om forumregler för mål om krav på obetalda vattenavgifter (Betänkande 1980/81:JuU3 Justitieutskottet)

JuU 1980/81:3

Justitieutskottets betänkande
1980/81:3

om forumregler för mål om krav på obetalda vattenavgifter
Motion

I motion 1979/80:142 av Allan Ekström (m) hemställs att riksdagen hos
regeringen anhåller om förslag till ändring i va-lagen i enlighet med vad som
anförts i motionen.

I motionen pekar motionären på de konsekvenser som kan uppstå till följd
av reglerna om statens va-nämnds och allmän domstols behörighet att pröva
vissa kravmål. Vad som åsyftas i motionen är sådana fall då ett kommunalt
energiverk genom ansökan om betalningsföreläggande hos tingsrätt gör
gällande krav på betalning av el- och vattenavgifter som tagits upp i en och
samma räkning. Bestrider abonnenten ansökningen, t. ex. på den grund att
han har sagt upp abonnemanget, och hänskjuts målet med anledning av
bestridandet till rättegång är, enligt vad motionären framhåller, tingsrätten
inte längre behörig till den del målet avser vattenavgifter. I denna del skall
saken i stället prövas av statens va-nämnd, medan fordran avseende
elräkningen prövas av tingsrätten. Kravet ger följaktligen upphov till två
processer om samma sak vid två olika myndigheter, något som enligt
motionärens mening för abonnenten måste te sig svårförståeligt och
oförnuftigt. Motionären pekar i sammanhanget på att abonnenten kanske
måste inställa sig personligen på två håll; va-nämnden har dessutom säte i
Stockholm. Enligt vad motionären anför löper också abonnenten risk att
åsamkas ”dubbla” rättegångskostnader, om han förlorar målet. Härtill
kommer att abonnenten i va-nämnden inte har det skydd mot höga
rättegångskostnader som ”småmålslagen” ger. Slutligen, anför motionären,
kan abonnenten råka ut för att myndigheterna bedömer tvistefrågan på olika
sätt. Enligt motionärens uppfattning måste det från såväl allmän som enskild
synpunkt vara angeläget att förenkla handläggningen av den nu berörda
typen av kravmål, och det saknas därvid skäl att inte låta tingsrätt vara
behörig att pröva också fordran på vattenavgifter. Den begränsning i
tingsrätts behörighet på området som gäller bör därför enligt motionärens
mening upphävas.

Gällande ordning

Författningsreglering

Betalningsföreläggande kan utverkas i en form av summarisk betalningsprocess
för fordringar som avser annat än skadestånd och som inte grundar

1 Riksdagen 1980/81. 7 sami. Nr 3

JuU 1980/81:3

sig på skriftligt fordringsbevis. Bestämmelser härom ges i lagsökningslagen
(1946:808). Ansökan om betalningsföreläggande görs hos allmän underrätt,
dvs. tingsrätt. Förfarandet i målet är i allmänhet skriftligt. Om ansökningen
inte bestrids av gäldenären, utfärdar rätten ett bevis om detta. Beviset
innefattar också en förklaring att utmätning för fordringen genast får ske.
Bestrider gäldenären ansökningen, skall målet på yrkande av borgenären
såsom tvistigt hänskjutas till rättegång.

Ett mål om betalningsföreläggande vilket såsom tvistigt har hänskjutits till
rättegång handläggs härefter av domstolen enligt de regler om rättegången i
tvistemål som finns i rättegångsbalken (RB). Detta innebär bl. a. i fråga om
rättegångskostnaderna att den i 18 kap. 1 § RB stadgade huvudregeln om
skyldighet för tappande part att ersätta motparten hans rättegångskostnader
blir tillämplig. Om i det till rättegång hänskjutna målet värdet av det som
yrkas uppenbart inte överstiger hälften av det enligt lagen (1962:381) om
allmän försäkring bestämda basbeloppet för oktober näst föregående år
(f. n. hälften av 13 900 kr.) skall bestämmelserna i lagen (1974:8) om
rättegången i tvistemål om mindre värden tillämpas (den s. k. småmålslagen).
Enligt den lagen sker handläggningen av målet under något friare
former än enligt RB, och vidare gäller särskilda regler som inskränker
möjligheten att förplikta part att till motpart utge ersättning för rättegångskostnader.

Regler för allmän domstols behörighet att pröva tvistemål finns i 10 kap.
RB. Vad där stadgas gäller också i fråga om laga domstol i mål om
betalningsföreläggande. Enligt huvudregeln i 10 kap. 1 § RB är laga domstol
i tvistemål i allmänhet rätten i den ort där svaranden har sitt hemvist. Vissa
tvister med anknytning till fast egendom skall enligt 10 kap. 10 § RB tas upp
vid domstolen i den ort där fastigheten är belägen. Enligt 10 kap. 17 § RB är
en domstol inte behörig att ta upp tvist som skall tas upp av annan myndighet
än domstol eller av särskild domstol eller som enligt lag eller annan
författning skall omedelbart prövas av skiljemän. Allmän domstol är i regel
behörig att pröva tvist om fordran på elavgift.

Bestämmelserom vatten- och avloppsanläggningar finns i lagen (1970:244)
om allmänna vatten- och avloppsanläggningar (va-lagen). Lagen innehåller
bl. a. bestämmelser rörande prövningen av va-frågor. Enligt 36 och 37 §§
skall sålunda de flesta typer av tvister mellan huvudman för allmän
va-anläggning och fastighetsägare i första instans prövas av en för hela landet
gemensam särskild nämnd, statens va-nämnd. Nämnden är exklusivt behörig
i sådana tvister som avses i bestämmelserna, däribland mål om fordran på
avgift till huvudman för allmän va-anläggning. Enligt lagen (1976:838) om
allmänna fjärrvärmeanläggningar är va-nämnden också exklusivt behörig att
som första instans pröva mål som rör tvist mellan huvudman för allmän
fjärrvärmeanläggning och fastighetsägare om bl. a. fordran på avgift till
huvudmannen. Talan mot nämndens beslut förs hos Svea hovrätt. Målet
prövas av hovrätten i dess sammansättning som vattenöverdomstol. Hovrät -

JuU 1980/81:3

tens avgörande överklagas till högsta domstolen.

Vissa frågor bl. a. om skyldighet för kommun att se till att allmän
va-anläggning kommer till stånd och om omfattningen av allmän vaanläggnings
verksamhetsområde i vissa fall prövas av länsstyrelse (35 §
va-lagen).

Bestämmelser om bl. a. förfarandet vid va-nämnden finns i lagen
(1976:839) om statens va-nämnd. Förfarandet vid nämnden är domstolsliknande
men äger rum under något friare former än en domstolsprocess (se
prop. 1975/76:149 s. 86). Sker förhandling inför nämnden skall enligt 10 §
förhandlingen hållas på en plats som är välbelägen för parterna. I fråga om
rättegångskostnaderna vid nämnden i bl. a. mål om avgifter gäller som
huvudprincip att vardera parten själv skall bära sin kostnad. I 14 § andra
stycket föreskrivs dock att part på begäran kan tillerkännas ersättning av
motparten för kostnad vid nämnden, om det finns särskilda skäl för det.

I lagen om statens va-nämnd ges också bestämmelser om nämndens
sammansättning. Enligt 2 § består nämnden av ordförande och fem andra
ledamöter. Ordföranden skall vara jurist med domarerfarenhet. För de
övriga ledamöterna uppställs särskilda kompetenskrav. En ledamot skall
sålunda vara tekniker. Två ledamöter skall vara väl förtrogna med
förvaltning och skötsel av allmän va-anläggning eller med frågor avseende
leverans av fjärrvärme och två väl förtrogna med va-förhållanden eller
värmeförsörjning avseende bostäder resp. annan bebyggelse.

I samband med tillkomsten av va-lagen år 1970 antogs en särskild lag om
betalningsföreläggande för fordringar på avgifter för allmänna va-anläggningar.
Dess bestämmelser överfördes i sak oförändrade till den nu gällande
lagen (1976:841) om betalningsföreläggande för fordringar som skall prövas
av statens va-nämnd. Enligt 1 § denna lag gäller att för fordran på avgift till
huvudman för allmän vatten- och avloppsanläggning eller för allmän
fjärrvärmeanläggning får huvudmannen söka betalningsföreläggande vid
allmän underrätt utan hinder av att tvist om anspråket skall prövas av statens
va-nämnd. Om gäldenären bestrider ansökningen och målet med anledning
härav hänskjuts till rättegång, skall målet enligt 2 § förenämnda lag lämnas
över till va-nämnden.

Förarbeten

Nuvarande ordning för handläggning av tvister i va-frågor tillkom genom
va-lagen. Tidigare hade detta slag av tvister handlagts, förutom i administrativ
ordning av länsstyrelser, i rättegång vid allmänna domstolar. Bland de
frågor som skulle prövas av allmän domstol kan nämnas tvister som rörde
brukares avgifter (prop. 1970:118 s. 116).

I frågan om valet av prövningsorgan för behandling av vissa va-mål
framhöll departementschefen i propositionen med förslag till va-lag

1* Riksdagen 1980181. 7 sami. Nr 3

JuU 1980/81:3

(prop. 1970:118 s. 117) angelägenheten av att man på området fick tillgång
till ett ändamålsenligt prövningsförfarande, något som var särskilt viktigt av
hänsyn till brukarna, eftersom dessa ofta befann sig i underläge gentemot
huvudmannen. Prövningsreglerna borde enligt departementschefen vara
utformade så att de underlättade skapandet av en enhetlig praxis och så långt
som möjligt undanröjde de rådande svårigheterna för huvudmän och
brukare att avgöra vilken prövningsinstans som var den rätta i det enskilda
fallet. Departementschefen ansåg därför att handläggningen av tvister i
va-frågor som hänför sig till rättsförhållandet mellan huvudman och brukare i
princip borde ankomma på en särskild central nämnd, som skulle överta de
uppgifter som då ankom på allmän underrätt.

Med anledning av synpunkter på nämndens kompetens (bl. a. i förhållande
till fastighetsdomstol) som förts fram i lagstiftningsärendet anförde
departementschefen vidare (prop. s. 202).

Som framgått av utredningen i detta ärende kan va-frågor vara av
invecklad såväl teknisk som juridisk natur. Med hänsyn härtill har jag funnit
det nödvändigt att skapa en central instans som har stor juridisk och teknisk
kompetens på va-området. Det synes mig inte rationellt att begränsa
behörigheten för en instans med dessa kvalifikationer så att viktiga grupper
av va-frågor undandras dess prövning. Detta skulle medföra att vissa
va-frågor inte kom att bedömas med samma va-tekniska sakkunskap som
andra sådana frågor. Ett annat skäl till att jag har förordat en nämnd med
vidsträckt behörighet har varit en strävan att undanröja de nuvarande
svårigheterna för huvudmän och brukare att avgöra vilken prövningsinstans
som är den rätta i det enskilda fallet.

Vad gäller frågan om möjligheten för huvudman att vid krav på obetalda
avgifter ansöka om betalningsföreläggande vid allmän domstol för brukaren
ansåg departementschefen att denna möjlighet borde stå öppen även i
fortsättningen. Hänskjuts ett sådant mål som tvistigt till rättegång borde
emellertid tvisten prövas av va-nämnden.

Under riksdagsbehandlingen av lagstiftningsärendet prövades också
motioner om bl. a. inskränkningar av va-nämndens föreslagna kompetens
och om fördelning av va-ärenden mellan va-nämnden och fastighetsdomstol.
Vederbörande utskott uttalade i sitt av riksdagen godkända utlåtande
(3LU 1970:54 s. 76) att utskottet delade den uppfattning i saken som
departementschefen fört fram.Utskottet framhöll härutöver att om tolkning
och tillämpning av allmänna bestämmelser skulle ankomma på fastighetsdomstol
och inte på va-nämnden det är troligt att domstolen i flertalet fall
måste inhämta sakkunnigutlåtande från nämnden. Härigenom skulle man
enligt utskottet inte ta till vara nämndens sakkunskap på bästa sätt, eftersom
nämnden i sådana fall torde få nästan lika mycket arbete som vid
handläggningen av frågans avgörande. - Enligt utskottets mening var den
föreslagna ordningen för hur mål om betalningsföreläggande för fordringar
på avgifter till huvudman skulle handhas både lämplig och ändamålsenlig.

JuU 1980/81:3

Remissyttranden

Remissyttranden över motionen har avgetts av Svea hovrätt, Stockholms
tingsrätt, statens va-nämnd, Svenska kommunförbundet, Sveriges advokatsamfund
och Sveriges domareförbund. Samtliga remissinstanser avstyrker
bifall till motionen eller uttalar sig i avstyrkande riktning. Svea hovrätt
tillägger dock att hovrätten inte vill motsätta sig att den väckta frågan
övervägs i lämpligt sammanhang.

Svea hovrätt anför inledningsvis att de överväganden som har lett fram till
nuvarande handläggningsordning alltjämt är bärande.

Hovrätten uppger vidare att hovrätten i och för sig delar uppfattningen att
det för abonnenten kan te sig svårförståeligt och oförnuftigt att i motionen
angivna typ av kravmål kan ge upphov till två processer. Frågan är emellertid
enligt hovrätten av mer begränsad betydelse än motionen kan synas ge vid
handen, eftersom långt ifrån alla mål om betalningsföreläggande hänskjuts
till rättegång. Hovrätten framhåller härvid att det sålunda är vanligt
förekommande att gäldenären betalar sin skuld efter att ha delgetts
föreläggande eller att borgenären återkallar ansökningen eller låter denna
förfalla.

Enligt hovrättens erfarenhet är till rättegång hänskjutna va-frågor ofta
svårbedömda. Hovrätten pekar härvid särskilt på den ofta förekommande
invändningen om att kommunens/huvudmannens avgiftskrav enligt fastighetsägarens
uppfattning står i strid med bestämmelsen att avgiftsskyldigheten
skall fördelas mellan fastigheterna efter skälig och rättvis grund. Denna
bestämmelse har enligt hovrättens mening visat sig svårtolkad, inte minst
mot bakgrund av lagens förarbeten.

Hovrätten anför fortsättningsvis att de olägenheter ur abonnentsynpunkt
som anförs i motionen måste vägas mot de fördelar för fastighetsägarna som
en enhetlig praxis och en nämnd med sakkunniga ledamöter i de flesta fall
torde utgöra, särskilt som fastighetsägarna ofta befinner sig i underläge
gentemot kommunen/huvudmannen. Härtill kommer, fortsätter hovrätten,
att de i motionen angivna olägenheterna avseende ”dubbla” rättegångskostnader
och va-nämndens säte i Stockholm till största delen neutraliseras
genom att part endast kan tillerkännas ersättning för kostnad vid nämnden
om det finns särskilda skäl till det samt att förhandling, om sådan är
erforderlig, skall hållas på plats som är välbelägen för parterna.

Med hänvisning till det sagda finner hovrätten att någon påtaglig brist i
gällande handläggningsordning knappast kan anses föreligga. De av motionären
påtalade praktiska olägenheterna för fastighetsägarna är enligt
hovrättens uppfattning närmast att hänföra till den ordning kommunen
tillämpar för indrivning av sina krav. Hovrätten motsätter sig emellertid inte
att den av motionären väckta frågan övervägs exempelvis vid den pågående
översynen av rättegångsbalken. Under alla förhållanden bör enligt vad

JuU 1980/81:3

hovrätten framhåller emellertid mål med klara va-rättsliga aspekter överlämnas
till va-nämnden.

Stockholms tingsrätt anför att det visserligen kan vara besvärligt för en part
att få processa vid två domstolar, om fordran på betalning rör såväl elavgift
som en fråga som skall bedömas av va-nämnden. Å andra sidan är det enligt
tingsrättens mening naturligtvis till fördel för parten att va-nämndens
sakkunskap och erfarenheter vid handläggningen av tvister om va-avgift eller
fjärrvärmeavgift används. Handläggningsformerna i va-nämnden är därjämte
smidiga. Vidare tillägger tingsrätten att huvudregeln i rättegångskostnadshänseende
hos va-nämnden är att varje part bär sin kostnad.

Tingsrätten påpekar vidare att det i processuellt hänseende är att märka att
det råder den skillnaden mellan fordran på elavgift och och fordran på
va-avgift att elavgiften rör ett privaträttsligt avtal medan va-avgiften i
allmänhet hänför sig till offentligrättsliga regler. - Enligt tingsrättens mening
överväger fördelarna med det system som nu används.

Statens va-nämnd anför - efter att ha redogjort för bl. a. förfarandet hos
nämnden - att de skäl som motionären har andragit till stöd för sitt förslag
inte synes bärande. Nämnden framhåller att erfarenheterna av den
nuvarande ordningen hittills har varit positiva. Även om åtskilliga sakfrågor
ännu inte vunnit sin lösning i rättspraxis kan enligt nämnden redan nu
konstateras att de avgöranden i va-mål som har träffats av va-nämnden,
vattenöverdomstolen och högsta domstolen i betydande mån har bidragit till
att en tidigare skiftande praxis i va-frågor blivit mera enhetlig och att denna
utveckling i hög grad gagnat såväl huvudmanna- som konsumentintressena.
Nämnden understryker i sammanhanget att den har mottagit åtskilliga bevis
på uppskattning av den enkelhet och smidighet som kännetecknar förfarandet.
Nämnden anför vidare bl. a. följande.

Erfarenheterna visar att det bakom bestridande av krav på va-avgift ofta
döljer sig invändningar av speciellt va-rättslig typ. Invändningarna kan
sålunda exempelvis ta sikte på sådana frågor som om vederbörande
överhuvudtaget skall anses skyldig att bidraga genom avgifter till kostnaderna
för allmän anläggning, om det aktuella avgiftsuttaget är förenligt med
lagens självkostnads- och likställighetsprinciper eller om föreskrifter i
åberopad taxa eljest skall anses lagligen grundade. I inte så få fall
förekommer invändningar av sådan natur att bedömningen kräver den
särskilda tekniska eller ekonomiska sakkunskap och överblick som finns
representerad inom nämnden. Kvittningsvis kan vidare i mål om va-fordran
göras gällande motkrav av likaledes speciellt va-rättslig karaktär, exempelvis
krav på ersättning för privat va-anordning som blivit onyttig till följd av att
allmän anläggning kommit till stånd. Flera exempel skulle kunna andragas
men det anförda torde tillräckligt belysa angelägenheten av att fordringsmålen
ej särbehandlas utan alltjämt bör vara underkastade samma processregler
som övriga va-mål. Att prövningsorganet har tillgång till den speciella
sakkunskap och erfarenhet som krävs vid prövningen av va-mål är självfallet
ytterst värdefullt inte bara när det gäller att avgöra målen utan också när det
gäller att fullgöra nämndens i lag påbjudna uppgift att söka förlika parter i
va-mål.

JuU 1980/81:3

Med anledning av det exempel som nämns i motionen påpekar nämnden
att gemensamma krav på va-avgifter och andra avgifter visserligen förekommer
men att de lokala kravrutinerna varierar i hög grad. Det är sålunda enligt
nämnden inte alls ovanligt att krav på va-avgifter utfärdas separat från
exempelvis kommunens kassakontor eller den lokala förvaltning som
handhar drift och skötsel av va-verket.

Nämnden anför vidare att den inte delar den i motionen framförda
uppfattningen att krav på elavgift och krav på va-avgift från processuell
synpunkt avser en och samma sak. Grunden för elkravet är, framhåller
nämnden, i regel ett frivilligt ingånget abonnemangsavtal, medan kravet på
va-avgift i allmänhet grundas på offentligrättsliga bestämmelser i lag och i
taxa som har utfärdats med stöd av lag. Att de bägge tvistefrågorna kan
komma att bedömas på olika sätt är därför enligt nämnden inte en följd av
forumreglerna utan beror på den materiella rättens innehåll.

Med hänvisning till sin redogörelse om förfarandet hos nämnden m. m.
framhåller nämnden att dess placering i Stockholm inte medför olägenheter
ur partssynpunkt, eftersom förhandlingarna praktiskt taget undantagslöst
hålls i parternas hemort, och att gäldenären i normalfallet inte alls riskerar att
drabbas av några kostnader för motpartens processande. Enligt nämnden
utdöms i praktiken kostnadsersättning endast i fall då part genom försumlighet
i ett eller annat avseende har föranlett kostnad för sin motpart.

Enligt vad Svenska kommunförbundet uppger har erfarenheterna av
va-nämndens tioåriga arbete visat att nämnden mycket väl har infriat de
förhoppningar som ställdes på nämndens arbete när den inrättades.

Kommunförbundet framhåller att konsekvenserna av den i motionen
föreslagna ändringen blir att syftet med va-nämnden helt förfelas. Den
föreslagna ändringen skulle i princip innebära en återgång till vad som gällde
innan den nya va-lagen trädde i kraft. Ett stort antal av de mål som upptas i
va-nämnden kommer enligt kommunförbundet till nämnden i form av
hänskjutna betalningsförelägganden, och de frågor som härigenom aktualiseras
berör de flesta områden inom va-juridiken. Det är således, framhåller
kommunförbundet, inte fråga om en isolerad typ av frågeställningar. Den
föreslagna förändringen skulle enligt kommunförbundets mening innebära
att samma typ av frågor skulle komma under bedömning av både
va-nämnden och allmän domstol med en oenhetlig praxis som följd.
Va-nämndens särskilda sakkunskap skulle heller inte kunna utnyttjas i ett
stort antal mål. Den sakkunnighet va-nämnden besitter har enligt kommunförbundets
mening underlättat och medfört en förenklad handläggning av
den aktuella typen av ärenden.

Kommunförbundet uppger vidare bl. a. följande.

JuU 1980/81:3

Här är fråga om s. k. konsumtionsavgifter vilka förutom el- och va-avgifter
kan omfatta t. ex. renhållningsavgifter. I allt större utsträckning debiteras
dessa med hjälp av automatisk databehandling. Det blir också allt vanligare
att man i en och samma räkning sammanställer flera olika typer av avgifter
som dock tydligt specificeras var och en för sig på räkningen. Man kan inte
helt förneka att det nuvarande förfarandet medför visst besvär för den
enskilde. Det är emellertid inte forumreglerna i sig som förorsakar besväret
utan systemet med flera avgifter på samma räkning. Detta förfarande medför
å andra sidan betydande besparingar som kommer den enskilde abonnenten
till godo genom, lägre avgifter. Inte heller systemet med flera avgifter
sammanförda på en räkning borde rätteligen medföra något problem. Den
som har anmärkningar mot en räkning och därför inte betalar torde - om det
inte är fråga om betalningsoförmåga - normalt endast ha anmärkningar mot
en av de på räkningen debiterade avgifterna. Rätteligen borde därför de
övriga avgifterna betalas och process endast uppkomma om en avgift och då
endast vid ett forum.

Med anledning av det i motionen framförda exemplet understryker
kommunförbundet att det för va-avgifter och elavgifter gäller två helt olika
regelsystem. Enligt va-lagen (11 §) blir ny ägare till en fastighet betalningsskyldig
för avgifter som förfaller till betalning efter tillträdesdagen. För
elavgifter är den avgörande tidpunkten den dag till vilken elabonnemanget
har sagts upp. Även om båda avgiftsfrågorna skulle handläggas i en och
samma process kan, enligt vad kommunförbundet anför, abonnenten således
bli skyldig att erlägga den ena avgiften men gå fri från betalningsskyldighet
beträffande den andra avgiften.

Beträffande övriga argument i motionen för en ändring av forumreglerna
anför kommunförbundet följande.

Va-nämnden har visserligen sitt säte i Stockholm men vid förhandlingstillfällena
reser va-nämnden ut i landet och håller förhandlingar på den ort
som bäst passar båda parterna. Det torde därför många gånger vara lättare
att inställa sig till en förhandling i va-nämnden än till en förhandling vid
allmän domstol. När det gäller rättegångskostnaderna i va-nämnden gäller
som huvudregel att vardera parten skall bära sina kostnader. När det gäller
rättegångskostnader är således va-lagen generös mot den enskilde även i
jämförelse med den s. k. småmålslagen. Det bör vidare påpekas att
handläggningen inför va-nämnden ur den enskildes synvinkel är väl så smidig
och enkel som enligt den s. k. småmålslagen.

Sveriges advokatsamfund erinrar om att tvistefrågor mellan fastighetsägare
och huvudman för va-anläggning kan vara av många olika slag;
fastighetsägaren kan exempelvis påstå att han har påförts för höga
vattenavgifter därför att vattenmätaren har varit felaktig eller att han inte
skall betala avgift eller full avgift därför att vattnet inte har hållit godtagbar
kvalitet. Genom sin sammansättning har va-nämnden enligt samfundets
mening tillförsäkrats kompetens att bedöma dylika frågor utan att parterna
behöver förebringa särskild bevisning genom sakkunniga. Enligt 13 § lagen
om statens va-nämnd äger nämnden dessutom ”inkalla i saken insatt person
att höras i målet”. Kostnaderna härför skall, framhåller samfundet, utgå av

JuU 1980/81:3

allmänna medel. Med hänsyn härtill och till att rättegångskostnad i
va-nämnden skall utdömas endast om det finns särskilda skäl för det torde
enligt samfundets uppfattning förfarandet inför va-nämnden vara både
ekonomiskt gynnsammare och säkrare för fastighetsägaren än motsvarande
förfarande inför allmän domstol.

Att särskilja frågor som naturligt faller under va-nämndens kompetensområde
från frågor av den typ som nämns i motionen kan, påpekar
samfundet, vara svårt och i många fall sannolikt inte möjligt förrän efter
förhandling i allmän underrätt, beroende på att ansökan om betalningsföreläggande
inte sällan bestrids utan angivande av grund för bestridandet.
Den i motionen föreslagna ändringen kan alltså enligt samfundets mening i
sämsta fall medföra både tidsutdräkt och kostnadsökningar för parterna.
Enligt vad samfundet anför är den olägenhet som ligger i att elavgifterna
prövas av allmän domstol medan va-avgifterna prövas av va-nämnden, såvitt
kan förstås, endast skenbar och uppkommer därför att två skilda avgifter
debiteras på samma räkning.

Samfundet anför vidare att fördelarna med en ändring av kompetensreglerna
på sätt som föreslås i motionen måste vägas mot de nackdelar som kan
uppkomma genom gränsdragningsproblem mellan va-nämnden och de
allmänna domstolarna. Alternativet synes enligt samfundets mening vara att
jämka kompetensfördelningen i förhållande till fastighetsdomstol på sätt
som berördes i förarbetena till va-lagen. Skäl härför föreligger endast om
erfarenheten visat att det nuvarande systemet inte fungerat på det sätt som
lagstiftaren avsett. Samfundet, som avstyrker bifall till motionen, uppger sig
dock sakna möjlighet att uttala sig därom.

Sveriges domareförbund framhåller att ett i va-lagstiftningen reglerat
rättsförhållande har starka offentligrättsliga inslag, medan parternas rättsförhållanden
på elområdet grundas på frivilligt abonnemangsavtal. Grunderna
för abonnentens bestridande av ett va-krav kan enligt domareförbundets
mening vara sådana att det för en riktig bedömning fordras en på
erfarenhet baserad sakkunskap som domare i tingsrätt normalt ej besitter.
Det gäller här frågor t. ex. om en taxebestämmelse är förenlig med va-lagen
eller om kommunen har fullgjort sina i va-lagen stadgade skyldigheter.

Domareförbundet anför vidare att det likväl inte kan bestridas att det
framstår som opraktiskt att krav på konsumtionsavgifter avseende dels el,
dels vatten och avlopp skall prövas av olika organ särskilt i de fall då kraven
upptas på en gemensam räkning och där grunden för abonnentens
bestridande är densamma. I ett stort antal bestridda betalningsförelägganden
rör tvisten enligt domareförbundet inte sådana förhållanden där va-nämnden
besitter särskild sakkunskap, och i dessa fall medför målets överlämnande dit
en onödig komplikation av förfarandet. Enligt domareförbundet förefaller
det dock svårt att särskilt skilja ut dessa mål. Olägenheterna för den enskilde
är, framhåller domareförbundet, för övrigt knappast så stora som antyds i
motionen. Domareförbundet erinrar härvid om att ersättning för rättegångs -

JuU 1980/81:3

kostnad vid va-nämnden utgår endast om det finns särskilda skäl samt att
nämnden är skyldig att hålla förhandling på plats som är välbelägen för
parterna.

Utskottet

1 detta betänkande behandlas en motion som gäller forumreglerna för mål
om krav på obetalda vattenavgifter.

I lagen om allmänna vatten- och avloppsanläggningar (va-lagen) finns
bl. a. bestämmelser om att de flesta typer av tvister mellan huvudmän för
allmän va-anläggning och fastighetsägare i första instans skall prövas av en
för hela landet gemensam särskild nämnd, statens va-nämnd. Nämnden är
exklusivt behörig i dessa tvister, till vilka räknas bl. a. mål om fordran på
avgift till huvudman för allmän va-anläggning.

Allmän domstol är därför inte behörig att ta upp tvist som rör avgift till
huvudman för allmän va-anläggning avseende förbrukat vatten från anläggningen.
För sådan fordran får huvudman enligt en särskild lag härom dock
söka betalningsföreläggande vid allmän domstol utan hinder av bestämmelsen
i va-lagen om att tvist om anspråket skall prövas av va-nämnden. Bestrids
ansökan skall målet såsom tvistigt hänskjutas till rättegång och lämnas över
till va-nämnden för fortsatt handläggning där.

I motionen pekas på de konsekvenser som kan uppstå till följd av den
beskrivna ordningen. Motionären åsyftar sådana fall då ett gemensamt krav
på betalning av el- och vattenavgifter görs gällande genom ansökan om
betalningsföreläggande hos allmän domstol. Att kravet, om målet hänskjuts
till rättegång, ger upphov till två processer vid två olika myndigheter innebär
enligt motionärens mening för abonnenten olägenheter av skilda slag
sammanhängande bl. a. med reglerna om rättegångskostnader och med det
förhållandet att va-nämnden har säte i Stockholm. Härtill kommer enligt
motionären att myndigheterna kan bedöma tvistefrågan på olika sätt. I syfte
att förenkla handläggningen av berörda typer av kravmål bör enligt
motionären den begränsning som nu gäller för allmän domstols behörighet
att pröva mål om krav på obetalda vattenavgifter upphävas.

Samtliga remissinstanser, som yttrat sig under utskottets remissbehandling
av motionen, har avstyrkt bifall till motionen eller uttalat sig i avstyrkande
riktning. Remissinstanserna anser allmänt att det saknas belägg för att den
nuvarande ordningen för prövningen av va-frågor skulle innebära olägenheter
av det slag som berörs i motionen. Några remissinstanser pekar pä att de
konsekvenser som enligt motionären uppstår med nuvarande ordning mera
hänger samman med att flera olika typer av avgifter debiteras på samma
räkning än med att skilda forumregler gäller på området.

Utskottet finner, i linje med vad som anförs i motionen, att det i förstone
kan te sig opraktiskt med den ordning som råder beträffande allmän domstols
och va-nämndens behörighet att pröva tvist om förbrukningsavgifter

JuU 1980/81:3

avseende vatten och el. Denna ordning medför emellertid såsom har
framkommit under remissbehandlingen inte några namnvärda olägenheter
för fastighetsägarna och huvudmännen för allmänna va-anläggningar.
Föreliggande material tyder tvärtom på att nuvarande ordning är både
lämplig och ändamålsenlig. Härvidlag kan särskilt framhållas det värde som
ligger i att bedömningen av de i många avseenden specifika va-frågorna
ankommer på en för landet gemensam instans med särskild erfarenhet och
sakkunskap på området. Sammantaget finner utskottet inte skäl att på sätt
som har föreslagits i motionen förorda någon ändring i de behörighetsregler
som gäller för va-nämnden och allmän domstol. Utskottet avstyrker därför
bifall till motionen.

Utskottet hemställer

att riksdagen avslår motion 1979/80:142.

Stockholm den 4 november 1980

På justitieutskottets vägnar
BERTIL LIDGÅRD

Närvarande: Bertil Lidgård (m), Åke Polstam (c). Eric Jönsson (s). Hans
Petersson i Röstånga (fp). Arne Nygren (s). Björn Körlof (m). Lilly
Bergander (s). Gunilla André (c). Hans Pettersson i Helsingborg (s). Göte
Jonsson (m), Helge Klöver (s). Ella Johnsson (c), Karl-Gustaf Mathsson (s),
Bonnie Bernström (fp) och Maja Ohlin (s).

GOTAB Stockholm 1980