om familjeplanering och abort (Betänkande 1986/87:SoU5 Socialutskottet)

Socialutskottets betänkande
1986/87:5

om familjeplanering och abort

SoU

1986/87:5

Sammanfattning

I betänkandet behandlas fyra motioner (m, fp och c) om rätt till legitimation
som barnmorska för den som inte har utbildning i insättning av s. k. spiral
samt om rätt att på grund av etisk övertygelse slippa delta i motsvarande
moment i barnmorskeutbildningen. Med anledning av motionsyrkandena
uttalar utskottet att regeringen bör överväga vilka åtgärder som kan vidtas
för att denna begränsade grupp skall kunna erhålla sin legitimation utan att
informationsvärdet av begreppet ”legitimerad” går förlorad. Detta föreslås
riksdagen ge regeringen till känna. Mot beslutet reserverar sig utskottets
vpk-ledamot.

Vidare behandlas en motion (c) om förslag till en stegvis förändring av den
nuvarande abortlagen i syfte att ge det ofödda barnet rätt till liv. Motionen
avstyrks av utskottet, som uttalar sitt stöd för abortlagens huvudprincip att
kvinnan själv skall vara den som inom vissa tidsgränser avgör om hon vill
fullfölja en graviditet eller inte. Mot utskottets beslut i denna del reserverar
sig två m-ledamöter.

Denna principiella ståndpunkt innebär emellertid inte att inte vissa frågor
kring aborterna kan behöva diskuteras på nytt. Utskottet konstaterar i denna
del att abortlagen inte tillåter abort efter den tidpunkt då fostret kan antas
vara livsdugligt, utom i de undantagsfall då graviditeten medför allvarlig fara
för kvinnans liv eller hälsa. Tidpunkten för livsduglighet antogs vid lagens
tillkomst ligga någonstans mellan 24 och 28 graviditetsveckor. Den medicinska
utveckling som ägt rum under 1970- och 1980-talen har ändrat de
förutsättningar på vilka abortlagens regler om tidsgränser bygger. Med de
möjligheter att rädda mycket tidigt födda barn som numera står till buds kan
man räkna med att ett barn under gynnsamma omständigheter kan överleva
redan efter 22-23 veckors graviditet. Efter 26 veckor överlever 60-70 procent
av barnen. Utskottet finner det tydligt att beslut om sen abort enligt
nuvarande regler kan komma att fattas alltför nära den tidpunkt då fostret
måste bedömas som livsdugligt. Enligt utskottets mening vore det felaktigt
att överlåta åt praxis att lösa denna konflikt mellan kvinnans och fostrets
intressen. Utskottet anser därför att en noggrann genomlysning av dessa
frågor skyndsamt måste komma till stånd. Därvid bör frågan om 18-veckorsgränsen prövas samt klarare regler för förutsättningarna för mycket
sena aborter utformas. Utskottet betonar att det inte finns någon anledning

1 Riksdagen 1986187.12 sami. Nr5

att se över gränsen 12 veckor, den gräns inom vilken kvinnan ensam avgör
frågan om abort.

Utskottet uttalar vidare att det är angeläget att den s. k. inseminationsutredningen
behandlar även frågor som rör abortlagen i den mån arbetet med
skydd för ofödda eller med fosterdiagnostiken ger anledning till det. Frågan
om tidsgränserna för abort kan enligt utskottet lämpligen behandlas i det
sammanhanget.

Utskottet föreslår att vad som anförts om tidsgränserna för abort och om
inseminationsutredningens arbete ges regeringen till känna.

Mot utskottets beslut i denna del reserverar sig två m-ledamöter med
hänvisning till sitt ställningstagande beträffande utgångspunkter för abortlagstiftningen.
Mot utskottets motivering reserverar sig en fp-ledamot. En
c-ledamot avger ett särskilt yttrande.

Motionsyrkanden

I motion 1985/86:So415 av Margitta Edgren (fp) hemställs att riksdagen
beslutar att i motionen nämnda barnmorskor beviljas dispens från spiralmomentet
i utbildningen.

I motion 1985/86:So443 av Ingrid Ronne-Björkqvist och Börje Stensson
(båda fp) hemställs att riksdagen beslutar att av regeringen begära sådana
åtgärder att sjukvårdspersonal under utbildning ej tvingas handla i strid med
sitt samvete.

I motion 1985/86:So456 av Alf Svensson (c) hemställs att riksdagen
beslutar att hos regeringen begära förslag till en stegvis förändring av den
nuvarande abortlagen i syfte att ge det ofödda barnet rätt till liv i enlighet
med det som anförts i motionen.

I motion 1985/86:So466 av Ulla Tillander och Karin Israelsson (båda c)
hemställs att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som
anförts angående barnmorskors rätt att erhålla legitimation.

I motion 1985/86:So474 av Hans Nyhage (m) hemställs att riksdagen som
sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om legitimation
som barnmorska.

Barnmorskeutbildningen

Motionsmotiveringar

I motion 1985l86:So466 (c) hemställs att barnmorskeelever skall kunna få
legitimation utan att ha genomgått det utbildningsmoment som avser
insättning av s. k. spiral. Motionärerna framhåller att vissa elever betraktar
spiral som ett abortmedel som förhindrar det befruktade ägget att växa fast i
livmoderväggen och inte som ett preventivmedel som förhindrar befruktning.
Eleverna vill på grund av sin etiska övertygelse inte utföra övningar som
innebär abort.

I motion 1985l86:So466 (m) framställs ett yrkande av samma innebörd.
Motionären framhåller att spiralinsättning inte ingick i barnmorskeutbildningen
före 1974 och att de barnmorskor som utbildats enligt den gamla

SoU 1986/87:5

ordningen inte har behövt komplettera sin utbildning för att få behålla
legitimationen, om de inte arbetar med preventivmedelsrådgivning. Enligt
motionärens mening bör således legitimation ges även till den som av etiska
skäl vägrar medverka vid spiralinsättning på patient, vilket kan ske genom att
i behörigheten anges den ifrågavarande begränsningen i utbildningen.

Frågan om spiralinsättning på patient under barnmorskeutbildningen
behandlas även i motionerna I985l86:So415 (fp) och So443 (fp). Motionärerna
begär att barnmorskeelever som på grund av etisk övertygelse inte vill
utföra spiralinsättning på patient skall beviljas dispens från detta moment i
utbildningen. Motionerna framhåller att redan yrkesverksamma barnmorskor
har garantier för att slippa delta i abortarbete och att medverka vid
spiralinsättning.

Gällande bestämmelser

Barnmorskeyrket är rättsligt reglerat genom lagen (1984:524) om behörighet
att utöva yrke inom hälso- och sjukvården m. m. (behörighetslagen). Således
har endast den som efter föreskriven utbildning fått legitimation som
barnmorska rätt att utöva yrket (6 §). Legitimation som barnmorska ges till
den som erhållit barnmorskeexamen (2 §). I sådan examen ingår sedan
höstterminen 1973 insättning av s. k. spiral på patient som obligatoriskt
moment. För barnmorskor som erhöll legitimation innan insättande av spiral
ingick i utbildningen finns inget allmänt tvång att komplettera utbildningen.
Däremot krävs kunskaperna för den som arbetat med preventivmedelsrådgivning
i någon form.

Det finns inga lagbestämmelser som tillförsäkrar yrkesverksam sjukvårdspersonal
som av etiska eller religiösa skäl ej önskar medverka vid abort, rätt
att slippa göra detta. I socialstyrelsens anvisningar om tillämpningen av
abortlagen SOSFS (M) 1976:14 anges emellertid att det är angeläget att
abortverksamheten organiseras så att i densamma inte personal tas i anspråk
som finner det oförenligt med sin etiska eller religiösa övertygelse att
medverka vid aborter.

Tidigare riksdagsbehandling m. m.

En utförlig regogörelse för den allmänna frågan om sjukvårdspersonalens
skyldighet att medverka vid abort lämnades i utskottets betänkande SoU
1983/84:3. Den frågan liksom frågan om dispens för barnmorskeelever
behandlades senast av utskottet i betänkande SoU 1984/85:11 (s. 16—17).
Utskottet erinrade om ett interpellationssvar av utbildningsministern, vari
bl. a. anförts att då barnmorskeyrket är rättsligt reglerat, endast den som
efter föreskriven utbildning fått legitimation som barnmorska har rätt att
utöva yrket. Utbildningen måste förbereda för alla de arbetsuppgifter som en
barnmorska har inom hälso- och sjukvården. Utbildningsministern ansåg det
inte motiverat att medverka till någon förändring av bestämmelserna på
denna punkt. Utskottet anförde för egen del att tillhandahållande av spiral är
en viktig del av den abortförebyggande verksamheten, varför den som söker
sig till barnmorskeyrket enligt utskottets mening måste vara beredd att

SoU 1986/87:5

1* Riksdagen 1986187.12 sami Nr5

medverka i sådan verksamhet för att därigenom nedbringa antalet aborter.
Utskottet avstyrkte bifall till då aktuella motioner.

Här kan även nämnas att socialstyrelsen den 23 november 1983 avgav ett
yttrande till universitets- och högskoleämbetet med anledning av en skrivelse
från ämbetet rörande eventuell dispens från nu aktuella undervisningsmoment
i barnmorskeexamen. Socialstyrelsen yttrade då bl. a. följande.

Ett av de bärande skälen för legitimationen är att beteckningen legitimerad i
förening med yrkesbenämning utgör en deklaration, främst i förhållande till
allmänheten, om att den legitimerade genomgått viss av staten fastställd
utbildning. Legitimationen är sålunda ett kompetensbevis, som också kan
återkallas, om vederbörande dokumenterat klara fel och försummelser (av
hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd). Genom legitimation kan staten sägas
garantera att t. ex. en legitimerad barnmorska besitter de kunskaper och
färdigheter som erfordras för att kunna fullgöra alla uppgifter som ankommer
på en barnmorska. Skulle möjlighet till partiell legitimation införas
mister legitimationen detta informationsväg främst för att titeln då inte ger
någon upplysning om i vilket eller vilka avseenden legitimationen är
begränsad. Skulle varje yrkesutbildning kunna anpassas till den enskilda
studerandens önskemål om befrielse från det ena eller andra utbildningsmomentet
och socialstyrelsen till följd därav skulle utfärda partiell legitimation
som läkare, barnmorska, sjuksköterska etc. inses lätt att detta motiv för
bibehållande av legitimationen försvinner.

Abortlagstiftningen

Motionsmotivering

I motion !985/86:So456 (c) hemställs om förslag till en stegvis förändring av
den nuvarande abortlagen i syfte att ge det ofödda barnet rätt till liv.
Motionären anför inledningsvis att individen genom nuvarande abortlag
frånkänts den grundläggande rätten att födas. Enligt motionären är frågan
om hur samhället ser på rätten till liv fundamental för vårt sätt att bygga upp
samhället. För att minska antalet aborter är det nödvändigt att åtgärder
vidtas på såväl kort som lång sikt och enligt motionären är det viktigt att
abortlagen ändras så att det ofödda barnet i princip får rätt till liv. Möjlighet
till abort skall endast föreligga i undantagsfall. De abortförebyggande
insatserna måste ökas både genom väl utbyggd preventivmedelsrådgivning
och opinionsbildning som tar sikte på att uppvärdera barnavård. Motionären
anför vidare att samhället skall se till att människor som åberopar ekonomiska
eller sociala skäl för abort skall erhålla erforderligt stöd så att dylika skäl
undanröjs. Sjukvårdspersonalen skall vidare enligt motionären i lag garanteras
rätt att slippa delta vid abortingrepp. Innan en helt ny abortlag införs bör
slutligen enligt motionären nuvarande abortlag ändras så att den abortsökande
skall delta i ett obligatoriskt samtal med läkare, kurator eller motsvarande
innan beslut om abort fattas.

SoU 1986/87:5

1974 års abortlag

SoU 1986/87:5

Abortlagen (1974:595, ändrad senast 1980:222) trädde i kraft den 1 januari
1975. Samtidigt upphörde brottsbalkens bestämmelserom fosterfördrivning
och 1938 års lag om avbrytande av havandeskap att gälla. Den äldre
lagstiftningen innebar att abort i princip var förbjuden men att havandeskap
fick avbrytas om vissa särskilt angivna indikationer förelåg.

Enligt abortlagen avgörs frågan om abort före utgången av 12:e havandeskapveckan
av kvinnan själv. Hon får vägras abort endast om åtgärden skulle
medföra allvarlig fara för hennes liv eller hälsa. Denna förutsättning prövas
av en läkare. För abort efter 12:e men före utgången av 18:e veckan fordras i
regel, utöver vad som gäller vid tidigare abort, att det företas en särskild
kuratorsutredning. Om kvinnan inte medges abort, är läkaren skyldig att
omedelbart hänskjuta frågan till socialstyrelsen för förnyad prövning. Efter
18:e havandeskapveckan får abort företas bara i undantagsfall. För abort
krävs då socialstyrelsens tillstånd, som får lämnas endast om det föreligger
synnerliga skäl för åtgärden. Kan det antas att fostret är livsdugligt, får
tillstånd endast lämnas om havandeskapet på grund av sjukdom eller
kroppsfel hos kvinnan medför allvarlig fara för hennes liv eller hälsa.

Ärenden om tillstånd till abort handläggs fr. o. m. den 1 juli 1981 av
socialstyrelsens råd för vissa rättsliga, sociala och medicinska frågor.

Proposition 1974:70 med förslag till abortlag m.m. behandlades av
utskottet i dess betänkande SoU 1974:21. Beträffande den allmänna frågan
om abortlagstiftningens utformning (s. 21 f.) uttalade utskottet bl. a. att
abortfrågan är ett etiskt-socialt spörsmål, som inte kan bedömas isolerat från
den större frågan om familjeplanering. Samhällets insatser måste enligt
utskottets mening i första hand inriktas på att kraftigt öka de preventiva
insatserna. Utskottet anförde vidare att jämsides med denna ökning fortsatta
insatser måste göras inom familje- och socialpolitiken så att, vid inträffad
graviditet, abort inte av sociala och ekonomiska skäl framstår som enda
alternativet. Utskottet underströk att abort måste vara en nödfallsutväg och
under inga omständigheter får betraktas som en preventivmetod.

Utskottet diskuterade vidare ingående frågan om lagstiftningens utgångspunkt
och anslöt sig till propositionens förslag att denna borde vara kvinnans
principiella bestämmanderätt (betänkandet s. 26). Om hon efter moget
övervägande anser att abort är den lämpligaste lösningen av de problem som
en oönskad graviditet medför, skall hon få abort. Utskottet underströk dock
att detta ställningstagande lika litet som motsvarande ställningstagande i
propositionen får tolkas så att utskottet förordade en lösning som innebär att
kvinnan alltid skall ha en ovillkorlig rätt att få abort utförd när hon begär det.
I abortsammanhang måste tillbörlig hänsyn tas både till det förhållandet att
varje abortingrepp är förenat med vissa mer eller mindre allvarliga risker för
kvinnan och till att fostret under graviditeten successivt utvecklas till en
livsduglig varelse vars rätt till liv måste respekteras.

Enligt den tidigare gällande abortlagen fick abort inte utföras efter 20:e
havandeskapsveckan om inte synnerliga skäl förelåg, då socialstyrelsen
kunde ge tillstånd till abort till och med 24:e veckan. Frågan om i vad mån en
övre tidsgräns för abort fortfarande behövdes diskuterades också av utskot -

tet i samband med den nya lagens tillkomst (betänkandet s. 26 f.). Utskottet
anslöt sig härvid till propositionens förslag som innebar att det även i en ny
abortlag fanns anledning att skapa särskilda garantier för att abort inte
företas på ett sent stadium av graviditeten utan att starka skäl för åtgärden
föreligger. Utskottet anförde vidare bl. a. att det ligger i sakens natur att ju
lägre tidsgränsen för abort sätts, desto större rättsskydd erhåller fostret. Ett
ökat sådant skydd ger upphov till en konflikt med principen om kvinnans
självbestämmanderätt. Vid den avvägning mellan de intressen som sålunda
stod mot varandra stannade utskottet för att principen om kvinnans
självbestämmande att avgöra om hon skall föda eller ej borde väga över intill
utgången av 18:e havandeskapsveckan, varefter abort i princip inte skulle få
företas. Som skäl för att tidsgränsen bestämdes till 18 havandeskapsveckor
anfördes i propositionen,vartill utskottet hänvisade, bl. a.

När det gäller att fastställa den tidpunkt efter vilken abort i princip inte skall
få företas bör man enligt min mening sträva efter att skapa en betryggande
säkerhetsmarginal mot ingrepp, där det kan tas fram foster som företer
livstecken och som eventuellt kan bringas att överleva med de förbättrade
metoder för prematurvård som numera föreligger eller inom en inte alltför
avlägsen framtid kan väntas stå till läkarnas förfogande. I huvudsak samma
målsättning ligger bakom det förslag till ändring av definitionen av abort som
under senare år förts fram i internationella sammanhang. Några absolut
säkra metoder att i förväg fastställa om viabilitet föreligger eller hur stort
fostret är finns inte f. n., särskilt om det ofta kan vara svårt för läkaren att av
kvinnan få de exakta tidsuppgifter han behöver för en sådan bedömning.
Detta gör att gränsen mellan abort och tidig födsel även framdeles kommer
att vara i viss mån flytande. Mot denna bakgrund men också med hänsyn till
de ökade risker för psykiska följdverkningar som inträder i samband med att
kvinnan känner fosterrörelser föreslår jag att den särskilda gränsen - i
överensstämmelse med vad bl. a. socialstyrelsen och flera medicinska
remissinstanser har förordat - sätts till utgången av 18:e graviditetsveckan
(prop. 1974:70 s. 67—68).

I propositionen anfördes (s. 67) att livsdugliga foster kunde tas fram vid
abortingrepp någon gäng mellan 24:e och 28:e havandeskapsveckan. Vidare
framhölls att de senaste årens forskningar emellertid gett ökade kunskaper
om fostrets livsbetingelser, vilket hade fått till följd att möjligheterna att
behandla svagt livsdugliga foster så att de överlever stadigt har förbättrats.
Med den dittillsvarande 24-veckors-gränsen hade man enligt propositionen
inte helt kunnat undgå att oförutsett finna ett livsdugligt foster vid
abortingrepp.

Utskottet tillstyrkte således att abort i princip skulle vara förbjuden efter
utgången av 18:e havandeskapsveckan, men fann i enlighet med vad som
anfördes i propositionen att det ändå skulle kunna komma att uppstå
situationer då senare abort skulle framstå som en angelägen åtgärd
(betänkandet s. 33). Sådana situationer kunde vara fall som gick in under
den tidigare s. k. eugeniska indikationen eller fosterskadeindikationen, eller
fall där frågan om abort av skilda orsaker kom upp först sent under
graviditeten. I propositionen föreslogs att sådana sena aborter skulle få
utföras endast om socialstyrelsen lämnar kvinnan tillstånd till åtgärden samt
att sådant tillstånd skulle få lämnas endast om synnerliga skäl föreligger för

SoU 1986/87:5

aborten. Tillstånd skulle inte få lämnas om det finns anledning att anta att
fostret är livsdugligt. Ett undantag från detta villkor skulle enligt propositionen
finnas, nämligen om det är fråga om den nödsituationen att det föreligger
allvarlig fara för kvinnans liv eller hälsa (prop. s. 70). Utskottet tillstyrkte att
avgränsningen av de fall då abort skulle få utföras efter utgången av 18:e
havandeskapsveckan skulle ske enligt propositionens förslag.

Utredningar

1980 års abortkommitté tillsattes efter initiativ av socialutskottet för att göra
en utvärdering av abortlagen. Enligt direktiven, som utformades med
utgångspunkt i riksdagens beslut, skulle kommittén utgå från den huvudprincip
som lagen bygger på, nämligen kvinnans rätt att inom vissa gränser själv
avgöra om hon vill fullfölja en graviditet eller inte. De tidsfrister som gäller
skulle inte heller sättas i fråga. I sitt slutbetänkande Familjeplanering och
abort. Erfarenheter av ny lagstiftning (SOU 1983:31) konstaterade kommittén
bl. a. att någon påtaglig ökning av antalet aborter inte skett under den tid
abortlagen varit i kraft och att 95 % av alla aborter görs inom 12
graviditetsveckor. Kommittén bedömde vidare att den satsning på abortförebyggande
åtgärder som gjordes i samband med den nya abortlagens tillkomst
har givit avsevärda resultat. Dock pekade kommittén bl. a. på regionala
skillnader och anvisade i betänkandet vägar för förstärkta insatser i det
abortförebyggande arbetet. Sammanfattningsvis var det kommitténs uppfattning
att en stor del av intentionerna som fanns bakom 1974 års abortlag
hade uppfyllts.

Inseminationsutredningen (Ju 1981:04) fick hösten 1984 överta uppdraget
att utreda frågan om skydd för ofödda från utredningen om barnens rätt
(dir. 1984:34 och 1984:36). Utredningen skall också överväga frågor som
hänför sig till fosterdiagnostiken, där den snabba utvecklingen på senare år
har lett till att man numera kan spåra såväl svåra sjukdomstillstånd hos
fostret som mera obetydliga handikapp.

I de ursprungliga direktiven till utredningen om barnens rätt angavs att
uppdraget inte avser frågor som hänför sig till abortlagen. Utskottet har
emellertid uttalat som sin mening att utredningen vid sin genomgång av
reglerna beträffande skydd för ofödda måste beakta förhållandet till
abortlagen (SoU 1983/84:3 s. 12). I tilläggsdirektiven till inseminationsutredningen
anges vidare att utredningen bör vara oförhindrad att närmare
undersöka vilka principiella och etiska spörsmål som fosterdiagnostiken kan
aktualisera och att analysera de problem som är förknippade med en
eventuell lagstiftning i detta ämne. Utredningen kommer att påbörja sitt
arbete med de nämnda frågorna vid början av år 1987.

Gen-etikkommittén lämnade i sitt slutbetänkande Genetisk integritet
(SOU 1984:88) förslag till etiska normer då det gäller genteknikens användning.
Sorn en av elva etiska regler föreslås att genetisk fosterdiagnostik
genom DNA- eller RNA-analys bör användas endast då en svår genetisk
sjukdom riskerar hota fostrets och det blivande barnets utvecklingsmöjligheter.
Betänkandet har remissbehandlats.

Med anledning av utskottets i betänkande SoU 1984/85:4, av riksdagen

SoU 1986/87:5

godkända, hemställan att regeringen skyndsamt borde överväga lämplig
form för kontinuerligt informations- och åsiktsutbyte i fråga om sådan
medicinsk forskning och behandling som kan anses känslig för den mänskliga
integriteten eller påverka respekten för människovärdet, tillsatte regeringen
den 14 mars 1985 ett rådförmedicinsk-etiska frågor. Rådet härtill uppgift att
följa medicinsk-etiska frågor ur ett mer övergripande samhällsperspektiv och
därvid t. ex. lämna förslag till utredningsverksamhet, anordna hearings och
samla in och sprida faktamaterial om medicinsk-etiska frågor.

Den medicinska utvecklingen

Livsdugligheten hos mycket tidigt födda barn. Enligt nu rådande uppfattning
kan ett foster som föds tidigare än efter 22 fullgångna graviditetsveckor inte
vara livsdugligt. Ett barn som föds efter 23 till 24 fullgångna veckor har, om
det är vid god vigor vid förlossningen, en liten möjlighet att överleva. Av de
friska barn som föds därefter och upp till 26:e veckan överlever knappt 50 %.
Upptill 27:e veckan bedöms motsvarande siffror vara 60—70 %. Svårigheten
att i sen graviditet exakt avgöra graviditetens längd gör att man vid
undersökning med ultraljud i 20:e till 24:e veckan måste räkna med en
felmarginal som uppgår till H— två veckor. I de fall läkaren har tillgång till
resultaten av en ultraljudsundersökning i 12:e till 14:e veckan och kvinnan
dessutom haft regelbundna menstruationer minskas den uppskattade felmarginalen
till -I— en vecka. - Beslut om sen abort fattas numera sällan senare
än 22:a uppskattade graviditetsveckan. I de fall beslut fattas senare bedöms
forstret vanligen vara svårt skadat.

Transplantation av mänsklig fostervävnad. Experiment med transplantation
av mänsklig fostervävnad kan bli aktuella i Sverige då det gäller bl. a.
forskning om metoder att bota Parkinsons sjukdom och diabetes. Svenska
läkaresällskapets delegation för medicinsk etik har med anledning av detta
utarbetat provisoriska riktlinjer för användning av vävnad från aborterade
foster i transplantationsverksamhet. De etiska problemen kring behovet av
foster för vetenskapliga experiment eller framställning av olika produkter
har uppmärksammats även inom Europarådet. Det kan här nämnas att
Europarådets parlamentariska församling i september 1986 har antagit ett
parlamantarikerförslag om reglering av användningen av mänskliga embryon
och foster för diagnostiska, terapeutiska, vetenskapliga, industriella och
kommersiella ändamål. Förslaget gick bl. a. ut på att helt förbjuda kommersiell
användning av embryon och foster. Vidare föreslogs att användandet av
embryon och foster samt vävnad från embryon och foster för industriella
ändamål begränsas till att avse endast sådan verksamhet som är rent
sjukdomsbehandlande. I sin rekommendation föreslår den parlamentariska
församlingen ministerkommittén dels att uppmana medlemsländerna bl. a.
att lagstifta eller på annat sätt införa motsvarande bestämmelser i enlighet
med de av församlingen antagna principerna, dels att förbereda en europeisk
konvention rörande dessa frågor.

SoU 1986/87:5

Tidigare riksdagsbehandling

SoU 1986/87:5

Riksdagen har många gånger tidigare behandlat frågor om en ny abortlagstiftning
med starkare rättsskydd för det ofödda barnet. Senast behandlades
hithörande frågor utförligt i utskottets betänkande SoU 1984/85:11 om
familjeplanering och abort med anledning av regeringens proposition
1984/85:48 om familjeplanering och abortvård. Motionerna om ny lagstiftning
har genomgående avstyrkts.

Beträffande den övergripande frågan om ny lagstiftning yttrade utskottet i
det ovan nämnda betänkandet (s. 9) att som abortkommittén konstaterat
abortfrekvensen i landet nu ligger på ungefär samma nivå som då abortlagen
infördes och som övriga västliga industriländers, vilka har en med Sverige
likartad lagstiftning. Farhågorna om en kraftig ökning av abortfrekvensen
har alltså inte besannats, och en stor del av intentionerna bakom 1974 års
abortlag får anses ha uppfyllts. Enligt utskottets mening hade det inte
framkommit något som motiverade en omprövning av abortlagens huvudprincip
om kvinnans rätt att inom vissa gränser själv besluta om abort.
Utskottet ansåg dock att t. ex. den medicinska utvecklingen kunde leda till
att olika frågor kring abortförfarandet kan behöva diskuteras utifrån delvis
nya förutsättningar. Utskottet ville vidare understryka att det antal aborter
som ändå utförs är stort och att det måste vara samhällets målsättning att
detta antal minskas så mycket som möjligt. Detta bör emellertid ske genom
olika slag av förebyggande åtgärder, såsom en utbyggd och anpassad
preventivmedelsrådgivning och hjälp och stöd till de kvinnor som önskar
detta. Aven utformningen av samhällets åtgärder på det sociala och
familjepolitiska området är här av betydelse. Enligt utskottets mening fanns
således inte skäl att utreda abortlagstiftningen i stort. Utskottet tilläde att
behovet av mera speciella utredningsinsatser på området fick bedömas sedan
inseminationsutredningen slutfört sitt uppdrag.

Utskottet behandlade i sammanhanget även frågan om befarad eller
konstaterad fosterskada som ett ”synnerligt skäl” för beviljande av abort
efter 18:e graviditetsveckan (betänkandet s. 11 f.). Utskottet erinrade omatt
de skador som under tidigare lagstiftning berättigade till sen abort alla var
svåra samt att det då bara handlade om befarade skador eftersom möjlighet
att konstatera skadan inte fanns. Genom fosterdiagnostikens snabba utveckling
sedan slutet av 1960-talet och framför allt under 1970-talet har
situationen då det gäller att spåra och med stor säkerhet fastställa fosterskador
förändrats på ett avgörande sätt. Med nuvarande medicinsk teknik kan
man spåra såväl mycket svåra sjukdomstillstånd hos fostret som mera
obetydliga handikapp vilka dock är förenliga med ett tämligen normalt liv.
Utskottet konstaterade att fosterdiagnostiken som inledningsvis allmänt
betraktades som en positiv företeelse har aktualiserat en rad problem av
medicinsk-etisk natur, bl. a. mot bakgrund av den mängd information om det
väntade barnet som numera kan ges. Utskottet betonade vikten av att i olika
sammanhang sträva mot en mer nyanserad syn på konsekvenserna av att leva
med ett handikapp eller en medfödd sjukdom. De ökade möjligheterna att
medicinskt diagnostisera och behandla olika tillstånd får enligt vad utskottet
anförde inte leda till intolerans eller till inställningen att livet är mindre

meningsfullt för den som inte kan uppnå full fysisk eller psykisk funktion.
Utskottet konstaterade vidare att abortlagens tidsgränser och gränsen för när
ett barn är livsdugligt genom den snabba utvecklingen även beträffande
vården av mycket tidigt födda närmat sig varandra alltmer. Detta gör beslut
om abort sent under graviditeten än svårare än tidigare, vare sig det är fråga
om abort på grund av fosterskada eller abort på grund av andra skäl, anförde
utskottet. Enligt utskottets uppfattning kunde det också alltid diskuteras
vilka marginaler som bör gälla. Utskottet underströk att en helhetssyn,
rymmande både medicinska och etiska synpunkter, måste anläggas på dessa
problem och förutsatte att en sådan helhetssyn skulle anläggas i inseminationsutredningen
och det därpå följande propositionsarbetet (s. 12).

Vid abortlagens införande underströks behovet av abortrådgivning. Aven
denna fråga behandlades på nytt av utskottet i ovan nämnda betänkande då
utskottet slog fast att alla abortsökande bör erbjudas ett gott psykosocialt
stöd. Utskottet underströk samtidigt att abortrådgivning inte har som syfte
att påverka den abortsökande kvinnan i någon riktning, således varken till att
avstå från att söka abort eller till att låta utföra abort. Rådgivningens uppgift
är saklig information och stöd i en kanske svår personlig situation. Inte minst
viktigt kan vara att kvinnan får någon att tala med. Om hon känner behov av
det bör hon självfallet också få tillfälle att diskutera etiska synpunkter.
Rådgivningen bör i övrigt innefatta upplysningar inte bara om medicinska
och psykologiska faktorer som bör vägas in i ett abortbeslut utan även om
samhällets hjälp och stödmöjligheter både under och efter graviditeten.
Information om t. ex. bostadsstöd och annat ekonomiskt stöd till barnfamiljer
kan också behöva lämnas, inte minst då det gäller invandrare. Utskottet
ville vidare betona vikten av att kvinnan i det fall hon beslutar sig för att
genomföra en abort erbjuds stöd i form av t. ex. en kuratorskontakt även
efter aborten.

Utskottet

I betänkandet behandlas fyra motioner om rätt till legitimation som
barnmorska för den som inte har utbildning i insättande av s. k. spiral på
patient samt en motion angående principerna för abortlagstiftningen. De
frågor som aktualiseras i motionerna har vid ett flertal tidigare tillfällen varit
föremål för prövning från riksdagens sida.

Barnmorskeutbildningen

I motionerna 1985l86:So466 (c) och 1985/86:So474 (m) hemställs att
barnmorskeelever skall kunna få legitimation som barnmorskor utan att ha
genomgått det utbildningsmoment som avser insättning av s. k. spiral på
patient. Samma fråga behandlas även i motionerna 1985/86:So415 (fp) och
1985/86:So443 (fp), vari begärs att barnmorskeelever som på grund av etisk
övertygelse inte vill utföra spiralinsättning på patient skall beviljas dispens
från detta moment i utbildningen. De aktuella eleverna ser inte spiral som ett
preventivmedel som hindrar befruktning utan som ett abortmedel då den
förhindrar det befruktade ägget att fästa sig vid livmoderväggen.

SoU 1986/87:5

Barnmorskeyrket är rättsligt reglerat genom lagen (1984:542) om behörighet
att utöva yrke inom hälso- och sjukvården m. m. (behörighetslagen).
Således har endast den som efter föreskriven utbildning fått legitimation som
barnmorska rätt att utöva yrket. Legitimation som barnmorska ges till den
som erhållit barnmorskeexamen. I sådan examen ingår sedan höstterminen
1973 insättning av s. k. spiral på patient som obligatoriskt moment.

Utskottet vill understryka värdet av legitimationen som en garanti för att
vissa yrkesgrupper har en av samhället bestämd utbildning och yrkeskunskap.
Upplysningen ”legitimerad” informerar såväl allmänhet som arbetsgivare
om att personen i fråga har en bestämd yrkeskunskap. Legitimationens
garanti- och informationsvärde får enligt utskottets uppfattning inte urholkas.

Hänsynen till sjukvårdspersonalens etiska övertygelse då det gäller
deltagande i abortverksamhet har emellertid upprepade gånger understrukits
av riksdagen. Yrkesverksam personal har visserligen inte lagstadgad rätt
att slippa medverkan vid aborter, men genom socialstyrelsens anvisningar,
som innebär att abortverksamheten skall organiseras så att personal, som
finner det oförenligt med sin etiska eller religiösa övertygelse att delta, skall
slippa detta, har en tillfredsställande ordning skapats för denna grupp. För
elever i utbildning finns dock inte motsvarande anvisningar.

Utskottet har tidigare behandlat frågan om barnmorskeutbildningens
utformning i här aktuell del. I betänkande SoU 1984/85:11 avstyrkte
utskottet bifall till då aktuella motioner och uttalade bl. a. (s. 17) att
tillhandahållande av spiral är en viktig del i den abortförebyggande
verksamheten och att den som söker sig till barnmorskeyrket måste vara
beredd att medverka i sådan verksamhet för att därigenom nedbringa antalet
aborter.

Den grupp elever motionerna handlar om har emellertid inte lyckats finna
någon tillfredsställande lösning på konflikten mellan utbildningens krav och
den etiska övertygelsen. De önskar arbeta i traditionell barnmorskeverksamhet
men vägrar utföra moment i utbildningen som de jämställer med abort. -De aktuella utbildningsmomenten avseringa grundläggande delar av utbildningen
eller delar som är inriktade på livräddande behandling. Det är möjligt
att fullgöra en uppgift inom traditionell förlossningsvård utan preventivmedelsrådgivning
utan att ha genomgått de ifrågavarande utbildningsmomenten.

Enligt utskottets mening är det önskvärt att en lösning på detta probem nu
kommer till stånd. Det rör sig vidare om ett fåtal personer som även med
undantag av det ifrågavarande utbildningsmomentet kan göra en fullvärdig
insats inom stora delar av barnmorskeyrket. Utskottet anser därför att
regeringen bör överväga vilka åtgärder som kan vidtas för att denna
begränsade grupp skall kunna erhålla legitimation som barnmorskor utan att
informationsvärdet av begreppet ”legitimerad” går förlorat. Detta bör
riksdagen med anledning av motionerna 1985/86:So466 (c), So474 (m),
So415 (fp) och So443 (fp) ge regeringen till känna.

SoU 1986/87:5

Abortlagstiftningen

SoU 1986/87:5

I motion I985l86:So456 (c) begärs förslag till en stegvis förändring av den
nuvarande abortlagen i syfte att ge det ofödda barnet rätt till liv.

Motioner med ett likartat innehåll har behandlats av riksdagen flera
gånger tidigare. Utskottet vill som en bakgrund erinra om följande.

1980 års abortkommitté tillsattes efter initiativ av socialutskottet för att
göra en utvärdering av abortlagen. Kommittén konstaterade i sitt slutbetänkande
Familjeplanering och abort. Erfarenheter av ny lagstiftning (SOU
1983:31) bl. a. att någon påtaglig ökning av antalet aborter inte skett under
den tid abortlagen varit i kraft och att 95 % av alla aborter görs inom 12
graviditetsveckor. Kommittén bedömde vidare att den satsning på abortförebyggande
åtgärder som gjordes i samband med den nya abortlagens tillkomst
hade givit avsevärda resultat. Dock pekade kommittén bl. a. på regionala
skillnader och anvisade i betänkandet vägar för förstärkta insatser i det
abortförebyggande arbetet. Sammanfattningsvis var det kommitténs uppfattning
att en stor del av intentionerna bakom 1974 års abortlag hade
uppfyllts.

Utskottet behandlade senast i sitt betänkande SoU 1984/85:11 om
familjeplanering och abort ett flertal olika frågor rörande abortlagen och
dess tillämpning. De vid det tillfället väckta motionerna om en förändring av
utgångspunkterna för abortlagstiftningen avstyrktes av utskottet med hänvisning
till att det inte - bl. a. genom den utvärdering som gjorts av
abortkommittén - framkommit något som motiverade en omprövning av
lagens huvudprincip om kvinnans rätt att inom vissa gränser själv besluta om
abort (s. 9). Utskottet vidhåller denna uppfattning.

Som utskottet framhöll redan i samband med abortlagens införande måste
abort emellertid vara en nödfallsutväg och får under inga omständigheter
betraktas som en preventivmetod (SoU 1974:21 s. 22). Det måste därför vara
samhällets målsättning att minska antalet aborter så mycket som möjligt.
Detta bör dock, som utskottet uttalade senast i betänkande SoU 1984/85:11,
ske genom olika slag av förebyggande åtgärder, såsom en utbyggd och
anpassad preventivmedelsrådgivning och hjälp och stöd till de kvinnor som
önskar detta.

Utskottet vill liksom tidigare understryka vikten av att en abortsökande
kvinna erbjuds ett gott psykosocialt stöd och att rådgivningen ger möjlighet
att diskutera såväl medicinska som psykologiska och etiska frågor samt ger
erforderliga upplysningar om samhällets hjälp- och stödmöjligheter.

Det anförda innebär att utskottet fortfarande anser att abortlagens
utgångspunkt bör vara att det är kvinnan själv som inom vissa tidsgränser
skall avgöra om hon vill fullfölja en graviditet eller inte. Utskottet delar
således inte den grundsyn som kommer till uttryck i motion So456 (c) och
som innebär en mycket restriktiv inställning till aborter över huvud taget.
Motionen avstyrks därför.

Den principiella ståndpunkten att kvinnan själv skall ha rätt att inom vissa
tidsgränser avgöra om hon vill fullfölja sin graviditet eller inte innebär
emellertid, som utskottet redan tidigare uttalat (SoU 1984/85:11 s. 9), inte att
inte vissa frågor kring aborterna kan behöva diskuteras på nytt.

Då abortlagen infördes anslöt sig utskottet och riksdagen till propositionens
förslag som innebar att det även i den nya abortlagen fanns skäl att
skapa garantier för att abort inte företas på ett sent stadium av graviditeten
utan att starka skäl för åtgärden föreligger (SoU 1974:21 s. 27). Den tidsgräns
varefter abort i princip är förbjuden som infördes i abortlagen grundades på
då tillgängliga eller förutsebara medicinska behandlingsmöjligheter.

I enlighet med propositionsförslaget tillstyrkte utskottet att tidsgränsen
skulle gå vid 18 veckor mot 20 veckor i tidigare gällande lag och att abort
därefter i princip skulle vara förbjuden. Som skäl för att gränsen skulle sättas
vid 18 veckor anfördes bl. a. (s. 29) att man borde sträva efter att skapa en
betryggande säkerhetsmarginal mot ingrepp, där det kan tas fram foster som
företer livstecken och som eventuellt kan bringas att överleva med de
förbättrade metoder för prematurvård som då förelåg eller inom en inte
alltför avlägsen framtid kunde väntas stå till läkarnas förfogande. Utskottet
hänvisade i sammanhanget till uppgifter enligt vilka gränsen för livsduglighet
vid abortlagens införande bedömdes gå någonstans mellan 24:e och 28:e
havandeskapsveckan.

Abort efter utgången av tidsgränsen 18 veckor tillåts endast om synnerliga
skäl till åtgärden föreligger. Tillstånd får dock aldrig ges om det finns
anledning att anta att fostret är livsdugligt, om inte havandeskapet på grund
av sjukdom eller kroppsfel hos kvinnan medför allvarlig fara för hennes liv
eller hälsa. Innebörden av kriteriet ”synnerliga skäl” berördes inte närmare i
propositionen eller av utskottet vid lagens tillkomst, men som exempel
nämndes fall som gått in under den tidigare fosterskadeindikationen eller
situationer där frågan om abort av skilda skäl kommer upp först på ett sent
stadium av graviditeten. Såväl i propositionen som av utskottet underströks
att om fostret kunde antas vara livsdugligt abort inte borde få ske annat än då
det förelåg mycket starka medicinska skäl för åtgärden, dvs. när fortsatt
graviditet medför allvarlig fara för kvinnans liv eller hälsa.

I betänkande SoU 1984/85:11 behandlade utskottet bl. a. frågan om
”synnerliga skäl" för tillstånd till abort efter utgången av 18:e graviditetsveckan
med anledning av en motion om abort på grund av konstaterad eller
befarad fosterskada. Utskottet underströk då vikten av en balanserad och
fullödig information till föräldrarna om innebörd och konsekvenser av ett
befarat handikapp hos barnet och anförde vidare att de ökade möjligheterna
att diagnostisera och behandla olika tillstånd inte får leda till intolerans eller
till inställningen att livet är mindre meningsfullt för den som inte kan uppnå
full fysisk eller psykisk funktion. Utskottet erinrade också om att genetikkommittén
föreslagit att fosterdiagnostik skall begränsas till vissa fall av
grava sjukdomar och skador. I sammanhanget berörde utskottet även de
ökade möjligheterna att rädda även mycket tidigt födda barn och pekade på
att den medicinska utvecklingen gjort att gränsen för barnets livsduglighet
och tidsgränserna i abortlagen närmat sig varandra alltmer (s. 12).

Utskottet gör nu följande överväganden.

Abortlagen har varit i kraft sedan 1975. Under denna tid har utvecklingen
av bl. a. fosterdiagnostiken, vårdmöjligheterna då det gäller mycket tidigt
födda barn och transplantationsverksamheten varit snabb. Förutom de
mycket svåra fosterskador som kunde förutses i början av 1970-talet kan

SoU 1986/87:5

läkarna numera förutse och konstatera ett flertal avvikelser som leder till
eller kan leda till handikapp av mycket varierande svårighetsgrad. Vården av
mycket tidigt födda barn har förbättrats så att läkarna numera anser att barn
som föds redan i 23:e graviditetsveckan har vissa möjligheter att överleva om
de är vid god vigor vid förlossningen. Överlevnaden för friska barn som föds
efter 25 veckors graviditet bedöms numera vara 50 %. Upp till och med 26
veckors fullgången graviditet överlever 60 till 70 % av barnen.

Utskottet konstaterar att abortlagen inte tillåter abort efter den tidpunkt
då fostret kan antas vara livsdugligt, utom i de undantagsfall då graviditeten
medför allvarlig fara för kvinnans liv eller hälsa. Tidpunkten för livsduglighet
antogs vid lagens tillkomst ligga någonstans mellan 24 och 28 graviditetsveckor.
Den tidsgräns efter vilken abort inte får företas annat än efter tillstånd av
socialstyrelsen bestämdes med denna utgångspunkt till 18 graviditetsveckor.
Man ansåg sig då ha en betryggande säkerhetsmarginal gentemot gränsen för
livsduglighet.

Den medicinska utvecklingen som ägt rum under 1970- och 1980-talen har
ändrat de förutsättningar på vilka abortlagens regler om tidsgränser bygger.
Med de möjligheter att rädda mycket tidigt födda barn som numera står till
buds kan man som nämndes ovan räkna med att ett barn kan överleva redan
efter 22-23 graviditetsveckor. Efter 26 veckor överlever 60-70 % av barnen.
Om man till detta lägger att det med hänsyn till svårigheterna att bestämma
den exakta graviditetslängden fortfarande bör finnas en viss säkerhetsmarginal,
är det tydligt att beslut om sen abort enligt nuvarande regler kan komma
att fattas alltför nära den tidpunkt då fostret måste bedömas som livsdugligt.
Genom en försiktig tillämpning, framför allt av socialstyrelsen då det gäller
tillstånd till mycket sena aborter, torde visserligen i praktiken oftast kunna
undvikas att abort beslutas i fall när fostret kan visa sig vara livsdugligt. Enligt
utskottets mening vore det dock felaktigt att överlåta åt praxis att lösa denna
konflikt mellan kvinnans och fostrets intressen. Utskottet anser därför att en
noggrann genomlysning av dessa frågor skyndsamt måste komma till stånd.
Därvid bör frågan om 18-veckorsgränsen prövas samt klarare regler för
förutsättningarna för mycket sena aborter utformas. Utskottet vill betona att
det inte finns någon anledning att se över gränsen 12 veckor, den gräns inom
vilken kvinnan ensam avgör frågan om abort.

Utskottet har i ett tidigare ärende rörande abort på grund av fosterskada
uttalat att inseminationsutredningen bör anlägga en helhetssyn på de etiska
problem som sådana ingrepp aktualiserar. Utskottet har emellertid erfarit att
inseminationsutredningen mot bakgrund av utformningen av dess ursprungliga
direktiv anser sig förhindrad att gå närmare in på frågor som rör
innehållet i abortlagen. Enligt utskottets uppfattning är det angeläget att
utredningen behandlar även frågor som rör abortlagen i den mån arbetet med
skydd för ofödda eller med fosterdiagnostiken ger anledning till det. Den
fråga som utskottet här aktualiserat om tidsgränserna för abort kan
lämpligen behandlas i det sammanhanget.

Vad utskottet nu anfört om tidsgränserna för abort och inseminationsutredningens
arbete bör ges regeringen till känna.

Utskottet vill slutligen något beröra de etiska frågor som uppkommer när
det gäller transplantationskirurgins behov av vävnad från aborterade foster.

SoU 1986/87:5

Transplantationsverksamhetens utveckling har bl. a. lett till att det i landet
finns långt framskridna planer på användande av fostervävnad vid behandling
av t. ex. Parkinsons sjukdom och diabetes. Forskning på området pågår.
Inte heller dessa frågor kan överlämnas helt åt praxis. Inom regeringskansliet
pågår emellertid redan arbete med olika frågor som gäller bl. a. transplantationer
samt hanteringen av avlidna kroppar. Utskottet, som anser det
lämpligt att frågor rörande hanteringen av aborterade foster övervägs i det
sammanhanget, anser det därför inte påkallat med något riksdagens initiativ i
denna del.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande vissa utbildningsmoment för barnmorskeelever

att riksdagen med anledning av motion 1985/86:So415, motion
1985/86:So443, motion 1985/86:So466 och motion 1985/86:So474 som
sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

2. beträffande utgångspunkter för abortlagstiftningen att riksdagen
avslår motion 1985/86:So456,

3. beträffande tidsgränser för abort m. m. att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

Stockholm den 21 oktober 1986

På socialutskottets vägnar

Daniel Tarschys

Närvarande: Daniel Tarschys (fp), Evert Svensson (s), Göte Jonsson (m),
Ulla Tillander (c), Anita Persson (s), Gunnar Ström (s), Ann-Cathrine
Haglund (m), Yvonne Sandberg-Fries (s), Rosa Östh (c), Inga Lantz (vpk),
Ingrid Andersson (s), Ingvar Eriksson (m), Ingrid Ronne-Björkqvist (fp),
Maud Björnemalm (s) och Claes Rensfeldt (s).

Reservationer

1. Vissa utbildningsmoment för barnmorskeelever (morn. Ii
hemställan)

av Inga Lantz (vpk) som anser

dels att det avsnitt i betänkandet som börjar på s. 11 med ”Den grupp” och
slutar med ”ge regeringen till känna” bort ha följande lydelse:

Statsmakterna har tidigare fastställt vad som skall ingå i barnmorskeutbildningen
för att legitimation skall kunna utfärdas. Riksdagen har beslutat om
fri abort inom vissa tidsgränser. I beslutet om fri abort ingick det abortförebyggande
arbetet som en viktig del där frågan om insättande av spiral i sin tur
ingår. Att då urholka vissa delar i utbildningen måste enligt utskottets

SoU 1986/87:5

uppfattning vara fel och dessutom går syftet med legitimationsförfarandet
förlorat. Utskottet vidhåller därför sin tidigare framförda uppfattning och
avstyrker mot bakgrund av det anförda motionerna So415, So443, So466 och
So474.

dels att utskottet under mom. 1 bort hemställa

1. beträffande vissa utbildningsmoment för barnmorskeelever
att riksdagen avslår motion 1985/86:So415, motion 1985/86:So443,
motion 1985/86:So466 och motion 1985/86:So474.

2. Utgångspunkter för abortlagstiftningen m. m.(mom. 2 och
mom. 3 i hemställan)

av Göte Jonsson och Ingvar Eriksson (båda m) som anser

dels att det avsnitt i betänkandet som börjar på s. 12 med ”Utskottet
behandlade senast” och som slutar på s. 14, med ”regeringen till känna” bort
utgå,

dels att utskottet bort anföra följande:

Inseminationsutredningen har uppdraget att utreda frågan om skydd för
ofödda samt skall också överväga frågor som hänför sig till fosterdiagnostiken.
Utskottet har i tidigare ärenden uttalat som sin mening att utredningen
vid sin genomgång av reglerna beträffande skydd för ofödda måste beakta
förhållandet till abortlagen samt att utredningen bör anlägga en helhetssyn
på de etiska problem som abort på grund av fosterskada aktualiserar.
Utskottet har emellertid erfarit att inseminationsutredningen mot bakgrund
av utformningen av dess ursprungliga direktiv anser sig förhindrad att gå
närmare in på frågor som rör innehållet i abortlagen.

Utskottet konstaterar således att ingen utredning har haft eller har i
uppdrag att behandla och analysera fostrets rättsskydd utifrån den nuvarande
abortlagstiftningen och dess huvudprinciper. Enligt utskottets mening är
det nu angeläget att frågan om rättsskydd för ofödda får utredas i ett
sammanhang där även abortsituationer måste inbegripas.

Vi lever i ett samhälle med hög teknisk och medicinsk standard, och
utvecklingen kommer att fortsätta, vilket är positivt. Skickliga vetenskapsmän,
forskare och tekniker har gjort och gör viktiga insatser i människans
och livets tjänst. Det är angeläget att koppla detta positiva i den mänskliga
utvecklingen med grundläggande värderingar, och här kommer också frågan
om rättsskyddet in i bilden.

Frågan om rättsskydd för fostret har fått en ökad aktualitet när det gäller
utvecklingen inom genteknik, fosterdiagnostik, provrörsbefruktning, transplantationskirurgi
och forskning på embryon. Det är enligt utskottets mening
ologiskt att i samband med utredning om rättsskydd för fostret i dessa
sammanhang utesluta frågan om ökat rättsskydd i abortsituationer. Den nya
utvecklingen på nämnda områden samt utvecklingen då det gäller vårdmöjligheterna
av mycket tidigt födda barn aktualiserar också frågan om de olika
tidsgränserna i gällande lagstiftning, liksom innebörden av t. ex. synnerliga
skäl. Informationen till de blivande föräldrarna måste också ytterligare

SoU 1986/87:5

aktualiseras och belysas i dessa sammanhang. Utskottet vill därför slå fast att
foster har liv och som blivande människor har berättigade anspråk på ett
långtgående rättsskydd.

Enligt utskottets mening måste därför frågan om ett ökat rättsskydd för
fostret snarast bli föremål för en förutsättningslös utredning utifrån en
helhetssyn som omfattar alla de nu aktuella områdena. Frågan bör kunna
behandlas av inseminationsutredningen eller på annat lämpligt sätt.

Vad utskottet nu anfört om ökat rättsskydd för foster bör ges regeringen
till känna.

dels att utskottet under mom. 2 bort hemställa

2. beträffande utgångspunkter för abortlagstiftningen
att riksdagen med anledning av motion 1985/86:So456 som sin mening
ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

3. Tidsgränser för abort m. m. (motiveringen till mom. 3 i
hemställan)

av Ingrid Ronne-Björkqvist (fp) som anser

att det avsnitt i betänkandet på s. 14 som börjar med ”Utskottet anser
därför” och som slutar med ”frågan om abort” bort ha följande lydelse:

Utskottet anser därför att en översyn av tidsgränserna skyndsamt måste
komma till stånd. Översynen bör vara förutsättningslös, bl. a. med hänsyn
till den möjlighet till fosterdiagnostik som utvecklats oerhört snabbt på
senare år. Vi har därmed ställts inför problem, som ej förutsågs när
nuvarande abortlag togs. Genetisk fosterdiagnostik genom DNA-analys
redan från åttonde till tionde graviditetsveckan öppnar möjligheter att välja
vilket barn man vill ha på ett tidigare oanat sätt. Felaktigt använd kan
fosterdiagnostiken bli ett instrument för sortering och urval, för kvalitetskontroll
och ”människoförädling”. Även om diagnostiken kommer att
inriktas på enbart mycket svåra sjukdomar eller rubbningar som kan åtgärdas
hos fostret framkommer bifynd utöver dem analysen avser - t. ex. fostrets
kön, smärre missbildningar och andra genetiska sjukdomar. Vilken effekt får
det på vår syn på människovärdet om enbart ”felfria”, kvalitetskontrollerade
barn får rätt att födas? Bör enskilda föräldrar eller samhället stå för urvalet?
Det är nödvändigt att på allvar diskutera abortlagens innebörd i denna nya
situation.

Utskottet vill samtidigt erinra om att 1974 års abortlag i många hänseenden
haft mycket positiva effekter. Antalet aborter har inte ökat så som många
befarade när lagen antogs. Den stora majoriteten aborter företas vidare på
ett mycket tidigt stadium av graviditeten. De illegala aborterna har försvunnit.
De barn som föds är önskade och kan tas om hand av sina föräldrar.
Dessa positiva effekter av 1974 års abortlag får självfallet inte äventyras
genom förhastade eller dåligt förberedda lagändringar.

SoU 1986/87:5

Särskilt yttrande

SoU 1986/87:5

beträffande tidsgränser för abort m. m.
av Ulla Tillander (c) som anför:

Alla frågor som berör det ofödda barnets juridiska ställning har en moralisk
laddning som gör dem svåra att bemästra. De svar på frågorna som vi når
fram till har karaktären av kompromisser. Beslut som man kan enas om är
resultatet av en ofta känslig vägning av moraliskt motverkande ståndpunkter.
Det är väsentligt att den moraliskt motiverade känslan för att det faktiskt
råder en intressekonflikt bevaras. Det finns en allmän djupt grundad etisk
insikt om att det befruktade ägget, fostrets, människoblivandets, det ofödda
barnets värde inte får trädas för när.

Det är lätt att vinna förståelse för att det representerar ett skapelsens under
inför våra ögon. Insikten om detta är också grunden till att vi upplever och
måste uppleva en konflikt när man fattar beslut i frågor som rör detta
område. Skulle däremot känslan av moraliskt dilemma upphöra eller
försvagas skulle kanske rationella och radikala beslut snabbt kunna fattas.
Men alla skulle förlora på en sådan utveckling. Slutsatsen måste bli att det är
rätt och sunt att frågor som gäller abort, fosterdiagnostik etc., behandlas i
medvetande om att det gäller en samvetskonflikt. Därför är det också viktigt
att medvetenheten inte trubbas av om att det är en människa i vardande.

Innehållsförteckning SoU 1986/87:5

Sammanfattning 1

Motionsyrkanden 2

Barnmorskeutbildningen 2

Motionsmotiveringar 2

Gällande bestämmelser 3

Tidigare riksdagsbehandling m. m 3

Abortlagstiftningen 4

Motionsmotivering 4

1974 års abortlag 5

Utredningar 7

1980 års abortkommitté 7

Inseminationsutredningen 7

Gen-etikkommittéen 7

Den medicinska utvecklingen 8

Livsduglighet hos mycket tidigt födda barn 8

Transplantation av mänsklig fostervävnad 8

Tidigare riksdagsbehandling 9

Utskottet 10

Barnmorskeutbildningen 10

Abortlagstiftningen 12

Hemställan 15

Reservationer 15

1. Vissa utbildningsmoment för barnmorskeelever (mom. 1 i hemställan)
av vpk 15

2. Utgångspunkter för abortlagstiftningen (mom. 2 och mom. 3 i
hemställan) av Göte Jonsson och Ingvar Eriksson (båda m) 16

3. Tidsgränser för abort m. m. (motiveringen till mom. 3 i hemställan)
av Ingrid Ronne-Björkqvist (fp) 17

Särskilt yttrande

beträffande tidsgränser för abort m. m. av Ulla Tillander (c).... 18