Om förnyelsefonder, m. m. (prop. 1984/85:86) (Betänkande 1984/85:FiU9 Finansutskottet)

FiU 1984/85:9

Finansutskottets betänkande
1984/85:9

om förnyelsefonder, m. m. (prop. 1984/85:86)
Sammanfattning

I propositionen föreslås att alla företag med en vinst på minst 500 000 kr. år
1985 skall sätta av 10% av vinsten på förnyelsefond. Sådan fond skall
användas för utbildning av företagets anställda och för forsknings- och
utvecklingsarbete.

Propositionen innehåller också förslag om att inbetalningskvoten vid
avsättning till allmän investeringsfond skall höjas från nuvarande 50 % till
75%.

I fyra motioner som väckts med anledning av propositionen yrkas avslag på
båda förslagen. I ytterligare tre motioner föreslås vissa jämkningar eller
kompletteringar i förslaget om förnyelsefonder.

Utskottet tillstyrker propositionens förslag och avstyrker motionerna.

I två gemensamma reservationer av företrädare för moderata samlingspartiet,
centerpartiet och folkpartiet i utskottet avvisas propositionens förslag
resp. begärs att det s. k. FoU-avdraget skall återinföras. Enligt reservanterna
är de föreslagna förnyelsefonderna obefogade eftersom det är en överlevnadsfråga
för företagen att utbilda sin personal och att bedriva en framsynt
forskning och utveckling.

I en reservation av vänsterpartiet kommunisternas företrädare i utskottet
krävs bl. a. att syftet med förnyelsefonderna vidgas. Alla med mindre än tio
års skolunderbyggnad bör ges rätt till ett års vuxenutbildning med bibehållen
lön. I samma reservation avvisas också ett i propositionen gjort uttalande om
att förnyelsefonderna skall beaktas vid beräkningen av löneutrymmet i
avtalsrörelsen.

Företrädare för moderata samlingspartiet och centerpartiet i utskottet
framför i ett särskilt yttrande kritik mot att utskottet avvisat ett krav om att
inhämta yttrande från lagrådet över propositionens förslag med hänvisning
till att en fördröjning av ärendet skulle leda till avsevärt men.

1 Riksdagen 1984185. 5 sami. Nr9

FiU 1984/85:9

Inledning

I detta betänkande behandlar utskottet

proposition 1984/85:86 om förnyelsefonder, m. m.,

de med anledning av propositionen väckta motionerna
1984/85:262 av Stig Josefson m. fl. (c),

1984/85:263 av Sivert Andersson (s),

1984/85:264 av Catarina Rönnung m. fl. (s),

1984/85:265 av Lars Werner m. fl. (vpk),

1984/85:266 av Ove Eriksson (m),

1984/85:267 av Björn Molin (fp) och Per Arne Aglert (fp),

1984/85:268 av Lars Tobisson m. fl. (m).

Utskottet har berett skatteutskottet tillfälle att yttra sig i ärendet.
Yttrandet (SkU 1984/85:3y) återfinns som bilaga till betänkandet.

Representanter för Sveriges industriförbund har inför utskottet redovisat
sina synpunkter på propositionens förslag och även överlämnat en skrivelse i
ärendet.

Propositionens hemställan och lagförslag

I proposition 86 har regeringen (finansdepartementet) efter föredragning
av statsrådet Kjell-Olof Feldt föreslagit riksdagen att anta i propositionen
framlagda förslag till

1. lag om inbetalning på förnyelsekonto,

2. lag om ändring i lagen (1979:609) om allmän investeringsfond.

De i propositionen framlagda lagförslagen har följande lydelse:

FiU 1984/85:9

1 Förslag till
Lag om inbetalning på förnyelsekonto

Härigenom föreskrivs följande.

1 § Svenska aktiebolag, svenska ekonomiska föreningar, svenska sparbanker
och svenska ömsesidiga skadeförsäkringsanstalter skall, om företagets
huvudsakliga verksamhet avser jordbruk, skogsbruk, fastighetsförvaltning
eller rörelse, betala in medel på ett räntelöst konto i riksbanken
(förnyelsekonto) enligt bestämmelserna i denna lag.

Regeringen får, om det finns synnerliga skäl, medge befrielse helt eller
delvis från skyldigheten att betala in medel på förnyelsekonto.

Företag, som avses i första stycket och som betalar in medel på förnyelsekonto,
har rätt till avdrag enligt bestämmelserna i 4 § för det belopp som

1 räkenskaperna har avsatts till en särskild fond (förnyelsefond).

Livförsäkringsanstalter samt bostadsföretag, som avses i 2 § 7 mom.
lagen (1947:576) om statlig inkomstskatt, får inte betala in medel på förnyelsekonto.

2 § Inbetalning på förnyelsekonto skall göras med ett belopp som motsvarar
10 procent av företagets justerade årsvinst under der beskattningsår
för vilket taxering i första instans sker år 1986 eller - om företaget på
grund av förlängning av räkenskapsåret inte skall taxeras detta år - år
1987. Understiger den justerade årsvinsten 500000 kronor behöver inbetalning
på förnyelsekonto inte göras.

Med justerad årsvinst avses årsvinsten enligt fastställd balansräkning
sedan årsvinsten, i den mån den påverkats av nedan angivna poster,

a) ökats med erlagda eller beräknade allmänna svenska skatter,

b) ökats med belopp som har avsatts till allmän investeringsfond enligt
lagen (1979:609) om allmän investeringsfond och annan liknande fond,

c) ökats med belopp som har donerats till allmännyttigt eller därmed
jämförligt ändamål,

d) minskats med restituerade allmänna svenska skatter,

e) minskats med belopp som enligt 6 § lagen om allmän investeringsfond
har återförts från lagerinvesteringskonto jämte tillägg på sådant belopp,

0 justerats med belopp som har föranlett ändring av årsvinsten på
grund av överföring av allmän investeringsfond och annan liknande fond
samt

g) ökats med belopp som har tagits i anspråk för av- eller nedskrivningar
eller koncernbidrag utöver vad som kan godtas vid inkomsttaxeringen.

Omfattar beskattningsåret kortare eller längre tid än tolv månader skall
den justerade årsvinsten jämkas med hänsyn till detta. Skall företaget
taxeras för två beskattningsår skall årsvinsten för de båda beskattningsåren
läggas samman, varefter vinsten jämkas med hänsyn till de båda
beskattningsårens sammanlagda längd.

Har företaget vidtagit några åtgärder som kan antas ha tillkommit i syfte
att helt eller delvis undgå skyldighet att betala in medel på förnyelsekonto
skall vid bestämmande av underlaget för insättningsskyldigheten bortses
från sådana åtgärder.

3 § Inbetalning till förnyelsekonto skall ha kommit ett riksbankskontor
till handa senast den dag, då företaget enligt 34 § 1 eller 2 mom. taxeringslagen
(1956:623) skall ha avlämnat självdeklaration för beskattningsåret.

Inbetalning som har gjorts senare än i första stycket sägs men senast den

FiU 1984/85:9

15 oktober under taxeringsåret skall också godtas. 1 dessa fall skall företaget
betala en särskild avgift till statsverket. Avgiften är 1 procent av det för
sent inbetalade beloppet för den kalendermånad då beloppet rätteligen
senast skulle ha betalats in och därefter 1 procent av beloppet för varje
påböijad kalendermånad till dess inbetalning sker.

Den särskilda avgiften skall betalas inom den tid som länsstyrelsen
bestämmer. Betalas inte avgiften inom föreskriven tid utgår restavgift
enligt 58 § 1 mom. första stycket uppbördslagen (1953:272) på avgiftsbeloppet.
Den särskilda avgiften och restavgiften får drivas in i samma
ordning som gäller för indrivning av skatt enligt uppbördslagen.

Avgifterna är inte avdragsgilla vid inkomsttaxeringen.

Skall företaget inte taxeras år 1986 är företaget skyldigt att göra en
preliminär inbetalning till riksbanken med belopp som motsvarar 10 procent
av den justerade årsvinsten eller - i förekommande fall - den
jämkade årsvinsten, beräknad enligt 2 §, som hänför sig till det eller de
beskattningsår för vilket taxering sker år 1985. Inbetalningen skall ha
kommit ett riksbankskontor till handa senast den 30 april 1986. Finner
företaget, vid avlämnandet av sin självdeklaration till 1987 års taxering, att
ett större belopp skall betalas in till förnyelsekonto än vad som preliminärt
har betalats in, skall företaget betala in vad som fattas senast den dag, då
företaget enligt 34 § 1 eller 2 mom. taxeringslagen skall ha avlämnat sin
deklaration. Bestämmelserna i andra - fjärde styckena gäller även företag
som avses i detta stycke.

Riksbanken skall lämna bevis till företaget om inbetalning till förnyelsekonto.

Riksbanken skall till statens industriverk och länsstyrelsen översända
uppgifter angående de för beskattningsåret gjorda inbetalningarna till förnyelsekonto
senast den 31 maj under taxeringsåret eller, om beloppet har
betalats in vid senare tidpunkt, snarast därefter.

4 § Vid beräkning av nettointäkt av fastighet eller av rörelse enligt kommunalskattelagen
(1928:370) och lagen (1947:576) om statlig inkomstskatt
har företag, som avses i 1 §, rätt till avdrag för belopp som i räkenskaperna
har avsatts till förnyelsefond. Avdrag medges inte med högre belopp än
vad företaget - i enlighet med bestämmelserna i 2 § - senast den 15
oktober under taxeringsåret har betalat in till förnyelsekonto. Avdraget får
göras vid taxeringen det år då insättningen senast skall ha skett eller — om
företaget på grund av förlängning av räkenskapsåret inte skall taxeras
nämnda år - vid påföljande års taxering.

Ett företag kan inte få avdrag för avsättning till förnyelsefond i mer än en
förvärvskälla.

5 § Om ett företag, som enligt bestämmelserna i denna lag är skyldigt att
betala in medel till förnyelsekonto, inte har gjort detta senast den 15
oktober under taxeringsåret skall som skattepliktig intäkt tas upp ett särskilt
tillägg som svarar mot det belopp som sålunda inte har betalats in till
riksbanken.

6 § Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, statens industriverk
kan besluta att förnyelsefond får tas i anspråk för ändamål som avses i

7 § första stycket. Beslut som nu sagts skall förses med de villkor som är
påkallade och kan gälla samtliga företag, företag av viss beskaffenhet eller
visst eller vissa företag.

FiU 1984/85:9

Förnyelsefond som har avsatts i viss förvärvskälla får tas i anspråk i
samma förvärvskälla eller i annan förvärvskälla inom inkomstslagen jordbruksfastighet
och rörelse. Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande,
statens industriverk får. om det finns särskilda skäl. medge att
förnyelsefond som avsatts i förvärvskälla inom inkomstslagen jordbruksfastighet
eller rörelse tas i anspråk i inkomstslaget annan fastighet.

Till ansökan att ta förnyelsefond i anspråk skall fogas yttranden från de
lokala arbetstagarorganisationer som är bundna av kollektivavtal i förhållande
till företaget. Ansökningen skall avslås om organisationer som har
avstyrkt ansökningen företräder fler anställda hos företaget än organisationer
som har lämnat ansökningen utan erinran. Har berörda centrala arbetstagarorganisationer
träffat överenskommelse om annan ordning för de
anställdas inflytande än vad som nu sagts gäller dock vad som föreskrivs i
överenskommelsen.

Saknas lokala arbetstagarorganisationer som avses i föregående stycket
skall de anställda på lämpligt sätt beredas tillfälle att avge yttrande. Även
sådant yttrande skall fogas till företagets ansökan.

Beslut om att förnyelsefond får tas i anspråk skall tillställas företaget,
riksbanken och länsstyrelsen.

7 § Förnyelsefond får tas i anspråk för utgifter för utbildning av arbetstagare
hos företaget samt för utgifter för forskning och utvecklingsarbete.
Om det finns synnerliga skäl får regeringen medge att förnyelsefond tas i
anspråk för annat ändamål än nu sagts.

Belopp, som har avsatts till förnyelsefond. får las i anspråk endast för
arbete som utförs, inventarier som levereras och i övrigt kostnader som
hänför sig till tid efter bokslutsdagen.

Ianspråktagande av förnyelsefond får inte avse begagnade inventarier. 1
fråga om inventarier som företaget har anskaffat från en näringsidkare med
vilken företaget är förbundet i väsentlig ekonomisk intressegemenskap får
fonden tas i anspråk endast om inventarierna har tillverkats under beskattningsåret.

Om förnyelsefond får tas i anspråk för byggnadsarbete eller arbete på
markanläggning får företaget, såvida arbetet hänför sig till flera beskattningsår
och avdrag på grund av arbetet inte redan har skett, under det sista
året ta fonden i anspråk för avskrivning av tillgångarna eller för täckande
av kostnaderna med högst ett belopp som svarar mot uppkomna kostnader
under de ifrågavarande åren. Vad nu sagts gäller också i fråga om ny- eller
ombyggnad av fartyg eller luftfartyg och i fråga om byggnadsinventarier
och markinventarier.

Med byggnader, inventarier och markanläggningar förstås vid tillämpning
av denna lag tillgångar som vid inkomsttaxeringen behandlas enligt de
bestämmelser som gäller för byggnader, maskiner och andra för stadigvarande
bruk avsedda inventarier respektive markanläggningar. Motsvarande
gäller i fråga om byggnadsinventarier och markinventarier. Som inventarier
anses dock inte tillgångar som avses i punkt 6 av anvisningarna till
29 § kommunalskattelagen (1928:370).

8 § Har beslut enligt 6 § meddelats får företaget från förnyelsekontot ta
ut medel som svarar mot den del av förnyelsefonden som får tas i anspråk.
Utbetalning får inte göras före utgången av juni månad det år då den mot
inbetalningen svarande avsättningen har prövats vid taxeringen i första
instans.

FiU 1984/85:9

Har utbetalning skett skall ett belopp som svarar mot det utbetalade
beloppet tas i anspråk av förnyelsefonden i enlighet med beslutet.

9 § Sedan fem år har förflutit från den dag då inbetalning på förnyelsekonto
har gjorts, har företaget rätt att efter uppsägning hos riksbanken få
tillbaka den kvarstående delen av medlen. Därvid skall en mot återbetalningen
svarande del av fonden omedelbart tas upp som skattepliktig intäkt
i den förvärvskälla där fondavsättningen har gjorts.

Om det finns synnerliga skäl, får regeringen medge att återbetalningen
sker före utgången av den i första stycket angivna tiden.

10 § Har en förnyelsefond eller en del av en sådan fond tagits i anspråk
enligt denna lag, utgör det ianspråktagna beloppet inte skattepliktig intäkt.
Å andra sidan får sådana utgifter, för vilka fonden har tagits i anspråk, vid
taxeringen inte dras av som driftkostnad. Har fonden tagits i anspråk för
anskaffning av en anläggningstillgång, skall vid beräkning av avskrivningsunderlag
för tillgången räknas endast den del av utgifterna som inte har
täckts av det ianspråktagna beloppet.

11 § Förnyelsefond skall återföras till beskattning om

a) fonden har tagits i anspråk utan tillstånd,

b) medel har tagits ut från förnyelsekonto med stöd av beslut enligt 6 §
utan att en mot de utbetalade medlen svarande del av fonden har tagits i
anspråk i enlighet med beslutet,

c) företaget har träffat avtal om överlåtelse eller pantsättning av medel
på förnyelsekonto,

d) företaget vid beskattningsårets utgång inte driver jordbruk, skogsbruk,
fastighetsförvaltning eller rörelse,

e) företaget genom fusion enligt 14 kap. 1, 2 eller 8 § aktiebolagslagen
(1975: 1385), 96 § 1 mom. lagen (1951:308) om ekonomiska föreningar eller
78 § lagen (1955:416) om sparbanker skall anses upplöst och fonden inte
enligt fjärde stycket har övertagits av det övertagande företaget,

f) beslut har fattats att företaget skall träda i likvidation eller

g) beslut har meddelats att företaget skall försättas i konkurs.

Återföringen till beskattning skall göras i den förvärvskälla där avsättningen
har gjorts.

Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, statens industriverk
får, om det finns särskilda skäl, medge att en förnyelsefond, som skall
återföras till beskattning enligt första stycket d, får behållas under viss tid.
Efter utgången av denna tid skall den kvarstående fonden återföras till
beskattning i enlighet med vad som nyss sagts.

Vid sådan fusion, som avses i 2 § 4 mom. lagen (1947:576) om statlig
inkomstskatt, får moderbolaget eller den övertagande föreningen i beskattningsavseende
överta en förnyelsefond. Har fonden övertagits skall det
anses som om moderbolaget eller den övertagande föreningen har gjort
inbetalning till riksbanken den dag då dotterbolaget eller den överlåtande
föreningen gjorde inbetalningen. Vad som har sagts nu gäller även i fråga
om fusion enligt 78 § lagen om sparbanker.

Vad i första - fjärde styckena sägs om förnyelsefond skall i förekommande
fall gälla en del av en sådan fond.

12 § Om en förnyelsefond skall återföras till beskattning enligt 11 § första
stycket skall som skattepliktig intäkt i den förvärvskälla, där avsättning -

FiU 1984/85:9

en har gjorts, tas upp ett särskilt tillägg som svarar mot 50 procent av det
återförda beloppet.

Regeringen får, om det finns synnerliga skäl. medge befrielse från tillägget.

13 § Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, statens industriverk
får, om det finns särskilda skäl, medge att ett företags förnyelsefond
helt eller delvis övertas av ett annat företag. För sådant medgivande krävs

a) att det ena företaget är moderföretag och det andra företaget dess
helägda dotterföretag eller

b) att båda företagen är helägda dotterföretag till samma moderföretag
eller

c) att det ena företaget är ett svenskt aktiebolag vars aktier till mer än 90
procent ägs av moderföretaget tillsammans med eller genom förmedling av
ett eller flera av dess helägda dotterföretag och det andra företaget antingen
är ett annat sådant aktiebolag eller också moderföretaget eller dess
helägda dotterföretag.

Vid tillämpningen av det föregående stycket avses med moderföretag
svenskt aktiebolag, svensk ekonomisk förening eller svensk sparbank och
med helägt dotterföretag svenskt aktiebolag vars aktier till mer än 90
procent ägs av moderföretaget.

I beslut om övertagande av en förnyelsefond skall anges i vilken förvärvskälla
hos det övertagande företaget som fonden skall anses avsatt.

Riksbanken skall på framställning av det överlåtande företaget överföra
medel, som svarar mot den del av förnyelsefonden som skall övertas med
stöd av beslutet, från företagets förnyelsekonto lill ett motsvarande konto
för det övertagande företaget.

Har en förnyelsefond övertagits skall det anses som om det övertagande
företaget gjort avsättning till fonden och inbetalning till riksbanken vid den
tidpunkt då det överlåtande företaget gjorde avsättningen och inbetalningen.

14 § Medel, som har betalats in på förnyelsekonto, får utbetalas endast

a) i fall som avses i 8 § första stycket,

b) i fall som avses i 9 §,

c) om förnyelsefond i fall som avses i 11 § första stycket d och e helt
eller delvis har återförts till beskattning.

d) om beslut har meddelats att företaget skall försättas i konkurs,

e) om förnyelsefond helt eller delvis har överförts till ett annat företag
och medlen därför skall överföras till det andra företagets förnyelsekonto
eller

0 om företaget har inbetalat mer än det belopp som skall betalas in på
kontot.

Tidigare inbetalade medel skall anses ha utbetalats före senare inbetalade
medel.

1 fall som avses i första stycket c skall länsstyrelsen på framställning av
företaget besluta om utbetalning av mede! som svarar mot den del av
fonden som har återförts till beskattning i den mån medlen inte tidigare har
återgått till företaget.

I fall som avses i första stycket f skall länsstyrelsen på framställning av
företaget besluta om utbetalning av det överskjutande beloppet.

Har medel betalats ut från ett förnyelsekonto skall riksbanken underrätta
statens industriverk och länsstyrelsen om detta.

FiU 1984/85:9

15 § Företag som skall betala in medel till förnyelsekonto skall i självdeklarationen
lämna uppgifter om beräkningen som skall ligga till grund för
inbetalningsskyldigheten. Uppgifterna skall lämnas på blankett enligt formulär
som fastställs av riksskatteverket.

Företag som vid beskattningsårets utgång har förnyelsefond eller som
under beskattningsåret har avvecklat sin förnyelsefond skall i självdeklarationen
lämna uppgifter om fondens storlek, användning och avveckling.
Uppgifterna skall lämnas i två exemplar på blankett enligt formulär som
fastställs av riksskatteverket. Till deklarationen skall fogas bevis från
riksbanken angående inbetalning på förnyelsekonto.

Efter anmaning är ett företag, som avses i I §, skyldigt att lämna uppgifter
enligt första stycket. Anmaningen får utfärdas av chef för taxeringsenhet
eller revisionsenhet, taxeringsnämnd eller taxeringsintendent. I anmaningen
får vite föreläggas. Bestämmelserna om vite i 123-125 §§ taxeringslagen
(1956:623) gäller i tillämpliga delar på sådant vite.

16 § Taxeringsnämnden skall, i fråga om företag som nämnden skall
taxera till statlig inkomstskatt, lämna uppgift till länsstyrelsen om förnyelsefonder
som finns vid beskattningsårets utgång och förnyelsefonder som
har avvecklats under beskattningsåret. Har uppgifter enligt 15 § första
stycket inte lämnats av företag, som kan antas vara skyldiga att göra detta,
skall taxeringsnämnden anmäla detta till länsstyrelsen.

17 § Länsstyrelsen skall snarast möjligt efter det att taxeringsnämndernas
arbete beträffande visst års taxering har avslutats till statens industriverk
översända de i 15 § andra stycket angivna uppgifterna. Sådana uppgifter
behöver inte lämnas beträffande företag som inte har medgivits
avdrag för avsättning till förnyelsefond. Har beslut om avdrag för avsättning
till förnyelsefond eller ianspråktagande av fonden ändrats, skall länsstyrelsen
snarast meddela statens industriverk detta.

18 § Förnyelsefonder skall stå under tillsyn av statens industriverk. Företag
med förnyelsefond skall på anmaning till verket lämna de uppgifter
om fondens storlek, användning och avveckling som verket behöver.

Hos statens industriverk och länsstyrelsen skall föras register över förnyelsefonder.

Hos riksbankens huvudkontor i Stockholm skall föras register över
samtliga förnyelsekonton.

19 § Statens industriverks beslut enligt denna lag får överklagas hos
regeringen genom besvär.

Länsstyrelsens beslut enligt denna lag får överklagas hos kammarrätten
genom besvär. Kammarrättens beslut får inte överklagas.

Denna lag träder i kraft den I januari 1985.

FiU 1984/85:9

2 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1979:609) om allmän investeringsfond

Härigenom föreskrivs att 3, 8, 9 och 14 §§ lagen (1979:609) om allmän
investeringsfond skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse

3 §

Föreslagen lydelse

Avdrag medges inte med högre
belopp än fyra tredjedelar av det
belopp som har inbetalats på räntelöst
konto i riksbanken (konto för
investering). För att medföra rätt
till avdrag skall inbetalningen ha
kommit riksbankskontor till handa
under det beskattningsår som avsättningen
avser eller därefter men
senast den dag, då företaget enligt
34 § 1 mom. eller 34 § 2 mom.
taxeringslagen (1956:623) skall ha
avlämnat självdeklaration för beskattningsåret.

Inbetalning som har gjorts senare än vad som sägs i första stycket men
senast den 30 juni under taxeringsåret skall, om företaget begär det,
medföra samma rätt till avdrag. I nu avsedda fall skall företaget betala en
särskild avgift till statsverket. Avgiften är fyra procent eller - om inbetalning
har gjorts senast en vecka efter den i första stycket angivna dagen -en procent av det för sent inbetalade beloppet.

Den särskilda avgiften skall betalas inom den tid som länsstyrelsen
bestämmer. Betalas inte avgiften inom föreskriven tid utgår restavgift
enligt 58 § 1 mom. första stycket uppbördslagen (1953:272) på avgiftsbeloppet.
Den särskilda avgiften och restavgiften får drivas in i den ordning
som gäller för indrivning av restförd skatt enligt uppbördslagen.

Avgifterna är inte avdragsgilla vid inkomsttaxeringen.

Avdrag medges inte med högre
belopp än två gånger det belopp
som har inbetalats på räntelöst
konto i riksbanken (konto för investering).
För att medföra rätt till avdrag
skall inbetalningen ha kommit
riksbankskontor till handa under
det beskattningsår som avsättningen
avser eller därefter men senast
den dag, då företaget enligt 34 §
1 mom. eller 34 § 2 mom. taxeringslagen
(1956:623) skall ha avlämnat
allmän självdeklaration för
beskattningsåret.

8 §

Har beslut enligt 4 eller 6 § meddelats
får företaget från konto för
investering ta ut medel som svarar
mot hälften av den del av den allmänna
investeringsfonden som
skall eller får tas i anspråk. Utbetalning
får inte göras före utgången
av november månad det år då den
mot inbetalningen svarande avsättningen
har prövats vid taxeringen i
första instans.

Har utbetalning skett skall ett belopp
som svarar mot två gånger det
utbetalade beloppet tas i anspråk av
den allmänna investeringsfonden i
enlighet med beslutet.

Har beslut enligt 4 eller 6 § meddelats
får företaget från konto för
investering ta ut medel som svarar
mot tre fjärdedelar av den del av
den allmänna investeringsfonden
som skall eller får tas i anspråk.
Utbetalning får inte göras före utgången
av november månad det år
då den mot inbetalningen svarande
avsättningen har prövats vid taxeringen
i första instans.

Har utbetalning skett skall ett belopp
som svarar mot fyra tredjedelar
av det utbetalade beloppet tas i
anspråk av den allmänna investeringsfonden
i enlighet med beslutet.

FiU 1984/85:9

Nuvarande

Föreslagen lydelse

Sedan fem år har förflutit från ingången av det kalenderår under vilket
inbetalning till konto för investering har gjorts, får företaget utan särskilt
tillstånd ta ut medel som svarar mot trettio procent av de inbetalade
medlen minskat med medel som under femårsperioden har betalats ut
enligt 14 8 första stycket (fria sektorn). Med inbetalade medel avses inte
medel som företaget enligt 13 8 fjärde stycket har övertagit från annat
företag.

Har företaget tagit ut medel ur
den fria sektorn skall under det beskattningsår.
då uttaget skett, ett
belopp som svarar mot två gånger
de utbetalade medlen tas i anspråk
av den allmänna investeringsfonden
för ändamål som avses i 5 8
första stycket a)-d).

Har företaget tagit ut medel ur
den fria sektorn skall under det beskattningsår.
då uttaget skett, ett
belopp som svarar mot fyra tredjedelar
av de utbetalade medlen tas i
anspråk av den allmänna investeringsfonden
för ändamål som avses
i 5 8 första stycket a)-d).

14 8:

Medel, som har inbetalats till konto för investering, får utbetalas endast

a) i fall som avses i 8 8 första stycket.

b) i fall som avses i 9 8 första stycket.

c) om allmän investeringsfond i fall som avses i 11 8 första stycket a)-g)

helt eller delvis har återförts till beskattning.

d) om beslut har meddelats att företaget skall försättas i konkurs,

e) om allmän investeringsfond helt eller delvis har överförts till annat
företag och medlen därför skall överföras till annat företags konto för
investering eller

0 om företaget för visst beskattningsår
inbetalat mer än hälften av
det belopp som företaget avser att
avsätta till allmän investeringsfond
eller för vilket avdrag vid taxeringen
har medgetts enligt bestämmelserna
i 2 8.

f) om företaget för visst beskattningsår
inbetalat mer än tre fjärdedelar
av det belopp som företaget
avser att avsätta till allmän investeringsfond
eller för vilket avdrag
vid taxeringen har medgetts enligt
bestämmelserna i 2 8.

Tidigare inbetalade medel skall anses ha utbetalats före senare inbetalade
medel.

I fall som avses i första stycket c)
skall länsstyrelsen på framställning
av företaget besluta om utbetalning
av medel som svarar mot hälften av
den återförda fonden i den mån
medlen inte tidigare har återgått till
företaget. Sådant beslut får inte
utan medgivande av taxeringsintendent
fattas förrän taxeringen för det

I fall som avses i första stycket c)
skall länsstyrelsen på framställning
av företaget besluta om utbetalning
av medel som svarar mot tre fjärdedelar
av den återförda fonden i den
mån medlen inte tidigare har återgått
till företaget. Sådant beslut får
inte utan medgivande av taxeringsintendent
fattas förrän taxeringen

1 Senaste lydelse 1981:299.
: Senaste lydelse 1981:299.

FiU 1984/85:9

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

beskattningsår, då återföringen har för det beskattningsår, då återfö skett,

har vunnit laga kraft. ringen har skett, har vunnit laga

kraft.

I fall som avses i första stycket O skall länsstyrelsen på framställning av
företaget besluta om utbetalning av det överskjutande beloppet.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1985. Därvid gäller följande.

1. De nya bestämmelserna i 3 § tillämpas första gången vid 1985 års
taxering. Äldre bestämmelser tillämpas dock vid denna taxering för företag
vars räkenskapsår avslutas före den 31 december 1984.

2. Äldre bestämmelser i 8, 9 och 14 §§ tillämpas om inbetalning av de
ifrågavarande medlen till konto för investering har gjorts enligt de äldre
bestämmelserna i 3 §.

3. Har avdrag vid 1985 års taxering medgetts på grundval av den äldre
lydelsen av 3 § skall länsstyrelsen vid behov underrätta riksbanken om
detta. Riksbanken skall vid underrättelse enligt 15 § sista stycket ange om
det utbetalade beloppet avser medel som inbetalats enligt de äldre eller de
nya bestämmelserna i 3 §.

Motionsyrkandena

Avslag på propositionen

I motion 262 av Stig Josefson m.fl. (c) hemställs att riksdagen beslutar
avslå proposition 1984/85:86.

I motion 266 av Ove Eriksson (m) hemställs

1. att riksdagen avslår proposition 1984/85:86 om förnyelsefonder, m. m.

I motion 267 av Björn Molin (fp) och Per Arne Aglert (fp) hemställs att
riksdagen avslår proposition 1984/85:86.

I motion 268 av Lars Tobisson m. fl. (m) hemställs

1. att riksdagen avslår proposition 1984/85:86 om förnyelsefonder, m. m.

Lag om förnyelsefonder

I motion 265 av Lars Werner m. fl. (vpk) hemställs

2. att riksdagen beslutar att återbetalning från förnyelsefonderna av
kvarstående medel efter 5 år ej sker, utan tillfaller staten för utbildning,
forskning och utveckling:

FiU 1984/85:9

Föreslagen lydelse

9§

Sedan fem år har förflutit från den
dag då inbetalning på förnyelsekonto
har gjorts, har företaget rätt att
efter uppsägning hos riksbanken få
tillbaka den kvarstående delen av
medlen. Därvid skall en mot återbetalningen
svarande del av fonden
omedelbart tas upp som skattepliktig
intäkt i den förvärvskälla där fondavsättningen
har gjorts.

Om det finns synnerliga skäl, får
regeringen medge att återbetalningen
sker före utgången av den i första
stycket angivna tiden.

Motionärernas förslag

Sedan fem år har förflutit från den
dag då inbetalning på förnyelsekonto
har gjorts, tillfaller den kvarstående
delen av medlen staten för åtgärder
inom utbildning, forskning och utveckling.

Koppling mellan förnyelsefonder och löneförhandlingar

I motion 265 av Lars Werner m. fl. (vpk) hemställs

1. att riksdagen uttalar sig för att uttaget till förnyelsefonderna ej bör
beaktas vid förhandlingarna om lönerna för år 1985.

Utbildningsinsatser

I motion 264 av Catarina Rönnung m. fl. (s) hemställs att riksdagen uttalar
sig för att folkhögskolan skall ingå som en av de anordnare av utbildning av
företagsanställda som enligt proposition 1984/85:86 får ta i anspråk medel ur
förnyelsefonderna.

I motion 265 av Lars Wemer m. fl. (vpk) hemställs

3. att riksdagen hos regeringen hemställer om förslag till bred vuxenutbildning
inom det tekniska området enligt vad i motionen anförs.

Allmän investeringsfond

I motion 266 av Ove Eriksson (m) hemställs

2. att riksdagen, därest yrkande 1 inte skulle bifallas, beslutar att
ekonomiska föreningar också i framtiden till riksbanken skall inbetala 50 %
av en avsättning till investeringskonto.

FoU-avdraget

I motion 268 av Lars Tobisson m. fl. (m) hemställs

2. att riksdagen återinför lagstiftningen om det s. k. FoU-avdraget.

FiU 1984/85:9

FoU-insatser

I motion 263 av Sivert Andersson (s) hemställs att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna behovet av en utvärdering av företagens
FoU-verksamhet.

Propositionen

I propositionen föreslås att företag, vars årsvinst 1985 uppgår till minst
500000 kr. och vars huvudsakliga verksamhet avser jordbruk, skogsbruk,
fastighetsförvaltning eller rörelse, skall betala in ett belopp motsvarande
10 % av vinsten till ett spärrat, räntelöst konto i riksbanken (förnyelsekonto).
Inbetalningen är avdragsgill om företaget gör en lika stor avsättning till
förnyelsefond.

Förnyelsefonden får användas för att finansiera utbildning av anställda i
företag. Fondutnyttjandet bör därvid syfta till att förbättra de anställdas
möjligheter att utföra arbetsuppgifter i företaget. Särskild hänsyn skall tas till
de grupper av anställda som hittills fått liten del av utbildningsresurserna. För
nyrekryterad arbetskraft föreligger också normalt ett påtagligt utbildningsbehov.
Utbildningen kan äga rum inom företaget eller externt genom
anlitande av de resurser som finns hos t. ex. studieförbund, AMU-center
eller det reguljära utbildningsväsendet.

Förnyelsefonderna får också användas för att finansiera interna eller
externa forsknings- och utvecklingsinsatser som är av betydelse för företagens
långsiktiga utveckling. Användningsområdet är därvid inte begränsat
till åtgärder av teknisk eller naturvetenskaplig natur utan fonderna föreslås
också kunna utnyttjas för t. ex. ekonomiskt och administrativt inriktat
forsknings- och utvecklingsarbete liksom för mera marknadsinriktade utvecklingsprojekt.

Förnyelsefonderna är i första hand avsedda för löpande omkostnader, dvs.
sådana kostnader som är direkt avdragsgilla vid taxeringen. Inget hindrar
emellertid att förnyelsefonden utnyttjas även för investeringar i byggnader
och utrustning i samband med utbildning, forskning eller utvecklingsarbete.
Däremot bör anskaffning av tillgångar som över huvud taget inte är
avdragsgilla inte kunna finansieras med hjälp av förnyelsefond.

Ett företag som vill utnyttja sin förnyelsefond - och därmed kunna
disponera medlen på förnyelsekontot — skall ansöka om detta hos regeringen
eller statens industriverk. Till ansökningen skall fogas yttranden från berörda
arbetstagarorganisationer. Som huvudregel gäller att en ansökan skall avslås
om organisationer som avstyrker ansökningen företräder fler anställda än
organisationer som lämnar ansökningen utan erinran.

Kontomedel som inte kunnat disponeras i samband med fondutnyttjande
skall enligt förslaget betalas tillbaka till företaget efter fem år.

Propositionen innehåller vidare ett förslag om att inbetalningskvoten vid

FiU 1984/85:9

avsättning till allmän investeringsfond skall höjas. Som motiv härför anges att
skattesatsen för aktiebolag under senare år har överstigit den del av
avsättningsbeloppet som skall betalas in till riksbanken (inbetalningskvoten).
Fr. o. m. år 1985 uppgår skattesatsen till 52 %. Därtill kommer för vissa
företag vinstdelningsskatt. Den låga inbetalningskvoten gör att det även för
ett företag som inte har några aktuella investeringsprojekt kan te sig mer
förmånligt att göra avsättning till investeringsfond än att betala skatt.

Den föreslagna höjningen av inbetalningskvoten innebär att ett belopp
motsvarande 75 % - och inte som nu 50 % — av avsättningen skall betalas in
till riksbanken. Höjningen leder till att mer likviditet dras in i högkonjunkturlägen
och att en större del än hittills av utgifterna för investeringar och
andra åtgärder kan finansieras av riksbanksmedlen. Höjningen av inbetalningskvoten
är således väl förenlig med investeringsfondssystemets allmänna
uppbyggnad, framhålls det i propositionen.

Den nya bestämmelsen berör avsättningar som görs i bokslut per den 31
december 1984 och senare.

Motionerna

I motion 262 av Stig Josefson m. fl. (c) avvisas förslaget om förnyelsefonder.

För att fondmedlen skall få tas i anspråk krävs, påpekar motionärerna, ett
byråkratiskt ansökningsförfarande, där först de lokala fackföreningarna
skall yttra sig varefter statens industriverk skall besluta. Redan i dag är det
självfallet en strategisk överlevnadsfråga för varje företag att utbilda sin
personal samt bedriva framsynt forskning och utveckling inom sitt verksamhetsområde.
För detta behövs inga statliga pekpinnar eller byråkratiska
ansökningsförfaranden, hävdar motionärerna.

Motionärerna tror inte att fonderna, såsom förutsätts i propositionen, skall
komma att påverka 1985 års avtalsrörelse. Regeringen föreslog för ett år
sedan införande av kollektiva löntagarfonder för att åstadkomma en
avtalsrörelse på låg nominell nivå. Avtalsrörelsen blev emellertid i realiteten
ett fiasko. Inget talar för att förnyelsefonderna nu skall få större effekt på
avtalsförhandlingarna än vad löntagarfonderna fick.

Även den föreslagna höjningen av inbetalningskvoten vid avsättningar till
allmän investeringsfond avvisas av motionärerna.

Orsaken till att regeringen vill höja inbetalningskvoten från nuvarande
50 % till 75 % är att aktiebolagens skattesats (52 %) och vinstdelningsskatten
(20 %) tillsammans gör det skattemässigt förmånligt för vissa företag att göra
avsättning till allmän investeringsfond, även om de inte har några aktuella
investeringsplaner. Motionärerna framhåller att centern har tagit bestämt
avstånd från kollektiva löntagarfonder och därmed också från vinstdelningsskatten.
Denna skatt kan därför enligt deras mening självfallet inte anföras
som motiv för en höjning av inbetalningskvoten.

FiU 1984/85:9

Att bolagsskattesatsen med några procentenheter överstiger 50 % anser de
inte i sig vara tillräckligt skäl för att höja kvoten.

I motion 263 av Sivert Andersson (s) erinras om olika åtgärder som
vidtagits på företagsbeskattningens område. Enligt motionären finns det risk
för att den samlade effekten av åtgärder som sätts in på skatte- och
FoU-området inte får den stimulerande effekt på grundläggande framåtsyftande
tekniskt utvecklingsarbete som krävs för att svensk industri skall förmå
att upprätthålla konkurrenskraften.

Regeringen bör därför snarast genomföra en utvärdering av hur de
samlade åtgärderna på beskattnings- och stödområdet påverkar FoUinsatserna
och investeringarna i den framtidsinriktade tekniken i industrin.

I motion 264 av Catarina Rönnung m. fl. (s) påpekas att folkhögskolorna är
väl lämpade för att tillgodose de kortutbildades utbildningsbehov. Det borde
därför vara självklart, hävdar motionärerna, att även folkhögskolorna
räknas in bland de utbildningsanordnare som skall täcka det utbildningsbehov
som anges i propositionen.

I motion 265 (vpk) karakteriseras förslaget om förnyelsefonder som
lovvärt. Motionärerna är dock kritiska mot vissa detaljer i förslaget och anser
att det behöver kompletteras i vissa andra hänseenden.

Så t. ex. vänder de sig mot att det i propositionen förutsätts att förnyelsefonderna
skall beaktas vid beräkningen av det tillgängliga löneutrymmet vid
1985 års avtalsförhandlingar. Enligt motionärerna måste riksdagen i ett
uttalande avvisa denna koppling mellan avtalsrörelse och förnyelsefonder.

Motionärerna anser också att det är fel att de tillgångar som finns kvar i
förnyelsefonderna efter fem år skall betalas tillbaka till företagen. Dessa
medel bör i stället tillfalla statskassan för att fördelas om till utbildning,
forskning och utveckling på andra områden i samhället.

Förnyelsefondernas syfte måste enligt motionärernas mening utvidgas.
Utbildningen måste ges en bred inriktning för att motverka en ytterligare
uppdelning på arbetsmarknaden mellan dem som kan tillgodogöra sig den
nya utvecklingen och andra som får mindre kvalificerade och mindre
intressanta arbetsuppgifter.

Motionärerna föreslår därför att alla som har mindre än tio års skolgång får
rätt till ett års vuxenutbildning. Utbildningen skall innehålla allmän utbildning,
utbildning om data och teknik samt facklig partsutbildning kring den
nya tekniken. För att denna reform skall få ett verkligt innehåll för arbetare
och låginkomsttagare måste full lönekompensation utgå.

Genom ett rullande utbildningsprogram skall alla med mindre än tio års
skolgång få rätt till vuxenutbildning. Ersättare för dem som går till denna
vuxenutbildning skall i första hand vara ungdomar under 25 år.

Den breda vuxenutbildning inom det tekniska området som motionärerna
förespråkar kan enligt deras mening finansieras genom ett ökat uttag till

FiU 1984/85:9

förnyelsefonder. Ett sådant system skulle innebära att även de anställda i
offentlig verksamhet skulle kunna ges möjlighet att delta i denna utbildning.

I motion 266 av Ove Eriksson (m) avvisas de i propositionen föreslagna
åtgärderna i sin helhet. Om detta förstahandsyrkande inte skulle vinna bifall,
bör enligt motionären undantag i vart fall göras för de ekonomiska
föreningarna. För dessa bör sålunda inbetalningskvoten till allmän investeringsfond
även i fortsättningen utgöra 50%. I annat fall kan nämligen
ekonomiska föreningar finna det vara mer fördelaktigt att minska sina vinster
genom att dela ut efterlikvid till medlemmar. Ett sådant agerande vore
emellertid mycket olyckligt, eftersom det skulle minska en förenings
möjlighet att bygga upp sin kapitalbas under en högkonjunktur.

I motion 267 av Björn Molin (fp) och Per Arne Aglert (fp) avvisas såväl
förslaget om förnyelsefonder som förslaget att höja inbetalningskvoten till
allmän investeringsfond.

Förnyelsefonderna ses av motionärerna som ett försök att ”köpa” LO:s
medverkan till låga löneavtal. Sådana försök och ingripanden under pågående
avtalsrörelse är dock dömda att misslyckas, anser motionärerna. All
erfarenhet tyder på detta, både från år 1980 och tidigare liksom från den
nuvarande regeringen i samband med införandet av de kollektiva löntagarfonderna.

Motionärerna finner det anmärkningsvärt att de fackliga organisationerna
föreslås få vetorätt i fråga om hur förnyelsefonderna skall utnyttjas.
Anmärkningsvärt är enligt deras mening också att företag som befinner sig i
allvarlig ekonomisk kris skall kunna ges dispens och få använda de fonderade
medlen för andra ändamål än utbildning och forskning.

Motionärerna delar regeringens bedömning att behovet av utbildning för
de anställda är stort. Det nu aktuella förslaget kommer emellertid inte att
kunna utnyttjas för utbildnings- eller forskningsinsatser förrän under senare
delen av 1986. Motionärerna anser det väsentligt att den nödvändiga
utbildningen kan intensifieras tidigare än så. De har för avsikt att presentera
ett förslag i detta syfte i januari 1985.

Den föreslagna höjningen av inbetalningskvoten till allmän investeringsfond
visar enligt motionärerna att regeringen uppenbarligen befarar att
alltför stora belopp skall komma att avsättas till investeringsfonderna och att
inbetalningarna till löntagarfonderna därför blir mindre än vad regeringen
anser lämpligt. De anser emellertid inte att skillnaden mellan nuvarande
inbetalningskvot på 50 % och nu gällande skattesats på 52 % är något motiv
för att radikalt höja inbetalningskvoten till 75 %.

Motionärerna vänder sig också mot att den föreslagna höjningen av
inbetalningskvoten kommer att ge vissa effekter som skulle kunna uppfattas
som retroaktiva även om förslaget i sig formellt sett inte är det. Höjningen
skall nämligen tillämpas redan vid 1985 års taxering som avser inkomster och
rörelseresultat uppkomna under år 1984. I praktiken har företagen redan

FiU 1984/85:9

gjort de flesta överväganden och dispositioner som avser detta inkomstår,
och då naturligtvis under förutsättning att gällande regler för avsättning till
investeringsfond skall bestå.

I motion 268 av Lars Tobisson m. fl. (m) avvisas förslaget i propositionen i
sin helhet. Motionärerna förordar i stället för förnyelsefonder att det s. k.
FoU-avdraget återinförs.

I motionen erinras om att regeringen utgår från att förnyelsefonderna
beaktas vid beräkningen av tillgängligt löneutrymme. Enligt motionärernas
uppfattning finns det ingenting som tyder på att de nya fonderna får någon
dämpande effekt på lönekraven.

Användandet av förnyelsefondernas medel skall godkännas av regeringen
eller statens industriverk. Sådant beslut skall förses med de villkor ”sorn är
påkallade”. Lagförslaget öppnar således möjligheter för statsmakterna att
styra investeringsinriktningen i företagen, påpekar motionärerna.

Facket får dessutom en vetorätt genom att företags ansökan om utnyttjande
av fondmedel måste bifallas av arbetstagarorganisationer som företräder
fler anställda än organisationer som lämnar ansökningen utan erinran.

Facket och staten (industriverket) antas alltså bättre än företagsledningarna
kunna avgöra vilken inriktning ett företags utbildnings- och forskningsinsatser
bör ha. Men motionärernas uppfattning är att företagen själva är bäst
lämpade att bedöma hur deras egna vinstmedel skall användas.

Motionärerna finner det uppenbart att det är facket och inte de anställda
som skall få ökat inflytande. Om på en arbetsplats det stora flertalet är
oorganiserade skall en organisation, som företräder minoriteten, ändå kunna
stoppa en ansökan även om majoriteten av de anställda är positiv till
förslaget.

Med hänsyn till lagförslagets omfattning och den nya syn på avvägningen
mellan anställda och fackliga organisationer som där kommer till uttryck bör,
anser motionärerna, vederbörande utskott föranstalta om att ärendet
granskas av lagrådet.

Motionärerna säger också nej till den föreslagna höjningen av inbetalningskvoten
för avsättning till allmän investeringsfond. Inbetalningskvoten
bör motsvara skatteskulden. Eftersom skattesatsen uppgår till 52 % finns det
enligt motionärerna ingen anledning att höja den 50-procentiga inbetalningskvoten.

Motionärerna påpekar att både förslaget till höjd inbetalningskvot och
förslaget att införa förnyelsefonder av allt att döma föranleds av att
regeringen önskar dra in likviditet från företagen för att få ett billigt bidrag till
finansieringen av budgetunderskottet. Motionärerna anser det väsentligt att
en stram penningpolitik bedrivs genom åtgärder som begränsar penningmängdens
tillväxt. Detta bör emellertid ske genom generella penningpolitiska
insatser och inte genom att företagen tvingas sätta in medel på räntelösa
konton i riksbanken.

FiU 1984/85:9

Utskottet

Förnyelsefonder

Lagförslaget om förnyelsefonder har inte underställts lagrådet för yttrande
innan propositionen överlämnades till riksdagen. Med anledning härav har
inom finansutskottet yrkats att utskottet skulle låta lagrådet granska
förslaget. De skäl som därvid åberopats är dels lagförslagets omfattning, dels
den nya syn på avvägningen mellan anställda och fackliga organisationer som
kommer till uttryck i det.

En remittering av förslaget till lagrådet skulle medföra att ärendet inte
hinner slutbehandlas av riksdagen i år. Enligt utskottets mening skulle ett
sådant dröjsmål leda till avsevärt men. Därvid har bl. a. anförts hänsyn till
ärendets samband med pågående löneförhandlingar. Utskottet har därför
med stöd av 4 kap. 10 § riksdagsordningen beslutat att inte inhämta lagrådets
yttrande.

Utskottet vill i sammanhanget erinra om att lagförslaget om förnyelsefonder
är i tekniskt avseende utformat i huvudsaklig överensstämmelse med
reglerna i lagen (1982:1185) om inbetalning på särskilt investeringskonto.
Denna lag bygger i sin tur på lagen (1980:456) om insättning på tillfälligt
vinstkonto. Föreskrifterna i lagförslaget och de båda tidigare lagarna är i
vissa hänseenden identiska. Skillnaderna dem emellan avser — förutom
ändamålet och de anställdas inflytande över fondens användning - i
huvudsak kretsen av inbetalningsskyldiga företag och den tid under vilken
medlen skall vara spärrade på kontot.

Även om arbetstagarsidans företrädare alltså inte formellt tillerkänts
samma inflytande i de båda tidigare lagarna har deras inflytande även i dessa
sammanhang i praktiken varit starkt. Visserligen har det inte förelegat något
formellt hinder mot att bifalla en ansökan som avstyrkts av de anställda. Men
i de fåtal fall då en ansökan avstyrkts av en majoritet av de anställda har den
regelmässigt avslagits. Det kan också nämnas att den formella vetorätt som
de lokala fackliga organisationerna nu föreslås få över förnyelsefondernas
utnyttjande inte är någon principiell nyhet. Redan i den första lagen av detta
slag — lag (1974:325) om avsättning till arbetsmiljöfond — fanns nämligen en
föreskrift om att arbetsmiljöfond fick disponeras endast om flertalet av
arbetstagarsidans ledamöter i företagets skyddskommitté eller företagsnämnd
hade tillstyrkt användningen.

Det nu framlagda lagförslaget utgår sålunda från en serie liknande lagar.
Med hänsyn härtill skulle enligt utskottets mening en lagrådsgranskning
knappast kunna tillföra ärendet något nytt.

Utskottet övergår så till att behandla propositionen och de motioner som
väckts med anledning av den.

Förnyelsefonderna kan enligt utskottets uppfattning inte ses som en
isolerad åtgärd. De bör sättas in i ett större ekonomiskt-politiskt sammanhang.
Följande bakomliggande omständigheter bör därvid särskilt uppmärksammas.

FiU 1984/85:9

Arbetet med att återställa balansen i ekonomin kräver en väl avvägd
politik, i vilken nödvändiga stabiliseringspolitiska åtgärder kombineras med
en rättvis fördelningspolitik.

Skall obalansen undanröjas fordras en betydande tillväxt i industrisektorn.
Vinsterna i den konkurrensutsatta delen av näringslivet har ökat och måste
under flera år framöver ligga på ungefär samma höga nivå som rådde under
1960-talet för att den nödvändiga expansionen skall komma till stånd.
Kraven på hög lönsamhet i industrin förstärks dessutom av att sparandeunderskott
och inflation har ökat lönsamheten i finansiella placeringar. För att
industrins andel av produktionen skall öka måste tillväxten i konsumtionen
hållas tillbaka.

Med svensk ekonomis starka utlandsberoende kan industrins konkurrenskraft
i längden bara upprätthållas om vår pris- och kostnadsutveckling
anpassas till omvärldens. Utskottet har i samband med behandlingen av
riktlinjerna för den ekonomiska politiken på medellång sikt (FiU 1984/85:6)
anslutit sig till kravet att pris- och kostnadsökningen måste begränsas till en
nivå som är lägre än konkurrentländernas. Först då kan svensk export
fortsätta att vinna nya marknadsandelar, vilket är en förutsättning för att nå
balans i våra transaktioner med omvärlden. Utskottet underströk i det
sammanhanget att det är nödvändigt att pris- och lönebildningen ändras för
att inte den svenska ekonomin skall fastna i en destruktiv devalveringscykel
med hög inflation, försämrade reallöner, svag tillväxt och ökande underskott
i bytesbalansen och statsbudgeten.

Behovet av att dämpa pris- och löneutvecklingen är med andra ord mycket
stort. Arbetsmarknadens parter har vid överläggningar med regeringen ställt
sig bakom målet att inflationen skall begränsas till 3 % under loppet av år
1985. De har också anslutit sig till bedömningen att detta förutsätter att den
totala lönekostnadsökningen samma år inskränker sig till 5 %.

När krav på hög vinstnivå förenas med krav på dämpad löneutveckling
framkommer fördelningspolitiska motsättningar som ställer stabiliseringspolitiken
inför svåra och konfliktfyllda awägningsproblem. Skall en varaktig
industriell tillväxt säkerställas måste medborgarna kunna räkna med att den
utdelning som gjorda uppoffringar leder till fördelas rättvist och utnyttjas för
att bygga upp och stärka vår konkurrenskraft.

Regeringens förslag till förnyelsefonder bör enligt utskottets mening
prövas i skenet av dessa omständigheter.

I propositionen föreslås att aktiebolag, ekonomiska föreningar, sparbanker
och ömsesidiga skadeförsäkringsanstalter skall med vissa undantag
betala in ett belopp motsvarande 10 % av 1985 års vinst på spärrat, räntelöst
konto i riksbanken (förnyelsekonto). Inbetalningsskyldighet föreligger bara
för de företag vilkas vinst överstiger 500000 kr. Inbetalningen är avdragsgill
om företaget gör en lika stor avsättning till en förnyelsefond.

Förnyelsefonderna får utnyttjas för utbildning av anställda och för
forsknings- och utvecklingsarbete. Ett företag som vill utnyttja sin förnyelse -

FiU 1984/85:9

fond skall ansöka om detta hos statens industriverk (SIND). Ansökan skall
åtföljas av yttrande från de lokala arbetstagarorganisationerna vid företaget.
För att ansökningen skall kunna bifallas måste den ha tillstyrkts av
organisationer som tillsammans företräder en majoritet av de fackligt
anslutna vid företaget.

I fyra av de sju motioner som väckts i ärendet avvisas förslaget om
förnyelsefonder helt. Yrkande av denna innebörd framförs i motion 262 av
Stig Josefson m. fl. (c), motion 266 av Ove Eriksson (m), motion 267 av Björn
Molin (fp) och Per Arne Aglert (fp) samt motion 268 av Lars Tobisson m. fl.
(m). De motiv som anförs för avslagsyrkandet är bl. a. att förnyelsefonderna
är obehövliga eftersom det redan i dag är en strategisk överlevnadsfråga för
varje företag att utbilda sin personal samt att bedriva ett framsynt forskningsoch
utvecklingsarbete. Motionärerna vänder sig också mot den ställning som
de fackliga organisationerna tilldelas genom vetorätten liksom mot vissa
föreskrifter i lagförslaget, som sägs öppna möjlighet för statsmakterna att
styra investeringsinriktningen i företagen.

Skatteutskottet, som beretts tillfälle att yttra sig i detta ärende, har inte
funnit anledning till erinran mot regeringsförslaget.

Förnyelsefondernas ändamål skall enligt regeringsförslaget vara att finansiera
utgifter för utbildning av anställda hos företagen samt för forskningsoch
utvecklingsarbete. Förnyelsefonderna medför sålunda att en del av
företagens vinster kanaliseras till åtgärder som särskilt kommer de anställda
till del och som samtidigt befrämjar och utvecklar det samlade kunnandet i.
svenskt näringsliv. Enligt finansutskottets mening kan förnyelsefonderna
därmed på ett verkningsfullt sätt bidra till att stärka näringslivets konkurrenskraft.
Vinstindragningarna liksom det förhållandet att de anställda ges
ett mer direkt inflytande över dispositionen av dessa medel skapar, som
utskottet ser det, också gynnsamma förutsättningar för att löneökningarna
nästa år skall hållas på en samhällsekonomiskt försvarbar nivå.

Det är med hänsyn härtill utskottets uppfattning att en del av företagens
vinster år 1985 bör sättas av i särskilda förnyelsefonder på det sätt som
regeringen föreslagit.

Såsom framgår av skatteutskottets yttrande kan dock inom vissa näringsgrenar
problem uppkomma i samband med tillämpningen av de föreslagna
föreskrifterna. Inbetalningsplikten skall nämligen bestämmas med utgångspunkt
i ett företags justerade årsvinst, dvs. vinsten före avsättning till bl. a.
investeringsfond. Detta kan komma att innebära problem för företag inom
rederinäringen, som i samband med en fartygsförsäljning avsätter medel till
fond för nyanskaffning av fartyg. I likhet med skatteutskottet förutsätter
emellertid finansutskottet att sådana och liknande problem kan lösas inom
ramen för den dispens som regeringen i särskilda fall skall ha möjlighet att ge.

Med hänsyn till förnyelsefondernas ändamål är det enligt utskottets
mening naturligt att de anställda får ett avgörande inflytande över vilka

FiU 1984/85:9

åtgärder som skall vidtas. Lika naturligt faller det sig att man liksom i andra
medbestämmandefrågor kanaliserar detta inflytande via de i demokratisk
ordning valda fackklubbarna vid företagen. Den åtskillnad som görs i motion
268 mellan löntagarinflytande och inflytande utövat av fackliga organisationer
är som utskottet ser det felaktigt. Skall de anställda kunna utöva ett
inflytande i olika frågor med någon styrka krävs att de har ett instrument för
sin samverkan. Utskottet har svårt att se att det därvid skulle finnas ett bättre
alternativ än den klubbstyrelse eller den avdelningsstyrelse som de anställda
själva varit med om att utse genom fackliga val.

Till skillnad från de särskilda och de allmänna investeringsfonderna - som
i första hand tar sikte på investeringar i realkapital — är förnyelsefondernas
främsta syfte att stimulera till satsningar i kunnande. I propositionen anges
att en förnyelsefonds uppgift är att finansiera ett företags utbildning,
forskning och utvecklingsarbete. Avsikten är därvid enligt föredraganden att
fonden skall stimulera till insatser som annars inte skulle komma till stånd.
Användningen av fonderna skall således leda till ökade insatser på de
aktuella områdena.

Fondutnyttjande för utbildning bör enligt regeringsförslaget syfta till att
förbättra de anställdas möjligheter att utföra arbetsuppgifter i företaget.
Särskild hänsyn skall därvid tas till de grupper av anställda som hittills fått
liten del av utbildningsresurserna. För nyrekryterad arbetskraft föreligger
normalt också ett påtagligt utbildningsbehov, framhåller föredraganden,
som även vill fästa uppmärksamheten på det förhållandet att kvinnor ofta
innehar befattningar som riskerar att bortrationaliseras vid införandet av ny
teknik i företagen.

På forsknings- och utvecklingsområdet föreslås fonderna få utnyttjas såväl
för interna som för externa insatser. Så t. ex. skall fonderna kunna användas
för att finansiera även insatser vid universitet och högskolor och andra organ
som bedriver forsknings- och utvecklingsarbete av betydelse för företagens
långsiktiga utveckling. Det kan t. ex. gälla finansiering av vetenskaplig
utrustning.

Utskottet har inget att erinra mot de allmänna riktlinjer för fondutnyttjandet
som sålunda ges i propositionen. Utskottet vill emellertid i sammanhanget
betona följande. Syftet med fonderna bör ytterst vara att befästa
företagens utvecklingsmöjligheter. Det är därför, som utskottet ser det,
angeläget att begreppen utbildning, forskning och utveckling ges en vid
innebörd. Då öppnas möjlighet för företagen att i samverkan med arbetstagarna
utforma lösningar som är direkt anpassade till egna förutsättningar och
behov.

Hänsyn bör tas till att ett litet företag inte har samma utbildningsbehov och
behov av forsknings- och utvecklingsarbete som ett stort. Även i andra
avseenden föreligger skillnader som bör beaktas. Ett företag kan för att
befästa sina utvecklingsmöjligheter t. ex. behöva satsa på vidareutbildning av

FiU 1984/85:9

personal. Ett annat kan däremot ha mer att vinna på att vidareutveckla en
produkt, medan ett tredje företag kan nå sina största framgångar genom att
utveckla och förbättra sin marknadsföring.

I likhet med föredraganden vill utskottet med hänsyn härtill betona att
även mera marknadsinriktade utvecklingsprojekt bör kunna ingå i användningsområdet.
Det kan som utskottet ser det gälla utbildning i marknadsföring
eller kartläggning av nya marknadsområden. Även olika typer av
produktutvecklingsåtgärder bör kunna komma i fråga för fondanvändningen.

Utgångspunkten bör vara att den faktiska beslutanderätten över medelsanvändningen
skall ligga hos företaget och de anställda. Det bör vara
tillräckligt med att företagsledning och anställda gemensamt kommer fram
till vilka satsningar som bäst främjar företaget. Dessa bör själva kunna
avgöra om åtgärderna faller inom ramen för något av de tre angivna
användningsområdena. En sådan beslutsordning ligger, som utskottet ser
det, väl i linje med att de anställda nu föreslås få ett vidgat inflytande över
fondanvändningen. Alltjämt bör dock gälla att SIND skall pröva ansökningar
om att få disponera medel på förnyelsekonto. Denna prövning bör
emellertid, i likhet med vad som sägs i propositionen, främst bestå i att se till
att de formella villkoren för tillståndsgivningen är uppfyllda. Vad utskottet
här anfört om utnyttjandet av förnyelsefonderna bör ges regeringen till
känna.

Förnyelsefonderna har ett mycket nära samband med löneförhandlingarna.
Fondernas ändamål och den omständigheten att de i första hand skjuter
in sig på mer vinstrika företag bör såsom utskottet tidigare påpekat kunna
bidra till att löneökningarna under nästa år hålls på en samhällsekonomiskt
försvarbar nivå. I likhet med föredragande statsrådet förutsätter utskottet
sålunda att förnyelsefonderna beaktas vid beräkningen av tillgängligt
löneutrymme.

I motion 265 (vpk) begärs att riksdagen i ett uttalande skall avvisa den
koppling som görs i propositionen mellan förnyelsefonder och löneförhandlingar.
Av vad som nyss anförts framgår emellertid att utskottet inte kan
biträda ett sådant uttalande.

I samma motion riktas också invändningar mot förslaget att tillgångar som
finns kvar \ förnyelsefonderna efter fem år skall betalas tillbaka till företagen.
Enligt motionärerna borde dessa medel i stället tillfalla statskassan för att
fördelas om till utbildning, forskning och utveckling på andra områden i
samhället.

Utskottet vill med anledning härav erinra om följande. Även om ett
företag inte fritt förfogar över de medel som hålls innestående på förnyelsekonto,
tillhör medlen hela tiden företaget. Till saken hör också att medel,
som inte använts för avsett ändamål, skall tas upp till beskattning när de efter
fem år betalas tillbaka till företaget. Dessa principer har varit vägledande
även vid utformningen av tidigare förslag till obligatoriska fondavsättningar.

FiU 1984/85:9

Enligt utskottets mening finns det inte anledning att nu frångå denna
ordning.

Samma motionärer anser också att syftet med förnyelsefonderna måste
vidgas. Enligt deras mening bör alla som har mindre än tio års skolgång ges
rätt till ett års vuxenutbildning inom det tekniska området. Under utbildningsåret
skall full lön utgå. Ersättare för dem som deltar i utbildningen skall i
första hand rekryteras bland ungdomar under 25 år. Denna breda satsning på
vuxenutbildning kan enligt motionärerna finansieras genom ett ökat uttag till
förnyelsefonderna. Därigenom skulle även de som är anställda i offentlig
verksamhet kunna tillgodogöra sig denna utbildning, framhåller motionärerna.

Såsom utskottet redan framhållit bör den utbildning som kan komma till
stånd genom utnyttjande av förnyelsefonder syfta till att förbättra de
anställdas möjligheter att utföra arbetsuppgifter i företaget. Särskild hänsyn
bör därvid tas till de grupper av anställda som hittills fått liten del av
utbildningsresurserna. Motionärernas förslag om ett rullande utbildningsprogram
av generell karaktär förutsätter emellertid helt andra lösningar, som
skulle innebära att grundtanken med förslaget om förnyelsefonder skulle gå
förlorad. Utskottet avvisar därför motionärernas förslag även i denna del.

Med hänvisning till det anförda avstyrker utskottet motion 265 yrkandena
1-3.

I motion 264 av Catarina Rönnung m. fl. (s) erinras om att den utbildning
som skall anordnas med hjälp av fonderna enligt propositionen skall äga rum
inom företaget eller externt inom t. ex. studieförbund, AMU-center och det
reguljära utbildningsväsendet. Motionärerna anser att även folkhögskolan
bör räknas in bland de utbildningsanordnare som skall täcka det aktuella
utbildningsbehovet. De hemställer därför att riksdagen skall göra ett
uttalande om folkhögskolorna av denna innebörd.

Utskottet vill med anledning härav påpeka att folkhögskolorna står
principiellt fria i förhållande till utbildningssystemet i övrigt. Utbildningsutskottet
har i ett nyligen avgivet yttrande till arbetsmarknadsutskottet (UbU
1984/85:1 y) anfört att det finns skäl att slå vakt om denna självständighet hos
folkhögskolorna och avstyrkt en motion, i vilken begärs att den nya
AMU-organisationen skall samverka också med folkhögskolorna.

I de fall det bedöms lämpligt bör enskilda arbetstagare kunna utnyttja
utbildningen vid en folkhögskola liksom hos andra utbildningsanordnare.
Enligt finansutskottets mening finns det dock inte anledning att genom ett
riksdagsuttalande binda folkhögskolorna till en uppdragsverksamhet med
anknytning till förnyelsefonderna. Utskottet avstyrker med det anförda
motion 264.

FiU 1984/85:9

De allmänna investeringsfonderna

Aktiebolag, ekonomiska föreningar, sparbanker och ömsesidiga skadeförsäkringsanstalter
har sedan länge haft rätt att till allmän investeringsfond
sätta av upp till halva årsvinsten (före skatt och avsättningar). En sådan
avsättning är avdragsgill om ett belopp motsvarande 50 % av avsättningsbeloppet
betalas in på ett räntelöst konto i riksbanken.

I propositionen föreslås att inbetalningskvoten skall höjas till 75 %.

Den föreslagna höjningen avvisas i motionerna 262, 266, 267 och 268.

Skatteutskottet har i sitt yttrande inte funnit anledning till erinran mot
regeringens förslag. Skatteutskottet anser därför att finansutskottet bör
tillstyrka förslaget.

Som motiv för höjningen anförs i propositionen att skattesatsen för
aktiebolag under senare år har överstigit den del av avsättningsbeloppet som
skall betalas in till riksbanken. Fr. o. m. år 1985 kommer skattesatsen att
uppgå till 52 %. Därtill kommer för vissa företag vinstdelningsskatt. Den låga
inbetalningskvoten gör, sägs det vidare, att det även för ett företag som inte
har några aktuella investeringsprojekt kan te sig mer förmånligt att göra
avsättning till investeringsfond än att betala skatt.

Utskottet anser att den föreslagna höjningen är befogad, eftersom
nuvarande ordning innebär att företagen kan förbättra sin likviditet genom
att göra fondavsättningar. Höjningen är inte bara ägnad att begränsa
likviditetstillväxten i ekonomin utan innebär också att utbetalningen i
samband med utnyttjandet av fonden höjs från 50 % till 75 % av investeringsbeloppet.
Fonden blir därigenom intressant att använda inte bara för
anskaffande av realkapital utan också för andra slags investeringar.

Med det anförda avstyrker utskottet motionerna 262 samt 266-268 i nu
berörd del.

I motion 266 begärs i ett andrahandsyrkande att ekonomiska föreningar
inte skall omfattas av den föreslagna höjningen av inbetalningskvoten. Om
ett sådant undantag inte görs kan, enligt motionären, en ekonomisk förening
finna det vara mer fördelaktigt att minska sin vinst genom att dela ut
efterlikvid till medlemmarna i stället för att göra avsättning till investeringsfond.
Ett sådant agerande vore enligt motionären olyckligt, eftersom det
skulle minska föreningens möjligheter att bygga upp sin kapitalbas under en
högkonjunktur.

Utskottet vill med anledning härav erinra om att från och med innevarande
år är skattesatsen för aktiebolag och ekonomiska föreningar densamma.
Även i flera andra avseenden behandlas de båda företagsformerna lika.
Något bärande skäl för att i detta sammanhang undanta ekonomiska
föreningar anser utskottet inte föreligga. Med hänvisning till det anförda
avstyrks motion 266 yrkande 2.

FiU 1984/85:9

Övriga motionsyrkanden

I motion 268 av Lars Tobisson m. fl. (m) begärs att FoU-avdraget skall
återinföras. Skatteutskottet har i sitt yttrande erinrat om att utskottet så sent
som i oktober 1984 behandlat samma fråga (SkU 1984/85:2). I det av
riksdagen godkända betänkandet fann skatteutskottet det därvid inte
motiverat med ett återinförande av detta avdrag. Denna uppfattning
vidhåller nu skatteutskottet.

Finansutskottet ansluter sig till den bedömning som skatteutskottet har
gjort. Enligt finansutskottets mening bör sålunda samhällsstöd av olika slag i
första hand utgå i form av bidrag och inte genom avdrag vid beskattningen.
Med hänvisning härtill avstyrks motion 268 yrkande 2.

Skatteutskottet har i sitt yttrande också tagit upp den i motion 263 av Sivert
Andersson (s) aktualiserade frågan om en utvärdering av företagens Fältverksamhet.
Skatteutskottet anser att motionen bör avstyrkas eftersom det
kan förutsättas att en utvärdering fortlöpande kommer att äga rum utan
särskild begäran av riksdagen.

Även finansutskottet utgår från att regeringen utan särskilt initiativ från
riksdagen fortlöpande kommer att följa hur FoU-insatser och investeringar i
den framtidsinriktade tekniken i industrin påverkas av omläggningen av
företagsbeskattningen och det ökade forskningsstödet. Någon åtgärd från
riksdagens sida synes inte påkallad. Utskottet avstyrker därför motion 263.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande avslag på proposition 1984/85:86

att riksdagen avslår motionerna 1984/85:262,1984/85:266 yrkande
1, 1984/85:267 och 1984/85:268 yrkande 1,

2. beträffande förnyelsefonder

att riksdagen med avslag på motion 1984/85:265 yrkande 2 antar i
proposition 1984/85:86 moment 1 framlagt förslag till lag om
inbetalning på förnyelsekonto samt som sin mening ger regeringen
till känna vad utskottet anfört,

3. beträffande kopplingen mellan förnyelsefonder och löneförhandlingar att

riksdagen avslår motion 1984/85:265 yrkande 1,

4. beträffande vuxenutbildning inom det tekniska området
att riksdagen avslår motion 1984/85:265 yrkande 3,

5. beträffande uttalande om folkhögskolorna
att riksdagen avslår motion 1984/85:264,

6. beträffande lagen om allmän investeringsfond

att riksdagen med avslag på motion 1984/85:266 yrkande 2 antar i
proposition 1984/85:86 moment 2 framlagt förslag till lag om
ändring i lagen (1979:609) om allmän investeringsfond,

FiU 1984/85:9

7. beträffande återinförande av FoU-avdrag

att riksdagen avslår motion 1984/85:268 yrkande 2,

8. beträffande utvärdering av företagens Foll-verksamhet
att riksdagen avslår motion 1984/85:263.

Stockholm den 11 december 1984

På finansutskottets vägnar
ARNE GADD

Närvarande: Arne Gadd (s), Björn Molin (fp), Lars Tobisson (m), Per-Axel
Nilsson (s), Lennart Blom (m), Roland Sundgren (s), Christer Nilsson (s),
Filip Fridolfsson (m), Rolf Rämgård (c), Torsten Karlsson (s), Hugo
Hegeland (m), Carl-Henrik Hermansson (vpk), Gunnar Nilsson i Eslöv (s),
Britta Hammarbacken (c) och Berit Bölander (s).

Reservationer

1. Avslag på proposition 1984/85:86

Björn Molin (fp), Lars Tobisson (m), Lennart Blom (m), Filip Fridolfsson
(m), Rolf Rämgård (c), Hugo Hegeland (m) och Britta Hammarbacken (c)
anser att

dels den del av utskottets yttrande som på s. 18 börjar med "Förnyelsefonder
Lagförslaget” och på s. 24 slutar med ”yrkande 2” bort ha följande
lydelse:

I proposition 1984/85:86 föreslås att vissa företag, vilkas årsvinst uppgår till
minst 500000 kr., skall betala in ett belopp motsvarande 10 % av vinsten till
ett räntelöst konto i riksbanken (förnyelsekonto). Inbetalningen skall vara
avdragsgill om företaget i räkenskaperna gör en motsvarande avsättning till
fömyelsefond. Med vinsten förstås den justerade årsvinsten, dvs, vinsten
efter bokslutsdispositioner men före vinstdispositioner och skatt. Förnyelsefonden
får användas för i första hand utbildning av arbetstagare hos företaget
samt forskning och utvecklingsarbete.

Finansministern framhåller att förslaget om förnyelsefonder i tekniskt
avseende är utformat i huvudsaklig överensstämmelse med lagen om
inbetalning på särskilt investeringskonto. I sak innebär emellertid den nya
fonden i två betydelsefulla hänseenden en nyhet i förhållande till de särskilda
investeringsfonderna och vinstfonderna. Det ena gäller ändamålet, det andra
och i sammanhanget kanske mest anmärkningsvärda de anställdas inflytande

FiU 1984/85:9

på fondens användning. Den lokala arbetstagarorganisation vid företaget
som företräder majoriteten av företagets anställda skall sålunda ha vetorätt
när det gäller fondmedlens användning, och denna majoritetsregel skall gälla
även om företaget har andra anställda än sådana som företräds av avtalsslutande
organisationer. Med hänsyn härtill och då lagstiftningen försetts med
en generalklausul liknande den som gäller inom beskattningsrätten borde
enligt utskottets uppfattning regeringen — innan propositionen lades - ha
remitterat ärendet till lagrådet för yttrande. Så har inte skett. Redan av
formella skäl bör enligt utskottets mening förslaget därför avvisas.

I övrigt vill utskottet framhålla följande. Ett huvudsyfte med propositionen
sägs vara att främja utbildning samt forsknings- och utvecklingsarbete.
Såvitt utskottet kan bedöma är emellertid det egentliga syftet med propositionen,
som tillkommit på LO:s initiativ, att försöka hålla löneökningarna på
en ekonomiskt försvarbar nivå. Enligt utskottets mening är det osannolikt att
förnyelsefonderna kommer att få denna effekt. Erfarenheterna av de
kollektiva löntagarfonderna ger inte stöd för något sådant antagande.

I likhet med motionärerna bakom motion 262 anser utskottet det vara en
överlevnadsfråga för företagen att utbilda sin personal och att bedriva
framsynt forskning och utveckling inom sitt verksamhetsområde. Att genom
tvingande regler driva företagen till sådana insatser finner utskottet obefogat
och meningslöst och detta så mycket mer som reglerna genom sin utformning
automatiskt kommer att leda till ökad byråkrati och ökat krångel och
dessutom öppnar möjligheter för statsmakterna att styra investeringsinriktningen
i företagen.

Fond- och skattetrycket på Sveriges företagare har ökat påtagligt efter
regeringsskiftet 1982. Enbart för inkomståret 1985 har beslut hittills fattats
om skattehöjningar och likviditetsindragningar för näringslivet på sammanlagt
ca 20 miljarder kronor. Detta riskerar att göra de svenska företagen
svagare och mindre uthålliga vid en kommande konjunkturavmattning.
Även mot den bakgrunden synes förslaget om ytterligare låsning av
företagens likvida medel olyckligt.

Sammanfattningsvis är således förslaget om förnyelsefonder även i sak så
illa motiverat att utskottet inte kan biträda det. Genom ett sådant ställningstagande
tillgodoses avslagsyrkandena i motionerna 262, 266, 267 och 268.
Motionerna 263, 264 och 265 bör däremot inte föranleda någon åtgärd.

Vad utskottet anfört innebär i viss mån också ett ställningstagande till
propositionens förslag om en uppräkning av inbetalningskvoten vid avsättning
till allmän investeringsfond. Enligt utskottets mening saknas anledning
att införa regler om ytterligare avsättning av företagens vinstmedel till allmän
investeringsfond. Enbart den omständigheten att skattesatsen för bolag och
ekonomiska föreningar m.fl. fr.o.m. 1985 års taxering uppgår till 52%
påverkar inte denna bedömning, eftersom utskottet inte anser att vinstdelningsskatten
bör inverka på inbetalningskvotens storlek. Utskottet anser

FiU 1984/85:9

således att propositionen bör avslås även i denna del, vilket innebär att
motionerna 262 samt 266—268 tillgodoses även såvitt nu är i fråga.

dels den del av utskottets yttrande på s. 25 som börjar med ”Skatteutskottet
har” och slutar med ”motion 263” bort utgå,

dels utskottets hemställan under 1 bort ha följande lydelse:

1. beträffande avslag på proposition 1984/85:86

att riksdagen med bifall till motionerna 1984/85:262, 1984/85:266
yrkande 1, 1984/85:267 och 1984/85:268 yrkande 1 avslår proposition
1984/85:86 om förnyelsefonder m. m.,

2. Förnyelsefonder m. m.

Carl-Henrik Hermansson (vpk) anser att

dels den del av utskottets yttrande på s. 18 som börjar med ”En
remittering” och slutar med ”lagrådets yttrande” bort ha följande lydelse:

En remittering av förslaget till lagrådet skulle medföra att ärendet inte
hinner slutbehandlas av riksdagen i år. Enligt utskottets mening skulle ett
sådant dröjsmål leda till avsevärt men. Därvid har bl. a. anförts hänsyn till att
införandet av förnyelsefonderna skulle försenas ett år. Utskottet har därför
med stöd av 4 kap. 10 § riksdagsordningen beslutat att inte inhämta lagrådets
yttrande.

dels den del av utskottets yttrande som på s. 18 börjar med ”Förnyelsefonderna
kan” och på s. 19 slutar med ”dessa omständigheter” bort utgå.

dels den del av utskottets yttrande på s. 20 som börjar med ”Förnyelsefondernas
ändamål” och slutar med ”regeringen föreslagit” bort ha följande
lydelse:

Förnyelsefondernas ändamål skall enligt regeringsförslaget vara att finansiera
utgifter för utbildning av anställda hos företagen samt för forskningsoch
utvecklingsarbete. Förnyelsefonderna medför sålunda att en del av
företagens vinster kanaliseras till åtgärder som särskilt kommer de anställda
till del, och som samtidigt befrämjar och utvecklar det samlade kunnandet i
svenskt näringsliv. Enligt finansutskottets mening kan förnyelsefonderna
därmed på ett verkningsfullt sätt bidra till att stärka näringslivets konkurrenskraft.
Det är även en riktig princip att samhället tar ett övergripande
ansvar för utbildning, forskning och utveckling, ett ansvar som dock behöver
utvecklas utöver dessa förnyelsefonder.

Det är med hänsyn härtill utskottets uppfattning att en del av företagens
vinster bör sättas av i särskilda förnyelsefonder.

FiU 1984/85:9

dels den del av utskottets yttrande som på s. 21 börjar med ”Utskottet har”
och på s. 23 slutar med ”yrkandena 1-3” bort ha följande lydelse:

Utskottet har i och för sig inget att erinra mot de allmänna riktlinjer för
fondutnyttjandet som ges i propositionen. Enligt utskottets mening måste
dock fömyelsefondernas syfte utvidgas. Utbildningen måste ha en bred
inriktning så att det inte sker en ytterligare uppdelning på arbetsmarknaden
mellan dem som kan tillgodogöra sig den nya utvecklingen och andra som får
mindre kvalificerade, mindre intressanta arbetsuppgifter.

Många inom arbetslivet har bakom sig en kortvarig skolgång. De som en
gång lämnat skolan brukar vanligtvis ej heller senare i livet ta del av
samhällets utbildningsresurser. Det finns i dag klara samband mellan
skolbakgrund och arbetslöshet. Ur demokratisk synvinkel är det därför
mycket viktigt att alla med kort skolgång får möjligheter att komplettera sin
bristfälliga utbildning. Ökad vuxenutbildning är också motiverad utifrån den
snabba tekniska utvecklingen.

Utskottet föreslår därför att alla som har mindre än tio års skolgång får rätt
till ett års vuxenutbildning. Utbildningen skall innehålla allmän utbildning,
utbildning om data och teknik samt facklig partsutbildning kring den nya
tekniken. För att denna reform skall få ett verkligt innehåll för arbetare och
låginkomsttagare måste full lönekompensation utgå.

I överensstämmelse med vad som förordas i motion 265 (vpk) bör ett
rullande utbildningsprogram läggas upp. Ersättare för dem som går till denna
vuxenutbildning skall i första hand vara ungdomar under 25 år. Att gå in som
ersättare för vuxenstuderande skapar som utskottet ser det heller inga
konstgjorda jobb som konkurrerar ut ordinarie arbetskraft. Lönekostnaderna
till vuxenstuderande och ersättare bör fördelas jämnt mellan företagen,
annars finns risk att många företag blir ovilliga att anställa arbetskraft med
kort skolgång.

Vuxenutbildningen i denna form bör påbörjas snarast. Den bör stegvis
byggas ut och målet bör vara att ge var och en som önskar det möjlighet att gå
igenom den skisserade utbildningen.

Kostnaderna för en sådan här satsning med vuxenutbildning och ersättare
för dessa kommer att bli avsevärt mindre än vad andra åtgärder för utbildning
och arbetsmarknadspolitiska satsningar skulle bli.

Finansieringen av en bred vuxenutbildning inom det tekniska området som
utskottet här föreslår kan ske genom ett ökat uttag till förnyelsefonder. Ett
sådant system skulle innebära att även de i offentlig verksamhet skulle kunna
tillgodogöra sig denna utbildning.

Enligt regeringens förslag skall de föreslagna förnyelsefonderna vara en
del av 1985 års avtalsförhandlingar. I propositionen förutsätts att förnyelsefonderna
skall beaktas vid beräkningen av det tillgängliga löneutrymmet.
Denna pekpinne från finansministern kommer ovanpå den begränsning av
det totala löneutrymmet som redan proklamerats av regeringen. Det finns
som utskottet ser det ingen anledning att de arbetande skall avstå skäliga

FiU 1984/85:9

löneökningar på grund av förnyelsefonder. Vad Sverige behöver är både
löneökningar för de arbetande och utbildning, forskning och utveckling.
Dessa åtgärder står dessutom inte i någon som helst motsättning till varandra
utan bidrar snarare till en rättvisare fördelning mellan kapital och arbete.
Utskottet förordar därför att riksdagen i ett uttalande avvisar kopplingen
mellan avtalsrörelse och förnyelsefonder.

De tillgångar som finns kvar i fömyelsefonderna efter fem år, dvs. medel
som inte utnyttjas, skall enligt regeringen då betalas tillbaka till företagen.
Detta anser utskottet vara fel. Utskottet vill i stället förorda att de medel som
finns kvar på förnyelsekonto skall tillfalla statskassan för att fördelas om till
utbildning, forskning och utveckling på andra områden i samhället.

dels utskottets hemställan under 2, 3 och 4 bort ha följande lydelse:

2. beträffande förnyelsefonder

att riksdagen med bifall till motion 1984/85:265 yrkande 2 antar i
proposition 1984/85:86 moment 1 framlagt förslag till lag om
inbetalning på förnyelsekonto med den ändringen att 9§ skall
erhålla följande som Reservantens förslag betecknade lydelse:

Regeringens förslag

Reservantens förslag

9§

Om det finns synnerliga skäl, får
regeringen medge att återbetalningen
sker före utgången av den i första
stycket angivna tiden.

3. beträffande kopplingen mellan förnyelsefonder och löneförhandlingar att

riksdagen med bifall till motion 1984/85:265 yrkande 1 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

4. beträffande vuxenutbildning inom det tekniska området

att riksdagen med bifall till motion 1984/85:265 yrkande 3 hos
regeringen hemställer om förslag till bred vuxenutbildning inom
det tekniska området i enlighet med vad utskottet anfört,

FiU 1984/85:9

3. Återinförande av FoU-avdrag

Björn Molin (fp), Lars Tobisson (m), Lennart Blom (m), Filip Fridolfsson
(m), Rolf Rämgård (c), Flugo Hegeland (m) och Britta Hammarbacken (c)
anser att

dels den del av utskottets yttrande på s. 25 som börjar med ”Övriga
motionsyrkanden" och slutar med ”yrkande 2” bort ha följande lydelse:

Riksdagen beslutade förra hösten att med verkan fr. o. m. den 1 januari
1984 avskaffa det särskilda avdraget för kostnader för forskning och
utveckling. Detta s. k. FoU-avdrag infördes år 1973.

I motion 268 yrkas att FoU-avdraget skall återinföras.

Ett återinförande av FoU-avdraget kan på ett bättre sätt än förnyelsefonder
tillgodose kravet på utbildning, forskning och utveckling inom företagen.
Detta avdrag hade enligt entydiga uttalanden från näringslivets sida haft
väsentlig betydelse för den långsiktiga planeringen för forskningsinsatser och
för finansieringen av nya forskningsprojekt. När det permanentades av
riksdagen med verkan fr. o. m. 1983 års taxering, rådde bred politisk enighet
om angelägenheten av att statsmakterna på olika sätt skulle stödja forskning
och utveckling inom företagen. Det bör också framhållas att det är företagen
själva och inte myndigheterna som beslutar om de olika forskningsinsatsernas
omfattning och inriktning. Enligt utskottet innebar det tidigare avdragssystemet
att företagen slapp den hämsko som ett bidragssystem i allmänhet
drar med sig i form av byråkratisk kontroll och prövning.

Mot bakgrund av det anförda tillstyrker utskottet motion 268 yrkande 2.

dels utskottets hemställan under 7 bort ha följande lydelse:

7. beträffande återinförande av FoU-avdrag

att riksdagen med bifall till motion 1984/85:268 yrkande 2 hemställer
att regeringen snarast möjligt framlägger förslag om återinförande
av FoU-avdraget,

Särskilt yttrande

Krav på lagrådsremiss

Lars Tobisson (m), Lennart Blom (m), Filip Fridolfsson (m), Rolf
Rämgård (c), Hugo Hegeland (m) och Britta Hammarbacken (c) anför:

Förslaget till lag om inbetalning på förnyelsekonto har inte varit remitterat
till lagrådet. Som skäl för denna underlåtenhet åberopas inte i propositionen
att lagförslaget är av enkel beskaffenhet. Det anges i stället att lagstiftnings -

FiU 1984/85:9

ärendet äger samband med pågående löneförhandlingar, varför det är
angeläget att riksdagen hinner behandla ärendet i år.

Lagförslaget är av stor omfattning. Det avser ett helt nytt ändamål och
innehåller en hittills oprövad föreskrift om facklig organisations vetorätt. I
lagförslagets 2 § återfinns också en generalklausul av samma typ som inom
beskattningsrätten.

Mot denna bakgrund framfördes vid utskottets behandling av ärendet ett
yrkande om remiss till lagrådet. Bakom detta yrkande ställde sig sju av
utskottets 15 ledamöter, vilket innebar att den anslutning som krävs enligt
RO 4 kap. 10 § förelåg.

Vid en förnyad omröstning uttalade utskottet med åtta röster mot sju att
det dröjsmål som skulle uppkomma vid en remiss till lagrådet skulle leda till
allvarligt men. På denna grund förvägrades med stöd av 10 § andra stycket
den av minoriteten begärda lagrådsremissen.

Enligt förarbetena är rätten att erhålla upplysningar och yttranden, bl. a.
från lagrådet, konstruerad som en minoritetsrättighet. Grundlagberedningen
förutsatte (SOU 1972:15 s. 244) att utskotten skulle visa generositet med
att föranstalta om sakmaterial, som en minoritet önskade få tillfört behandlingen.
Samma utredning underströk, att om utskottsmajoriteten med
hänvisning till ”avsevärt men” avvisar minoritetens begäran, bör utskottet i
sitt betänkande ange skälen för detta sitt ställningstagande.

Utskottsmajoriteten är inte enig om motiveringen för att ej efterkomma
vår begäran om lagrådsremiss. Utskottets socialdemokrater hänvisar till
ärendets samband med pågående löneförhandlingar. En ledamot ur majoriteten
hävdar tvärtom att förnyelsefonderna inte får ha något samband med
lönerörelsen. I en reservation på denna punkt hävdar han, att ett dröjsmål
skulle leda till avsevärt men med hänsyn till att införandet av förnyelsefonderna
skulle dröja.

Vi anser, att utskottsmajoriteten inte levt upp till grundlagens anda, när
den med skilda motiveringar avvisar minoritetens begäran om lagrådsremiss.
Kravet på riksdagen att försäkra sig om att dess beslut är lagtekniskt korrekta
kan inte underordnas hänsyn till pågående löneförhandlingar eller allmän
brådska med att få till stånd en nyordning.

FiU 1984/85:9

Bilaga

Skatteutskottets yttrande
1984/85:3 y

om förnyelsefonder (prop. 1984/85:86)

Till finansutskottet

I proposition 1984/85:86 föreslås att vissa företag, vilkas årsvinst uppgår till
minst 500 000 kr. skall betala in ett belopp motsvarande 10 % av vinsten till
ett räntelöst konto i riksbanken (förnyelsekonto). Inbetalningen skall vara
avdragsgill om företaget i räkenskaperna gör en motsvarande avsättning till
förnyelsefond. Med vinsten förstås den justerade årsvinsten, dvs. vinsten
efter bokslutsdispositioner men före vinstdispositioner och skatt. Förnyelsefonden
får användas för i första hand utbildning av arbetstagare hos företaget
samt forskning och utvecklingsarbete.

Förslaget om förnyelsefonder är i tekniskt avseende utformat i huvudsaklig
överensstämmelse med reglerna i lagen (1982:1185) om inbetalning på
särskilt investeringskonto, vilken i sin tur bygger på lagen (1980:456) om
insättning på tillfälligt vinstkonto. Skillnaderna mellan de särskilda investeringsfonderna
och förnyelsefonderna avser - förutom ändamålet och de
anställdas inflytande på fondens användning - i huvudsak kretsen av
inbetalningsskyldiga företag och den tid under vilken medlen skall vara
spärrade på kontot. Från de synpunkter skatteutskottet har att företräda har
utskottet inte funnit anledning till erinran mot förslaget. De skäl som i vissa
motioner åberopas till stöd för avslag på propositionen i denna del ändrar
inte denna bedömning. Utskottet vill emellertid erinra om att inbetalningsplikten
skall bestämmas med utgångspunkt i företagets justerade årsvinst,
dvs. vinsten före avsättning till bl. a. investeringsfond. Detta kan komma att
innebära problem för företag inom rederinäringen som i samband med en
fartygsförsäljning avsätter medel till fond för nyanskaffning av fartyg.
Utskottet förutsätter att sådana och liknande problem kan lösas inom ramen
för den dispens som regeringen i särskilda fall har möjlighet medge.

Enligt lagen om allmän investeringsfond är aktiebolag, ekonomiska
föreningar, sparbanker och ömsesidiga skadeförsäkringsanstalter f. n. berättigade
till avdrag för avsättning till sådan fond vid beräkning av såväl
beskattningsbar inkomst som underlag för vinstdelningsskatt. För rätt till
avdrag krävs att ett belopp motsvarande 50 procent av avsättningsbeloppet
betalas in på ett räntelöst konto i riksbanken.

I propositionen föreslås att inbetalningskvoten höjs till 75 procent.

Skatteutskottet har inte funnit anledning till erinran mot detta förslag och
anser därför att det bör tillstyrkas av finansutskottet.

I motion 268 av Lars Tobisson m. fl. (m) yrkas att FoU-avdraget återinförs.

FiU 1984/85:9

Sivert Andersson (s) begär i motion 263 en utvärdering av den inverkan de
samlade åtgärderna på beskattnings- och stödområdet haft och har på
FoU-insatserna och investeringarna i den framtidsinriktade tekniken i
industrin.

Frågan om återinförande av FoU-avdraget behandlade skatteutskottet så
sent som i oktober i år. Utskottet framhöll därvid bl. a. (SkU 1984/85:2) att
samhällsstöd av olika slag i första hand lämpligen bör utgå i form av bidrag
och inte genom avdrag vid beskattningen. Utskottet hänvisade också till att
kritik i olika hänseenden riktats mot FoU-avdraget som stödform och till att
riksdagen under våren 1984 beslutat om olika åtgärder i syfte att stimulera
förnyelse och utveckling av industrin. Mot den bakgrunden ansåg utskottet
det inte motiverat att återinföra FoU-avdraget. Utskottet vidhåller sin av
riksdagen godkända uppfattning i denna fråga och anser således att
finansutskottet bör avstyrka motion 268 i denna del.

Vad särskilt angår den i motion 263 aktualiserade frågan om en utvärdering
av samhällsstödet till FoU-verksamhet kan det mot bakgrund av de
åtgärder på detta område som nyligen beslutats av riksdagen enligt utskottets
mening förutsättas att en utvärdering fortlöpande kommer att äga rum utan
särskild begäran av riksdagen. Utskottet anser följaktligen att även denna
motion bör avstyrkas av finansutskottet.

Stockholm den 5 december 1984

På skatteutskottets vägnar
RUNE CARLSTEIN

Närvarande: Rune Carlstein (s), Knut Wachtmeister (m), Stig Josefson (c),
Olle Westberg (s), Hagar Normark (s), Bo Lundgren (m), Ingemar Hallenius
(c), Bo Forslund (s), Kjell Johansson (fp), Anita Johansson (s), Lars Hedfors
(s), Ewy Möller (m) och Bruno Poromaa (s).

Avvikande mening

Knut Wachtmeister (m), Stig Josefson (c), Bo Lundgren (m), Ingemar
Hallenius (c), Kjell Johansson (fp) och Ewy Möller (m) anser att det avsnitt
av utskottets yttrande som börjar med ”Förslaget om” och slutar med ”av
finansutskottet” bort ha följande lydelse:

Finansministern framhåller att förslaget om förnyelsefonder i tekniskt
avseende är utformat i huvudsaklig överensstämmelse med lagen om
inbetalning på särskilt investeringskonto, vilken i sin tur bygger på lagen om
insättning på särskilt vinstkonto. I sak innebär emellertid den nya fonden i
två betydelsefulla hänseenden en nyhet i förhållande till de särskilda
investeringsfonderna och vinstfonderna. Det ena gäller ändamålet, det andra

FiU 1984/85:9

och i sammanhanget kanske mest anmärkningsvärda de anställdas inflytande
på fondens användning. Den lokala arbetstagarorganisation vid företaget
som företräder majoriteten av företagets anställda skall sålunda ha vetorätt
när det gäller fondmedlens användning, och denna majoritetsregel skall gälla
även om företaget har andra anställda än sådana som företräds av avtalsslutande
organisationer. Med hänsyn härtill och då lagstiftningen försetts med
en generalklausul liknande den som gäller inom beskattningsrätten borde
enligt utskottets uppfattning regeringen — innan propositionen lades — ha
remitterat ärendet till lagrådet för yttrande. Så har inte skett. Redan av
formella skäl bör enligt utskottets mening förslaget därför avvisas.

Ett bättre sätt att tillgodose kravet på utbildning, forskning och utveckling
inom företagen hade enligt utskottets mening varit att bibehålla FoUavdraget.
När detta avdrag, som enligt entydiga uttalanden från näringslivets
sida haft väsentlig betydelse för den långsiktiga planeringen för forskningsinsatser
och för finansieringen av nya forskningsprojekt, permanentades av
riksdagen med verkan fr. o. m. 1983 års taxering, rådde bred politisk enighet
om angelägenheten av att statsmakterna på olika sätt stödde forskning och
utveckling inom företagen. Det är mot den bakgrunden svårförståeligt och
beklagansvärt att regeringen ansett sig böra med vpk:s hjälp slopa FoUavdraget
redan fr. o. m. 1984.

Fond- och skattetrycket på Sveriges företagare har ökat mycket snabbt
efter regeringsskiftet 1982. Enbart för 1985 har beslut hittills fattats om
skattehöjningar och likviditetsindragningar för näringslivet på sammanlagt
ca 20 miljarder kr. Även mot den bakgrunden synes förslaget om ytterligare
låsning av företagens likvida medel godtyckligt och omotiverat.

Sammanfattningsvis anser således skatteutskottet att förslaget om förnyelsefonder
även i sak är så illa underbyggt att det bör avstyrkas av finansutskottet.
Genom ett sådant ställningstagande tillgodoses avslagsyrkandena i
motionerna 262, 266,267 och 268. Motionerna 263, 264 och 265 bör däremot

FiU 1984/85:9

inte föranleda någon åtgärd.

Vad utskottet anfört innebär i viss mån också ett svar på propositionens
förslag om en uppräkning av inbetalningskvoten vid avsättning till allmän
investeringsfond. Enligt utskottets mening saknas anledning att införa regler
om ytterligare avsättning av företagens vinstmedel till allmän investeringsfond.
Enbart den omständigheten att skattesatsen för bolag och ekonomiska
föreningar m. fl. fr. o. m. 1985 års taxering uppgår till 52 % påverkar inte
denna bedömning, eftersom utskottet inte anser att vinstdelningsskatten bör
inverka på inbetalningskvotens storlek. Utskottet anser således att propositionen
bör avslås även i denna del, vilket innebär att motionerna 262 samt
266-268 tillgodoses även såvitt nu är i fråga.

FiU 1984/85:9 37

Innehåll

Sammanfattning 1

Inledning 2

Propositionens hemställan och lagförslag 2

Motionsyrkandena 11

Propositionen 13

Motionerna 14

Utskottet 18

Förnyelsefonder 18

De allmänna investeringsfonderna 24

Övriga motionsyrkanden 25

Hemställan 25

Reservationer

1. Avslag på proposition 1984/85:86 (m, c, fp) 26

2. Fömyelsefonderm. m. (vpk) 28

3. Återinförande av FoU-avdrag (m, c, fp) 31

Särskilt yttrande

Krav på lagrådsremiss (m, c) 31

Bilaga

Skatteutskottets yttrande (SkU 1984/85:3 y) 33