om fastighetsrättsliga frågor (Betänkande 1987/88:LU29 Lagutskottet)

Lagutskottets betänkande
1987/88:29

om fastighetsrättsliga frågor

Sammanfattning

I betänkandet behandlar utskottet en motion om rättsförhållandet mellan
grannar, en motion om skydd för säljaren vid fastighetsöverlåtelse samt två
motionsyrkanden om möjligheten att använda bostadsrätt som säkerhet för
lån.

Utskottet föreslår att regeringen med anledning av motionen om rättsförhållandet
mellan grannar ges till känna vad utskottet anfört om behovet av en
närmare analys av det i motionen angivna problemet. Motionen om skydd för
säljaren vid fastighetsöverlåtelse avstyrks med hänvisning till pågående
arbete inom justitiedepartementet.

Utskottet avstyrker bifall till de motionsyrkanden som rör frågan om
användande av bostadsrätt som säkerhet för lån. Mot detta ställningstagande
reserverar sig ledamöterna från moderata samlingspartiet, folkpartiet och
centern.

Motionerna

1987/88:L506 av Oskar Lindkvist och Lars Ulander (båda s) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om
viss översyn av jordabalken m.m.

1987/88:L507 av Ylva Annerstedt (fp) vari yrkas att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om skydd för
säljaren vid fastighetsöverlåtelser.

1987/88:L508 av Rolf Dahlberg m.fl. (m) vari med hänvisning till vad som
anförts i motion 1987/88:Bo431 yrkas att riksdagen hos regeringen begär
förslag till författningsändring så att inteckning i bostadsrätt möjliggörs.

1987/88:L724 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) vari med hänvisning till vad som
anförts i motion 1987/88:Bo424 yrkas (yrkande 2) att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ökade
möjligheter att ställa säkerhet vid lån för köp av bostadsrätt.

1987/88:29

1 Riksdagen 1987/88. 8 sami Nr 29

Rättsförhållandet mellan grannar

Gällande rätt

I 3 kap. jordabalken (JB) finns bestämmelser om rättsförhållanden mellan
grannar. Kapitlet inleds med en paragraf av innehåll att var och en vid
nyttjande av sin eller annans fasta egendom skall taga skälig hänsyn till
omgivningen. I härefter följande 2 § stadgas att om rot edergren tränger in på
en fastighet till olägenhet för fastighetens ägare får denne ta bort roten eller
grenen. 3 och 5 §§ handlar om vad den som utför eller låter utföra grävning
eller liknande arbete på sin mark har att iakttaga för att förebygga skador på
angränsande mark m.m. Bestämmelser om ersättning för skador till följd av
grävning eller liknande arbete finns i miljöskadelagen (1986:225). Enligt 6 §
miljöskadelagen är bl.a. den som bedriver skadegörande verksamhet i
egenskap av fastighetsägare eller tomträttshavare skadeståndsskyldig. Den
avslutande paragrafen (7 §) i 3 kap. JB reglerar det fall att byggnad eller
annan anläggning av ursäktligt misstag kommit att skjuta in på angränsande
mark. Bestämmelsen innebär att byggnadens ägare har rätt att ha byggnaden
kvar, om det skulle medföra betydande kostnad att ta bort eller ändra
byggnaden. Den angränsande markens ägare är dock berättigad till ersättning
för det intrång som anläggningen medför.

Den rätt som ägaren av en anläggning har enligt 3 kap. 7 § JB kan
karaktäriseras som ett legalt tvångsservitut i den fastighet som tagits i
anspråk (prop. 1970:20 s. B 121).

Tomträtt är en nyttjanderätt till fastighet som upplåtits genom avtal. Trots
att tomträtten utgör en särskild rätt i fast egendom kan innehav av tomträtt i
flera hänseenden jämställas med ägande av fast egendom. Sålunda upplåts
tomträtten på obestämd tid och några begränsningar får inte göras i
tomträttshavarens rätt att överlåta tomträtten eller upplåta panträtt eller
nyttjanderätt i denna. Enligt 13 kap. 26 § JB skall bestämmelserna i
utsökningsbalken, lagsökningslagen (1946:808) och konkurslagen
(1987:672) angående fast egendom och rättighet däri tillämpas också i fråga
om tomträtt. Vidare är enligt samma lagrum tomträtten likställd med fast
egendom vid expropriation eller liknande tvångsförvärv som avser tomträtt.

Motionen

Motionärerna i motion L506 anser att det finns anledning överväga om det
inte skulle vara lämpligt att ändra 3 kap. JB så att innehavare av tomträtt i
princip likställs med markägare. I motionen hänvisas till ett av Stockholms
tingsrätt nyligen avgjort mål, i vilket en tomträttshavare med stöd av 3 kap. 3
och 7 §§ JB yrkade ersättning för kostnader som uppkommit till följd av att en
grundmur från en grannfastighet sköt in på den med tomträtt upplåtna
marken. Tingsrätten fann att de ifrågavarande bestämmelserna var tillämpliga
endast på markägaren och således inte på tomträttshavaren och ogillade
käromålet (Stockholms tingsrätts, avd. 10. lagakraftvunna dom DT 62/87).
Enligt motionärerna bör frågan om tomträttshavares likställighet med
markägare i berört hänseende utredas varefter regeringen bör lämna förslag
till erforderliga lagändringar.

Vissa uttalanden i motiv och rättsvetenskaplig litteratur

Då proposition 1970:20 med förslag till ny jordabalk behandlades i riksdagen
hade riksdagen också att ta ställning till en motion vari, i anslutning till 2 § i
det i propositionen föreslagna 3 kap. om rättsförhållanden mellan grannar,
hade anförts bl .a. att en lösning borde ha angivits för det fall att fastigheterna
upplåtits med tomträtt. I sitt av riksdagen godkända utlåtande över
motionsönskemålet konstaterade tredje lagutskottet (3LU 1970:80, s. 193)
inledningsvis att de föreslagna bestämmelserna i 2 § om rot eller gren som
tränger in på fastighet till sin ordalydelse endast hade avseende på ägarna till
fastigheterna. Utskottet ansåg att det hade varit värdefullt om bestämmelserna
i paragrafen hade tagit sikte också på det fallet, då båda de angränsande
fastigheterna eller en av dem upplåtits med tomträtt. Utskottet förklarade sig
emellertid dela en av departementschefen framförd uppfattning, att frågan i
vilken utsträckning ägaren av en fastighet bär ansvaret för den som på en eller
annan rättsgrund förfogar över fastigheten inte lämpar sig för reglering i lag
och att därför frågan i vad mån 2 8 kan tillämpas även i andra fall än som
omedelbart följer av paragrafens lydelse får lösas i praxis.

I Kommentar till jordabalken kap. 1-5 av Peter Westerlind (1971)
framhålls (s. 203) att 3 kap. 2 § JB tar sikte på det fallet att fråga endast är om
förhållandet mellan ägarna till de angränsande fastigheterna. Vidare uttalas
att spörsmålet i vad mån paragrafen kan tillämpas i andra fall har
överlämnats åt rättstillämpningen att bedöma.

Visst hovrättsavgörande

I Svea hovrätts, avd. 11, dom DT 9/83 prövades fråga om en tomträttshavares
rätt till ersättning från ägaren till en grannfastighet sedan det visat sig att en
byggnad på grannfastigheten sköt in på den med tomträtt upplåtna fastigheten.
Tomträttshavaren hade till stöd för sitt ersättningsyrkande åberopat 3
kap. 7 § JB. Efter att närmare ha redogjort för lagmotiven till JB ogillade
hovrätten tomträttshavarens talan, under anförande att annan person än
markens ägare inte kan anses ha rätt till ersättning för sådant intrång som
avses i 3 kap. 7 § JB.

Skydd för säljaren vid fastighetsöverlåtelse
Gällande rätt

Frågan om säljarens ansvar för faktiska fel i försåld fastighet regleras i 4 kap.
19 § JB. Där stadgas att, om fastigheten avviker från vad som kan anses utfäst
eller från vad som köparen eljest med hänsyn till omständigheterna haft
anledning räkna med vid köpet, äger 4 kap. 12 § JB motsvarande tillämpning,
dvs. köparen får göra avdrag på köpeskillingen eller- i vissa fall - häva köpet.
Vidare har köparen rätt till ersättning för skada. Rätt till ersättning för skada
enligt 4 kap. 19 8 JB skall dock utgå endast om avvikelsen avser egenskap som
kan anses utfäst eller säljaren förfarit svikligt.

Av betydelse för köparens möjlighet att få ersättning för en bristfällighet i
fastigheten är frågan huruvida han fullgjort sin undersökningsplikt. Hur långt

LU 1987/88:29

1 * Riksdagen 1987188. 8 sami. Nr 29

denna undersökningsplikt sträcker sig anges inte i lagen. I rättspraxis har
emellertid den uppfattningen utbildats, att köparen inte får rättelse om
bristfälligheten är sådan att den borde ha upptäckts av köparen vid en i
samband med köpet med erforderlig noggrannhet gjord undersökning (se
t.ex. NJA 1981 s. 815).

Om fastigheten är behäftad med ett dolt fel, dvs. ett fel som varken säljaren
eller köparen känt till och som köparen ej bort upptäcka ens vid en noggrann
undersökning, behöver köparen endast tåla avvikelser som ligger inom
ramen för det normala. För avvikelser som går utöver det normala svarar
säljaren (se t.ex. NJA 1980 s. 555). Är fastigheten behäftad med ett dolt fel
kan alltså säljaren drabbas av prisavdrag eller - i vissa fall - av hävning.

I praxis har frågan om säljarens möjligheter att i samband med försäljningen
friskriva sig från ansvar för fel i fastighet varit föremål för bedömning i
flera fall (se t.ex. NJA 1975 s. 545, NJA 1976 s. 217 och NJA 1980 s. 398).
Gällande rätts ståndpunkt såsom den framgår av högsta domstolens avgöranden
torde kunna beskrivas enligt följande. Säljaren häri princip möjlighet till
friskrivning. Som förutsättning för giltighet gäller att friskrivningsklausulen
måste vara klar till sin innebörd. En bestämmelse om försäljning i ”befintligt
skick” godtas inte utan vidare. Ett villkor om friskrivning kan såsom oskäligt
lämnas utan avseende särskilt vid konsumentköp, dvs. när fastigheten sålts
av näringsidkare i hans yrkesmässiga verksamhet till en konsument.

Motionen

Motionären i motion L507 fäster uppmärksamhet på det förhållandet att den
som säljer sitt hus också är ansvarig för dolda fel som kan visa sig långt efter
det att försäljningen avslutats. Kostnaderna härför kan komma helt överraskande
och bli en katastrof för säljaren. Risken för säljaren kan inte heller
försäkras bort fullständigt. Ett sätt att skydda den enskilde säljaren kunde
enligt motionären vara att några promille av köpeskillingen vid varje
fastighetsförsäljning avsattes till en fond, av vilken den som drabbas av stora
kostnader för dolda fel skulle kunna få hjälp. Motionären yrkar att det
anförda ges regeringen till känna.

Pågående arbete

Småhusköpsutredningen lade i juni 1987 fram delbetänkandet Fel i fastighet
(SOU 1987:30). I betänkandet diskuteras frågan om felansvaret vid dolda fel
i försåld fastighet. På närmare angivna skäl kommer utredningen fram till
(s. 64 f.) att ansvaret för dolda fel liksom hittills generellt sett bör läggas på
säljaren. Utredningen menar samtidigt att det framstår som högst rimligt att
en privatperson som säljer en fastighet skall kunna vara fri från ansvar på
grund av försäljningen inom kortare tid än som följer av bestämmelserna om
tioårig preskription. I betänkandet föreslås därför att regler om reklamationsplikt
för köparen införs beträffande köp av fast egendom. Enligt
förslaget skall, om säljaren är en privatperson, köparen senast tre år efter
tillträdesdagen underrätta säljaren att han vill åberopa fel i fastigheten. Gör
köparen inte det skall han ha förlorat sin rätt att tala å felet. Betänkandet har

LU 1987/88:29

nyligen remissbehandlats och är nu föremål för överväganden inom justitiedepartementet.

Bostadsrätt som säkerhet för lån
Gällande ordning

I bostadsrättslagen (1971:479) saknas särskilda bestämmelser om pantsättning
av bostadsrätt. Bestämmelserna i lagen tar nämligen i huvudsak sikte på
att reglera rättsförhållandet mellan bostadsrättsföreningen och bostadsrättshavaren.
Förhållandet mellan bostadsrättshavaren och tredje man får därför
bedömas efter allmänna civilrättsliga bestämmelser.

Trots avsaknaden av bestämmelser om pantsättning av bostadsrätt har
bostadsrätt sedan länge utnyttjats som pantobjekt. Det som då pantsätts kan
sägas vara det ekonomiska värde som bostadsrätten representerar. Pantsättningen
sker genom avtal om pantförskrivning. Några särskilda formföreskrifter
för själva avtalet finns inte, men regelmässigt torde ett sådant avtal
upprättas skriftligen.

Vid bedömandet av hur en pantsättning bör vara beskaffad för att vara
giltig mot bostadsrättshavarens övriga borgenärer har i viss utsträckning
reglerna om enkla skuldebrev i lagen (1936:81) om skuldebrev fått en analog
tillämpning. Det innebär att pantsättningen inte anses giltig förrän bostadsrättsföreningen
underrättats om åtgärden. Underrättelsen skall enligt 49 §
bostadsrättslagen antecknas i lägenhetsförteckningen. Föreningen har skyldighet
att på begäran av bostadsrättshavaren lämna utdrag ur förteckningen
beträffande lägenheten (50 §). Sådant utdrag skall innehålla bl.a. uppgift om
anteckning om pantsättning.

En pantsatt bostadsrätt kan alltid utmätas för panthavarens fordran (5 kap.

1 och 13 §§ utsökningsbalken). Panthavaren har också enligt 4 § första stycket

2. förmånsrättslagen (1970:979) s.k. särskild förmånsrätt för sin fordran vid
utmätning eller konkurs.

I syfte att stärka pantens värde som säkerhet har i 37 § bostadsrättslagen
tagits in bestämmelser om skyldighet för bostadsrättsföreningen att underrätta
panthavare när bostadsrättshavare häftar i skuld till föreningen. I
paragrafen föreskrivs (tredje stycket) att om en bostadsrättsförening har
underrättats om pantsättningen av en bostadsrätt så skall föreningen i sin tur
underrätta panthavaren så snart bostadsrättshavaren har obetalda avgifter
till föreningen som överstiger en månadsavgift och bostadsrättshavaren
dröjer med betalningen mer än två veckor. Försummar föreningen sin
underrättelseskyldighet har föreningen vid en försäljning på offentlig
auktion företräde till betalning före panthavaren endast i fråga om belopp
som skulle ha betalats innan underrättelse skulle ha skett.

Motionerna

Motiveringen till yrkandet i motion L508 finns i motion 1987/88:Bo431.1 den
sistnämnda motionen framhålls att bildandet av bostadsrättsföreningar bör
underlättas och att möjligheter att inteckna bostadsrätt därför bör införas.

LU 1987/88:29

Bostadsrättens värde som kreditsäkerhet skulle därmed öka, vilket skulle
medföra lägre kreditkostnader och ge fler människor möjlighet att bo i
bostadsrätt.

I motiveringen till yrkande 2 i motion L724 konstateras att det blivit lättare
att använda bostadsrätten som säkerhet för lån. Enligt motionärerna är det
dock angeläget att se över möjligheterna att låna pengar genom att ge ökade
möjligheter att ställa säkerhet vid lån för köp av bostadsrättslägenheter.

Tidigare riksdagsbehandling

Frågan om införande av en möjlighet att inteckna bostadsrätt har åtskilliga
gånger prövats av riksdagen, senast våren 1987 (se LU 1986/87:17) med
anledning av motioner. På hemställan av utskottet har motionerna avslagits
av riksdagen. Beträffande de närmare skälen till ställningstagandena i övrigt
hänvisas till LU 1983/84:4, LU 1983/84:16, LU 1985/86:20 och LU 1986/
87:17.

Pågående utredningsarbete

År 1986 tillkallades en utredare med uppgift att se över bostadsrättslagen.
Enligt direktiven (Dir. 1986:5) skall utredaren undersöka hur lagstiftningen
fungerat i praktiken och föreslå de ändringar som kan behövas. Vidare skall
han lägga fram förslag om sådana ändringar i lagstiftningen som kan
underlätta och främja en övergång till bostadsrätt från andra former av
andelsboende. Däremot ingår inte i uppdraget att ta upp sådana frågor om
bostadsrätt i vilka klara ställningstaganden nyligen gjorts i riksdagen. Till
dessa frågor hänförs bl.a. frågan om inteckning i bostadsrätt. Utredaren
beräknas lämna sina förslag vid halvårsskiftet 1988.

Utskottet

Rättsförhållandet mellan grannar

I motion L506 (s) anförs att det finns anledning att överväga en ändring av 3
kap. jordabalken (JB), så att innehavare av tomträtt i princip likställs med
markägare. I motionen hänvisas till ett i underrätt avgjort mål, i vilket en
tomträttshavare yrkade ersättning enligt 3 kap. 3 och 7 §§ JB för visst intrång
från en grannfastighet. Tomträttshavarens talan ogillades med motivering att
ifrågavarande lagrum var tillämpliga endast på fastighetsägare och följaktligen
inte på innehavare av tomträtt. Enligt motionären bör frågan om
tomträttshavares likställdhet med fastighetsägare i berört hänseende utredas
varefter regeringen bör lämna förslag till erforderliga lagändringar.

I 3 kap. JB finns bestämmelser om rättsförhållanden mellan grannar.
Exempelvis anges i 3 kap. 3 § JB vilka försiktighetsåtgärder till förekomman -

LU 1987/88:29

de av skada på angränsande mark den har att iaktta som ämnar utföra
grävning eller liknande arbete på sin mark, och i 3 kap. 7 § JB regleras frågor
om ersättningsskyldighet m.m. i fall då byggnad eller annan anläggning
kommit att skjuta in på angränsande mark. Flertalet bestämmelser i 3 kap.
JB gäller enligt sin ordalydelse inte när den som lider skada till följd av
intrånget är någon annan än fastighetens ägare. Sistnämnda situation
berördes under förarbetena till JB. Av uttalanden som då gjordes framgår
att, för vissa närmare angivna fall, frågan om tillämpligheten av bestämmelserna
i 3 kap. JB på annan än fastighetsägaren avsiktligen överlåtits åt
rättstillämpningen att avgöra. I den domstolspraxis som hittills föreligger har
de ifrågavarande bestämmelserna bedömts inte vara tillämpliga på annan än
fastighetsägare (se ovan s. 2 och 3). Någon prövning av de aktuella frågorna i
högsta rättsinstans har dock såvitt känt inte skett.

Utskottet konstaterar att tomträtt är en form av nyttjanderätt som i
väsentliga avseenden ger tomträttshavaren en liknande rättsställning som en
fastighetsägare. Sålunda upplåts tomträtten på obestämd tid, och några
begränsningar får inte göras i tomträttshavarens rätt att överlåta tomträtten
eller upplåta panträtt eller nyttjanderätt i denna. Trots att innehav av
tomträtt således i många avseenden kan jämställas med ägande av mark har
som nämnts tomträttshavaren i praxis inte ansetts berättigad till ersättning
enligt 3 kap. JB. En sådan ordning framstår inte som tillfredsställande närsom
fallet ofta kan vara - det är tomträttshavaren och inte jordägaren som
lider den omedelbara och huvudsakliga skadan till följd av intrånget från
grannfastigheten. Visserligen torde tomträttshavaren i sådana fall ha vissa
möjligheter att få tomträttsavgälden nedsatt, men en sådan nedsättning torde
dock inte generellt sett kunna ge honom full kompensation för skadan. I vart
fall torde det innebära en onödig omgång att tomträttshavaren skall behöva
begära avgäldsnedsättning och att markägaren för sin skada skall behöva
vända sig mot ägaren av grannfastigheten.

Mot den angivna bakgrunden anser utskottet att det finns anledning att
överväga om inte tomträttshavaren kan ges en starkare ställning när det
gäller rätten till ersättning vid intrång från en grannfastighet. En förstärkning
av tomträttshavarens ställning torde emellertid inte kunna genomföras utan
att det samtidigt undersöks vilken inverkan det skulle få för den som upplåtit
tomträtten. Det bör ankomma på regeringen att i lämpligt sammanhang
närmare analysera problemen och framlägga förslag till de lagstiftningsåtgärder
som kan visa sig erforderliga.

Vad utskottet anfört bör riksdagen med bifall till motion L506 som sin
mening ge regeringen till känna.

Skydd för säljaren vid fastighetsöverlåtelse

I motion L507 (fp) påtalas att den som säljer sitt hus är ansvarig för s.k. dolda
fel som kan visa sig långt efter det att försäljningen avslutats. Motionären
anför att detta förhållande kan drabba säljaren hårt och att inrättandet av en
särskild fond kunde vara ett sätt att skydda säljarna mot oväntade ersättningskrav.
Motionären yrkar att det anförda ges regeringen till känna.

Frågan om säljarens ansvar för faktiska fel i försåld fastighet regleras i 4

LU 1987/88:29

kap. JB. Av lagbestämmelserna i förening med den rättspraxis som utbildats
på området framgår att om en fastighet efter köpet visar sig ha varit behäftad
med ett dolt fel av viss betydenhet, köparen har rätt till i första hand
prisavdrag. Den tid varunder säljaren sålunda riskerar att få vidkännas
avdrag på köpeskillingen begränsas i princip inte på annat sätt än genom
reglerna om tioårig preskription.

Utskottet erinrar om att frågan om ansvaret för dolda fel i försåld fastighet
har behandlats av småhusköpsutredningen i betänkandet Fel i fastighet
(SOU 1987:30). Utredningen anser att ansvaret för dolda fel liksom hittills
generellt sett bör åvila säljaren. Utredningen menar samtidigt att det
framstår som högst rimligt att en privatperson som säljer en fastighet skall
kunna vara fri från ansvar på grund av försäljningen inom kortare tid än som
följer av bestämmelserna om tioårig preskription. I betänkandet föreslås
därför att regler om reklamationsplikt för köparen införs beträffande köp av
fast egendom. Enligt förslaget skall, om säljaren är en privatperson, köparen
senast tre år efter tillträdesdagen underrätta säljaren att han vill åberopa fel i
fastigheten. Gör köparen inte det skall han ha förlorat sin rätt att tala å felet.

Remissbehandlingen av småhusköpsutredningens betänkande har nyligen
avslutats. Utan att vilja föregripa regeringens ställningstagande till förslaget
anser utskottet att ett genomförande av det kommer att i väsentlig
utsträckning lösa det av motionären påtalade problemet. Med hänvisning till
det anförda avstyrker utskottet bifall till motionen.

Bostadsrätt som säkerhet för lån

För närvarande saknas möjlighet för en bostadsrättshavare att få inteckning i
bostadsrätten. Sedan länge har bostadsrätter ändå utnyttjats som pantobjekt.
Pantsättningen sker genom avtal om pantförskrivning av bostadsrätten,
och reglerna om enkla skuldebrev i lagen (1936:81) om skuldebrev tillämpas i
viss utsträckning analogt. Detta innebär bl.a. att bostadsrättsföreningen
måste underrättas om pantsättningen för att denna skall bli giltig mot
pantsättarens borgenärer. En pantsatt bostadsrätt kan utmätas för panthavarens
fordran, och panthavaren har särskild förmånsrätt för sin fordran enligt
förmånsrättslagen (1970:979). Vid försäljning på sådan offentlig auktion som
skall ske när bostadsrättshavaren skilts från lägenheten belastas bostadsrätten
emellertid i första hand av bostadsrättsföreningens eventuella fordringar
på obetalda avgifter. I syfte att motverka de olägenheter som denna ordning
kan medföra för panthavaren har i bostadsrättslagen (1971:479) införts
bestämmelser om skyldighet för bostadsrättsförening att underrätta panthavaren
så snart bostadsrättshavaren står i skuld till föreningen för obetalda
avgifter av viss omfattning.

I motiveringen till motion L508 (m) anförs att bildandet av bostadsrättsföreningar
bör underlättas och att möjligheter att inteckna bostadsrätt därför
bör införas. Enligt motionärerna skulle bostadsrättens värde som kreditsäkerhet
därmed öka, vilket skulle medföra lägre kreditkostnader och ge fler
människor möjlighet att bo i bostadsrätt. Motionärerna yrkar att riksdagen
begär förslag till lagändring så att inteckning i bostadsrätt möjliggörs. Även
motion L724 yrkande 2 (fp) rör frågan om användandet av bostadsrätt som

LU 1987/88:29

säkerhet för lån. Enligt motionärerna är det angeläget att möjligheterna att
ställa säkerhet vid lån för köp av bostadsrättslägenhet förbättras. Motionärerna
yrkar att vad som anförs härom i motionen skall ges regeringen till
känna.

Utskottet erinrar om att motioner med liknande syfte som de nu aktuella
åtskilliga gånger tidigare behandlats av riksdagen. På hemställan av lagutskottet
har motionerna avslagits. Som skäl för ställningstagandena har
utskottet anfört att utvecklingen under senare år visat att bostadsrätt anses
som en tämligen god säkerhet för lån till förvärv av bostadsrätt och att det
inte synes föreligga något behov av ytterligare möjligheter att belåna
bostadsrätter. Sedan frågan senast prövades (LU 1986/87:17) har några nya
omständigheter inte framkommit som ger utskottet anledning att frångå sin
tidigare inställning. Utskottet avstyrker därför bifall till motionerna.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande rättsförhållandet mellan grannar

att riksdagen med bifall till motion 1987/88:L506 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört,

2. beträffande skydd för säljaren vid fastighetsöverlåtelse
att riksdagen avslår motion 1987/88:L507,

3. beträffande bostadsrätt som säkerhet för lån

att riksdagen avslår motionerna 1987/88:L508 och 1987/88:L724
yrkande 2.

Stockholm den 12 april 1988
På lagutskottets vägnar

Per-Olof Strindberg

Närvarande: Per-Olof Strindberg (m). Stig Gustafsson (s), Martin Olsson
(c), Inga-Britt Johansson (s). Allan Ekström (m), Bengt Kronblad (s), Inger
Hestvik (s). Bengt Harding Olson (fp). Marianne Karlsson (c), Berit
Löfstedt (s), Ewa Hedkvist Petersen (s), Hans Rosengren (s), Ewy Möller
(m), Kjell-Arne Welin (fp) och Marianne Carlström (s).

LU 1987/88:29

Reservation

LU 1987/88:29

Bostadsrätt som säkerhet för lån (mom. 3)

Per-Olof Strindberg (m). Martin Olsson (c). Allan Ekström (m). Bengt
Harding Olson (fp). Marianne Karlsson (c), Ewy Möller (m) och Kjell-Arne
Welin (fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 9 som börjar med "Utskottet
erinrar” och slutar med "till motionerna” bort ha följande lydelse:
Utskottet anser att upplåtelseformen bostadsrätt i likhet med småhusägandet
har betydande fördelar från både samhällsekonomisk och familjeekonomisk
synpunkt. Det är därför enligt utskottets mening rimligt att möjligheterna
att få lån vid förvärv av bostadsrätt och småhus är likvärdiga.

I likhet med motionärerna anser utskottet att bostadsrättens värde som
kreditsäkerhet bör stärkas. Ett sätt att åstadkomma detta är att införa en
möjlighet att inteckna bostadsrätt. Vid remissbehandling år 1983 av en
motion med liknande syfte som de nu aktuella ställde sig också flera
remissinstanser bakom motionens syfte (se LU 1983/84:4).

På grund av det anförda bör regeringen enligt utskottets mening lägga fram
förslag till författningsändringar som leder till ökade möjligheter att ställa
säkerhet vid lån för köp av bostadsrätt. Ställningstagandet innebär att syftet
med motionerna L508 och L724 yrkande 2 blir i allt väsentligt tillgodosett.

dels att utskottets hemställan under moment 3 bort ha följande lydelse:

3. beträffande bostadsrätt som säkerhet för lån
att riksdagen med anledning av motionerna 1987/88:L508 och 1987/
88:L724 yrkande 2 som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört om förslag till författningsändringar som leder till
ökade möjligheter att ställa säkerhet vid lån för köp av bostadsrätt.