Om en tillfällig förmögenhetsskatt för livförsäkringsbolag, m. m. (prop. 1986/87:61) (Betänkande 1986/87:SkU17 Skatteutskottet)

Skatteutskottets betänkande

1986/87:17

om en tillfällig förmögenhetsskatt för
livförsäkringsbolag, m. m. (prop. 1986/87:61)

SkU

1986/87:17

Sammanfattning

I betänkandet behandlas regeringens förslag om en tillfällig förmögenhetsskatt
för livförsäkringsbolag m. m.

Utskottet tillstyrker propositionen och avstyrker en borgerlig partimotion
om avslag på propositionen. Utskottet avstyrker också en partimotion från
vpk med yrkande om vissa ändringar i förslaget.

Vid betänkandet har fogats fem reservationer varav en gemensam av m, fp
och c och fyra av vpk.

Propositionen

Regeringen (finansdepartementet) föreslår i proposition 1986/87:61 att
riksdagen antar vid propositionen fogade förslag till

1. lag om tillfällig förmögenhetsskatt för livförsäkringsbolag, understödsföreningar
och pensionsstiftelser,

2. lag om ändring i lagen (1947:576) om statlig inkomstskatt,

3. lag om ändring i lagen (1947:577) om statlig förmögenhetsskatt,

4. lag om ändring i taxeringslagen (1956:623),

5. lag om ändring i skattebrottslagen (1971:69),

6. lag om ändring i lagen (1971:1072) om förmånsberättigade skattefordringar
m. m.,

7. lag om ändring i bevissäkringslagen (1975:1027) för skatte- och
avgiftsprocessen,

8. lag om ändring i lagen (1984:151) om punktskatter och prisregleringsavgifter,

I propositionen föreslås att en tillfällig förmögenhetsskatt tas ut på förmögenhet
i livförsäkringsbolag, understödsföreningar och pensionsstiftelser.
Enligt förslaget är underlaget för skatten de skattskyldiga institutionernas
förmögenhet den 31 december 1986 och skattesatsen 7 %. För förmögenhet
som är hänförlig till kapitalförsäkringar är skattesatsen dock 5 %.

I propositionen föreslås vidare ett ökat skatteuttag på den löpande
avkastningen på kapitalförsäkringskapital genom en höjning av skattesatsen
för livförsäkringsbolag och understödsföreningar från 40% till 50%.
Slutligen föreslås att värdet av kapitalförsäkringar, som inte är rena

1 Riksdagen 1986187. 6 sami. Nr 17

riskförsäkringar, skall beskattas vid den årliga förmögenhetstaxeringen.

Höjningen av skatteuttaget och skattskyldigheten till förmögenhetsskatt
för kapitalförsäkringar föreslås gälla fr. o. m. 1988 års taxering. Kapitalförsäkringar
som meddelats i enlighet med ansökningar som inkommit till
försäkringsbolagets huvudkontor före den 13 september 1986 skall dock
även för framtiden vara fria från förmögenhetsskatt.

I propositionen föreslås en ändring i taxeringslagen (1956:623). Den
författningsmässiga regleringen av detta förslag behandlar utskottet i annat
sammanhang (SkU 1986/87:19).

Övriga författningsförslag i propositionen har följande lydelse.

SkU 1986/87:17

1 Förslag till

Lag om tillfällig förmögenhetsskatt för livförsäkringsbolag,
understödsföreningar och pensionsstiftelser

Härigenom föreskrivs följande.

1 § Tillfällig förmögenhetsskatt skall betalas till staten enligt denna lag.

2 § Riksskatteverket är beskattningsmyndighet.

3 § Skattskyldiga är

1. svenska livförsäkringsbolag,

2. understödsföreningar som bedriver till livförsäkring hänförlig verksamhet
samt

3. pensionsstiftelser som avses i lagen (1967:531) om tryggande av
pensionsutfästelse m. m.

Om verksamheten påbörjats efter utgången av kalenderåret 1984 föreligger
inte skattskyldighet.

4 § Skatten utgår med sju procent av beskattningsunderlaget. Beskattningsunderlaget
är värdet av den skattskyldiges förmögenhet vid utgången
av år 1986 till den del som förmögenheten överstiger tio miljoner kronor.
För skattskyldig vilkens räkenskapsår inte sammanfaller med kalenderår
beräknas förmögenheten med utgångspunkt i förhållandena vid utgången
av det räkenskapsår som avslutas närmast efter den 31 december 1986.

Vid beräkning av beskattningsunderlaget skall förmögenhet som är hänförlig
till annan av den skattskyldige meddelad livförsäkring än sådan
pensionsförsäkring som avses i punkt 1 av anvisningarna till 31 § kommunalskattelagen
(1928: 370) ingå med 72 procent.

5 § Förmögenheten är värdet av den skattskyldiges samtliga tillgångar
efter avdrag för finansiella skulder. Förmögenhet som inte är hänförlig till
livförsäkring skall dock inte beaktas.

Som tillgång hos återförsäkringstagare räknas inte värdet av återförsäkringsgivares
ansvarighet på grund av försäkringar som denne har övertagit
i form av återförsäkring. Om återförsäkring skett hos utländsk återförsäkringsgivare
skall dock ett belopp motsvarande dennes ansvarighet redovisas
som tillgång, i den mån ansvarigheten överstiger värdet av reservdeposition
som ställts av återförsäkringsgivaren hos återförsäkringstagaren.

Aterförsäkringsgivares fordran hos återförsäkringstagare på grund av
sådan reservdeposition som avses i föregående stycke upptas inte som
tillgång. Den skuld som redovisas av återförsäkringstagaren på grund av
depositionen är inte avdragsgill för denne.

6 § Om ej annat följer av 7—9 §§ tas tillgångar och skulder upp till
bokfört värde.

7 § Fastighet tas upp till det högsta av anskaffningsvärdet och 133 procent
av det för år 1986 gällande taxeringsvärdet.

Har fastighets värde efter ingången av år 1986 sänkts på grund av
skogsavverkning eller täktverksamhet eller till följd av brand, vattenflöde
eller jämförlig händelse får fastigheten tas upp till 133 procent av det
taxeringsvärde som därefter åsätts vid särskild fastighetstaxering eller, om
sådant värde saknas, till ett på motsvarande grunder uppskattat värde.

SkU 1986/87:17

8 § Värdepapper, som noteras på inländsk eller utländsk börs eller som
annars är föremål för marknadsmässig omsättning med regelbundna noteringar
om avslut, tas upp till det noterade värdet.

Finns i ett bolag skilda aktieslag av vilka ett eller flera är börsnoterade
eller föremål för sådan notering som avses i första stycket, skall de aktier i
bolaget som inte är noterade tas upp till samma värde som de noterade
aktierna. Är flera aktieslag noterade, skall de icke noterade aktierna tas
upp till samma värde som de noterade aktier som har den lägsta kursen.

Om det vid värdering enligt de föregående styckena bedöms att det
noterade värdet inte motsvarar vad som skulle kunna påräknas vid en
försäljning under normala förhållanden, får i stället priset vid en sådan
försäljning läggas till grund för värderingen.

9 § Fordran som inte omfattas av 8 § och som löper med ränta skall tas
upp till sitt kapitalbelopp. Detsamma gäller för skuld som löper med ränta.

Osäker fordran får tas upp till det belopp, varmed den kan beräknas
inflyta. Värdelös fordran tas inte upp.

10 § Tillfällig förmögenhetsskatt är inte avdragsgill vid taxeringen till
statlig inkomstskatt.

11 § Den som är skattskyldig enligt 3§ skall vara registrerad hos riksskatte
verket.

12 § Den som är skattskyldig skall i deklaration ange beskattningsunderlaget
och skatten samt lämna de uppgifter som erfordras för beräkning av
underlaget.

Deklarationen skall ha kommit in till riksskatteverket senast fem månader
efter den dag som enligt 4 § ligger till grund för förmögenhetsvärderingen.

Skatten skall avrundas till närmast lägre tusental kronor.

13 § Senast den dag då deklarationen skall ha kommit in enligt 12 § andra
stycket skall hälften av skattebeloppet vara inbetalad. Återstoden skall
vara inbetalad med hälften senast tre månader och med återstående hälft
senast sex månader efter den senaste dagen för avlämnande av deklaration.
Om skatten inte uppgår till 100000 kronor skall dock hela beloppet
vara inbetalat senast den dag då deklarationen skall ha kommit in.

14 § När annat inte följer av denna lag tillämpas lagen (1984: 151) om
punktskatter och prisregleringsavgifter med undantag av vad där sägs om
anstånd i 2 kap. 9 §, om förhandsbesked i 6 kap. och om förseningsavgift i 7
kap. 5 §.

Denna lag träder i kraft den 23 december 1986.

SkU 1986/87:17

2 Förslag till

SkU 1986/87:17

Lag om ändring i lagen (1947: 576) om statlig inkomstskatt

Härigenom föreskrivs att 10 a § lagen (1947:576) om statlig inkomstskatt1
skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

10 a §:

För svenska aktiebolag, sparbanker, sparbankernas säkerhetskassa,
andra ekonomiska föreningar än sambruksföreningar, familjestiftelser,
svenska aktiefonder, svenska försäkringsanstalter som inte är aktiebolag,
utländska juridiska personer, Sveriges allmänna hypoteksbank. Konungariket
Sveriges stadshypotekskassa, hypoteksföreningar samt sådana juridiska
personer som enligt författning eller på därmed jämförligt sätt bildats
för att förvalta samfällighet och som skall erlägga skatt för inkomst utgör
grundbeloppet, om inte annat föreskrivs i andra stycket, 52 procent av den
beskattningsbara inkomsten.

För skattskyldiga som avses i 7 § För skattskyldiga som avses i 7 §
4 morn., livförsäkringsanstalter så- 4 mom. och andra skattskyldiga än

vitt angår försäkringsrörelsen och dem som avses i 10 § 1 mom. eller i

andra skattskyldiga än dem som första stycket här ovan utgör

avses i 10 § 1 mom. eller i första grundbeloppet 40 procent av den

stycket här ovan utgör grundbelop- beskattningsbara inkomsten. För

pet 40 procent av den beskattnings- livförsäkringsanstalter såvitt angår

bara inkomsten. försäkringsrörelsen utgör dock

grundbeloppet 50 procent av den
beskattningsbara inkomsten.

Med familjestiftelse avses i denna lag stiftelse, som enligt de för densamma
gällande stadgar har till huvudsakligt ändamål att tillgodose viss familjs,
vissa familjers eller bestämda personers ekonomiska intressen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1987 och tillämpas första gången
vid 1988 års taxering.

1 Senaste lydelse av lagens rubrik 1974:770.

: Senaste lydelse 1984: 1061.

3 Förslag till

SkU 1986/87:17

Lag om ändring i lagen (1947: 577) om statlig
förmögenhetsskatt

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1947:577) om statlig förmögenhetsskatt1 dels

att 3 och 7 §§ skall ha följande lydelse,

dels att det i anvisningarna till 3 och 4 §§ skall införas en ny punkt, 6, av
följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

3 §

I morn.2 Vid förmögenhetsberäkningen skola, i den mån ej annat framgår
av 2 mom. här nedan, såsom tillgångar upptagas:

a) fastighet;

b) tomträtt, vattenfallsrätt;

c) lös egendom, som är avsedd för stadigvarande bruk i skattskyldigs
förvärvsverksamhet eller att däri omsättas eller förbrukas, såsom djur
samt maskiner och andra inventarier, råämnen, varor, jordbruks- och
skogsprodukter, förbrukningsartiklar och dylikt, gruvor, patent- och förlagsrätter,
rätt till skogsavverkning å annans mark samt rätt till stenbrott
och dylikt;

d) kapital, som finnes kontant tillgängligt eller utlånats eller nedlagts i
obligationer eller insatts i bank eller annorstädes eller bestått av andra
fordringar eller av aktier eller andelar i ekonomiska föreningar, bolag,
aktiefonder eller rederier eller av optionsrätter till nyteckning eller köp av
aktier, om sådan optionsrätt är föremål för omsättning på kapitalmarknaden,
eller av andel i oskiftat dödsbo som vid taxering till statlig inkomstskatt
skall behandlas såsom handelsbolag, i den mån samma kapital icke är
att hänföra till i c) här ovan nämnd egendom;

e) lös egendom, som är avsedd för ägarens och hans familjs personliga
bruk och bekvämlighet och av beskaffenhet att böra hänföras till yttre
inventarier, såsom ekipage, ridhästar, automobiler, motorcyklar, lustjakter,
motorbåtar och dylikt, så ock smycken;

0 besittningsrätt till fastighet, där innehavaren ej enligt 7 § skall likställas
med ägare, såvida rättigheten är utan vederlag eller mot visst belopp en
gång för alla upplåten för innehavarens livstid eller för tid, som icke
kommer att utlöpa inom fem år efter beskattningsårets utgång;

g) rätt till ränta, avkomst av fas- g) rätt till ränta, avkomst av fastighet
eller annan stadigvarande tighet eller annan stadigvarande

förmån, som icke avses i f) här förmån, som icke avses i f) här

ovan, såvida rättigheten är förhan- ovan, såvida rättigheten är förhan denvarande

och bestämd att tillgo- denvarande och bestämd att tillgodonjutas
för den berättigades livstid donjutas för den berättigades livstid

eller för tid, som icke kommer att eller för tid, som icke kommer att

utlöpa inom fem år efter beskatt- utlöpa inom fem år efter beskattningsårets
utgång. ningsårets utgång;

Ii) livförsäkring, som meddelats i
här i riket bedriven försäkringsrörelse,
i den omfattning som anges i
punkt 6 av anvisningarna.

1 Senaste lydelse av lagens rubrik 1974:859.

2 Senaste lydelse 1985: 309.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

SkU 1986/87:17

2 morn? Såsom tillgångar vid förmögenhetsberäkningen upptagas icke:

b) rätt till undantagsförmåner, till pension eller annan livränta, som utgår
på grund av försäkring, till pension och annan förmån, som annorledes än i
följd av försäkring åtnjutes på grund av förutvarande tjänsteförhållande,
samt till livränta som, enligt vad i lag eller särskild författning är stadgat,
annorledes än på grund av försäkring utgår vid sjukdom eller olycksfall i
arbete eller under militärtjänstgöring;

c) rätt till annan ränta, avkomst eller förmån än i b) avses, därest
densamma är bestämd att tillgodonjutas för den berättigades livstid samt
värdet av vad han årligen må i sådant avseende åtnjuta understiger 1 000
kronor;

d) rätt till förmögenhet, varav annan för närvarande åtnjuter avkastningen; e)

möbler, husgeråd och andra inre lösören, som äro avsedda för den
skattskyldiges och hans familjs personliga bruk;

f) konstverk, bok-, konst- och därmed jämförliga samlingar, såframt ej
ägaren med dem driver handel eller yrkesmässigt håller dem för allmänheten
tillgängliga;

g) sådana tillgångar, som avses i 1 mom. e) här ovan, därest sammanlagda
värdet av dessa tillgångar icke överstiger 1 000 kronor;

h) patent- och förlagsrätter, som icke äro tillgångar i rörelse, ävensom
rätt till firmanamn, varumärke, mönsterskydd, tidnings titel och dylikt;

i) förråd av livsmedel eller andra förnödenheter, som äro avsedda för
den skattskyldiges och hans familjs personliga behov, samt kontant hushållskassa
eller därmed jämförlig, för den skattskyldiges löpande utgifter
avsedd kassa;

j) fastighet, som året före taxeringsåret undantagits från skatteplikt
enligt 3 kap. fastighetstaxeringslagen (1979: 1152), utom såvitt fråga är om
tillbehör till fastigheten som avses i 2 kap. 3 § jordabalken.

I fråga om skyldighet att erlägga skatt för förmögenhet likställas med
ägare:

a) den som innehar fast eller lös egendom med fideikommissrätt;

b) innehavare av fastighet med stadgad åborätt; innehavare av så kallad
ofri tomt i stad och den som eljest innehar fastighet med ständig eller ärftlig
besittningsrätt;

c) efterlevande make, som under sin livstid äger åtnjuta avkastningen av
förmögenhet, tillhörande den först avlidne makens kvarlåtenskap;

d) annan, som under sin livstid äger åtnjuta avkastningen av förmögenhet,
vartill äganderätten tillagts någon hans avkomling, adoptivbarn eller
adoptivbarns avkomling;

e) den som i enlighet med stiftelses ändamål att tillgodose viss familjs
eller vissa familjers ekonomiska intressen under sin livstid äger åtnjuta
avkastningen av förmögenhet, vartill äganderätten tillkommer stiftelsen;

0 så ock eljest den som äger åtnjuta avkastningen av förmögenhet,
vartill äganderätten tillkommer annan, därest sådant förhållande förelig -

a) kapitalvärdet av kapitalförsäkring; -

a) värdet av annan försäkring än
livförsäkring;

(Se vidare anvisningarna.)

7 §4

3 Senaste lydelse 1980:959.

4 Senaste lydelse 1973:1102.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

SkU 1986/87:17

ger, att han finnes i avseende, varom nu är fråga, skäligen böra betraktas
såsom förmögenhetens ägare.

Föreskrifterna i e) och f) här ovan må dock ej föranleda till att förmögenheten
beräknas högre än till tjugufem gånger det belopp, som avkastningen
av förmögenheten utgjort under nästföregående beskattningsår.

Med ägare likställs också, ifråga
om livförsäkring, sådan förmånstagare
som har förfoganderätt till
försäkringen.

(Se vidare anvisningarna.)

Anvisningar

till 3 och 4 §§

6. Livförsäkring tas upp som tillgång.
Detta gäller dock inte om
försäkringen

1. är sådan pensionsförsäkring
som avses i punkt I av anvisningarna
till 31 § kommunalskattelagen
(1928:370).

2. enbart avser dödsfall senast
vid 70 års ålder och inte är återköpsbar,

3. ger rätt till livränta eller sjukränta
som utges på grund av annan
försäkring än livförsäkring.

Livförsäkring tas upp till det värde
som motsvarar det på försäkringstekniska
grunder beräknade
tekniska återköpsvärdet.

Denna lag träder i kraft den I januari 1987 och tillämpas första gången
vid 1988 års taxering.

Har livförsäkring tagits i överensstämmelse med ansökan, som kommit
in till försäkringsgivarens huvudkontor före den 13 september 1986, skall
äldre bestämmelser fortfarande gälla. En därefter vidtagen ändring som
medför ökad premieförpliktelse totalt sett eller tidigareläggning av premiebetalning,
skall dock anses som nytt försäkringsavtal.

5 Förslag till
Lag om ändring i skattebrottslagen (1971:69)

Härigenom föreskrivs att 1 § skattebrottslagen (1971:69) skall ha följande
lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 §'

Denna lag gäller i fråga om skatt eller avgift enligt

1. lagen (1908:128) om bevillningsavgifter
för särskilda förmåner
och rättigheter, förordningen (1927:
321) om skatt vid utskiftning av aktiebolags
tillgångar, kommunalskattelagen
(1928:370), förordningen
(1933:393) om ersättningsskatt, lagen
(1941:416) om arvsskatt och
gåvoskatt, lagen (1946:324) om
skogsvårdsavgift, lagen (1947:576)
om statlig inkomstskatt, lagen
(1947: 577) om statlig förmögenhetsskatt,
lagen (1958: 295) om sjömansskatt,
lagen (1983: 219) om tillfällig
vinstskatt, lagen (1983: 1086)
om vinstdelningsskatt, lagen (1984:

1052) om statlig fastighetsskatt,

2. lagen (1928:376) om skatt på
lotterivinster, lagen (1941:251) om
särskild varuskatt, lagen (1957: 262)
om allmän energiskatt, lagen (1961:
372) om bensinskatt, lagen (1961:
394) om tobaksskatt, stämpelskattelagen
(1964:308), lagen (1968:
430) om mervärdeskatt, lagen
(1972: 266) om skatt på annonser
och reklam, lagen (1972: 820) om
skatt på spel, lagen (1973: 37) om
avgift på vissa dryckesförpackningar,
vägtrafikskattelagen (1973: 601),
lagen (1973: 1216) om särskild avgift
för oljeprodukter och kol, bilskrotningslagen
(1975: 343), lagen
(1976:338) om vägtrafikskatt på
vissa fordon, som icke är registrerade
i riket, lagen (1977:306) om
dryckesskatt, lagen (1978:69) om

1. lagen (1908:128) om bevillningsavgifter
för särskilda förmåner
och rättigheter, förordningen (1927:
321) om skatt vid utskiftning av aktiebolags
tillgångar, kommunalskattelagen
(1928: 370), förordningen
(1933:395) om ersättningsskatt,
lagen (1941:416) om arvsskatt och
gåvoskatt, lagen (1946: 324) om
skogsvårdsavgift, lagen (1947:576)
om statlig inkomstskatt, lagen
(1947: 577) om statlig förmögenhetsskatt,
lagen (1958: 295) om sjömansskatt,
lagen (1983: 219) om tillfällig
vinstskatt, lagen (1983: 1086)
om vinstdelningsskatt, lagen (1984:

1052) om statlig fastighetsskatt, lagen
< 1986: 000) om tillfällig förmögenhetsskatt
för livförsäkringsbolag,
understödsföreningar och pensionsstiftelser,

2. lagen (1928:376) om skatt på
lotterivinster, lagen (1941:251) om
särskild varuskatt, lagen (1957: 262)
om allmän energiskatt, lagen (1961:
372) om bensinskatt, lagen (1961:
394) om tobaksskatt, stämpelskattelagen
(1964:308), lagen (1968:
430) om mervärdeskatt, lagen
(1972: 266) om skatt på annonser
och reklam, lagen (1972: 820) om
skatt på spel, lagen (1973: 37) om
avgift på vissa dryckesförpackningar,
vägtrafikskattelagen (1973: 601),
lagen (1973: 1216) om särskild skatt
för oljeprodukter och kol. bilskrot -ningslagen (1975:343), lagen

(1976:338) om vägtrafikskatt på
vissa fordon, som icke är registrerade
i riket, lagen (1977:306) om
dryckesskatt, lagen (1978:69) om

SkU 1986/87:17

1 Senaste lydelse 1984: 1059.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

SkU 1986/87:17

försäljningsskatt på motorfordon,
lagen (1978: 144) om skatt på vissa
resor, lagen (1982: 691) om skatt på
vissa kassettband, lagen (1982:
1200) om skatt på videobandspelare,
lagen (1982: 1201) om skatt på
viss elektrisk kraft, lagen (1983:
1053) om skatt på omsättning av
vissa värdepapper, lagen (1983:
1104) om särskild avgift för elektrisk
kraft från kärnkraftverk, lagen
(1984:351) om totalisatorskatt, lagen
(1984:355) om skatt på vissa
dryckesförpackningar, lagen (1984:

404) om stämpelskatt vid inskrivningsmyndigheter,
lagen (1984:

405) om stämpelskatt på aktier, lagen
(1984:409) om avgift på gödselmedel,
lagen (1984: 410) om avgift
på bekämpningsmedel, lagen (1984:
852) om lagerskatt på viss bensin,

försäljningsskatt på motorfordon,
lagen (1978: 144) om skatt på vissa
resor, lagen (1982: 691) om skatt på
vissa kassettband, lagen (1982:
1200) om skatt på videobandspelare,
lagen (1982: 1201) om skatt på
viss elektrisk kraft, lagen (1983:
1053) om skatt på omsättning av
vissa värdepapper, lagen (1983:
1104) om särskild skatt för elektrisk
kraft från kärnkraftverk, lagen
(1984:351) om totalisatorskatt, lagen
(1984:355) om skatt på vissa
dryckesförpackningar, lagen (1984:

404) om stämpelskatt vid inskrivningsmyndigheter,
lagen (1984:

405) om stämpelskatt på aktier, lagen
(1984:409) om avgift på gödselmedel,
lagen (1984:410) om avgift
på bekämpningsmedel, lagen (1984:
852) om lagerskatt på viss bensin,

3. lagen (1981:691) om socialavgifter.

Lagen gäller även preliminär skatt, kvarstående skatt och tillkommande
skatt som avses i uppbördslagen (1953:272).

Lagen tillämpas inte om skatten eller avgiften fastställs eller uppbärs i
den ordning som gäller för tull och inte heller beträffande restavgift,
skattetillägg eller liknande avgift.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1987.

6 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1971: 1072) om förmånsberättigade
skattefordringar m. m.

Härigenom föreskrivs att 1 § lagen (1971: 1072) om förmånsberättigade
skattefordringar m. m. skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 §'

Förmånsrätt enligt 11 § förmånsrättslagen (1970:979) följer med fordran

på

1. skatt och avgift, som anges i
1 § första stycket uppbördslagen
(1953:272), samt skatt enligt lagen
(1908: 128) om bevillningsavgifter
för särskilda förmåner och rättigheter,
lagen (1958:295) om sjömansskatt,
kupongskattelagen (1970:
624) och lagen (1983: 219) om tillfällig
vinstskatt.

2. skatt enligt lagen (1968:430) om

3. skatt eller avgift enligt lagen
(1928:376) om skatt på lotterivinster,
lagen (1941:251) om särskild
varuskatt, lagen (1957: 262) om allmän
energiskatt, lagen (1961:372)
om bensinskatt, lagen (1961:394)
om tobaksskatt, stämpelskattelagen
(1964:308), lagen (1972:266)
om skatt på annonser och reklam,
lagen (1972:820) om skatt på spel,
lagen (1973:37) om avgift på vissa
dryckesförpackningar, lagen (1973:
1216) om särskild avgift för oljeprodukter
och kol, bilskrotningslagen
(1975:343), lagen (1977:306) om
dryckesskatt, lagen (1978:69) om
försäljningsskatt på motorfordon,
lagen (1978: 144) om skatt på vissa
resor, lagen (1982:691) om skatt på
vissa kassettband, lagen (1982:
1200) om skatt på videobandspelare,
lagen (1982: 1201) om skatt på
viss elektrisk kraft, lagen (1983:

1053) om skatt på omsättning av
vissa värdepapper, lagen (1983:

mervärdeskatt,

3. skatt eller avgift enligt lagen
(1928:376) om skatt på lotterivinster.
lagen (1941:251) om särskild
varuskatt, lagen (1957:262) om allmän
energiskatt, lagen (1961:372)
om bensinskatt, lagen (1961:394)
om tobaksskatt, stämpelskattelagen
(1964:308), lagen (1972:266)
om skatt på annonser och reklam,
lagen (1972:820) om skatt på spel,
lagen (1973:37) om avgift på vissa
dryckesförpackningar, lagen (1973:
1216) om särskild skatt för oljeprodukter
och kol, bilskrotningslagen
(1975:343), lagen (1977:306) om
dryckesskatt, lagen (1978:69) om
försäljningsskatt på motorfordon,
lagen (1978: 144) om skatt på vissa
resor, lagen (1982: 691) om skatt på
vissa kassettband, lagen (1982:
1200) om skatt på videobandspelare,
lagen (1982: 1201) om skatt på
viss elektrisk kraft, lagen (1983:

1053) om skatt på omsättning av
vissa värdepapper, lagen (1983:

SkU 1986/87:17

1 Senaste lydelse 1984:856.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

SkU 1986/87:17

1104) om särskild avgift för elektrisk
kraft från kärnkraftverk, lagen
(1984:351) om totalisatorskatt, lagen
(1984:355) om skatt på vissa
dryckesförpackningar, lagen (1984:

404) om stämpelskatt vid inskrivningsmyndigheter,
lagen (1984: 405)
om stämpelskatt på aktier, lagen
(1984:410) om avgift på bekämpningsmedel
samt lagen (1984:852)
om lagerskatt på viss bensin,

1104) om särskild skatt för elektrisk
kraft från kärnkraftverk, lagen
(1984:351) om totalisatorskatt, lagen
(1984:355) om skatt på vissa
dryckesförpackningar, lagen (1984:

404) om stämpelskatt vid inskrivningsmyndigheter,
lagen (1984:

405) om stämpelskatt på aktier, lagen
(1984:410) om avgift på bekämpningsmedel
samt lagen (1984:
852) om lagerskatt på viss bensin,

4. skatt enligt vägtrafikskattelagen (1973:601) samt lagen (1976:339) om
saluvagnsskatt,

5. tull och särskild avgift enligt 39 § tullagen (1973: 670) samt avgift enligt
lagen (1968: 361) om avgift vid införsel av vissa bakverk,

6. avgift enligt lagen (1967: 340) om prisreglering på jordbrukets område,
lagen (1974: 226) om prisreglering på fiskets område och lagen (1984:409)
om avgift på gödselmedel,

7. avgift som uppbärs med tillämpning av lagen (1984:668) om uppbörd
av socialavgifter från arbetsgivare.

Förmånsrätten omfattar ej restavgift och liknande avgift som utgår vid
försummelse att redovisa eller betala fordringar och ej heller skatte- eller
avgiftstillägg och förseningsavgift.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1987.

7 Förslag till

Lag om ändring i bevissäkringslagen (1975: 1027) för skatteoch
avgiftsprocessen

Härigenom föreskrivs att 1 § bevissäkringslagen (1975: 1027) för skatteoch
avgiftsprocessen skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Denna lag är tillämplig vid revision
eller annan granskning för fastställande
av skatt, tull eller avgift
enligt lagen (1908: 128 s. 1) om bevillningsavgifter
för särskilda förmåner
och rättigheter, uppbördslagen
(1953:272), taxeringslagen
(1956:623), lagen (1958:295) om
sjömansskatt, stämpelskattelagen
(1964:308), lagen (1968:430) om
mervärdeskatt, kupongskattelagen
(1970:624), vägtrafikskattelagen
(1973:601), förordningen (1973:
602) om särskild vägtrafikskatt,
tullagen (1973:670), lagen (1984:
151) om punktskatter och prisregleringsavgifteroc/;
lagen (1984: 668)
om uppbörd av socialavgifter från
arbetsgivare.

Föreslagen lydelse

Denna lag är tillämplig vid revision
eller annan granskning för fastställande
av skatt, tull eller avgift
enligt lagen (1908:128 s. 1) om bevillningsavgifter
för särskilda förmåner
och rättigheter, uppbördslagen
(1953:272), taxeringslagen
(1956:623), lagen (1958:295) om
sjömansskatt, stämpelskattelagen
(1964:308), lagen (1968:430) om
piervärdeskatt, kupongskattelagen
(1970:624), vägtrafikskattelagen
(1973:601), förordningen (1973:
602) om särskild vägtrafikskatt,
tullagen (1973:670), lagen (1984:
151) om punktskatter och prisregleringsavgifter,
lagen (1984: 668)
om uppbörd av socialavgifter från
arbetsgivare och lagen (1986:000)
om tillfällig förmögenhetsskatt för
livförsäkringsbolag, understödsföreningar
och pensionsstiftelser.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1987.

SkU 1986/87:17

8 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1984: 151) om punktskatter och
prisregleringsavgifter

Härigenom föreskrivs att 1 kap. 2§ lagen (1984: 151) om punktskatter
och prisregleringsavgifter skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 kap.

Vissa bestämmelser i denna lag
gäller också för överlastavgift, vägtrafikskatt
och växtförädlingsavgift
enligt vad som föreskrivs i lagen
(1972:435) om överlastavgift, vägtrafikskattelagen
(1973:601) och utsädeslagen
(1976: 298).

Denna lag träder i kraft den 1 j,

Vissa bestämmelser i denna lag
gäller också för överlastavgift, vägtrafikskatt,
växtförädlingsavgift
och tillfällig förmögenhetsskatt enligt
vad som föreskrivs i lagen
(1972:435) om öyerlastavgift, vägtrafikskattelagen
(1973:601), utsädeslagen
(1976:298) och lagen
(1986 : 000) om tillfällig förmögenhetsskatt
för livförsäkringsbolag,
understödsföreningar och pensionsstiftelser.

i 1987.

SkU 1986/87:17

Motioner

SkU 1986/87:17

1986/87:Skl35 av andre vice talman Karl Erik Eriksson (fp) och Ulla
Tillander (c), vari yrkas att riksdagen beslutar att institutioner vilka påbörjat
verksamheten efter utgången av år 1981 befrias från skattskyldighet.

1986/87:Skl36 av Carl Bildt m. fl. (m, fp, c) vari yrkas

1. att riksdagen avslår propositionen,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om beredning av förslag till riksdagen vilka har stor principiell
betydelse.

1986/87:Skl37 av Margareta Gard (m) och Mona Saint Cyr (m), vari yrkas att
riksdagen avslår propositionen.

1986/87:Skl38 av Alf Svensson (c), vari yrkas att riksdagen avslår propositionen.

1986/87:Skl39 av Lars Werner m. fl. (vpk), vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om införande av en realränteskatt för likviditetsindragningar,

2. att riksdagen beslutar om en engångsskatt som även innefattar
kontoavsättningar för pensioner i företagen, i enlighet med vad som anförts i
motionen,

3. att riksdagen uttalar att placeringsplikten för livförsäkringsbolagen icke
upphävs.

Yttranden från andra utskott

Konstitutionsutskottet (1986/87:9y), finansutskottet (1986/87:ly) och lagutskottet
(1986/87:4y) har beretts tillfälle att yttra sig över propositionen och
motionerna. Yttrandena har fogats som bilagor (3-5) till betänkandet.

Skrivelser

Med anledning av propositionen har skrivelser ingivits av bl. a. Svenska
handelskammarförbundet, Kommunernas pensionsanstalt (KPA), Försäkringsbranschens
pensionskassa/Sveriges köpmannaförbunds pensionskassa/
SAR:s pensionskassa (gemensam skrivelse), Förenade Liv, Ansvar liv,
Pensionärernas riksorganisation (PRO), Sveriges pensionärsförbund (SPF),
TCO-are för fondomröstning och medlemsdemokrati, Svenska industritjänstemannaförbundet
(SIF), Medborgarrättsrörelsen, Skattebetalarnas förening,
Svenska försäkringsbolags riksförbund, (SFR), Folksam, SPP, Sveriges
industriförbund (SI), Svenska arbetsgivareföreningen (SAF), Svenska
bankföreningen, SHIO-familjeföretagen, Sparinstitutens pensionskassa
(SPK), Kooperativa förbundet och lea.

Hearings

I samband med utskottsbehandlingen har utskottet haft hearings med
följande myndigheter och organisationer, nämligen riksskatteverket, riksbanken,
försäkringsinspektionen, SAF, TCO, LO, SACO/SR, SI, SHIO -

familjeföretagen, SFR, Folksam och SPP, Svenska sparbanksföreningen,
Sveriges föreningsbankers förbund, Lantbrukarnas riksförbund (LRF),
PRO, SPF, KF och lea.

Utskottet

Inledning

Enligt ett regeringsbemyndigande tillkallade chefen för finansdepartementet
i juni 1985 en kommitté med uppdrag att utarbeta en teknisk modell för
beskattning av real avkastning hos i första hand livförsäkringsbolag. Kommittén,
som antog benämningen realränteskattekommittén och vars huvuduppgift
var att utforma ett system för beskattning av real avkastning på
räntebärande värdepapper, lade i juni 1986 fram ett betänkande (Ds Fi
1986:18) med förslag om en realränteskatt i form av en skatt på livförsäkringsbolags,
understödsföreningars och pensionsstiftelsers förmögenhet.
Betänkandet blev föremål för en omfattande remissbehandling.

Mot bakgrund bl. a. av den kritik mot en realränteskatt som framförts vid
denna remissbehandling har regeringen avstått från att lägga fram förslag om
en sådan skatt. I propositionen föreslås i stället en tillfällig förmögenhetsskatt
för livförsäkringsbolag m. fl. Förslag läggs också om ett ökat skatteuttag
på den löpande avkastningen på kapitalförsäkringar genom en höjning av
skattesatsen för livförsäkringsbolag och understödsföreningar från 40 % till
50 %. Slutligen föreslås att värdet av kapitalförsäkringar, som inte är
riskförsäkringar, skall beskattas vid den årliga förmögenhetstaxeringen.

Konstitutions-, finans- och lagutskotten har i yttranden över propositionen
och motionerna i ärendet godtagit förslaget om en tillfällig förmögenhetsskatt
m. m. utifrån de synpunkter dessa utskott har att beakta.

Tillfällig förmögenhetsskatt
Allmänt

Skattskyldiga institutioner enligt propositionen är desamma som enligt
realränteskattekommitténs förslag, dvs. livförsäkringsbolag, understödsföreningar
och pensionsstiftelser. Företag med pensionsavsättningar har dock
undantagits. Detsamma gäller mindre stiftelser och understödsföreningar
liksom institutioner vilka påbörjat sin verksamhet efter utgången av kalenderåret
1984. Förmögenhet som är hänförlig till sjuk-, olycksfalls- och
avgångsbidragsförsäkring har också undantagits. Skatten skall utgöra 7 %
och - med vissa undantag — beräknas på grundval av tillgångarnas
marknadsvärden den 31 december 1986. För förmögenhet som är hänförlig
till kapitalförsäkringar är skattesatsen dock 5 %. Antalet skattskyldiga
uppgår till drygt 2 000, varav de flesta är pensionsstiftelser. Genom att ett
grundavdrag medges med 10 milj. kr. torde inte mer än en tiondel av de
skattskyldiga komma att erlägga skatt. Skatten skall enligt förslaget träda i
kraft den 23 december i år.

I en gemensam partimotion (Skl36) yrkar m, fp och c avslag på

SkU 1986/87:17

propositionen. Motionärerna hänvisar till att lagrådet av konstitutionella
skäl avstyrkt att förslaget till engångsskatt nu genomförs och anser att
riksdagen som sin mening bör ge regeringen till känna att förslag av stor
principiell betydelse bör bli föremål för utredning och sedvanligt remissförfarande
innan de föreläggs riksdagen. I sak invänder motionärerna bl. a. att
den tillfälliga skatten kommer att motverka långsiktigt bundet sparande i en
situation när sparandet totalt sett skulle behöva öka, att skatten slår hårdare
mot den som haft dålig avkastning än mot den som haft god avkastning på sitt
sparande och att skatten är orättvis också därigenom att den bara drabbar
privatanställdas och inte offentliganställdas pensioner. De kritiserar också
att propositionen inte innehåller några anvisningar om hur försäkringsbolagen
skall fördela skatten mellan försäkringstagarna. Med delvis liknande
motiveringar yrkar Alf Svensson (c) avslag på propositionen i motion Skl38,
medan Margareta Gard och Mona Saint Cyr (båda m), som också anser att
propositionen bör avslås, i motion Skl37 bl. a. framhåller att regeringen med
sitt förslag bortser från att skatten drabbar den kategori kvinnor som
hänvisats till att själva sörja för ett förstärkt pensionsskydd. Den helt
övervägande delen av de organisationer som hörts av utskottet har också
yrkat avslag på propositionen.

Utskottet kan inledningsvis konstatera att lagrådet i sitt yttrande över
förslaget framhåller att detta inte kan anses åsidosätta retroaktivitetsförbudet
i grundlagen, att det inte innebär någon olaga konfiskation och att det
inte finns underlag för att påstå att förslaget skulle strida mot Europakonventionen.
Lagrådet framhåller också att det inte finns något hinder mot att ta ut
skatt på de förmögenhetstillgångar propositionen avser eller något rättsligt
hinder mot den konstruktion av skatten som valts i propositionen och att det
inom ramen för rådande kontrollsystem och med hänsyn till de skattesubjekt
som skatten avser torde finnas betryggande garantier för att skatten i
slutänden kommer att drabba de skattskyldiga enligt objektiva och rättvisa
grunder. I likhet med konstitutionsutskottet anser skatteutskottet att finansministern
genom sina uttalanden undanröjt lagrådets farhågor för att
engångsskatten skulle kunna ses som inledning till en ny konstitutionell
praxis på skattelagstiftningens område.

Vad särskilt angår de i motionerna Skl36 och Skl38 framförda kritiska
synpunkterna avseende beredningen av förslaget i propositionen vill utskottet
erinra om att realränteskattekommitténs förslag remitterats till närmare
ett femtiotal myndigheter och organisationer och att drygt 40 av dessa
inkommit med synpunkter på betänkandet, som innehåller redovisningar av
livförsäkringssektorns skattemässiga och institutionella förhållanden, bedömningar
av utvecklingen av livförsäkringssparandet och dess lönsamhet
samt samspelet mellan skattereglerna och den ekonomiska utvecklingen
inom livförsäkringssektorn. Den i propositionen föreslagna skatten är en
engångsskatt utformad i huvudsak enligt realränteskattekommitténs förslag.
Förslaget bygger på sakförhållanden som ingående belysts av realränteskattekommittén
och vid remissbehandling av dess betänkande. Vad gäller
sådana frågor som förmögenhetsberäkningen och kretsen av de skattskyldiga

SkU 1986/87:17

2 Riksdagen 1986187. 6 sami. Nr 17

utgår propositionen i allt väsentligt från överväganden som tidigare gjorts av
realränteskattekommittén och remissorganen.

Härtill kommer, som framgår av den tidigare redogörelsen, att skatteutskottet
i samband med sin beredning av ärendet vid hearings inhämtat
uppgifter och synpunkter från ett tjugotal myndigheter, organisationer och
företag. Dessutom har utskottet tagit del av ett mycket stort antal skrivelser
från såväl organisationer och företag som enskilda. Slutligen har utskottet
inhämtat yttranden från konsitutionsutskottet, finansutskottet och lagutskottet.
I motsats till motionärerna bakom motionerna Skl36 och Skl38
anser således skatteutskottet att det - utan ytterligare beredning - finns
tillräckligt underlag för bedömning av det i propositionen framlagda
förslaget.

Bakgrund och motiv för en skatt på försäkringssparande m. m.

Utskottet behandlar fortsättningsvis de invändningar i sak mot den nya
skatten som framställts i de med anledning av propositionen väckta
motionerna. Utskottet tar också upp vissa frågor som aktualiserats vid
utskottets hearings och i skrivelser som getts in till utskottet.

Livförsäkringssparandet intar i skattehänseende en mycket gynnad ställning.
Sparande i pensionsförsäkring (p-försäkring) sker med obeskattade
medel. Premien är avdragsgill upp till högsta marginalskatt (dvs. den
begränsning till högst 50 % som gäller för ränteavdrag finns inte här).
Därmed får man en skattekredit och kan under alla år tills försäkringen
utfaller tillgodogöra sig ränta på den uppskjutna skatten. Dessutom fördelar
försäkringen inkomsten jämnare mellan olika år, vilket ger lägre skatt än om
inkomsterna beskattas samma år som de intjänas. Avkastningen på kapitalet
beskattas inte heller i försäkringssektorn. Först vid utbetalningen av
pensionsbeloppen inträder skattskyldighet. I fråga om kapitalförsäkring
(k-försäkring) gäller att avkastningen träffas av en låg skatt i försäkringsbolaget
och att utfallande belopp är undantagna från inkomstskatt. Livförsäkringskapitalet
är helt undantaget från förmögenhetsskatt och behandlas
jämfört med andra tillgångar förmånligt i arvsskattehänseende.

Finansministern har i propositionen utförligt motiverat varför han anser en
skatt på försäkringssparande sakligt motiverad. Han konstaterar därvid
sammanfattningsvis att förmögenhetstillväxten inom livförsäkringssektorn
till följd av en historiskt sett unikt hög realränta och en återbäringsränta, som
exklusive inflation stigit från ca 1 % 1981 till 11 % i år — i förening med de
förmånliga regler som gäller i fråga om livförsäkringssparandet — ger ett från
fördelningspolitiska utgångspunkter orimligt resultat. Eftersom förmögenhetstillväxten
inom livförsäkringssektorn enligt finansministerns mening till
stor del uppkommit som ett resultat av regeringens inflationsbekämpande
politik under de senaste åren anser han det rimligt att även denna sektor får
bidra till en fortsatt sanering av statsfinanserna och till att i någon mån
förbättra villkoren för dem som inte kunnat tillgodogöra sig den kraftigt
ökande avkastningen på försäkringssparandet.

Den snabba reala tillväxten i försäkringsbolagens återbäringsräntor kontrasterar
mot den återhållsamma utvecklingen av reallönerna under senare

SkU 1986/87:17

år. Av diagrammet nedan framgår hur de reala återbäringsräntorna och den
reala timlönen utvecklats sedan 1976.

Reallön och real avkastning på pensionsförsäkringar före skatt

Index 1976 = 100

130

120-

110

100

90-

Reallön per timme

Real avkastning på pensionsförsäkringar

Skatteutskottet anser i likhet med departementschefen att fördelningspolitiska
och statsfinansiella skäl talar för att man inför en förmögenhetsskatt för
livförsäkringsbolagen.

Mot en sådan skatt har i motioner, i skrivelser och i samband med ärendets
behandling i utskottet framförts invändningar av olika slag. Dessa har i
huvudsak avsett skattens effekter på sparandet och för värdesäkringen av
individuella pensioner och avtalspensioner. Man har också tagit upp frågan
om skattens slutliga fördelning på försäkringstagarna.

Förmögenhetsskattens effekter på sparandet

Som tidigare nämnts är livförsäkringssparandet ett långsiktigt inriktat
sparande som med hänsyn till dess samhällsnytta av tradition givits en
förmånlig skattemässig behandling. Avkastningen på försäkringssparandet
är nu mycket hög. De senaste åren har återbäringsräntan upgått till 13-15 %

SkU 1986/87:17

per år. Även för de närmaste åren kan en avkastning på denna nivå förutses.
Det sammanhänger med den eftersläpning med vilken förändringen i
räntenivån slår igenom i försäkringsbolagens intäkter, eftersom en betydande
del av placeringarna sker i tillgångar med bunden ränta. Den löpande
avkastningen på försäkringsbolagens placeringar är därför i stor utsträckning
känd för de närmaste åren.

Förutom av den löpande avkastningen påverkas lönsamheten också av de
vinster som uppstår i form av värdestegring på bolagens tillgångar. Dessa har
under 1986 varit mycket stora, särskilt vad gäller aktier och obligationer.
Med hänsyn till den utjämning över flera år som normalt sker av sådana
inkomster kan dessa förutses påverka återbäringsräntorna i gynnsam riktning
i flera år framåt.

Vid en samlad bedömning kan det sålunda konstateras att den höga
lönsamhet som försäkringssparandet nu uppvisar kommer att bestå eller
kanske t. o. m. öka ytterligare de närmaste åren. Det är i detta perspektiv det
föreslagna skatteuttaget på 7 % bör ses, och det kan noteras att skatten
motsvarar omkring halva återbäringsräntan under ett enda år.

Livförsäkringssparandet kommer således även med hänsyn till engångsskatten
att vara en mycket förmånlig sparform. Utskottet kan därför i likhet
med finansutskottet inte dela den i motion Skl36 framförda uppfattningen
att skatten kan leda till att det kortsiktiga sparandet kommer att öka på
bekostnad av det långsiktiga försäkringssparandet. Tvärtom talar uppgifter
som lämnats av företrädare från försäkringsbranschen i samband med
utskottsbehandlingen för att någon sådan utveckling inte kommer att äga
rum. I sammanhanget vill utskottet erinra om att i Danmark nytecknandet av
individuella försäkringar ökade i ungefär samma omfattning före som efter
införandet av ”realrenteafgiften”. I Sverige har nytecknandet under de
senaste månaderna varit högre än under 1985 och högre än under något
tidigare år.

Livförsäkringsbolagen har hittills varit underkastade placeringsplikt, dvs.
varit ålagda av riksbanken att köpa en viss andel prioriterade stats- och
bostadsobligationer, något som enligt försäkringsbolagens egna uppgifter
medfört att avkastningen på utlånade pengar blivit lägre än vad den skulle ha
blivit om de fått köpa obligationer fritt.

Som en följd av regeringens aviserade proposition om engångsskatten
beslutade riksbanksfullmäktige att inte begära förlängt förordnande om
placeringsplikt efter den 30 november i år.

En kalkyl över vilka effekter placeringspliktens slopande kommer att få för
försäkringsbolagen måste av naturliga skäl baseras på vissa mycket osäkra
antaganden. Det torde dock, som finansutskottet framhåller stå alldeles klart
att möjligheten att göra alla placeringar till bästa möjliga avkastning starkt
gynnar försäkringsbolagen. Under gynnsamma omständigheter kan efter ett
decennium försäkringsbolagen genom den slopade placeringsplikten vara
helt kompenserade för det aktuella skatteuttaget. Man kan därför inte säga
att den sammanlagda nettoeffekten av engångsskatten och slopandet av
placeringsplikten skulle innebära någon försämring av villkoren för försäk -

SkU 1986/87:17

ringssparandet. Det finns heller ingen anledning att förutsätta att nettoeffekten
på sparandet skulle bli negativ1).

Engångsskatten och löntagarpensionerna m. m.

SPP har vid en hearing och i en till utskottet ingiven skrivelse framhållit att de
i propositionen redovisade motiven för införande av en tillfällig skatt på
försäkringssparande inte gäller i fråga om löntagare inom ITP-systemet.

När det gäller det individuella försäkringssparandet medför hög avkastning
alltid höjda förmåner. Det finns alltså i fråga om sådant sparande en
direkt koppling mellan avkastningen i försäkringsbolaget och storleken av
den pension som utgår på grund av en pensionsförsäkring.

När det å andra sidan gäller det kollektiva försäkringssparandet är
storleken av pensioner och andra försäkrade förmåner endast delvis beroende
av avkastningen påförsäkringskapitalet. Förmånerna fastställs i kollektivavtal.
Om avkastningen på kapitalet är mycket hög — som för närvarande är
fallet — blir effekten att arbetsgivarnas kostnader för premier blir lägre än
annars. Det är alltså i första hand arbetsgivarna och inte pensionärerna som
drar fördel av den höga avkastningen. Att så är fallet framgår av att
premienivån för tjänstepensionsförsäkring för industritjänstemän sänkts
under de två senaste åren.

I fråga om ITP gäller liksom i fråga om försäkringssparandet i övrigt att
avkastningen under senare år stigit mycket markant. SPP förvaltar en mycket
betydande förmögenhet som haft och har en synnerligen god avkastning. De
skattemässiga villkoren är - som för andra livförsäkringsbolag - mycket
gynnsamma. Det förhållandet att den höga avkastningen kommer arbetsgivarna
till del och inte påverkar de utgående pensionernas storlek är enligt
utskottets mening inte något bärande skäl för att undanta kollektivavtalsförsäkringarna
från skatten. I sammanhanget bör noteras att en arbetsgivares
kostnader för tjänstepensionsförsäkringar och andra trygghetsförsäkringar
för de anställda inte ingår i underlaget för arbetsgivaravgifter. Härtill
kommer problem med att göra en rättvisande gränsdragning mellan kollektiva
avtalsförsäkringar och individualförsäkringar av tjänstekaraktär.

Skattens effekter för värdesäkringen av individuella pensioner och
avtalspensioner

När man tecknar en pensionsförsäkring beräknar försäkringsbolagets aktuarier
vilka premieinbetalningar som krävs under den yrkesverksamma tiden
för att de vid pensioneringstidpunkten innestående medlen (inklusive ränta
på ränta) skall räcka till pensionsutbetalningarna under pensionstiden. De
antar härvid att kapitalet under hela tiden — dvs. både före pensioneringstid -

1) Avkastningen på försäkringssparande under åren 1965 -1986 framgår av
bil. 1. Av bilaga 2 kan utläsas bl. a. att avkastningen på utestående
statsobligationer vid låg inflation kommer att vara fortsatt hög även om
nyplaceringsräntan skulle falla. Även under återstoden av 1980-talet kan
således förväntas fortsatt hög lönsamhet inom livförsäkringssektorn.

SkU 1986/87:17

punkten och efter — kommer att haen viss avkastning, dens. k. kalkylräntan.
För de bolag som meddelar individuell livförsäkring ligger kalkylräntan för
närvarande på 4 %.

Individualbolagen förutsätter således i sina kalkyler att kapitalet har en
avkastning på 4 % nominellt, och så länge avkastningen inte är lägre kan de
fullgöra sina åtaganden gentemot försäkringstagarna. I verkligheten blir
avkastningen avsevärt högre, och bolagen har valt att räkna försiktigt i sina
kalkyler för att ha en väl tilltagen säkerhetsmarginal. Vad bolagen garanterar
i avtalet är således endast de 4 procenten. Eventuell avkastning därutöver
skall även den tillfalla försäkringstagaren, men det finns ingenting i avtalet
som garanterar någon sådan ”överavkastning”. På senare år har kapitalets
avkastning varit mycket hög, vilket har avspeglat sig i återbäringsräntor på
13-15 %. Den icke-garanterade ”överavkastningen” har således varit
ungefär dubbelt så hög som garanterade 4 %.

Motionärerna bakom motion Skl36 (m, fp, c) framhåller att SPP till följd av
den tillfälliga skatten på pensionssparandet kan komma att erhålla en real
avkastning som är för låg för att pensionsåtagandena skall kunna värdesäkras
fullt ut. Liknande synpunkter har inför utskottet framförts av SPP, som
framhållit att SPP:s pensionsåtaganden kan klaras för 1987 och 1988 men att
företaget behöver en buffert för att möta en eventuell minskad realavkastning
ett senare år.

I botten på de beräkningar av premiernas storlek som görs av de bolag som
förmedlar kollektiva P-försäkringar (främst SPP och AMF) ligger en
kalkylränta på nominellt 3,5 %. Detta betyder att försäkringsbolagen sätter
premierna så att de kan uppfylla sina pensionsförpliktelser, i nominella
termer, om de kan få de inbetalade premierna att förränta sig till nominellt
3,5 %. Om avkastningen skulle bli högre — vilket för övrigt alltid varit fallet
de senaste decennierna — ges i första hand överskottet till pensionärerna i
form av s. k. pensionstillägg med syfte att värdesäkra pensionerna, dvs. öka
de utbetalade pensionsbeloppen i takt med inflationen. Så länge den reala
avkastningen på fonderna inte understiger den nominella kalkylränta man
valt (dvs. för närvarande 3,5 %) kan pensionerna värdesäkras.

Om den reala avkastningen överstiger 3,5 % innebär detta att det finns mer
medel i fonderna än vad som behövs för värdesäkring. I första hand fonderar
man då överskottet för att ha till hands under sådana år då realavkastningen
kan bli låg igen. Om avkastningen skulle bli så hög att överskott uppstår även
efter det att fondering ägt rum, återgår överskottet till arbetsgivarna i form av
lägre premier. Detta sker vanligen genom olika rabatter. Sedan 1975 har SPP
gett arbetsgivarna en s. k. ränterabatt på de premiereservgrundande premierna
(sådan ränterabatt gavs också för de år — 1977, 1978 och 1981 — då
SPP:s överskottsmedel inte räckte till för att fullt ut värdesäkra utgående
pensioner). Värdet av ränterabatten kan för 1985 uppskattas till drygt 0,6
miljarder kronor. Under de allra senaste åren har avkastningen på SPP:s
medel varit så god att man de senaste två åren beslutat att använda
överskottsmedel även för viss värdesäkring av de premiereservbildande

försäkringarna, innan pension börjar betalas ut. Det sker i form av s. k.

fribrevsuppräkning, vilket har till följd att premierna för framtiden blir lägre

SkU 1986/87:17

än som annars skulle ha varit fallet. För år 1985 används ett kapitalbelopp på
1,3 miljarder kr.för detta ändamål. Dessutom gav man en premiereduktion
på vissa typer av försäkringar som uppgick till ca 545 milj. kr. För 1986 väntas
beloppen bli minst av samma storleksordning. Mot bakgrund av dessa
uppgifter och dagens mycket höga avkastningsnivåer samt det förhållandet
att placeringsplikten numera avskaffats torde det enligt utskottets mening
vara uppenbart att värdesäkringen av SPP-pensionerna inte kommer att
hotas på grund av den tillfälliga skatten på försäkringssparande. Det kan
noteras att LO:s representanter vid utskottets hearing gjorde en likartad
bedömning vad gäller AMF-pensionerna (STP-systemet).

Grupplivförsäkring

Förenade liv, ömsesidigt gruppförsäkringsbolag har i skrivelse till utskottet
hemställt att förmögenhet hänförlig till grupplivförsäkring undantas från den
tillfälliga förmögenhetsskattens tillämpningsområde. Även i fråga om grupplivförsäkringar
torde problem uppkomma när det gäller att avskilja denna
försäkringsform från andra med ett mer eller mindre obetydligt sparinslag.
Av den anledningen och då skattebelastningen på grupplivförsäkringar torde
bli relativt begränsad finner utskottet inte skäl bifalla Förenade livs
framställning.

Fördelning av skatten mellan försäkringstagarna

Ett återkommande tema både i motioner, i flera skrivelser och vid utskottets
hearings har varit hur den tillfälliga skatten skall fördelas mellan försäkringstagarna.
Man har framhållit att det måste anses olämpligt att försäkringsinstituten
skall driva in skatten och man har kritiserat att propositionen inte
innehåller några regler eller anvisningar för hur fördelningen skall ske.

Utskottet vill med anledning härav ånyo erinra om att lagrådet för sin del
ansett att det inom ramen för det kontrollsystem som föreligger enligt lag och
med hänsyn till de skattesubjekt det gäller föreligger betryggande garantier
för att skatten slutligen kommer att drabba de enskilda enligt objektiva och
rättvisa grunder. Utskottet vill understryka att propositionen i den här delen
inte innebär någon nyhet. Avkastningen på kapitalförsäkringskapitalet
beskattas redan i dag hos bolagen. Skatten minskar avkastningen på
kapitalförsäkringarna. Återbäringsräntan på sådana försäkringar blir därför
lägre än på pensionsförsäkringarna. Att skatt tas ut på försäkringskapitalet
hos bolagen är således inget nytt. Även andra kostnader för kapitalförvaltningen
måste fördelas på försäkringstagarna.

De metoder försäkringsbolagen använder för beräkning av återbäringsräntorna
syftar i själva verket just till att på bästa möjliga sätt fördela
tillfälliga svängningar i nettoavkastningen på olika generationer av försäkringstagare.
Det har vid utskottets kontakter med försäkringsbolagen inte
framkommit något som skulle tyda på att dessa metoder skulle vara orättvisa
eller olämpliga för sitt syfte. Man bör observera att försäkringsbolagen inte
gett uttryck för att det skulle vara något problem för dem att fördela de
engångsvinster de kommer att göra i och med att placeringsplikten nu
avskaffas. Det kan därför enligt utskottets mening förutsättas att också

SkU 1986/87:17

fördelningen av den nu aktuella skatten kommer att ske enligt skäliga
grunder.

Av vad utskottet anfört framgår att enligt utskottets mening övervägande
skäl talar för att man inför en skatt på försäkringssparande. Av skäl som
departementschefen åberopar i propositionen bör skatten göras tillfällig.
Utskottet vill i likhet med konstitutionsutskottet, finansutskottet och departementschefen
understryka angelägenheten av att den långtgående återhållsamhet
som tidigare varit rådande i fråga om skatter av engångsnatur
upprätthålls också i fortsättningen.

Med det anförda tillstyrker utskottet propositionen och avstyrker motionerna
Skl36, Skl37 och Skl38 i nu behandlad del. Utskottets ställningstagande
innebär avslag också på de yrkanden i vpk:s partimotion Skl39 som
går ut på att förslag om en permanent realränteskatt med breddat skatteunderlag
skall föreläggas riksdagen under 1987 och att placeringsplikten för
livförsäkringsbolagen skall bibehållas.

Övriga frågor

Utskottet tar avslutningsvis upp ytterligare tre frågor avseende den tillfälliga
förmögenhetsskatten. Den första har aktualiserats av vpk i partimotionen
Skl39 och av Kooperativa förbundet (KF) vid hearingen och i en till utskottet
ingiven skrivelse, den andra av andre vice talmannen Karl Erik Eriksson (fp)
och Ulla Tillander (c) i motion Skl35. Den tredje gäller ordningen för den
budgetmässiga redovisningen av den tillfälliga skatten.

1 vpk-motionen framhåller motionärerna att den tillfälliga förmögenhetsskatten
kommer att tas ut på pensionsmedel som finns i en stiftelse men inte
på pensionsmedel som tagits upp som skuld i företaget. Detta anser de vara
en orättvisa och de yrkar därför att skatten skall innefatta även kontoavsättningar
för pensioner i företagen. KF gör gällande att den i propositionen
föreslagna ordningen för KF:s del innebär en förändrad konkurrenssituation.
Förklaringen härtill är enligt KF att av den totala tillfälliga skatten för
Kooperationens pensionsanstalt (KP), till vilken företagen inom KF-koncernen
och konsumentföreningarna är anslutna, KF:s och konsumentföreningarnas
del kan beräknas till ca 500 milj. kr., varav ca 290 milj. kr. avser
ålderspension. Av detta belopp belastar ca 225 milj. kr. enheter som på sina
respektive marknader konkurrerar med företag som använder sig av
kontoavsättningsmetoden och som i den delen är befriade från engångsskatten.
KF har begärt att engångsskatten utformas så att den blir konkurrensneutral
i fråga om de pensionsmedel som avser ålderspensionering av
tjänstemän.

Utskottet kan ha förståelse för KF:s synpunkter. Som anförs i propositionen
finns det dock starka skäl som talar mot en tillfällig beskattning av de
tillgångar i företagen som svarar mot pensionsavsättningarna. Det måste
således beaktas att den föreslagna skatten motiveras av en extremt hög
avkastning på finansiella tillgångar och aktieplaceringar under 1980-talet.
Försäkringsbolag, pensionsstiftelser och understödsföreningar har kunnat
dra nytta av denna höga avkastning, eftersom de nästan uteslutande har
sådana tillgångar och saknar finansiella skulder. Företag med kontoavsätt -

SkU 1986/87:17

ningar har en tillgångssammansättning som är helt annorlunda. Genomsnittligt
har de en kraftigt negativ finansiell nettoförmögenhet. Om skatten
omfattade även kontoavsättningarna kunde det därför i vissa fall inte
undvikas att skatt togs ut från företag som inte på långt när har haft samma
värdetillväxt som de institutioner som föreslås bli beskattade. Ett sådant
förhållande skulle enligt utskottets mening inte vara acceptabelt. Det synes
inte heller vara möjligt att utforma en beskattning av det nu aktuella slaget på
ett sådant sätt att hänsyn tas till dessa skillnader i avkastningsförhållandena.

Med hänsyn till skattens tillfälliga karaktär föreligger inte heller någon risk
för en överströmning mellan de olika formerna för tryggande av pensioner
om kontoavsättningarna undantas.

Utskottet anser mot bakgrund av detta att kretsen av skattskyldiga bör
avgränsas på det sätt som föreslås i propositionen.

Andre vice talmannen Karl Erik Eriksson (fp) och Ulla Tillander (c)
framhåller i motion Skl35 att propositionens förslag innebär att företag som
påbörjat verksamhet efter 1984 skattebefrias. Under 1980-talet har - uppger
motionärerna — endast två livförsäkringsbolag beviljats koncession på den
svenska försäkringsmarknaden, Ansvar, ömsesidig livförsäkring för helnyktra
och Länsförsäkringar Liv. Mellan tidpunkterna för de båda bolagens
formella etablering förlöpte två och tre kvarts år. Länsförsäkringar Liv
kunde dock starta förberedelsearbetet långt före koncessionens beviljande,
vilket i sin tur ledde till en snabbare start för detta företag. I båda bolagen har
— framhåller motionärerna — fonduppbyggnaden skett under de senaste
åren. Försäkringsbeståndet mätt i ackvisitionsvärde utgjorde den 30 september
1986 för Ansvar Liv 600 milj. kr. och för Länsförsäkringar Liv 1046 milj.
kr. Motionärerna menar att de båda bolagen bör behandlas lika i beskattningshänseende
och yrkar därför att institutioner vilka påbörjat verksamheten
efter utgången av år 1981 befrias från skattskyldighet. Yrkandet gäller
under förutsättning att avslagsyrkandet i motion Sk 136 inte bifalls.

Enligt vad utskottet inhämtat bildades Länsförsäkringar Liv i juli 1985.
Verksamheten fick dock inte någon egentlig omfattning förrän i december
samma år. Försäkringskapitalet har således varit hopsamlat under en mycket
begränsad tid och därför endast i ringa utsträckning fått del av den stora
förmögenhetstillväxten under åren 1982—1986. När det gäller Ansvar Liv har
däremot förmögenhetstillväxten skett successivt under åren 1983—1986. De
skäl som motiverar skattebefrielse för Länsförsäkringar Liv gör sig därför
inte gällande med samma styrka när det gäller Ansvar Liv. Utskottet anser
sig därför böra avstyrka motion Skl35.

I fråga om den i propositionen föreslagna ordningen för den budgetmässiga
redovisningen av den tillfälliga förmögenhetsskatten instämmer skatteutskottet
i finansutskottets uttalanden.

Förmögenhetsbeskattning av K-försäkringar m. m.

Vid beräkningen av skattepliktig förmögenhet enligt SFL skall enligt nu
gällande bestämmelser värdet av K-försäkringar inte medräknas.

I propositionen föreslås att K-försäkringar, med undantag i huvudsak för

SkU 1986/87:17

sådana sorn meddelats på grund av ansökningar som kommit in före den 13
september i år, skall tas upp vid förmögenhetsbeskattningen fr. o. m. 1988 års
taxering. I propositionen föreslås också att skattesatsen vid taxeringen till
statlig inkomstskatt för livförsäkringsbolag och understödsföreningar (den
s. k. ränteskatten) fr. o. m. samma taxering höjs från 40 % till 50 %.

I motionerna Sk 136 (m, fp, c), Sk 137 av Margareta Gard och Mona Saint
Cyr (båda m) och Skl38 av Alf Svensson (c) yrkas — utan närmare
motivering — avslag på propositionen i denna del.

SHIO-familjeföretagen framhöll vid hearing och i skrivelse till utskottet
att kapitalförsäkringar har stor betydelse för småföretagens möjligheter att
genomföra generationsskiften. Organisationen som yrkat avslag också på
förslaget om tillfällig förmögenhetsskatt, ansåg att propositionen inte heller i
vad den avser förmögenhetsskatt på kapitalförsäkringar och höjning av
ränteskatten bör föranleda lagstiftning. De fackliga huvudorganisationerna
LO, TCO och SACO/SR hade vid utskottets hearing inga invändningar mot
propositionen i denna del.

Förslaget att införa förmögenhetsskatt på kapitalförsäkringar skall ses mot
bakgrund av den mycket kraftiga ökningen i tecknandet av kapitallivräntor
som skett från 1980 till 1985. Som departementschefen framhåller torde
skattehänsyn ofta spela en stor roll vid tecknandet av sådana försäkringar.
Utskottet anser det önskvärt att nu införa en beskattning också av Kförsäkringarnas
förmögenhetsvärden för att förhindra att försäkringsformen
i framtiden används för avancerad skatteplanering. Utskottet tillstyrker
därför propositionen i denna del. Med hänsyn till att en förmögenhetsskatt
på kapitalförsäkringar innebär en nyhet i svensk skattelagstiftning förutsätter
utskottet att regeringen följer den praktiska tillämpningen av bestämmelserna
och vid behov återkommer med de förslag till justeringar som kan visa sig
motiverade.

Mot bakgrund av att försäkringar med ett stort inslag av sparmoment
numera i ökad omfattning ersatt rena riskförsäkringar finns det enligt
utskottets mening också anledning att höja skattesatsen för den s. k.
ränteskatten. Utskottet biträder således också detta förslag i propositionen
och avstyrker således motionerna Skl36, Skl37 och Skl38 i motsvarande
del.

Mot den i propositionen föreslagna ändringen i 37 § 1 mom. taxeringslagen
(1956:623) har utskottet inte funnit anledning till erinran. Då andra av
utskottet behandlade propositioner också innehåller förslag om ändringar i
samma författningsrum behandlar utskottet den författningsmässiga regleringen
av dessa ändringar i ett särskilt betänkande (SkU 1986/87:19).

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande införande av tillfällig förmögenhetsskatt
att riksdagen bifaller proposition 1986/87:61 i denna del och avslår
motionerna 1986/87:Skl36 yrkande 1 i motsvarande del, 1986/
87:Skl37 i motsvarande del och 1986/87:Skl38 i motsvarande del,

SkU 1986/87:17

2. beträffande beredningen av vissa ärenden

att riksdagen avslår motion 1986/87:Sk 136 yrkande 2,

3. beträffande pensionsavsättningar

att riksdagen bifaller propositionen i denna del och avslår motion
1986/87:Skl39 yrkande 2,

4. beträffande placeringsplikten

att riksdagen avslår motion 1986/87:Skl39 yrkande 3,

5. beträffande skattskyldighetens omfattning

att riksdagen bifaller propositionen i denna del och avslår motion
1986/87:Skl35,

6. beträffande tillkännagivande om realränteskatt
att riksdagen avslår motion 1986/87:139 yrkande 1,

7. beträffande ”ränteskatten”

att riksdagen bifaller propositionen i denna del och avslår motionerna
1986/87:Sk 136 yrkande 1 i motsvarande del, 1986/87:Skl37 i motsvarande
del och 1986/87:Sk 138 i motsvarande del,

8. beträffande förmögenhetsskatt på kapitalförsäkring

att riksdagen bifaller propositionen i denna del och avslår motionerna
1986/87:Skl36 yrkande 1 i motsvarande del, 1986/87:Skl37 i motsvarande
del och 1986/87:Skl38 i motsvarande del,

9. beträffande lagförslagen

att riksdagen med anledning av vad utskottet ovan anfört och
hemställt antar de vid propositionen fogade förslagen till

a) lag om tillfällig förmögenhetsskatt för livförsäkringsbolag, understödsföreningar
och pensionsstiftelser,

b) lag om ändring i lagen (1947:576) om statlig inkomstskatt,

c) lag om ändring i lagen (1947:577) om statlig förmögenhetsskatt,

d) lag om ändring i skattebrottslagen (1971:69),

e) lag om ändring i lagen (1971:1072) om förmånsberättigade skattefordringar
m. m.,

f) lag om ändring i bevissäkringslagen (1975:1027) för skatte- och
avgiftsprocessen,

g) lag om ändring i lagen (1984:151) om punktskatter och prisregleringsavgifter.

Stockholm den 2 december 1986
På skatteutskottets vägnar

Jan Bergqvist

Närvarande: Jan Bergqvist (s), Knut Wachtmeister (m), Kjell Johansson
(fp), Stig Josefson (c), Torsten Karlsson (s), Bo Lundgren (m), Anita
Johansson (s), Britta Bjelle (fp), Bruno Poromaa (s), Karl-Anders Petersson
(c), Tommy Franzén (vpk), Sverre Palm (s), Kjell Nordström (s), Ingegerd
Troedsson (m) och Arne Kjörnsberg (s).

SkU 1986/87:17

Reservationer

SkU 1986/87:17

Införande av tillfällig förmögenhetsskatt m. m. (mom. 1—9)

l.Knut Wachtmeister (m), Kjell Johansson (fp), Stig Josefson (c), Bo
Lundgren (m), Britta Bjelle (fp), Karl-Anders Petersson (c) och Ingegerd
Troedsson (m)

har dels anfört följande:

Pensionsskatt

Frågan om en skatt på försäkringssparande har varit föremål för en livlig
debatt alltsedan realränteskattekommittén i början av juni i år presenterade
ett betänkande med förslag om en skatt på livförsäkringsbolags, understödsföreningars
och pensionsstiftelsers förmögenhet. Den extremt negativa
kritik som mötte förslaget föranledde finansministern att avstå från att lägga
en proposition i ämnet och på utomordentligt kort tid — endast fyra dagar
efter det att remisstiden för realränteskattens betänkande gått ut — i stället
presentera ett förslag om bl. a. en tillfällig skatt på livförsäkringsbolags
m. fl. oförmögenhet. Soch vpk — vpk med vissa reservationer - har tillstyrkt
att förslaget antas av riksdagen.

Innan vi kommenterar det nya förslaget i sak vill vi ta upp några frågor av
enligt vår uppfattning principiell betydelse avseende beredningen och
presentationen av denna nya skatt som drabbar ca 4 miljoner pensionssparares
frivilliga eller avtalade pensionsförsäkringar.

Någon remissbehandling har inte förekommit i vidare mån än att lagrådets
yttrande inhämtats. Detta finner vi särskilt anmärkningsvärt mot bakgrund
av att den tillfälliga skattens konstruktion är en helt annan än realränteskattens
och att effekterna av den nya skatten inte tillnärmelsevis blivit belysta på
ett sätt som man bör ha rätt att kräva. Ett sedvanligt remissförfarande hade i
det här fallet varit i hög grad önskvärt med hänsyn till att förslaget gäller en
selektiv förmögenhetsskatt av engångsnatur och alltså innebär en nyhet i
svensk skattelagstiftning.

Lagrådet är som framgår av propositionen mycket kritiskt mot förslaget
om en selektiv skatt på försäkringssparande och menar att införandet av en
sådan skatt kan skapa ett olyckligt prejudikat på ett känsligt område, där
grundlagsregleringen är ofullständig och oklar och praxisbildningen därför
får en särskild betydelse. Lagrådet framhåller vidare att beslutet skulle
kunna ge grund för olika engångsskatter på egendom som tas ut av snävt
begränsade kretsar skattskyldiga och med högre skattesatser än den nu
aktuella. Rådet hävdar också att pensionsskatten är en helt ny förmögenhetsskatt
av engångsnatur, vilket aktualiserar vissa särskilda konstitutionella
frågor som tidigare inte ställts på sin spets.

Mot bakgrund av lagrådets mycket kritiska synpunkter, vilka mynnar ut i ett
avstyrkande av den tillfälliga skatten, begärde utskottets borgerliga representanter
i samband med utskottsbehandlingen att propositionen - med
förkortad remisstid — skulle remissbehandlas på sedvanligt sätt. Sedan
denna begäran avslagits av s och vpk begärdes från vårt håll att propositionen

åtminstone skulle remitteras till de statliga myndigheter som berördes av
förslaget. Även denna begäran avslogs med samma knappa majoritet. I
samband med utskottsbehandlingen har utskottet haft hearings med representanter
för bl. a. försäkringsbranschen, industrin, småföretagarna, handeln,
bankerna, alla de stora fackföreningarna och de båda största pensionärsorganisationerna
(PRO och SPF). En överväldigande majoritet av dessa
organisationer har avstyrkt förslaget. Endast LO och PRO har accepterat
det. Det bör särskilt understrykas att TCO och Folksam avstyrkt förslaget
och att KF påtalat att skatten för KF:s och konsumentföreningarnas del inte
kommer att vara konkurrensneutral.

Ett hearingförfarande koncentrerat till några hektiska timmar under knappt
en och en halv dag — varje organisation hade till sitt förfogande 45 minuter —
kan helt naturligt inte ersätta ett sedvanligt remissförfarande. Överhuvudtaget
anser vi den behandlingstid som riksdagen haft till sitt förfogande för
detta ärende orimligt knapp. Motionstiden för den aktuella propositionen
gick ut den 21 november i år. Tre veckor senare skall frågan behandlas i
kammaren. Det säger sig sjävt att riksdagsledamöterna på den tiden måste ha
haft svårigheter att jämsides med många andra ärenden på riksdagens bord
tillgodogöra sig alla de synpunkter som kan ha betydelse för bedömningen av
den nu aktuella och för många organisationer och enskilda så viktiga frågan.

Vi anser således att proposition 61 redan av konstitutionella och formella skäl
är så bristfällig att den bör avslås av riksdagen. I vart fall bör riksdagen låta ett
slutligt ställningstagande till propositionen anstå i avvaktan på sedvanlig
remissbehandling.

När det gäller bedömningen i sak av den i propositionen föreslagna tillfälliga
skatten på försäkringssparande kan inledningsvis — och med utgångspunkt
särskilt i vad som framkommit vid utskottets hearings — konstateras att den
nya skatten i flertalet avseenden kommer att få lika allvarliga effekter som
realränteskatten. Den kommer alldeles otvivelaktigt att drabba det från
samhällssynpunkt mycket värdefulla långsiktiga sparandet i en situation då
samhället har en allvarlig sparbrist. Den innebär en betydande höjning av
skattetrycket och den kommer att negativt påverka både de individuella och
de avtalsbestämda pensionerna. Skatten strider visserligen i strikt formell
mening inte mot retroaktivitetsförbudet i grundlagen. Den kommer emellertid
i praktiken att få en retroaktiv verkan och detta i sin tur kommer, såvitt vi
kan bedöma, att medföra ytterligare en allvarlig samhällsekonomisk effekt.
Den tillfälliga skatten uppges vara av engångskaraktär. Departementschefens
uttalanden i propositionen ger dock knappast stöd för att så skulle vara
fallet. En skatt av det här slaget kan därför komma att allvarligt rubba
medborgarnas förtroende för att etablerade spelregler för beskattningen i
fortsättningen kommer att följas. Även andra sparformer kan framdeles
komma att drabbas av selektiva engångsskatter och detta i sin tur kan
påverka stora gruppers sparbeteende. Effekter av den arten kan för övrigt
redan skönjas. Det är mot den bakgrunden oroande att departementschefen i
propositionen konstaterar att det kan uppkomma situationer då ingripanden

SkU 1986/87:17

på skatteområdet av engångsnatur kan framstå som nödvändiga och försvarbara.

Mot den tillfälliga skatten kan riktas också den allvarliga anmärkningen att
den drabbar mycket orättvist. Den drabbar sålunda enbart det långsiktiga
pensionssparandet men inte annat sparande trots att detta under senare år
kunnat uppnå samma eller högre avkastning. Skatten träffar vidare uteslutande
avtalsbestämda pensioner för privatanställda men inte pensioner för
offentliganställda och den drabbar bara de försäkringstagare vilkas pensionsmedel
förvaltas av SPP eller annan försäkringsinstitution, medan pensionstagare
vars pensionsmedel förvaltas av det egna företaget inte berörs av
skatten. Den träffar också dem hårdare som pensionssparat längre än dem
som sparat kort tid. SFR har låtit göra några räkneexempel avseende
försäkringar tecknade den 1 januari åren 1957, 1962, 1967 och 1972.
Försäkringarna har antagits tecknade i Skandia, Trygg-Hansa och Valand,
och för varje exempel har beräknats genomsnittet för de tre bolagen av
försäkringens tekniska värde per den 1 januari 1987. Det avtalade pensionsbeloppet
har i samtliga fall antagits vara 1000 kr. per månad. Som framgår av
tabell 1 gör de olika personerna betydande förluster genom pensionsskatten,
eftersom de tvingas erlägga 7 % av sparat belopp. Dessa exempel visar att
den som sparat längst förlorar det största beloppet.

Tabell 1

Effekter av pensionsskatten

Började spara ir	Årspremie kr.	Värde 87-01-01 kr.	Förlorar (7 % av värdet) kr.
1957	5 860	609 100	-42 600
1962	7 410	547 100	- 38 300
1967	9 065	460 400	-32 200
1972	12 793	412 800	-28 900

Källa: SFR.

Vi övergår härefter till att kommmentera de i propositionen redovisade
motiven för pensionsskatten.

Enligt finansministern har avkastningen på finansiell förvaltning varit
”unikt hög” under senare tid och han anser förmögenhetstillväxten inom
livförsäkringssektorn för närvarande vara ”på en sådan nivå att de förmånliga
skatteregler som gäller ger ett från fördelningspolitiska utgångspunkter
orimligt resultat”.

Det kan visserligen inte bestridas att försäkringssparandet under de två
senaste åren givit en hög avkastning. Detta utgör emellertid inte något skäl
för en skatt på detta sparande. Försäkringssparandet är långsiktigt och två år
kan och får inte ses isolerade .Åren 1985 och 1986 föregicks - sorn framgår av
bilaga 1 till betänkandet - av en lång period med låg avkastning. Anledningen
härtill var att försäkringstagarna fick bära en del av bördan för att
förbättra den svenska ekonomin.

SkU 1986/87:17

Av statistik som presenterats av realränteskattekommittén framgår att den
som satsade 100 kr. i en pensionsförsäkring 1970 fram till 1986 har tjänat 11
kr. räknat i samma penningvärde. Detta motsvarar en årlig real avkastning
på 0,6 %, vilket får anses vara synnerligen blygsamt. Av statistik från samma
källa framgår att den som sparat ett årligt lika stort nominellt belopp i
pensionsförsäkring sedan 1970 fram till idag har haft en årlig real avkastning
på 2,1 %. Inte heller om avkastningen beräknas på detta sätt framstår
försäkringssparandet som särskilt gynnat sett i ett längre perspektiv.

Även i ett kortare perspektiv förfaller pensionssparandet inte vara särskilt
gynnat jämfört med andra sparformer. Under 1985 och 1986 var den s. k.
återbäringsräntan för pensionssparandet totalt ungefär 30 % nominellt. Men
bara sedan våren 1986 och fram till idag, dvs. på mindre än ett år, har värdet
på den s. k. storpremien, som riksgäldskontoret emitterade, ökat med mer än
30 %. Samma värdeutveckling har övriga premieobligationer som riksgäldskontoret
emitterade i våras.

”Hög förmögenhetstillväxt” är således enligt vår uppfattning inte något
motiv för en tillfällig skatt i enlighet med propositionens förslag.

Finansministern har också angivit fördelningspolitiska motiv för pensionsskatten.

Vi vill med anledning härav framhålla följande.

För löntagarpensionerna har i motsats till vad som gäller i fråga om
individualpensionerna satts ett tak för ökningen av pensionen. Taket
motsvarar höjningen av konsumentprisindex under en tolvmånadersperiod.
Syftet är att löntagarna inom ITP-systemet skall ha en bibehållen köpkraft,
vilket överensstämmer med tankegångarna bakom ATP. Taket för pensionsökningen
bryter enligt vår mening kopplingen mellan avkastningen i bolaget
och pensionsförmånerna.

Från SPP har vidare framhållits att den föreslagna pensionsskatten skulle
allvarligt äventyra möjligheterna att även framgent värdesäkra pensionerna.

Härtill kommer att de privata pensionsförsäkringarna ingalunda - vilket
stundom görs gällande — är koncentrerade till höginkomsttagare. Av
realränteskattekommitténs statistik framgår visserligen att flertalet pensionsförsäkringsinnehavare
har mer än 100000 kr. i årsinkomst. Vad som
inte framkommit är dock att en stor grupp av försäkringstagarna har
inkomster just över 100000 kr. Omkring 75 % av försäkringstagarna hade
1982 mindre än 150 000 kr. i årsinkomst och över 40 % hade inkomster under
100000 kr. De allra flesta försäkringstagare är således löntagare i högst
vanliga inkomstlägen.

Enligt utskottsmajoritetens uppfattning utgör de negativa effekter på
sparande och på försäkringsbolagens möjligheter att värdesäkra utgående
pensioner som påtalats vid utskottets hearings och i skrivelser till utskottet
inte något skäl för att avstå från den föreslagna skatten.

Vi vill med anledning härav erinra om att sparandet i Sverige fallit
trendmässigt under ca 25 år. Som framgår av tabell 2 var vårt totala sparande
tidigare högre än genomsnittet för OECD-länderna. Det hade fram till 1984

SkU 1986/87:17.

fallit med nästan 10 procentenheter till en nivå som ligger strax ovanför
kapitalförslitningen.

Tabell 2

Det totala bruttosparandet i skilda länder 1965—1984 i procent av BNP

	1965	1970	1975	1980	1984
Sverige	26,3	24,8	23,8	17,7	17,9
Västtyskland	27,2	28,1	20,9	21,8	21,9
Frankrike	25,7	26,2	23,0	22,2	18,6
Storbritannien	20,1	22,0	15,5	18,5	19,3
Nederländerna	26,9	26,5	23,0	20,0	23,0
Belgien	23,7	27,1	21,8	17,5	15,6
Danmark	24,6	21,8	19,4	14,9	15,3
Norge	28,0	28,3	26,7	29,6	30.8
Finland	23,7	28,0	26,5	26,0	24,5
Hela OECD	23,1	23,4	21,2	21,7	20,4

Källa: OECD Economic Outlook, maj 1986

Av tabellen framgår att också andra indistriländer haft en viss sparandenedgång
men inte alls av samma omfattning som Sverige. För hela OECD har det
totala sparandet endast fallit med ett par procentenheter av BNP. Den
kraftiga sparandeminskningen i länder som Sverige, Belgien och Danmark
belyser sambandet mellan en låg sparkvot och ekonomiska problem.

Det svenska sparandets fördelning på sektorer under 1980-talet framgår av
tabell 3. Under senare hälften av 70-talet skedde en kraftig omsvängning,
som främst tog sig uttryck i att den offentliga sektorns underskott växte
samtidigt som företagssparandet ökade. Ökningen av den offentliga sparandebristen
hänförde sig helt till det stora underskottet i statens budget.

Tabell 3 Finansiellt sparande

Finansiellt sparande
Miljarder kr.

	1982	1983	1984	1985	1986	1987
Offentlig sektor	-40	-35	- 19	-32	- 8	- 1
Bostäder	- 9	- 10	- 11	- 13	- 11	- 13
Hushåll	- 1	2	1	- 2	- 2	- 1
Finansiella företag Icke-finansiella	26	28	30	32	39	42
företag	1	8	2	5	- 8	-22
Bytesbalans	- 23	- 7	3	- 10	10	5

Källa: Konjunkturinstitutet, oktober 1986

Underskottet i den offentliga sektorn uppvägdes inte av det ökade sparandet
inom den enskilda sektorn. Resultatet blev upprepade underskott i bytesbalansen.
Förbättringen av bytesbalansen under 1986 är emellertid till största
delen ett resultat av fallande oljepriser. Redan 1987 minskar överskottet igen
enligt konjunkturinstitutets höstprognos. Sparandeproblemen består således
alltjämt i Sverige.

SkU 1986/87:17

Hushållssparandets kraftiga minskning i Sverige under senare år inger oro.
Under senare delen av 1970-talet uppgick hushållssparande! i procent av
disponibel inkomst, den s. k. sparkvoten, till ca 4 %, vilket internationellt
sett var en mycket låg siffra. Ändå har hushållssparande! under 1980-talet
fallit ytterligare. Sparkvoten är nu negativ. Det innebär att hushållen lånar
och tar av sina sparmedel för att hålla uppe konsumtionen, vilket tidigare
aldrig hänt.

I avtalet mellan PTK och SAF har ITP-systemets förmåner fastställts. Enligt
avtalet har arbetsgivarna förpliktat sig att till SPP inbetala så stor premie att
det räcker för utbetalning av s. k. grundpension, dvs. pension på viss nivå vid
vissa tillfällen (viss ålder, sjukdom, dödsfall). Arbetsgivarna har däremot
inte förpliktat sig att betala något till SPP för värdesäkringen av denna
grundpension. Värdesäkringen av löntagarpensionerna är därför helt beroende
av SPP:s avkastning. För att SPP skall kunna ge löntagarna en
bibehållen pensionskraft krävs att SPP uppnår och får behålla en genomsnittlig
avkastning som överstiger inflationen med minst 3,5 %. Grundpensionens
köpkraft har under den senaste 7—8-årsperioden halverats. För att SPP
skall klara värdesäkringen krävs uppenbarligen - vilket organisationen
också mycket starkt underströk vid hearingen inför utskottet — att det i
företaget finns en buffert som kan användas för att utjämna goda år mot
dåliga år och på så sätt säkerställa bibehållen pensionskraft hos löntagarna.
Det anförda är enligt vår mening ytterligare ett starkt vägande skäl mot
skatteplikt för kollektivavtalsförsäkringarna.

Vid den riksdagsdebatt som föregick remitteringen av det nu aktuella
förslaget till skatteutskottet gjordes från regeringshåll gällande att den
kollektiva riskförsäkringen nu var så välkonsoliderad att återbäring kunde
ske i form av premienedsättning. För 1985 angavs återbäringen till 0,75 %.
För 1986 skulle den utgöra 0,85 %. Den totala minskningen av inbetalade
premier under 1985 på grund av återbäring angavs till 687 milj. kr. och för
1986 beräknades minskningen bli ungefär 1010 milj. kr., varför SPP antogs
på bara två år ha skickat tillbaka nästan 2 miljarder kr. till arbetsgivarna.

Vid hearingen inför utskottet har SPP uppgivit att av denna återbäring ca
1200 milj. kr. avsett riskförsäkringspengar som över huvud taget inte
omfattas av förslaget i propositionen.

När det slutligen gäller de individuella pensionerna torde inte kunna
bestridas att den nya skatten kommer att hårt drabba sådana småföretagare
med lägre inkomster som är hänvisade till privata pensionssystem och
kvinnor med låg ATP-poäng som kompletterat sitt pensionsskydd med en
individuell pensionsförsäkring.

Även i många andra hänseenden har propositionen under riksdagsbehandlingen
väckt enligt vår mening berättigad kritik. Man har således - enligt vår
uppfattning med rätta — påtalat det olämpliga i att försäkringsbolagen skall
fördela den nya skatten på försäkringstagarna. Det har också gjorts gällande
att grupplivförsäkringen i huvudsak är en ren riskförsäkring som inte bör
omfattas av den nya skatten. Det torde för övrigt kunna antas att det
förekommer också andra försäkringsformer med ett obetydligt sparmoment
vilka inte bör omfattas av skatten.

SkU 1986/87:17

3 Riksdagen 1986187.6 sami. Nr 17

Sammanfattningsvis konstaterar vi att det föreliggande förslaget materiellt
sett är mycket dåligt underbyggt. Den nya skatten har - som lagrådet riktigt
påpekar — tillkommit som en improvisation och bör enligt vår mening inte
föranleda lagstiftning. Vi tillstyrker således de motioner - Skl36 (m, fp, c),
Skl37 (m) och Skl38 (c) som innebär avslag på pensionsskatten. Vi anser
också - i likhet med motionärerna bakom motion Skl36 - att riksdagen som
sin mening bör ge regeringen till känna vad i denna motion anförs om
beredningen av regeringsförslag av stor principiell betydelse.

Vårt ställningstagande innebär avslag på vpk:s partimotion Skl39. Däremot
är andrahandsyrkandet i motion Skl35 (fp, c), om visst undantag från
pensionsskatten tillgodosett.

Förmögenhetsskatt på kapitalförsäkringar m. m.

I propositionen föreslås också att värdet av samtliga K-försäkringar som ägs
av en skattskyldig fr. o. m. 1988 års taxering skall — med vissa undantag -förmögenhetsbeskattas. Även detta förslag har kritiserats i skrivelser och vid
utskottets hearings. Bl. a. har SHIO-familjeföretagen gjort gällande att en
sådan beskattning kan komma att i många fall försvåra eller omöjliggöra
önskvärda generationsskiften i företagen.

Utskottet vill med anledning härav erinra om att förslag av liknande
innebörd som det nu aktuella aktualiserades under förra hälften av 1970-talet. Den gången avstod man från att lagstifta i frågan med hänvisning bl. a.
just till de skäl som nu framförs av SHIO.

Propositionsförslaget i den här delen har över huvud taget inte remissbehandlats
och är således sämre underbyggt än t.o. m. pensionsskatten. Vi
anser därför att riksdagen saknar anledning att ta ställning i frågan och
avstyrker propositionen såvitt nu är i fråga.

Vad vi nu anfört gäller också förslaget om en uppräkning av den s. k.
ränteskatten. Vi avstyrker därför också detta förslag i propositionen och
tillgodoser härigenom motionerna Skl36, Skl37 och Skl38 också i denna
del.

dels ansett att utskottet bort hemställa

1.att riksdagen med bifall till motionerna 1986/87:Skl36 yrkande 1,
1986/87:Skl37 och 1986/87:Skl38 samt med anledning av motion
1986/87:Skl35 avslår proposition 1986/87:61 och motion 1986/
87:Skl39.

2.att riksdagen med bifall till motion 1986/87:Sk 136 yrkande 2 som
sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om
beredning av förslag till riksdagen, vilka har stor principiell betydelse.

Införande av tillfällig förmögenhetsskatt (mom. 1)

2. Tommy Franzén (vpk) anser

dels att det avsnitt av utskottets yttrande på s. 19 som börjar med
”Skatteutskottet anser” och slutar med ”för livförsäkringsbolagen” bort ha
följande lydelse:

SkU 1986/87:17

Jag anser i likhet med departementschefen att fördelningspolitiska och
statsfinansiella skäl talar för att man inför en förmögenhetsskatt för
livförsäkringsbolagen, detta särskilt som de borgerliga årens omfördelningspolitik
till förmån för de mest bemedlade inte följts av en tillräckligt skarp
politik för återförande av resurser till de mest utsatta. Det är hög tid att, som i
ett flertal motioner från vpk anförts, föra en politik för ”återfördelning” av
ekonomiska resurser till de arbetslösa, lågavlönade, barnfamiljer och
pensionärer som fått bära restaureringspolitikens bördor. Utskottet vill här
understryka det som framhålls i motion Skl39 (vpk) att den föreslagna
tillfälliga förmögenhetsskatten inte på något sätt kan ersätta införandet av en
realränteskatt som bör användas för en rättvis fördelningspolitik.

Pensionsavsättningar (mom. 3 och 9 i motsvarande del)

3. Tommy Franzén (vpk) anser

dels att det avsnitt av utskottets yttrande som börjar på s. 24 med ”Utskottet
kan” och slutar på s. 25 med ”i propositionen” bort ha följande lydelse:
Utskottet ansluter sig till KF:s resonemang. Detta stämmer väl överens
med vad som framförs i motion Skl39. Som anförs i motionen finns det skäl
att även de tillgångar i företagen som svarar mot pensionsavsättningarna
skall falla inom ramen för den tillfälliga förmögenhetsskatten av samma skäl
som realränteskattekommittén anfört i den här frågan. Systemet med
tryggande genom avsättning är utformat så, att det skall vara likvärdigt med
tryggande genom försäkring. Skatteförmånerna är därför desamma och
vinsterna vid höga realräntor i stort sett också desamma. Detta innebär att
om systemet med pensionsförsäkring ger en vinst för företaget när realräntan
stiger kommer systemet med kontoavsättning att uppvisa samma vinst i form
av en kostnadsminskning för de företag som tillämpar detta system. Det är
främst stora och medelstora privata företag som valt att tillämpa ett system
med kontoavsättningar.

För att uppnå neutralitet bör enligt utskottet även kontoavsättningar
beskattas med den tillfälliga förmögenhetsskatten. Det finns dessutom inga
skäl att just dessa skall gynnas i förhållande till övriga. Med den i
vpk-motionen föreslagna utvidgningen av skatten skulle en icke oväsentlig
ökning av inkomsterna av skatten medföra att ytterligare medel ställs till
förfogande för en rättvis fördelningspolitik.

Utskottet anser mot denna bakgrund att kretsen av skattskyldiga bör
utvidgas på sätt som föreslås i motion Skl39 och att propositionen i
motsvarande del bör avslås.

dels att utskottet under mom. 3 bort hemställa

att riksdagen med bifall till motion 1986/87:Skl39 yrkande 2 och
med avslag på propositionen i motsvarande del antar det vid propositionen
fogade förslaget till lag om tillfällig förmögenhetsskatt för
livförsäkringsbolag, understödsföreningar och pensionsstiftelser med
de ändringarna att 3 och 4 §§ erhåller följande som reservantens
förslag betecknade lydelse:

SkU 1986/87:17

Regeringens förslag

3§

Skattskyldiga är

Om verksamheten

4§

Skatten utgår med sju procent av
beskattningsunderlaget. Beskattningsunderlaget
är värdet av den
skattskyldiges förmögenhet vid utgången
av år 1986 till den del som
förmögenheten överstiger tio miljoner
kronor. För skattskyldig vilkens
räkenskapsår inte sammanfaller
med kalenderår beräknas förmögenheten
med utgångspunkt i förhållanden
vid utgången aav det räkenskapsår
som avslutas närmast efter den 31
december 1986.

Vid beräkning

Reservantens förslag

pensionsutfästelse m. m.

4. annan juridisk person än som
avses i 1—3 och fysisk person, om
personen i fråga vid ingången eller
utgången av det beskattningsår, för
vilket taxering till realränteskatt skall
ske, i sin balansräkning redovisar
skuld under rubriken Avsatt till pensioner
enligt lagen om tryggande av
pensionsutfästelse m. m. Om sådan
skuld redovisas av handelsbolag eller
kommanditbolag är delägare i bolaget
skattskyldig.

inte skattskyldighet.

Skatten utgår med sju procent av
beskattningsunderlaget. Beskattningsunderlaget
är värdet av den
skattskyldiges förmögenhet vid utgången
av år 1986 till den del som
förmögenheten överstiger tio miljoner
kronor. Skatteunderlaget för
skattskyldiga enligt 3 § 4 utgörs av ett
genomsnitt av vad som enligt 30 § 2
mom. taxeringslagen (1956:623)
skall redovisas som avdragsgilla pensionsåtaganden
vid beskattningsårets
utgång och vid utgången av föregående
beskattningsår. För skattskyldig
vilkens räkenskapsår inte sammanfaller
med kalenderår beräknas förmögenheten
med utgångspunkt i
förhållanden vid utgången av det
räkenskapsår som avslutas närmast
efter den 31 december 1986.
72 procent.

Placeringsplikten (mom. 4)

4. Tommy Franzén (vpk) anser

dels att det avsnitt av utskottets yttrande i första stycket på s. 23 som börjar
med ”Mot bakgrund” och slutar med ”AMF-pensionerna (STP-systemet)”
bort ha följande lydelse:

Mot bakgrund av dessa uppgifter och dagens mycket höga avkastningsnivåer,
som enligt utskottets bedömning kommer att bestå under de närmaste
åren, torde det vara uppenbart att värdesäkringen av SPP-pensionerna inte

SkU 1986/87:17

kommer att hotas. Utskottet motsätter sig bl. a. därför att placeringsplikten
slopas efter den 30 november i år. Enligt beräkningar som gjorts innebär
placeringspliktens slopande att försäkringsbolagen mycket väl kan kompensera
sig för det ”sorn förloras” genom beskattningen. De fördelningspolitiska
motiv som anförs för införandet av den tillfälliga förmögenhetsbeskattningen
måste också gälla som argument för en bibehållen placeringsplikt. I detta
sammanhang vill utskottet också framhålla att det är oacceptabelt att den
”värdesäkring” av pensionerna som varit i centrum av diskussionen om
skattens vara eller inte vara i än högre grad skall bli beroende av börsens
utveckling. Detta torde bli följden av slopad placeringsplikt, eftersom
försäkringsbolagens placeringsbeteende förväntas ändras i riktning mot
börsplaceringar som de förväntar skall ge snabbare och högre avkastning.
Samtidigt innebär dock detta en mer riskfylld placering av pensionspengarna,
vilket samtidigt utgör ett hot mot värdesäkringen av pensionerna.

dels att utskottet under mom. 4 bort hemställa

att riksdagen med bifall till motion 1986/87:Skl39 yrkande 3 uttalar
att placeringsplikten bör återinföras, förslagsvis fr. o.m. den 11
januari 1987.

Tillkännagivande om realränteskatt (mom. 6)

5. Tommy Franzén (vpk) anser

dels att det avsnitt av utskottets yttrande som börjar i sista stycket på s. 23
med ”Man bör” och slutar på s. 24 med ”skall bibehållas” bort ha följande
lydelse:

Man bör observera att försäkringsbolagen inte gett uttryck för att det
skulle vara något problem för dem att fördela olika typer av engångsvinster,
exempelvis att avskaffa placeringsplikten. Det kan därför enligt utskottets
mening förutsättas att också fördelningen av den nu aktuella skatten kommer
att ske enligt skäliga grunder.

Av vad utskottet anfört framgår att enligt utskottets mening övervägande
skäl talar för att man inför en skatt på försäkringssparande. Som framhålls i
motion Sk 139 kan emellertid den föreslagna tillfälliga förmögenhetsskatten
inte på något sätt ersätta en realränteskatt. Den bör i stället införas att gälla
för tiden efter den tillfälliga förmögenhetsskatten.

Utskottet delar inte departementschefens uppfattning att man inte bör
lägga fram förslag om realränteskatt. Även om inkomsterna varierar i samma
mån som skatteunderlaget/realräntenivån varierar så kan dessa årliga
inkomster användas för att minska statens upplåning i samma grad. De
räntevinster som då erhålls bör användas för en rättvis fördelningspolitik.
Som framhålls i vpk-motionen kan matpriserna undan för undan sänkas
genom att mervärdeskatten på livsmedel sänks i samma mån som uteblivna
ränteutgifter ger finansiellt utrymme. Utan realränteskatt blir det inga
sådana inkomster alls.

Utskottet förordar därför att ett förslag om realränteskatt läggs fram under
1987. En sådan skatt kan efter viss kompletterande utredning baseras på ett i
förhållande till den framlagda utredningen breddat skatteunderlag. Den bör

SkU 1986/87:17

också innehålla en lägsta nivå där beskattning kan ske, så att ett långsiktigt
sparande kan ske utifrån fast reglerade förhållanden.

Med hänvisning till den pågående debatten om den tillfälliga förmögenhetsskatten
vill utskottet i detta sammanhang framhålla att skatter av
engångsnatur bör utnyttjas som ekonomiskt-politiskt medel då påtagliga
orättvisor råder vid fördelningen av inkomster och förmögenheter. Även
från konstitutionella utgångspunkter är detta möjligt, vilket även framgår av
konstitutionsutskottets yttrande.

Med det anförda tillstyrker utskottet motion Skl39 om en realränteskatt.

dels att utskottet under mom. 6 bort hemställa

att riksdagen med bifall till motion 1986/87:Skl39 yrkande 1 som sin
mening ger regeringen till känna vad i motionen anförs om införande
av en realränteskatt för likviditetsindragningar baserad på ett i
förhållande till realränteskattekommitténs förslag breddat skatteunderlag.

SkU 1986/87:17

Tabell 1 Avkastningen på försäkringssparande 1965-1986

År	Genomsnittliga återbärings-räntor på P-försäkring	Inflation, förändring i konsument-prisindex (dec-dec)	Reala återbärings-räntor
1965	5,4	6,0	- 0,6
1966	5,7	5,2	0,5
1967	5,8	3,4	2,3
1968	5,7 ,	2,0	3,6
1969	6,0	3,8	2,1
1970	6,4	8,1	- 1,6
1971	6,3	7,1	- 0,7
1972	6,6	6,3	0,3
1973	6,7	7,5	- 0,7
1974	6,9	11,6	- 4,2
1975	7,3	8,0	- 1,5
1976	7,6	9,6	- 1,8
1977	8,0	12,7	- 4,2
1978	8,3	7,4	0,8
1979	8,5	9,8	- 1,2
1980	9,3	14,1	- 4,2
1981	10,3	9,2	1,0
1982	11,4	9,6	1,6
1983	12,6	9,2	3,1
1984	13,0	8,2	4,4
1985	15,1	5,7	8,9
1986	14,2*	2,5*	11,4

* Prognos.

Genomsnittet beräknat för de större bolag som varit verksamma under hela perioden
(Folksam, Skandia, Trygg, Valand och Vegete). Källa: Försäkringsinspektionen.

SkU 1986/87:17

Bilaga 1

Avkastningen på utestående statsobligationer

o Den utestående lånevolymen statsobligationer uppgår till ca 260 mdr kr
(riksobligationer plus prioriterade). Dessa obligationer förfaller successivt
under en tioårsperiod,
o Om nyplaceringsräntan för statsobligationer successivt antas falla från
9,5 % till 6,5 % under perioden 1987-1993 kan en kalkyl göras över
avkastningen/kostnaden på den utestående volymen statsobligationer. (Se
bilaga)

o Ränte justering antas ske till nyplaceringsräntan.

o Avkastningen på den utestående lånevolymen blir med de ovan gjorda
antagandena i genomsnitt 10,7 % år 1987. Denna avkastning sjunker
stegvis de följande åren till följd av att lånen räntejusteras.
o En placerare som ligger kvar med sitt innehav av obligationer erhåller
således en högre avkastning än nyplaceringsräntan. I kronor räknat
kommer denna avkastning att minska då lånen successivt förfaller,
o Avkastningen på en tänkt portfölj på 1 000 mkr kommer successivt att
sjunka med tiden, då placeraren måste omplacera förfallande lån till
nyplaceringsräntan. I tabell 1 i bilaga 2 visas hur totalavkastningen
successivt sjunker.

Tabell 1. Avkastningen på en portfölj på 1 000 mkr

År	Placerade medel Gamla obl Nyplac (mkr) (mkr)	Avkastning Gamla obl (%)	Nyplac (%)	Totalt (%)
1987	1 000	_	10,7	9,5	10,7
1988	925	75	10.7	9,0	10,6
1989	804	196	10,2	8,5	9,9
1990	708	292	10,0	8,0	9,4
1991	633	367	9,8	7.5	9,0
1992	494	506	9,8	7,0	8,4
1993	345	655	9,8	6,5	7,6

SkU 1986/87:17

Bilaga 2

;

Procent

Avkastning på utestående statsobligationer
samt utestående volym statsobligationer
1987-1993

Nyplacenngsranta

Avkastn på utestående obl

Utestående lånevolyni

400

375

350

325

300

275

250

225

200

175

150

125

100

j*:

■a

1987

1988

1989

1990

1991

1992

1993

SkU 1986/87:17
Bilaga 2

Engångsskatten och statsupplåningen

o Engångsskatten på försäkringsbolagen skall inbetalas till statsverket vid
tre tillfällen under 1987. Inbetalning skall göras i månaderna maj, augusti
och november.

o Engångsskatten skall inbetalas till en inkomsttitel på statsbudgeten, men
dessa inkomster kommer - likt ATP-avgifter - omedelbart att utbetalas
från statsbudgeten. Effekten på budgetunderskottet blir därmed noll.
Utbetalningen av de till statsverket inkomna medlen görs till riksgäldskontoret
med en instruktion till kontoret att de skall reducera statsskulden
med medlen.

o Neddragningen av statsskulden sker genom att riksgäldskontoret löser in
skattkammarväxlar i riksbanken.

o Genom denna ”inbetalningskonstruktion” påverkas ej budgetunderskottet,
men statens lånebehov som mäter statsskuldens transkationsförändring
minskar till följd av engångsskatten.

o Sorn framgår av tabellen minskar statens lånebehov kraftigt till följd av
engångsskatten.

o Den långsiktiga effekten för statsutgifterna utgörs av minskade ränteutgifter
för statsskulden.

Statens lånebehov och finansiering 1985-1987
(Mdr kr)

	År 1985	1986	1987
1. Statens lånebehov
exkl. engångsskatt	49	35	35
2. Engångsskatt	-	-	15
3. Statens lånebehov	49	35	20
Finansiering
o Utlandsupplåning	12	-12	- 5
o Riksbanken	3	22	- 5
o Allemansspar o Premie- och spar-	9	15	10
obligationer	9	14	0
o Prioriterade obligationer	- 9	0	- 6
o Övrigt	25	- 4	26
Summa finansiering	49	35	20

SkU 1986/87:17

Bilaga 2

Konstitutionsutskottets yttrande
1986/87:9 y

över proposition 1986/87:61 om en tillfällig
förmögenhetsskatt för livförsäkringsbolag
m.m. jämte motioner

Till skatteutskottet

Skatteutskottet har begärt yttrande från konstitutionsutskottet i rubricerade
ärende. 1 partimotion 1986/87: Sk 136 av Carl Bildt, Bengt Westerberg
och Karin Söder (m, fp, c) samt motion 1986/87: Sk 138 av Alf Svensson (c)
som väckts med anledning av propositionen anläggs bl. a. en rad konstitutionella
synpunkter på förslagen vilka tidigare varit föremål för granskning
av lagrådet. Utskottet lämnar i det följande korta redogörelser för lagrådets
yttrande, regeringens överväganden med anledning härav samt partimotionen
allt såvitt angår konstitutionella frågeställningar. Därefter redovisar
utskottet sin inställning till förslagen. Utskottet har därvid kommit
till den slutsatsen att propositionen kan godtas från konstitutionell synpunkt.
Avvikande mening i detta avseende har anmälts av utskottets
borgerliga ledamöter.

Lagrådsgranskning m. m.

I regeringens remiss till lagrådet den 15 oktober 1986 anförde föredragande
departementschefen bl.a. följande.

Mot bakgrund av de snabbt stigande realräntorna fick realränteskattekommittén
(Fi 1985:02) i uppdrag att utarbeta en teknisk modell för beskattning
av real avkastning hos i första hand livförsäkringsbolag (Dir.
1986:24). I uppdraget ingick också att pröva om en sådan skatt borde tas ut
även på andra finansiella institutioner och på företag utanför den finansiella
sektorn. Kommittén redovisade den 17 juni 1986 sina överväganden
och förslag i betänkandet (Ds Fi 1986:18) Realränteskatt. Betänkandet
utsändes på remiss. Yttranden fick avges senast den 8 september 1986.

Till lagrådsremissen fogades ett av kommittén utarbetat förslag till lag
om realränteskatt samt en redogörelse som lämnats i betänkandet om
beskattning av sparande och kapitalinkomster. Detsamma gällde en översikt
över pensions- och försäkringssparandet i landet. Till lagrådsremissen
var vidare fogad en förteckning över de remissinstanser som yttrat sig över
betänkandet. Nämnda dokument har även bilagts den nu aktuella propositionen.
Inom finansdepartementet har upprättats en sammanställning av
remissyttrandena.

I mitten av september 1986 tillkännagavs att regeringen inte avsåg att

SkU 1986/87:17

Bilaga 3

lägga fram förslag om en realränteskatt. Samtidigt aviserades nu förevarande
förslag om en engångsskatt på livförsäkringssektorn samt förslag om
vissa andra ändringar i försäkringsbeskattningen.

I lagrådsremissen gjorde departementschefen följande sammanfattande
bedömning.

Förmögenhetstillväxten inom livförsäkringssektorn är för närvarande på
en sådan nivå att de förmånliga skatteregler som gäller ger ett från fördelningspolitiska
utgångspunkter orimligt resultat. Det nuvarande läget är
närmast unikt i ett historiskt perspektiv och kan inte förväntas bli bestående
under en längre tidsperiod. Att ändra de grundläggande skattebestämmelserna
eller att införa ett helt nytt permanent beskattningssystem för att
möta den nuvarande situationen kan ge icke önskvärda långsiktiga effekter.
Genom en tillfällig förmögenhetsskatt undviks sådana effekter samtidigt
som den sektor som gynnas särskilt starkt av den framgångsrika
inflationsbekämpningen får bidra till en sanering av statsfinanserna. Min
slutsats blir därför att beskattningsreglerna för livförsäkringar i sina huvuddrag
bör bestå men att en tillfällig skatt bör tas ut. Jag vill här också
tillägga att skatten kommer att skapa utrymme för förbättringar för de
sämst ställda pensionärerna. Jag återkommer senare till detta.

Det är angeläget att skatten tas ut snarast. Jag kommer därför att föreslå
att den med vissa undantag bestäms med förmögenheten hos de skattskyldiga
den 31 december 1986 som bas. Efter lagrådets hörande är min avsikt
att en proposition skall föreläggas riksdagen i sådan tid att ett riksdagsbeslut
kan fattas före riksdagens juluppehåll. Den tillfälliga förmögenhetsskatten
kommer därmed inte att stå i strid med förbudet i 2 kap. 10 § andra
stycket regeringsformen mot retroaktiv skattelagstiftning. Inte heller i
övrigt står skatten i strid med några föreskrifter i regeringsformen eller
med några svenska fördragsenliga åtaganden.

Beträffande beredningen av ärendet vill jag nämna följande. Den tekniska
utformningen av lagförslaget baseras i väsentliga hänseenden på
realränteskattekommitténs förslag till lag om realränteskatt. Jag kommer
därför i det följande att diskutera den närmare utformningen av bestämmelserna
med kommittéförslaget och remissynpunkterna som grund. När
förslaget utarbetats i finansdepartementet har synpunkter när det gäller
den tekniska utformningen under hand inhämtats från försäkringsinspektionen
och riksskatteverket (RSV). Företrädare för försäkringsbranschen,
som också beretts tillfälle att lämna synpunkter på den tekniska utformningen
av förslaget, har förklarat sig ej önska medverka i detta beredningsarbete.

Lagrådet avgav yttrande i ärendet den 31 oktober 1986.

Lagrådet har särskilt granskat förslaget från konstitutionella synpunkter.
Härvid har lagrådet övervägt uttalandena i lagrådsremissen nämligen
att förslaget, om riksdagsbeslut fattas före riksdagens juluppehåll,
inte kommer att stå i strid med förbudet mot retroaktiv skattelagstiftning i
2 kap. 10 § regeringsformen och att det inte heller i övrigt strider mot några
föreskrifter i regeringsformen eller några svenska fördragsenliga åtaganden.
Med det sista torde enligt lagrådet främst åsyftas Europeiska konventionen
den 4 november 1950 angående skydd för de mänskliga rättigheterna
och de grundläggande friheterna jämte tilläggsprotokollet den 20
mars 1952 angående skydd bl. a. för egendomsrätten.

SkU 1986/87:17

Bilaga 3

Beträffande frågan om förslagets förenlighet med retroaktivitetsförbudet
i 2 kap. 10 § regeringsformen konstaterar lagrådet att utgångspunkten
därvid är att det gäller en förmögenhetsskatt. Visserligen framgår det av
remissen, att det närmast är inkomsterna under senare år som motiverar
skatten, men detta innebär enligt lagrådets mening inte att man kan tala om
ett direkt kringgående av retroaktivitetsförbudet. Lagrådet erinrar om att i
motiven till grundlagsregeln anförde fri- och rättighetsutredningen (SOU
1978:34 s. 160), vars uttalande godtogs i propositionen (1978/79:195 s. 55
f.) och av konstitutionsutskottet (1978/79:39 s. 22), bl. a. att, om en ny
skatt införs på innehavet av viss egendom, den tidpunkt som är avgörande
för frågan om skatt skall utgå måste ligga efter den nya lagens ikraftträdande.
Förslaget i lagrådsremissen att skatten skall utgå på förmögenheten
vid utgången av 1986 och att lagen skall träda i kraft den 23 december 1986
uppfyller enligt lagrådet formellt regeringsformens krav. Man kan enligt
lagrådet möjligen säga att förslaget står i mindre god överensstämmelse
med grunderna för retroaktivitetsförbudet, men det kan inte anses åsidosätta
detta.

En omständighet, som har behandlats bl. a. i åtskilliga remissyttranden
över realränteskattekommitténs betänkande, är att livförsäkringsbolag
m.fl. avses bli beskattade för en förmögenhet som de endast förvaltar
enligt avtal med försäkringstagarna. Vid en strikt bedömning enligt regeringsformen
konstaterar lagrådet, att det inte finns något hinder mot att ta
ut skatt på själva de förmögenhetstillgångar som det gäller. Huruvida en
skatt tas ut på det ena eller andra sättet, hos försäkringsinstitutionerna
eller hos försäkringstagarna, är en fråga, på vilken bl.a. praktiskt administrativa
synpunkter uppenbarligen kan anläggas. Lagrådet kan inte finna
något rättsligt hinder mot den konstruktion som har valts.

Förmögenhetsskattens karaktär av engångsskatt utgör däremot enligt
lagrådet ett huvudproblem. I och för sig får det konstateras att på olika sätt
tidsbegränsade ändringar av skatter och, framför allt, avgifter har förekommit
vid åtskilliga tillfällen. I förevarande fall är det emellertid enligt
lagrådet inte fråga om en tillfällig ändring av en förut utgående skatt utan
om införande av en helt ny förmögenhetsskatt av engångskaraktär. Ärendet
har härigenom kommit att aktualisera vissa särskilda konstitutionella
frågor, som inte tidigare har ställts på sin spets.

Lagrådet erinrar om att tanken på en engångsskatt på förmögenhet
väcktes under andra världskriget. Frågan aktualiserades flera gånger i
riksdagen, bl. a. i bevillningsutskottet 1945 (nr 55), kort efter krigsslutet i
Europa. Utskottet förordade då en utredning om de former, under vilka
förmögenheterna borde bidra till täckning av under kristiden uppkomna
utgifter. En allmän uppfattning synes enligt lagrådet ha varit, att extraordinära
åtgärder var tillåtna under krisförhållanden.

En engångsskatt på förmögenhet är enligt lagrådet uppenbarligen av
mera känslig natur än en engångsskatt på inkomster. Problemen påverkas
av det sätt på vilket kretsen av skattskyldiga bestäms. En sak är att ta ut en
skatt av i princip sedvanlig generell natur — vilket var frågan under kriget
— en annan sak är att uppge denna generella natur för att i stället mer eller
mindre snävt begränsa kretsen av skattskyldiga. Lagrådet anför att det

SkU 1986/87:17

Bilaga 3

saknas underlag för att beräkna antalet i praktiken skattskyldiga. Än
mindre kan lagrådet överblicka skattens effekter för olika försäkringstagare
och pensionsberättigade.

I fråga om en förmögenhetsskatt uppkommer enligt lagrådet särskilda
problem med hänsyn till föreskriften i 2 kap. 18 § regeringsformen om
expropriation och liknande förfoganden. Den närmare innebörden av begreppet
skatt framgår inte av någon föreskrift i regeringsformen och behandlas
inte närmare i dess förarbeten. Allmänt förtjänar dock enligt
lagrådet erinras om att regeringsformen innebar en slutlig brytning med
den äldre konstitutionella fiktionen att i princip alla skatter beslöts för ett
år i sänder. Även om det står klart att riksdagen alltjämt har befogenhet att
besluta om tidsbegränsning, ligger i nämnda förhållande en faktor som
allmänt manar till försiktighet med engångsskatter. Det måste i vart fall
sägas ligga i regeringsformens konstruktion och anda att beskattningsmakten
inte får genom riktade ingrepp av engångskaraktär mot egendom kringgå
bestämmelsen i 2 kap. 18 §. Diskussionen kring omstridda förslag till
nya eller höjda skatter aktualiserar enligt lagrådet ofta frågan om beskattningsmaktens
gränser, särskilt om gränsen mellan skatt och konfiskation.
Lagrådet anför under åberopande av viss rättslig litteratur att det är helt
klart att det nu aktuella förslaget inte kan sägas innebära en olaga konfiskation.

Beträffande förslagets förenlighet med Europakonventionen anför lagrådet
att det bör uppmärksammas att en utveckling i riktning mot ett starkare
äganderättsskydd har kommit till synes i Europadomstolens avgöranden
under senare år. Det finns emellertid enligt lagrådets bedömning inte
underlag för att påstå att det nu aktuella förslaget skulle strida mot Europakonventionen.

Lagrådet kan emellertid inte bortse från att det aktuella lagförslaget kan
bilda utgångspunkten för en utveckling som skulle kunna ge upphov till rätt
allvarliga betänkligheter med hänsyn till de grunder på vilka regeringsformen
vilar. Förutom till 2 kap. 18 § kan bl. a. hänvisas till att den enskildes
ekonomiska välfärd i 1 kap. 2 § uppställs som ett grundläggande mål för
den offentliga verksamheten. Det är första gången ett förslag framläggs om
en engångsskatt på förmögenhet utan generell natur. En sådan skatt passar
redan i sig mindre väl in i vårt konstitutionella system. Den skulle också
enligt lagrådet kunna ge grund för olika engångsskatter på egendom som
tas ut av snävt begränsade kretsar av skattskyldiga och med högre skattesatser
än den nu aktuella.

Förslaget skulle om det genomförs enligt lagrådets mening skapa ett
olyckligt prejudikat på ett känsligt område, där grundlagsregleringen är
ofullständig och oklar och praxisbildningen därför får en särskild betydelse.
Man bör också särskilt uppmärksamma att landet inte befinner sig i
någon sådan krissituation som t. ex. 2 kap. 10 § regeringsformen talar om.
Resonemanget leder också till att lagrådet ställer sig kritiskt till det sätt på
vilket förslaget har beretts och presenterats i remissen. De vidare konstitutionella
aspekterna har inte beaktats. Det hade varit i hög grad önskvärt
med en diskussion av dem samt ett sedvanligt remissförfarande. Även i
andra avseenden än de konstitutionella kommer för övrigt brister i bered -

SkU 1986/87:17

Bilaga 3

ningen till synes. Det är visserligen riktigt att man vid behandlingen av
olika detaljer har kunnat bygga på kommittébetänkandet och remissyttrandena,
men det remitterade förslagets principiella konstruktion är en helt
annan, och effekterna härav har inte blivit belysta på ett tillfredsställande
sätt. Lagrådet har t. ex. påtalat oklarheter om vilka som egentligen kommer
att drabbas av skatten.

Enligt lagrådet framstår förslaget närmast som en improvisation som
tillkommit då ett förslag till en ny permanent skatt förkastats. Det är svårt
att undgå reflexionen att närmare överväganden kunde ha lett till att
väsentligen samma syfte hade vunnits genom en annan konstruktion, som
inte gett anledning till sådana betänkligheter som lagrådet i det föregående
har gett uttryck för. Mot bakgrund av dessa överväganden finnér sig
lagrådet böra avstyrka att det remitterade lagförslaget nu genomförs.

Lagrådets yttrande anmäldes vid regeringssammanträde den 31 oktober
1986. Föredragande departementschefen konstaterar till en början att förslaget
enligt lagrådets mening inte kan anses innefatta något åsidosättande
av förbudet mot retroaktiv skattelagstiftning i 2 kap. 10 § regeringsformen
och att några rättsliga hinder inte föreligger mot att skatten tas ut på
ifrågavarande förmögenhetstillgångar eller hos de enligt förslaget skattskyldiga
institutionerna. Lagrådet finner också betryggande garantier föreligga
för att skatten i slutänden träffar försäkringstagarna enligt objektiva
och rättvisa grunder. Lagrådet framhåller vidare att skatten inte kan sägas
innebära en olaga konfiskation samt gör också den bedömningen att inget
underlag finns för att påstå att förslaget skulle strida mot Europakonventionen.
Från andra utgångspunkter framförs emellertid invändningar som
slutligen leder till att lagrådet anser sig böra avstyrka att förslaget nu
genomförs.

Departementschefen delar lagrådets uppfattning att utvecklingen av en
ändamålsenlig konstitutionell praxis på skattelagstiftningens område är av
utomordentlig vikt. Ansvaret i detta hänseende åvilar riksdag och regering.
De konstitutionella aspekterna måste tillmätas stor betydelse i lagstiftningsarbetet.
Departementschefen har samma mening som lagrådet att
skattesystemet bör baseras på permanenta regler. Att regelsystemet beroende
på den ekonomiska utvecklingen i vissa tider leder till förmåner för
olika grupper och favoriserar vissa typer av kapitalplaceringar och missgynnar
andra får godtas. Ett sådant synsätt begränsar givetvis statsmakternas
möjligheter att genom t. ex. engångsskatter genomföra måhända fördelningspolitiskt
motiverade åtgärder. Att utifrån en sådan grunduppfattning
komma till den slutsatsen att en skatt av engångskaraktär i alla situationer
skulle vara förkastlig synes emellertid vara att gå för långt.

Vidare instämmer departementschefen med lagrådet i att det inte får
förekomma att beskattningsmakten genom riktade ingrepp av engångskaraktär
används för att kringgå regeringsformens bestämmelser om expropriation
och om de enskildas ekonomiska välfärd som mål för den offentliga
verksamheten. Ytterst synes lagrådets avstyrkande enligt departementschefen
grundas på det förhållandet att det i remissen inte förekommer
något uttalande som tar avstånd från en sådan utveckling. Inte minst
mot bakgrund av den uttalade målsättning att främja de enskilda medbor -

SkU 1986/87:17

Bilaga 3

garnas trygghet som präglar den nuvarande regeringspolitiken ter sig emellertid
tanken på en utveckling av detta slag främmande.

Vad gäller beredningen av förslaget medger departementschefen att de
konstitutionella aspekterna kunde ha getts en mera ingående belysning.
Lagrådets yttrande innefattar dock en utförlig diskussion i den delen. Det
har vidare förekommit en mycket omfattande offentlig debatt med konstitutionell
anknytning i anledning av förslaget. Mot den bakgrunden och med
hänsyn till de klarlägganden som gjorts anser departementschefen att
erforderligt underlag föreligger för riksdagens bedömning från konstitutionella
utgångspunkter. Det kan erinras om att realränteskattekommitténs
betänkande innehåller bedömningar av utvecklingen av livförsäkringssparandet,
dess lönsamhet och samspelet mellan skattereglerna och den ekonomiska
utvecklingen inom livförsäkringssektorn. Betänkandet har varit
föremål för en omfattande remissbehandling. De sakförhållanden som
ligger till grund för förslaget om en tillfällig skatt har således enligt departementschefen
belysts på ett ingående sätt genom utredningsarbete och ett
traditionellt remissförfarande.

Departementschefens slutsats var att det till lagrådet remitterade förslaget
borde läggas till grund för lagstiftning. Detta blev också regeringens
beslut som fattades den 31 oktober 1986.

I samband med ärendets beredning i skatteutskottet har en rad hearings
ägt rum med företrädare för bl. a. olika myndigheter, försäkringsinrättningar
och organisationer.

Partimotionen

I förenämnda partimotion från moderata samlingspartiet, folkpartiet och
centern hemställs att riksdagen avslår propositionen samt som sin mening
ger regeringen till känna vad som i motionen anförs om beredningen av
förslag till riksdagen vilka har stor principiell betydelse.

Motionärerna gör gällande att den föreslagna skatten är att betrakta som
en pensionsskatt, eftersom livförsäkringsbolagen och de övriga institutionerna
inte förvaltar andra tillgångar än pensionsspararnas innestående
medel.

Enligt motionen har regeringens beredning av pensionsskatten skett på
ett sätt som borde vara främmande för den politiska maktutövningen i vårt
land. Förslaget har inte utretts och inte heller remissbehandlats i vederbörlig
ordning. Den enda instans som fått yttra sig är lagrådet som avstyrkt
förslaget. Detta har regeringen inte tagit någon hänsyn till. Bl. a. vilseleder
man riksdagens ledamöter genom att hänvisa till den s. k. Koreaskatten,
som var en skatt på inkomster och inte en förmögenhetsskatt som det nu
gäller. Ett annat anmärkningsvärt förhållande är pensionsskattens konstruktion
som innebär att försäkringsbolagen får en helt ny uppgift, nämligen
att fungera som skattefogdar utan några som helst anvisningar om hur
skatten skall fördelas.

Beträffande ärendets beredning erinrar motionärerna om att den s.k.
realränteskattekommittén avgav sitt betänkande strax före semesterperio -

SkU 1986/87:17

Bilaga 3

den 1986. Remissinstanserna tvingades inkomma med sina yttranden redan
den 8 september 1986. Med hänsyn till frågans kontroversiella natur får
remisstiden betecknas som mycket kort. Remissinstanserna var i huvudsak
kritiska till förslaget. I stället för att skrinlägga tankarna på en realräntebeskattning
presenterade regeringen ett hastigt improviserat och helt
nytt förslag — en engångsskatt på pensionssparande! - endast fyra dagar
efter det att remisstiden för realränteskattekommitténs förslag gått ut.
Endast lagrådet bereddes tillfälle att yttra sig. Lagrådets avstyrkande blev
offentligt den 31 oktober 1986. Samma dag lät den socialdemokratiska
regeringen meddela att den inte tog någon hänsyn till vad lagrådet sagt.

Förslaget till pensionsskatt innebär enligt motionen ett genombrott för
en ny syn på enskilt ägande. Om riksdagen antar förslaget skulle det enligt
vad lagrådet anför skapas ett olyckligt prejudikat på ett känsligt område,
där grundlagsregleringen är ofullständig och oklar och praxisbildningen
därför får en särskild betydelse. Motionärerna ansluter sig till lagrådets
uppfattning att en skatt på förmögenheter är av mer känslig natur än en
engångsskatt på inkomster. Därtill kan fogas att regeringen på flera håll i
propositionen påpekar att pensionsskatten är en engångsskatt och därför
inte kommer att upprepas. Regeringens uttalande i denna fråga saknar
betydelse, eftersom det är riksdagen som fattar det prejudicerande beslutet.
I propositionen sägs att det kan uppkomma situationer då ingripanden
på skatteområdet av engångsnatur kan framstå som nödvändiga och försvarbara.
Detta innebär att pensionsskatten mycket väl kan komma att
följas av andra skatter av liknande natur.

Enligt motionen förhåller det sig förvisso inte så att pensionssparandet
och avkastningen på detta sparande skall stå utanför de politiska organens
räckvidd. Det är de demokratiskt valda organen, regering och riksdag, som
fastställt de spelregler som hittills gällt och som bl. a. innebär att försäkringstagarna
får betala inkomstskatt på pensionen när den faller ut. Vad
regeringen nu föreslår är att dessa spelregler skall ändras i efterhand.
Regeringens avsaknad av respekt för lagrådets bedömning av pensionsskatten
inger också betänkligheter och oro inför socialdemokraternas
framtida utövande av den politiska makten. Statsministern har i ett uttalande
avfärdat lagrådets ställningstagande med att rådet gjort en politisk
bedömning. Lagrådets uppgifter finns klart definierade i regeringsformen.
Till dessa hör att bedöma ”hur förslaget förhåller sig till grundlagarna och
rättsordningen i övrigt” samt ”hur förslaget förhåller sig till rättssäkerhetens
krav”. Detta är just vad lagrådet har gjort.

Som inledningsvis nämnts avstyrks propositionen i den borgerliga partimotionen.

Konstitutionsutskottets överväganden

I propositionen föreslås att en tillfällig förmögenhetsskatt tas ut på förmögenhet
i livförsäkringsbolag, understödsföreningar och pensionsstiftelser.
Som underlag för skatten skall gälla de skattskyldiga institutionernas förmögenhet
den 31 december 1986. Vidare föreslås ett ökat skatteuttag på

SkU 1986/87:17

Bilaga 3

4 Riksdagen 1986/87. 6 sami. Nr 17

den löpande avkastningen på kapitalförsäkringskapital genom viss höjning
av skattesatsen för livförsäkringsbolag och understödsföreningar. Slutligen
föreslås att värdet av kapitalförsäkringar, som inte är rena riskförsäkringar,
skall beskattas vid den årliga förmögenhetstaxeringen. Höjningen
av skatteuttaget och skattskyldigheten till förmögenhetsskatt för kapitalförsäkringar
föreslås gälla fr. o. m. 1988 års taxering.

Inom finansdepartementet har bl. a. utarbetats en särskild lag om den
tillfälliga förmögenhetsskatten, vilken är avsedd att träda i kraft den 23
december 1986. Övriga lagförslag avses träda i kraft den 1 januari 1987.

Som framgått avstyrks propositionen i den borgerliga partimotionen, där
det även begärs ett särskilt tillkännagivande till regeringen om vad som
anförs i motionen om beredningen av förslag till riksdagen vilka har stor
principiell betydelse. Även i motionen av Alf Svensson avstyrks propositionen
av bl.a. konstitutionella skäl.

Konstitutionsutskottet får från de synpunkter utskottet har att beakta
anföra följande.

Beträffande först frågan om förslagets förenlighet med retroaktivitetsförbudet
i 2 kap. 10 § regeringsformen finnér utskottet i likhet med vad
lagrådet konstaterat att förslaget uppfyller grundlagens krav härvidlag.
Detsamma gäller frågan om hur förslaget ställer sig till den s. k. Europakonventionen
och andra svenska fördragsenliga internationella åtaganden.
Lagrådet har bl. a. uttalat att betryggande garantier torde finnas för att
skatten slutligen träffar försäkringstagarna enligt objektiva och rättvisa
grunder. Lagrådet har vidare klart angivit att det aktuella förslaget inte kan
sägas innebära olaga konfiskation.

Utskottet delar lagrådets uppfattning i berörda hänseenden.

I sin anmälan av lagrådets yttrande för regeringen framhåller föredragande
departementschefen att lagrådets avstyrkande av förslaget främst torde
ha sin grund i farhågor om att en lagstiftning på grundval av förslaget skulle
skapa ett olyckligt prejudikat på ett känsligt område där grundlagsregleringen
är ofullständig och oklar och där sålunda utvecklingen av konstitutionell
praxis får särskild betydelse. De delar av lagförslaget som gett
upphov till dessa betänkligheter är dels skattens engångskaraktär, dels att
den inte träffar förmögenheter generellt. Vad lagrådet i förlängningen ser
som en risk med förslaget är att det kan läggas till grund för olika engångsskatter
på egendom, som tas ut av snävt begränsade kretsar av skattskyldiga
och med högre skattesatser än den nu aktuella.

Departementschefen delar uppfattningen att utvecklingen av en ändamålsenlig
konstitutionell praxis på skattelagstiftningens område är av utomordentlig
vikt och att skattesystemet bör baseras på permanenta regler.
Att regelsystemet beroende på den ekonomiska utvecklingen i vissa tider
leder till förmåner för olika grupper och favoriserar vissa typer av kapitalplaceringar
och missgynnar andra får därför enligt departementschefen
godtas. Ett sådant synsätt begränsar givetvis statsmakternas möjligheter
att genom t.ex. engångsskatter genomföra måhända fördelningspolitiskt
motiverade åtgärder. Att utifrån en sådan grunduppfattning komma till den
slutsatsen att en skatt av engångskaraktär i alla situationer skulle vara
förkastlig är emellertid enligt departementschefen att gå för långt. Exempel

SkU 1986/87:17

Bilaga 3

på tidigare engångsskatter lämnas i lagrådets yttrande. Bl. a. nämns den
s.k. värnskatten under andra världskriget och den konjunkturskatt som
togs ut på inkomster av rörelse och skogsbruk 1951 mot bakgrund av
Koreakriget. Departementschefen framhåller vidare att den åtskillnad som
görs av lagrådet mellan inkomster och förmögenhetsskatter i många fall är
mindre relevant. Det avgörande för effekterna av en skatt är ofta i stället
hur skattebasen — inkomst eller förmögenhet — bestäms och nivån på
skatteuttaget. Enligt departementschefen bör stor restriktivitet iakttas
oavsett om skatten har formen av en inkomstskatt eller förmögenhetsskatt.

Utskottet, som instämmer i departementschefens uttalanden, vill framhålla
att det inte bör komma i fråga att beskattningsmakten genom riktade
ingrepp av engångsnatur används för att kringgå bestämmelserna i 2 kap.
18 § regeringsformen om expropriation och liknande förfoganden. Det kan
i sammanhanget hänvisas till det grundläggande stadgandet i 1 kap. 2 §
regeringsformen om den enskildes personliga och ekonomiska välfärd som
mål för den offentliga verksamheten. Departementschefen anför att lagrådets
avstyrkande av förslaget ytterst synes grundas på det förhållandet att
det i lagrådsremissen inte förekommer något uttalande som tar avstånd
från en sådan utveckling. I propositionen slår departementschefen fast att
någon risk för en sådan utveckling inte föreligger. Utskottet ställer sig helt
bakom vad departementschefen anfört i detta avseende. Med detta klarläggande
undanröjs de farhågor, som legat bakom lagrådets tveksamhet till
skatten av det skälet att den skulle kunna ses som inledningen till en ny
konstitutionell praxis på skattelagstiftningens område.

Vad slutligen gäller beredningen av förslaget medger departementschefen
att de konstitutionella aspekterna kunde ha getts en mera ingående
belysning. Lagrådets yttrande innefattar dock en utförlig diskussion i den
delen. Det har vidare förekommit en mycket omfattande offentlig debatt
med konstitutionell anknytning med anledning av förslaget. Mot den bakgrunden
och med hänsyn till de klarlägganden som gjorts anser departementschefen
att erforderligt underlag föreligger för riksdagens bedömning
från konstitutionella utgångspunkter. Det kan erinras om att realränteskattekommitténs
betänkande innehåller bedömningar av utvecklingen av livförsäkringssparandet,
dess lönsamhet och samspelet mellan skattereglerna
och den ekonomiska utvecklingen inom livförsäkringssektorn. Betänkandet
har varit föremål för en omfattande remissbehandling. De sakförhållanden
som ligger till grund för förslaget om en tillfällig skatt har enligt
departementschefen belysts på ett ingående sätt genom utredningsarbete
och ett traditionellt remissförfarande.

Utskottet instämmer i de gjorda uttalandena och anser från de synpunkter
utskottet har att företräda förslaget godtagbart. Med det anförda
avstyrker utskottet de motioner i vilka yrkas avslag på propositionen.

Stockholm den 27 november 1986
På konstitutionsutskottets vägnar
Olle Svensson

SkU 1986/87:17

Bilaga 3

Närvarande: Olle Svensson (s), Anders Björck (m), Wivi-Anne Cederqvist
(s)*, Kurt Ove Johansson (s), Bertil Fiskesjö (c), Sture Thun (s), Hans
Nyhage (m), Anita Modin (s), Börje Stensson (fp), Gunnar Biörck i
Värmdö (m), Torgny Larsson (s), Bengt Kindbom (c), Nils Berndtson
(vpk), Ingela Mårtensson (fp) och Ove Karlsson (s).

* Ej närvarande vid justeringen.

Avvikande mening

Anders Björck (m). Bertil Fiskesjö (c), Hans Nyhage (m), Börje Stensson
(fp), Gunnar Biörck i Värmdö (m), Bengt Kindbom (c) och Ingela Mårtensson
(fp).

Utskottet vill till en början uppehålla sig vid hur förevarande ärende, vilket
onekligen rymmer en rad frågor av stor principiell betydelse från bl. a.
konstitutionella utgångspunkter, har beretts och presenterats för riksdagen.

Den enda instans som har fått yttra sig över det aktuella förslaget till
engångsskatt är lagrådet som i enlighet med stadgandet i 8 kap. 18 §
regeringsformen har att bedöma bl. a. hur förslaget förhåller sig till grundlagarna
och rättsordningen i övrigt samt hur förslaget förhåller sig till
rättssäkerhetens krav. Lagrådet, som av principiella skäl avstyrker att
förslaget genomförs, är i hög grad kritiskt till det sätt på vilket beredningen
av ärendet skett. Enligt lagrådet har sålunda de vidare konstitutionella
aspekterna ärendet gett upphov till inte beaktats. Det hade varit mycket
önskvärt med en diskussion av dessa frågor samt ett sedvanligt remissförfarande.
Det är enligt lagrådet visserligen riktigt att regeringen vid behandlingen
av olika detaljer har kunnat bygga på realräntekommitténs betänkande
och remissyttrandena över detta, men det aktuella förslagets konstruktion
är en helt annan, och effekterna härav har inte blivit belysta på
ett tillfredsställande sätt. Lagrådet har t.ex. påtalat oklarheter om vilka
som egentligen kommer att drabbas av skatten.

Förslaget framstår närmast som en improvisation, och det är enligt
lagrådet svårt att undgå reflexionen att närmare överväganden kunde ha
lett till att väsentligen samma syfte hade vunnits genom en annan konstruktion,
som inte gett anledning till sådana principiella betänkligheter
som lagrådet gett uttryck för i sitt yttrande.

Även i den gemensamma partimotionen från moderata samlingspartiet,
folkpartiet och centern framförs stark kritik mot beredningsförfarandet.
Enligt motionen har regeringens beredning av ärendet skett på ett sätt som
borde vara främmande för den politiska maktutövningen i vårt land. Någon
som helst hänsyn till lagrådets synpunkter har inte tagits. Tvärtom har
företrädare för regeringen i den allmänna debatten avfärdat lagrådets ställningstagande
med påståendet att lagrådet gjort politiska bedömningar.

Utskottet instämmer i den kritik som sålunda riktats mot ärendets beredning
och kan inte finna annat än att lagrådet på ett grundlagsenlig! sätt
fullgjort sin granskningsskyldighet. I sammanhanget vill utskottet erinra
om det av riksdagen nyligen avgjorda ärendet som gällde antagandet av

SkU 1986/87:17

Bilaga 3

förslag till en ny plan- och bygglag. Detta förslag hade varit föremål för en
mycket bred remissbehandling. Även i det ärendet förelåg från början ett
avstyrkande lagrådsyttrande som grundades på konstitutionella överväganden.
Under riksdagsbehandlingen hänsköts ärendet bl.a. till konstitutionsutskottet
som förordade vissa ändringar och preciseringar av lagförslaget
och sedan dessa vidtagits förnyad konstitutionell granskning. Så
skedde också, varefter förslaget från konstitutionell synpunkt kunde godtas
av såväl ett enigt lagråd som ett enhälligt konstitutionsutskott.

Utskottet övergår härefter till en bedömning av det nu aktuella förslaget
från de synpunkter utskottet i övrigt har funnit anledning att framföra. I
likhet med lagrådet finnér utskottet att förslaget visserligen formellt får
anses uppfylla regeringsformens krav när det gäller förenligheten med
retroaktivitetsförbudet enligt 2 kap. 10 § regeringsformen men att detsamma
står i mindre god överensstämmelse med grunderna för förbudet i
fråga.

Enligt utskottet föreligger särskilda problem med den föreslagna engångsskatten
när det gäller synen på enskilt ägande. Som lagrådet konstaterat
är en engångsskatt på förmögenhet uppenbarligen av mer känslig
natur än en engångsskatt på inkomster. Problemen påverkas av det sätt på
vilket kretsen av skattskyldiga bestäms. En sak är att ta ut en skatt av i
princip sedvanlig generell natur — vilket var frågan beträffande den s.k.
värnskatten under andra världskriget — en annan sak är att uppge denna
generella natur för att i stället mer eller mindre snävt begränsa kretsen av
skattskyldiga. Lagrådet anför att det saknas underlag för att beräkna
antalet i praktiken skattskyldiga. Än mindre kan överblickas skattens
effekter för olika försäkringstagare och pensionsberättigade.

Vid granskningen av lagförslag, som aktualiserar frågan om regeringsformens
utfyllnad med praxis, är det en viktig uppgift för lagrådet att
redovisa sin uppfattning utifrån de synpunkter lagrådet har att företräda.
Det kan enligt lagrådet inte bortses från att det aktuella lagförslaget kan
bilda utgångspunkten för en utveckling som skulle kunna ge upphov till
allvarliga betänkligheter med hänsyn till de grunder på vilka regeringsformen
vilar. Lagrådet hänvisar i sammanhanget till 2 kap. 18 § regeringsformen
om expropriation och liknande förfoganden samt till stadgandet i 1
kap. 2 § regeringsformen om den enskildes personliga och ekonomiska
välfärd som ett grundläggande mål för den offentliga verksamheten. Det är
första gången ett förslag framläggs om en engångsskatt på förmögenhet
utan generell natur. En sådan skatt passar mindre väl in i vårt konstitutionella
system. Den skulle enligt lagrådet kunna ge grund för olika engångsskatter
på egendom som tas ut av snävt begränsade kretsar av skattskyldiga
och med högre skattesatser än den nu aktuella. Förslaget skulle om det
genomförs enligt lagrådets mening skapa ett olyckligt prejudikat på ett
känsligt område, där grundlagsregleringen är ofullständig och oklar och
praxisbildningen därför får en särskild betydelse. Man bör också uppmärksamma,
att landet inte befinner sig i någon sådan krissituation som t.ex. 2
kap. 10 § regeringsformen talar om.

Utskottet instämmer i lagrådets synpunkter och vill i sammanhanget
särskilt peka på uttalandet i propositionen (s. 88) att regeringen tydligen

SkU 1986/87:17

Bilaga 3

utgår ifrån att även i framtiden kan uppkomma fall av ingripanden av
engångsnatur på skatteområdet. Sammanfattningsvis har utskottet, från de
synpunkter utskottet har att företräda, kommit till den slutsatsen att nu
föreliggande propositionsförslag av konstitutionella skäl inte bör läggas till
grund för beslut i riksdagen. Propositionen bör följaktligen avslås med ett
tillkännagivande till regeringen om vad som anförs i motion 1986/87: Sk 136
om beredningen av förslag till riksdagen vilka har stor principiell betydelse.

SkU 1986/87:17

Bilaga 3

Finansutskottets yttrande
1986/87:1 y

SkU 1986/87:17

Bilaga 4

om en tillfällig förmögenhetsskatt för
livförsäkringsbolag, m.m. (prop. 1986/87:61)

Till skatteutskottet

Skatteutskottet har den 11 november 1986 begärt yttrande från finansutskottet
över proposition 1986/87:61 om en tillfällig förmögenhetsskatt för
livförsäkringsbolag, m.m. jämte eventuella motioner.

Frågor inom finansutskottets ansvarsområde

Av de områden som tas upp i propositionen och i motionerna 1986/87: Sk 136
(m, fp, c), 1986/87:Sk 138 av Alf Svensson (c) och 1986/87:Skl39 (vpk) är det
främst de avsnitt som behandlar motiven för att ta ut en tillfällig förmögenhetsskatt
av livförsäkringsbolag, denna skatts effekter på sparandet och
penning- och kreditmarknaden samt vissa budgettekniska frågor, som har
anknytning till finansutskottets beredningsområde.

I motion Sk 139 anförs att företagens kontoavsättningar till pensioner även
bör omfattas av den föreslagna skatten och att placeringsplikten för
livförsäkringsbolag inte skall upphävas. Även dessa frågor behandlas av
utskottet.

Bakgrund till och motiv för en tillfällig förmögenhetsskatt för
livförsäkringsbolag

1 propositionen framhålls att räntenivån kunnat nedbringas som en följd av
att balansproblemen i den svenska ekonomin har minskat. Denna nedgång i
räntenivån har emellertid motsvarats av en ännu kraftigare sänkning av
inflationstakten. Sålunda har inflationen gått ner från 10% år 1982 till
omkring 3 % i år medan de nominella räntorna sänkts från 13% till 9%.

Resultatet har blivit en historiskt sett unikt hög realränta och en återbäringsränta
på försäkringssparande som i reala termer stigit från omkring 1 % år
1981 till 11% i år. Förmögenhetstillväxten i försäkringssparandet har
därigenom kommit upp till en sådan nivå att de förmånliga skatteregler som
gäller ger, enligt föredraganden, ett från fördelningssynpunkt orimligt
resultat.

1 motion Skl36 (m, fp, c) anförs att försäkringssparandet givit en hög
avkastning åren 1985 och 1986 men att dessa år föregåtts av en lång period
med mycket låg avkastning. En person som sparat ett årligt lika stort
nominellt belopp sedan år 1970 fram till i dag har haft en årlig real avkastning

på 2,1 %. Eftersom pensionssparandet ofta är bundet i flera decennier finns 55

det emellertid anledning att studera avkastningen över en väsentligt längre
period. En försäkringstagare som i slutet av 1950-talet började spara ett årligt
lika stort belopp har fram till i dag inte kunnat tillgodogöra sig en positiv
avkastning. Motionärerna framhåller även att pensionssparandet i ett
kortare perspektiv inte varit mer gynnat än många andra sparformer. Som
exempel på minst lika gynnat sparande nämns allemansfondsparandet,
riksgäldskontorets s.k. storpremier och de i våras emitterade premieobligationerna.

Vad gäller motivet för att införa en tillfällig förmögenhetsskatt på
livförsäkringsbolag vill utskottet inledningsvis uppmärksamma några av
orsakerna till att realräntan stigit till nuvarande extremt höga nivå och varför
de fördelningspolitiska spänningarna inom många områden är påtagliga.
Denna fråga berörs över huvud taget inte i motion Skl36.

Den svenska ekonomin utvecklades under senare hälften av 1970-talet och
i början av 1980-talet mycket ogynnsamt. Särskilt svag var utvecklingen i
industrin. Produktionen år 1982 var 10% lägre i jämförelse med vad som
uppnåddes år 1974. Det var uppenbart att utvecklingen fört Sverige in i en allt
svårare kris, karakteriserad av ett stort bytesbalansunderskott och ett
budgetunderskott som snabbt närmade sig nivån 100 miljarder kronor.
Inflationen var ca 10 % och oron stor för en kraftig ökning av arbetslösheten.
Denna negativa utveckling förklaras främst av en svag utveckling av
världsekonomin, hög inflation och en arbetslöshet av en omfattning som
efter andra världskriget aldrig tidigare noterats för OECD-området. Men
utvecklingen utomlands kan inte ensam förklara varför den svenska ekonomin
hamnade i efterkrigstidens svåraste kris. Den svenska industriproduktionen
hade under senare delen av 1970-talet och början av 1980-talet haft en
sämre utveckling än i flertalet andra i-länder. Strukturproblemen var
uppenbara. Lönekostnads- och prisstegringstakten låg väsentligt över
OECD-genomsnittet.

Krisläget i ekonomin år 1982 ställde krav på att den nytillträdda regeringen
måste vidta extraordinära åtgärder för att återföra ekonomin till balans. I
oktober 1982 devalverades kronan med inte mindre än 16 %, innebärande att
industrins konkurrensläge i ett slag kraftigt förbättrades. Devalveringen
följdes av en stram budgetbehandling kombinerad med ett statligt investeringsprogram.
Dessa åtgärder tillsammans med en från Sveriges synpunkt
gynnsam internationell utveckling har påtagligt förbättrat läget för den
svenska ekonomin, och obalanserna har därigenom minskat. Krispolitiken
har inneburit, vilket var avsikten, en kraftig förbättring av företagens vinster
i syfte att stimulera till ökade investeringar och en återhållsam löneutveckling
för att dämpa kostnadsstegringarna och undvika att konkurrensläget ånyo
försämrades.

Det är en självklarhet att den nödvändiga krispolitiken har skapat
fördelningspolitiska spänningar. Detta är emellertid en oundviklig följd av
en kraftig devalvering. Strävan att vidmakthålla ett högt vinstläge inom
industrin och begränsa de nominella löneökningarna för att i ett senare skede
möjliggöra reala förbättringar även för löntagarna, har de facto inneburit att
arbetstagarna i förstone fått bära den tyngsta bördan vid restaureringen av
den svenska ekonomin och saneringen av statsfinanserna. Samtidigt kan till

SkU 1986/87:17

Bilaga 4

inte obetydlig del den nuvarande extremt höga realräntan också ses som en
effekt av den förda politiken. Krispolitiken har följaktligen utgjort en av de
viktigare förklaringarna till de unikt höga återbäringsräntorna på försäkringssparande.
Utskottet delar mot denna bakgrund inte det förenklade
synsätt som kommit till uttryck i kritiken mot förslaget att den nuvarande
utvecklingen av återbäringsräntorna kan betraktas som en ”normal” marknadsbestämd
utveckling.

Utskottet vill också i detta sammanhang framhålla den betydelse som
slopandet av placeringsplikten får för försäkringsbolagen.

Livförsäkringsbolagen har hittills varit underkastade placeringsplikt, dvs.
varit ålagda av riksbanken att köpa en viss andel prioriterade stats- och
bostadsobligationer. Detta har, enligt uppgifter som försäkringsbolagen
själva presenterat i bl.a. sina årsredovisningar, medfört att avkastningen på
utlånade pengar blivit lägre än vad den skulle ha blivit om de fått köpa
obligationer fritt.

Riksbanksfullmäktige beslutade den 25 september 1986 att inte begära
förlängt förordnande om placeringsplikt när det nuvarande förordnandet
gick ut den 30 november. Detta innebär att avkastningen på stats- och
bostadsobligationer kommer att öka i takt med att utestående lån räntejusteras,
gamla lån förfaller och omsätts samt nyupplåning sker. Bostadsobligationerna
har femåriga räntejusteringsintervaller. Det leder till att räntorna på
dessa lån kommer att stiga tämligen snabbt.

En kalkyl över vilka effekter detta skulle få för försäkringsbolagen måste
baseras på vissa mycket osäkra antaganden. Det torde likväl stå klart att
effekterna blir betydande. Ett centralt antagande i en sådan kalkyl är hur stor
räntedifferensen kan antas vara mellan prioriterad och oprioriterad ränta.
Under perioden 1984-1986 var räntedifferensen mellan prioriterad statslåneränta
och marknadsränta på statsobligationer 1,35 procentenheter. Under
åren 1984 och 1985 var emellertid skillnaden extremt stor beroende på att
stora förändringar i det korta ränteläget påverkade den då ännu outvecklade
oprioriterade obligationsmarknaden. I takt med att denna obligationsmarknad
utvecklas kan fluktuationerna förväntas minska med följd att räntedifferensen
mellan en hypotetisk prioriterad och oprioriterad ränta kan antas
krympa något.

Om man i en kalkyl utgår från att differensen mellan dessa båda räntor
skulle uppgå till en procentenhet och att placeringen av prioriterade
obligationer, om de funnes kvar, fördelade sig ungefär som under de senaste
åren skulle försäkringsbolagen redan inom några år erhålla en betydande
kompensation för den tillfälliga förmögenhetsskatten. Utskottet vill i detta
sammanhang understryka att även om kalkyler av detta slag måste utgå från
en mängd hypotetiska förutsättningar är det en självklarhet att ett slopande
av placeringsplikten starkt gynnar försäkringsbolagen. Under gynnsamma
omständigheter kan efter ett decennium försäkringsbolagen genom den
slopade placeringsplikten vara helt kompenserade för det aktuella skatteuttaget.

En annan mycket betydelsefull faktor för att kunna bedöma livförsäkringssektorns
förmögenhetstillväxt är utvecklingen av realräntan. Det framhålls i
propositionen att institutioner med en stor andel av sina förmögenheter

SkU 1986/87:17

Bilaga 4

5 Riksdagen 1986187. 6 sami. Nr 17

placerade i tillgångar med bunden ränta kommer att kunna tillgodogöra sig
en fortsatt hög avkastning flera år efter en nedgång i det allmänna ränteläget.
Vid en fortsatt låg inflation kan därför sådana placerare redan nu med stor
säkerhet påräkna en mycket god real avkastning åtminstone under återstoden
av 1980-talet, även om nyplaceringsräntan skulle falla.

Mot här angiven bakgrund delar utskottet föredragandens uppfattning att
det är rimligt att påföra livförsäkringskapitalet en tillfällig förmögenhetsskatt.
Utskottet vill, liksom föredraganden, emellertid tillägga att den
långtgående återhållsamhet som tidigare varit rådande när det gäller skatter
av engångsnatur måste upprätthållas.

Den tillfälliga förmögenhetsskatten och sparandet

Livförsäkringssparandet är ett långsiktigt inriktat sparande som är önskvärt
ur samhällelig synpunkt och som därför av tradition givits en förmånlig
skattemässig behandling. Att man nu, i enlighet med propositionens förslag,
går in och med en tillfällig skatt reducerar en förmögenhetstillväxt inom
försäkringssektorn som saknar motstycke innebär inget avsteg från denna
linje. Det föreslagna skatteuttaget på 7 % motsvarar omkring halva återbäringsräntan
för livförsäkringsbolagen för ett enda år. Denna ränta kan
nämligen för år 1986 beräknas uppgå till i genomsnitt 14 %, och för år 1987
kommer den att ligga på lägst denna nivå. Även med hänsyn tagen till den
föreslagna skatten kommer således livförsäkringssparandet att vara en
mycket förmånlig sparform.

Eftersom försäkringssparandet är långsiktigt till sin karaktär är det under
normala betingelser önskvärt att de som väljer denna sparform kan påräkna
stabila beskattningsregler. Sett utifrån detta perspektiv är en förmögenhetsskatt
som är tillfällig att föredra. En skatt av engångsnatur gör att ingen
osäkerhet om framtida skatteuttag behöver uppkomma hos försäkringsspararna.

Det är självklart svårt att i nuvarande läge göra en mer precis bedömning
av hur den föreslagna skatten kommer att påverka sparbeteendet. Sannolikt
kommer effekterna på sparbeteendet att vara negligerbara. Försäkringssparandet
kommer även framgent att vara gynnat. Eftersom det endast är fråga
om en temporär skatt finns det enligt utskottets mening inte anledning att tro
att den, såsom förutsägs i motion Skl36, kan leda till att det kortsiktiga
sparandet ökar på bekostnad av det långsiktiga försäkringssparandet. De
uppgifter om antalet tecknade pensionsförsäkringar för år 1986 som lämnats
av försäkringsbolagens företrädare vid hearings med berörda utskott vittnar
inte om att någon sådan överströmning ägt rum.

Effekter på penning- och kreditmarknaden

De penning- och kreditmarknadsmässiga konsekvenserna av den tillfälliga
förmögenhetsskatten torde bli relativt okomplicerade. Statens upplåningsbehov
via riksgäldskontoret blir i motsvarande grad lägre samtidigt som
försäkringsbolagens placeringskapacitet blir i motsvarande grad mindre.
Därmed kan effekterna på räntenivån antas bli relativt små.

Inte heller torde skatten innebära någon större likviditetsmässig påfrest -

SkU 1986/87:17

Bilaga 4

ning för försäkringsbolagen. Skatten skall betalas in vid tre olika tillfällen
under år 1987. Med tanke på de stora premieinbetalningar som görs till
försäkringsbolagen under året torde skatten kunna betalas utan att försäkringsbolagens
obligationsinnehav behöver säljas ut på marknaden och
därmed påverka kursutvecklingen.

Övriga motionsyrkanden

I motion Skl39 (vpk) krävs att placeringsplikten för livförsäkringsbolag bör
behållas.

Placeringsplikten är ett kreditpolitiskt instrument som regleras i lagen
(1974:922) om kreditpolitiska medel. Utskottet har nyligen i ett betänkande
(FiU 1986/87:7) tillstyrkt att giltighetstiden för denna lag förlängs med tre år
t.o.m. utgången av år 1989. Därigenom ges regeringen befogenhet att på
framställning från riksbanksfullmäktige förordna att riksbanken får använda
ett eller flera av de kreditpolitiska medel som behandlas i lagen. Förutsättningen
för ett sådant förordnande är att det behövs för att uppnå de mål som
har fastställts för riksbankens penningpolitiska verksamhet.

Det ankommer således på riksbanksfullmäktige att bedöma huruvida
placeringsplikt bör tillämpas eller ej. Som utskottet redovisat har riksbanksfullmäktige
beslutat att inte begära förlängt förordnande om placeringsplikt
efter den 30 november 1986. Utskottet har inte anledning att göra någon
annan bedömning än riksbanksfullmäktige och avstyrker därför bifall till
motion Skl39 yrkande 3.

I motion Sk 139 föreslås även att de företag som gjort kontoavsättningar för
pensioner skall omfattas av den tillfälliga förmögenhetsskatten. Motiveringen
för detta är att man därigenom undviker att de företag som fonderar
pensionsmedel för sina anställda i särskilda stiftelser skall erlägga skatt
medan de företag som gör kontoavsättningar för pensioner undgår beskattning.

Som framhålls i propositionen kan det ifrågasättas om inte de medel som
avsätts till pensioner inom företagen åtminstone på lång sikt ger en lika god
avkastning som andra former av pensionssparande. Det är dock inte givet att
den höga räntenivån under 1980-talet och uppgången i aktiekurserna under
samma tid har gynnat pensionssparande! inom företagen i lika hög grad som
det institutionella sparandet och sparandet inom pensionsstiftelser. Utskottet
delar uppfattningen att detta talar för att kontoavsättningar inte skal!
omfattas av skatten. Utskottet avstyrker således, från de utgångspunkter
som utskottet har att beakta, motion Skl39 yrkande 2.

Vad beträffar frågan om konkurrensneutralitet vill finansutskottet upprepa
vad utskottet tidigare med riksdagens godkännande uttalat vid behandlingen
av förslagen om löntagarfonder (FiU 1983/84:20) och om inbetalningar
på likviditetskonton (FiU 1983/84:45, FiU 1984/85:30). nämligen att
åtgärder riktade mot företagen bör utformas på ett konkurrensneutralt sätt.

SkU 1986/87:17

Bilaga 4

Budgetmässiga konsekvenser

Enligt bedömningar i propositionen kommer skattebasen för den tillfälliga
förmögenhetsskatten att uppgå till omkring 220 miljarder kronor. Skatteintäkterna
skulle därmed bli ca 15 miljarder kronor. Värderingen av förmögenheten
skall emellertid göras utifrån förhållandena den 31 december 1986.
Med tanke på osäkerheten om aktiekursutveckling och fastighetspriser
måste beloppen anses som ungefärliga. Enligt uppgifter som lämnats av
representanter för försäkringsbolagen vid hearings inför de berörda utskotten
kan skatten förväntas uppgå till närmare 20 miljarder kronor.

Eftersom skatten är en engångsskatt blir den långsiktiga effekten på
statsfinanserna endast att det statliga upplåningsbehovet temporärt blir
mindre, och på längre sikt blir därmed de årliga kostnaderna för statsskuldräntor
lägre än de annars skulle ha varit. Om låneräntan antas vara 10 % blir
den årliga utgiftsminskningen 1,5—2 miljarder kronor. Härtill kommer
intäkterna till följd av den föreslagna höjda ränteskatten, som väntas uppgå
till ca 400 milj. kr. per år.

Enligt propositionen skall inkomsterna av den tillfälliga förmögenhetsskatten
tillföras en särskild inkomsttitel benämnd Tillfällig förmögenhetsskatt
för livförsäkringsbolag, understödsföreningar och pensionsstiftelser. De
influtna medlen skall av riksskatteverket överföras till riksgäldskontoret i
syfte att minska statsskulden.

Utskottet tolkar den föreslagna ordningen så att omföringen avses ske
direkt från inkomsttiteln, såsom för närvarande sker med vissa specialdestinerade
arbetsgivaravgifter. Det skulle innebära att nettoinkomsten på titeln
vid redovisningsårets slut skulle vara i princip noll. Därmed kommer varken
de totala statsinkomsterna eller budgetsaldot att påverkas av inkomsterna av
den tillfälliga förmögenhetsskatten. Med hänsyn till skattens engångskaraktär
och stora omfattning kan ett sådant förfaringssätt godtas. En redovisning
mot budgeten och budgetsaldot skulle kunna leda till att felaktiga slutsater
drogs om skattens varaktiga effekter på budgetsaldot. Utskottet tillstyrker
därför från sina utgångspunkter den föreslagna ordningen. Det bör dock av
budgetredovisningen - i not eller på annat sätt - framgå hur stora
inkomsterna av skatten är.

Sammanfattningsvis anser utskottet att starka skäl talar för att införa en
tillfällig förmögenhetsskatt för livförsäkringsbolagen. De senaste årens
ekonomiska politik har varit inriktad på att minska obalanserna i den svenska
ekonomin. Det har lett till att utrymmet för standardförbättringar varit
mycket begränsat. Stora grupper i samhället har under dessa år genom olika
slag av uppoffringar bidragit till att minska eller eliminera dessa obalanser.
Detta har kunnat ske samtidigt som arbetslösheten har sjunkit och inflationstakten
avtagit.

Ett resultat av den framgångsrika politiken är att realräntan stigit kraftigt.
Realräntan har tidigare inte varit ens i närheten av dagens nivå. Detta har
inneburit att avkastningen på försäkringssparandet stigit markant. Den
snabba reala tillväxten i försäkringsbolagens återbäringsräntor står i bjärt
kontrast till den återhållsamma utvecklingen av reallönerna.

Härtill kommer att försäkringssparandet och hela livförsäkringssektorn

SkU 1986/87:17

Bilaga 4

ges en förmånlig skattemässig behandling. Skälet härtill är att ett långsiktigt
sparande är samhällsekonomiskt önskvärt. Det måste dock konstateras att
den förmögenhetstillväxt som ägt rum de senaste åren går långt utöver vad
som kan innefattas i normala fluktuationer inom ett långsiktigt sparande.
Denna kraftiga lönsamhetsökning hos livförsäkringsbolagen har skapat
fördelningspolitiska spänningar, inte minst beroende på att den härstammar
från räntebetalningar på statsskulden. Som påpekas i propositionen måste
dessa räntebetalningar finansieras antingen genom höjda skatter eller genom
neddragning av utgifter för andra ändamål samtidigt som återhållsamhet i
löneökningar och offentliga utgifter utgör centrala inslag i den ekonomiska
politiken.

Utskottet vill vad gäller den framtida utvecklingen dessutom framhålla att
de senaste årens höga realräntor kommer att få en bestående positiv inverkan
på försäkringsbolagens avkastning under de närmaste åren vid en fortsatt låg
inflation. Härtill kommer effekterna av den slopade placeringsplikten.

Förslagets utformning föranleder från de utgångspunkter utskottet har att
anföra inte någon erinran. En tillfällig skatt skapar inte osäkerhet inför
framtiden beträffande skatteuttagets storlek på försäkringssparandet och
kan därför inte antas få några långsiktigt negativa effekter på hushållens
sparande.

Utskottet anser med det anförda från de utgångspunkter finansutskottet
har att beakta att motionerna Skl36, Skl38och Skl39 i här behandlade delar
bör avstyrkas av skatteutskottet.

Förslaget i propositionen om en särskild inkomsttitel för den tillfälliga
förmögenhetsskatten föranleder inte någon erinran från utskottets sida.

Stockholm den 2 december 1986
På finansutskottets vägnar

Arne Gadd

Närvarande: Arne Gadd (s), Anne Wibble (fp), Roland Sundgren (s), Lars
Tobisson (m), Nils G. Åsling (c), Bo Södersten (s). Rune Rydén (m). Iris
Mårtensson (s), Lisbet Calner (s), Lars De Geer (fp), Filip Fridolfsson (m),
Arne Andersson i Gamleby (s), Hans Petersson i Hallstahammar (vpk),
Hans-Eric Andersson (s) och Rolf Kenneryd (c).

Avvikande meningar

1. Anne Wibble (fp), Lars Tobisson (m), NilsG. Åsling (c), Rune Rydén
(m), Lars De Geer (fp), Filip Fridolfsson (m) och Rolf Kenneryd (c) anser att
utskottets yttrande som på s. 1 börjar med "Av de områden” och på s. 7 slutar
med "utskottets sida” bort ha följande lydelse:

Utskottet behandlar i detta yttrande motiven för att ta ut en tillfällig
förmögenhetsskatt för livförsäkringsbolag samt den föreslagna skattens

SkU 1986/87:17

Bilaga 4

effekter på sparande och pensioner. Vidare behandlas yrkande 2 i motion
1986/87:Sk 139 om kontoavsättningar till pensioner i företagen och yrkande 3
i samma motion om placeringsplikt för försäkringsbolag.

Utskottet vill inledningsvis ta upp frågan om skattens benämning.
Livförsäkringsbolagen och övriga institutioner som berörs av förslaget har
inga egna tillgångar utan förvaltar enbart pensionsspararnas innestående
medel. Den föreslagna engångsskatten är därför en pensionsskatt. Utskottet
använder därför i yttrandet denna benämning.

Anförda motiv för pensionsskatten

I propositionen anförs att förmögenhetstillväxten inom livförsäkringssektorn
för närvarande är på en sådan nivå att de förmånliga skatteregler som gäller
ger ett från fördelningspolitiska utgångspunkter orimligt resultat.

Det är riktigt att försäkringssparandet givit en hög avkastning under åren
1985 och 1986. Men utskottet vill understryka att försäkringssparandet är
långsiktigt och att två enstaka år inte kan ses isolerade. Dessa två goda år har
föregåtts av en lång period med låg avkastning. Ett av skälen till den dåliga
avkastningen har varit att försäkringstagarna burit en del av bördan för att
förbättra situationen i svensk ekonomi. De negativa realräntorna under flera
år under 1970-talet var ogynnsamma för allt sparande. Härtill kommer att
försäkringsbolagen tvingades placera en stor del av försäkringssparandet i
lågförräntande stats- och bostadsobligationer.

Av statistik som presenterades i realränteskattekommitténs betänkande
(Ds Fi 1986:18) framgår att den som satsade 100 kr. i en pensionsförsäkring
(engångspremie) år 1970 fram till år 1986 har tjänat 11 kr. räknat i samma
penningvärde. Detta motsvarar en årlig real avkastning på endast 0,6 %. Av
statistik från samma källa framgår att den som sparat ett årligt lika stort
nominellt belopp i pensionsförsäkring sedan 1970 fram till i dag har haft årlig
real avkastning på 2,1 %. Inte heller om avkastningen beräknas på detta sätt
framstår försäkringssparandet som så särskilt gynnat sett i ett längre
perspektiv.

Eftersom pensionssparandet ofta är bundet i flera decennier finns, som
anförs i motion Sk 136, anledning att studera avkastningen ännu längre
tillbaka i tiden än vad som görs i realränteskattekommitténs betänkande.
Sådan statistik presenteras i ett remissyttrande från Svenska Försäkringsbolags
Riksförbund. En försäkringstagare som t.ex. år 1957 började spara ett
årligt lika stort belopp har fram till i dag förlorat 0,2 % årligen räknat i
oförändrat penningvärde.

Även i ett kortare perspektiv förefaller pensionssparandet inte vara
särskilt gynnat jämfört med andra sparformer.

Under åren 1985 och 1986 var den s.k. återbäringsräntan (nominellt) för
pensionssparandet totalt ungefär 30%.

Men bara sedan våren 1986 och fram till i dag, dvs. på mindre än ett år, har
värdet på den s.k. storpremien, som riksgäldskontoret emitterade, ökat med
mer än 30 %. Samma värdeutveckling har de övriga premieobligationer visat
som riksgäldskontoret också emitterade i våras.

Den genomsnittliga kursnivån på Stockholms fondbörs har bara i år ökat

SkU 1986/87:17

Bilaga 4

med 60 %. Därför kan också den som sparat i allemansfondssparandet eller
direkt i börsaktier ha erhållit en bättre utveckling enbart under år 1986 än den
som sparat i en pensionsförsäkring under både år 1985 och år 1986.

Enligt utskottets mening är det således fel att påstå att pensionssparande!
skulle vara särskilt gynnat.

Utskottet vill härutöver erinra om vad SPP i flera sammanhang anfört
beträffande sambandet mellan den ovanligt stora avkastningsökningen på
försäkringssparandet under senare år och pensionerna i det kollektiva
pensionssparande. För löntagarnas pensioner gäller, i motsats till individualpensionerna,
att ökningen inte kan överskrida höjningen av konsumentprisindex
under en tolvmånadersperiod. Syftet är att löntagarpensionärerna
skall om möjligt ha en bibehållen köpkraft. Detta överensstämmer med
tankegången bakom ATP. Detta innebär således att löntagarna inte ”erhåller
en real förmögenhetstillväxt på en nivå långt utöver vad som i modern tid
förekommit”.

Utskottet konstaterar i likhet med vad som anförts från SPP att det inte
finns något samband mellan de angivna motiven för pensionsskatten och den
verklighet som löntagarna upplever vad beträffar sina pensionsförmåner.

I propositionen anförs vidare att syftet med pensionsskatten är att sanera
statsfinanserna och förbättra den ekonomiska situationen för de sämst ställda
pensionärerna. Det anförs bl.a. att genom en tillfällig förmögenhetsskatt får
den sektor som gynnas särskilt starkt av den framgångsrika inflationsbekämpningen
bidra till en sanering av statsfinanserna. Det hävdas vidare att
skatten kommer att skapa utrymme för förbättringar för de sämst ställda
pensionärerna. Intäkterna från pensionsskatten skall användas för att betala
av på statsskulden. Den minskade räntebörda för staten som blir följden
härav skall enligt regeringsdeklarationen oavkortat användas för att finansiera
åtgärder till förmån för de sämst ställda pensionärerna.

Det bör också noteras att om hela beloppet, 1 500 milj. kr., används för nya
offentliga utgifter sker ingen ”sanering” av statsfinanserna.

Pensionsskatten kan således inte både motiveras av ett behov av att
”sanera” statsfinanserna och samtidigt ”oavkortat” användas för att finansiera
åtgärder för de sämst ställda pensionärerna. Antingen gäller det ena
eller det andra, men båda motiven kan inte gälla samtidigt.

Effekter på sparandet

Sparandet i Sverige har fallit trendmässigt under ca 25 år. Det totala
sparandet hade fram till år 1984 fallit med nästan 10 procentenheter till en
nivå som ligger strax ovanför kapitalförslitningen. Även andra industriländer
har haft en viss sparandenedgång men inte alls av samma omfattning som
Sverige. Sparandeminskningen har varit särskilt påtaglig i länder som
Sverige, Belgien och Danmark, vilket belyser sambandet mellan en låg
sparkvot och ekonomiska problem. Att en krisdrabbad ekonomi kan hålla
uppe sitt sparande visar emellertid exemplet Nederländerna.

Hushållssparande! i Sverige har minskat kraftigt under senare år. Under
senare delen av 1970-talet uppgick hushållssparande! i procent av disponibel
inkomst, den s.k. sparkvoten, till ca 4%, vilket internationellt sett var en

SkU 1986/87:17

Bilaga 4

mycket låg siffra. Ändå har hushållssparande! under 1980-talet fallit
ytterligare. Sparkvoten är nu negativ. Det innebär att hushållen lånar och tar
av sina sparmedel för att hålla uppe konsumtionen, vilket tidigare aldrig
hänt.

Den av regeringen föreslagna pensionsskatten innebär att mellan 15 och 20
miljarder kronor av enskilt sparande överförs till den offentliga sektorn och
där används för att amortera statsskulden. Någon direkt effekt uppstår med
anledning därav inte på det totala sparandet. Men genom att avkastningen på
sparmedlen kommer att användas för nya offentliga utgifter och inte som
hittills gottskrivas spararnas pensionskonton försämras det totala sparandet
med i storleksordningen 1,5 miljarder. Den konsumtionsmöjlighet som
morgondagens pensionärer skulle ha erhållit tas nu ut i förskott.

Pensionsskatten skapar osäkerhet för framtiden. Eftersom pensionssparande!
är långsiktigt kan det sägas vara särskilt samhällsnyttigt. Det är också
bundet, och ett långsiktigt bundet sparande förutsätter stabila regler. Den
som sparar till sin pension måste kunna lita på att han får behålla
sparkapitalet - annars faller hela grunden för sparandet. Om pensionsskatten
införs, löper de som binder sig för ett långsiktigt sparande en risk att även
i framtiden utsättas för denna typ av skatt. Pensionsskatten leder till att
människor i större utsträckning kommer att gardera sig mot statsmakternas
agerande, vilket innebär att de kan komma att övergå till mer kortsiktigt
sparande eller rent av till ökad konsumtion. Mot bakgrund av vad som ovan
sagts beträffande det totala sparandet skulle en sådan utveckling vara
olycklig. I en situation där sparande borde premieras föreslår regeringen att
sparandet i stället skall bestraffas.

Utskottet gör därför bedömningen att ett genomförande av förslaget
sannolikt leder till en svagare utveckling av det långsiktigt bundna och
samhällsnyttiga sparande som pensionssparandet utgör, främst genom den
osäkerhet som skapas.

I propositionen finns ingen analys över hur skatten drabbar de ungefär en
miljon individuella pensionsspararna, vilket är en påtaglig brist. En sådan
analys skulle ha visat om de individuella pensionsspararna också har andra
typer av pensioner som t.ex. ATP eller ej.

Småföretagare är i stor utsträckning hänvisade till privata pensionssystem.
Många av dem kan inte ta ut marknadsmässiga löner från sina företag.
Därmed går de också miste om ATP-grundande poäng.

Kvinnor har också ofta låg ATP-poäng och har därför många gånger valt
att komplettera sitt pensionsskydd med en individuell pensionsförsäkring.
De drabbas därför hårt av skatten.

Det finns heller inte utrett eller belyst hur skatten ekonomiskt påverkar
pensionerna.

Huruvida pensionssparare är personer som har höga eller låga inkomster
finns heller inte redovisat i propositionen. Av riksrevisionsverkets taxeringsstatistiska
undersökningar för inkomståret 1984 framgår emellertid att 30%
av dem som gjorde avdrag för avgifter för pensionsförsäkringar hade mindre
än 100000 kr. i bruttoinkomst. Drygt 60 % tjänade mindre än 150000 kr. och
nästan 80 % tjänade mindre än 200000 kr. Slutsatsen är således att de privata
pensionsspararna i huvudsak är människor i vanliga inkomstlägen.

SkU 1986/87:17

Bilaga 4

Det avtalsbestämda pensionssparandet berör ungefär tre miljoner försäkringstagare
— vanliga arbetare och tjänstemän.

SPP är den institution som förvaltar och ansvarar för avtalspensioner för
ungefär en miljon privatanställda tjänstemän genom det s.k. ITP-systemet.
ITP-systemet kräver minst 3,5 % realavkastning per år för att värdesäkringen
av de utbetalda tilläggspensionerna skall kunna säkras. Om SPP endast
lyckas nå en lägre realavkastning i det långa loppet, kan inte full värdesäkring
ges. Detta gäller under förutsättning att arbetsgivarna inte frivilligt betalar in
mer pengar till SPP. Sådana frivilliga medgivanden från arbetsgivarna skulle i
motsvarande mån minska löneutrymmet. Uttalanden från såväl SAF som
TCO visar att de motsätter sig att pensionsskatten räknas av från löneutrymmet.
Därmed kommer avtalspensionerna också att beröras av pensionsskatten.

Det är självfallet så att staten inte kan dra in 6-8 miljarder kronor från SPP
utan att detta får någon effekt på de utbetalda pensionerna eller på
löneutrymmet. Någonstans måste pengarna tas.

Utskottet måste vidare konstatera att när det gäller avtalspensionerna slår
pensionsskatten mycket orättvist. Genom att företag kan förvalta pensionsmedlen
på skilda sätt drabbas sparbeloppen olika av pensionsskatten. De
företag som själva förvaltar pensionsmedlen drabbas inte alls medan de
företag som anförtrott denna uppgift åt t.ex. SPP eller annan institution
drabbas fullt ut.

Utskottet anser sammanfattningsvis att de motiv som anförs för att
genomföra förslaget om pensionsskatt inte kan godtas. Vidare är effekterna
av förslaget oacceptabla. Pensionsskatten riskerar att minska det totala
sparandet i Sverige trots att sparandet skulle behöva öka. Den ökar
osäkerheten hos hushållen, vilket påverkar sparbeteendet negativt. Pensionsskatten
påverkar både de individuella och de avtalsbestämda pensionerna.
Den drabbar de avtalsbestämda pensionerna för privatanställda men inte
för offentliganställda. Skatten slår orättvist genom att den drabbar enbart
försäkringsspararna inom SPP eller hos andra försäkringsinstitutioner och
inte dem vars pensionsmedel förvaltas av det egna företaget.

Utskottet anser således, från de utgångspunkter finansutskottet har att
beakta, att förslaget i propositionen bör avstyrkas av skatteutskottet.
Motionerna Skl36 och Skl38 bör således i här berörda delar tillstyrkas av
skatteutskottet.

Utskottet vill avslutningsvis ta upp två yrkanden i motion Skl39 (vpk). 1
yrkande 3 krävs att placeringsplikten för livförsäkringsbolag skall behållas.

Placeringsplikten är ett kreditpolitiskt medel som regleras i lagen
(1974:922) om kreditpolitiska medel. Utskottsmajoriteten har nyligen i ett
betänkande (FiU 1986/87:7) tillstyrkt att giltighetstiden för denna lag
förlängs med tre år t.o.m. utgången av år 1989. Därigenom ges regeringen
befogenhet att på framställning från riksbanksfullmäktige, men utan ytterligare
godkännande från riksdagen, förordna att riksbanken får använda ett
eller flera av de kreditpolitiska medel som regleras i lagen.

Riksbanksfullmäktige har beslutat att inte begära förlängt förordnande om
placeringsplikt efter den 30 november 1986. Utskottet anser att detta beslut

SkU 1986/87:17

Bilaga 4

är riktigt. Därigenom upphör utgivningen av obligationer med konstlat låg
ränta och förutsättningar skapas för en fungerade långsiktig obligationsmarknad.
Utskottet delar således inte uppfattningen i motion Sk 139 att
placeringsplikten bör förlängas utan anser att motionen bör avstyrkas.

Det bör enligt utskottet uppmärksammas att placeringsplikten genom
riksbanksfullmäktiges beslut inte är helt avskaffad som kreditpolitiskt
instrument. Placeringsplikten kan, i och med att giltighetstiden för lagen om
kreditpolitiska medel förlängts, återinföras när som helst av regeringen utan
att riksdagen behöver höras. Det skulle således kunna innebära att livförsäkringsbolagen,
utöver förslaget om pensionsskatt, när som helst kan drabbas
av ytterligare restriktioner som drastiskt skulle kunna reducera avkastningen
på livförsäkringsspararnas kapital.

I motion Skl39 föreslås att även de företag som gjort kontoavsättningar för
pensioner skall omfattas av pensionsskatten. Motiveringen för detta är att
man därigenom undviker att de företag som fonderar pensionsmedel för sina
anställda i särskilda stiftelser skall erlägga skatt medan de företag som gör
kontoavsättningar för pensioner undgår beskattning.

Utskottet anser i enlighet med vad som tidigare anförts att enklaste sättet
att skapa rättvisa mellan de olika formerna för pensionssparande är att avstå
från att införa en pensionsskatt. Motionens yrkande bör således avstyrkas.

2. Hans Petersson i Hallstahammar (vpk) anser att

dels den del av utskottets yttrande som på s. 2 börjar med ”Det är” och på s. 3
slutar med ”marknadsbestämd utveckling" bort ha följande lydelse:

Även om det år 1982 var nödvändigt för den socialdemokratiska regeringen
att vidta åtgärder för att rätta till den kaotiska ekonomiska situation som
var ett resultat av de borgerliga regeringsåren, måste utskottet konstatera att
dessa åtgärder skapade delvis onödiga och mycket svåra fördelningspolitiska
spänningar. Det blev främst de arbetslösa, de lågavlönade och barnfamiljer
med låga inkomster eller medelinkomster, som fick bära bördan av
restaureringen av den svenska ekonomin. Devalveringen och åtföljande
budgetåtstramning medförde en gigantisk omfördelning av inkomster och
förmögenheter till förmån för de redan välsituerade grupperna i samhället.
De motåtgärder som vidtogs i form av försiktig höjning av förmögenhetsskatten,
omsättningsskatt på aktier och minskade förmåner för högavlönade med
aktiefondssparande var helt otillräckliga.

Mot här angiven bakgrund måste, enligt utskottets mening, en omfördelning
av nuvarande förmögenhetstillgångar komma till stånd. De i propositionen
föreslagna skatterna är därför välmotiverade. Såsom framhålls i motion
Skl39 (vpk) kan emellertid den föreslagna tillfälliga förmögenhetsskatten
inte på något sätt ersätta ett införande av realränteskatten. I likhet med
motionärerna anser utskottet att ett förslag om realränteskatt bör läggas fram
under år 1987.

Under 1980-talet har kapitalförsäkringarna ökat kraftigt. Orsakerna till
detta är flera. Inte minst har de skattemässiga fördelarna bidragit till detta.

SkU 1986/87:17

Bilaga 4

Den i dag extrema avkastningen på detta sparande tillsammans med de
skattemässiga fördelarna har gett stora förmåner för dem som valt att
"spara” på detta sätt. De med stora förmögenheter har funnit att en del av
förmögenhetstillväxten har gått att "gömma” i kapitalförsäkringar. Dessa
har ingått som en ingrediens i ett större skatteplaneringssammanhang.
Utskottet kan inte godta, vilket hävdas i motion Skl36 (m, fp, c), att
marknadens funktionssätt och gällande spelregler — till stor del bestämda av
den förda ekonomiska politiken - skall få legitimera denna förmögenhetsbildning
och dess fördelning. Ej heller kan ett krav på "fasta spelregler" tas
som intäkt för att avstå från att föra en aktiv fördelningspolitik.

dels den del av utskottets yttrande på s. 4 som börjar med ”Mot här" och
slutar med "måste upprätthållas” bort ha följande lydelse:

Från de utgångspunkter finansutskottet har att beakta anser utskottet att
motion Skl39 bör tillstyrkas medan motionerna Skl38 och Skl36 i här
behandlade delar bör avstyrkas av skatteutskottet. Med hänvisning till den
pågående debatten om den tillfälliga förmögenhetsskatten vill utskottet i
detta sammanhang framhålla att skatter av engångsnatur även fortsättningsvis
bör utnyttjas som ekonomiskt-politiskt medel då stora orättvisor råder vid
fördelningen av inkomster och förmögenheter. Det är vidare en självklarhet
att det kan uppkomma situationer då ingripanden på skatteområdet av
engångsnatur är både nödvändiga och försvarbara.

dels den del av utskottets yttrande på s. 4 som börjar med "Eftersom
försäkringssparande!” och slutar med "hos försäkringsspararna” bort utgå.

dels den del av utskottets yttrande på s. 5 som börjar med ”1 motion Skl39
(vpk)” och slutar med ”konkurrensneutralt sätt” bort ha följande lydelse:

Vad gäller övriga frågor inom finansutskottets ansvarsområde vill utskottet
anföra följande:

I motion Skl39 (vpk) yrkande 3 krävs att placeringsplikten för livförsäkringsbolag
skall behållas.

Ett upphävande av placeringsplikten innebär att försäkringsbolagen efter
eget gottfinnande kan placera sparandet i aktier som för närvarande ger
väsentligt högre avkastning. Som utskottet tidigare framhållit i detta yttrande
kommer det som "går förlorat" genom engångsskatten att tas tillbaka genom
slopad placeringsplikt. De motiv som gäller för ett införande av engångsskatten
måste enligt utskottets mening i konsekvensens namn också gälla för ett
bibehållande av placeringsplikten.

Utskottet vill i detta sammanhang också framhålla att det är oacceptabelt
att en ”värdesäkring” av de kollektiva pensionerna i allt större utsträckning
bygger på en förväntad förmögenhetsutveckling och avkastning på börsen.

SkU 1986/87:17

Bilaga 4

Det nu föreslagna slopandet av placeringsplikten kommer, om det genomförs,
att öka inslaget av sådana placeringar.

Utskottet anser att skatteutskottet bör tillstyrka motion Sk 139 yrkande 3.

I motion Sk 139 yrkande 2 föreslås att de företag som gjort konioavsärtningar
för pensioner skall falla inom ramen för engångsskatten. Motiveringen för
detta är att man därigenom undviker att de företag som fonderar pensionsmedel
för sina anställda i särskilda stiftelser skall erlägga skatt medan de
företag som gör kontoavsättningar för pensioner undgår beskattning.

Utskottet delar uppfattningen att det från rättvisesynpunkt inte är rimligt
att de nämnda stiftelserna skall omfattas av engångsskatten medan motsatsen
gäller för företagens kontoavsättningar. Utskottet är därför av samma
mening som motionärerna att dessa kontoavsättningar skall falla inom ramen
för engångsskatten på samma sätt som de innefattas i realränteskatteutredningens
förslag. Mot här angiven bakgrund bör skatteutskottet även
tillstyrka yrkande 2 i motion Skl39.

dels den del av utskottets yttrande som på s. 6 börjar med ”Sammanfattningsvis
anser” och på s. 7 slutar med ”av skatteutskottet” bort utgå.

SkU 1986/87:17

Bilaga 4

Lagutskottets yttrande
1986/87:4 y

SkU 1986/87:17

Bilaga 5

om en tillfällig förmögenhetsskatt för
livförsäkringsbolag, m. m. (prop. 1986/87:61)

Till skatteutskottet

Skatteutskottet har begärt yttrande från lagutskottet över proposition
1986/87:61 om en tillfällig förmögenhetsskatt för livförsäkringsbolag, m. m.
jämte eventuella motioner.

Med anledning av propositionen har väckts motionerna 1986/87:Skl35 av
Karl Erik Eriksson och Ulla Tillander (fp och c), 1986/87:Skl36 av Carl Bildt,

Bengt Westerberg och Karin Söder (m, fp och c), 1986/87:Sk 137 av
Margareta Gard och Mona Saint Cyr (m), 1986/87:Skl38 av Alf Svensson (c)
och 1986/87:Skl39 av Lars Werner m. fl. (vpk). 1 motionerna Skl36, Skl37
och Skl38 yrkas avslag på propositionen. I motion Skl35 yrkas viss ändring
av förslaget till lag om tillfällig förmögenhetsskatt på livförsäkringsbolag,
understödsföreningar och pensionsstiftelser. Även i motion Skl39 (yrkande
2) yrkas viss ändring av förslaget om den tillfälliga förmögenhetsskatten.

Till lagutskottet har inkommit en skrivelse från Skattebetalarnas förening.

Lagutskottet har beslutat avge yttrande över det i propositionen framlagda
förslaget till lag om tillfällig förmögenhetsskatt för livförsäkringsbolag,
understödsföreningar och pensionsstiftelser. Lagutskottet får anföra följande.

I propositionen föreslås att en tillfällig skatt skall tas ut på förmögenhet i
livförsäkringsbolag, understödsföreningar och pensionsstiftelser. Beskattningsunderlaget
för dessa institutioner skall vara deras förmögenhet den 31
december 1986, till den del förmögenheten överstiger 10 milj. kr. Förmögenheten
skall utgöras av värdet av den skattskyldiges tillgångar efter avdrag för
finansiella skulder. Avdrag skall således inte medges för beräknade skulder
till försäkringstagare eller motsvarande, för obeskattade reserver eller för
eget kapital. Inte heller de tillgångar och skulder som har samband med
återförsäkringar skall beaktas vid bestämmandet av förmögenheten. Endast
förmögenhet som är hänförlig till livförsäkring skall beskattas. Skattesatsen
skall bestämmas till 7 % av beskattningsunderlaget. På den förmögenhet i
livförsäkringsbolag och understödsföreningar som är hänförlig till sådana
kapitalförsäkringar vilkas avkastning beskattas i försäkringsbolagen skall
dock skattesatsen utgå med 5 %.

Till grund för förslaget ligger realränteskattekommitténs betänkande (Ds
Fi 1986:18) Realränteskatt. I betänkandet redovisade kommittén en teknisk
modell för en permanent realränteskatt på livförsäkringssektorn. I propositionen
anges att den tekniska utformningen av lagförslaget i väsentliga 69

hänseenden baseras på realränteskattekommitténs förslag. Vidare anges att
skillnaden, bortsett från vissa ändringar i kretsen av skattskyldiga, främst
består i att skatten enligt förslaget i propositionen kommer att erläggas under
ett år i stället för årligen.

Utskottet konstaterar att förslaget i propositionen innebär att en del av den
avkastning på tillgångarna i livförsäkringsbolag, understödsföreningar och
pensionsstiftelser, som skall komma bl. a. försäkrings- eller förmånstagarna
till godo, dras in till statsverket i form av en tillfällig förmögenhetsskatt. För
försäkringsbolagens del innebär det att återbäringen på försäkringarna blir
mindre än vad den eljest skulle ha blivit. Enligt 7 kap. 8 § försäkringsrörelselagen
(1982:713) får ett försäkringsbolag inte ge försäkringstagare några
utfästelser om återbäring i vidare mån än som följer av lagens regler om
tilldelning av återbäring. Sistnämnda regler innebär att för livförsäkringsverksamhet
skall fastställas grunder som bl. a. skall innehålla föreskrifter om
hur tilldelning av återbäring skall ske.

Eftersom i försäkringsavtal således inte får göras några andra utfästelser
om återbäring än att en eventuellt uppkommande sådan skall fördelas enligt
grunderna för livförsäkringarna kan enligt lagutskottets mening förslaget i
propositionen inte anses inkräkta på försäkringstagarnas rättigheter enligt
försäkringsavtalet. Även från de synpunkter som lagutskottet i övrigt har att
beakta anser utskottet att den föreslagna lagstiftningen får anses godtagbar.
Varken i lagrådets yttrande över förslaget eller i de remissyttranden över
realränteskattekommitténs betänkande som avgivits av försäkringsinspektionen
och företrädarna för försäkringsbranschen har heller anförts några
civilrättsliga skäl mot lagstiftningen. Några sådana skäl har inte heller
åberopats till stöd för avslagsyrkandena i motionerna. Lagutskottet lämnar
alltså propositionen i aktuell del utan erinran.

Stockholm den 2 december 1986

På lagutskottets vägnar

Per-Olof Strindberg

Närvarande: Per-Olof Strindberg (m), Lennart Andersson (s), Owe Andréasson
(s), Ulla Orring (fp), Martin Olsson (c), Inga-Britt Johansson (s),
Allan Ekström (m), Bengt Kronblad (s), Inger Hestvik (s), Bengt Harding
Olson (fp), Gunnar Thollander (s). Marianne Karlsson (c), Berit Löfstedt
(s), Ewa Hedkvist Petersen (s) och Ewy Möller (m).

Avvikande mening

Per-Olof Strindberg (m), Ulla Orring (fp), Martin Olsson (c), Allan Ekström
(m), Bengt Harding Olson (fp), Marianne Karlsson (c) och Ewy Möller (m)
anser att den del av utskottets yttrande på s. 2 som börjar med ”Utskottet
konstaterar” och som slutar med ”utan erinran" bort ha följande lydelse:

Enligt utskottets mening är det en självklarhet att avtal och andra
rättshandlingar inom civilrättens område mellan enskilda rättssubjekt ingås i

SkU 1986/87:17

Bilaga 5

hägnet av rättsordningen och att denna rättsordning i sin tur vilar på den
konstitutionella rätten. Ingrepp i denna rätt, som går ut på att under
beteckningen skatt överföra kapital från en grupp enskilda till staten, kan
därför få konsekvenser för den enskildes rättstrygghet som enligt utskottet
icke är godtagbara. Redan på denna grund bör propositionen avslås.

Den föreslagna skatten är avsedd att ”drabba en del av värdetillväxten”
hos de skattskyldiga (prop. s. 25) varmed menas återbäringskapitalet hos
livförsäkringsbolagen. Detta återbäringskapital är av fundamental betydelse
för försäkringstagarna.

Enligt ITP-planen - för att hämta ett exempel från arbetsmarknadsförsäkringarnas
område - skall nämligen det hos SPP uppkomna återbäringskapitalet
användas till att värdesäkra pensionsåtaganden enligt nämnda plan, dvs.
bl. a. ålders- och familjepension.

Att återbäringskapitalet - som skapas bl. a. genom att den effektiva räntan
är högre än vad som motsvarar inflationen - skall användas för att ”bibehålla
pensionskraften” följer av SPP:s grunder som fastställts av försäkringsinspektionen
i enlighet med lagen om försäkringsrörelse. Ett bibehållande av
pensionskraften innebär att pension enligt ITP-planen i fråga om värdebeständighet
blir likvärdig med allmän tilläggspension (ATP).

Utfästelse om pension får visserligen enligt lagen om försäkringsrörelse ej
innehålla åtagande från försäkringsbolagets sida att lämna återbäring till
försäkringstagaren. Detta förbud - som närmast tar sikte på att ”motverka
osakliga utfästelser i ackvisitionen om framtida återbäring” (Appeltofft och
Hahn, Kommentar till försäkringsrörelselagen s. 108) - ändrar å andra sidan
icke det faktum att återbäringskapitalet är accessoriskt till de inbetalade
premiebeloppen och alltså lagligen tillkommer försäkringstagarna. Att det
förhåller sig så har varit en grundläggande och självklar förutsättning vid
försäkringsavtalens tillkomst. Genom att den föreslagna såsom skatt betecknade
indragningen av kapitaltillgångar tar sikte på återbäringskapitalet
kommer förfarandet - på sätt framhållits av hovrätten för Västra Sverige -rent faktiskt att ingripa i de avtal som träffats mellan försäkringstagarna och
försäkringsbolagen. Enligt utskottet - som dessutom anmärker att försäkringsbolagen
inte anser sig ha förmåga att uppfylla kravet på att ”skatten i
slutänden drabbar de enskilda enligt objektiva och rättvisa grunder” - skulle
propositionen sålunda rubba de anspråk på värdesäkring som försäkringstagarna
enligt sedvänja hittills kunnat förvänta sig. Propositionen strider
således mot gällande försäkringsavtalslag eller i vart fall dess grunder och bör
för den skull avslås även på denna grund.

SkU 1986/87:17

Bilaga 5

Innehåll SkU 1986/87:17

Sammanfattning 1

Propositionen 1

Lagförslagen 3

Motioner 15

Yttranden från andra utskott 15

Hearings 15

Utskottet

Inledning 16

Tillfällig förmögenhetsskatt

Allmänt 16

Bakgrund och motiv för en skatt på försäkringssparande . 18

Förmögenhetsskattens effekter på sparandet 19

Engångsskatten och löntagarpensionerna m. m 21

Skattens effekter för värdesäkringen av individuella pensioner
och avtalspensioner 21

Grupplivförsäkring 23

Fördelning av skatten mellan försäkringstagarna 23

Övriga frågor 24

Förmögenhetsbeskattning av K-försäkringar m. m 25

Hemställan 26

Reservationer

Införande av tillfällig förmögenhetsskatt m. m 28

Införande av tillfällig förmögenhetsskatt 34

Pensionsavsättningar 35

Placeringsplikten 36

Tillkännagivande om realränteskatt 37

Bilagor

Avkastningen på försäkringssparande 1965—1986 39

Avkastningen på utestående statsobligationer m. m 40

Yttrande från konstitutionsutskottet 43

Yttrande från finansutskottet 55

Yttrande från lagutskottet 69

gotab Stockholm 1986 11914