om försäkringsvillkor för diabetiker (Betänkande 1980/81:LU22 Lagutskottet)

LU 1980/81:22

Lagutskottets betänkande
1980/81:22

om försäkringsvillkor för diabetiker
Motionen

I motion 1980/81:908 av Lena Öhrsvik (s) yrkas att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna vad som i motionen anförs om diabetikers
försäkringsvillkor.

Motionären framhåller att en diabetiker som önskar delta i en grupplivförsäkring
har en oförmånlig ställning. Ibland saknar diabetikern möjlighet
att ansluta sig till en grupplivförsäkring och får då teckna en individuell
försäkring med högre premier. I andra fall får diabetikern vara med i
grupplivförsäkringen men är berättigad till ett lägre försäkringsbelopp än de
andra försäkringstagarna.

Enligt motionärens uppfattning saknas bärande skäl till sådan särbehandling
i försäkringshänseende. Det måste vara gamla förlegade sjukdomsbegrepp
som ligger bakom. Mycket har hänt på det medicinska och
sjukvårdstekniska området när det gäller just denna sjukdom. Motionären
anser att en översyn av gällande regler bör ske i syfte att ge diabetiker samma
försäkringsvillkor som andra försäkringstagare.

Gällande ordning

I lagen om försäkringsrörelse (1948:433) har meddelats utförliga föreskrifter
om rätten att driva försäkringsrörelse, om de enskilda försäkringsanstalternas
organisation och om offentlig tillsyn över deras verksamhet. Det finns
enligt lagen två principer som styr försäkringspremierna och skyldigheten att
ersätta skador, nämligen soliditetsprincipen och skälighetsprincipen. Sistnämnda
princip innebär att premierna skall avvägas så att de täcker den risk
som bolaget skall svara för. Ändras försäkringsvillkoren så att försäkringsbolagets
risk ökar, måste därför premierna höjas. Försäkringsinspektionen
kontrollerar i efterhand att premierna ligger på skälig nivå.

Försäkringsrätten har i övrigt sina viktigaste regler i 1927 års försäkringsavtalslag
(FAL), som gäller för alla avtal, där någon som driver försäkringsrörelse
ger en försäkring. FAL skiljer mellan skadeförsäkring och personförsäkring.
Till personförsäkring hänförs bl. a. livförsäkring, vilken försäkringsform
behandlas i FAL i avsnitt lil.

FAL inverkar på utformningen av försäkringsvillkoren. Lagen innehåller
många regler som är tvingande till försäkringstagarens skydd men också
dispositiva regler, som kan åsidosättas genom försäkringsvillkoren. Reglerna
om livförsäkring innehåller inga särskilda bestämmelser om presumtiv

1 Riksdagen 1980181. 8 sami. Nr 22

LU 1980/81:22

försäkringstagares hälsotillstånd. FAL innehåller inte heller några speciella
regler om grupplivförsäkring.

Grupplivförsäkring är en kollektiv riskförsäkring som fått stor utbredning
sedan den introducerades i Sverige 1948. Av stor betydelse för dess
utveckling har varit att arbetsmarknadens parter, sedan det frivilliga
tecknandet visat vägen, avtalat om en obligatorisk tjänstegrupplivförsäkring
för sina anställda.

Skillnaden mellan frivillig grupplivförsäkring och individuell livförsäkring
är att avtalet om försäkring i det första fallet omfattar en grupp av personer
medan den individuella livförsäkringen gäller bara en person. Grupplivförsäkringen
är en standardiserad försäkringsform, som i princip ger skydd på
samma villkor åt alla som är med i gruppen. Fördelar med enhetligheten är
att grupplivförsäkringen blir enkel och billig att administrera. Försäkringen
kan tecknas av anställda i företag eller medlemmar i en facklig organisation, i
en branschförening eller annan förening, som vill ta till vara medlemmarnas
gemensamma intressen. I grupperna ingår ofta även maka/make eller
sammanboende till gruppmedlem som medförsäkrad.

Bedömningen av de hälsohandlingar som de inträdessökande företer sker i
allmänhet enligt enklare mönster i förhållande till det som gäller för
individuella försäkringsformer. Hög anslutning eller obligatorium kan leda
till ytterligare liberaliseringar vid inträdesprövningen.

För gruppmedlems inträde gäller i allmänhet i första hand att medlemmen
vid tidpunkten för ansökningen är fullt arbetsför. Av betydelse vid
riskprövningen är också att medlemmen inte under det senaste året varit helt
eller delvis arbetsoförmögen mer än 14 dagar i följd. Uppfyller den
inträdessökande inte dessa krav måste en något utförligare redogörelse i
form av personlig hälsodeklaration lämnas.

Vid riskprövning inom gruppförsäkring förekommer tre alternativ,
nämligen godkännande, avslag och efterprövningsrätt vid ett senare tillfälle.

Vid grupplivförsäkring kan man som regel inte tillämpa högre premier för
den enskilde medlemmen eller någon form av inskränkande klausul för viss
sjukdom eller skada genom tidigare olycksfall. Den som på grund av
hälsotillståndet inte kan medges fullt försäkringsbelopp kan dock hos vissa
försäkringsbolag beviljas anslutning med reducerat belopp till normal
premie.

När det gäller personer som har diabetes medger försäkringsbolagen,
såsom motionären påpekar, ofta inte att vederbörande får delta i grupplivförsäkringen.
I andra fall tillämpar man principen om anslutning med
reducerat försäkringsbelopp till normal premie.

LU 1980/81:22

Försäkringsrättskommittéh (Ju 1974:09)

Försäkringsrättskommittén har i uppdrag att göra en översyn av försäkringsavtalslagen.

I direktiven anförs i fråga om försäkringsvillkoren bl. a. att det är ett
viktigt problem huruvida försäkringsgivarens frihet att genom försäkringsvillkoren
avgränsa omfattningen av sitt ansvar bör bibehållas i nuvarande
utsträckning. Att införa tvingande regler rörande de risker som en försäkring
skall täcka kan ibland tänkas vara en lämplig lösning. Sådana bestämmelser
blir dock lätt föråldrade med försäkringsteknikens utveckling, och i varje fall
är det svårt att undvika att de blir vidlyftiga. Ett alternativ som bör övervägas
är därför att, efter mönster från flera andra europeiska länder, införa en
skyldighet för försäkringsbolagen att i förväg låta tillsynsmyndigheten
granska allmänna försäkringsvillkor för åtminstone vissa branscher. I
samband härmed skulle kunna kontrolleras inte bara att försäkringsskyddet
får skälig omfattning utan också att villkoren fyller rimliga krav på
förståelighet och överskådlighet. I väsentliga delar har tillsynsmyndigheten
redan nu möjlighet att ingripa mot försäkringsbolagen i fall som avses här.
Det kan emellertid finnas skäl att vidga tillsynsmyndighetens möjligheter till
ingripande.

I direktiven framhålls vidare att en svaghet med försäkringsavtalslagen är
att dess regler är skrivna med tanke på individuella försäkringar och att
reglerna är oanvändbara eller bara med svårighet kan tillämpas på kollektiva
försäkringar. Sådana försäkringar, till vilka hör grupplivförsäkringar,
kollektiva pensionsförsäkringar och trygghetsförsäkringar, har emellertid
under senare år fått allt större betydelse. Kommittén bör särskilt överväga de
problem som är förknippade med de kollektiva försäkringarna och pröva i
vilken utsträckning som det behövs särskilda lagregler för dessas vidkommande.

Enligt direktiven är kommittén oförhindrad att ta upp till prövning även
andra regler i FAL än dem som närmare berörs i direktiven.

Utskottet

I motionen framhålls att en diabetiker som önskar delta i en grupplivförsäkring
har en oförmånlig ställning. Ibland saknar diabetikern möjlighet att
ansluta sig till den grupplivförsäkring som han önskar delta i. I andra fall får
diabetikern enligt motionären vara med i grupplivförsäkringen men är då
endast berättigad till ett reducerat försäkringsbelopp. Motionären anser att
det saknas bärande skäl till en sådan särbehandling av diabetiker i
försäkringshänseende och att en översyn av gällande regler därför bör ske i
syfte att ge diabetiker samma försäkringsvillkor som andra försäkringstagare.
Motionären yrkar att riksdagen ger regeringen till känna vad som sålunda
anförs om diabetikers försäkringsvillkor.

LU 1980/81:22

De frivilliga försäkringarna regleras i försäkringsavtalslagen (FAL).
Denna lag, som tillkom redan 1927, innehåller dock inga speciella regler om
grupplivförsäkring, som är en försäkringsform som vuxit fram efter 1948.
Gemensamt för alla försäkringsformer gäller, oavsett om de är reglerade i
FAL, den s. k. skälighetsprincipen, som innebär att premierna skall avvägas
så att de täcker den risk som bolaget skall svara för.

Utmärkande för grupplivförsäkring är att det är en standardiserad
försäkringsform som ger skydd på samma villkor åt alla som är med i
gruppen. Någon möjlighet att tillämpa olika premier för de enskilda
medlemmarna finns som regel inte. Fördelarna med enhetligheten är att
försäkringen blir enkel och billig att administrera.

Diabetikern anses statistiskt ha en högre dödlighet i arbetsför ålder än
normalindividen. Detta förhållande har, sett mot bakgrund av skälighetsprincipen
och svårigheterna att vid grupplivförsäkringar individualisera
försäkringspremierna, lett till att vissa försäkringsbolag inte medger att
diabetiker ansluter sig till försäkringen. I andra fall har försäkringsbolagen
som motionären påpekar beviljat anslutning till försäkringen men då till ett
reducerat försäkringsbelopp. I de fall där diabetikern inte får ansluta sig till
grupplivförsäkringen finns ofta möjlighet att teckna en individuell livförsäkring.
Premierna härför blir dock självfallet betydligt högre än vid grupplivförsäkringen.

Diabetikerns försäkringsvillkor har under senare år diskuterats i olika
sammanhang bl. a. i riksdagen. Hösten 1976 behandlade socialförsäkringsutskottet
en motion om diabetikerns möjlighet att ansluta sig till den frivilliga
sjukpenningförsäkringen inom den allmänna försäkringen. För att få teckna
frivillig sjukpenningförsäkring krävs bl. a. god hälsa. Enligt av riksförsäkringsverket
utfärdade riktlinjer kan god hälsa inte anses föreligga för
insulinbehandlade diabetiker. I sitt av riksdagen godkända betänkande (SfU
1976/77:3) ansåg sig socialförsäkringsutskottet böra förorda att en översyn av
begreppet god hälsa kom till stånd. Denna översyn borde enligt utskottet inte
syfta till att förstärka sjukpenningskyddet enbart för diabetiker utan även för
personer med andra sjukdomstillstånd som inte berättigar dem att teckna
frivillig försäkring. Socialförsäkringsutskottet hemställde att vad utskottet
anfört skulle ges regeringen till känna. Regeringen har därefter gett
sjukpenningkommittén i uppdrag att verkställa den begärda översynen.

Lagutskottet anser att diabetikerns möjligheter att teckna försäkring är en
viktig fråga. Försäkringsavtalslagen sesf. n. över av försäkringsrättskommittén.
Som framgår av redogörelsen ovan för dess direktiv skall kommittén
bl. a. pröva huruvida försäkringsgivarens frihet att begränsa omfattningen av
sitt ansvar bör bibehållas i nuvarande utsträckning. Kommittén skall också
överväga de problem som är förknippade med de kollektiva försäkringarna
och pröva i vilken utsträckning som det behövs särskilda lagregler för dessas
vidkommande. Enligt utskottets mening kan det vara lämpligt att kommittén
i samband därmed närmare prövar möjligheterna för diabetiker och personer

LU 1980/81:22

med andra sjukdomstillstånd att ansluta sig till grupplivförsäkringar.
Motionen och utskottets betänkande i ärendet bör därför överlämnas till
kommittén.

Utskottet hemställer

att riksdagen hos regeringen hemställer att motion 1980/81:908
jämte utskottets betänkande i ärendet överlämnas till försäkringsrättskommittén
(Ju 1974:09) för att tas i beaktande under
utredningens arbete.

Stockholm den 23 april 1981

På lagutskottets vägnar
LENNART ANDERSSON

Närvarande: Lennart Andersson (s), Bernt Ekinge (fp), Inger Lindquist (m),
Stig Olsson (s), Elvy Nilsson (s), Arne Andersson i Gamleby (s), Martin
Olsson (c), Ingemar Konradsson (s), Olle Aulin (m), Owe Andréasson (s),
Marianne Karlsson (c), Bengt Silfverstrand (s), Stina Andersson (c), Olle
Grahn (fp) och Per Stenmarck (m).

—