen erinrar Industriförbundet om att vanliga avtalsrättsliga regler är
tillämpliga i förhållandet mellan franchisegivare och franchisetagare. I den
mån franchisetagaren skulle anse att ett villkor är oskäligt betungande har
han alltså möjlighet att i domstol få till stånd en jämkning av villkoret.

Svenska handelskammarförbundet anför att förbundet vänder sig mot det
sätt på vilket motionärerna söker misstänkliggöra franchising som företagsform
och mot motionärernas protektionistiska syn på näringsverksamhet.
Förbundet erinrar om att statens industriverk i sin utredning år 1982 har
lämnat en genomgående positiv bild av franchising som samarbetsform och
beträffande de internationella relationerna konstaterat att franchising förefaller
ligga helt i linje med tanken på att få en export som kombinerar
produkter och tjänster och att detta distributionssystem därmed i en framtid
kan komma att få en väsentlig roll i svensk export. Den hotbild motionen
utmålar är, säger förbundet, svår att förena med industriverkets beskrivning
av franchisingsystemet.

Enligt Handelskammarförbundet finns det ingen anledning för staten att
tillsätta en särskild utredning om franchising som företagsform. Däremot vill
förbundet inte motsätta sig att frågan om arbetstagarbegreppets betydelse i
franchisingförhållanden blir föremål för utredning. Förbundet erinrar om att
arbetstagarbegreppet f. n. utreds av socialavgiftsutredningen (S 1981:04)
utifrån främst skatte- och socialavgiftsrättsliga utgångspunkter. Utredningens
resultat torde emellertid även få betydelse vid en arbetsrättslig bedömning.
Enligt förbundet vore det därför - om frågan anses böra utredas -lämpligt att socialavgiftsutredningen fick i tilläggsuppdrag att även se över
arbetstagarbegreppet i franchisingsammanhang.

Sveriges grossistförbund framhåller att det finns flera förklaringar till det
växande intresset för franchising. En gemensam faktor är att franchising
möjliggör ett samarbete, där mindre företag kan komma i åtnjutande av vissa
stordriftsfördelar genom att utnyttja ett större företags affärsidé och
resurser. Franchising kan i detta hänseende sägas vara en utveckling av de
tankegångar som sedan länge tillämpats inom de frivilliga kedjorna. Förbundet
anser att erfarenheterna av de franchisingsystem som i dag förekommer i
Sverige är goda från företagsekonomisk synpunkt. Den skildring av förhand -

NU 1983/84:3

lingsläget som redovisas i motionen i form av ett utdrag ur en rapport från
Arbetslivscentrum kan, menar förbundet, vara riktig från rent teoretisk
utgångspunkt men torde knappast ge en realistisk beskrivning av den
praktiska tillämpningen. De flesta franchisetagare är småföretag, och det är
svårt att tro att franchisetagaren inte skulle ta hänsyn till de anställdas
synpunkter, anför förbundet, som är positivt inställt till sådana franchisesystem
som baseras på en klart utformad affärsidé och som franchisetagaren
frivilligt ansluter sig till. Däremot anser förbundet att befogad kritik kan
riktas mot sådana fall där ett kedjeföretag i kris föreslår en filialföreståndare
att ta över filialen som eget företag med bibehållande av kedjeföretagets
namn och organisation. Förbundet anför vidare att vårt land behöver
småföretagare av olika typer. Franchising är ett sätt att driva småföretag och
passar väl i vissa situationer och för vissa företagare. Det går inte att påstå att
denna samverkansform skulle vara sämre än någon annan. Det kan heller
inte vara rimligt att man genom lagstiftning skulle förhindra företagare att
ingå en form av samarbetsavtal som förekommer på många andra håll i
världen och som i vissa lägen har uppenbara fördelar för båda parter. Talet i
motionen om ”hårt knutna och osjälvständiga företagare” är inte realistiskt,
sägs det i yttrandet. Förbundet finner det vidare uppenbart att systemet
aldrig kan få så stor omfattning att det är realistiskt att säga, som
motionärerna gör, att franchising sannolikt får ”djupgående konsekvenser
när det gäller struktur och maktförhållanden i vårt näringsliv”. Förbundet
menar därför att det inte finns behov av en sådan utredning som motionärerna
föreslår. Om en utredning ändå aktualiseras bör den enligt förbundets
mening begränsas till att omfatta själva arbetstagarbegreppet.

Svenska franchiseföreningen anför bl. a. följande:

(angående definitionsproblemet)

Motionärernas åsikt att det skulle vara svårt att få en enhetlig bild av vad
som menas med franchising kan vi knappast dela. Den förefaller för övrigt
inte vara i linje med att motionen citerar den definition som allmänt
accepterats inom näringslivet och som ger en ganska väl avgränsad bild av så
kallad business format franchising (vilket är den enda form av franchising
som går under denna benämning i Europa).

Vid sidan härav finns inslag i många kedje- och filialbildningar och även
industrier som kan sägas vara franchiseliknande, exempelvis divisionalisering
inom industrin med ganska långtgående decentralisering även av
verkligt beslutsfattande på eget ansvar, eller hårt styrd profilering inom
frivilligkedjor. Franchising är dock det enda system som förenar två helt
självägda företag (franchisegivare och -tagare) på ett i princip mycket
långvarigt sätt.

Några egentliga gränsdragningsproblem borde därför inte föreligga och
kan i varje fall ensamt inte motivera någon utredning.

NU 1983/84:3

(angående arbetsrättsliga relationer)

Att en arbetsgivare som samtidigt är franchisetagare måste ta vissa
särskilda hänsyn till det avtal han ingått är i princip inte annorlunda än att
detsamma gäller en medlem i en frivilligkedja, eller en återförsäljare som är
beroende av en huvudleverantör. Arbetsgivaren har att informera om
viktigare förändringar även i sådana förhållanden och kan alltid åtaga sig att
ta upp förhandlingar med sin avtalspart om de anställda vill detta, men
marknadens villkor gäller (vilket bl. a. betyder att alla vettiga förslag förs
vidare till ”systemcentralen”, antingen den finns i ett moderbolag, inom en
frivilligkedja eller hos en franchisegivare, och behandlas där på ett seriöst
sätt).

Någon egentlig skillnad mellan en franchisetagares anställda å ena sidan
och exempelvis anställda hos en underleverantör eller återförsäljare åt Volvo
kan vi knappast se. Medbestämmandet begränsas även i sådana fall av det
större företagets krav. Vad det i realiteten handlar om synes oss vara
relationen stor/liten - inte franchising.

Veterligen har ingen kritik riktats mot frivilligkedjorna från fackföreningarnas
sida från denna speciella utgångspunkt ehuru det kunde vara väl så
befogat som den i motionen citerade kritiken mot franchising i samma
avseende. Måhända beror detta på att man - med rätta - utgår ifrån att
systemen i eget välförstått intresse både försöker på egen hand stärka sin
konkurrenskraft och i samma syfte också försöker ta vara på idéer, uppslag
och även kritik från anställda, inte bara de anställda inom kedjecentralen
utan också hos medlemmarna. De anställda har genom egen erfarenhet blivit
på det klara med detta och accepterar beslutsgången till glädje för sin egen
anställningstrygghet.

Enligt den erfarenhet vi har går det till på samma sätt inom franchising.
Ingen franchisegivare satsar på ändringar som går stick i stäv mot tagarnas
åsikter. Att dessa i hög grad präglas av vad tagarens anställda tycker är
självklart, speciellt eftersom det i allmänhet handlar om små arbetsplatser
med högst något tiotal sysselsatta där ägare och anställda är i omedelbar
daglig kontakt.

Vad som i motionen återges ur Arbetslivscentrums rapport är därför
knappast något skäl att sätta i gång en utredning om franchising. Möjligen
däremot att utreda medbestämmande och informationsfrågor i företag som
är beroende av andra företags beslut. Detta förefaller dock bli alltför diffust
som utredningsuppdrag.

(angående arbetstagarbegreppet)

Motionen kommer härefter in på ett lika viktigt som svårbemästrat
område, nämligen arbetstagarbegreppet. Alla jurister som kommer i kontakt
med detta har säkert upplevt det som nära nog omöjligt att förklara för
icke-jurister hur ett så centralt och viktigt begrepp kan tillåtas vara så oklart
att inga besked kan ges. Säkert skulle det hälsas med lättnad om en utredning
kunde klarlägga detta.

Emellertid torde detta tyvärr vara omöjligt med hänsyn till de oräkneliga
avtalskonstruktioner - för att inte tala om rent faktiska förhållanden - som
marknaden visar prov på och den aldrig upphörande förändringen av dessa.
Vi tror därför inte att en utredning - rent allmänt - kan ge särskilt mycket.

Samtidigt förhåller det sig dock så att franchising som en ny företeelse enl.
vår erfarenhet föranlett en hel del huvudbry hos olika lägre myndigheter som
fått att pröva frågor om franchisetagare är att anse som företagare. Särskilt

NU 1983/84:3

har detta gällt i omstruktureringsfall, dvs. då tidigare anställda omvandlats
till egna företagare.

Mot den bakgrunden vore det värdefullt om en utredning kunde pröva
vilka kriterier som normalt bör vara uppfyllda för att en företagare som är
avtalsbunden till ett annat företag - i en givare/tagare-relation - skall
betraktas som självständig företagare. Särskilt med hänsyn till den vikt som
statsmakterna numera tycks fästa vid småföretagarnas existens- och utvecklingsmöjligheter
vore det värdefullt med ett konstaterande av att det är inte
bara tillåtligt utan även rekommendabelt att nya småföretag tillkommer och
att det inte är något fel utan tvärtom värdefullt att sådana nya företag också
tillkommer i samarbete med företag med större erfarenheter och resurser,
detta med hänsyn till de initialsvårigheter som möter nya företagare samt att
franchising kan vara en acceptabel väg att förena den mindre företagarens
ambitioner och intresse med det större företagets resurser och erfarenheter.
Vi förutsätter då givetvis ett etiskt klanderfritt samarbete efter exempelvis de
riktlinjer som Svenska Franchiseföreningen antagit för sina medlemmar.

Sveriges köpmannaförbund framhåller att förbundet i olika sammanhang
har uttalat att franchising med väl avvägda regler mellan franchisegivare och
franchisetagare kan vara ett bra affärssystem. Det är enligt förbundets
mening viktigt att avtalsvillkoren tar hänsyn till bägge parters intressen.
Förbundet anser att franchisingsystemets framtidsmöjligheter är goda men
att vissa frågor behöver belysas ytterligare. Detta gäller bland annat
arbetstagarbegreppet och de rättsliga relationerna mellan franchisegivare
och franchisetagare i övrigt. Franchisetagaren måste tillförsäkras en klar och
balanserad rättsställning som står i paritet med hans ansvar som egen
företagare. Flär kan enligt förbundet paralleller dras till kommissionslagskommitténs
pågående överväganden om ensamåterförsäljare. Hithörande
problemområde har också konkurrensrättsliga aspekter. Olika vägar för
detta utredningsarbetes bedrivande kan säkerligen vara framkomliga, anser
förbundet, som avslutningsvis uttalar att det väsentliga är att frågan aktivt
uppmärksammas i näringspolitiken inte minst med tanke på dess betydelse i
småföretagarpolitiken. De flesta franchisetagare hör till kategorin småföretagare,
framhåller förbundet.

Arbetsmarknadsutskottet om arbetstagarbegreppet

Riksdagens arbetsmarknadsutskott har nyligen, i ett betänkande om
medbestämmandefrågor m. m. (AU 1983/84:5), behandlat bl. a. ett motionsyrkande
(m) om att regeringen skall uppmanas att lägga fram förslag om
tillägg till eller ändring i lagstiftningen i syfte att under olika rättsområden
precisera ”arbetstagarbegreppet”.

Arbetsmarknadsutskottet erinrar om att det inte hade ansetts möjligt eller
erforderligt att införa någon sådan definition i medbestämmandelagen, bl. a.
eftersom denna lag vid tillkomsten inte medförde någon principiell rubbning
av den dåvarande rättstillämpningen när det gäller det civilrättsliga arbetstagarbegreppet.
Utskottet anser det väsentligt att den föreningsrättsliga

NU 1983/84:3

lagstiftningen har ett vidsträckt tillämpningsområde. De preciseringar som
föreslås i motionen skulle leda till att lagens tillämpningsområde minskas,
vilket utskottet säger sig inte kunna acceptera. Motionen avstyrks av
utskottet, med reservation av moderata samlingspartiets representanter.

Utskottet

Franchising är benämningen på ett - ursprungligen amerikanskt - system
för marknadsföring av varor och tjänster, vilket har fått viss spridning i
Sverige under senare år. Franchising är inte reglerad i lag. Typiskt sett
utmärks systemet av att en tillverkare, en grossist, ett tjänsteföretag e. d.,
franchisegivaren, till ett från denne juridiskt fristående företag, franchisetagaren,
upplåter rätten att arbeta under franchisegivarens namn och kännetecken
samt därvid sälja franchisegivarens produkter eller tjänster eller
exploatera den specifika affärsidé som är franchisegivarens. Relationen
mellan franchisegivaren och franchisetagaren regleras genom ett detaljerat
kontrakt. Franchisetagaren betalar en avgift till franchisegivaren för rätten
att få utnyttja "franchisen”. Franchising förekommer främst inom servicebranscherna.
McDonald’s, Näröppet AB och Hemglass AB är exempel på
franchiseföretag i Sverige.

I motion 1982/83:2016 (s) föreslås att regeringen skall uppmanas att
skyndsamt låta utreda frågan om franchising. Motionärerna anser att vissa
problem är behäftade med franchisingsystemet. De fackliga organisationerna
har reagerat mot svårigheterna att få den arbetsrättsliga lagstiftningen att
fungera i företag som är franchisetagare. Franchisetagarens handlingsutrymme
är enligt motionärerna - som därvid stöder sig på en rapport från
Arbetslivscentrum - ofta så beskuret av det avtal som har träffats med
franchisegivaren att man knappast kan betrakta honom som arbetsgivare i
egentlig bemärkelse. Detta beroendeförhållande gör att MBL-förhandlingar
med franchisetagaren framstår som meningslösa, hävdar motionärerna, som
ställer frågan om franchisetagaren är att anse som självständig företagare,
som beroende uppdragstagare eller rent av som arbetstagare i förhållande till
franchisegivaren. De anser sammanfattningsvis att konsekvenserna ”i vidaste
mening” av franchising måste utredas innan denna nya distributionsform
får större utbredning.

Utskottet vill framhålla att franchising är en relativt ny företeelse i Sverige
och att det allmänt sett är både naturligt och önskvärt att nya marknadsförings-
och distributionsformer utvecklas inom handeln och industrin. En
förutsättning för att nya system och metoder på detta område skall vara
acceptabla för samhället är givetvis att de inte innefattar inslag som står i
direkt strid med gällande lagstiftning på exempelvis konkurrensrättens eller
arbetsrättens områden. Enligt utskottets mening kan det knappast göras
gällande att något sådant uppenbart motsatsförhållande f. n. föreligger
mellan franchising som företeelse och den berörda lagstiftningen. Såväl

NU 1983/84:3

motionärerna som TCO i sitt remissvar menar emellertid att franchisingsystemet,
som det har tillämpats hittills, har betydande nackdelar från fackliga
utgångspunkter, främst genom att den arbetsrättsliga lagstiftningen skulle
vara satt ur spel i vissa avseenden. Närmare bestämt skulle problemet ligga
däri att franchisetagaren är så bunden av sitt avtal med franchisegivaren att
han i realiteten inte har ett arbetsgivaransvar gentemot sina anställda. Flera
remissinstanser uttalar att arbetstagarbegreppet är oklart till sin innebörd
och att det vore önskvärt att begreppet preciserades närmare. Svenska
franchiseföreningen påpekar att enligt dess erfarenhet franchising som
företeelse har föranlett en hel del huvudbry hos lägre myndigheter som haft
att pröva frågor huruvida franchisetagare är att anse som företagare. Särskilt
har detta gällt i omstruktureringsfall, dvs. i fall när tidigare anställda
”omvandlats” till egna företagare.

Utskottet instämmer med motionärerna i att de frågor och problem av
juridisk natur som kan aktualiseras i samband med franchisingverksamhet
bör belysas närmare. Detta gäller särskilt frågan om arten av de rättsliga
relationerna mellan franchisegivaren och franchisetagaren. Regeringen bör
därför ombesörja att hithörande spörsmål utreds i lämpligt sammanhang.
Utskottet vill i detta sammanhang understryka att det är av betydelse att
franchisetagaren tillförsäkras en balanserad ställning som möjliggör för
honom att i rimlig grad utöva sin arbetsgivarfunktion gentemot de anställda.
Riksdagen bör göra ett uttalande till regeringen av denna innebörd. Syftet
med motion 1982/83:2016 (s) blir därigenom i allt väsentligt tillgodosett.

Utskottet hemställer

att riksdagen med anledning av motion 1982/83:2016 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet har anfört om
utredning om franchising.

Stockholm den 22 november 1983

På näringsutskottets vägnar
NILS ERIK WÅÅG

Närvarande: Nils Erik Wååg (s), Tage Sundkvist (c), Lilly Hansson (s), Rune
Jonsson (s), Sten Svensson (m), Olof Johansson (c), Wivi-Anne Radesjö (s),
Karl-Erik Häll (s), Per Westerberg (m), Christer Eirefelt (fp), Jörn Svensson
(vpk), Birgitta Johansson (s), Per-Richard Molén (m), Nic Grönvall (m) och
Sylvia Pettersson (s).

NU 1983/84:3

Reservation

Tage Sundkvist (c); Sten Svensson (m), Olof Johansson (c), Per Westerberg
(m), Christer Eirefelt (fp), Per-Richard Molén (m) och Nic Grönvall
(m) anser att utskottets yttrande och hemställan bort ha följande lydelse:

Franchising är (=utskottet) egna företagare.

Utskottet finnér det naturligt att när en ny form för marknadsföring och
distribution av varor och tjänster framträder på marknaden, det kan
uppkomma frågor rörande exempelvis tillämpligheten av gällande arbetseiler
näringsrättslig reglering på den nya företeelsen. Detta gäller, som
framgår av motionen och remissyttrandena, även i fråga om franchising. Det
anförda innebär dock inte att det finns anledning att överväga en speciell
lagstiftning rörande den nya företeelsen. Enligt utskottets mening erbjuder
nämligen bestämmelserna i gällande rätt tillräckliga möjligheter att ingripa
mot eventuella avarter av det nya systemet.

Vad särskilt gäller frågan om den arbetsrättsliga lagstiftningens verkningsgrad
i franchisingföretag vill utskottet, i likhet med flera remissinstanser,
erinra om att det finns ett stort antal avgöranden av arbetsdomstolen och
andra domstolar angående innebörden av arbetstagarbegreppet. Som redovisats
tidigare (s. 4 f.) är det omöjligtatt exakt definiera detta begrepp, bl. a.
med hänsyn till att de rättsliga relationerna mellan avtalsparterna (arbetsgivare-arbetstagare,
franchisegivare-franchisetagare etc.) varierar från fall till
fall. Domstolarna har dock lagt fast flera principer för vilka omständigheter
som skall tillmätas betydelse vid bedömningen av om en person är att anse
som arbetstagare eller ej. Dessa principer gäller även i franchisingförhållanden.
Enligt utskottets mening bör prövningen av frågan huruvida en
franchisetagare är att anse som arbetstagare ske i domstol och sålunda
med utgångspunkt i omständigheterna i det enskilda fallet. Även spörsmål
rörande kringgående av den arbetsrättsliga lagstiftningen torde kunna
behandlas i sådana sammanhang. Utskottet finner att de frågor som
motionärerna aktualiserar lämpligen kan tas upp vid diskussioner mellan
arbetsmarknadens parter.

På grundval av det anförda avstyrker utskottet motion 1982/83:2016 (s).

Utskottet hemställer

att riksdagen avslår motion 1982/83:2016.

■ Mi ,u

i,,. ■ .<*■

minab/gotab Stockholm 1983 77254