om erkännande av PLO m.fl. motioner (Betänkande 1982/83:UU16 Utrikesutskottet)

UU 1982/83:16

Utrikesutskottets betänkande
1982/83:16

om erkännande av PLO m. fl. motioner

Utrikesutskottet behandlar i detta betänkande åtta under den allmänna
motionstiden i januari 1983 väckta motioner, av vilka s.ju har yrkanden som
är likalydande eller likartade med motionsyrkanden som behandlats av
utskottet och riksdagen sedan november 1982.

Följande motioner behandlas: 1982/83:291 (PLO:s arkiv), 1982/83:317
(kurderna), 1982/83:556 (Centralamerika), 1982/83:723, yrkande 2 (Kampuchea),
1982/83:724, yrkande 1 (Östra Timor), 1982/83:725 (Chile), 1982/
83:1236 (Turkiet) och 1982/83:1237, yrkande 1 (PLO).

1. Erkännande av PLO; PLO:s arkiv

Motionerna

I motion 1982/83:1237 av Lars Werner m. fl. (vpk), yrkande 1, hemställs 1.

att riksdagen hos regeringen hemställer om ett svenskt erkännande av
PLO som den enda företrädaren för det palestinska folket vid förhandlingar
om upprättande av en palestinsk stat och som den enda nationella
organisationen för det palestinska samhällets sjukvård, undervisning, sociala
inrättningar och kulturella liv.

I motion 1982/83:291 av Gunnel Jonäng (c) hemställs
att riksdagen hos regeringen begär kraftfulla åtgärder som kan medföra att
dokumenten återställs till palestinierna.

Utskottet

Riksdagen har under de tre närmast föregående riksmötena behandlat
yrkanden liknande det i motion 1237 nu föreliggande, senast på grundval av
betänkande UU 1982/83:6, som bifölls av riksdagen den 2 december
1982.

Sveriges riksdag och regering har under en följd av år givit uttryck för att
man från svensk sida betraktar PLO som talesman för det palestinska folket
och att PLO därmed framstår som naturlig part i förhandlingar om det
palestinska folkets framtid.

Utskottet och riksdagen har också fastslagit att detta inte är liktydigt med
ett folkrättsligt erkännande av PLO som enda legitima representant för det
palestinska folket.

Sverige erkänner stater. Dessa är de viktigaste folkrättsliga subjekten.
Grundläggande för erkännade av en stat är existensen av ett bestämt

1 Riksdagen 1982183. 9 sami. Nr 16

UU 1982/83:16

territorium och av en befolkning. Vidare krävs en regering som med ett
rimligt mått av stabilitet utövar effektiv kontroll över detta territorium.
Regeringen skall också ha vunnit ett rimligt mått av självständighet utåt och
någorlunda allmänt accepterats internationellt.

Utskottet har tidigare konstaterat att inget av dessa kriterier är för handen
vad gäller PLO. PLO gör själv inte heller anspråk på att vara en exilregering.
Utskottet har också framhållit att det inte kan vara den svenska riksdagens
uppgift att fastställa vem som skall anses vara ett annat folks enda
företrädare.

Utskottets ståndpunkt ligger även i år i linje med tidigare gjorda
ställningstaganden, varför yrkande 1 i motion 1237 avstyrks.

Det i motion 291 ställda yrkandet angående återställande av PLO:s arkiv
har tidigare tagits upp som fråga i riksdagen.

I sitt svar den 11 november 1982 sade utrikesminister Lennart Bodström
bl. a.:

De israeliska truppernas handlande strider mot de folkrättsliga principer
som gäller för krigförandes och ockupationsmakters ansvar för att civil
egendom skall skyddas mot plundring och stöld. Handlandet strider vidare
mot de folkrättsliga principer som föreskriver att krigförande part måste söka
förhindra beslagtagande eller förstörelse av föremål av kulturellt, historiskt
eller vetenskapligt värde.

Dessa kränkningar av folkrätten fogar sig till raden av folkrättsstridiga
handlingar i Libanon som Israel bär ansvar för. Den svenska regeringen
uppmanar enträget den israeliska regeringen att göra allt som på den
ankommer för att det bortförda materialet från PLO:s forskningscentrum i
Beirut återställs och för att kompensation utgår för förstört material.

Styrelsen i FN-organet UNESCO har uppmanat den israeliska regeringen
att återlämna dessa arkiv och dokument. UNESCO har vidare beslutat att
sända en kommission till Beirut för att undersöka omfattningen av
förstörelsen av palestinska utbildnings- och kulturinstitutioner samt omständigheterna
kring plundringen. Den svenska regeringen ställer sig bakom
dessa åtgärder och kommer att nära följa UNESCO:s vidare agerande i
frågan.

Utskottet har vidare inhämtat att frågan vid flera tillfällen tagits upp med
företrädare för de israeliska myndigheterna. Utskottet har anledning
förutsätta att den svenska regeringen även i fortsättningen kommer att agera
aktivt i frågan.

Med hänvisning härtill avstyrker utskottet motion 291.

UU 1982/83:16

2. Kurdernas situation

Motionen

I motion 1982/83:317 av Lars Werner m. fl. (vpk) föreslås

1. att riksdagen hos regeringen hemställer om initiativ till att ta upp den
kurdiska frågan i FN:s kommission för mänskliga rättigheter,

2. att riksdagen hos regeringen hemställer om åtgärder på det internationella
planet i övrigt för samordnade aktioner till stöd för kurderna.

Utskottet

Utskottet har under de tre senaste riksmötena behandlat yrkanden
likartade med det i yrkande 1 och därvid utförligt redogjort för kurdernas
situation i Turkiet, Iran, Irak, Syrien, Sovjetunionen och Libanon. Senast
skedde detta i betänkande UU 1982/83:4, som bifölls av riksdagen den 24
november 1982.

Utskottet anförde då bl. a. följande:

I yrkande 1 begärs att den kurdiska frågan skall tas upp i FN:s kommission
för de mänskliga rättigheterna. Aven ett sådant yrkande har tidigare
övervägts av utskottet. Det avstyrktes med hänvisning till att om kurdernas
förhållanden skall kunna behandlas med någon framgång i FN, dess
underorgan eller i andra internationella organisationer krävs stöd i en
omfattande internationell opinion. Förutsättningar härför torde f. n. saknas.
Ett initiativ i FN utan utsikter till framgång riskerar att skada den sak de är
avsedda att gagna, hette det bl. a. i UU 1981/82:7.

Utskottet delar bedömningen att det finns anledning att påminna den
internationella opinionen om den förföljelse som äger rum mot kurder och
andra etniska eller kulturella minoriteter. Under det pågående riksmötet har
utskottet i sitt betänkande UU 1982/83:1 om mänskliga rättigheter behandlat
detta ämnesområde och utförligt redovisat vilka möjligheter och begränsningar
det internationella samarbetet har när det gäller att ingripa mot
sådana förföljelser. Utskottet har också särskilt uppehållit sig vid situationen
i Iran och Turkiet (UU 1982/83:1 och 3), de två länder där den kurdiska
minoriteten varit och är värst utsatt. Det är utskottets uppfattning att den
internationella uppmärksamheten även bör inriktas på att generellt främja
respekten för grundläggande mänskliga rättigheter i de enskilda länder där
förtryck pågår.

Det är i denna anda som den svenska regeringen utnyttjar sina möjligheter
att i internationella organ påtala brott mot mänskliga rättigheter när de
kommer till vår kännedom. Självfallet omfattas även kurderna av denna
strävan. Utskottet vill emellertid överlämna åt regeringen att avgöra vilka
kanaler och fora den i varje särskilt fall önskar använda. Sverige är därtill inte
f. n. medlem av FN:s kommission för mänskliga rättigheter.

Utskottet anser att detta uttalande är fullt tillämpligt även på de två nu
ifrågavarande yrkandena, vilka följaktligen avstyrks.

UU 1982/83:16

3. Situationen i Centralamerika

Motionen

I motion 1982/83:556 av Lars Werner m. fl. (vpk) hemställs

1. att riksdagen hos regeringen hemställer om ett skarpt fördömande av
USA:s och dess allierades inblandning av trupper, ”rådgivare”, tortyrexperter
osv. i skilda centralamerikanska länder samt dess inblandning också i de
progressiva ländernas utveckling såsom Cuba och Nicaragua,

2. att riksdagen uttalar sig för att man från svensk sida bör verka för att
ställningstagande i likhet med det under punkt 1 också antas i internationella
organ.

Utskottet

Utskottet behandlade ett med yrkande 1 likalydande yrkande i betänkande
UU 1982/83:2, vilket avstyrktes av utskottet och avslogs av riksdagen den
24 november 1982.

Utskottet hänvisade då till att riksdag och regering med uppmärksamhet
och oro följt krisförloppet i Centralamerika. Sverige har i en rad uttalanden
kraftigt kritiserat våldsaktionerna från olika parters sida, tagit avstånd från
all utländsk inblandning och fördömt de utländska vapenleveranserna till
regionen.

Dessa ståndpunkter framfördes åter i utrikesminister Lennart Bodströms
tal i FN:s generalförsamling den 15 oktober 1982.

Med de uttalanden som olika svenska regeringar således gjort finner
utskottet att syftet med yrkandena 1 och 2 i motion 556 torde vara uppfyllt,
varför de avstyrks.

4. Kampuchea

Motionen

I motion 1982/83:723 av Lars Werner m. fl. (vpk), yrkande 2, föreslås

2. att riksdagen hos regeringen hemställer om att aktivt arbeta för en
lösning av Kampucheas representation i FN, som sammanfaller med de
ansträngningar som görs i den tillsatta ad hoc-kommittén.

I yrkandet syftas på den ad hoc-kommitté som tillsattes vid den
internationella konferens om Kampuchea som ägde rum i New York den
13-17 juli 1981.

Utskottet

Utskottet har i betänkanden de tre senaste åren avstyrkt - och riksdagen
därefter avslagit - motionsyrkanden om erkännande av och upprättande av
diplomatiska förbindelser med Heng Samrin-regimen, senast i betänkande

UU 1982/83:16

UU 1982/83:5, som bifölls av riksdagen den 23 december 1982.

Utskottet har också konstaterat att bildandet av en koalitionsregering
sommaren 1982 inte föranlett någon ändring i den svenska inställningen
såsom denna kommit till uttryck sedan år 1979, att ingen regim eller grupp
kan anses vara legitim företrädare för Kampuchea.

Utskottet har samtidigt uttalat att den svenska uppfattningen i erkännandefrågan
inte hindrar Sverige att lämna humanitärt bistånd till Kampucheas
folk.

Den i yrkandet nämnda ad hoc-kommittén, i vilken Sverige inte ingår, fick
av konferensen i uppdrag att bistå konferensen i sökandet efter en fullständig
politisk lösning av Kampucheafrågan i enlighet med FN:s generalförsamlings
resolution 35/6, att ge generalsekreteraren råd mellan konferensens möten,
att i samråd med generalsekreteraren när så är lämpligt företa förhandlingsresor
samt att i samråd med generalsekreteraren ge konferensordföranden
råd om när konferensen bör återinkallas.

Det ingår däremot inte i kommitténs mandat att finna en lösning av
Kampucheas representation i FN.

Med hänvisning härtill avstyrks yrkande 2 i motion 723.

5. Röstning i FN om Östra Timor

Motionen

I motion 1982/83:724 av Lars Werner m. fl. (vpk), yrkande 1, yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförs beträffande omröstning i FN om Östtimor.

Utskottet

Riksdagen har under de gångna åren med anledning av motioner,
interpellationer och frågor vid flera tillfällen ingående behandlat situationen
i Östra Timor, senast på grundval av betänkande UU 1982/83:8, som bifölls
av riksdagen den 8 december 1982.

Utskottet konstaterade därvid att Sverige vidhåller att Indonesien vid sin
invasion av Östra Timor bröt mot principen om folkens självbestämmande.
Sverige har aldrig erkänt Indonesiens överhöghet över Östra Timor.
Samtidigt har regeringen måst notera den utveckling som ägt rum och som
bl. a. tagit sig uttryck i ett allt svagare stöd i FN för Östra Timors oberoende.
Det är också ett faktum att samverkan med indonesiska myndigheter krävs
när humanitärt bistånd lämnas till den nödlidande befolkningen i Östra
Timor.

Sverige har alltid fäst stor vikt vid FN:s och dess generalsekreterares
auktoritet. Det fanns därför risk för att det uppdrag som gavs åt
generalsekreteraren i den resolution som antogs vid generalförsamlingens

UU 1982/83:16

möte hösten 1982 inte kommer att kunna genomföras med åsyftat resultat.
Vid en samlad bedömning fann regeringen att Sverige borde avstå från att
rösta på den resolutionen. Utskottet delade denna bedömning i december
1982 och har nu ingen anledning ändra denna ståndpunkt. Följaktligen
avstyrks yrkande 1 i motion 724.

6. Bojkottåtgärder mot Chile

Motionen

I motion 1982/83:725 av Lars Werner m. fl. (vpk) hemställs

1. att riksdagen hos regeringen hemställer om åtgärder för att främja en
internationell bojkott av Chilejuntan,

2. att riksdagen hos regeringen hemställer om förslag som stoppar svenska
företags kapitalexport till Chile.

Utskottet

Utskottet har vid flera tidigare tillfällen behandlat likartade yrkanden,
senast i betänkande UU 1982/83:2, som bifölls av riksdagen den 24 november
1982. Utskottet har därvid avstyrkt - och riksdagen avslagit - sådana förslag
med motiveringen att ensidiga svenska åtgärder, som inte heller har utsikt att
vinna någon allmän internationell efterföljd, inte skulle få någon kännbar
effekt. Utskottet har också bedömt det som osannolikt att FN:s säkerhetsråd
skulle besluta om internationella bindande sanktioner mot Chile.

Utskottet gör fortfarande samma bedömning och avstyrker yrkandena i
fråga.

7. Åtgärder mot militärregeringen i Turkiet

Motionen

I motion 1982/83:1236 av Lars Werner m. fl. (vpk) föreslås
att riksdagen hos regeringen hemställer om initiativ till att den turkiska
frågan tas upp i FN.

Utskottet

Utskottet behandlade och avstyrkte ett likalydande motionsyrkande i
betänkande UU 1982/83:3, som bifölls av riksdagen den 24 november 1982.
Utskottet lämnade däri - liksom tidigare i betänkande UU 1981/82:18 - en
bakgrundsbeskrivning av situationen i Turkiet efter det militära maktövertagandet
i september 1980, av det nya författningsförslaget och folkomröstningen
om detta den 7 november 1982 samt redovisade den behandling av
situationen i Turkiet som äger rum inom Europarådet, där bl. a. Sverige

UU 1982/83:16

drivit frågan med stort eftertryck.

Europarådets parlamentariska församling beslutade i maj 1981 att de
turkiska representanterna inte längre skulle få delta i församlingens arbete
eftersom det turkiska parlamentet upplösts.

Det har varit svårare att få till stånd påtryckningar mot Turkiet inom
Europarådets ministerkommitté. I juli 1982 inlämnade emellertid Sverige,

Danmark, Frankrike, Nederländerna och Norge gemensamt en anmälan mot
Turkiet till Europarådets kommission för de mänskliga rättigheterna.

Sedan utskottet senast behandlade frågan har läget i Turkiet ånyo dryftats i
Europarådets parlamentariska församling i januari 1983.

Församlingen antog därvid med bred majoritet en resolution (nr 794). I
denna konstaterar församlingen att konstitutionen har en lång rad svagheter
såsom inskränkningar av mänskliga rättigheter, vittgående maktbefogenheter
åt statschefen och bristande självständighet för domstolarna. Det erinras
om att landet ännu inte återgått till en situation förenlig med Europarådets
stadga och den europeiska konventionen om mänskliga rättigheter. Bekymmer
yppas över att tidigare politiker uteslutits från medverkan i den
demokratiska processen. Församlingen understryker att Turkiets fortsatta
medlemskap i Europarådet är avhängigt återupprättade grundläggande frioch
rättigheter, inkl. minoriteters rättigheter.

Bland besluten märks att församlingen allvarligt överväger rekommendera
ministerkommittén åtgärder enligt Europarådets stadga, artikel 8, som
handlar om uteslutning av medlemsland. Den turkiska regeringen uppmanas
avstå från att utnyttja sin rösträtt i ministerkommittén till dess att
parlamentarisk demokrati helt återupprättats och till dess Turkiet ånyo
representeras i Europarådets parlamentariska organ.

Utskottet har tidigare uttalat att det finns anledning för Sverige att beröra
situationen i Turkiet i olika internationella fora, såsom t. ex. skedde i
utrikesminister Lennart Bodströms tal i FN:s generalförsamling den 15
oktober 1982. Utskottet har emellertid samtidigt fastslagit att det förefaller
mest ändamålsenligt att Sverige för sin del i första hand driver frågan i
Europarådet.

Utskottet intar fortfarande samma ståndpunkt och avstyrker därför
motion 1236.

8. Hemställan

Utskottet hemställer

1. att riksdagen avslår motion 1982/83:1237, yrkande 1, om PLO, res. 1 (vpk)

2. att riksdagen avslår motion 1982/83:291 om PLO:s arkiv,

3. att riksdagen avslår motion 1982/83:317 om kurdernas situa- res- 2 (vpk)

tion,

UU 1982/83:16

4.	att riksdagen avslår motion 1982/83:556 om situationen i	res. 3 (vpk)
	Centralamerika,
5.	att riksdagen avslår motion 1982/83:723, yrkande 2, om	res. 4 (vpk)
	Kampuchea,
6.	att riksdagen avslår motion 1982/83:724, yrkande 1, om Östra	res. 5 (vpk)
	Timor,
7.	att riksdagen avslår motion 1982/83:725 om bojkottåtgärder	res. 6 (vpk)
	mot Chile,
8.	att riksdagen avslår motion 1982/83:1236 om militärregeringen i	res. 7 (vpk)
	Turkiet.

Stockholm den 1 mars 1983

På utrikesutskottets vägnar
STIG ALEMYR

Närvarande vid ärendets slutbehandling: Stig Alemyr (s), Sture Korpås (c),
Carl Bildt (m), Sture Palm (s), Sture Ericson (s), Margaretha af Ugglas (m),
Jan Bergqvist (s), Axel Andersson (s), Sten Sture Paterson (m), Maj-Lis
Lööw (s), Ivar Virgin (m), Nils Svensson (s), Pär Granstedt (c) och Lars
Werner (vpk).

Reservationer

1. PLO

Lars Werner (vpk) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 1 som börjar med ”Utskottet
och riksdagen” och på s. 2 slutar med ”1237 avstyrks.” bort ha följande
lydelse:

Frågan om det palestinska folkets nationella rättigheter intar vid
internationell jämförelse en särställning genom sin historiska upprinnelse
och aktuella problematik.

Efter andra världskrigets slut inleddes i Afrika och Asien en utveckling
mot ett nära nog globalt erkännande av varje nations rätt till självbestämmande.
De gamla europeiska imperierna började upplösas, dels genom
politiska lösningar, dels genom befrielsekrig, och de nya afrikanska och
asiatiska staterna såg dagens ljus. Principen att förvärv av landområden
genom krig icke skulle tillåtas vann också brett internationellt erkännande,
befäst genom Förenta nationernas upprättande.

Palestina kom här att utgöra ett flagrant undantag. Palestina var brittiskt
mandat och om den brittiska labourregeringen avvecklat sin militära och
administrativa överhöghet i Palestina på samma sätt som i Indien och efter
hand i östra Afrika, så hade vi i dag haft en palestinsk stat och sannolikt

UU 1982/83:16

betydligt fredligare förhållanden i denna del av Västasien.

I stället tillkom på stormakternas tillskyndan FN:s delningsplan 1947, som
innebar att en särskild judisk stat skulle skapas på palestinska områden. Det
är icke svårt att förstå det motstånd delningsplanen väckte hos den dåtida
befolkningen i Palestina. Åren av främmande ockupation och kolonialt
förtryck hade sammansvetsat palestinierna, och deras uppdelning på tre
olika religioner spelade en underordnad roll. Det fanns en utbredd motvilja
även inom den tredjedel av palestinierna som då var mosaiska trosbekännare
mot planerna på en särskild judisk stat i landet.

Ännu starkare var givetvis motståndet bland de 59 procenten muslimer och
de 8 procenten (150 000) kristna palestinier. Sionisterna var en liten men
mäktig minoritet, stödd av vissa stormaktsintressen. Det blev krig mellan
denna minoritet och folkflertalet i Palestina när delningsplanen skulle
genomföras. Vid ett första vapenstillestånd försökte den svenska medlaren
Folke Bernadotte jämka delningsplanen till förmån för nationella palestinska
intressen. Detta ledde till att han mördades av sionistiska terrorister den
17 september 1948.

Delningsplanen blev aldrig verkställd. Kriget avslutades genom vapenstillestånd
1949, då staten Israel hade utropats och israelerna under krigets
förlopp ockuperat större delen av Palestina. Någon fred slöts aldrig och FN
fattade då inget nytt beslut om den nya staten Israels territoriella
begränsning.

Upprättandet av en judisk stat i Palestina hade lett till att ca 750 000
palestinier fördrivits från sina hem. I det område som Israel kontrollerade
1949 hade det funnits 859 000 araber mot 655 000 judar - om araberna
stannat. Över hälften av alla palestinier fördrevs från sina hem. En eländig
tillvaro i flyktingläger runt Israels gränser väntade dem. De som stannade
kvar i Israel blev främlingar i sitt eget hemland, eftersom de tillhörde den
”icke-judiska” minoriteten.

Efter junikriget 1967 håller Israel ytterligare palestinska områden
ockuperade - Västbanken och Gaza. Där bor sammanlagt drygt en miljon
palestinier, som delar varje ockuperat lands förtryck och hinder för nationell
organisering. Till följd av Israels invasion av södra Libanon sommaren och
hösten 1982 lever nu ytterligare omkring 400 000 palestinier i en mycket
utsatt situation, bekräftad icke minst av massakern i flyktinglägren Sabra och
Shatila den 17 och 18 september 1982.

Palestinafrågan reser en rad problem vid en tillämpning av de svenska
erkännandeprinciperna. Sverige erkänner stater. Dessa är de viktigaste
folkrättsliga subjekten. Grundläggande för erkännande av en stat är
existensen av ett bestämt territorium och av en befolkning. Vidare krävs en
regering som med ett rimligt mått av stabilitet utövar effektiv kontroll över
detta territorium. Regeringen skall också ha vunnit ett rimligt mått av
självständighet utåt och någorlunda allmänt accepterats internationellt.
Israel är ostridigt en stat, oavsett att denna stat är den enda som i modern tid

UU 1982/83:16

upprättats genom att invandrad befolkning fördrivit en stor del av den
tidigare folkmajoriteten. Israel har ostridigt en befolkning, medan däremot
staten Israels bestämda territorium alltjämt inte har fastställts i något
fredsfördrag. Staten Israel har erkänts endast av 52 av världens 177 stater,
vilket gör att det inte är helt invändningsfritt att konstatera att Israel
”någorlunda allmänt accepterats internationellt”.

Någon palestinsk stat existerar inte i dag. Men en bred internationell
opinion torde i dag inse, att upprättandet av en palestinsk stat är ett
trängande etappmål för alla seriösa fredssträvanden i denna del av Västasien.
Västbanken och Gaza utgör tillsammans ett bestämt territorium med
övervägande palestinsk befolkning, ockuperat av Israel i strid mot folkrätten
och en rad FN-resolutioner.

Frågan om vilken regering som kan anses företräda palestinierna i dessa
ockuperade territorier är ännu obesvarad från svensk sida. En analogi med
Sveriges förhållande till Norge efter den 9 april 1940 kan här vara en
vägledande erinran: Det föll icke den svenska regeringen in att erkänna vare
sig Vidkun Quislings regering eller kommissarie Terboven som den norska
statens legitima företrädare. Fastmer torde konung Haakon VII och
regeringen Nygaardsvold ha åtnjutit ett sådant svenskt erkännande, trots att
båda befann sig i London.

Det palestinska folket har trots sin tillvaro i flyktingläger och ockuperade
områden lyckats organisera sig i folkrörelser, fackliga organisationer,
kvinnoförbund och politiska partier av olika inriktning. Sjukvård, undervisning,
sociala organ och kulturliv har organiserats inom ramen för den
nationella organisation palestinierna upprättat - Palestinian Liberation
Organization, PLO.

Ingen annan palestinsk organisation har framträtt med konkurrerande
anspråk på att företräda det palestinska folket. Icke ens en enstaka palestinsk
quisling har anmält sig med sådana ambitioner. PLO har haft sin obestridda
ställning bland palestinierna i snart 20 år.

PLO har observatörs status inom FN och medlemskap i FN:s olika organ
som UNESCO, FAO, m. fl. PLO är fullvärdig medlem i de alliansfria
staternas gemenskap, i Arab League, Arab-African Congress och Islamiska
Konfrensen. Över 100 stater har erkänt PLO och upprättat diplomatiska
förbindelser med nämnda organisation.

PLO uppfyller därigenom två av kriterierna för svensk erkännandepraxis:
PLO har vunnit ett rimligt mått av självständighet utåt och har någorlunda
allmänt accepterats internationellt. Detta är dock inte tillräckligt för ett
svenskt erkännade av PLO som palestinsk regering.

Ett längre gående svenskt erkännande av PLO än hittills är dock angeläget
mot bakgrund av den betydelse detta får för att stärka PLO:s möjligheter att
kunna uppträda som förhandlingspart i fortsatta och realistiska fredsförhandlingar
för att få till stånd fred och stabilitet i området. Vad utskottet här

UU 1982/83:16

anfört ligger i linje med syftet i yrkande 1 i motionen, vilket riksdagen som sin
mening bör ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan i moment 1 bort ha följande lydelse:

1. att riksdagen med bifall till motion 1982/83:1237, yrkande 1,
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet
anfört.

2. Kurdernas situation

Lars Werner (vpk) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 3 som börjar med ”Utskottet
anser” och slutar med ”avstyrks.” bort ha följande lydelse:

När det gäller kurderna är det uppenbart att de är en folkgrupp som i högre
grad än andra glömts bort av den internationella opinionen. Sverige bör
därför nu ta initiativ till att aktualisera den kurdiska frågan i olika
internationella sammanhang. I första hand bör den svenska regeringen väcka
frågan om kurdernas rättigheter inför FN:s kommission för mänskliga
rättigheter.

Även i övrigt bör Sverige agera för att få till stånd samordnade aktioner till
stöd för kurderna.

dels att utskottets hemställan i moment 3 bort ha följande lydelse:

3. att riksdagen med bifall till motion 1982/83:317 som sin mening
ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

3. Centralamerika

Lars Werner (vpk) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 4 som börjar med ”Med de
uttalanden” och slutar med ”avstyrks.” bort ha följande lydelse:

Situationen i Centralamerika har ytterligare förvärrats. USA har stationerat
flera tusen soldater i Honduras vid gränsen till Nicaragua.

Hotet mot de progressiva krafterna i Nicaragua har därmed ökat kraftigt
sedan utskottet behandlade frågan i november 1982. Terrorn mot människorna
i El Salvador och Guatemala har också trappats upp.

Vpk har i tidigare års motioner presenterat en historisk sammanfattning av
utvecklingen inom området och de skilda länderna.

Att USA:s ansvar är stort för att inte säga avgörande är helt klart och
följden av en konsekvent genomförd imperialistisk politik. Genomgående
har USA stött korrupta militärregimer som gett de amerikanska storbolagen
förmåner till nackdel för de fattiga bönderna och människorna i Latinamerika.

Det är riktigt att den svenska regeringen fördömt olika diktaturregimers

UU 1982/83:16

brutalitet i skilda länder i Centralamerika. Regeringen har också påvisat
USA:s roll i sammanhanget.

Trots detta fortsätter brutaliteten och USA trappar upp sin hjälp till
diktaturregimerna. Därmed kan det utvecklas till en konflikt som kan få
oanade konsekvenser för hela Centralamerika.

Det är därför inte oviktigt att den svenska regeringen än en gång kraftigt
fördömer USA:s direkta medansvar för vad som händer och för vad som
ytterligare kan ske. Det är också viktigt att Sverige i internationella
sammanhang än en gång markerar sin uppfattning om situationen i
Centralamerika och fördömer de krafter som bär det direkta ansvaret.

Vad utskottet här anfört ligger i linje med syftet i yrkandena 1 och 2 i
motionen, vilket riksdagen som sin mening bör ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan i moment 4 bort ha följande lydelse:

4. att riksdagen med bifall till motion 1982/83:556 som sin mening
ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

4. Kampuchea

Lars Werner (vpk) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 5 som börjar med ”Den i
yrkandet” och slutar med ”motion 723.” bort ha följande lydelse:

Lika angeläget som att hjälpa Kampuchea i återuppbyggnaden är att
åstadkomma fredliga förhållanden. Utskottet vill framhålla att det under det
senaste halvåret gjorts vissa öppningar i det tidigare så låsta läget i regionen.
De tre indokinesiska staterna har närmat sig ASEAN-länderna och
accepterat att Kampuchea diskuteras på en internationell konferens med
deltagande av stormakterna - detta under förutsättning att konferensen tar
upp frågan i dess vidare perspektiv. Framför allt Vietnam vill ha någon form
av internationella garantier mot ett upprepande av Kinas anfall 1979. Om så
sker kommer Vietnam att ta hem sina trupper från Kampuchea. Bakom
denna förändrade attityd ligger det faktum att bekämpningen av Pol
Pot-gerillan nu delvis kunnat övertas av kampucheanska trupper.

Insikten att Heng Samrin-regeringen åtnjuter ett brett stöd från befolkningen
har lett till att vissa ASEAN-länder nu säger att den ”helhetslösning”
som de förespråkar inte syftar till att avlägsna denna regering utan till att
bredda den med exempelvis Sihanouk.

Folkrepubliken Kampucheas utrikesminister har å sin sida förklarat att
alla ”patrioter” kan återvända, om de bryter med Pol Pot. De kan då delta i
val och kandidera. Han accepterar internationell övervakning.

Österrikes utrikesminister, som är ordförande i den ad hoc-kommitté som
tillsattes av den internationella Kampucheakonferensen sommaren 1981, har
efter sonderingar uttalat en försiktig optimism. Förslag till lösningar har
framförts av flera länder, t. ex. Rumänien, Indien, Frankrike, Belgien.

UU 1982/83:16

Sverige har härvidlag spelat en alltför passiv roll. Som neutralt land med
goda förbindelser med ”nyckelländerna” i sammanhanget, Vietnam och
Kina, borde Sverige kunna ge bidrag till en fredslösning. Sverige måste hävda
principen om det kampucheanska folkets självbestämmanderätt och medverka
till att stormakterna slutar utnyttja Kampuchea för att bekämpa
Vietnam så som Frankrike, USA och Kina gjort.

Sverige borde också i FN aktivt rösta mot Pol Pot som representant för
Kampuchea. Att lägga ned sin röst som Sverige gör är ett passivt
agerande.

För att åstadkomma en konstruktiv lösning av Kampucheafrågan så borde
Kampucheas stol i FN i nuläget stå tom.

Den svenska regeringen borde aktivt arbeta för detta, genom att bl. a.
rösta emot Demokratiska Kampucheas representation i FN och därmed
understödja ad hoc-kommitténs ordförandes strävanden. Vad utskottet här
anfört ligger i linje med syftet i yrkande 2 i motionen, vilket riksdagen som sin
mening bör ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan i moment 5 bort ha följande lydelse:

5. att riksdagen med anledning av motion 1982/83:723, yrkande 2,
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet
anfört.

5. Ostra Timor

Lars Werner (vpk) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 5 som börjar med ”Utskottet
konstaterade” och på s. 6 slutar med ”motion 724.” bort ha följande
lydelse:

Ända sedan Indonesiens ockupation 1975 har frågan om Östtimors
självständighet varit föremål för behandling i FN. Varje år har en resolution,
som slårfast Östtimors rätt till självbestämmande, antagits av en majoritet av
FN:s medlemsländer. Sverige stödde till en början resolutionen, men den
borgerliga regeringen ändrade 1980 sin inställning genom att avstå i
omröstningen och den linjen har hösten 1982 fullföljts av den socialdemokratiska
regeringen.

Sverige finns därför inte längre med bland de länder som genom sitt
handlande i FN stöder Demokratiska Republiken Östtimors självständighet.
Däremot stöder regeringen i ord och i andra sammanhang Östtimor och talar
om vikten av självständighet och fördömer Indonesiens ockupation. Detta
ordflöde skall dock ställas mot att man samtidigt som man kritiserar
Indonesien är medlem som observatör i IGGI - International Group for
Indonesia - ett stödorgan dikterat av USA. Detta medlemskap tillkom
samtidigt som den svenska vapenexporten till Indonesien ökade kraftigt.

Som synes av ovanstående framträder ett klart mönster av dubbelmoral
där folkrätt och aktivt handlande i FN får stå tillbaka för ökad vapenexport

UU 1982/83:16

och tilltänkta nya svenska exportframgångar. Det borde vara en självklarhet
för den svenska regeringen att återta sin gamla hållning vid agerandet i
FN.

Utskottet delar därmed motionärernas uppfattning.

dels att utskottets hemställan i moment 6 bort ha följande lydelse:

6. att riksdagen med bifall till motion 1982/83:724, yrkande 1, som
sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

6. Chile

Lars Werner (vpk) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 6 som börjar med ”Utskottet
har vid” och slutar med ”i fråga.” bort ha följande lydelse:

Utskottet vill erinra om att det gått tio år sedan den demokratiskt valde
presidenten i Chile, Salvador Allende, störtades och mördades av Pinochetjuntan
understödd av USA.

Sverige har visserligen intagit en mycket kritisk hållning till juntan. Såväl
utrikesutskottet som riksdagen har i stor enighet fördömt den nuvarande
regimen. Utskottet menar emellertid att detta fördömande i ord inte följts
upp i handling i olika avseenden, och under det senaste året förefaller det
som om man bedömer situationen i landet som mindre allvarlig. Detta
framkommer inte minst vad gäller bedömningen av dem som söker politisk
asyl i Sverige. Sanningen är dock den, att också om förtrycket tagit sig mer
”raffinerade former” så upplever Chile i dag sin svåraste ekonomiska och
politiska kris på länge.

Ekonomiskt befinner sig landet till följd av att regimen anammat den
Friedmanska ekonomiska politiken i ett totalt kaos. Priserna rusar i höjden
och inflationen slår nya rekord. Arbetslösheten närmar sig tidigare oanade
höjder. Officiellt talas om 25 % men oppositionen, och dit hör numera också
många kristdemokratiska grupper, säger att sanningen snarare är 30-35 %.
Allt fler tvingas till förnedring för att få mat för dagen. Kriminalitet och
prostitution ökar snabbt. Chiles barn svälter och allt fler dör av ren
undernäring.

Bara under de senaste månaderna har flera hundra företag tvingats gå i
konkurs, allt medan de stora multinationella, företrädesvis amerikanska,
bolagen gör sig stora vinster, främst inom gruvindustrin som Pinochetjuntan
sålt ut. Om det fanns former för att kräva återbetalning av nobelpris borde
det ske i Friedmans fall.

Denna ekonomiska kris liksom juntans förtryck har accentuerat den
politiska krisen. Allt större grupper vänder regimen ryggen. Studerande med
oppositionella åsikter förvisas eller avstängs, ibland på livstid, från utbildning.

Fackföreningsledare utvisas, kastas i fängelse eller ”försvinner” enligt

UU 1982/83:16

känt mönster från andra latinamerikanska stater.

Utskottet delar motionärernas uppfattning att Sverige bör verka för en
internationell bojkott av Chilejuntan samt vidta åtgärder som stoppar de
svenska företagens kapitalexport till Chile. Det är viktigare än någonsin att
ge alla de krafter i Chile som verkar för en förändring i demokratisk riktning
ett stöd i deras strävanden.

Vad utskottet här anfört ligger i linje med syftet i yrkandena 1 och 2 i
motionen vilket riksdagen som sin mening bör ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan i moment 7 bort ha följande lydelse:

7. att riksdagen med bifall till motion 1982/83:725 som sin mening
ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

7. Turkiet

Lars Werner (vpk) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 7 som börjar med ”Det har
varit” och slutar med ”motion 1236.” bort ha följande lydelse:

De åtgärder som vidtagits av Europarådet har emellertid inte visat sig
tillräckliga. Det finns därför all anledning att fortsätta detta arbete, men
Sverige måste också ta upp situationen i Turkiet i andra internationella
fora.

Närmast bör Sverige i samarbete med andra stater som är kritiskt inställda
till den turkiska militärjuntan arbeta för att föra upp frågan om förtrycket i
Turkiet i FN. Det måste i det nuvarande läget när arbetet i Europarådet inte
givit önskvärt resultat vara det mest ändamålsenliga.

dels att utskottets hemställan i moment 8 bort ha följande lydelse:

8. att riksdagen med bifall till motion 1982/83:1236 som sin mening
ger regeringen till känna vad utskottet anfört.