om förhållandet mellan upphovsrätt och tryckfrihet (Betänkande 1986/87:Lu11 Lagutskottet)

Lagutskottets betänkande
1986/87:11

om förhållandet mellan upphovsrätt och
tryckfrihet

Sammanfattning

I betänkandet behandlas två motioner vari framförs önskemål om en begränsning
av det upphovsrättsliga skyddet till förmån för yttrandefriheten.

På lagutskottets begäran har konstitutionsutskottet yttrat sig över motionerna.
Yttrandet har intagits som bilaga till betänkandet.

Lagutskottet avstyrker bifall till motionerna. Till betänkandet har fogats
en reservation (fp).

Motionsyrkanden

Motion 1985/86:L245 av Karin Ahrland och Birgit Friggebo (båda fp) vari
yrkas att riksdagen beslutar att hos regeringen begära särskild utredning av
förhållandet mellan de upphovsrättsliga och tryckfrihetsrättsliga reglerna i
enlighet med de utgångspunkter som angivits i motionen.

Motion 1985/86:L254 av Nic Grönvall (m) vari yrkas att riksdagen hos
regeringen begär förslag om garantier för tryckfriheten också i de fall då
litterär upphovsrätt kan hävdas till tryckta alster som innehåller information
av stort allmänt intresse.

Gällande ordning
Upphovsrättsliga regler

Regler om författares, kompositörers och konstnärers rätt till sina verk
finns i lagen (1960:729) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk.
Fotografers rättigheter till sina bilder regleras i lagen (1960:730) om rätt till
fotografisk bild. Fotografilagens bestämmelser ansluter nära till upphovsrättslagens
regelsystem.

Upphovsrättslagen ger skydd inte bara åt alster av upphovsmannens
andliga, skapande verksamhet, s. k. egentlig upphovsrätt, utan även åt vissa
rättigheter som står upphovsrätten nära, s. k. närstående rättigheter. Sådana
närstående rättigheter avser bl. a. utövande konstnärers, t. ex. musikers,
skådespelares och fonogramframställares intressen.

1986/87:11

1 Riksdagen 1986/87. 8 sami Nr 11

inte har kunnat framställas av två personer oberoende av varandra. Utanför
skyddet faller därför idéer och uppslag som flera kan tänkas komma på,
vanliga nyhetsmeddelanden, vardagliga samtal, enklare nyttoföremål och
andra prestationer av rutinmässig eller alldaglig karaktär. Däremot krävs
det inte att verket har något konstnärligt eller litterärt värde. Också s. k.
dålig konst och litterärt undermåliga alster skyddas som verk.

Det upphovsrättsliga skyddet avser inte — till skillnad från exempelvis
patentet — själva idén eller tanken bakom verket utan det sätt på vilket idén
eller tanken omsatts i praktiken, dvs. den litterära eller konstnärliga utformningen
av den. I princip hindrar alltså upphovsrättslagen inte att någon
annan än upphovsmannen utnyttjar idén eller tanken bakom en produkt
för att skapa ett eget verk.

Vissa auktorverk undantas helt från upphovsrätt. Enligt 9 § första stycket
undantas bl. a. i princip sådana allmänna handlingar som utgörs av författningar,
beslut av myndighet, av svensk myndighet avgivna yttranden samt
officiella översättningar av sådana texter. Av 9 § andra stycket följer emellertid
att vissa verk, även om de ingår i handling som avses i första stycket,
är föremål för upphovsrätt i större eller mindre omfattning, nämligen officiell
karta, alster av bildkonst, musikaliskt verk och diktverk. 10 § undantar
fotografi, som, oavsett om det har verkskvalitet, enbart skyddas av fotografilagen.

Auktorverken indelas i två huvudkategorier, litterärt verk och konstnärligt
verk. Många verk tillhör dock båda grupperna. Ett litterärt verk kan
vara av skönlitterär (och då även av konstnärlig) art, t. ex. roman eller dikt.
Det kan också vara av beskrivande art, såsom en vetenskaplig framställning
eller en kvalificerad teknisk beskrivning.

Ett konstnärligt verk kan vara ett konstverk, dvs. alster av bildkonst (måleri,
konstnärlig teckning, skulptur m. m.), byggnadskonst eller brukskonst.
Det kan också vara ett musikaliskt verk (även när verket framträder i notskrift)
eller ett sceniskt verk i den form verket framträder på scenen. I skriftform
är det dock ett litterärt verk. Filmverk är en särskild kategori av enbart
konstnärligt verk, skilt från sceniskt verk.

Auktorverken kan också indelas i originalverk (enligt 1 §) och bearbetningar
(enligt 4 §). Som exempel på bearbetningar kan nämnas översättningar,
självständiga omarbetningar av en bok, filmatisering av en roman,
arrangerande av ett sångstycke som ett orkesterstycke samt vissa kvalificerade
regiprestationer. I princip har upphovsmannen till ett verk rätt att
bestämma om verket skall bearbetas eller översättas. Så länge verket i sin
översatta eller bearbetade form har kvar sitt individuella tankeinnehåll i
den utformning som upphovsmannen gett det omfattas verket i sin nya
gestalt av den ursprungliga upphovsrätten. Samtidigt kan emellertid bearbetaren
eller översättaren få en mer eller mindre självständig rätt till bearbetningen
eller översättningen. Det krävs då att bearbetarens nytillskott till
originalverket fyller kraven på ett verk, skapat i fri anslutning till originalverket.
Det kan nämnas att travestier och parodier i princip betraktas som
nya och självständiga verk.

Ett auktorverk kan framträda i många olika former. Det kan vara fixerat
på ett materiellt underlag, dvs. i ett exemplar. Exemplar av verket är inte

LU 1986/87:11

blott en bok eller en tidningsartikel eller en målning som kan ge en omedelbar
upplevelse av verket, utan också en grammofonskiva, en filmremsa, en
trycksats, en matris osv., som endast omedelbart kan ge en sådan upplevelse.
Verket kan också framträda i obeständig form, t. ex. i uppläsarens ord,
tonerna av ett musikstycke, i bilden på filmduken eller televisionsskärmen.
Alla former vari verket framträder faller inom dess skyddssfär, även bearbetningar.

Upphovsrätt uppkommer utan några formaliteter, så snart upphovsmannen
har gjort det skapade verket på något sätt tillgängligt för annan. En
sådan uppkommen, ursprunglig upphovsrätt kan endast tillkomma den fysiska
person som skapat verket. En juridisk person, t. ex. ett filmföretag,
kan inte vara upphovsman.

Om inte annat visas får man anse den vara upphovsman som på sedvanligt
sätt, t. ex. på en boks titelblad, har angivits såsom sådan. Är upphovsmannen
anonym, äger utgivaren, om sådan är nämnd, och eljest förläggaren,
företräda upphovsmannen, till dess denne träder fram (7 §).

När ett verk har flera upphovsmän, vilkas bidrag inte utgör självständiga
verk, t. ex. då flera har skrivit en revyvisa, tillkommer upphovsrätten dem
gemensamt, men de kan var för sig beivra intrång i rätten (6 §).

Upphovsrättens innehåll består av förfoganderätt, som i huvudsak skyddar
det ekonomiska värdet av verket, och ideell rätt (droit moral), som i
huvudsak skyddar det ideella värdet.

Förfoganderätten innebär enligt 2 § en principiell ensamrätt att utnyttja
verket genom att framställa exemplar av verket (mångfaldiganderätt) och
att göra verket tillgängligt för allmänheten i ursprungligt eller ändrat skick,
i bearbetning eller översätttning, i annan litteratur eller konstart eller i annan
teknik.

Rätten att göra verket tillgängligt för allmänheten kan uppdelas i två
former. Den första är rätten att framföra verket offentligt (framföranderätten),
den andra kan kallas ”exemplarrätten”.

Att framföra ett verk offentligt betyder att presentera verket för allmänheten
i obeständig form, att läsa upp en dikt, spela ett musikstycke, visa en
film, utsända ett verk i ljudradio eller television osv. Ett framförande är
offentligt, när det sker på en plats dit allmänheten äger tillträde. Härmed
jämställs det fall, att framförandet anordnas i förvärvsverksamhet inför en
större sluten krets, framför allt på en större arbetsplats (s. k. industrimusik).

Exemplarrätten är en rätt att förfoga över redan färdiga exemplar genom
att sprida dem till allmänheten, dvs. till någon som inte tillhör den närmaste
familje- eller vänkretsen, eller att visa dem offentligt t. ex. i ett skyltfönster
eller på en utställning. En viktig inskränkning finns dock i exemplarrätten.
Sedan ett litterärt eller musikaliskt verk givits ut får exemplar som omfattas
av utgivningen spridas vidare och visas offentligt.

Upphovsmännens ensamrätt enligt 2 § är blott en huvudregel som är
inskränkt genom ett antal stadganden i 2 kap. Utformningen av dessa stadganden
grundar sig på en bestämd avvägning mellan upphovsmännens och
samhällets intressen.

Undantagen i 2 kap. är vanligen utformade som ”fria förfoganden”, dvs.
verket får utnyttjas utan tillstånd av upphovsmannen och utan ersättning.

LU 1986/87:11

1* Riksdagen 1986/87. 8 sami. Nr 11

Sorn exempel på sådana undantag kan nämnas att man får för enskilt
bruk framställa enstaka exemplar av offentliggjort verk. Sådana exemplar
får inte användas för annat ändamål. Vidare är det tillåtet att citera ur
offentliggjorda verk om det sker i överensstämmelse med god sed och i den
omfattning som behövs för ändamålet. I tidningar och tidskrifter får också
tas in artiklar i religiösa, politiska och ekonomiska dagsfrågor från andra
tidningar och tidskrifter under förutsättning att förbud mot eftertryck inte
är utsatt. Slutligen kan nämnas att vid information om dagshändelser genom
radio och TV får verk som syns och hörs under dagshändelsen återges i
den omfattning som betingas av informationssyftet.

I 24 och 24 a §§ finns särskilda regler om myndigheters handlingar. Beträffande
sådana handlingar gäller att de även om de enligt 9 § omfattas av
upphovsrätt får återges utan upphovsmannens samtycke. Vissa begränsningar
finns dock. Enligt 24 a § skall allmän handling utan hinder av upphovsrätt
tillhandahållas i den ordning som tryckfrihetsförordningen stadgar.

De huvudsakliga reglerna om upphovsmannens ideella rätt (droit moral)
återfinns i 3 §, som behandlar rätten att anges som upphovsman (droit å la
paternité) och rätten att motsätta sig förvanskningar och andra angrepp
mot verkets integritet (droit au respect).

Droit å la paternité innebär, att upphovsmannens namn skall anges vid
utnyttjande av verket ”i den omfattning och på det sätt god sed kräver”.
Droit au respect innebär att verket inte får ändras eller göras tillgängligt för
allmänheten på ett sådant sätt att upphovsmannens litterära eller konstnärliga
anseende eller egenart kränks. Man bör t. ex. inte framföra ett seriöst
musikverk i jazztakt eller en psalm tillsammans med lätt musik, inte ge ett
drama med tragiskt slut en ”happy end” och inte förse nakna personer på en
målning med kläder. Droit au respect utgör främst ett skydd för de konstnärligt
värdefulla verken.

Om upphovsrättens övergång finns regler i 3 kap. Alla regler är dispositiva
och gäller därför endast när ej annat avtalats eller får anses avtalat.

Upphovsrätt kan, med undantag för droit moral enligt 3 §, helt eller delvis
överlåtas. Överlåtelse av exemplar innebär i och för sig inte överlåtelse
av upphovsrätt; den som äger en bok eller ett konstverk innehar därför inte
reproduktionsrätten till verket. Den till vilken upphovsrätten överlåtits får
inte överlåta rätten vidare utom för det fall att rätten ingår i en rörelse och
överlåts i samband med denna. Härvid svarar dock överlåtaren fortfarande
för avtalets fullgörande (28 §).

Efter upphovsmannens död äger reglerna om giftorätt, arv och testamente
tillämpning på upphovsrätten, dvs. både förfoganderätten och droit moral
övergår på arvingarna.

Skyddstiden för auktorverk är 50 år efter året för upphovsmannens död.
För verk med gemensamt utövad upphovsrätt enligt 6 §, t. ex. ett filmverk,
beräknas skyddstiden med utgångspunkt från den sist avlidne upphovsmannens
död. Skyddstiden för anonyma och pseudonyma verk är i princip
50 år efter året för offentliggörandet (44 §).

Efter skyddstidens utgång är verken fria med undantag för att reglerna
om skydd för klassiska verk i 51 och 52 §§ måste iakttas. Dessa bestämmel -

LU 1986/87:11

ser innebär i huvudsak att domstol kan vid vite förbjuda att litterärt eller LU 1986/87:11
konstnärligt verk återges offentligt på ett sätt som kränker den andliga
odlingens intressen.

I upphovsrättslagen finns också bestämmelser om straff och skadeståndsskyldighet
för den som i olika avseenden åsidosätter upphovsmannens
rättigheter eller de närstående rättigheterna.

Uppsåtligt eller grovt oaktsamt intrång i upphovsrätten straffas med böter
eller fängelse i högst två år (53 §). Även vid obehörig import kan straff
följa. För straffbart intrång samt för intrång genom oaktsamhet som inte är
grov skall vidare skäligt vederlag för nyttjandet utgå, dvs. i regel normalt
honorar betalas, samt övrig ekonomisk eller ideell skada ersättas. Har intrånget
skett i god tro, skall skäligt vederlag utgå (54 §). Brott som avses i
lagen kan åtalas av allmän åklagare om målsäganden anger brottet till åtal
eller om åtal är påkallat ur allmän synpunkt (59 §).

Sammanfattningsvis innebär de redovisade reglerna när det gäller litterära
verk att den som skapat verket har en ensamrätt att mångfaldiga verket
exempelvis genom att framställa exemplar i tryckt skrift. Upphovsmannen
har vidare en ensamrätt att publicera verket genom att t. ex. sprida exemplaren
bland allmänheten.

Upphovsrättslagen bygger liksom motsvarande lagar i Danmark, Finland
och Norge i stor utsträckning på internationella konventioner som
syftar till att ge upphovsmännen skydd oberoende av nationalitetsgränser.

Bland dessa konventioner kan särskilt nämnas Bernkonventionen för
skydd av litterära och konstnärliga verk som kom till år 1886 och som sedan
dess reviderats åtskilliga gånger samt Världskonventionen om upphovsrätt
från år 1952. Båda konventionerna bygger på två huvudprinciper. Den ena
är att varje konventionsstat skall ge upphovsmän från andra konventionsstater
samma skydd som sina egna medborgare. Den andra principen är att
en konventionsstat är skyldig att ge de övriga staternas upphovsmän ett
visst minimiskydd. Av intresse i förevarande sammanhang är artikel 10 i
Bernkonventionen vari föreskrivs att upphovsman till litterära och konstnärliga
verk har uteslutande rätt att mångfaldiga verken på vad sätt och i
vilken form det vara må. Konventionsstaterna kan dock i sin lagstiftning
tillåta mångfaldigande i vissa särskilda fall förutsatt att mångfaldigandet
inte gör intrång i det normala utnyttjandet av verket och inte heller oskäligt
inkräktar på upphovsmannens legitima intressen.

Sverige är liksom ett mycket stort antal andra länder däribland i stort sett
samtliga europeiska stater anslutet till Bernkonventionen. Sverige har också
tillträtt Världskonventionen. Svenska verk får härigenom skydd i de
flesta länderna i världen och verk från andra konventionsstater skyddas i
Sverige på samma sätt som svenska.

Yttrandefrihetsrätt

Enligt 2 kap. I § regeringsformen (RF) är varje medborgare gentemot det
allmänna tillförsäkrad yttrandefrihet, dvs. frihet att i tal, skrift eller bild
eller på annat sätt meddela upplysningar, uttrycka tankar, åsikter och känslor.
Yttrandefriheten liksom andra grundläggande fri- och rättigheter får i

viss utsträckning begränsas genom lag. 11 kap. 13 § föreskrivs att yttrandefrihet
får begränsas med hänsyn till rikets säkerhet, folkförsörjningen, allmän
ordning och säkerhet, enskilds anseende, privatlivets helgd eller förebyggande
och beivrande av brott. Också friheten att yttra sig i näringsverksamhet
får begränsas. I övrigt får yttrandefriheten begränsas endast om
särskilt viktiga skäl föranleder det.

Ett skydd för yttrandefriheten i tryckt skrift har sedan länge funnits i
tryckfrihetsförordningen (TF). Genom TF garanteras svenska medborgare
en rätt att med iakttagande av tryckfrihetsförordningens bestämmelser fritt
i tryckt skrift yttra sina tankar och åsikter, offentliggöra allmänna handlingar
samt meddela uppgifter och underrättelser i vilket ämne som helst. Inskränkningar
i tryckfriheten får ske genom bestämmelser i TF. I TF har i
enlighet härmed särskilt angivits i vilka fall ett yttrande eller offentliggörande
i tryckt skrift är förbjudet och kan beivras som tryckfrihetsbrott. Vidare
finns i TF (1 kap. 8 § andra stycket) en särskild bestämmelse vari hänvisas
till de rättigheter som enligt lag tillkommer upphovsmän till litterära eller
konstnärliga verk eller framstäilare av fotografisk bild och till det lagstadgade
förbudet mot att återge litterära eller konstnärliga verk på ett sätt som
kränker den andliga odlingens intressen.

I TF finns särskilda regler om vem som ansvarar för innehållet i tryckt
skrift, om åtal för tryckfrihetsbrott och om rättegången i tryckfrihetsmål.
Sådana mål handläggs i en särskild ordning och ansvarsfrågan skall prövas
av en jury. I 1 kap. 4 § TF föreskrivs (den s. k. instruktionen) att alla som har
att vaka över efterlevnaden av TF skall ha i åtanke att tryckfriheten utgör
grundval för ett fritt samhällsskick, fästa uppmärksamheten mera på ämnets
och tankens än på uttryckets lagstridighet, på syftet än på framställningssättet
samt i tvivelsmål hellre fria än fälla.

RF:s yttrandefrihetsbegrepp sammanfaller i väsentlig mån med TF:s. I
flera hänseenden är yttrandefriheten mer inskränkt än vad de båda grundlagarna
direkt ger vid handen. Sålunda finns det åtskilliga slags yttranden
som definitionsmässigt faller utanför grundlagsskyddet och därför kan bli
föremål för ingripanden utan stöd av TF. Det är här främst fråga om yttranden
och offentliggöranden som anses vara brottsliga i annat avseende än
såsom ett överskridande av yttrandefrihetens gränser. Som exempel kan
nämnas bedrägeri genom annons i en tidning, dvs. fall då yttranden i skrift
ingår som ett led i ett brott utan att kunna betecknas som missbruk av
yttrandefriheten.

En särskild fråga är huruvida upphovsmännens ensamrätt till sina verk
utgör en begränsning av yttrandefriheten i grundlagens mening, och alltså
huruvida ingripanden vid upphovsrättsintrång som sker i tryckt skrift kan
ske i annan ordning än som föreskrivs i TF. Vid tillkomsten av nuvarande
TF framhölls att förordningen skulle innehålla de offentligrättsliga regler
som tjänar till att upprätthålla en allmän och lagbunden tryckfrihet. Det
påpekades samtidigt att TF:s bestämmelser inte ingriper i gällande privaträttsliga
regler och grundsatser. En erinran i förordningen om denna princip
ansågs nödvändig i fråga om rätten för upphovsmannen att genom tryck
mångfaldiga bl. a. litterära verk. En hänvisning därom till allmän lag togs
därför in i 1 kap. 8 § andra stycket TF. I förarbetena underströks därvid att

LU 1986/87:11

rätten att i tryckt skrift yttra sina tankar och åsikter eller meddela uppgifter LU 1986/87:11
och underrättelser innebär således icke någon rätt att kränka annans författarrätt(SOU
1947:60). Sin nuvarande lydelse fick bestämmelsen år 1961. Då
vidgades hänvisningen i paragrafen med anledning av den samma år införda
nya upphovsrättslagen så att hänvisningen helt allmänt kom att avse den
rätt som tillkommer upphovsman till skyddat verk. I samband med vissa
ändringar i upphovsrättslagstiftningen år 1973 övervägdes också frågan om
ändring av 1 kap. 8 § andra stycket TF. Någon sådan ändring genomfördes
emellertid ej. Föredragande statsrådet uttalade vid behandlingen av frågan
bl. a. — efter att ha erinrat om principen att den tryckfrihetsrättsliga lagstiftningen
inte griper in i gällande privaträttsliga regler eller rättsgrundsatser
— att tryckfriheten får inskränkas bara genom regler som är meddelade i
själva TF samt att i denna därför redan vid dess tillkomst infördes en hänvisning
till allmän lag för att klargöra att upphovsrätten kan inskränka
tryckfriheten (prop. 1973:15 s. 154). Frågan togs också upp av rättighetsutredningen
i betänkandet (SOU 1978:34) Förstärkt skydd för fri- och rättigheter,
vilket sedermera lades till grund för vissa ändringar i RF (prop. 1978/

79:195). I betänkandet framhöll utredningen att den ekonomiska sidan av
upphovsrätten — dvs. ensamrätten att mångfaldiga verket och eljest utnyttja
det ekonomiskt — inte bör uppfattas som en begränsning av yttrandefriheten
i grundlagens mening. Däremot måste enligt utredningen upphovsmannens
ideella rättigheter anses som en sådan begränsning. Utredningens
uttalande i frågan lämnades utan erinran av föredragande statsrådet (se
prop. 1978/79:195 s. 61).

Det s. k. manifestmålet

Bakgrunden till det s. k. manifestmålet var följande. En regissör vid Göteborgs
stadsteater, som drivs i bolagsform, upprättade ett förslag till en för
de anställda gemensam överenskommelse, benämnd manifest, om den
konstnärliga målsättningen för teatern. Manifestet lästes vid olika tillfällen
upp för anställda inom teatern men spreds inte utanför företaget. Utan
upphovsmannens tillstånd infördes manifestet sedermera i en dagstidning.

Åtal väcktes mot tidningens chefredaktör och den närmast ansvarige tidningsmedarbetaren
för upphovsrättsintrång varjämte upphovsmannen yrkade
skadestånd.

Tingsrätten ogillade åtalet på grund av att de tilltalade inte vare sig uppsåtligen
eller av grov oaktsamhet gjort sig skyldiga till intrång i upphovsrätten.
Flovrätten dit målet fullföljdes fann däremot att publiceringen innebar
ett upphovsrättsintrång som i vart fall skett av grov oaktsamhet och dömde
de tilltalade till ett bötesstraff samt förpliktade dem att utge skadestånd.

Sedan talan fullföljts till högsta domstolen fastställde högsta domstolen
genom dom den 23 december 1985 (NJA 1985 s. 893) hovrättens domslut. I
domen anförde högsta domstolen bl. a. följande.

Det vill alltså synas som om de objektiva förutsättningarna för ett straffbelagt
intrång i Peter 0:s upphovsrätt är uppfyllda. Frågan härom kräver
emellertid, med anledning av den argumentering som har förts och med
hänsyn till de onekligen egenartade förhållandena i målet, ytterligare uppmärksamhet.

1** Riksdagen 1986/87. 8 sami. Nr 11

Å ena sidan gör sig sålunda i detta fall det upphovsrättsliga skyddsintres- LU 1986/87
set inte starkt gällande. Bl. a. har manifestutkastet av allt att döma inte varit
avsett att tillgodose upphovsmannens ekonomiska intressen. Dess innehåll
har, fastän inte offentliggjort, varit känt i en ganska stor krets. Å andra
sidan har det funnits ett betydande allmänintresse av att manifestet publicerades
som led i nyhetsförmedlingen och som underlag för den pågående
kulturpolitiska debatten angående stadsteaterverksamhetens mål och uppläggning.
Informationsbehovet har accentuerats av att diskussionen rörde
en verksamhet, som — låt vara i privaträttsliga former — drevs av det
allmänna.

Yttrandefriheten och dess spegelbild, informationsfriheten, har i den
svenska rättsordningen en hög dignitet, något som främst har kommit till
uttryck i regeringsformen och tryckfrihetsförordningen. Här förtjänar
framhållas att grundlagstiftaren i 2 kap 13 § regeringsformen betonar vikten
av vidaste möjliga yttrandefrihet och informationsfrihet i bl. a. politiska
och kulturella angelägenheter. Bestämmelsen riktar sig visserligen endast
till normgivaren men är ändå belysande i detta sammanhang. Skäl kan
följaktligen anföras för att upphovsrätten i ett fall som det aktuella får vika
till förmån för yttrandefrihetens intresse. Frågan blir då om och i vad mån
undantag från de formellt tillämpliga reglerna i upphovsrättslagen kan
göras i domstolspraxis. Den lösning som i förstone anmäler sig är att publiceringen
av det upphovsrättsligt skyddade verket anses straffritt men att
upphovsmannen likväl får rätt till ersättning för återgivandet (jfr 9 § 2 st
upphovsrättslagen).

Vad saken gäller är alltså inte att ifrågasätta grundlagsenligheten i de
föreskrifter i upphovsrättslagen som kan sägas medföra inskränkning i yttrandefriheten
; att dessa i och för sig är förenliga med berörda bestämmelser
i 2 kap regeringsformen kan knappast betvivlas. Det torde emellertid förhålla
sig så att domstolarna har befogenhet att även utan uttryckligen angivet
stöd i lag förklara ett annars straffbart handlande straffritt, när den
uppkomna situationen är atypisk och knappast förutsedd av lagstiftaren
samt starka motskäl kan åberopas mot en kriminalisering.

Det står samtidigt klart att en befogenhet för domstolarna att godta undantagssituationer
— vid sidan av de sedan länge vedertagna straffrihetsgrunderna
— måste utnyttjas med största försiktighet. För detta talar självfallet
i första hand nödvändigheten av att visa respekt för lagstiftarens bestämmanderätt.
Men också hänsyn till legalitetsprincipen inom straffrätten
ger ett klart företräde åt lagreglering av undantagssituationerna framför en
fri rättsbildning inom domstolarna. Det ter sig visserligen mindre betänkligt
att i friande riktning avvika från lagtexten i ett straffbud. Ser man saken
i ett framtida perspektiv, innebär emellertid en vidareutveckling genom
praxis att medborgarna kommer att sväva i större ovisshet om avgränsningen
av det straffbara området än annars, eftersom domstolspraxis, allmänt
sett, är mera svårtillgänglig och svårgripbar än en författningsreglering.

1 fråga om straffbestämmelser med ett mera allmänt, koncentrerat och
abstrakt innehåll, av den typ som förekommer i BrB, måste man inte så
sällan räkna med ej direkt utsagda undantag från det straffbara området.

Här har ofta lagstiftaren själv genom att sätta in uttryck som olovligen eller
obehörigen gett klartecken till att hänsyn tas till ej på förhand definierade
grunder för att utesluta straffbarhet. I målet gäller det emellertid att tillämpa
en straffregel, 53 § 1 st upphovsrättslagen, som får sitt innehåll genom en
lång rad andra, delvis detaljerade regler, nämligen dem som upptas i 1 och 2
kap upphovsrättslagen. Dessa innefattar åtskilliga inskränkningar i den
primärt gällande upphovsrätten. Vad det i realiteten skulle handla om är
alltså att komplettera och utvidga dessa undantagsregler.

Den speciella typ av intressekollision som föreligger i målet har, såvitt
framgår, inte direkt uppmärksammats vid tillkomsten av upphovsrättslagen.
Närliggande avvägningsfrågor har emellertid prövats av lagstiftaren.
Flera av de uppställda undantagsreglerna har sålunda sin grund i det samhälleliga
intresset av information till medborgarna i angelägenheter av allmän
vikt. Särskilt framträder detta i de föreskrifter (9 och 24 §§) som upphäver
eller inskränker upphovsrätten i fråga om allmänna handlingar hos
myndighet. Här bör också nämnas bestämmelserna i 15 § upphovsrättslagen
om pressens lånerätt, vilka avser artiklar från andra tidningar och tidskrifter
i religiös, politisk eller ekonomisk dagsfråga.

Konfliktsituationen i målet måste givetvis sättas in i ett större sammanhang
och jämföras med andra, besläktade fall. Det förefaller vanskligt att
säga hur långt ett av yttrandefrihetshänsyn betingat undantag från upphovsrätten
i dessa fall skall sträcka sig och hur kriterierna för den icke
straffbara publicitetsrätten skall utformas. Det kan också på goda grunder
antas att dessa frågor inte är okontroversiella. Man bör här hålla i minnet
att även författares rätt till sina verk har rang av grundlagsskyddad rättighet
(2 kap 19 § regeringsformen).

Vad sålunda har anförts leder till slutsatsen att uppgiften att i sådana
typfall som nu åsyftas begränsa straffansvaret för upphovsrättsintrång till
förmån för ett motstående yttrandefrihetsintresse bör förbehållas lagstiftaren.

Det torde trots det sagda kunna uppstå situationer där yttrandefrihetsintresset
gör sig gällande med sådan styrka att domstolarna rimligen måste ta
ansvar för en friande dom vid åtal för intrång i upphovsrätten. Här avses
fall som skulle kunna sägas ha beröringspunkter med de nödsituationer
som enligt 24 kap 4 § BrB leder till straffrihet.

Skäl saknas att här närmare gå in på de förutsättningar under vilka straffrihet
i de nyss berörda, mycket speciella situationerna skall inträda. Det
kan nämligen konstateras att det i målet inte rör sig om ett fall där intresset
av yttrandefrihet står i sådan bjärt motsättning till skyddet för upphovsrätten
som det då måste vara fråga om. Härvidlag räcker det att påpeka att
intresset av att ge allmänheten en korrekt information och att bidra till att
föra teaterdebatten vidare till största delen — om än inte på alldeles idealiskt
sätt — hade kunnat fyllas genom ett referat av idéer och faktauppgifter
i manifestet som inte inkräktade på Peter 0:s ensamrätt till verket. Det kan
inte heller bortses från Peter 0:s legitima önskan att offentlig spridning ej
gavs åt en framställning som befann sig på utkaststadiet och som kanske
inte gjorde full rättvisa åt hans idéer och tankar i ämnet.

Straffrättsligt ansvar kan alltså utkrävas för intrång i Peter 0:s upphovsrätt
genom återgivande av manifestet i Göteborgs-Posten. Av utredningen
framgår att det var Karl B som i egenskap av kulturredaktör tog initiativet
till att manifestet fördes in på tidningens kultursida, att han därvid samrådde
med Lars H såsom chefredaktör och ansvarig utgivare och att denne
godkände publiceringen. Under dessa förhållanden är både Karl B och
Lars H ansvariga för intrånget i upphovsrätten. Kränkningen måste, som
HovR:n har funnit, anses ha skett i vart fall av grov oaktsamhet.

Yttrandefrihetsutredningen

Yttrandefrihetsutredningen tillkallades år 1977 för att utreda frågan om en
ny yttrandefrihetsgrundlag. Utredningen avlämnade år 1979 ett debattbetänkande
(SOU 1979:49) Grundlagsskyddad yttrandefrihet. I betänkandet
lades fram en skiss till yttrandefrihetsgrundlag som skulle vara gemensam

LU 1986/87:11

för tryckta skrifter och andra uttrycksformer. I förslaget fanns en särskild LU 1986/87:11

regel om att bestämmelserna i lagen inte hindrade att det i vanlig lag meddelas
föreskrifter om skydd mot kränkningar av författare, konstnärer och
fotografer i samband med offentligt återgivande av deras verk. Utredningen
framhöll (s. 122) att förbehållet avfattats så att endast den ideella sidan av
upphovsrätten togs undan från grundlagens tillämpningsområde. Den privaträttsliga
sidan av upphovsrätten, förfoganderätten, betraktade utredningen
inte som en begränsning av yttrandefriheten. Utredningen påpekade
att den nuvarande bestämmelsen i 1 kap. 8 § TF som tillkom år 1960 har
ansetts få den konsekvensen att rätten att få tillgång till allmänna handlingar
har förlorat sitt grundlagsskydd beträffande alla handlingar som är föremål
för upphovsrätt. I stället har man genom en föreskrift i 24 a § upphovsrättslagen
(1960:729) förklarat att ”allmän handling skall utan hinder av
upphovsrätt tillhandahållas i den ordning 2 kap. tryckfrihetsförordningen
stadgar” (se också 12 § andra stycket lagen 1960:730 om rätt till fotografisk
bild). Rätten att få tillgång till allmänna handlingar skulle sålunda enligt
utredningen med detta synsätt kunna elimineras i fråga om alla allmänna
handlingar som är föremål för upphovsrätt genom ändring av vanlig lag.

Häri ligger ett motiv att ge förbehållet en mera begränsad räckvidd. Man
skulle härigenom ansluta sig närmare till TF:s ursprungliga lydelse.

Yttrandefrihetsutredningen avlämnade år 1983 betänkandet (SOU
1983:70) Värna yttrandefriheten, vari framläggs förslag till en yttrandefrihetsgrundlag.
Liksom i debattbetänkandet har i lagstiftningsförslaget intagits
ett förbehåll för upphovsmännens ideella rättigheter. Utredningen hänvisar
i betänkandet till sina uttalanden år 1973. Vidare framhålls att det har
visat sig att frågan om förfoganderätten kan vålla komplikationer, främst
från informationssynpunkt. Den frågan har aktualiserats i en pågående
rättegång. Så länge denna inte är slutförd anser sig utredningen inte böra
föreslå någon ändring av bestämmelsen.

Om förbehållet för upphovsrätten görs till föremål för en översyn bör
man enligt utredningen vidare uppmärksamma den egendomlighet i fråga
om förhållandet mellan rätten att få tillgång till allmänna handlingar och
upphovsrätten som påpekades i debattbetänkandet. Som det nu är saknar
rätten att få tillgång till allmänna handlingar grundlagsskydd beträffande
handlingar som är föremål för upphovsrätt.

På grundval av yttrandefrihetsutredningens betänkande har regeringen i
november 1986 beslutat en lagrådsremiss om förstärkt grundlagsskydd för
yttrandefriheten. Förslagen i lagrådsremissen innebär bl. a. att det grundlagsskydd
som TF ger tryckta skrifter skall införas också för yttranden som
framförs offentligt med hjälp av vissa andra medier, t. ex. radio- och TVsändningar.
När det gäller förhållandet mellan yttrandefriheten och upphovsrätten
föreslås att undantaget från TF:s tillämpningsområde för upphovsrätten
utvidgas till att omfatta också de medier som skall skyddas av de
nya reglerna. I anslutning härtill framhåller departementschefen att den
fråga som yttrandefrihetsutredningen har berört gäller upphovsrätten snarare
än tryckfriheten och att den därför får övervägas i annat lämpligt sammanhang.
Departementschefen hänvisar till att den är föremål för behandling
i riksdagen med anledning av motionerna L245 och L254. 10

Upphovsrättsutredningen (Ju 1976:02)

LU 1986/87:11

År 1970 tillsattes en samnordisk utredning med sakkunniga från Danmark,
Finland, Norge och Sverige för att göra en allmän översyn av den upphovsrättsliga
lagstiftningen, den s. k. nordiska upphovsrättskommittén. Kommittén
avgav år 1974 ett delbetänkande med förslag till lagreglering av bl. a.
fotokopiering och bandinspelning inom undervisningsverksamhet. Kommitténs
förslag ledde för svensk del inte till någon lagstiftning. Nordiska
upphovsrättskommittén upplöstes år 1976. 1 stället tillsattes åren 1976 och
1977 i samtliga nordiska länder, utom Island, nationella utredningar för
översyn av den upphovsrättsliga lagstiftningen.

Med stöd av regeringens bemyndigande den 4 mars 1976 tillkallades för
svenskt vidkommande tre sakkunniga med uppdrag att se över upphovsrättslagstiftningen
m. m. Genom beslut vid regeringssammanträde den 24
februari 1977 erhöll utredningen tilläggsdirektiv. Samtidigt utökades antalet
sakkunniga till fem.

De direktiv upphovsrättsutredningen fick år 1976 byggde i huvudsak på
riktlinjer som Nordiska ministerrådet antagit år 1975 för en översyn av den
nordiska upphovsrättslagstiftningen. I riktlinjerna pekades på att den tekniska
utvecklingen ständigt frambringar nya former för utnyttjande av upphovsrättsligt
skyddade verk och att det var angeläget att de nya möjligheterna
härvidlag togs till vara. Samtidigt framhölls att utvecklingen medfört att
det blivit svårare för upphovsmännen att hävda sina rättigheter. Det uttalades
att en allmän översyn av upphovsrätten borde göras. Vidare framhölls
att det var rimligt att regelsystemet utformades på ett sätt som beaktade
samhällets intressen av att upphovsrätten inte lade hinder i vägen för en
önskvärd tillgång till upphovsrättsligt skyddade verk. Översynen borde
avse inte bara upphovsmännens rättigheter utan också de s. k. närstående
rättigheterna.

I direktiven till den svenska utredningen återgavs ministerrådets riktlinjer.
Vidare framhölls bl. a. att riktlinjerna inte innebär några begränsningar
såvitt avser de frågor som kan tas upp under utredningsarbetet samt att
riktlinjerna är öppna och inte innebär att några vägar avvisas för att nå de
syften som avses.

I tilläggsdirektiven år 1977 görs vissa förtydligande uttalanden till ledning
för det fortsatta utredningsarbetet. Uttalandena hänför sig i huvudsak
till vad som anförts i riktlinjerna om vilka lösningar som bör sökas för att
man skall komma till rätta med de svårigheter och nackdelar som nuvarande
regler skapar. Vidare understryks betydelsen av en fortsatt nordisk rättslikhet
på området.

Upphovsrättsutredningen bedriver sitt arbete i etapper och har hittills
avlämnat flera betänkanden och en promemoria, senast betänkandet (SOU
1985:51) Upphovsrätt och datorteknik. De tidigare förslagen har lett till
lagstiftning.

Motionsmotiveringar

I motion L245 hänvisas till det av yttrandefrihetsutredningen gjorda uttalandet
i betänkandet (SOU 1983:79) Värna yttrandefriheten (se ovan s. 10)

samt högsta domstolens dom i manifestmålet. Motionärerna anser att det
finns starka skäl att på nytt se över bestämmelserna om förhållandet mellan
tryckfriheten och upphovsrätten. Det måste klargöras att tryckfriheten under
vissa betingelser skall kunna få företräde framför upphovsrätten. Även
högsta domstolen synes ha ansett en sådan översyn naturlig.

Det problem som har aktualiserats avser enligt motionärerna inte främst i
vedertagen mening litterära, vetenskapliga eller konstnärliga verk; att olovligen
publicera ett skönlitterärt verk kan normalt inte försvaras med hänvisning
till informationsintresset. I upphovsrättslagen har emellertid begreppet
verk fått en synnerligen vidsträckt innebörd. Manifestet i det nyss
nämnda avgörandet av högsta domstolen var sålunda ett utkast till ett arbetsprogram
för teaterverksamheten. Det är inte tillfredsställande att upphovsrätten
till en sådan handling skall hindra publicering, om det, som i
detta fall, finns ett påtagligt intresse av information och offentlig debatt.

Ännu tydligare exempel kan tänkas fortsätter motionärerna och anför att
ett politiskt parti, kanske ett parti med omstörtande verksamhet på sitt
program, är i färd med att utarbeta ett mera preciserat handlingsprogram
för en bestämd tid. Om en tidning påträffar ett skriftligt utkast till programmet
kan det finnas ett stort samhällsintresse av en publicering och en debatt.
Rättsläget sådant det gestaltar sig efter högsta domstolens avgörande låter
anta att tidningen även i det fallet skulle begå ett brott genom att publicera
utkastet.

Motionärerna kan också tänka sig undantagssituationer där det även i
fråga om ett skönlitterärt verk skulle te sig ytterst otillfredsställande att ge
företräde åt upphovsrätten. Antag att en tidning lyckas spåra en hyllningsdikt
som en svensk diplomat har författat och tillägnat diktatorn i det land
där diplomaten tjänstgör. Även om denna dikt inte har offentliggjorts utan
endast exempelvis föredragits vid en mottagning finns tydligen ett starkt
publicitetsintresse. Att här ge diplomatens upphovsrätt ett generellt företräde
med den konsekvensen att den tidningsman som publicerar dikten skall
dömas till både straff och skadestånd ter sig enligt motionärerna minst sagt
diskutabelt.

Motionärerna anser att olika vägar kan tänkas för lösningen av konflikten
mellan tryckfriheten och upphovsrätt. En metod är att, i anslutning
till yttrandefrihetsutredningens förslag (SOU 1983:70) ge en vidare tillämpning
åt den s. k. instruktionen i 1 kap. 4 § TF och då klart ange att domstolen
i fall av kollision mellan upphovsrätten och yttrandefriheten också skall
kunna betrakta ”kränkningen” av upphovsrätten som straffri. I processuellt
hänseende bör en i den juridiska doktrinen antydd möjlighet prövas, nämligen
att ge den tilltalade en rätt att få frågan om intressekollision prövad av
jury.

Det är i sammanhanget enligt motionärerna också nödvändigt att reglera
frågan om allmänna handlingar. Som yttrandefrihetsutredningen konstaterade
finns inget grundlagsskydd för rätten att få tillgång till allmänna handlingar
om handlingarna är föremål för upphovsrätt. I stället medges i vanlig
lag, dvs. upphovsrättslagen, att reglerna om allmänna handlingar i grundlag
— tryckfrihetsförordningen — skall tillämpas. Det är en principvidrig
konstruktion menar motionärerna.

Även motionären i motion L254 hänvisar till högsta domstolens dom i

LU 1986/87:11

manifestmålet. Utgången av målet innebär enligt motionären ett långtgående
och farligt ingrepp i tryckfriheten. Genom den utvidgning av den litterära
upphovsrätten som uppkommit i praxis under senare år skulle omfattande
och informativa texter kunna komma att undandras från offentlig publicering.
Motionären anser att den genom domstolens avgörande avslöjade
lagkonflikten måste lösas genom ändring i lagstiftningen och måste lösas på
sådant sätt att tryckfriheten garanteras på bekostnad av upphovsrätten till
litterärt verk i vissa fall.

Motionären påpekar att de fall då konflikter mellan upphovsrätt och
tryckfrihetsrätt måste lösas till förmån för tryckfrihetsrätten med all säkerhet
är mycket svåra att beskriva. Det bör ankomma på regeringen att framlägga
förslag om preciseringar i konfliktlösningen. Klart är emellertid att
texter av stort allmänt intresse och avseende frågor, i vilka allmän samhällsdebatt
förekommer, måste få publiceras även om litterär upphovsmannarätt
föreligger eller kan föreligga.

Utskottet

I betänkandet behandlas två motioner vari framförs önskemål om en begränsning
av det upphovsrättsliga skyddet till förmån för yttrande- och
informationsfriheten.

Den egentliga upphovsrätten omfattar enligt 1 § upphovsrättslagen ”litterärt
eller konstnärligt verk” (auktorverk). Utöver att vara av litterär eller
konstnärlig art måste ett auktorverk ha uppnått ett visst mått av självständighet
och originalitet eller vad man ibland brukar kalla verkshöjd. Utanför
skyddet faller därför t. ex. idéer och uppslag, som flera kan tänkas komma
på, vanliga nyhetsmeddelanden och vardagliga samtal. Däremot krävs det
inte att verket har något konstnärligt eller litterärt värde. Också litterärt
eller konstnärligt undermåliga alster skyddas som verk. Det är inte heller
något krav att ett verk skall vara skönlitterärt. Även t. ex. framställningar av
beskrivande natur skyddas.

Det upphovsrättsliga skyddet avser inte — till skillnad från exempelvis
patentet — själva idén eller tanken bakom verket utan det sätt på vilket idén
eller tanken omsatts i praktiken, dvs. den litterära eller konstnärliga utformningen
av den. 1 princip hindrar alltså upphovsrättslagen inte att någon
annan än upphovsmannen utnyttjar idén eller tanken bakom en produkt
för att skapa ett eget verk.

Vissa auktorverk undantas helt från upphovsrätt. Enligt 9 § undantas
bl. a. i princip sådana allmänna handlingar som utgörs av författningar,
beslut av myndighet, av svensk myndighet avgivna yttranden samt officiella
översättningar av sådana texter.

LU 1986/87:11

De rättigheter som upphovsrättslagen ger är dels en rätt att förfoga över LU 1986/87:11
verket, dels vissa ideella rättigheter. Förfoganderätten som i huvudsak
skyddar det ekonomiska värdet av verket innebär att upphovsmannen ensam
har rätt att utnyttja verket genom att framställa exemplar av verket
(mångfaldiganderätt) och att göra verket tillgängligt för allmänheten i
ursprungligt eller ändrat skick, bearbetning eller översättning, i annan
konstart eller i annan teknik. Varje form som verket framträder i är ett
exemplar, t. ex. en bok eller en tidningsartikel.

Rätten att göra verket tillgängligt för allmänheten innefattar dels en rätt
att framföra verket offentligt (framföranderätten), dels en s. k. exemplarrätt.

Ett verk framförs offentligt när det presenteras för allmänheten i obeständig
form, t. ex. när en dikt läses upp eller ett musikstycke spelas offentligt.

Sedan ett litterärt eller musikaliskt verk givits ut får exemplar som omfattas
av utgivningen spridas vidare och visas offentligt.

Upphovsmännens ensamrätt är blott en huvudregel som är inskränkt
genom ett antal stadganden i 2 kap. Utformningen av dessa stadganden
grundar sig på en avvägning mellan upphovsmännens och samhällets intressen.
Undantagen i 2 kap. är vanligen utformade som ”fria förfoganden”,
dvs. verket får utnyttjas utan tillstånd av upphovsmannen och utan
ersättning.

I upphovsrättslagen finns också bestämmelser om straff och skadeståndsskyldighet
för den som i olika avseenden åsidosätter upphovsmannens
rättigheter eller de närstående rättigheterna.

en konventionsstat är skyldig att ge de övriga staternas upphovsmän ett 14

visst minimiskydd. Av intresse i förevarande sammanhang är artikel 10 i

Bernkonventionen, vari föreskrivs att upphovsman till litterära och konst- LU 1986/87:11

närliga verk har uteslutande rätt att mångfaldiga verken på vad sätt och i

vilken form det vara må. Konventionsstaterna kan dock i sin lagstiftning

tillåta mångfaldigande i vissa särskilda fall förutsatt att mångfaldigandet

inte gör intrång i det normala utnyttjandet av verket och inte heller oskäligt

inkräktar på upphovsmannens legitima intressen.

Sverige är liksom ett mycket stort antal länder, däribland i stort sett samtliga
europeiska stater, anslutet till Bernkonventionen. Sverige har också
tillträtt Världskonventionen. Svenska verk får härigenom skydd i de flesta
länderna i världen och verk från andra konventionsstater skyddas i Sverige
på samma sätt som svenska.

Yttrande- och informationsfriheten regleras i regeringsformen (RF) och
tryckfrihetsförordningen (TF). Enligt 2 kap. 1 § RF är varje medborgare
gentemot det allmänna tillförsäkrad yttrandefrihet, dvs. frihet att i tal, skrift
eller bild eller på annat sätt meddela upplysningar, uttrycka tankar, åsikter
och känslor. Yttrandefriheten liksom andra grundläggande fri- och rättigheter
får i viss utsträckning begränsas genom lag. I 1 kap. 13 § finns föreskrifter
om när yttrandefriheten får begränsas. Genom TF garanteras svenska
medborgare en rätt att med iakttagande av tryckfrihetsförordningens
bestämmelser fritt i tryckt skrift yttra sina tankar och åsikter, offentliggöra
allmänna handlingar samt meddela uppgifter och underrättelser i vilket
ämne som helst. Inskränkningar i tryckfriheten får ske genom bestämmelser
i TF. I TF har i enlighet härmed särskilt angivits i vilka fall ett yttrande
eller offentliggörande i tryckt skrift är förbjudet och kan beivras som tryckfrihetsbrott.
Vidare finns i TF (1 kap. 8 § andra stycket) en särskild bestämmelse
vari hänvisas till de rättigheter som enligt lag tillkommer upphovsmän
till litterära eller konstnärliga verk eller framställare av fotografisk
bild och till det lagstadgade förbudet mot att återge litterära eller konstnärliga
verk på ett sätt som kränker den andliga odlingens intressen.

Båda de nu aktuella motionerna har föranletts av en av högsta domstolen
år 1985 meddelad dom i ett mål om upphovsrättsintrång, det s. k. manifestmålet.
Bakgrunden till målet var följande. En teaterregissör upprättade ett
förslag till en överenskommelse, benämnd manifest, om den konstnärliga
målsättningen för Göteborgs stadsteater. Avsikten var att manifestet skulle
antas av de anställda vid stadsteatern. Teatern drivs i bolagsform. Manifestet
lästes vid olika tillfällen upp för anställda inom teatern men spreds inte
utanför företaget. Utan upphovsmannens tillstånd infördes manifestet sedermera
i en dagstidning. Åtal väcktes mot tidningens chefredaktör och den 15

närmast ansvarige tidningsmedarbetaren för upphovsrättsintrång varjämte
upphovsmannen yrkade skadestånd.

Tingsrätten ogillade åtalet på grund av att de tilltalade inte vare sig uppsåtligen
eller av grov oaktsamhet gjort sig skyldiga till intrång i upphovsrätten.
Hovrätten dit målet fullföljdes fann däremot att publiceringen innebar
ett upphovsrättsintrång som i vart fall skett av grov oaktsamhet och dömde
de tilltalade till ett bötesstraff samt förpliktade dem att utge skadestånd.
Sedan talan fullföljts till högsta domstolen fastställde högsta domstolen
genom dom den 23 december 1985 (NJA 1985 s. 893) hovrättens domslut. I
domen övervägde högsta domstolen ingående huruvida straffrihet kunde
ifrågakomma med hänsyn till intresset av informationsfrihet.

I motion 1985/86:L245 (fp) framhålls att det finns starka skäl för en
översyn av bestämmelserna om förhållandet mellan tryckfriheten och upphovsrätten.
Det måste klargöras att tryckfriheten under vissa betingelser
skall kunna få företräde framför upphovsrätten. Även högsta domstolen
synes enligt motionärerna ha ansett en sådan översyn naturlig. Det problem
som har aktualiserats avser enligt motionärerna inte främst i vedertagen
mening litterära, vetenskapliga eller konstnärliga verk; att olovligen publicera
ett skönlitterärt verk kan normalt inte försvaras med hänvisning till
informationsintresset. I upphovsrättslagen har emellertid begreppet verk
fått en synnerligen vidsträckt innebörd. Manifestet i det nyss nämnda avgörandet
av högsta domstolen var sålunda ett utkast till ett arbetsprogram för
teaterverksamheten. Det är inte tillfredsställande att upphovsrätten till en
sådan handling skall hindra publicering, om det, som i detta fall, finns ett
påtagligt intresse av information och offentlig debatt. Motionärerna anför
flera exempel på fall där upphovsrätten enligt deras mening bör vika för
informationsfriheten.

Motionärerna anser att olika vägar kan tänkas för lösningen av konflikten
mellan tryckfriheten och upphovsrätten. En metod är att ge ett vidare
tillämpningsområde åt den s. k. instruktionen i 1 kap. 4 § TF (se ovan s. 6)
och klart ange att domstolen i fall av kollision mellan upphovsrätten och
yttrandefriheten också skall kunna betrakta ”kränkningen” av upphovsrätten
som straffri. I processuellt hänseende bör en i den juridiska doktrinen
antydd möjlighet prövas, nämligen att ge den tilltalade en rätt att få frågan
om intressekollision prövad av jury.

Det är i sammanhanget enligt motionärerna också nödvändigt att ta upp
en fråga om allmänna handlingars offentlighet. Något grundlagsskydd för
rätten att få tillgång till allmänna handlingar finns inte för närvarande om
handlingarna är föremål för upphovsrätt. 1 stället föreskrivs i vanlig lag,
dvs. upphovsrättslagen, att reglerna om allmänna handlingar i grundlag —
tryckfrihetsförordningen — skall tillämpas.

Motionärerna yrkar att en utredning om förhållandet mellan de tryckfrihetsrättsliga
och upphovsrättsliga reglerna skall komma till stånd.

Även motionären i motion 1985/86 :L254 hänvisar till högsta domstolens
dom i manifestmålet. Utgången av målet innebär enligt motionären ett
långtgående och farligt ingrepp i tryckfriheten. Genom den utvidgning av
den litterära upphovsrätten som uppkommit i praxis under senare år skulle
omfattande och informativa texter kunna komma att undandras från of -

LU 1986/87:11

fentlig publicering. Motionären anser att den lagkonflikt som avslöjats ge- LU 1986/87:11
nom högsta domstolens avgörande måste lösas genom ändring i lagstiftningen
på sådant sätt att tryckfriheten garanteras på bekostnad av upphovsrätten
till litterärt verk i vissa fall. Utgångspunkten bör vara att texter av
stort allmänt intresse och avseende frågor, i vilka allmän samhällsdebatt
förekommer, måste få publiceras även om upphovsrätt föreligger eller kan
föreligga. Motionären yrkar att förslag till lagstiftning med angivet syfte
bör föreläggas riksdagen.

På lagutskottets begäran har konstitutionsutskottet yttrat sig över motionerna.
I yttrandet framhåller konstitutionsutskottet det stora värde som vår
rättsordning tillmäter yttrande- och informationsfriheten. Utskottets
grundinställning är att dessa rättigheter alltid bör tillgodoses i vidast möjliga
omfattning.

Konstitutionsutskottet konstaterar att en begränsning i förhållande till
upphovsrätten är förutsedd såväl i tryckfrihetsförordningen som i regeringsformens
kapitel om medborgerliga fri- och rättigheter.

Konstitutionsutskottet påpekar emellertid att de i motionerna aktualiserade
problemen inte kan anses vara av renodlat upphovsrättslig natur. Om
en handling som enligt huvudregeln är upphovsrättsligt skyddad förvaras
hos ett offentligrättsligt organ, kan under de förutsättningar som anges i 2
kap. TF handlingen bli allmän och offentlig. I så fall saknas i stor utsträckning
upphovsrätt till handlingen. Inom den offentliga sektorn har bolagsformen
blivit allt vanligare. En verksamhet som t. ex. i en kommun bedrivs
direkt av kommunen kan i en annan drivas av ett kommunalt bolag. Offentlighetsprincipen
gäller i det första fallet men inte i det andra.

Konstitutionsutskottet erinrar om att frågan om handlingsoffentlighet
utanför myndighetsområdet har varit föremål för utredning och att vissa
förslag till ändringar i det nuvarande regelsystemet föreslogs i betänkandet
(SOU 1983:61) Handlingsoffentlighet utanför myndighets områden. Även
yttrandefrihetsutredningen har i sitt betänkande (SOU 1983:70) Värna yttrandefriheten
föreslagit en viss utvidgning av offentlighetsprincipen vad
gäller meddelarfriheten. För närvarande är yttrandefrihetsfrågorna under
beredning i justitiedepartementet och en proposition i ämnet kan, framhåller
konstitutionsutskottet, väntas i början av år 1987. Det kan enligt konstitutionsutskottet
förutsättas att även frågan om offentlighetsprincipens tilllämpning
utanför myndighetssektorn kommer att tas upp i detta sammanhang.

Ytterligare en fråga som har anknytning till de problem som behandlas i
motionerna berörs enligt konstitutionsutskottet i yttrandefrihetsutredningens
betänkande. Det gäller den s. k. instruktionen i 1 kap. 4 § TF. Bestämmelsen
föreskriver att alla som har att vaka över TF:s efterlevnad skall ha ”i
åtanke att tryckfriheten utgör grundval för ett fritt samhällsskick, alltid
fästa sin uppmärksamhet mera på ämnets och tankens än på uttryckets
lagstridighet, på syftet än på framställningssättet, samt i tvivelsmål hellre
fria än fälla”. Yttrandefrihetsutredningen konstaterade att det utanför TF:s
tillämpningsområde inte finns någon uttrycklig lagregel om rätt och skyldighet
att beakta yttrandefrihets- och informationsfrihetsintressena i fall av
kollision mellan dessa och något annat av rättsordningen skyddat intresse. 17

Som exempel på sådana intressekollisioner pekade utredningen på mål som

rör intrång i upphovsrätt och mål som rör sättet för anskaffande av uppgif- LU 1986/87:11
ter för publicering; de målen handläggs som vanliga brottmål och instruktionen
är inte tillämplig där. Enligt utredningen är det en brist i gällande rätt
att något formellt stöd för att beakta yttrande- och informationsfrihetsintressen
i vanliga brottmål saknas. Yttrandefrihetsutredningen föreslog därför
att en bestämmelse motsvarande 1 kap. 4 § TF skulle införas i yttrandefrihetsgrundlagen
och i tryckfrihetsförordningen för att tillgodose detta syfte.
Även denna fråga får utskottet, framhålls det vidare, anledning att återkomma
till i samband med behandlingen av yttrandefrihetspropositionen.

Konstitutionsutskottet erinrar slutligen om att upphovsrättslagen inte
hindrar att innehållet i en upphovsrättsligt skyddad handling refereras i
tryckt skrift. Häri ligger enligt utskottets mening en betydande fördel från
yttrande- och informationssynpunkt.

Sammanfattningsvis anser konstitutionsutskottet mot bakgrund av det
anförda att några åtgärder från riksdagens sida med anledning av motionsyrkandena
inte är påkallade.

Lagutskottet ansluter sig till vad konstitutionsutskottet sålunda anfört
och vill härutöver framhålla att det är en grundläggande förutsättning för
litterär och konstnärlig verksamhet och därmed för kulturlivet i stort att
upphovsmännen tillförsäkras en ensamrätt till sina verk och därigenom
bl. a. en möjlighet till ersättning för sina prestationer. Även utanför kulturområdet
har upphovsmännens rätt att utnyttja sina verk stor betydelse. För
dagspressen exempelvis kan det vara av väsentligt intresse att ensamrätt
kan hävdas till mera kvalificerade tidningsartiklar. Utskottet konstaterar
således att upphovsrätten fyller en viktig funktion i dagens samhälle. I linje
härmed har också utskottet då frågor om det upphovsrättsliga skyddet tidigare
varit aktuella framhållit att det finns anledning att se allvarligt på
förfaranden som innebär intrång i upphovsrätten.

Upphovsmännens förfoganderätt innebär i praktiken en inskränkning av
yttrandefriheten i så måtto att skyddade verk inte utan upphovsmännens
samtycke får återges i tryckta skrifter eller framföras offentligt. Som närmare
framgår av redogörelsen ovan (s. 6, 7, 9 och 10) har förhållandet mellan
yttrandefriheten och upphovsrätten övervägts ingående vid flera tillfällen.

Vad som därvid förekommit ger vid handen att upphovsmännens förfoganderätt
till sina verk inte innefattar någon begränsning av yttrandefriheten i
grundlagens mening. I den lagrådsremiss om förstärkt grundlagsskydd för
yttrandefriheten som nyligen beslutats av regeringen framhåller också departementschefen
att den fråga som aktualiserats genom det s. k. manifestmålet
gäller upphovsrätten snarare än tryckfriheten. Utskottet delar denna
uppfattning.

Vid en bedömning av frågan huruvida det med hänsyn till främst intresset
av en fri informationsgivning är motiverat att en sådan översyn som begärs
av motionärerna kommer till stånd måste beaktas att i upphovsrättslagen
gjorts flera undantag från huvudregeln om upphovsmännens ensamrätt.

Undantagen har bl. a. kommit till för att samhällets intresse av en fri opinionsbildning
skall tillgodoses. Den närmare omfattningen av undantagen
framgår av redogörelsen ovan (s. 4). Av betydelse i sammanhanget är också
som konstitutionsutskottet påpekar att inom ramen för upphovsrättslagens 18

regler innehållet i skyddade verk kan refereras i exempelvis dagstidningar LU 1986/87:11
utan upphovsmannens samtycke. Enligt utskottets mening får upphovsrättslagen
i sin nuvarande utformning anses innefatta en lämplig avvägning
mellan upphovsmännens intressen och intresset av en fri opinionsbildning.

Att som motionärerna närmast synes åsyfta införa en ordning enligt vilken
upphovsrätten får stå tillbaka för informationsfriheten skulle innebära en
kraftig urholkning av upphovsmännens privaträttsliga skydd. Med hänsyn
till den betydelse upphovsrätten har kan utskottet inte ställa sig bakom en
sådan ordning. Utskottet vill också understryka att den inte torde vara
förenlig med de förpliktelser som Sverige enligt Bernkonventionen åtagit
sig gentemot ett mycket stort antal andra länder.

Med hänvisning till det anförda avstyrker utskottet bifall till motionerna.

Utskottet hemställer

att riksdagen avslår motionerna 1985/86:L245 och 1985/86:L254.

Stockholm den 20 januari 1987
På lagutskottets vägnar

Per-Olof Strindberg

Närvarande: Per-Olof Strindberg (m), Lennart Andersson (s), Owe Andréasson
(s), Stig Gustafsson (s), Ulla Orring (fp), Martin Olsson (c), IngaBritt
Johansson (s), Bengt Kronblad (s), Bengt Harding Olson (fp), Gunnar
Thollander (s), Marianne Karlsson (c), Berit Löfstedt (s), Ewa Hedkvist
Petersen (s), Håkan Stjernlöf (m) och Mona Saint Cyr (m).

Reservation

Ulla Orring och Bengt Harding Olson (båda fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som börjar på s. 17 med ”På lagutskottets”
och slutar på s. 19 med ”till motionerna” bort ha följande lydelse:
Utskottet vill framhålla att det upphovsrättsliga regelsystemet fyller en
viktig funktion i dagens samhälle. Att upphovsmännen tillförsäkras en ensamrätt
till sina verk och därigenom bl. a. en möjlighet till ersättning för
sina prestationer är sålunda en förutsättning för ett rikt och mångfasetterat
kulturliv. Som motionärerna framhåller har emellertid upphovsrättslagen
ett mycket vidsträckt tillämpningsområde och skyddar åtskilliga produkter
som i likhet med det s. k. manifestet får anses ha ett förhållandevis ringa
behov av skydd. Samtidigt förhåller det sig så att upphovsmännens förfoganderätt
innebär i praktiken en inskränkning av yttrandefriheten i så måtto
att skyddade verk inte utan upphovsmännens samtycke får återges i
tryckta skrifter eller framföras offentligt oavsett hur stort intresset av verkens
publicering än är.

I likhet med vad som anförs i en avvikande mening till det yttrande som
konstitutionsutskottet avgivit över motionerna anser lagutskottet att det
inte kan förutsättas att de problem som aktualiserats i manifestet kan annat
än marginellt komma att lösas i samband med behandlingen av den blivande
propositionen på grundval av yttrandefrihetsutredningens betänkande
(SOU 1983:61) Värna yttrandefriheten. Utskottet anser det därför motiverat
att förhållandet mellan det upphovsrättsliga och tryckfrihetsrättsliga regelsystemet
utreds särskilt. Det bör ankomma på regeringen att bestämma
formerna för utredningsarbetets bedrivande. Utskottet vill dock understryka
att utredningsarbetet bör ha som inriktning att ett upphovsrättsintrång
bör kunna vara straffritt i sådana fall där det föreligger ett påtagligt intresse
av information och debatt. Vid prövningen av frågan bör Sveriges förpliktelser
enligt Bernkonventionen beaktas. En fråga som vidare bör utredas är
om inte mål vari intressekollision mellan upphovsrätt och yttrandefrihet
aktualiseras bör kunna prövas i tryckfrihetsrättslig ordning av en jury.

Vad utskottet sålunda anfört med anledning av motionerna L245 och
L254 bör ges regeringen till känna.

dets att utskottets hemställan bort ha följande lydelse:

att riksdagen med anledning av motionerna 1985/86 :L245 och
1985/86:L254 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet
anfört.

LU 1986/87:11

Konstitutionsutskottets yttrande
1986/87:1 y

med anledning av motioner om förhållanden mellan
tryckfrihet och upphovsrätt

Till lagutskottet

Lagutskottet har berett konstitutionsutskottet tillfälle att yttra sig över
motionerna 1985/86:L245 av Karin Ahrland och Birgit Friggebo (båda fp)
och 1985/86:L254 av Nic Grönvall (m).

Motionerna

I motion 1985/86:L245 yrkas, att riksdagen beslutar att hos regeringen begära
särskild utredning av förhållandet mellan de upphovsrättsliga och tryckfrihetsrättsliga
reglerna i enlighet med de utgångspunkter som angivits i
motionen.

I motionen påtalas den vidsträckta innebörd som begreppet ”verk" fått i
upphovsrättslagstiftningen. Som utgångspunkt anges ett högsta domstolsavgörande
från 1985, vari ett s. k. manifest, ett utkast till ett arbetsprogram för
verksamheten vid Göteborgs stadsteater, tillerkänts upphovsrättsligt skydd
trots att detta skyddsintresse enligt domstolen inte gjorde sig starkt gällande
medan det förelåg ett betydande allmänintresse av att manifestet publicerades
som ett led i nyhetsförmedlingen och som underlag för den pågående
kulturpolitiska debatten angående stadsteaterverksamhetens mål och uppläggning.
Det är enligt motionen inte tillfredsställande att upphovsrätten till
en sådan handling som manifestet skall hindra publicering när det finns ett
påtagligt intresse av information och offentlig debatt. I motionen ges också
andra exempel på fall där det enligt motionärernas uppfattning skulle vara
olyckligt om upphovsrätten hindrade publicering. För att förbättra förhållandena
föreslås att den upphovsrättsliga kränkningen under vissa förhållanden
skall kunna vara straffri och att den tilltalade ges möjlighet att få frågan om
intressekollision prövad i tryckfrihetsrättslig ordning av en jury. 1 motionen
kritiseras också den nuvarande ordningen att i upphovsrättslagen reglera när
bestämmelserna om allmänna handlingars offentlighet skall ta över upphovsrätten.

I motion 1985/86:L254 av Nic Grönvall (m) hemställs, att riksdagen hos
regeringen begär förslag om garantier för tryckfriheten också i de fall då
litterär upphovsrätt kan hävdas till tryckta alster som innehåller information
av stort allmänt intresse.

Också denna motion tar det i det föregående nämnda avgörandet av högsta
domstolen som utgångspunkt. I motionen påtalas, att genom den utvidgning

1986/87:11

Bilaga

av skyddet för den litterära upphovsrätten som uppkommit i praxis under
senare år kan texter som är av stort allmänt intresse och som är föremål för
samhällsdebatt kunna undandras publicering. Enligt motionen måste den
lagkonflikt som här föreligger lösas på ett sådant sätt att tryckfriheten i vissa
fall prioriteras i förhållande till upphovsrätten.

Gällande rätt rörande upphovsrätt i allmänhet

Tryckfriheten sådan den garanteras i tryckfrihetsförordningen (TF) har till
syfte att säkerställa ett fritt meningsutbyte och en allsidig upplysning (1 kap.
1 §).

Enligt 1 kap. 3 § TF får missbruk av tryckfriheten inte medföra ansvar i
annan ordning eller i annat fall än som stadgas i förordningen. Detta innebär
dock inte att frågan om ansvaret för innehållet i tryckt skrift regleras
uteslutande av TF. Är innehållet brottsligt i annat hänseende än som ett
överskridande av yttrandefrihetens gränser kan ansvar utkrävas enligt
allmän lag (yttrandet kan t. ex. utgöra bedrägeri eller anstiftan till något
förmögenhetsbrott). Beträffande skyddet för upphovsrätten finns en särskild
bestämmelse i 1 kap. 8 § andra stycket TF, vari görs en hänvisning till lagen
(1960:729) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk vad gäller den
rätt som tillkommer upphovsman till sådant verk m. m. Även 2 kap.
regeringsformen innehåller ett förbehåll för upphovsrätten (19 §).

Upphovsrätt föreligger enligt 1 kap. 1 § upphovsrättslagen bl. a. för den
som skapat ett litterärt eller konstnärligt verk, vare sig det utgör skönlitteratur
eller beskrivande framställning i skrift eller tal. Enligt 2 § innefattar
upphovsrätten i princip ensamrätt att förfoga över verket genom att
framställa exemplar av det eller genom att göra det tillgänpliet för allmänheten.

Enligt förarbetena till upphovsrättslagen (prop. 1960:17, LU 1960:41 och
43) ligger i ordet ”verk” ett krav på att den produkt av andligt arbete som det
är fråga om skall ha höjt sig till en viss grad av andlig självständighet och
originalitet, varmed inte åsyftas någon litterär eller konstnärlig värdesättning.
Det är endast verket såsom resultat av en individuell formgivning som
är skyddat inte de uttrycksmedel som använts även om de är högst
karakteristiska för upphovsmannen.

Yttrandefrihetsutredningen

Yttrandefrihetsutredningen tog i sitt betänkande Värna yttrandefriheten
också upp frågan om förfoganderätten enligt upphovsrättslagen. Utredningen
ansåg sig inte böra föreslå någon ändring i gällande regler med hänsyn till
att frågan då var föremål för rättegång. Utredningens förslag blev därför att
förbehållet för upphovsrätten i tryckfrihetsförordningen fick behålla sin
nuvarande innebörd.

LU 1986/87:11

Bilaga

Dets. k. manifestmålet

Målet handlade om ansvar och skadestånd tor ansvarige utgivaren för
Göteborgsposten därför att tidningen utan författarens medgivande publicerat
ett förslag till en för de anställda vid Göteborgs stadsteater, som drivs i
bolagsform, gemensam överenskommelse, kallad manifest, ornen konstnärlig
målsättning för teatern. Samtliga domstolar (tingsrätt, hovrätt och högsta
domstolen) fann att manifestet var att anse som ett litterärt verk i
upphovsrättslagens mening.

Bernkonventionen

Sverige har tillträtt 1886 ärs Bernkonvention för skydd av litterära och
konstnärliga verk. Enligt artikel 1 i konventionen bildar de länder för vilka
konventionen gäller en union för skydd av upphovsmäns rättigheter till deras
litterära och konstnärliga verk. Enligt artikel 2 omfattar uttrycket ”litterära
och konstnärliga verk” alla alster på det litterära, vetenskapliga och
konstnärliga området, oavsett på vilket sätt och i vilken form de kommit till
uttryck.

Unionsländerna har i sin lagstiftning rätt att föreskriva att litterära och
konstnärliga verk inte skall åtnjuta skydd om de inte ”upptagits på ett
materiellt underlag”. (Härmed torde avses t.ex. muntliga spontana framställningar
som inte nedtecknats.)

Upphovsrätt till allmänna handlingar

I princip saknas upphovsrätt till allmänna handlingar hos myndigheter. Vissa
sådana handlingar, t. ex. officiella kartor, bildkonst och musikaliska verk kan
dock åtnjuta skydd. Allmänt gäller dock att en allmän handling skall utan
hinder av upphovsrätt tillhandahållas i den ordning 2 kap. tryckfrihetsförordningen
stadgar. Bestämmelserna om allmänna handlingars förhållande
till upphovsrätten är intagna i upphovsrättslagen (jfr 9, 24 och 24 a §§).

Bernkonventionen medger undantag från det upphovsrättsliga skyddet för
officiella texter.

Enligt vad yttrandefrihetsutredningen uttalade i sitt i det föregående
anmärkta betänkande var det en egendomlighet att rätten att få tillgång till
allmänna handlingar som är föremål för upphovsrätt saknade grundlagsskydd.

Konstitutionsutskottets överväganden

I motionerna påtalas de hinder i tryckfriheten som kan föranledas av det
upphovsrättsliga skyddet.

Allmänt vill utskottet med anledning av motionerna framhålla det stora
värde som vår rättsordning tillmäter yttrande- och informationsfriheten.
Utskottets grundinställning är att dessa rättigheter alltid bör tillgodoses i
vidaste möjliga omfattning.

Det kan konstateras att en begränsning i förhållande till upphovsrätten är

LU 1986/87:11

Bilaga

förutsedd såväl i tryckfrihetsförordningen sorn i regeringsformens kapitel om
medborgerliga fri- och rättigheter. Båda dessa grundlagar beaktar genom
uttryckliga bestämmelser författares m. fl. rätt till sina verk. Upphovsrätten
är lagfäst i upphovsrättslagen (1960:729). Sverige har vidare anslutit sig till
1886 års Bernkonvention för skydd av litterära och konstnärliga verk, vilken i
flera viktiga avseenden innehåller ett skydd som motsvarar upphovsrättslagens.

Utskottet vill emellertid framhålla att de i motionerna aktualiserade
problemen inte kan anses vara av renodlat upphovsrättslig natur. Om en
handling som enligt huvudregeln är upphovsrättsligt skyddad förvaras hos ett
offentligrättsligt organ, kan under de förutsättningar som anges i 2 kap. TF
handlingen bli allmän och offentlig. I så fall saknas i stor utsträckning
upphovsrätt till handlingen. Inom den offentliga sektorn har bolagsformen
blivit allt vanligare. En verksamhet som t. ex. i en kommun bedrivs direkt av
kommunen kan i en annan drivas av ett kommunalt bolag. Offentlighetsprincipen
gäller i det första fallet men inte i det andra.

Frågan om handlingsoffentlighet utanför myndighetsområdet har varit
föremål för utredning, och vissa förslag till ändringar i det nuvarande
regelsystemet föreslogs i betänkandet SOU 1983:61. Även yttrandefrihetsutredningen
har i sitt betänkande (SOU 1983:70) föreslagit en viss utvidgning
av offentlighetsprincipen vad gäller meddelarfriheten. För närvarande är
yttrandefrihetsfrågorna under beredning i justitiedepartementet och en
proposition i ämnet kan väntas i början av nästa år. Det kan förutsättas att
även frågan om offentlighetsprincipens tillämpning utanför myndighetssektorn
kommer att tas upp i detta sammanhang.

Ytterligare en fråga som har anknytning till de problem som behandlas i
motionerna berörs i yttrandefrihetsutredningens betänkande. Det gäller den
s. k. instruktionen i 1 kap. 4 § TF. Bestämmelsen föreskriver att alla som har
att vaka över TF:s efterlevnad skall ha ”i åtanke att tryckfriheten utgör
grundval för ett fritt samhällsskick, alltid fästa sin uppmärksamhet mera på
ämnets och tankens än på uttryckets lagstridighet, på syftet än på framställningssättet,
samt i tvivelsmål hellre fria än fälla”. Yttrandefrihetsutredningen
konstaterade att det utanför TF:s tillämpningsområde inte finns någon
uttrycklig lagregel om rätt och skyldighet att beakta yttrandefrihets- och
informationsfrihetsintressena i fall av kollision mellan dessa och något annat
av rättsordningen skyddat intresse. Som exempel på sådana intressekollisioner
pekade utredningen på mål som rör intrång i upphovsrätt och mål som rör
sättet för anskaffande av uppgifter för publicering; de målen handläggs som
vanliga brottmål och instruktionen är inte tillämplig där. Enligt utredningen
är det en brist i gällande rätt att något formellt stöd för att beakta yttrandeoch
informationsfrihetsintressen i vanliga brottmål saknas. Yttrandefrihetsutredningen
föreslog därför att en bestämmelse motsvarande 1 kap. 4 § TF
skulle införas i yttrandefrihetsgrundlagen och i tryckfrihetsförordningen för
att tillgodose detta syfte. Även denna fråga får utskottet anledning att
återkomma till i samband med behandlingen av yttrandefrihetspropositionen.

Utskottet vill slutligen erinra om att upphovsrättslagen inte hindrar att
innehållet i en upphovsrättsligt skyddad handling refereras i tryckt skrift.

LU 1986/87:11

Bilaga

Häri ligger enligt utskottets mening en betydande fördel från yttrande- och
informationssynpunkt.

Sammanfattningsvis anser utskottet mot bakgrund av det anförda att några
åtgärder från riksdagens sida med anledning av motionsyrkandena inte nu är
påkallade.

Stockholm den 13 november 1986
På konstitutionsutskottets vägnar
Olle Svensson

Närvarande: Olle Svensson (s), Anders Björck (m), Wivi-Anne Cederqvist
(s), Bertil Fiskesjö (c), Sture Thun (s), Hans Nyhage (m), Anita Modin (s),
Sören Lekberg (s), Gunnar Biörck i Värmdö (m), Torgny Larsson (s), Bengt
Kindbom (c), Ingela Mårtensson (fp), Margitta Edgren (fp), Bo Hammar
(vpk) och Ture Angqvist (s).

Avvikande mening

av Ingela Mårtensson och Margitta Edgren (båda fp) som anser att utskottet
fr. o. m. det stycke på s. 24 som börjar ”Utskottet vill” till yttrandets slut bort
anföra följande:

Även om vissa frågor som tagits upp i motionerna kommer att övervägas vid
behandlingen av yttrandefrihetspropositionen kan det inte förutsättas att
man i detta sammanhang annat än marginellt kan lösa de problem från
yttrande- och informationsfrihetssynpunkt som aktualiserats i det s. k.
manifestmålet. Enligt utskottets mening är det därför motiverat att särskilt
utreda förhållandet mellan det upphovsrättsliga och det tryckfrihetsrättsliga
regelsystemet. Utredningen bör ha som inriktning att en upphovsrättslig
kränkning skall kunna vara straffri i sådana fall där det föreligger ett påtagligt
intresse av information och debatt. Utredningen bör också enligt utskottets
mening undersöka förutsättningarna för att ge den tilltalade möjlighet att få
den nämnda intressekollisionen prövad i tryckfrihetsrättslig ordning av en
jury.

Med det anförda förordar utskottet att motionerna tillstyrks.

LU 1986/87:11

Bilaga

Svenskt Tryck Stockholm 1987