om förvaringstiden för hittegods (Betänkande 1987/88:LU27 Lagutskottet)

Lagutskottets betänkande

1987/88:27

om förvaringstiden för hittegods

1987/88:27

Sammanfattning

I betänkandet behandlas en motion om förlängning av den tre månader långa
förvaringstiden enligt hittegodslagen.

Utskottet avstyrker bifall till motionen.

Motionen

1987/88:L901 av Kenth Skårvik (fp) vari yrkas att riksdagen begär att
regeringen låter undersöka möjligheterna att förlänga förvaringstiden för
hittegods upp till sex månader.

Gällande ordning m.m.

Bestämmelser om hittegods och annan egendom som har förlorats eller
övergetts finns spridda i olika författningar. De allmänna bestämmelserna
om hittegods finns dock samlade i lagen (1938:121) om hittegods (hittegodslagen).
Den som hittar något skall enligt denna lag utan oskäligt dröjsmål
anmäla fyndet hos polismyndighet. Om ägaren är känd, kan upphittaren i
stället underrätta honom. När anmälan om hittegods skett, skall polismyndigheten
underrätta ägaren om han är känd. Upphittaren kan överlämna
hittegodset till polismyndighet, som även annars får ta hand om egendomen
när det anses påkallat. Enligt hittegodslagen gäller vissa tidsfrister, inom
vilka ägare och upphittare har att göra gällande sin rätt till hittegods. Enligt
4 § skall hittegodset tillfalla upphittaren bl.a. om ägaren inte blir känd inom
tre månader från det fyndet anmäldes hos polismyndighet. Är ägaren känd
gäller dock att upphittaren har rätt till godset om inte ägaren givit sig till
känna inom en månad från det han av polismyndighet underrättats om
fyndet. Är upphittad egendom i polismyndighets vård och underlåter
upphittaren att inom en månad efter anmaning betala myndighetens kostnader
i anledning av fyndet, tillfaller godset staten.

Ursprungligen gällde enligt hittegodslagen att ägare till omhändertaget
hittegods förlorade sin rätt till egendomen om han inte blev känd inom ett år
från det fyndet anmäldes till polismyndighet. Småningom visade det sig att
städer och andra större samhällen hade betydande svårigheter att anskaffa
tillräckliga och lämpliga lokaler för den allt större mängden av hittegods. År
1954 var förvaringsförhållandena särskilt i Stockholm så besvärande att en
förkortning av preklusionsfristen för okänd ägare ansågs nödvändig. Tids -

1 Riksdagen 1987/88. 8sami. Nr27

fristen sänktes då tili sex månader (SFS 1954:92). Ändringen betecknades
som ett provisorium i avvaktan på en mera genomgripande reformering av
hittegodslagstiftningen. Med hänsyn härtill ansågs det inte lämpligt att redan
då överväga en ännu kortare preklusionstid. Hittegodsförvaringen kom
emellertid att ta oproportionellt stora utrymmen i anspråk och medföra
betydande kostnader. Främst med hänsyn härtill beslutades 1969 en förkortning
av preklusionstiden för okända ägare till tre månader (prop. 1969:160, 1
LU 1969:57, SFS 1969:726). Som skäl för ändringen åberopades också att
endast ett fåtal ägare torde bli kända sedan tre månader förflutit från det att
hittegods anmälts hos polismyndighet. Enligt dåvarande justitieministern
kunde man i och för sig tänkas behålla sexmånaderstiden i fråga om hittegods
av mera värdefull beskaffenhet. Det ansågs dock möta vissa svårigheter att
fastställa en från alla synpunkter lämplig värdegräns varför tanken övergavs.
Vidare antogs ägare och upphittare till mer värdefullt hittegods regelmässigt
ge sig till känna inom helt kort tid efter det att egendomen tagits om hand. I
sammanhanget erinrades om att en förvaringstid av tre månader redan gällde
för egendom som tillvaratagits på järnväg, buss eller flygplan.

Motionsmotivering

I motionen framhålls att det mycket ofta händer att människor förlorar både
kär och värdefull egendom. Enligt motionären upptäcker ägaren förlusten
många gånger efter ganska lång tid och ibland saknar han på grund av en
längre tids bortovaro över huvud taget möjlighet att efterlysa den förlorade
egendomen. Den gällande tremånadersfristen för förvaring av hittegods
beträffande okänd ägare kan enligt motionären i många fall vara alltför kort
och orsaka stora besvär och bekymmer. Motionären föreslår därför att
förvaringstiden förlängs exempelvis till sex månader.

Utskottet

I betänkandet behandlas en motion vari framförs önskemål om en förlängning
av den gällande tremånadersfristen för polisens förvaring av hittegods.

Allmänna bestämmelser om hittegods finns i lagen (1938:121) om hittegods
(hittegodslagen). Enligt denna lag skall fynd av hittegods anmälas till
polismyndigheten som också kan ta hand om det upphittade. I lagen ställs
upp vissa tidsfrister, inom vilka ägare har att göra gällande sin rätt till
hittegods. Sålunda tillfaller enligt 4 § hittegodset upphittaren bl.a. om
ägaren inte blir känd inom tre månader från det fyndet anmäldes hos
polismyndighet. Är ägaren känd gäller dock att upphittaren har rätt till
godset om inte ägaren givit sig till känna inom en månad från det han av
polismyndighet underrättats om fyndet.

I motion L901 (fp) påpekas att ägare till förlorad egendom många gånger
upptäcker förlusten efter ganska lång tid och att han ibland på grund av en
längre tids bortovaro över huvud taget saknar möjlighet att efterlysa den
förlorade egendomen. Med hänsyn härtill, menar motionären, kan den
gällande tremånadersfristen för förvaring av hittegods i många fall uppfattas
som alltför kort och medföra stora besvär eller bekymmer. Motionären
föreslår därför en förlängning av förvaringstiden, exempelvis till sex månader.

LU 1987/88:27

Utskottet erinrar om att förvaringstiden för hittegods utan känd ägare år
1969 förkortades från sex till tre månader. Som närmare redovisats ovan (se
s. 2) åberopades som stöd för ändringen att förvaringen av omhändertaget
gods dels tog oproportionellt stora utrymmen i anspråk, dels medförde
betydande kostnader. Också den omständigheten att endast ett fåtal ägare
torde bli kända sedan den tre månader långa förvaringstiden förflutit
åberopades som skäl för sänkningen.

Enligt utskottets mening äger de skäl som anförts till stöd för den
nuvarande tidsfristen på tre månader fortfarande giltighet, och några nya
omständigheter som bör föranleda en ändrad ordning har inte framkommit.
Enligt vad utskottet inhämtat från polismyndigheten i Stockholm skulle en
förlängning av tidsfristen sålunda medföra att kostnaderna för förvaringen av
hittegods ökade betydligt. Vidare har upplysts att det endast i rena
undantagsfall förekommer att hittegods efterfrågas sedan tremånadersfristen
löpt ut. I sammanhanget vill utskottet också påpeka att förvaringstiden
för hittegods utan känd ägare överensstämmer med den tidsfrist som gäller
enligt lagen (1985:982) om näringsidkares rätt att sälja saker som inte har
hämtats.

På grund av det anförda avstyrker utskottet följaktligen motionen.

Utskottet hemställer

att riksdagen avslår motion 1987/88:L901.

Stockholm den 7 april 1988
På lagutskottets vägnar

Per-Olof Strindberg

Närvarande: Per-Olof Strindberg (m), Lennart Andersson (s), Owe Andréasson
(s), Ulla Orring (fp). Martin Olsson (c), Inga-Britt Johansson (s),
Allan Ekström (m), Bengt Kronblad (s), Inger Hestvik (s). Bengt Harding
Olson (fp), Gunnar Thollander (s), Marianne Karlsson (c), Berit Löfstedt
(s), Hans Rosengren (s) och Ewy Möller (m).

LU 1987/88:27