om förmånlig kreditgivning till u-länder (prop. 1980/81:41) (Betänkande 1980/81:UU16 Utrikesutskottet)

UU 1980/81:16

Utrikesutskottets betänkande
1980/81:16

om förmånlig kreditgivning till u-länder (prop. 1980/81:41)
Propositionen

Regeringen har i proposition 1980/81:41 föreslagit riksdagen att godkänna
de riktlinjer för förmånlig kreditgivning till u-länder som förordas i
propositionen.

Långfristiga krediter ingick i betydande omfattning i det svenska
utvecklingsbiståndet under 1960-talet. Gåvoelementet i dessa krediter
uppgick till 65 %. Koncentrationen av det svenska biståndet till mycket
fattiga länder gjorde emellertid att det svenska biståndet utvecklades mot ett
mer renodlat gåvobistånd samtidigt som andra länder behöll eller inrättade
olika former av kreditgivning på förmånliga villkor.

Under senare år har u-ländernas betalningsunderskott mot utlandet
snabbt ökat. För att klara dessa underskott har många u-länder - särskilt de
rikare - måst förlita sig på kortfristig upplåning, ofta i form av leverantörskrediter.
De fattigare u-länderna har på grund av sin låga kreditvärdighet i
mycket liten omfattning kunnat låna på de internationella kapitalmarknaderna.

Flertalet OECD-länder har under senare år tillgripit olika former av
statliga subventioner för att höja den egna exportindustrins konkurrenskraft.
U-länder erbjuds möjlighet att blanda en traditionell exportkredit med
biståndsmedel för att göra kreditvillkoren förmånligare och mer konkurrenskraftiga.
Detta har påtagligt påverkat konkurrensförhållandena i den
internationella handeln.

De viktigaste kreditgivande OECD-länderna nådde i början av 1978 en
överenskommelse att begränsa det statliga stödet vid exportkreditgivning till
en viss nivå, den s. k. consensus-överenskommelsen. De kreditvillkor som
angavs i denna överenskommelse blev snart normgivande. Sverige införde
samma år ett på consensus-överenskommelsen baserat exportkreditsystem,
för vilket AB Svensk Exportkredit (SEK) har huvudansvaret.

I Sverige har hittills inte funnits något system för att på ett enkelt sätt
kombinera biståndsmedel med kommersiell exportkreditfinansiering. För
att utreda frågan om Sverige borde införa ett system för förmånlig
kreditgivning till u-länder för finansiering av import från Sverige tillsattes
under våren 1979 en interdepartemental beredningsgrupp.

Arbetsgruppens rapport Blandade krediter - förmånlig kreditgivning i
samband med svensk export till u-länder (Ds H 1980:3) förelåg i april 1980
och har därefter remissbehandlats. Rapporten är fogad som bilaga till
propositionen.

Arbetsgruppens förslag baseras på kreditgivning via AB Svensk Export1
Riksdagen 1980/81. 9 sami. Nr 16

UU 1980/81:16

kredit. Genom användning av biståndsmedel kan förmånliga kreditvillkor
medges, t. ex. i form av sänkt räntesats, förlängd återbetalningstid eller
återbetalningsfri period i början av kreditens löptid. Säkerhet för givna
krediter kommer i flertalet fall att bestå av exportkreditgarantier från
exportkreditnämnden (EKN).

Förslaget från arbetsgruppen välkomnas av flertalet remissinstanser. Vissa
remissorgan är emellertid tveksamma till ett system som samtidigt skall
försöka tillgodose biståndspolitiska och exportfrämjande mål. Risken är
stor, menar dessa instanser, att en sådan dubbel målsättning kan leda till att
ingetdera målet uppfylls på ett ändamålsenligt och ekonomiskt rimligt sätt.
Meningarna bland remissinstanserna är vidare delade i fråga om hur stora
exporteffekterna blir av de föreslagna krediterna.

Regeringen gör i propositionen emellertid bedömningen att redan de
biståndspolitiska skälen är tillräckliga för att införa ett system med förmånlig
kreditgivning, detta särskilt som sådana krediter kan ge ett betydande antal
u-länder möjlighet att mobilisera ökade resurser för sina utvecklingssträvanden.

Förmånliga u-landskrediter kan också ge svenska företag möjlighet att
konkurrera på nya marknader och därmed också få positiva effekter för
svensk export, heter det vidare i propositionen. Svenska offerter visar sig ofta
konkurrenskraftiga i fråga om pris och kvalitet m. m. men däremot ej på
kreditsidan. För ett u-land med begränsade finansiella resurser kan
kreditkostnaden i många fall vara den avgörande faktorn vid valet mellan
alternativa leverantörer. Förmånliga u-landskrediter kan också, enligt
regeringens mening, fungera som en flexibel övergång från gåvobistånd till
andra finansieringsformer i samband med avtrappning eller avveckling av
gåvobistånd.

I propositionen föreslås att förmånliga krediter skall kunna komma i fråga
för

- länder med vilka Sverige bedriver bredare samarbete,

- programländer för svenskt bilateralt bistånd, samt

- andra u-länder vars utvecklingspolitik ligger i linje med de svenska

biståndspolitiska målsättningarna.

Krediterna bör endast utnyttjas för finansiering av sådan import från
Sverige som ökar det mottagande u-landets betalningsförmåga eller har
annan utvecklingsfrämjande effekt. De bör vidare avvägas noga så att
krediterna utformas som ett komplement till det traditionella biståndet och
avse projekt som inte ryms inom gåvobiståndet.

Redan nu har flera programländer möjlighet att använda en del av
biståndet inom landramen, det s. k. importstödet, för att subventionera
kommersiella exportkrediter. Enligt förslaget bör emellertid programländerna
inte enbart vara hänvisade till att utnyttja importstödet inom landramen.

De förmånliga krediterna bör enligt propositionen vara bundna till

UU 1980/81:16

leveranser från Sverige. I första hand bör kapitalvaror, konsulttjänster och
entreprenadarbeten komma i fråga. Transaktionerna bör vidare vara av viss
storlek. Propositionen föreslår 5 milj. kr. som nedre gräns, utom vad gäller
konsulttjänster där lägre belopp kan få ifrågakomma.

I samband med större investeringsprojekt kan det bli aktuellt med
samfinansieringsarrangemang, där en förmånlig kredit från Sverige finansierar
endast en del av en affär. Möjligheten till samfinansiering med
utvecklingsbanker och fonder liksom med nordiska länder, exempelvis i
samverkan med Nordiska investeringsbanken, bör särskilt uppmärksammas.

Förmånliga krediter till u-länder bör, som arbetsgruppen föreslagit,
baseras på kreditgivning från SEK. De bör kunna utgå både i form av
leverantörs- och köparkrediter.

De kostnader som uppstår utöver vad som täcks av SEK-systemet bör
avräknas mot biståndsanslaget i form av ett nuvärdesbelopp baserat på 8 %
diskonteringsränta. Beloppet överförs till statsbudgetens inkomstsida.
Därutöver bör avräkningssystemet utformas så att den totala statsfinansiella
kostnaden för kreditvillkoren avspeglas i avräkningsbeloppet.

I de flesta fall när finansiering i form av förmånliga krediter kan bli aktuell
torde den svenske leverantören komma att ansöka om exportkreditgaranti.
Regeringen utgår ifrån att EKN i merparten av fallen kommer att kunna
lämna sådan garanti inom ramen för ordinarie garantisystem. I enstaka fall
bör EKN likväl ha möjlighet att acceptera ett större risktagande än vad som
medges inom ordinarie garantisystem.

De premiemedel som inflyter i samband med garantier där ett ökat
risktagande har accepterats bör tillföras en särskild s. k. säkerhetsreserv,
upprättad inom EKN enligt samma principer som för annan garantigivning.
Utbetalningar p. g. a. skadefall på dessa garantier bör finansieras med medel
från säkerhetsreserven. Är reserven ej tillräcklig bör, på samma sätt som vid
annan garantigivning, tillfälliga dragningar kunna göras på den rörliga kredit
som står till förfogande hos riksgäldskontoret för att förstärka EKN:s
likviditet.

Nämnden bör årligen redovisa säkerhetsreservens storlek till regeringen.
Skulle reserven då visa sig negativ bör EKN ha rätt till viss ersättning.
Ersättningen kan utgå för gjorda utbetalningar antingen två år efter
respektive obetald fordrans ursprungliga förfallodag eller efter det att
multilateral skuldkonsolideringsöverenskommelse ingåtts. Även räntekostnader
för sådana utbetalningar bör ersättas. Denna ersättning till EKN bör
belasta anslaget för förmånliga u-landskrediter och utbetalas efter särskild
framställning från EKN.

Samtliga remissinstanser tillstyrker förslaget att handläggning och beredning
av ärenden rörande förmånliga u-landskrediter skall förläggas till
befintliga institutioner. De föreslagna institutionerna, EKN och SEK, anses
väl lämpade för uppgiften. Regeringen föreslår att EKN blir beslutande

1* Riksdagen 1980/81. 9 sami. Nr 16

UU 1980/81:16

organ för beviljande av förmånliga krediter till u-länder. Nämnden bör
emellertid inhämta yttrande från den nyinrättade utbildningsberedningen
angående vilka affärer som kan lämpa sig för sådan finansiering. I
beredningens styrelse ingår representanter för utrikesdepartementet, social-,
budget-, utbildnings-, handels- och industridepartementen samt SIDA.
När beredningen behandlar frågor om förmånliga u-landskrediter bör den
utökas med en representant för EKN. Beredningen yttrar sig över vilka
länder som kan erhålla förmånliga krediter och kreditens förmånlighetsgrad
med hänsyn till det aktuella projektets bedömda utvecklingseffekt. Yttrandet
om förmånlighetsgrad bör utformas så att det medger flexibilitet och
förhandlingsutrymme vad gäller de exakta kreditvillkoren.

Det bör vidare ankomma på utbildningsberedningen att fastställa hur
prioritering av affärer skall göras inom ramen för angivna riktlinjer.

Ansökan om förmånliga u-landskrediter ställs till EKN. Det görs normalt
av det intresserade svenska företaget. Om ett ärende initieras från annat håll
bör exportörens intresse vara styrkt innan ärendet behandlas.

EKN kan även på eget initiativ, eller på begäran av utbildningsberedningen,
ta upp ärenden rörande förmånliga u-landskrediter.

Avtal om förmånliga u-landskrediter kan om så anses önskvärt ingås på
regeringsnivå mellan företrädare för Sverige och mottagande land. Officiella
överenskommelser kan ha en allmänt goodwill-skapande effekt genom den
publicitet de ges i vissa mottagande u-länder. Betydelsen av avtal på
regeringsnivå varierar från land till land vilket givetvis bör beaktas på svensk
sida. Eventuella regeringsavtal bör vara av övergripande natur och
administrativt enkla att tillämpa. De kan ingås antingen separat eller i
anslutning till s. k. samarbetsavtal. Den närmare formen får anpassas till de
enskilda fallen.

Den totala statsfinansiella kostnaden för ett system med förmånliga
u-landskrediter är svår att uppskatta eftersom den är avhängig av hur SEK:s
upplåningskostnad utvecklar sig över tiden. Kreditvillkoren hos enskilda
förmånliga krediter har också stor betydelse. Förmånlighetsgraden kan bestå
av sänkt räntesats, förlängd återbetalningstid, återbetalningsfri period vid
kredittidens början m. m. När SEK:s upplåningskostnad är hög blir
kostnaden för förmånliga krediter större än när upplåningskostnaden är låg.
Likaså stiger kostnaden när de förmånliga krediterna innehåller ett högt
gåvoelement.

Mot denna bakgrund är det enligt propositionen svårt att ge några
generella riktlinjer för hur kreditvillkoren bör vara utformade i de enskilda
fallen. Hänsyn bör tas till mottagande lands ekonomiska utvecklingsnivå, typ
av produkt eller projekt m. fl. faktorer. En riktlinje bör dock vara att högre
gåvoelement kan beviljas fattigare eller mindre utvecklade u-länder om
omständigheterna i övrigt är likartade.

Gåvoelementet i en förmånlig u-landskredit skall uppgå till minst 15 %,
beräknat enligt DAC:s beräkningsnormer. Vid kreditgivning till fattigare

UU 1980/81:16

länder bör gåvoelementet ej understiga 25 %.

De exakta kreditvillkoren som kan erbjudas mottagaren får överenskommas
mellan EKN, SEK och den svenske exportören.

För budgetåret 1980/81 har 60 milj. kr. anslagits för kostnader i samband
med förmånliga u-landskrediter. Med en kreditgivning baserad på nuvarande
SEK-system kan det totala kreditbeloppet beräknas omfatta mellan 300
och 600 milj. kr. under innevarande budgetår om gåvoelementet i de enskilda
fallen ligger mellan 15 och 25 %. På årsbasis innebär detta en kreditvolym i
storleksordningen 600 till 1 200 milj. kr., en betydande ökning av de lån som
Sverige f. n. kan ställa till u-ländernas förfogande. Varje biståndskrona
genererar 5 till 10 gånger sitt eget värde i kapitalflöde.

Systemet med förmånlig kreditgivning till u-länder bör på försöksbasis
kunna träda i kraft så snart riksdagen fattat beslut därom. Det bör utvärderas
senast efter två år.

Det ankommer på regeringen att ge erforderliga närmare instruktioner till
EKN, SEK och utbildningsberedningen.

Tidigare riksdagsbehandling

I proposition 1977/78:155 om exportkreditfinansiering m. m. aviserade
regeringen sin avsikt att utreda frågan om blandade krediter. Frågan
berördes därefter av utrikesutskottet i dess betänkande 1978/79:1 i anledning
av proposition 1977/78:135 om riktlinjer för internationellt utvecklingssamarbete
m. m. Utskottet utgick i betänkandet från att utredningsarbetet i
ärendet skulle ta vederbörlig hänsyn till de biståndspolitiska målsättningarna.

Även i budgetproposition 1979/80:100, bilaga 6, återkom regeringen till
frågan om blandade krediter och förutskickade att ett förslag skulle
föreläggas riksdagen under år 1980. Regeringen föreslog i budgetpropositionen
att ett belopp på 60 milj. kr. skulle avsättas för användning till en del av
den statliga subventioneringen av blandade krediter. Utskottet tillstyrkte
denna medelsanvisning med en reservation (s) (UU 1979/80:20). Riksdagen
godkände propositionen i denna del (rskr 1979/80:276).

Motioner

I motion 1980/81:141 av Lars Werner m. fl. (vpk) hemställs att riksdagen
beslutar

1. att med anledning av proposition 1980/81:41 hos regeringen hemställa
om nytt förslag innebärande att förmånliga krediter till u-länderna icke
belastar biståndsbudgeten,

2. att uttala att förmånliga krediter i första hand bör ges till de
programländer som uppfyller de biståndspolitiska målsättningarna.

Motionärerna framhåller att de inget har att invända mot att handeln med

UU 1980/81:16

u-ländema utvidgas. Krediter för att stimulera exporten till u-länder bör
emellertid inte belasta biståndsanslagen. Vidare bör förmånliga krediter
endast ges till det svenska biståndets programländer.

I motion 1980/81:140 av Gertrud Sigurdsen m. fl. (s) hemställs att
riksdagen beslutar

1. att avslå regeringens förslag i proposition 1980/81:41 om riktlinjer för
förmånlig kreditgivning till u-länder,

2. att godkänna de riktlinjer för förmånlig kreditgivning till u-länder som
kommer till uttryck i motionen,

3. att de 60 milj. kr. som finns anslagna för blandade krediter för
budgetåret 1980/81 fördelas på mottagarländernas landprogram i huvudsak i
enlighet med den länderfördelning som presenterades i motion 1979/
80:1133,

4. att som sin mening ge regeringen till känna vad som i motionen anförts
om initiativ för att begränsa den internationella kreditkonkurrensen,

5. att hos regeringen anhålla om att behovet av ett exportpolitiskt
motiverat system för blandade krediter prövas i samband med granskningen
av exportkreditsystemet i dess helhet.

Motionärerna anser att regeringen i sitt förslag hamnat mellan två stolar.
Den länderkrets som omfattas av systemet avgränsas till biståndsmottagarländerna
eller de länder vars utvecklingspolitik ligger i linje med de svenska
biståndspolitiska målsättningarna, samtidigt som regeringen bortser från de
problem som svensk exportindustri kan ha på andra mer expansiva
u-landsmarknader.

I stället föreslår motionärerna att subventionering av krediter till
biståndsmottagarländerna görs med medel ur landramarna för de länder som
så önskar. Om så sker behövs inget särskilt anslag för ändamålet, varför
motionärerna yrkar att det belopp som redan tidigare avsatts för ändamålet
fördelas på mottagarländer i enlighet med den länderfördelning som
presenterades i motion 1979/80:1133.

Motionärerna önskar vidare att regeringen fortsatt driver frågan om en
begränsning av den internationella kreditkonkurrensen.

Slutligen föreslår motionärerna att en prövning görs av hela det svenska
exportkreditsystemet och att man därvid tar ställning till om kreditsubventionering
genom blandade krediter är motiverad från exportpolitiska
synpunkter. Kreditsubventionen i ett sådant nytt system skulle dock inte
finansieras över biståndsanslaget.

Utskottet

Den u-landspolitiska diskussion som förts i Sverige under senare år har
medfört en vidgad syn på våra förbindelser med u-länderna. Det ömsesidiga
beroendet i relationerna mellan i-länder och u-länder har betonats. Det har

UU 1980/81:16

blivit uppenbart att en ekonomisk expansion i u-länderna också kan innebära
en välbehövlig stimulans för i-länderna.

Det är mot denna bakgrund Sveriges biståndspolitik på senare tid fått nya
dimensioner. Olika instrument för ett bredare u-landspolitiskt samarbete
med u-länderna har skapats. Utförliga redogörelser härför har lämnats i de
närmast gångna årens biståndspropositioner.

När Sverige utvecklat sina u-landspolitiska instrument har en förutsättning
varit att de nya resursöverföringar som aktualiseras skall stå i samklang med
de mål som gäller för biståndet i övrigt. Denna förutsättning har varit så
mycket mer naturlig som det har varit biståndsmedel som tagits i anspråk
även för dessa nya insatser.

Det system med förmånliga eller s. k. blandade krediter som regeringen nu
föreslår är att betrakta som ett led i denna utveckling. Syftet är att med hjälp
av biståndsfinansierade subventioner av exportkrediter mobilisera ökade
resurser för utvecklingssträvanden. Enligt regeringen har de förmånliga
krediterna huvudsakligen ett biståndssyfte. Redan de biståndspolitiska
skälen är tillräckliga för att införa det föreslagna systemet, heter det i
propositionen.

En ytterligare fördel är att förmånliga u-landskrediter kan ha positiva
effekter för svensk export, på så sätt att de ger svenska företag bättre
möjligheter att konkurrera på nya marknader.

Avsikten att ge de förmånliga krediterna en biståndspolitisk inriktning
kommer bl. a. till uttryck i valet av länder som skall kunna komma i fråga för
krediterna. Krediterna skall kunna gå till programländer, länder med vilka
Sverige bedriver s. k. bredare samarbete samt andra u-länder vars utvecklingspolitik
ligger i linje med de svenska biståndspolitiska målsättningarna.
Detta är samma länderkriterier som gäller för Fonden för industriellt
samarbete med u-länder (Swedfund).

Ett allmänt villkor är vidare att de förmånliga u-landskrediterna skall ha en
utvecklingsfrämjande effekt.

Utskottet noterar regeringens avsikt att i valet av mottagarländer och
projekttyp skapa garantier för att traditionella svenska biståndsprinciper blir
tillgodosedda.

En bieffekt av systemet med förmånliga krediter förutses bli att svensk
exportindustri skall kunna dra nytta av det. I arbetsgruppens utredning lades
viss tonvikt vid denna exportfrämjande effekt under det att regeringen i sin
bedömning snarare vill betrakta de kommersiella vinsterna med systemet
som i och för sig eftersträvansvärda men ovissa till sin omfattning. Den
exportfrämjande effekten av systemet skall främst uppnås genom att
krediterna blir bundna till leveranser från Sverige. De varuslag som bör
komma i fråga är kapitalvaror, konsulttjänster och entreprenadarbeten. Det
är vidare tänkt att initiativet till utnyttjande av den föreslagna kreditmöjligheten
skall tas av svenska företag. Dessa ställer sin ansökan till EKN, som
blir beslutande organ för beviljande av förmånliga krediter. Om initiativ tas

UU 1980/81:16

från annat håll bör exportörens intresse vara styrkt innan ärendet behandlas.

I motion 140 hävdas att förslaget kommer att få föga betydelse på
expansiva u-landsmarknader såvida inte ländervalskriterierna ges en orimligt
vid tolkning samtidigt som nuvarande biståndsmottagare får se biståndets
kvalitet minska genom en ökad bindningsgrad. Motionärerna förordar
därför att regeringens förslag avslås och att i stället en möjlighet till
förmånliga krediter öppnas för programländer och länder där biståndssamarbetet
är under avveckling. Biståndsdelen av krediten bör i sådant fall tas ur
vederbörande lands medelsram. Som en konsekvens härav föreslår motionärerna
att det redan beviljade anslaget på 60 milj. kr. fördelas på vissa
mottagarländers landramar.

Utskottet erinrar om att det redan i dag existerar en möjlighet för
programländer att använda det s. k. importstödet inom landramen för att
subventionera kommersiella exportkrediter. Denna möjlighet bör enligt
regeringen ytterligare kunna tas till vara.

För de mottagarländer som inte förfogar över något importstöd har
emellertid denna utväg inte stått till buds.

Sverige har i dag biståndssamarbete med betydligt fler länder än de
programländer som är SIDA:s huvudsakliga verksamhetsfält. Ytterligare ett
antal u-länder bedriver en utvecklingspolitik som i och för sig ligger i linje
med de svenska biståndspolitiska målen. Med åtskilliga länder i denna
relativt stora grupp har Sverige ett alltmer omfattande varuutbyte och
ekonomiskt samarbete. Propositionens förslag syftar till att ge regeringen
möjlighet att erbjuda dessa länder fördelaktiga kreditvillkor, till nytta för
deras utvecklingsansträngningar och till fördel för det ömsesidiga ekonomiska
samarbetet mellan dem och oss.

Av propositionen framgår att vissa remissinstanser ställt sig tveksamma till
att beslut om länderval och krediterbjudandenas förmånsgrad i utredningens
förslag förlagts till ett organ - EKN - som inte har biståndsinriktning.

Regeringen har därför föreslagit att den nyinrättade utbildningsberedningen
som nu handlägger frågor om s. k. bredare samarbete med u-länderna
skall yttra sig ”över vilka länder som kan erhålla förmånliga krediter och
kreditens förmånlighetsgrad med hänsyn till det aktuella projektets bedömda
utvecklingseffekt”. I utbildningsberedningen ingår företrädare för
SIDA.

Utskottet noterar att Sveriges biståndssamarbete med ett programland
kan komma att handläggas av ytterligare en myndighet beroende på
biståndsform. Den olägenhet som skulle kunna uppstå härav uppvägs
emellertid av fördelen av att alla förmånliga krediter inom det föreslagna
systemet handläggs av samma organ. Utskottet utgår från att biståndspolitiska
synpunkter i tillräcklig grad beaktas i beslutsordningen för förmånliga
krediter på samma sätt som sådana synpunkter varit avgörande för själva
ländervalet. Som framgår av propositionen införs systemet dessutom på

UU 1980/81:16

försöksbasis och kommer att utvärderas senast efter två år.

Den av motionärerna föreslagna begränsningen av kreditmöjligheten till
programländer och tidigare programländer skulle i praktiken medföra att
som regel endast de länder som har importstöd i sin landram kan utnyttja en
kreditmöjlighet.

Mot bakgrund av de u-landspolitiska motiveringar som framlagts för ett
system med förmånliga krediter kan utskottet inte anse det rimligt att
krediterna begränsas till programländerna, särskilt som de insatser som skall
finansieras av krediterna är av en kommersiell natur som inte i genomförandestadiet
förutsätts resa anspråk på den svenska biståndsmyndighetens
programlandsresurser.

Med hänvisning till vad som ovan anförts avstyrker utskottet yrkandena 1,
2 och 3 i motion 140 samt yrkande 2 i vpk-motion 141.

I vpk-motion 141 hemställs också att kostnaden för de föreslagna
krediterna inte skall belasta biståndsanslaget.

Som tidigare anförts har de föreslagna förmånliga krediterna en biståndspolitisk
motivering. Val av förmånsländer och projekttyp har skett utifrån
denna utgångspunkt. Det är enligt utskottets mening därför naturligt att en
andel av subventionen bekostas av biståndsmedel. En motsvarande princip
ligger bakom finansieringen av den av riksdagen godkända Swedfund.

Yrkande 1 i vpk-motionen avstyrks därför.

I yrkande 4 i motion 140 föreslås att regeringen tar initiativ till att begränsa
den internationella kreditkonkurrensen.

Det har under lång tid varit en svensk strävan att begränsa den statsstödda
kreditkonkurrensen. I de s. k. consensus-förhandlingarna inom OECD
driver Sverige aktivt denna fråga. Framgångarna har dock hittills varit
begränsade.

Slutligen föreslås i yrkande 5 i motion 140 att behovet av ett exportpolitiskt
motiverat system för blandade krediter prövas i samband med granskningen
av exportkreditsystemet i sin helhet. Bakgrunden är de problem som svensk
exportindustri kan möta genom den internationella kreditkonkurrensen på
de expansiva u-landsmarknader, som inte inbegrips i ett biståndspolitiskt
motiverat system för förmånlig kreditgivning.

Detta är en vidare fråga som inte behandlats av den tidigare nämnda
arbetsgruppen. Sedan i våras pågår emellertid en översyn av systemet för
statsstödd exportkreditgivning genom AB Svensk Exportkredit under
ledning av en särskild utredare. Arbetet beräknas vara avslutat innevarande
år. Översynen kommer att ge underlag för en bedömning av behovet av
statsstödda men icke biståndsfinansierade krediter bl. a. till u-länder.
Utskottet anser det angeläget att frågan prövas av regeringen.

Syftet med yrkandena 4 och 5 i motion 140 får med det ovan anförda anses
tillgodosett varför motionen får anses besvarad till denna del.

UU 1980/81:16

Utskottet hemställer att riksdagen

1. med bifall till proposition 1980/81:41 samt med avslag på
motionerna 1980/81:140, yrkandena 1, 2 och 3, och 1980/
81:141, godkänner de riktlinjer för förmånlig kreditgivning till
u-länder som förordas i propositionen, samt

2. förklarar motion 1980/81:140, yrkandena 4 och 5, besvarad med
vad utskottet anfört.

Stockholm den 4 december 1980

På utrikesutskottets vägnar
GERTRUD SIGURDSEN

Närvarande vid ärendets slutbehandling: Gertrud Sigurdsen (s), Torsten
Bengtson (c), Sture Palm (s), Georg Åberg (fp), Olle Göransson (s), Gunnel
Jonäng (c), Per-Olof Strindberg (m), Sture Korpås (c), Carl Lidbom (s),
Björn Molin (fp), Sten Sture Paterson (m), Axel Andersson (s), Maj-Lis
Lööw (s), Barbro Nilsson (m) och Gunnar Ström (s).

Reservation

Gertrud Sigurdsen, Sture Palm, Olle Göransson, Carl Lidbom, Axel
Andersson, Maj-Lis Lööw och Gunnar Ström (alla s) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 7 börjar med ”Det är mot
denna bakgrund” och på s. 9 slutar med ”avstyrks därför.” bort ha följande
lydelse:

Kraven på den svenska u-landspolitiken har därmed fått nya dimensioner.
Samtidigt som biståndet måste behålla sin centrala roll för att främja
ekonomisk utjämning, social rättvisa, ökat oberoende och en demokratisk
utveckling behövs andra instrument för att fördjupa samarbetet med tredje
världen. Det säger sig självt att sådana instrument bör utformas så att de inte
skadar eller begränsar biståndssamarbetet.

Det är med denna utgångspunkt som utskottet ser med oro på de olika
u-landspolitiska instrument som tillkommit under senare år. De har lämnat
utrymme för en kommersialisering, som tidigare varit främmande för svenskt
utvecklingssamarbete. Ett för dem utmärkande drag har varit att finansieringen
skett med hjälp av biståndsanslagen samtidigt som de haft delvis andra
mål för verksamheten och omfattat en vidare krets av u-länder än det direkta
biståndet. Detta är också fallet med det system för förmånliga eller s. k.
blandade krediter som regeringen nu föreslår.

Enligt regeringsförslaget skall således resurser - för 1980/81 60 milj. kr. -inom anslaget för bilateralt utvecklingssamarbete utnyttjas för subventioner -

UU 1980/81:16

ing av svenska exportkrediter till u-länder. Systemet skall omfatta samma
obestämda men relativt vida länderkrets som gäller för Fonden för
industriellt samarbete med u-länder (Swedfund). Enligt regeringen har de
förmånliga krediterna huvudsakligen ett biståndssyfte. De avses emellertid
också ha positiva effekter för svensk export så att de ger svenska företag
bättre möjligheter att konkurrera på nya marknader.

Utskottet har anledning ifrågasätta om det föreslagna systemet tillgodoser
vare sig bistånds- eller handelspolitiska krav. Sett ur biståndets synvinkel
innebär förslaget en kvalitetsminskning genom att bindningsgraden höjs. De
resurser som ställs till förfogande för samarbete med programländerna
tenderar också att minska. Ett system för förmånlig kreditgivning till
u-länder som motiveras av biståndspolitiska skäl och bygger på användningen
av biståndsmedel, bör enligt utskottets uppfattning avgränsas till att
omfatta programländer samt länder, med vilka biståndssamarbetet är under
avveckling. Möjlighet bör föreligga för dessa länder att använda en del av
biståndet för subventionering av exportkrediter från Sverige.

Biståndsdelen av krediten bör tas ur vederbörande mottagarlands
landram. Genom att kreditsubventioneringen på detta sätt införlivas som en
del av landprogrammeringen kommer en prioritering automatiskt till stånd
mellan olika användningar av de finansiella resurser, som Sverige ställt till
förfogande för samarbetet. Detta fastställs i sedvanliga, årliga förhandlingar
med varje mottagarland. Huruvida ett land tidigare till någon del utnyttjat
landramen för importstöd eller ej blir därvid ovidkommande.

Eftersom de medel, som sålunda kan behövas för kreditsubventioneringen,
tas ur mottagarländernas landramar finner utskottet inget behov av en
särskild anslagspost för detta ändamål. De 60 miljoner, som i årets budget
finns avsatta för blandade krediter, bör därför fördelas på programländernas
finansiella ramar.

Med det ovan anförda ansluter sig utskottet till vad som föreslagits i motion
140 och tillstyrker yrkandena 1, 2 och 3 i densamma. Därmed torde även
syftet med vpk-motion 141 i huvudsak vara tillgodosett.

dels att utskottets hemställan i moment 1 bort ha följande lydelse:

1. att riksdagen med bifall till motion 1980/81:140, yrkandena 1,2
och 3, med anledning av motion 1980/81:141 och med avslag på
proposition 1980/81:41 som sin mening ger regeringen till känna
vad utskottet anfört om förmånlig kreditgivning till u-länder.