om främjande av mänskliga rättigheter
Betänkande 1982/83:UU21
UU 1982/83:21
Utrikesutskottets betänkande
1982/83:21
om främjande av mänskliga rättigheter
Motionerna
I motion 1982/83:1228 av Karl Boo m. fl. (c) hemställs
1. att riksdagen begär att regeringen i FN verkar för att en specialkonferens
arrangeras kring frågor rörande de mänskliga rättigheterna,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som anförts i
motionen beträffande fortsatt svenskt stöd till FN:s fond för personer som
utsatts för tortyr,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som anförts i
motionen beträffande fortsatta svenska insatser för förverkligandet av
förslaget om en särskild kommissarie för de mänskliga rättigheterna,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som anförts i
motionen beträffande aktiva svenska insatser för främjande av mänskliga frioch
rättigheter,
5. att riksdagen begär att regeringen stimulerar folkrörelser, ideella
organisationer och andra grupper att uppmärksamma och engagera sig i
mänskliga fri- och rättighetsfrågor.
I motion 1982/83:1771 av Gunilla André och Rosa Östh (båda c) hemställs
att riksdagen begär att regeringen i FN och andra internationella fora
fortsätter arbetet för att Afghanistan skall återfå nationell självständighet.
I motion 1982/83:1781 av Tore Nilsson (m) hemställs att riksdagen hos
regeringen anhåller att handeln mellan Sverige och Iran avbryts så länge
regimen i Teheran icke respekterar konventionen om de mänskliga
rättigheterna.
I motion 1228 görs en genomgång av det internationella förhandlingsläget
på en rad områden av central betydelse för iakttagande och främjande av
mänskliga rättigheter. Dessa områden kommenteras i det följande.
Bakgrund
Utskottet har i två tidigare betänkanden under senare år behandlat
Sveriges insatser för främjande av mänskliga rättigheter, UU 1980/81:10 och
UU 1982/83:1.1 sistnämnda betänkande lämnades bl. a. en fyllig redovisning
av föreliggande internationella deklarationer och konventioner på detta
område. Huvuddragen i denna återges även inledningsvis här nedan.
1 Riksdagen 1982/83. 9 sami. Nr 21
UU 1982/83:21
2
Allmänt
Övertygelsen att människan har okränkbara fri- och rättigheter går långt
tillbaka i tiden. I många samhällen är det också självklart att det är en uppgift
för statsmakten att garantera medborgarna deras rättigheter. Som ett uttryck
härför har flera länder i sina författningar skrivit in grundläggande
rättigheter.
Bl. a. erfarenheterna från det andra världskriget ökade angelägenheten att
i det internationella samarbetet främja respekten för de mänskliga rättigheterna.
Inom Förenta nationerna utarbetades en allmän förklaring om de
mänskliga rättigheterna, som antogs år 1948. FN:s rättighetsdeklaration
innehåller bl. a. bestämmelser om rätten till liv, frihet och personlig
säkerhet; den förbjuder slaveri, tortyr och omänsklig behandling samt
fastställer rätten till yttrandefrihet och religionsfrihet. Det heter också att
folkets vilja skall komma till uttryck i fria val med allmän rösträtt.
Den allmänna deklarationen är långtgående i sina principer men är inte
juridiskt bindande för staterna. För att på ett mer verkningsfullt sätt främja
respekten för mänskliga rättigheter har den allmänna deklarationen därför
kompletterats med bindande konventioner. De två viktigaste av dessa är
1966 års konvention om medborgerliga och politiska rättigheter och samma
års konvention om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter.
Vid sidan av dessa grundläggande överenskommelser finns inom FNsystemet
ett antal konventioner inriktade på skydd av vissa grupper eller
intressen.
Dessa konventioner bildar ett regelverk av stor betydelse för främjandet
av mänskliga rättigheter i världen. Liksom folkrätten i övrigt har emellertid
konventionerna om mänskliga rättigheter givna begränsningar i sin räckvidd.
Mindre än hälften av världens länder har ratificerat FN:s båda grundläggande
konventioner. Det finns inget effektivt system för sanktioner i de fall ett
medlemsland bryter mot konventionerna.
Sedan år 1970 finns det emellertid en procedur för granskning och
behandling av klagomål från personer eller organisationer som anser sig
kränkta i sina grundläggande fri- och rättigheter. Inom ramen för denna
procedur kan FN:s kommission för de mänskliga rättigheterna i sista hand
vidta en undersökning av fallet, men knappast framtvinga någon rättelse mot
den berörda statens vilja.
En ytterligare möjlighet till prövning av klagomål finns inom 1966 års
konvention om medborgerliga och politiska rättigheter. Enligt artikel 40 i
denna konvention skall medlemsstaterna avge rapporter om åtgärder som de
vidtagit för att genomföra de i konventionen behandlade rättigheterna.
Rapporterna granskas av en kommitté, som har möjlighet att göra
uttalanden i anledning av rapporterna. Enligt artikel 41 i samma konvention
kan en medlemsstat framföra klagomål mot annan medlemsstat, dock endast
under förutsättning att denna medlemsstat uttryckligen erkänt kommitténs
UU 1982/83:21
3
behörighet att motta och pröva sådana klagomål. Slutligen har det i
anslutning till konventionen utarbetats ett s. k. fakultativt tilläggsprotokoll
enligt vilket även enskilda personer eller organisationer kan framföra
klagomål mot ett medlemsland. Förutsättningen härför är emellertid att det
av klagomålet berörda landet anslutit sig till det fakultativa protokollet,
vilket hittills endast drygt 20 stater gjort.
Även på det europeiska planet har nedlagts ett betydande arbete på att
stärka de mänskliga rättigheterna. Inom Europarådet framlades år 1950 den
europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och
de grundläggande friheterna. Denna konvention, till vilken alla Europarådets
medlemsländer anslutit sig, har varit en viktig inspirationskälla för FNarbetet
på samma område. Mänskliga rättigheter är också en fråga för den
europeiska säkerhetskonferensen (ESK). Det sägs uttryckligen i slutdokumentet
från Helsingfors att respekt för de mänskliga rättigheterna utgör en
väsentlig faktor för freden.
Den europeiska konventionen upptar visserligen ett mindre antal rättigheter
än tidigare nämnda FN-konvention från år 1966 men kan i gengäld
sägas vara mer effektiv så till vida att det upprättades ett maskineri som skall
se till att Europarådskonventionen också efterlevs i medlemsstaterna. Detta
består av den europeiska kommissionen för de mänskliga rättigheterna och -som högre instans - den europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna.
Till dess organ kan medlemsländer och enskilda medborgare under vissa
förutsättningar inkomma med klagomål om brott mot konventionen. För att
ett enskilt klagomål skall tas upp av kommissionen fordras emellertid bl. a.
att det land som skall stå som svarande har erkänt kommissionens
behörighet. Även domstolens behörighet att pröva klagomål måste ha
erkänts av den berörda staten innan ett mål kan föras vidare till den.
ESK
Det finns förhoppningar att det uppföljningsmöte som sedan länge pågår i
Madrid snart skall kunna avslutas och att man då skall kunna anta ett
slutdokument, som i så fall baseras på ett förslag av de neutrala och alliansfria
staterna, däribland Sverige. I detta förslag till slutdokument finns också
bestämmelser om mänskliga rättigheter, vilka kan innebära en viss utbyggnad
av de regler som är intagna i det ursprungliga Helsingforsdokumentet
från 1975. I detta gäller mänskliga rättighetsfrågorna särskilt frågor om
mänskliga kontakter över gränserna. I det hänseendet föreslås i de neutrala
och alliansfria staternas förslag vissa preciseringar av de ursprungliga
reglerna. Så t. ex. föreslås regler om snabbare behandling om familjeåterföreningsärenden
i de olika länderna, om rätt att besöka främmande
ambassader och om kontakter mellan religiösa grupper. Även på informationsområdet
finns nya förslag som gäller spridning av tidningar, tidskrifter
och böcker, liksom journalisters resor. Vidare fästs i förslaget vikt vid
1* Riksdagen 1982183. 9 sami. Nr 21
UU 1982/83:21
4
religionsfriheten och det föreslås regler om rätt att bilda fackföreningar och
fackföreningars rätt att verka fritt. Det föreslås också att man år 1985 skall
hålla ett expertmöte för att diskutera frågor om respekt av mänskliga
rättigheter mot bakgrund av ESK-processen. Detta expertmöte är avsett att
hållas i maj 1985 i Ottawa i Canada.
Tortyr
Sverige har varit en av initiativtagarna till att frågan om tortyr tagits upp i
internationella organ. FN antog år 1975 en förklaring mot tortyr. Två år
senare antog generalförsamlingen på svenskt förslag en resolution i vilken
kommissionen för de mänskliga rättigheterna fick i uppdrag att utarbeta
förslag till en konvention mot tortyr. En sådan skulle grunda sig på
deklarationen men bli ett rättsligt bindande dokument och bl. a. innehålla
regler om kontroll att staterna fullgör sina åtaganden enligt konventionen.
Konventionsarbetet, som i första hand sker i en arbetsgrupp - där Sverige
ingår - under mänskligarättighetskommissionen, har emellertid visat sig ta
lång tid i anspråk. Oenighet råder i framför allt två hänseenden. Det ena
gäller kontrollbestämmelserna. Flera stater, däribland Sverige, anser att ett
viktigt element i en konvention bör vara möjligheten att göra undersökningar
och uttalanden i situationer där tortyr verkar förekomma, särskilt om detta
sker mera allmänt och på ett systematiskt sätt. Andra stater motsätter sig
bindande regler i detta hänseende. Den andra punkten där oenighet råder
gäller huruvida tortyr skall kunna underkastas en vidsträckt jurisdiktion på
samma sätt som är fallet i de konventioner som antagits om terrorism,
flygkapning, tagande av gisslan och angrepp på diplomater. Enligt dessa
konventioner kan alla därtill anslutna stater åtala en person som begått
sådant brott i det egna landet, såvida han inte utlämnas till det land där
brottet har begåtts.
FN:s generalförsamling beslöt år 1981 upprätta en frivillig fond för
tortyroffer. Fondens verksamhet har nyligen kommit i gång. Den leds av en
styrelse under svenskt ordförandeskap och mottar frivilliga bidrag från stater
och privata institutioner. Bidrag uppgående till totalt ca en halv miljon dollar
har hittills lämnats av endast ett fåtal länder, däribland Sverige med 150 000
dollar.
Dödsstraffet
Sverige tog initiativet till att föra upp frågan om dödsstraffet i Förenta
nationerna. Det skedde år 1959 och ledde till att FN:s ekonomiska och
sociala råd (ECOSOC) av generalförsamlingen uppmanades studera frågan.
Det tog sedan nära tio år innan generalförsamlingen på nytt kunde fatta ett
beslut i ärendet. I en resolution antagen under generalförsamlingens möte år
UU 1982/83:21
5
1968 utfärdades rekommendationer om vissa procedurer som skulle iakttas
till skydd för den anklagade.
Fortsatta svenska ansträngningar ledde år 1971 till en FN-resolution i
vilken generalförsamlingen för första gången slog fast att målet var ett
fullständigt avskaffande av dödsstraffet. Det gick under 1970-talet inte att
komma längre i generalförsamlingen. För att frågan ändå skulle behålla sin
aktualitet utverkade Sverige vid generalförsamlingens möte år 1977 att
dödsstraffet skulle bli dagordningspunkt vid den FN-konferens om förebyggande
av brott och behandling av lagöverträdare som ägde rum i Caracas
under förhösten 1980.
Frågan diskuterades ingående i Caracas men det blev inte möjligt för
Sverige att där få igenom någon resolution i ärendet. I stället togs frågan upp i
konferensens rapport och överlämnades för fortsatta överväganden till
generalförsamlingen. Där befinner sig ärendet nu i tredje utskottet. Frågan
hålls aktuell genom ett västtyskt initiativ, stött av Sverige, att utarbeta ett
särskilt protokoll anknutet till FN-konventionen om medborgerliga och
politiska rättigheter, innebärande avskaffande av dödsstraffet i fredstid.
Även i Europarådet har Sverige och de skandinaviska länderna drivit
frågan om dödsstraffets avskaffande. Motståndet har varit stort. Frågan
fördes framåt i april 1980 när Europarådets parlamentariska församling med
stor majoritet förklarade att dödsstraffet är omänskligt. Församlingen
uppmanade på svenskt initiativ de medlemsländer som fortfarande har kvar
dödsstraffet att avskaffa det.
Sedan Frankrike avskaffat dödsstraffet har förutsättningarna för frågan
inom Europarådet förbättrats. Ministerkommittén har med erforderlig
majoritet antagit ett protokoll till den europeiska konventionen om
mänskliga rättigheter om avskaffande av dödsstraffet i fredstid. Sverige har
nyligen undertecknat protokollet.
Politiska fångar
Sverige har varit en av initiativtagarna till att även frågan om humanare
behandling av politiska och fackliga fångar tagits upp i internationella organ.
På förslag av Sverige antogs således vid FN:s generalförsamlings möten år
1977 och 1978 resolutioner om politiska resp. fackliga fångar. Frågorna var
delvis kontroversiella och de ursprungliga svenska förslagen blev under
behandlingens gång nedtonade. I de antagna resolutionerna pekas på de
särskilda faror som dessa kategorier fångar är utsatta för när det gäller
respekten för deras mänskliga rättigheter. FN:s medlemsstater uppmanas
överväga att frige fångar av detta slag i den utsträckning som är möjlig.
UU 1982/83:21
6
FN:s roll
I motion 1228 väcks tanken på en FN-konferens kring de mänskliga
rättigheterna liknande av FN anordnade specialkonferenser för andra
angelägna frågor. Utskottet kommenterar närmare detta förslag senare i
betänkandet.
I motionen erinras också om arbetet på att inrätta en särskild befattning
som FN:s kommissarie för mänskliga rättigheter efter mönster av FN:s
flyktingkommissarie. Sverige har under många år stött denna tanke, som
emellertid mött kraftigt motstånd, framför allt från flertalet u-länder och
öststaterna. Förslaget uppfattas av dessa som ett hot om inblandning i deras
inre angelägenheter.
Det har därför under senare år inte visat sig möjligt att inom FN uppnå
mera än att frågan skall fortsätta att studeras.
Försvinnanden
I många länder tillämpas metoden att låta misshagliga personer försvinna
utan att de anhöriga får någon information om deras öden. I denna fråga har
en viss positiv utveckling inom FN ägt rum genom att mänskligarättighetskommissionen
år 1980 upprättade en arbetsgrupp om fem personer som har
till uppgift att följa frågor om försvinnanden som rapporteras till arbetsgruppen,
ta kontakt med regeringar och försöka få fram utredningar och
informationer. Arbetsgruppen har fått sitt mandat successivt förlängt för ett
år i sänder. Den har, trots att berörda regeringar intagit en varierande
hållning till dess arbete, i ett antal fall förmått skapa klarhet om vad som hänt
personer som rapporterats som försvunna.
Sverige uttalade sitt helhjärtade stöd för arbetsgruppens verksamhet i ett
anförande som observatör vid mänskligarättighetskommissionens senaste
möte i mars i år.
På grundval av ett nordiskt initiativ har kommissionen också tillsatt en
särskild rapportör med uppdrag att studera förekomsten och omfattningen
av summariska och godtyckliga avrättningar.
Utskottet
Kränkningar mot människans grundläggande fri- och rättigheter förekommer
i många länder. I den senaste årsrapporten från Amnesty International
upptas långt över hundra stater. Även om det i flera av dessa länder rör sig
om enstaka och kanske juridiskt oklara fall är det uppenbart att det i ett stort
antal stater förekommer omfattande och svåra brott mot människans
rättigheter. Inte sällan rör det sig om ett förtryck som bedrivs eller
uppmuntras av de egna myndigheterna eller utan motåtgärder tolereras av
dem. I några stater har förföljelse, diskriminering och omänsklig behandling
upphöjts till allmän lag.
UU 1982/83:21
7
Utskottet anser att upprätthållande av respekten för mänskliga rättigheter
är en grundläggande angelägenhet för världssamfundet. Genom medlemskap
i FN och anslutning till förklaringen om de mänskliga rättigheterna eller
till internationella konventioner har alla stater en skyldighet att respektera
och främja mänskliga rättigheter. Inom FN-systemet intar kommissionen för
mänskliga rättigheter därvid en central roll. Den sammanträder under sex
veckor i början av varje år. Sverige är f. n. inte medlem av kommissionen -vilket i viss mån begränsar våra initiativmöjligheter inom FN:s ram - men
deltar aktivt som observatör. Vid det senaste mötet hölls två svenska inlägg,
ett om försvinnanden och ett om situationen i en rad enskilda länder. Senare
under våren varje år diskuteras frågor om mänskliga rättigheter i ECOSOC
och under höstarna i FN:s generalförsamling och dess tredje utskott.
Inget tvivel kan råda om Sveriges engagemang och aktivitet till skydd för
och främjande av mänskliga rättigheter i internationella sammanhang.
Regeringen har vid upprepade tillfällen förklarat att brott mot mänskliga
rättigheter skall påtalas var de än förekommer. Utskottet ställer sig bakom
detta ställningstagande. Utskottet vill också erinra om att Sverige genom sitt
humanitära bistånd och sin flyktingpolitik ger konkret uttryck för sin
inställning till mänskliga rättigheter.
Utskottet måste samtidigt konstatera att skilda principuppfattningar om
mänskliga rättigheter gör sig gällande vid behandlingen i FN av dessa frågor.
Enligt svensk - och en rad andra länders - uppfattning är mänskliga
rättigheter till sin natur individuella i det att de kan hävdas av den enskilde
gentemot statsmakten, som har skyldighet att respektera dem och vidta
rättelse när de kränkts. Sverige har ställt sig bakom FN:s resolution från 1977
innehållande vissa principer för FN:s fortsatta arbete rörande skyddet av de
mänskliga rättigheterna. I denna resolution fastslås att alla mänskliga
rättigheter är odelbara och beroende av varandra och att lika stor
uppmärksamhet skall ägnas skyddet av de medborgerliga och politiska
rättigheterna och skyddet av de ekonomiska, sociala och kulturella
rättigheterna. Samtidigt förekommer andra rättigheter, såsom rätten till
utveckling och fred, vilka är kollektiva, dvs. endast kan hävdas av staten eller
nationen gentemot en annan stat eller nation eller mot den enskilde. Sedan
ett antal år har emellertid från en del andra länders sida, främst öststater och
u-länder, förekommit försök att karakterisera ekonomiska, sociala och
kulturella rättigheter som kollektiva och att hävda att dessa först måste
säkerställas, t. ex. genom att en ny ekonomisk världsordning genomförs,
innan medborgerliga och politiska rättigheter fullt ut kan garanteras. Det
hävdas att kollektiva rättigheter begreppsmässigt är mänskliga rättigheter
och att FN skall koncentrera uppmärksamheten på dessa folkens och
nationernas rättigheter. Detta förhållande har skapat en viss begreppsförvirring
i vilken skyddet mot kränkningar av individens rättigheter riskerar att
försvagas och de medborgerliga och politiska rättigheterna att komma i
bakgrunden.
UU 1982/83:21
Motsättningar råder också i fråga om inriktningen av FN:s verksamhet för
att skydda och främja mänskliga rättigheter. När det gäller konkreta fall av
kränkningar gör sig politiska hänsyn och gruppsolidaritet ofta gällande i
skydd av principen om icke-inblandning i länders inre angelägenheter.
Utskottet finner det emellertid utomordentligt angeläget att dessa
förhållanden inte leder till någon avmattning i den svenska aktiviteten på här
ifrågavarande områden även om de kan göra det svårare att vinna allmänt
omfattat internationellt gehör för vissa frågor.
I motion 1228 föreslås i yrkande 1 att regeringen i FN bör verka för en
specialkonferens om de mänskliga rättigheterna.
Såvitt utskottet har sig bekant har frågan om en sådan konferens inte mera
allmänt övervägts i Sverige eller i internationella sammanhang. Utskottet vill
först - med hänvisning till vad som tidigare anförts - konstatera att rikliga
möjligheter föreligger att kontinuerligt ta upp och diskutera frågor om
mänskliga rättigheter i internationella fora, främst inom FN:s ram och i
Europarådet. De svårigheter som råder i existerande organ beträffande
konkreta åtgärder och utveckling av regelsystem till främjande av mänskliga
rättigheter beror mera på politiska förhållanden och bristande efterlevnad av
internationella åtaganden än på otillräckligt internationellt maskineri, varför
det kan synas tveksamt om en konferens av angivet slag skulle vara
ändamålsenlig. Utskottet har emellertid ingen invändning mot att det
närmare kan övervägas vad det finns för möjligheter att genom en
specialkonferens inom FN:s ram ytterligare bidra till arbetet med att främja
skyddet och iakttagandet av mänskliga rättigheter.
Mot denna bakgrund anser utskottet yrkande 1 i motion 1228 besvarat.
I yrkande 2 i samma motion hemställs om fortsatt svenskt stöd till FN:s
fond för personer som utsatts för tortyr. Som framgår i bakgrundsredovisningen
ovan ger Sverige på olika sätt sitt stöd till fonden. Utskottet utgår
ifrån att så även fortsättningsvis kommer att ske.
Yrkande 2 i motionen får därmed anses besvarat.
I yrkande 3 i motionen hemställs om fortsatta insatser för att förverkliga
förslaget om en FN-kommissarie för mänskliga rättigheter. Utskottet har
ovan redovisat det starka motstånd som trots många års arbete i FN för denna
tanke fortfarande råder mot förslaget. Utskottet utgår emellertid från att
regeringen noga följer denna fråga och när så kan anses lämpligt fortsatt
söker verka för förslagets genomförande.
Även yrkande 3 i motionen får därmed anses besvarat.
I yrkande 4 i samma motion hemställs om aktiva svenska insatser för
främjande av mänskliga fri- och rättigheter.
Utskottet delar motionärernas uppfattning att dessa frågor förtjänar
fortsatt stor uppmärksamhet. Svenska företrädare har i det internationella
samarbetet också aktivt verkat för en förstärkning av reglerna till skydd för
människans rättigheter. Som framgår av bakgrundsredovisningen har
Sverige varit initiativtagare och pådrivande på en rad områden för främjande
UU 1982/83:21
9
av mänskliga rättigheter.
I regeringsdeklarationen vid utrikesdebatten i riksdagen den 16 mars i år
framhölls att Sverige kommer att fortsätta att verka för att regelsystemet till
skydd för de mänskliga rättigheterna förstärks. Den svenska principinställningen
formulerades på följande sätt:
Vår uppslutning kring staters suveränitet och mänskliga rättigheter är
således fast grundad i vår demokratiska grundsyn, folkrätten och säkerhetspolitiska
överväganden. Vad som av vissa stater uppfattas som inblandning i
inre angelägenheter, ser vi som respekt för överordnade internationella
principer som nedlagts i FN:s stadga, i den europeiska säkerhetskonferensens
slutakt och i andra folkrättsliga dokument. För att åstadkomma en
dräglig internationell ordning måste vi påtala kränkningar av dessa
grundläggande principer och rättsregler.
Även på det nordiska planet sker överläggningar och samordning i frågor
om mänskliga rättigheter. De nordiska länderna upprätthåller också ett
roterande medlemskap i FN:s kommission för de mänskliga rättigheterna.
F. n. är Finland medlem.
I kommunikén från det nordiska utrikesministermötet den 30-31 augusti
1982 uttalas bl. a.:
Ministrarna uttryckte sin starka oro över, att undertryckandet av de mest
grundläggande mänskliga rättigheter fortsätter i stora delar av världen.
Ministrarna bekräftade de nordiska ländernas engagemang i arbetet på att
avskaffa dödsstraffet. De uttalade förhoppningen att det initiativ, som tagits i
FN:s kommission för de mänskliga rättigheterna i syfte att bekämpa den
ökande användningen av godtyckliga och summariska avrättningar, skall
leda till resultat.
Ministrarna bekräftade, att de nordiska länderna skall fortsätta sitt aktiva
engagemang i utarbetandet av en konvention om förbud mot tortyr. De
hoppades att FN:s fond för tortyroffer mottar erforderliga substantiella
bidrag. Ministrarna uttalade förhoppningen att den nybildade arbetsgruppen
i FN om urbefolkningar skall effektivt främja dessa befolkningsgruppers
intressen.
Mot här redovisade bakgrund har utskottet all anledning förutsätta att
regeringen även fortsättningsvis kommer att uppmärksamt följa utvecklingen
såvitt gäller mänskliga rättigheter och därvid på lämpligt sätt hävda den
traditionella svenska inställningen i dessa frågor.
Med det anförda torde yrkande 4 i motion 1228 få anses besvarat.
I yrkande 5 i motionen föreslås till sist att regeringen skall stimulera
folkrörelser, ideella organisationer och andra grupper att uppmärksamma
och engagera sig i frågor om mänskliga fri- och rättigheter.
Regeringens möjligheter att påverka inriktningen på enskilda organisationers
verksamhet torde vara begränsade. Över biståndsanslaget ges bidrag till
verksamhet som sådana organisationer själva prioriterar.
En öppen information från regeringen i dessa frågor är däremot viktig.
Regeringen publicerar också ett relativt omfattande material på detta
område. I en skrift från utrikesdepartementet före varje möte med
UU 1982/83:21
10
generalförsamlingen ges en översiktlig presentation av aktuella FN-frågor.
En utförlig redogörelse för generalförsamlingens möten lämnas i utrikesdepartementets
s. k. blåböcker om FN. Viktigare tal och uttalanden av
regeringen redovisas i den årliga publikationen Utrikesfrågor. En sammanfattande
redogörelse för det svenska arbetet på området för mänskliga
rättigheter har givits ut i skriftserien UD informerar (1979:1).
Utskottet konstaterar således att det finns en relativt omfattande
redovisning för regeringens arbete på området och att denna fortlöpande
förnyas. Utskottet vill i detta sammanhang erinra om sitt uttalande i UU
1982/83:1: ”Utskottet anser dock att det kan finnas skäl för regeringen att
överväga om det föreligger behov av ytterligare offentlig redovisning av
svenska åtgärder på området för mänskliga rättigheter.” Mot bakgrund av
vad utskottet anfört får yrkande 5 i motion 1228 anses besvarat.
Utskottet behandlar i detta sammanhang också motion 1771, i vilken
regeringen uppmanas att i FN och andra internationella fora fortsätta arbetet
för att Afghanistan skall återfå nationell självständighet.
Sverige har stött FN:s resolutioner, i vilka generalförsamlingen fastslår det
afghanska folkets rätt att bestämma sitt eget styrelseskick och att utan
inblandning och påtryckning utifrån välja sitt eget ekonomiska, politiska och
sociala system; församlingen begär vidare bl. a. att de utländska trupperna
omedelbart skall dras tillbaka från Afghanistan.
I en rad uttalanden har regeringen otvetydigt givit uttryck för sin syn på
Sovjetunionens hänsynslösa kränkning av ett litet lands suveränitet och den
sovjetiska arméns brutala försök att underkuva det väpnade motstånd som
framkallats genom dess ockupation av Afghanistan. Så har t. ex. skett i
utrikesministerns anförande i FN:s generalförsamling den 15 oktober 1982, i
ett svenskt anförande vid FN:s Afghanistandebatt den 24 november 1982 och
i regeringsdeklarationen vid utrikesdebatten i riksdagen den 16 mars
1983.
Utskottet utgår ifrån att regeringen fortsätter att på sätt och i sammanhang
den finner lämpliga verka för tillbakadragande av alla främmande trupper
och återställande av respekten för Afghanistans suveränitet.
Motion 1771 får därmed anses besvarad.
Utskottet behandlar slutligen motion 1781, i vilken krävs att regeringen
avbryter handeln med Iran så länge regimen där inte respekterar konventionen
om de mänskliga rättigheterna.
Frågan om ensidiga bojkottåtgärder på handelsområdet har behandlats av
utskottet vid flera tillfällen. Det har därvid bl. a. konstaterats att Sverige på
den internationella handelns område är bundet av sina åtaganden i Allmänna
tull- och handelsavtalet (GATT) så länge inte ett beslut av FN:s säkerhetsråd
om handelssanktioner föreligger. Ett sådant beslut utgör också en förutsättning
för att en handelsbojkott skulle bli effektiv.
Mot denna bakgrund avstyrks motion 1781.
UU 1982/83:21
11
Hemställan
Utskottet hemställer
1. att riksdagen förklarar motion 1982/83:1228 angående fortsatta
svenska insatser för främjande av mänskliga rättigheter besvarad
med vad utskottet anfört,
2. att riksdagen förklarar motion 1982/83:1771 angående självständighet
för Afghanistan besvarad med vad utskottet
anfört,
3. att riksdagen avslår motion 1982/83:1781 angående svensk
handelsbojkott mot Iran.
Stockholm den 5 maj 1983
På utrikesutskottets vägnar
STIG ALEMYR
Närvarande vid ärendets slutbehandling: Stig Alemyr (s), Sture Korpås (c),
Sture Palm (s), Sture Ericson (s). Margaretha af Ugglas (m), Jan Bergqvist
(s), Axel Andersson (s), Sten Sture Paterson (m). Bengt Silfverstrand (s),
Ivar Virgin (m). Rune Ångström (fp). Bertil Måbrink (vpk). Sören Häggroth
(s), Pär Granstedt (c) och Inger Koch (m).