om förmånsrätt för royalty vid konkurs (Betänkande 1981/82:LU3 Lagutskottet)

LU 1981/82:3

Lagutskottets betänkande
1981/82:3

om förmånsrätt för royalty vid konkurs
Motionen

I motion 1980/81:893 av Georg Andersson m. fl. (s) yrkas att riksdagen hos
regeringen anhåller om förslag till ändring av konkurslagen innebärande att
författare för upplupen förfallen royalty ges förmånsrätt vid konkurs.

Motionärerna framhåller att författaren i sin egenskap av rörelseidkare vid
förlagskonkurs endast har ställning som en leverantör, oaktat hans situation
närmast är jämförbar med de anställdas. Författarens rätt till upplupen
royalty hänförs därför till oprioriterade fordringar. Enligt ett avgörande av
högsta domstolen gäller detta även om den aktuella royaltyfordran
uppkommer till följd av att konkursboet fortsätter förlagsverksamheten. Vid
en förlagskonkurs står således författarna, som i allmänhet är låginkomsttagare,
utan ekonomiskt skydd. Motionärerna hänvisar vidare till att Sveriges
författarförbund krävt att författarna för upplupen förfallen royalty skall ges
förmånsrätt i konkurs. Motionärerna anser detta krav berättigat.

Remissyttranden över motionen har avgivits av statens kulturråd, Sveriges
advokatsamfund, Konstnärliga och litterära yrkesutövares samarbetsnämnd
(KLYS), Sveriges tonsättares internationella musikbyrå (STIM), Sveriges
författarförbund, Svenska bokförläggareföreningen, Föreningen Sveriges
läromedelsproducenter och Svenska musikförläggareföreningen.

Gällande rätt

När konkurs inträffar skall konkursgäldenärens skulder betalas i en viss
ordning, den s. k. förmånsrättsordningen. Bestämmelser om i vilken ordning
olika fordringar skall betalas finns i 1970 års förmånsrättslag (FRL), vilken
trädde i kraft den 1 januari 1972.

FRL skiljer mellan särskilda och allmänna förmånsrätter. De särskilda
förmånsrätterna (4-8 §§) gäller både vid utmätning och konkurs, belastar
endast viss egendom och har i princip inbördes företräde efter den ordning
vari FRL anger dem. Särskild förmånsrätt följer bl. a. med fastighets- och
företagsinteckning.

De allmänna förmånsrätterna (10-13 §§) gäller endast vid konkurs och
avser all egendom som ingår i gäldenärens konkursbo. Den inbördes
ordningen mellan dessa bestäms av paragrafernas följd. Fordringar som har
allmän förmånsrätt enligt en och samma paragraf har inbördes lika rätt
(14 §). Enligt 10 § FRL har till en början vissa fordringar, som står de
egentliga konkurskostnaderna nära, allmän förmånsrätt. Det är här fråga om

1 Riksdagen 1981/82. 8 sami. Nr 3

LU 1981/82:3

borgenärs kostnad för att sätta gäldenären i konkurs och för beslut att
dödsbos egendom skall avträdas till förvaltning av boutredningsman samt
begravnings- och bouppteckningskostnad, när gäldenären avlidit före
konkursbeslutet. Hit hör även vissa andra arvodes- och kostnadsersättningar.
111 § FRL regleras därefter allmän förmånsrätt för fordran på skatt och
allmän avgift - det s. k. skatteprivilegiet. Slutligen regleras i 12 och 13 §§
FRL den förmånsrätt som arbetstagare har i arbetsgivarens konkurs för sin
fordran på lön eller pension, det s. k. löneprivilegiet.

Särskild förmånsrätt har med visst undantag företräde framför allmän
förmånsrätt (15 §). Fordringar utan förmånsrätt, dvs. oprioriterade fordringar,
har inbördes lika rätt (18 §). Det innebär att varje borgenär får betalt i
förhållande till fordringsbeloppet. Om egendom, vari särskild förmånsrätt
gäller, inte räcker till för fordringen skall återstoden av fordringen behandlas
som fordran utan förmånsrätt.

Om efter konkursbrottet konkursboet fortsätter att driva konkursgäldenärens
rörelse blir därav föranledda fordringar att betrakta som fordringar
mot konkursboet, s. k. massafordringar. Sådana fordringar har företräde
framför de fordringar som riktar sig mot konkursgäldenären.

Högsta domstolen har 1966 (NJA 1966 s. 241) prövat om författares
fordran på royalty utgör massafordran, när ett förlags konkursbo säljer
författares böcker. I det aktuella fallet hade ett förlagsbolags konkursbo i
bokhandeln sålt böcker som bolaget enligt förlagsavtal framställt före
konkursutbrottet. I rättegång mot konkursboet yrkades skyldighet för detta
att utge royalty belöpande på försäljningen under konkursen. HD konstaterade
att, när konkursboet sålt exemplar av de verk som det var fråga om,
hade något intrång i författarnas spridningsrätt icke skett, eftersom
försäljningarna innefattades i den rätt till spridning som genom förlagsavtalen
överlåtits till bolaget. Fordran på royalty i anledning av sådan försäljning
måste anses ha uppkommit genom förlagsavtalet och således före egendomsavträdet,
ehuru den först efter detta kunnat göras gällande. HD konstaterade
vidare att det inte heller eljest hade åberopats någon omständighet, på grund
varav de ifrågavarande fordringarna skulle utgöra massagäld i konkursen.
Talan emot konkursboet ogillades därför.

1980 års förlagsavtal

Den 18 januari 1980 slöt Sveriges författarförbund och Svenska bokförläggareföreningen
ett s. k. ramavtal för förlagsavtal mellan författare och
bokförläggare. Genom ramavtalet, som gäller fr. o. m. den 1 april 1980, har
parterna fastställt de villkor som skall gälla för förlagsavtal mellan
medlemmar i förbundet och föreningen. Ramavtalet innehåller bl. a.
följande.

Författaren upplåter genom förlagsavtal till förläggaren ensamrätt att i
bokform utge författarens verk på svenska språket. Alla andra rättigheter

LU 1981/82:3

förblir författarens. Om inte annat överenskommits äger sedan förläggaren
bestämma antalet upplagor och dessas storlek. Förlagsavtalet består - med
vissa angivna undantag - så länge utgivningen pågår, dock längst intill
utgången av femte året efter det år senaste upplaga utgivits.

Om förläggaren försätts i konkurs upphör förlagsrätten med omedelbar
verkan. Skulle förläggaren inställa sina betalningar, bjuda ackord eller - i
fråga om aktiebolag - träda i likvidation, äger författaren omedelbart säga
upp avtalet. Förläggaren har dock i dessa fall rätt att fullfölja utgivningen på
avtalade villkor beträffande exemplar av verket som finns i lager vid
tidpunkten för nämnda åtgärder.

Författarens ersättning vid bokutgivning utgår i form av royalty beräknad
på bokens pris (F-priset, dvs. det av förlaget åsätta nettopriset exkl. moms
som gäller vid försäljning från förlaget till återförsäljare). Royaltyn kan vara
av två slag, produktionsroyalty och försäljningsroyalty. Produktionsroyalty
innebär att förläggaren i anslutning till utgivningen genast betalar ersättning
för hela den framställda upplagan. Sådan royalty får parterna dock avtala om
endast om första upplagan uppgår till minst 8 000 exemplar eller om verket
har fler än tre författare. Vid försäljningsroyalty utgår ersättningen per
försålt exemplar. Av den beräknade royaltyn för första upplagan skall
förläggaren i förskott utan återbetalningsskyldighet erlägga minst en
tredjedel såsom garantibelopp. I övrigt sker betalning efter årliga avräkningar.
Avräkningsdag är den 31 mars och avser försäljning fr. o. m. den 1 april
föregående kalenderår. Enligt avräkningen upplupen royalty är förfallen till
betalning under oktober månad efter avräkningsdagen.

För förlagsavtal, som är slutet i enlighet med ramavtalet, gäller med vissa
undantag att förläggare på utgående royalty erlägger sociala avgifter enligt
lagen om allmän försäkring.

Remissyttranden

Sveriges advokatsamfund avstyrker bifall till motion 893. Övriga remissinstanser
tillstyrker motionen. Svenska bokförläggareföreningen, Sveriges
tonsättares internationella musikbyrå (STIM) och Svenska musikförläggareföreningen
framhåller att förmånsrätt bör tillkomma även vissa andra med
författarna jämställda rättsinnehavare.

Sveriges advokatsamfund förklarar sig dela den i förarbetena till FRL
uttalade principen att fordringar bör ges förmånsrätt till betalning endast om
verkligt starka skäl finns för detta. De skäl som anförs i motionen är enligt
samfundets mening inte av sådan styrka att de motiverar en lagändring.

Statens kulturråd framhåller att det svenska samhället har, både ur
upphovsrättslig och kulturell synvinkel, visat vilja att tillvarata såväl
litteraturens som dess utövares ställning och intressen. Det kan här räcka
med att erinra om biblioteksersättningen och det statliga litteraturstödet, två

1* Riksdagen 1981/82. 8 sami. Nr 3

LU 1981/82:3

reformer som var för sig utgör en förutsättning för dagens litteraturutgivning.
Inom det rättsområde som berörs av motion 893 väntar enligt kulturrådet
emellertid frågan om författarens ställning alltjämt på en socialt och
kulturpolitiskt godtagbar lösning. De förlagsanställda omfattas av förmånsrätten
och den statliga lönegarantin, medan upphovsmannens royaltyfordran
uppfattas såsom oprioriterad. Detta innebär att denna utpräglade låginkomstgrupp
på vilken förlagsverksamheten beror vid en konkurs i praktiken
ej har del i boet.

Efter en redogörelse för 1980 års förlagsavtal påpekar kulturrådet att
avtalet innebär att författaren i normalfallet satsat inkomsten av den
förväntade försäljningen på förlagets ekonomiska ställning minst ett år
framåt i tiden. Samtidigt måste emellertid författaren räkna med att rättsligt
betraktas såsom leverantör och att upplupen royalty vid en eventuell konkurs
därför är en oprioriterad fordran. Detta gäller också om konkursförvaltaren
utnyttjar förlagsavtalets spridningsrätt och fortsätter försäljningen till
förmån för konkursboets prioriterade fordringar.

Kulturrådet erinrar vidare om att - förutom den, i jämförelse med
förlagsbranschens övriga leveransvillkor, osedvanligt långa kredittiden -författare i de flesta fall inte har den branschkunskap eller de medel till hands
som erfordras för att avgöra ett förlags kreditvärde. Redan på grund av sin
yrkesroll befinner sig således flertalet författare i underläge. Nuvarande
ordning tycks därför enligt kulturrådet, orimligt nog, innebära att samhället
underförstått räknar med att författaren skall vara villig att ta en hög
kreditrisk utan att ens ha möjlighet att värdera sitt risktagande.

I diskussionen har, anför kulturrådet, den invändningen framkommit att
långivning och leverantörskrediter till förlag skulle kunna äventyras om
författarna medgavs förmånsrätt. Förlagens lagertillgångar skulle därigenom
förlora i betydelse som säkerhet, vilket i sin tur skulle resultera i ett ökat antal
konkurser. Bortsett från att ett förlags konkurslager numer utgör en alltför
bräcklig tillgång för att spela en nämnvärd roll vid bedömningen av ett förlags
kreditvärdighet, förefaller resonemanget besynnerligt. Det kunde från
samma utgångspunkt hävdas att förmånsrättslagen inte borde gälla för
förlagsanställda.

Det är enligt kulturrådet inte osannolikt att författarkårens fortsatta
riskvillighet kan ifrågasättas. Den efter hand ökande medvetenheten om det
nuvarande rättslägets konsekvenser kan enligt kulturrådets uppfattning -grundad på erfarenheter av förlagskonkurser som berört kulturrådets
verksamhet - på sikt leda till att upphovsmannaorganisationen ser sig tvingad
till att på facklig grund skapa ett underlag gällande olika förlags möjligheter
att uppfylla ingångna avtal.

En sådan utveckling skulle enligt kulturrådet vara ur många synpunkter
olycklig. Redan nu har små och mindre kapitalstarka förlag svårt att behålla
sina mer framgångsrika författare. De större förlagens marknadsföringskapacitet
etc. drar efter hand till sig de författare som ha anledning att vänta sig

LU 1981/82:3

ett större ekonomiskt utbyte av sin verksamhet. En förstärkning av denna
tendens skulle få svåröverskådliga kulturpolitiska konsekvenser. De mindre
förlagen skulle i ännu högre grad tvingas att spela rollen av andrahandsförlag
vilket naturligtvis skulle minska deras bärkraftighet.

På grund av det anförda tillstyrker kulturrådet förslaget om förmånsrätt
för författares royalty vid konkurs.

Svenska bokförläggareföreningen anför att en förändring av förmånsrättslagen
i enlighet med motionens förslag skulle innebära att förfallna
royaltyfordringar vid förlagskonkurs jämställs med anställdas lönefordringar.
Föreningen hänvisar därefter till den i förlagsavtalet intagna bestämmelsen
att den av författaren till förlaget upplåtna förlagsrätten upphör med
omedelbar verkan om förlaget försätts i konkurs och kan uppsägas av
författaren vid vissa andra obestånd. Föreningen påpekar att författarna
genom denna regel har fått möjlighet att behålla kontrollen över utnyttjandet
av deras verk efter en förlagskonkurs samt i vissa andra lägen av akut
ekonomiskt obestånd hos ett förlag. Denna i ett centralt ramavtal reglerade
ordning för förlagsrättens återgång i vissa fall får enligt föreningen ses som ett
uttryck för förlagens vilja att avtalsvägen förbättra författares ställning vid
förlagskonkurs. Den i motionen föreslagna lagändringen ligger i linje med
detta synsätt, varför föreningen saknar anledning motsätta sig att det i
motionen väckta förslaget bifalls.

Avslutningsvis påpekar föreningen att i motionen berörs endast författares
ställning vid förlagskonkurs. Föreningen önskar i sammanhanget erinra om
att även andra upphovsmän, t. ex. fotografer och illustratörer, i vissa fall kan
ingå avtal med förlag där ersättningen utgår i form av royalty i samma
ordning som vanligtvis gäller för författare. En ändring av förmånsrättslagen
i enlighet med motionens förslag synes därför böra omfatta såväl författare
som andra upphovsmän.

Enligt Sveriges författarförbund (SFF) har författarnas ställning i förlagskonkurs
sedan decennier varit föremål för författarorganisationens uppmärksamhet
och föranlett flera framställningar till statsmakterna. Det är
därför med stor tillfredsställelse som SFF noterar motionsinitiativet.

SFF erinrar om att före 1980 års ramavtal gällde mellan bokförläggareföreningen
och författarorganisationerna principerna i det s. k. nordiska
normalkontraktet från 1947. Detta byggde helt på systemet med försäljningsroyalty
med - efter vissa justeringar i samband med hävandet av den s. k.
bruttoprisdispensen - samma avräkningssystem som 1980 års avtal. Det nya
systemet med produktionsroyalty leder enligt SFF till snabb betalning och
säkerställer alltså relativt väl författaren mot försämringar av förlagets
ekonomi. Emellertid innefattar systemet uppenbara risker för båda parter
och får därför enligt ramavtalet endast användas i begränsad utsträckning.

LU 1981/82:3

Det allt övervägande antalet förlagskontrakt bygger därför - och kommer att
i framtiden bygga - på försäljningsroyalty. Avräkningssystemet vid försäljningsroyalty
innebär en ”kredittid” på mellan 1,5 och 0,5 år. Enligt SFF
ligger det i sakens natur att en så lång kredittid ger författaren små
möjligheter att skydda sig mot konsekvenserna av en eventuell försämring av
förlagets ekonomiska ställning. Rättsfallet från 1966 har enligt SFF föranlett
författarna att söka åstadkomma ändring av rättsläget. Det har därvid
påpekats att förlagsverksamheten bygger på författarnas insatser och att det
därför vore rimligt att vid förlagskonkurs jämställa deras anspråk med de
anställdas krav på innestående lön. Särskilt stötande har det framstått att
löner i samband med avveckling av konkursen utgör massafordran medan
royaltyn för de under samma avveckling försålda bokexemplaren inte bara
förmenats ställning som massafordran utan t. o. m. ansetts vara helt
oprioriterade fordringar. Senast SFF vände sig till statsmakterna i denna sak
var 1979 då Nordiska Författarrådet på de nordiska författarorganisationernas
uppdrag hos de nordiska regeringarna påkallade lagstiftning i frågan.

Underslutet av 1970-talet och början av innevarande decennium har SFF
fått ökade erfarenheter av hur det föreliggande rättsläget drabbar författarna.
I någon av de nyligen inträffade förlagskonkursema har SFF visserligen
kunnat agera med framgång, men detta har berott på tillfälligheter, bl. a. att
motparterna sökt skaffa sig förmåner genom uppenbart intrång i författarnas
upphovsrätt. SFF har alltså i dylika fall kunnat agera utanför den rent
konkursrättsliga sfären. I andra fall har SFF:s ansträngningar att rädda så
mycket som möjligt åt författarna ej fått avsedd effekt, eftersom SFF mot sig
haft strikt kommersiella intressenter som - såsom det visat sig - sökt
författarnas medverkan enbart för att stärka sin egen ställning inför ett
förlags hotande konkurs. I den senaste mera uppmärksammade konkursen
förlorade författarna sålunda omkring en halv miljon kronor och enstaka
författare gick miste om uppemot 30 000 - 40 000 kr. i redan intjänad men
ännu ej utbetald royalty. Dessa belopp kan synas blygsamma men skall enligt
SFF ses mot bakgrund av att den senaste inkomstundersökningen (1977)
beträffande kulturarbetare gav vid handen att medelinkomsten för helt
yrkesverksamma författare låg vid 27 600 kr. om året.

SFF anser att det inte kan betraktas som obefogat att karakterisera den
nuvarande situationen som djupt orättvis. Författarnas arbete är grundläggande
för hela förlagsverksamheten och en avyttring av inneliggande
boklager är ofta förutsättningen för att själva konkursen alls skall ge något
överskott. Det borde därför framstå som rimligt att författarna får samma del
i dylikt överskott som de anställda, dvs. förmånsrätt. Det finns också starka
sociala och kulturpolitiska skäl att även i övrigt jämställa upplupen
författarroyalty med intjänad lön. Således bör författarna göras delaktiga av
den statliga lönegarantin. Mot bakgrund av det anförda vill SFF starkt
understryka behovet av en utredning med syfte att förbättra författarnas
ställning i förlagskonkurs. SFF tillstyrker därför varmt motionen med

LU 1981/82:3

och lönegarantilagen som problemen måste lösas.

Konstnärliga och litterära yrkesutövares samarbetsnämnd (KLYS) anför
att det genom motionen aktualiserade problemet berör specifikt författarna
och andra -1, ex. tonsättare - som av sina motparter får ersättning i form av
royalty. Det är därför enligt KLYS rimligt att de organisationer som
företräder dessa upphovsmän i första hand utvecklar sina synpunkter på
frågan. KLYS har tagit del av Författarförbundets yttrande och vill i allt
instämma i vad där anförts.

KLYS, som är en samarbetsnämnd för samtliga kulturarbetargrupper, har
att medverka till en skälig fördelning av tillgängliga resurser på de olika
grupperna. Det ligger i sakens natur att KLYS då ofta får ta hänsyn till i vad
mån någon viss grupp är särskilt utsatt, ekonomiskt och socialt. Det ligger
därför i KLYS uppenbara intresse att man på olika sätt genom lagstiftning
kan stärka enskilda gruppers rättsliga ställning. En dylik förstärkning inom
ett legalt regelsystem kan därför anses ingå i KLYS allmänna fördelningspolitiska
strävanden. Den nu aktualiserade frågan är naturligtvis i den totala
kulturarbetarekonomin av mindre omfattning. Men varje åtgärd som kan
leda till ekonomiska och sociala förbättringar för någon eller några grupper
inom kollektivet har dock betydelse för helhetsbilden. KLYS vill därför
understryka att en lösning av dessa problem kan få positiva återverkningar
för kulturarbetarna i gemen.

Föreningen svenska läromedelsproducenter (FSL) anför att den föreslagna
ändringen av förmånsrättslagen ligger i linje med den ambition förlagen har
att i möjligaste mån förbättra upphovsmännens situation i samband med
förlagskonkurser. Mot denna bakgrund finner FSL det naturligt att tillstyrka
förslaget i motionen.

STIM, som har att bevaka kompositörers, bearbetares, författares och
musikförlags rättigheter vid offentligt framförande och vid inspelning av
skyddade verk, förklarar sig ha tagit del av KLYS och författarförbundets
remissyttranden. STIM ansluter sig till dessa yttranden och vill särskilt
understryka att royaltyfordringar uppstår också för andra rättsinnehavare än
författare - t. ex., när det gäller STIM:s och dess dotterföretag NCB:s
bevakning, för kompositörer och bearbetare. Det kan t. ex. gälla royalty som
inkasseras från grammofonproducenter för framställning av grammofonskivor,
band m. m. En allsidig utredning bör därför göras i syfte att bereda alla
rättsinnehavargrupper förmånsrätt i samband med konkurs.

Svenska musikförläggareföreningen har tagit del av STIM:s yttrande och
ansluter sig till detta. Föreningen vill särskilt betona vikten av att alla olika
rättsinnehavargrupper kan beredas förmånsrätt i konkurs.

LU 1981/82:3

Utskottet

Utskottet behandlar i betänkandet en motion om förmånsrätt för royalty
vid konkurs.

När konkurs inträffar skall konkursgäldenärens skulder betalas i en viss
ordning, den s. k. förmånsrättsordningen. Bestämmelser härom återfinns i
1970 års förmånsrättslag. Lagen skiljer mellan särskilda och allmänna
förmånsrätter. Allmän förmånsrätt följer bl. a. med arbetstagares fordran på
lön som förfallit till betalning tidigast ett år före konkursen. De särskilda
förmånsrätterna belastar endast viss egendom medan de allmänna förmånsrätterna
avser all egendom som ingår i gäldenärens konkursbo. Särskild
förmånsrätt har i princip företräde framför allmän förmånsrätt. Fordringar
utan förmånsrätt, dvs. oprioriterade fordringar, har inbördes lika rätt. Det
innebär att varje sådan borgenär får betalt i förhållande till fordringsbeloppet.

Om konkursboet fortsätter att driva konkursgäldenärens rörelse blir därav
föranledda fordringar att betrakta som fordringar mot konkursboet, s. k.
massafordringar. Sådana fordringar skall betalas innan utdelning kan ske till
konkursgäldenärens borgenärer.

I motionen anförs att författarna, som i allmänhet är låginkomsttagare, har
en mycket dålig ställning i en förlagskonkurs. De har ingen förmånsrätt för
sin fordran på vid konkursutbrottet upplupen royalty. Inte heller har i
rättspraxis fordran på royalty som uppkommer genom att konkursboet
fortsätter förlagsverksamheten betraktats som massafordran. Detta innebär
att författarens rätt till upplupen royalty, oavsett om den uppkommit före
eller efter konkursutbrottet, hänförs till oprioriterade fordringar. Enligt
motionärerna är det inte rimligt att förfatarna skall stå utan ekonomiskt
skydd vid förlagskonkurs. De yrkar därför att riksdagen hos regeringen begär
förslag till sådan lagändring att författare för upplupen förfallen royalty ges
förmånsrätt vid konkurs.

Som framgår av redogörelsen ovan (s. 2) för 1980 års förlagsavtal utgår
författares ersättning vid bokutgivning som regel i form av försäljningsroyalty,
dvs. royalty per försålt exemplar. Av den beräknade royaltyn för första
upplagan erlägger förläggaren i förskott minst en tredjedel som garantibelopp.
I övrigt sker betalning efter årlig avräkning. Avräkningsdag är den 31
mars och avser försäljningen fr. o. m. den 1 april föregående år. Enligt
avräkningen upplupen royalty är förfallen till betalning under oktober
månad efter avräkningsdagen. Förlagsavtalet innebär således att författaren
får vänta mellan 1,5 till 0,5 år på betalning för försålda exemplar av hans
verk. Såsom Författarförbundet påpekat har författaren under denna långa
tidsrymd små möjligheter att skydda sig mot konsekvenserna av en eventuell
försämring av förlagets ekonomiska ställning.

Enligt utskottets mening skiljer sig en författares ställning gentemot
förlaget från vad som normalt gäller mellan borgenär och gäldenär i

LU 1981/82:3

näringsverksamhet. I själva verket kan författaren i sin egenskap av borgenär
snarare jämföras med en förlagsanställd. Med hänsyn härtill finns det skäl
som talar för att författaren ges förmånsrätt för upplupen royalty. Samtliga
remissinstanser har också ställt sig positiva till motionärernas önskemål.

Som framgår av remissyttrandena finns det även andra grupper på det
upphovsrättsliga området som får ersättning för sina prestationer på
motsvarande sätt som författarna, t. ex. fotografer och illustratörer. Även
beträffande dessa grupper kan förmånsrätt för upplupen royalty anses
motiverad.

En ändring av förmånsrättslagen i nu angivna hänseende synes dock inte
böra genomföras utan en närmare utredning. Utskottet förordar att en sådan
utredning kommer till stånd. Vad utskottet nu anfört med anledning av
motionen bör ges regeringen till känna.

Utskottet hemställer

att riksdagen med anledning av motion 1980/81:893 som sin mening
ger regeringen till känna vad utskottet anfört om förmånsrätt
för upplupen royalty.

Stockholm den 13 oktober 1981

På lagutskottets vägnar
LENNART ANDERSSON

Närvarande: Lennart Andersson (s), Bernt Ekinge (fp), Inger Lindquist (m),
Ivan Svanström (c), Stig Olsson (s)*, Elvy Nilsson (s), Joakim Ollén (m)*,
Arne Andersson i Gamleby (s), Martin Olsson (c), Ingemar Konradsson (s),
Olle Aulin (m)*, Owe Andréasson (s), Marianne Karlsson (c), Bengt
Silfverstrand (s) och Margot Håkansson (fp).

* Ej närvarande vid betänkandets justering.

GOTAB 69530 Stockholm 1981