Om en ny utlänningslag (Betänkande 1979/80:AU27 Arbetsmarknadsutskottet)

AU 1979/80: 27

Arbetsmarknadsutskottets betänkande
1979/80:27

om en ny utlänningslag

I betänkandet behandlar utskottet dels propositionen 1979/80:96 (arbetsmarknadsdepartementet)
med förslag till ny utlänningslag, m. m., dels 17
motioner, varav nio väckts med anledning av propositionen och åtta under
allmänna motionstiden i år.

Justitieutskottet har avgivit yttrande över delar av propositionen med
tillhörande motioner (bil.).

Sammanfattning

I betänkandet behandlas regeringens förslag till ny utlänningslag. Förslaget
innehåller en del sakliga nyheter men bygger i stort på bestämmelserna
i den gällande lagen som genomarbetats i språkligt och redaktionellt hänseende.

Utskottet tar i ett inledande avsnitt upp en socialdemokratisk partimotion
som bl. a. innehåller yrkanden om riktlinjer för invandrings- och
flyktingpolitiken. Utskottet stryker därvid bl. a. under vikten av att principen
om den reglerade invandringen upprätthålls med fasthet och konsekvens
och hänvisar i övrigt till en aviserad utredning om riktlinjer för
invandringspolitiken.

Propositionens lagförslag godtas av utskottet. På endast en punkt har
reservation anförts och det gäller reglerna om utvisning på grund av brott.

Utskottets ställningstagande innebär att två motioner med yrkanden om
avslag på propositionen avstyrks. Motionerna är väckta av vpk resp. Olle
Wästberg i Stockholm (fp) och har i väsentliga delar samma inriktning.
Motionärerna är kritiska mot ett stort antal av de i propositionen föreslagna
reglerna. Deras förslag till ändringar behandlas i samband med att
utskottet går in på de olika delarna av lagförslaget.

De viktigaste nyheterna som behandlas i betänkandet är följande.

Efter hand skall den ordningen införas att en utlänning som avser att
bosätta sig i Sverige skall ha sitt uppehållstillstånd ordnat före inresan.
Undantag görs för bl. a. flyktingar och vissa andra skyddsbehövande samt
för nära anhöriga till här i landet bosatta personer.

Skyddet för flyktingar förstärks. Den definition av begreppet flykting
som finns i 1951 års Genévekonvention om flyktingars rättsliga ställning
införs i lagen. En asylsökande som får stanna här, därför att han är
flykting, skall få ett dokument som utvisar hans flyktingstatus.

I fråga om andra skyddsbehövande grupper än flyktingar behålls de
1 Riksdagen 1979/80. 18 sami. Nr 27

AU 1979/80:27

nuvarande bestämmelserna i avvaktan på att principerna för invandringen
till Sverige särskilt utreds.

En polismyndighet har för närvarande rätt att avvisa den som åberopar
förföljelse, om påståendet härom är ”uppenbart oriktigt”. Denna ordning
behålls. Enligt de nya reglerna skall emellertid ett sådant beslut anmälas
till statens invandrarverk, som har att omgående ta ställning till vad utlänningen
har anfört. Dessförinnan får beslut inte verkställas. Invandrarverket
skall överta ärendet, om verket anser att utlänningens påstående inte är
uppenbart oriktigt. Särskild jourverksamhet inrättas vid verket för dessa
ärenden.

Utskottet räknar med att man med hjälp av jourverksamheten skall klara
av även problem som uppstått genom att passkontroll stickprovsvis anordnas
även vid inresa från annat nordiskt land.

Utskottet uppehåller sig tämligen utförligt vid reglerna om avlägsnande
av utlänningar. Benämningen av avlägsnandeinstituten förenklas. Endast
begreppen avvisning och utvisning behålls.

S. k. korta avvisningar, som beslutas av polisen och verkställs utan
hinder av överklagande, kan under vissa omständigheter få ske upp till tre
månader efter ankomsten hit. Regeln har lett till att utlänningar ofta håller
sig gömda i tre månader innan de kontaktar myndigheterna. I flera motioner
har föreslagits att tremånadersregeln skall upphävas. Utskottet begär
att problemen skall utredas.

Möjligheterna att avlägsna en utlänning i samband med att han eller hon
döms för brott begränsas. Efter tre års bosättning här skall fordras synnerliga
skäl för en sådan åtgärd. För nordbo föreslås gälla en tid av två år. För
närvarande är tidsfristen fem år, om inte utlänningen sedan viss tid har
permanent uppehållstillstånd.

Inom arbetsmarknadsutskottet har rått en viss tveksamhet om denna
lagändring, som inte biträtts av justitieutskottets majoritet. Arbetsmarknadsutskottet
har emellertid ansett sig kunna godkänna att tidsgränsen
sänks med hänsyn till att denna inte utgör hinder för utvisning vid allvarligare
brott. Utskottet förutsätter dessutom att regeringen noga följer utvecklingen
på detta område. Socialdemokraterna reserverar sig mot att
femårsgränsen sänks för andra än nordiska medborgare.

Nuvarande bestämmelser medger att en utlänning i betydande utsträckning
kan få ett lagakraftvunnet avlägsnandebeslut omprövat av regeringen.
I fråga om avvisning samt utvisning på annan grund än brott eller asocialitet
begränsas denna möjlighet. Omprövning av invandrarverket och regeringen
blir enligt förslaget möjligt, endast om det visar sig föreligga hinder
av politisk art mot verkställigheten eller om annat allvarligt verkställighetshinder
uppkommer.

Möjlighet införs att i ringa fall underlåta åtal av en utlänning, som
återvänder hit trots förbud mot detta i utvisningsbeslutet. Straffansvar
införs för den som hjälper en utlänning i dennes försök att illegalt ta sig in i
Sverige, även om försöket misslyckas.

AU 1979/80:27

Den nya utlänningslagen föreslås träda i kraft den 1 juli 1980.

Som en följd av den nya lagstiftningen föreslås att invandrarverket och
polisen skall få vardera ca 1 milj. kr. för att täcka kostnader för bl. a. vissa
nya tjänster.

AU 1979/80:27

Förklaring av vissa termer

Arbetstillstånd
(AT)

Asylrätten

Avvisning

B-flykting”

Flykting

Flykting förklaring -

Flykting konventionen Förpassning -

fordras för utlänning från utomnordiska länder sorn vill
arbeta här. Tillståndet meddelas av invandrarverket
(SIV) efter hörande av AMS

rätten för flykting att få en fristad (asyl) i ett annat land

en form av avlägsnande som kan användas om t. ex. en
utlänning saknar pass och tillstånd att resa in i landet
eller pengar för sin försörjning och hemresa; beslutas i
regel av polisen, undantagsvis av SIV

ofta använd benämning på en utlänning som, utan att
vara politisk flykting, på grund av de politiska förhållandena
i sitt hemland inte vill återvända dit och som
kan åberopa tungt vägande omständigheter till stöd för
detta

är enligt nya utlänningslagen en utlänning som befinner
sig utanför det land, i vilket han är medborgare, därför
att han känner välgrundad fruktan för förföljelse på
grund av sin ras, nationalitet, tillhörighet till en viss
samhällsgrupp eller på grund av sin religiösa eller politiska
uppfattning och som inte kan eller på grund av sin
fruktan inte vill begagna sig av detta lands skydd. Som
flykting skall även anses den som är statslös och som
av samma skäl befinner sig utanför det land där han
tidigare har haft sin vanliga vistelseort och som inte
kan eller på grund av sin fruktan inte vill återvända dit

skall enligt den nya lagen efter begäran ges åt flykting
som har rätt till fristad här i landet. Förklaringen ges i
samband med beslut om uppehållstillstånd eller förlängt
sådant tillstånd

1951 års FN-konvention angående flyktingars rättsliga
ställning, också kallad Genévekonventionen

en form av avlägsnande som beslutas av SIV och används
när en utlänning saknar pass eller nödvändigt
tillstånd. Termen förpassning finns ej med i nya lagen.
Reglerna föreslås gå in under det utvidgade utvisningsinstitutet -

Förvar

administrativt frihetsberövande

AU 1979/80:27

Förvisning

Hemsändning

Inhibition

Krigsvägrare

Permanent
uppehållstillstånd
(PUT)

Politisk

utvisning

Resedokument

SIV

Uppehållstillstånd
(UT)

Utvisning

Återbrytning

en form av avlägsnande som kan beslutas av allmän
domstol när en utlänning döms för brott. Termen förvisning
finns ej med i den nya lagen. Reglerna föreslås
gå in under det utvidgade utvisningsinstitutet

en form av avlägsnande som beslutas av socialstyrelsen
och som enligt den nya lagstiftningen kan användas
om en utlänning är omhändertagen enligt barnavårdslagen
eller lagen om sluten psykiatrisk vård i vissa fall
eller lagen angående omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda verkställigheten

av ett avlägsnandebeslut avbryts

den som övergett en krigsskådeplats eller som flytt från
sitt hemland för att undgå förestående krigstjänstgöring

Uppehållstillstånd, som inte är tidsbegränsat; kan erhållas
efter ett års legal vistelse i landet

utvisning av hänsyn till rikets säkerhet; beslutas av
regeringen

enligt 1951 års flyktingkonvention är en passhandling
som utfärdas för flyktingar

statens invandrarverk

fordras för den som inte är medborgare i annat nordiskt
land och som vill stanna längre än tre månader eller
efter viseringstidens utgång. Tillståndet, som meddelas
av SIV, är tidsbegränsat. Enligt förslaget till den nya
utlänningslagen skall successivt införas krav på att uppehållstillstånd
skall vara ordnat före inresan

är enligt 1954 års utlänningslag en form av avlägsnande
som beslutas av länsrätt och kan användas vid bl. a.
asocialitet. Utvisning på denna grund behålls med vissa
begränsningar i den nya lagen. Dessutom skall även de
äldre instituten förpassning och förvisning omfattas av
det utvidgade begreppet utvisning

1. upphävande av ett avlägsnandebeslut som beslutas
av regeringen eller SIV.

Enligt den nya utlänningslagen begränsas möjligheten
till upphävande i betydande mån när det gäller
avvisning och utvisning på annan grund än brott och
asocialitet;

2. återkallande av uppehålls- eller arbetstillstånd om
utlänningen förfarit svikligt; beslutas av SIV.

AU 1979/80:27

Propositionen

I propositionen föreslår regeringen efter föredragning av statsrådet Andersson
att riksdagen skall

1. antaga följande av lagrådet granskade förslag till

A. utlänningslag,

B. lag om ändring i rättegångsbalken,

C. lag om ändring i lagen (1966: 293) om beredande av sluten psykiatrisk
vård i vissa fall,

D. lag om ändring i rättshjälpslagen (1972:929),

2. godkänna de riktlinjer i fråga om prövningen av ansökningar om
uppehållstillstånd som förordats i propositionen,

3. till Lokala polisorganisationen: Förvaltningskostnader för budgetåret
1980/81 under andra huvudtiteln - utöver i proposition 1979/80: 100, bilaga
5, föreslaget förslagsanslag - anvisa ytterligare 917 000 kr.,

4. till Polisverket: Inköp av motorfordon för budgetåret 1980/81 under
andra huvudtiteln - utöver i proposition 1979/80: 100, bilaga 5, föreslaget
reservationsanslag — anvisa ytterligare 65000 kr.,

5. till Lokala polisorganisationen: Utrustning för budgetåret 1980/81
under andra huvudtiteln - utöver i proposition 1979/80: 100, bilaga 5,
föreslaget reservationsanslag - anvisa ytterligare 35 000 kr.,

6. till Statens invandrarverk för budgetåret 1980/81 under tolfte huvudtiteln
- utöver i proposition 1979/80: 100, bilaga 15, föreslaget förslagsanslag
- anvisa ytterligare 1 009 000 kr.

AU 1979/80:27

Propositionens lagförslag
1 Förslag till
Utlänningslag

Härigenom föreskrivs följande.

Inledande bestämmelser

1 § I denna lag anges på vilka villkor utlänningar får resa in i och ut ur
Sverige samt uppehålla sig och ha anställning här.

Ingen utlänning får tvingas att lämna Sverige i något annat fall eller på
något annat sätt än lagen anger. Lagen skall tillämpas på ett sådant sätt att
utlänningars frihet inte begränsas mer än vad som är nödvändigt i vaije
särskilt fall.

2 § Den kontroll över utlänningar som behövs för tillämpningen av denna
lag utövas under ledning av statens invandrarverk. Kontrollen över
utlänningar, som har anställningar som avser befattning på svenska fartyg i
utrikes fart, utövas dock under ledning av arbetsmarknadsstyrelsen.

Rätt till asyl m. m.

3 § En flykting skall inte utan synnerliga skäl vägras fristad i Sverige, om
han behöver sådant skydd.

Med flykting avses en utlänning som befinner sig utanför det land, i
vilket han är medborgare, därför att han känner välgrundad fruktan för
förföljelse på grund av sin ras, nationalitet, tillhörighet till en viss samhällsgrupp
eller på grund av sin religiösa eller politiska uppfattning och som inte
kan eller på grund av sin fruktan inte vill begagna sig av detta lands skydd.
Som flykting skall även anses den som är statslös och som av samma skäl
befinner sig utanför det land där han tidigare har haft sin vanliga vistelseort
och som inte kan eller på grund av sin fruktan inte vill återvända dit.

Med förföljelse avses sådan i andra stycket angiven förföljelse som
riktar sig mot utlänningens liv eller frihet eller som annars är av svår
beskaffenhet (politisk förföljelse).

4 § En flykting upphör att vara flykting, om han

1. av fri vilja på nytt använder sig av det lands skydd där han är
medborgare,

2. efter att ha förlorat sitt medborgarskap av fri vilja förvärvar det på
nytt,

3. förvärvar medborgarskap i ett nytt land och får det landets skydd,

4. av fri vilja återvänder för att bosätta sig i det land, som avses i 3 §
andra stycket, eller

5. inte kan fortsätta att vägra använda sig av det lands skydd, där han är
medborgare eller där han som statslös tidigare hade sin vistelseort, på
grund av att de omständigheter, som medförde att han enligt 3 § var att
anse som flykting, inte längre föreligger.

AU 1979/80:27

5 § Den som har övergett en krigsskådeplats eller som har flytt från sitt
hemland för att undgå förestående krigstjänstgöring (krigsvägrare) skall
inte utan särskilda skäl vägras rätt att vistas i Sverige, om han behöver
skydd här.

6 § En utlänning som inte är flykting men som ändå på grund av de
politiska förhållandena i sitt hemland inte vill återvända dit och som kan
åberopa tungt vägande omständigheter till stöd för detta, skall inte utan
särskilda skäl vägras rätt att vistas i Sverige, om han behöver skydd här.

Pass och anmälningsskyldighet m. m.

7 § Utlänningar som kommer till Sverige eller uppehåller sig här skall ha
pass, om regeringen har förordnat om detta. Regeringen föreskriver vilka
legitimationshandlingar som får gälla som pass samt i vilka fall svenska
myndigheter får utfärda pass för flyktingar eller andra utlänningar.

8 § Vid inresa eller utresa skall en utlänning visa upp sitt pass för
polismyndigheten, om inte regeringen har föreskrivit annat. En utlänning
skall vid inresa eller utresa även lämna de upplysningar som begärs av
polismyndigheten.

En utlänning som vistas i Sverige är skyldig att efter kallelse av polismyndighet
personligen inställa sig hos myndigheten och lämna upplysningar
om sin vistelse här. Om han inte efterkommer kallelsen, får han hämtas.
På begäran skall utlänningen även visa upp sitt pass för polismyndighet
eller polisman.

För utredning i samband med inresa eller utresa eller kallelse enligt
andra stycket får utlänningen kvarhållas, dock inte längre än som är
nödvändigt och inte i något fall längre än sex timmar, om inte beslut har
meddelats om förvar enligt 50 eller 52 §.

9 § Regeringen får utfärda föreskrifter om skyldighet att anmäla utlänningars
vistelse och anställning i riket.

Tillstånd till inresa och uppehåll i Sverige

10 § Regeringen får föreskriva att utlänningar inte utan tillstånd får resa
in i eller uppehålla sig i Sverige. Tillstånd ges som visering eller uppehållstillstånd.
Av 26 § följer att även annat villkor kan ställas för rätt till inresa.

Visering

11 § Visering avser inresa och vistelse i riket under en viss tid. Viseringen
får förenas med sådana förbehåll och föreskrifter som behövs med
hänsyn till inresans syfte och övriga omständigheter. Viseringen får återkallas,
om utlänningen mot bättre vetande har lämnat oriktiga uppgifter
eller svikligen förtigit vissa omständigheter eller det i övrigt föreligger
särskilda skäl.

Uppehållstillstånd

12 § Uppehållstillstånd får ges för viss tid. Är utlänningen fast bosatt här
i riket, får uppehållstillstånd ges utan tidsbegränsning (permanent uppehållstillstånd).

Uppehållstillstånd får vägras en utlänning på grund av hans vandel

AU 1979/80:27

endast om förhållandena är sådana som anges i 29 § första stycket 2-4
eller 43 §.

13 § Ett tidsbegränsat uppehållstillstånd ger utlänningen rätt att vistas i
Sverige under den tid som har angetts i tillståndet. Det medför däremot
inte någon rätt till inresa, om inte detta har angetts särskilt i uppehållstillståndet.
Tillståndet får begränsas till att gälla uppehåll endast inom en viss
del av riket. Begränsningen får dock inte avse en mindre del av riket än en
kommun. Tillståndet får även innehålla föreskrifter om byte av bostad och
anställning samt om anmälningsskyldighet. Stannar utlänningen kvar i
Sverige sedan uppehållstillståndet har upphört att gälla, skall föreskrifterna
i tillståndet fortfarande följas tills nya föreskrifter meddelas för utlänningen.

14 § Ett uppehållstillstånd, som ger en utlänning rätt att vistas inom
endast en kommun, får avse högst ett år. Tillståndet får förlängas, dock
högst med ett år varje gång.

15 § Ett permanent uppehållstillstånd ger utlänningen rätt att resa in i
och vistas i Sverige utan tidsbegränsning. Den som har ett sådant tillstånd
får uppehålla sig här även om han saknar pass.

16 § På begäran av flykting som är i behov av fristad här i riket skall, när
uppehållstillstånd meddelas honom efter inresan, i beslutet eller i särskild
handling anges att han är flykting i behov av fristad i Sverige (flyktingförklaring).

Återkallelse av uppehållstillstånd eller flyktingförklaring

17 § Har en utlänning fått uppehållstillstånd genom att mot bättre vetande
lämna oriktiga uppgifter eller svikligen förtiga vissa omständigheter, får
tillståndet återkallas.

Har utlänningen ännu inte rest in i Sverige, får tillståndet återkallas även
om det finns andra särskilda skäl.

Ett permanent uppehållstillstånd skall återkallas, om utlänningens bosättning
här i riket upphör.

En flyktingförklaring skall återkallas, om det framkommer att utlänningen
inte är att anse som flykting i behov av fristad i Sverige.

Beslutande myndigheter m.m.

18 § Visering ges av statens invandrarverk. Visering får ges även av
chefen för utrikesdepartementet samt, i den omfattning regeringen föreskriver,
av diplomatiska eller konsulära myndigheter eller av polismyndigheter.

Visering återkallas av den myndighet som har givit viseringen. Statens
invandrarverk får återkalla även sådana viseringar som andra myndigheter
har givit, med undantag av viseringar som har givits av chefen för utrikesdepartementet.

19 § Uppehållstillstånd och flyktingförklaringar utfärdas av statens invandrarverk.
Tidsbegränsat uppehållstillstånd får ges även av polismyndigheter
i den omfattning som regeringen föreskriver. Anser en polismyn -

AU 1979/80:27

dighet att en ansökan om uppehållstillstånd inte bör bifallas, skall ärendet
överlämnas till statens invandrarverk.

Uppehållstillstånd och flyktingförklaringar återkallas av statens invandrarverk.

Arbetstillstånd och anställningstillstånd

20 § Regeringen får föreskriva att en utlänning måste ha tillstånd för att

1. ha anställning här i riket eller arbeta här på grund av anställning
utomlands annat än som handelsresande (arbetstillstånd), eller

2. ha anställning som avser befattning på svenskt fartyg i utrikes fart
(anställningstillstånd).

Skyldighet att ha arbets- eller anställningstillstånd får inte föreskrivas
för utlänningar som har permanent uppehållstillstånd.

Arbetstillstånd

21 § Arbetstillstånd skall ges för viss tid. Det får avse ett visst slag ellet
vissa slag av arbete och förenas med de övriga föreskrifter som behövs.

Anställningstillstånd

22 § Anställningstillstånd ges för tjänstgöring i en befattning på ett visst
fartyg eller vissa fartyg eller på fartyg som tillhör ett visst rederi. Tillståndet
får förenas med de föreskrifter som behövs.

Återkallelse

23 § Ett arbets- eller anställningstillstånd får återkallas om utlänningen
mot bättre vetande har lämnat oriktiga uppgifter eller svikligen har förtigit
vissa omständigheter eller om det i övrigt föreligger särskilda skäl.

Beslutande myndigheter m.m.

24 § Arbetstillstånd ges och återkallas av statens invandrarverk. I den
omfattning som föreskrivs av regeringen eller, efter regeringens bemyndigande,
av statens invandrarverk får arbetstillstånd också ges av arbetsmarknadsstyrelsen
eller polismyndigheter eller länsarbetsnämnder. Anser
myndigheten att en ansökan om arbetstillstånd inte bör bifallas, skall
ärendet överlämnas till statens invandrarverk.

Vid handläggning av frågor om arbetstillstånd som har principiell betydelse
eller som i övrigt är av större vikt skall berörda arbetsgivar- och
arbetstagarorganisationer få tillfälle att yttra sig.

25 § Anställningstillstånd ges och återkallas av arbetsmarknadsstyrelsen.
Tillstånd får dessutom ges

1. av de sjömansförmedlingar, som utses av regeringen eller myndighet
som regeringen bestämmer, och

2. av de svenska utlandsmyndigheter som chefen för utrikesdepartementet
bestämmer.

Vissa särskilda bestämmelser för inresa, uppehåll och arbete

Tillstånd före inresan

26 § Regeringen får föreskriva att en utlänning, som enligt 20 § behöver
arbetstillstånd, inte får resa in i Sverige förrän han har fått tillståndet.

AU 1979/80:27

Särskilda begränsningar

27 § När det är nödvändigt med hänsyn till rikets säkerhet, får regeringen
inskränka utlänningars rätt att uppehålla sig inom vissa områden. Under
samma förutsättning får regeringen föreskriva att utlänningar inte utan
tillstånd av regeringen eller av statens invandrarverk får anställas i ett visst
företag eller i företag av ett visst slag.

Särskilda bestämmelser finns om förbud för utlänningar att ha vissa
anställningar.

Avvisning

Grunder för avvisning

28 § En utlänning som kommer till Sverige får avvisas,

1. om han saknar pass, visering, uppehållstillstånd eller arbetstillstånd,
när detta fordras för inresa i Sverige,

2. om han tänker besöka något annat nordiskt land men saknar erforderligt
tillstånd att resa in dit,

3. om han undandrar sig att vid inresan visa upp sitt pass för polismyndigheten
eller att lämna begärda upplysningar till denna, eller

4. om han vid inresan mot bättre vetande har lämnat polismyndigheten
oriktiga uppgifter om någon omständighet som är av betydelse för rätten
att resa in i riket eller svikligen har förtigit någon sådan omständighet.

29 § En utlänning får dessutom avvisas,

1. om det kan antas att han kommer att sakna tillräckliga medel för sin
vistelse i Sverige eller i något annat nordiskt land, som han tänker besöka,
samt för sin hemresa,

2. om han tänker söka sitt uppehälle i Sverige eller i något annat nordiskt
land och det skäligen kan antas att han inte kommer att ärligen
försörja sig eller kommer att bedriva verksamhet som kräver arbetstillstånd
utan att ha sådant tillstånd,

3. om han på grund av tidigare ådömt frihetsstraff eller någon annan
särskild omständighet skäligen kan antas komma att begå brott i Sverige
eller i annat nordiskt land,

4. om det med hänsyn till hans föregående verksamhet eller i övrigt
skäligen kan befaras att han kommer att bedriva sabotage, spioneri eller
olovlig underrättelseverksamhet i Sverige eller i annat nordiskt land, eller

5. om det med stöd av lagen (1971:176) om vissa internationella sanktioner
har föreskrivits att avvisning kan ske.

En utlänning får avvisas även i andra fall när det har begärts av den
centrala utlänningsmyndigheten i ett annat nordiskt land och det kan antas
att han annars beger sig till det land, som har begärt avvisning.

Bestämmelserna i första och andra styckena gäller inte den som har
visering eller uppehållstillstånd som fortfarande gäller.

30 § En utlänning som kommer till Sverige skall avvisas, om det finns
grundad anledning att anta att han tillhör eller verkar för en sådan organisation
eller grupp som avses i andra stycket och om det dessutom med
hänsyn till vad som är känt om hans föregående verksamhet eller i övrigt
föreligger fara för att han här i riket medverkar till sådana handlingar som
avses i det stycket.

I första stycket avses en organisation eller grupp som, med hänsyn till

AU 1979/80:27

vad som är känt om dess verksamhet, kan befaras utanför sitt hemland
använda våld, hot eller tvång för politiska syften och därvid begå sådana
gärningar här i riket.

Rikspolisstyrelsen upprättar en förteckning över utlänningar som skall
avvisas enligt första stycket. Regeringen bestämmer vilka organisationer
eller grupper som därvid kommer i fråga.

Tidsfrister, beslutande myndigheter m.m.

31 § Avvisning enligt 28 § skall ske när utlänningen kommer till Sverige
eller inom en vecka efter ankomsten. Har en utlännings rätt att resa in i
Sverige inte prövats vid ankomsten till riket, får avvisning enligt 28 § ske
när han första gången uppsöker eller anträffas av en polismyndighet eller
inom en vecka därefter, men inte senare än tre månader från ankomsten.
Avvisning enligt 29 § skall ske när utlänningen kommer till Sverige eller
inom tre månader från ankomsten.

Beslut om avvisning enligt 28 eller 29 § meddelas av polismyndighet, om
inte ärendet skall överlämnas till statens invandrarverk enligt 33-35 §§.

32 § När en utlänning, som finns i den förteckning som anges i 30 § tredje
stycket och som saknar visering eller uppehållstillstånd, kommer till riket,
skall polismyndigheten omedelbart besluta om avvisning av honom utom i
de fall då ärendet skall överlämnas till regeringen enligt 36 §.

När det hos polismyndigheten uppkommer fråga om avvisning enligt 30 §
av annan utlänning än som avses i första stycket, skall ärendet hänskjutas
till statens invandrarverk som med eget yttrande överlämnar ärendet till
regeringen. I ärenden som prövas av regeringen skall förhandling hållas.

33 § Anser en polismyndighet att det föreligger skäl till avvisning enligt
28 eller 29 §, men påstår utlänningen att han i det land, som han skulle
komma att sändas till, löper risk att

1. bli utsatt för politisk förföljelse eller

2. bli sänd till en krigsskådeplats eller straffad för att han har övergett en
krigsskådeplats eller annars har vägrat att fullgöra krigstjänstgöring,

skall ärendet överlämnas till statens invandrarverk som så snart som
möjligt skall besluta i ärendet. Detsamma skall gälla, om utlänningen
påstår att han i det landet inte är skyddad mot att sändas till ett land där
han löper denna risk.

Ärendet skall inte överlämnas till invandrarverket, om utlänningens
påstående är uppenbart oriktigt.

34 § Vad som sägs i 33 § om överlämnande av ärende gäller även, när
utlänningen förklarar att han inte vill återvända till hemlandet på grund av
de politiska förhållandena där.

35 § Avvisningsärenden skall överlämnas till statens invandrarverk även
när det finns anledning till avvisning enligt 29 § andra stycket. Detsamma
gäller när en polismyndighet i andra fall än som anges i 33 eller 34 § anser
det tveksamt om en utlänning, mot vilken det finns grund för avvisning,
skall avvisas.

AU 1979/80:27

36 § Ärenden om avvisning enligt 32 § första stycket skall hänskjutas till
statens invandrarverk, om det föreligger sådana omständigheter som enligt

33 eller 34 § föranleder att ärenden som avses där överlämnas till statens
invandrarverk. Invandrarverket skall med eget yttrande överlämna sådana
ärenden till regeringen.

Skyldighet att anmäla avvisningsbeslut till statens invandrarverk

37 § Har en polismyndighet avvisat en utlänning i fall som avses i 33 eller

34 §, skall beslutet skyndsamt anmälas till statens invandrarverk.
Invandrarverket skall därvid genast besluta om verket skall överta ärendet
eller inte. Ärendet skall övertas, om utlänningens påstående inte är
uppenbart oriktigt, eller, i fall som avses i 34 §, de åberopade omständigheterna
inte kan lämnas utan avseende. Invandrarverket får även i annat fall
överta ärendet, om det finns skäl till detta.

Övertar invandrarverket ärendet, förfaller polismyndighetens avvisningsbeslut.

Anmälan enligt första stycket skall inte ske, om utlänningen avger nöjdförklaring
enligt 70 §.

Utvisning

Utvisning på grund av att en utlänning saknar pass eller tillstånd

38 § En utlänning får utvisas ur riket, om han uppehåller sig här utan att
ha erforderligt pass eller tillstånd att uppehålla sig i Sverige.

Beslut om utvisning enligt första stycket meddelas av statens invandrarverk.
Avslås en ansökan om uppehållstillstånd, skall invandrarverket samtidigt
besluta om utvisning utom i de fall då det föreligger synnerliga skäl
mot detta.

39 § Om det inte föreligger särskilda skäl, skall utvisningsbeslutet förenas
med förbud för utlänningen att under en viss tid återvända till Sverige
utan tillstånd av statens invandrarverk.

Utvisning på grund av brott

40 § En utlänning får utvisas ur riket,

1. om utlänningen döms för ett brott, på vilket kan följa fängelse i mer
än ett år, eller om domstol undanröjer en villkorlig dom eller skyddstillsyn
som utlänningen har dömts till för ett sådant brott, eller

2. om utlänningen har begått ett brott, på vilket kan följa fängelse enligt
denna lag eller enligt författningar som har utfärdats med stöd av lagen,
samt omständigheterna vid brottet är försvårande eller utlänningen under
de senaste två åren före brottet har begått brott av samma slag.

Utlänningen får dock utvisas endast om det på grund av gärningens
beskaffenhet och övriga omständigheter kan befaras att han kommer att
fortsätta med brottslig verksamhet här i riket eller om brottet är sådant att
han inte bör få stanna kvar.

Utvisning på grund av brott beslutas av den domstol som handlägger
brottmålet.

Utvisas en utlänning, skall det men som han därigenom åsamkas beaktas
när påföljden för brottet bestäms. När en domstol enligt 34 kap. brottsbalken
beslutar att förändra en påföljd, som en utlänning har dömts till jämte
utvisning, får domstolen även meddela det beslut beträffande utvisningen,
som förändringen av påföljd ger anledning till.

AU 1979/80:27

41 § När en domstol överväger om en utlänning bör utvisas enligt 40 §,
skall den ta hänsyn till utlänningens levnads- och familjeförhållanden samt
till hur länge han har vistats i Sverige. En utlänning, som hade permanent
uppehållstillstånd sedan minst ett år när åtalet väcktes eller som då var
bosatt i Sverige sedan minst tre år eller, i fråga om medborgare i annat
nordiskt land, sedan minst två år, får utvisas endast om det föreligger
synnerliga skäl. Den som har en flyktingförklaring eller den som annars
uppenbart är att anse som flykting och har behov av fristad i Sverige får
utvisas endast om han har begått sådana handlingar som anges i 78 §.

42 § En dom eller ett beslut om utvisning på grund av brott skall innehålla
förbud för utlänningen att återvända till Sverige under en viss tid eller
utan tidsbegränsning. I domen eller beslutet skall utlänningen upplysas om
vilken dag som förbudet upphör att gälla och om den påföljd som överträdelse
av förbudet kan medföra enligt 98 §.

Utvisning på grund av asocialitet

43 § En utlänning får utvisas ur riket,

1. om utlänningen yrkesmässigt bedriver otukt eller i övrigt underlåter
att ärligen försörja sig, eller

2. om utlänningen är missbrukare av alkohol eller narkotika och befinns
med anledning därav vara farlig för någon annans personliga säkerhet eller
leva på ett grovt störande sätt.

Beslut om utvisning enligt första stycket meddelas av länsrätten.

44 § När en förvaltningsdomstol överväger om en utlänning bör utvisas
enligt 43 §, skall den ta hänsyn till utlänningens levnads- och familjeförhållanden
samt till hur länge han har vistats i Sverige. En utlänning, som hade
permanent uppehållstillstånd sedan minst ett år när utvisningsärendet anhängiggjordés
vid länsrätten eller som då var bosatt i Sverige sedan minst
tre år eller, i fråga om medborgare i annat nordiskt land, sedan minst två
år, får utvisas endast om det föreligger synnerliga skäl. Den som har en
flyktingförklaring eller den som annars uppenbart är att anse som flykting
och har behov av fristad i Sverige får inte utvisas.

45 § I ärenden hos länsrätten om utvisning enligt 43 § skall hållas muntlig
förhandling som avses i 9 § förvaltningsprocesslagen (1971: 291), om utlänningen
begär det. Länsrätten skall i god tid innan den beslutar om utvisning
underrätta utlänningen om hans rätt att begära muntlig förhandling.

Vid muntlig förhandling hos en förvaltningsdomstol i utvisningsärenden
tillämpas bestämmelserna om allmänt ombud och förfarandet i 58 och 59 §§
samt 60 § första stycket. I fråga om ersättning till allmänt ombud och tolk
tillämpas bestämmelserna i 61 § tredje stycket och 62 §. Domstolen får
besluta att förhandlingen skall hållas inom stängda dörrar, även om detta
inte följer av 16 § förvaltningsprocesslagen (1971:291).

46 § Beslut om utvisning enligt 43 § skall förenas med förbud för utlänningen
att återvända till Sverige. Därvid tillämpas bestämmelserna i 42 §.

Särskilda utvisningsgrunder

47 § En utlänning får utvisas ur riket, om det föreligger sådana omständigheter
som anges i 30 § första och andra styckena.

Beslut om utvisning enligt första stycket meddelas av regeringen. I

AU 1979/80:27

sådana ärenden skall förhandling hållas. Yttrande skall inhämtas från
statens invandrarverk, om hinder inte möter på grund av att ärendet är
synnerligen brådskande.

48 § När det behövs av hänsyn till rikets säkerhet får regeringen utvisa
en utlänning eller föreskriva inskränkningar och villkor i fråga om utlänningens
vistelseort, byte av bostad och anställning samt anmälningsplikt.

I ärenden om utvisning enligt första stycket skall förhandling hållas.

49 § Beslut om utvisning enligt 47 eller 48 § skall förenas med förbud för
utlänningen att återvända till Sverige. Därvid tillämpas bestämmelserna i
42 §.

Särskilda tvångsåtgärder

Förvar och uppsikt m. m.

50 § En utlänning får tas i förvar om det föreligger sannolika skäl för
avvisning eller för utvisning enligt 38,43,47 eller 48 § eller om det uppkommer
fråga om verkställighet av en sådan åtgärd eller av utvisning på grund
av brott. Förvar beslutas av den myndighet som handlägger avvisningseller
utvisningsärendet eller verkställighetsärendet. Beslut om förvar får
dock meddelas endast om det med hänsyn till utlänningens personliga
förhållanden eller övriga omständigheter skäligen kan befaras att han kommer
att hålla sig undan eller bedriva brottslig verksamhet här eller om
utlänningens identitet är oklar.

Om det bedöms tillräckligt, kan myndigheten under de förutsättningar
som anges i första stycket i stället för att ta utlänningen i förvar ålägga
utlänningen att på vissa tider anmäla sig hos polismyndigheten i orten eller
föreskriva, att utlänningen skall lämna ifrån sig pass eller därmed jämställd
legitimationshandling, eller föreskriva de andra villkor som behövs för att
hålla utlänningen under uppsikt. Om utlänningen inte följer sådana föreskrifter,
kan han tas i förvar.

51 § När statens invandrarverk har beslutat om avvisning eller utvisning
av en utlänning eller har fattat beslut om verkställighet, får invandrarverket
till dess besvär anförts eller beslutet har vunnit laga kraft meddela
beslut enligt 50 §.

Tillfälliga beslut av polismyndighet

52 § När det inte finns tid att avvakta den handläggande myndighetens
beslut om särskilda tvångsåtgärder mot en utlänning eller statens invandrarverks
beslut enligt 51 §, får en polismyndighet tillfälligt ta utlänningen i
förvar eller ställa honom under uppsikt enligt 50 §.

Skall ett ärende om avvisning enligt 36 § överlämnas till regeringen, skall
polismyndigheten ta utlänningen i förvar. Även om de i 50 § angivna
förutsättningarna inte föreligger, får polismyndigheten ta en utlänning i
förvar eller ställa honom under uppsikt när frågan om avvisning skall
överlämnas till regeringen enligt 32 § andra stycket eller när det uppkommer
fråga om att utvisa honom enligt 47 §.

Anmälan om att en utlänning har tagits i förvar eller ställts under uppsikt
enligt första eller andra stycket skall skyndsamt göras hos den myndighet
som handlägger ärendet eller, i fall som anges i 51 §, hos statens invandrar -

AU 1979/80:27

verk. Denna myndighet skall därefter omedelbart pröva om åtgärden skall
bestå.

Kvarhållande i förvar m. m.

53 § En utlänning får inte utan synnerliga skäl hållas kvar i förvar längre
tid än två veckor eller, när beslut har meddelats om avvisning eller utvisning,
två månader från det att han togs i förvar.

Ett beslut att hålla en utlänning kvar i förvar gäller för varje gång inte
längre än två veckor från beslutets dag eller, i de fall då beslut har
meddelats om avvisning eller utvisning, två månader från beslutets dag.
Vaije beslut om kvarhållande i förvar utöver den tid som anges i första
stycket skall föregås av förhandling.

Ett beslut att ställa en utlänning under uppsikt gäller för vaije gång högst
sex månader.

54 § Beslutas avvisning eller utvisning enligt 38, 43, 47 eller 48 § av en
utlänning, som hålls i förvar eller står under uppsikt, skall den myndighet
som fattar beslutet pröva om utlänningen fortfarande skall hållas i förvar
eller stå under uppsikt. Detsamma skall gälla när regeringen eller statens
invandrarverk fattar beslut i verkställighetsärenden.

Finns det inte längre skäl att hålla utlänningen i förvar eller under
uppsikt, skall åtgärden omedelbart upphävas.

Befogenheter för personal som medverkar vid utlänningskontroll

55 § Att en polisman i vissa fall som avses i 50 och 52 §§ får omhänderta
en utlänning i avvaktan på beslut av polismyndighet följer av 1 § lagen
(1973: 558) om tillfälligt omhändertagande.

I den mån utlänningskontroll sker under medverkan av tullmyndighet
eller med biträde av särskilt förordnad passkontrollant, skall tulltjänstemannen
eller passkontrollanten ha motsvarande befogenhet att tillfälligt
omhänderta en utlänning. Han är dock skyldig att så skyndsamt som
möjligt anmäla åtgärden till en polisman för prövning av om omhändertagandet
skall bestå.

Förhandling i utlänningsärenden

56 § När förhandling skall hållas enligt en bestämmelse i denna lag
tillämpas 57—62§§. Detsamma gäller när det annars finns anledning att
hålla förhandling i ett ärende enligt denna lag hos regeringen, statens
invandrarverk eller länsstyrelse.

57 § Förhandling skall hållas inför den myndighet som handlägger ärendet.
Statens invandrarverk får dock besluta att en länsrätt eller länsstyrelse
skall hålla förhandling i ett ärende som verket handlägger. I ärenden, som
handläggs av regeringen, får det statsråd, som ansvarar för ärenden enligt
denna lag eller den tjänsteman som statsrådet bestämmer, besluta om
förhandling och utse myndighet som skall hålla förhandlingen.

Allmänt ombud

58 § När det behövs får den myndighet som håller förhandlingen uppdra
åt en polismyndighet eller åt en särskilt utsedd person att vara allmänt
ombud vid förhandlingen.

AU 1979/80:27

Förfarandet vid förhandling

59 § Utlänningen och andra personer, som skall höras, skall kallas till
förhandlingen. Om utlänningen hålls i förvar, skall den myndighet som
håller förhandlingen besluta om hans inställelse. Har kallelse till förhandlingen
delgetts den som skall höras minst fyra dagar före förhandlingen och
uteblir den kallade utan att ha anmält laga förfall, får myndigheten besluta
om hämtning. Hämtning av någon annan än utlänningen får dock ske
endast om det föreligger synnerliga skäl.

60 § Vid förhandlingen skall noga utredas de omständigheter som kan
inverka på ärendets avgörande. Utlänningen skall få tillfälle att ange sin
ståndpunkt och att uttala sig om de omständigheter som åberopas i ärendet.

Förhandlingen skall vara offentlig, om utlänningen begär det och myndigheten
inte anser att omständigheterna föranleder något annat.

Ersättning

61 § För inställelsen vid förhandlingen skall utlänningen få ersättning av
allmänna medel för resa och uppehälle, om det bedöms skäligt med hänsyn
till hans ekonomiska förhållanden, den tid han har vistats i riket samt
övriga omständigheter. Förskott får beviljas på ersättningen.

Andra personer som på kallelse har inställt sig vid förhandlingen har rätt
till ersättning av allmänna medel för kostnad och tidsspillan med anledning
av inställelsen. Förskott får beviljas på ersättning för resa och uppehälle.

Den som är allmänt ombud eller tolk har rätt att av allmänna medel få
arvode samt ersättning för kostnader och tidsspillan, om inte uppdraget
har fullgjorts i tjänsten.

62 § Frågan om ersättning eller förskott prövas av den myndighet som
håller förhandlingen. Närmare bestämmelser om ersättning och förskott
meddelas av regeringen.

Klagan över beslut m. m.

Klagan över beslut om avvisning eller utvisning m.m.

63 § En polismyndighets beslut om avvisning får överklagas av utlänningen.
Detta sker genom att besvär anförs hos statens invandrarverk.

64 § En förvaltningsdomstols beslut i ett mål om utvisning får överklagas
av utlänningen enligt bestämmelserna i förvaltningsprocesslagen
(1971:291). När ett mål om utvisning handläggs i kammarrätten, skall
nämndemän ingå i rätten.

En dom eller ett beslut om utvisning på grund av brott får överklagas
enligt vad som gäller om klagan över allmän domstols dom eller beslut i
brottmål.

65 § Statens invandrarverks beslut i fråga om avvisning eller utvisning
får överklagas av utlänningen. Detsamma gäller ett sådant beslut om
uppehållstillstånd som anges i 14 § och invandrarverkets beslut att inte ge
flyktingförklaring eller att återkalla en sådan förklaring.

Klagan över invandrarverkets beslut som avses i första stycket förs hos
regeringen genom besvär.

2 Riksdagen 1979180. 18 sami. Nr 27

AU 1979/80: 27

66 § En förvaltningsmyndighets beslut om ersättning enligt 61 § får
överklagas hos kammarrätten genom besvär.

Klagan över beslut om förvar

67 § Beslut enligt 50, 51 eller 53 § om att en utlänning skall tas i förvar
eller hållas kvar i förvar får överklagas av utlänningen utom då beslutet har
meddelats av regeringen.

Har beslutet fattats av en polismyndighet, överklagas det hos länsrätten.
Har beslutet fattats av statens invandrarverk eller av en länsstyrelse,
överklagas det hos kammarrätten. Länsrättens eller kammarrättens beslut
överklagas enligt bestämmelserna i förvaltningsprocesslagen (1971:291).
Klagan får föras särskilt och är inte inskränkt till viss tid.

Begränsning av rätten att överklaga beslut

68 § Beslut av förvaltningsmyndigheter i ärenden enligt denna lag får
överklagas endast i de fall som anges i 63, 65, 66, 67 och 90 §§.

Klagan får föras även över en förvaltningsmyndighets beslut att avvisa
ombud eller biträde och beslut i jävsfråga. Sådan klagan får föras särskilt.

Överlämnande av ärenden till regeringen

69 § Statens invandrarverk får överlämna ett ärende till regeringens avgörande,
om verket anser att särskilda skäl motiverar det. Invandrarverket
skall då bifoga eget yttrande i ärendet.

Nöjdförklaring

70 § En utlänning som har rätt att överklaga ett beslut om avvisning eller
ett beslut om utvisning enligt 38 eller 43 § kan förklara att han avstår från
att överklaga beslutet (nöjdförklaring).

Nöjdförklaring avges inför länsstyrelse eller, i vittnes närvaro, inför
polismyndighet eller styresmannen vid en kriminalvårdsanstalt eller föreståndaren
för ett häkte eller den som tjänstgör i stället för styresmannen
eller föreståndaren. Nöjdförklaring som avser utvisning enligt 43 § kan
avges även inför länsrätt eller kammarrätt. Nöjdförklaringen får dock
avges inför en annan myndighet än den som har meddelat beslutet endast
om den som tar emot förklaringen har tillgång till en utskrift av beslutet
eller ett bevis om vad det innehåller.

En nöjdförklaring kan inte återtas. Har utlänningen överklagat beslutet
innan nöjdförklaringen avges, skall hans talan anses återkallad genom
nöjdförklaringen.

Första-tredje styckena tillämpas även beträffande allmän domstols
dom eller beslut i den del som avser utvisning på grund av brott. Nöjdförklaring
beträffande domen eller beslutet får dessutom avges inför den
domstol som har meddelat domen eller beslutet eller inför allmän underrätt.

Upphävande av beslut m. m.

Beslut om utvisning på grund av brott eller asocialitet
71 § Finner regeringen att ett beslut om utvisning enligt 40 eller 43 § inte
kan verkställas eller finns det annars skäl för att beslutet inte längre skall
gälla vare sig det har verkställts eller inte, får regeringen upphäva beslutet

AU 1979/80:27

helt eller delvis eller också medge att utlänningen får uppehålla sig här i
riket trots beslutet.

Har frågan om verkställighet av ett beslut om utvisning enligt 40 eller
43 § överlämnats till statens invandrarverk och finnér invandrarverket att
beslutet inte bör verkställas, skall verket med eget yttrande överlämna
ärendet till regeringen.

Beslut om avvisning eller om utvisning i övrigt

72 § Har frågan om verkställighet av ett beslut om avvisning enligt 28
eller 29 § eller utvisning enligt 38 § överlämnats till statens invandrarverk
enligt 85, 86 eller 89 § och finner invandrarverket att beslutet inte bör
verkställas, får verket upphäva beslutet eller besluta anstånd med verkställigheten.
Frågor om upphävande av beslut som anges i denna paragraf eller
anstånd med verkställigheten av ett sådant beslut kan prövas av regeringen
endast då invandrarverket med stöd av 69 § har överlämnat verkställighetsärendet
till regeringen eller då verkets beslut har överklagats enligt
90 §.

73 § När regeringen har beslutat om avvisning enligt 30 § eller utvisning
enligt 47 eller 48 § men det möter hinder enligt 77-80 §§ mot att verkställa
beslutet eller beslutet av annan särskild anledning inte bör verkställas,
skall regeringen förordna att verkställighet tills vidare inte får ske. Avvisnings-
eller utvisningsbeslutet samt förordnandet att verkställighet tills
vidare inte får ske skall omprövas när det finns skäl till detta.

Föreskrifter för utlänningen

74 § När regeringen upphäver ett beslut enligt 71 eller 72 § eller medger
en utlänning rätt att uppehålla sig här i riket trots ett utvisningsbeslut, får
regeringen samtidigt meddela sådana föreskrifter om inskränkningar och
villkor för utlänningens vistelse här i riket som anges i 48 § första stycket.

När verkställighet inte skall ske i fall som avses i 73 §, får regeringen
meddela sådana föreskrifter som anges i första stycket. Detsamma gäller
när ett beslut om avvisning eller utvisning i andra fall inte kan verkställas
och det beträffande utlänningen föreligger sådana omständigheter som
anges i 30 § första och andra styckena. I ärenden enligt detta stycke skall
förhandling hållas.

Behörighet att meddela interimistiskt beslut

75 § När fråga uppkommer om upphävande av ett utvisningsbeslut enligt
71 § eller annan åtgärd som avses i 71 eller 73 §, får det statsråd som
ansvarar för ärenden enligt denna lag besluta att verkställighet inte skall
ske innan regeringen har avgjort ärendet. Ett sådant beslut får även fattas
av statens invandrarverk. Verket skall då genast underrätta regeringen och
anmäla ärendet, om det ännu inte har kommit under regeringens prövning.

Även i andra fall när ärenden enligt denna lag skalf prövas av regeringen
får det statsråd som avses i första stycket besluta att ett avlägsnandebeslut
inte får verkställas innan regeringen har avgjort ett sådant ärende.

Tillstånd till kort besök i riket

76 § Statens invandrarverk får ge en utlänning tillstånd att göra ett kort
besök i riket för synnerligen viktiga angelägenheter även om han har
utvisats med återreseförbud.

AU 1979/80:27

Verkställighet av avvisning eller utvisning

Politiskt verkställighetshinder m.m.

77 § När avvisning eller utvisning skall verkställas får en utlänning inte
sändas till ett land, där utlänningen riskerar politisk förföljelse. Inte heller
får utlänningen sändas till ett land där han inte är skyddad mot att sändas
vidare till ett land där han riskerar sådan förföljelse.

78 § Bestämmelserna i 77 § hindrar inte att en utlänning sänds till ett
sådant land som anges där, om utlänningen inte kan sändas till något annat
land och om han genom ett synnerligen grovt brott har visat att det skulle
innebära en allvarlig fara för allmän ordning och säkerhet att låta honom
stanna kvar här i riket och om den förföljelse som hotar honom i det landet
inte innebär fara för hans liv och inte heller i övrigt är av särskilt svår
beskaffenhet.

Om en utlänning i eller utom riket har bedrivit verksamhet som har
inneburit fara för rikets säkerhet och det finns anledning att anta att han
skulle fortsätta sådan verksamhet här, får han sändas till ett sådant land
som anges i 77 §, om han inte kan sändas till något annat land.

79 § Vid verkställighet av avvisning eller utvisning får en krigsvägrare
inte sändas till ett land där han riskerar att sändas till en krigsskådeplats.
Inte heller får han sändas till ett land där han inte är skyddad mot att
sändas vidare till ett land, där han löper denna risk.

Om utlänningen inte kan sändas till något annat land och det föreligger
särskilda skäl för verkställighet, får han dock sändas till ett sådant land
som anges i första stycket.

80 § En utlänning, som avses i 6 § och som anför synnerliga skäl för att
han inte skall sändas till sitt hemland, får inte vid verkställighet sändas dit
eller till ett land där han riskerar att bli sänd till sitt hemland.

Land till vilket avvisning eller utvisning skall ske m. m.

81 § En utlänning som avvisas skall sändas till det land från vilket han
har kommit hit till riket. En utlänning som utvisas skall sändas till sitt
hemland. Kan hemlandet inte fastställas, skall han sändas till det land från
vilket han kom hit.

Om beslutet inte kan verkställas på det sätt som anges i första stycket
eller om det annars finns särskilda skäl mot detta, får utlänningen sändas
till det land som bedöms lämpligast.

Första och andra styckena hindrar inte att en utlänning, som har kommit
hit från något av de andra nordiska länderna, sänds till något av dem i
enlighet med en överenskommelse som regeringen har ingått med dessa
länder.

82 § Avvisas en utlänning, som har kommit hit till riket med fartyg eller
luftfartyg, får han föras tillbaka till fartyget eller luftfartyget, om detta skall
avgå till utlandet omedelbart eller inom den närmaste tiden. Han får också
sättas ombord på annat fartyg eller luftfartyg med samma innehavare.
Vägrar fartygets eller luftfartygets befälhavare att ta emot utlänningen, får
länsstyrelsen förelägga honom lämpligt vite.

Första stycket gäller även verkställighet av utvisning enligt 38, 43, 47
eller 48 §, om utlänningen har underlåtit att vid inresan visa upp sitt pass

AU 1979/80: 27

för polismyndigheten och utvisningsbeslutet har meddelats inom sex månader
efter inresan.

Första och andra styckena gäller inte om fartyget eller luftfartyget skall
avgå till ett land dit utlänningen enligt 77—80 §§ inte får sändas.

Tidpunkten för verkställighet. Beslutande myndighet

83 § Ett beslut om avvisning, som har meddelats av en polismyndighet
vid utlänningens ankomst hit till riket eller inom en vecka därefter, skall
verkställas utan hinder av att beslutet har överklagats. Detsamma gäller
avvisningsbeslut som har meddelats när en utlänning, vars rätt att resa in i
Sverige inte har prövats vid ankomsten, första gången har uppsökt eller
anträffats av en polismyndighet eller inom en vecka därefter. Vad som nu
har sagts gäller dock inte avvisningsbeslut som skall anmälas till statens
invandrarverk enligt 37 §. Ett sådant beslut får, om inte utlänningen har
avgett nöjdförklaring, verkställas först när invandrarverket har förklarat
att verket inte övertar ärendet.

En dom eller ett beslut om utvisning får verkställas fastän domen eller
beslutet inte har vunnit laga kraft, om utlänningen har avgett nöjdförklaring.

84 § Beslut om avvisning eller utvisning skall verkställas så snart det kan
ske. Verkställigheten av avvisning samt utvisning enligt 38 § ankommer på
polismyndighet. Verkställigheten av utvisning i övrigt ankommer på länsstyrelse.
I fråga om avvisning enligt 30 § eller utvisning enligt 47 eller 48 §
får regeringen förordna att verkställigheten skall ske genom annan myndighets
försorg.

85 § Om en utlänning, när verkställighet skall ske av avvisning enligt 28
eller 29 § eller av utvisning enligt 38, 40 eller 43 §, påstår att han i det land,
till vilket han skulle komma att sändas, löper risk att

1. bli utsatt för politisk förföljelse eller

2. bli sänd till en krigsskådeplats eller straffad för att han har övergett en
krigsskådeplats eller annars har vägrat att fullgöra krigstjänstgöring,

Ärendet skall inte överlämnas till invandrarverket, om utlänningens
påstående är uppenbart oriktigt eller om det har prövats i ärendet om
avvisning eller i samband med utvisningsbeslut enligt 38 §.

86 § Vad som sägs i 85 § om överlämnande av ärende gäller även, när
utlänningen förklarar att han inte vill återvända till hemlandet på grund av
de politiska förhållandena där.

Ärendet skall inte överlämnas, om de skäl som utlänningen åberopar för
att inte vilja återvända till hemlandet kan lämnas utan avseende, eller, när
utlänningen skall sändas till ett annat land än hemlandet, om det är uppenbart
att han inte löper risk att sändas vidare till hemlandet eller om
utlänningens invändningar mot verkställigheten redan har prövats i ärendet
om avvisning eller i samband med utvisningsbeslut enligt 38 §.

87 § Ärenden om verkställighet av avvisning enligt 30 § eller av utvisning
enligt 47 eller 48 § skall hänskjutas till statens invandrarverk, om det

AU 1979/80: 27

föreligger sådana omständigheter som enligt 85 eller 86 § föranleder att
ärenden som avses där överlämnas till statens invandrarverk. Invandrarverket
skall med eget yttrande överlämna ärendet till regeringen. I ärendet
hos regeringen skall förhandling hållas.

88 § Om statens invandrarverk anser att ett avvisnings- eller utvisningsbeslut
skall verkställas med stöd av 78 §, skall frågan överlämnas till
regeringen.

89 § Om det i ett annat fall än som avses i 85-87 §§ uppstår hinder eller
svårighet att verkställa ett beslut om avvisning eller utvisning eller om det
är tveksamt om eller hur beslutet skall verkställas, skall ärendet överlämnas
till statens invandrarverk.

90 § Statens invandrarverks beslut i en verkställighetsfråga, vilken har
överlämnats till verket enligt 85 eller 86 §, får överklagas av utlänningen.
Klagan förs hos regeringen genom besvär.

Anvisningar om verkställigheten m. m.

91 § När statens invandrarverk eller regeringen har fattat beslut om
avvisning eller utvisning får invandrarverket respektive regeringen lämna
de närmare anvisningar som behövs för verkställigheten. Sådana anvisningar
skall invandrarverket även annars lämna, när en verkställande
myndighet begär det.

Att ett beslut om avvisning eller utvisning, som inte kan verkställas, i
vissa fall kan upphävas eller ändras följer av 71 och 72 §§.

Frivillig verkställighet samt preskription

92 § Ett beslut om avvisning eller utvisning skall anses verkställt, när
utlänningen har lämnat riket sedan beslutet har vunnit laga kraft och han
har fått del av beslutet. Detsamma gäller, om beslutet inte hade vunnit laga
kraft när utlänningen lämnade riket men vinner laga kraft medan han
uppehåller sig utom riket.

Ett beslut om avvisning enligt 28 eller 29 § eller utvisning enligt 38 eller
43 § förfaller, om det inte har verkställts inom två år från det att beslutet
vann laga kraft.

Om en utlänning inte har kunnat anträffas för verkställighet av ett sådant
beslut som avses i andra stycket inom den tid som anges där och det
därefter uppkommer fråga huruvida beslutet kan verkställas, skall vid den
prövningen antas att verkställighet har skett enligt första stycket inom
tvåårstiden, om annat inte visas.

Ny verkställighet m.m.

93 § Om en utlänning, som har utvisats med förbud för honom att under
en viss tid återvända till Sverige, återvänder utan att vara berättigad till
detta, skall utvisningsbeslutet verkställas på nytt.

94 § Om en utlänning, enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av
denna lag, inte får uppehålla sig utanför en viss ort eller kommun eller ett
visst polisdistrikt men anträffas på annan plats inom riket, skall han genom
polismyndighetens försorg föras till en plats där han får vistas.

AU 1979/80:27

Ansvar m. m.

95 § Till böter döms

1. en utlänning som uppehåller sig i Sverige utan föreskrivet tillstånd
och underlåter att ansöka om ett sådant tillstånd, eller

2. en utlänning som har anställning eller bedriver verksamhet, som
kräver arbetstillstånd, utan att han har ett sådant tillstånd.

Den som har en utlänning i sin tjänst, fastän utlänningen inte har föreskrivet
arbets- eller anställningstillstånd, döms till böter eller, när omständigheterna
är försvårande, till fängelse i högst ett år.

96 § Till böter eller, när omständigheterna är försvårande, till fängelse
högst sex månader döms

1. den som inte gör en sådan anmälan som föreskrivs i en författning
som har utfärdats med stöd av denna lag,

2. den som i en sådan anmälan eller i ett ansökningsärende enligt denna
lag eller enligt en författning, som har utfärdats med stöd av denna lag, mot
bättre vetande lämnar oriktig uppgift eller medvetet underlåter att tala om
något förhållande av betydelse,

3. den som hjälper en utlänning att komma in i Sverige i strid mot
föreskrifter i denna lag eller i en författning som har utfärdats med stöd av
lagen,

4. en utlänning som, i annat hänseende än beträffande skyldighet att ha
pass, visering, uppehållstillstånd eller arbetstillstånd, överträder bestämmelserna
i denna lag eller vad som har föreskrivits med stöd av lagen, eller

5. en utlänning som försöker hindra verkställighet av beslut om hans
avvisning eller utvisning.

Till fängelse i högst ett år eller, när omständigheterna är mildrande, till
böter döms, utan hinder av första stycket,

1. den som hjälper en sådan utlänning som avses i 30 § första och andra
styckena att komma in i Sverige, eller

2. en utlänning som försöker hindra verkställighet av beslut om avvisning
enligt 30 § eller utvisning enligt 47 eller 48 §.

För försök till brott som avses i första stycket 3 eller andra stycket 1
döms till ansvar enligt 23 kap. brottsbalken.

97 § Till fängelse i högst ett år eller, när omständigheterna är mildrande,
till böter döms

1. en utlänning som överträder föreskrifter som har meddelats med stöd
av denna lag och som innehåller förbud för utlänningen att uppehålla sig
utanför en viss ort eller kommun eller ett visst polisdistrikt, eller

2. en utlänning som överträder en sådan föreskrift som har meddelats
enligt 74 § andra stycket.

98 § Till fängelse i högst ett år eller, om brottet är ringa, till böter döms
en utlänning som uppehåller sig i Sverige, fastän han enligt ett verkställt
beslut om utvisning enligt 40, 43, 47 eller 48 § inte har haft rätt att återvända
hit. Detta gäller dock inte utlänningar som har flytt hit för att undgå
politisk förföljelse.

I ringa fall skall åtal för brott enligt denna paragraf inte väckas annat än
om det är påkallat från allmän synpunkt.

AU 1979/80:27

99 § Avvisas eller utvisas en utlänning, är han skyldig att betala kostnaden
för resan till den ort, dit han sänds genom myndighets försorg. Detsamma
gäller när en utlänning enligt 94 § genom polismyndighets försorg
förs till en plats, där han får vistas.

Om en utlänning enligt 82 § förs tillbaka till det fartyg eller luftfartyg
med vilket han har kommit till Sverige eller sätts ombord på ett annat
fartyg eller luftfartyg med samma innehavare, är innehavaren skyldig att
utan ersättning av staten föra utlänningen ut ur Sverige.

Om en utlänning, som är anställd ombord på ett fartyg eller ett luftfartyg
eller som utan tillåtelse har följt med detta, lämnar fartyget eller luftfartyget
under dess uppehåll i Sverige, och olovligen reser in i Sverige, är
fartygets eller luftfartygets innehavare skyldig att svara för de kostnader
som uppstår för det allmänna för utlänningens uppehälle i Sverige under de
närmaste tre månaderna och för hans utresa ur Sverige.

I fråga om ett fartyg med utländsk innehavare är befälhavaren och den
som har anlitats för inklarering av fartyget skyldiga att på innehavarens
vägnar svara för kostnader enligt tredje stycket, om det inte är uppenbart
oskäligt.

Särskilda bestämmelser

100 § Med polismyndighet avses i denna lag även länspolischefen.

101 § Beträffande diplomatiska tjänstemän och avlönade konsulära
tjänstemän som är anställda av främmande makter i Sverige samt deras
familjer och betjäning liksom främmande makters kurirer tillämpas denna
lag endast i den utsträckning som regeringen förordnar om detta.

I fråga om andra utlänningar, vilka är berättigade till förmåner enligt
lagen (1976:661) om immunitet och privilegier i vissa fall, iakttas de inskränkningar
som följer av 2-5 §§ i den lagen.

102 § Bestämmelserna i 15 § förvaltningslagen (1971:290) tillämpas i
ärenden om visering, tidsbegränsat uppehållstillstånd, arbetstillstånd och
återkallelse av permanent uppehållstillstånd endast när utlänningen är
bosatt eller annars vistas i Sverige.

Bestämmelserna i 17 § förvaltningslagen tillämpas inte beträffande beslut
om visering och arbetstillstånd och inte heller beträffande beslut om
tidsbegränsat uppehållstillstånd i andra fall än som avses i 14 §.

103 § Är Sverige i krig eller krigsfara eller råder sådana utomordentliga
förhållanden som är föranledda av krig eller av krigsfara som riket har
befunnit sig i, får regeringen utfärda särskilda föreskrifter om utlänningars
inresa och uppehåll i riket, utresa ur riket, rätt att ha anställning eller
offentligt förtroendeuppdrag här, avlägsnande från riket samt om omhändertagande
av utlänningar i anstalt eller förläggning.

Har regeringen i andra fall än då Sverige är i krig utfärdat föreskrifter om
verkställighet av avvisning eller utvisning, vilka avviker från vad som
föreskrivs i 77 och 78 §§, eller föreskrifter om omhändertagande av utlänningar
i anstalt eller förläggning, skall föreskrifterna, om riket inte kommer
i krig, underställas riksdagens prövning inom en månad efter utfärdandet.
Annars förlorar de sin verkan. Om föreskrifterna inte godkänns av riksdagen
inom två månader från det att de underställdes, upphör de att gälla.

AU 1979/80:27

104 § Regeringen utfärdar föreskrifter om hemsändande av utlänningar,
som har tagits om hand enligt barnavårdslagen (1960:97), lagen (1966: 293)
om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall eller 35 § lagen
(1967:940) angående omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda och
som inte är flyktingar.

Efter avtal med annat land om behandling av fripassagerare får regeringen
föreskriva avvikelser från bestämmelserna i denna lag samt utfärda de
föreskrifter i övrigt som behövs för tillämpning av avtalet.

Om utlämning för brott och om överförande till annat land för verkställighet
av en här i riket ådömd frihetsberövande påföljd samt om utlämning
till annat nordiskt land för verkställighet av beslut om vård eller behandling
finns särskilda bestämmelser.

Övergångsbestämmelser

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1980, då utlänningslagen (1954:193)
upphör att gälla.

Om ett ärende har anhängiggjorts hos polismyndighet, statens invandrarverk
eller regeringen innan denna lag har trätt i kraft, tillämpas fortfarande
äldre bestämmelser. Nya lagens bestämmelser om flyktingförklaring
tillämpas dock även i sådana ärenden.

Förekommer i lag eller annan författning uttrycken förpassning eller
förvisning, skall därmed avses utvisning enligt 38 respektive 40 § i denna
lag.

Förekommer i lag eller annan författning hänvisning till föreskrift, som
har ersatts genom bestämmelse i denna lag, skall i stället den nya bestämmelsen
tillämpas.

2 Förslag till

Lag om ändring i rättegångsbalken

Härigenom föreskrivs att 24 kap. 21 § rättegångsbalken skall ha nedan
angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

24 kap. 21 §

Dömes den misstänkte för brottet och är han häktad, pröve rätten enligt
de i detta kapitel angivna grunderna, huruvida han skall i häkte avbida, att
domen vinner laga kraft; är den misstänkte å fri fot, må rätten förordna, att
han skall häktas.

Vid tillämpning av första stycket
skall bestämmelserna i detta kapitel
om häktning av den, som skäligen
kan befaras undandraga sig
straff, gälla även i fråga om den
som skäligen kan befaras undandraga
sig utvisning. Förordnandet
om häktning gäller dock ej under
tid då den dömde avtjänar frihetsberövande
påföljd som har ådömts
honom i målet.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1980.

AU 1979/80:27

3 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1966:293) om beredande av sluten psykiatrisk
vård i vissa fall

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1966:293) om beredande av
sluten psykiatrisk vård i vissa fall
dels att 21 och 22 §§ skall ha nedan angivna lydelse,
dels att i lagen skall föras in en ny paragraf, 18a§, av nedan angivna
lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

18a§

Har beträffande någon som är
patient enligt denna lag beslut
meddelats om avvisning eller utvisning
enligt utlänningslagen
(1980:000) eller utlämning enligt lagen
(1957:668) om utlämning för
brott eller lagen (1959:254) om utlämning
för brott till Danmark, Finland,
Island och Norge eller lagen
(1970:375) om utlämning till Danmark,
Finland, Island eller Norge
för verkställighet av beslut om vård
eller behandling, skall han utskrivas,
om det begärs av den myndighet
som skall verkställa beslutet
och hans tillstånd tillåter sådan
verkställighet.

Beträffande utskrivning som nu
sagts gäller 17§.

21 §

Talan får föras mot läkares beslut
enligt denna lag, om läkaren
intagit någon på sjukhus eller enligt
9 § andra stycket beslutat att
patient alltjämt skall vara intagen
på sjukhus,
lämnat begäran om tillstånd att
vistas på egen hand utom sjukhusområdet
helt eller delvis utan bifall
eller återkallat sådant tillstånd,
avslagit ansökan om utskrivning
eller om utskrivning på försök,

i samband med utskrivning på
försök ålagt patient att iakttaga särskilda
föreskrifter eller ställt honom
under tillsyn eller
återintagit patient under utskrivning
på försök.

Talan får föras mot läkares beslut
enligt denna lag, om läkaren

intagit någon på sjukhus eller enligt
9 § andra stycket beslutat att
patient alltjämt skall vara intagen
på sjukhus,

lämnat begäran om tillstånd att
vistas på egen hand utom sjukhusområdet
helt eller delvis utan bifall
eller återkallat sådant tillstånd,
avslagit ansökan om utskrivning i
annat fall än som avses i 18 a § eller
om utskrivning på försök,

i samband med utskrivning på
försök ålagt patient att iakttaga särskilda
föreskrifter eller ställt honom
under tillsyn eller
återintagit patient under utskrivning
på försök.

AU 1979/80:27

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

I övrigt får talan icke föras mot läkares beslut enligt denna lag.
Talan föres hos utskrivningsnämnden genom besvär.

22 §'

Talan får föras mot utskrivningsnämnds
beslut, om nämnden
ogillat besvär över beslut om intagning
eller beslut enligt 9 § andra
stycket,

avslagit ansökan om utskrivning
eller om utskrivning på försök eller
ogillat besvär över läkares beslut
om avslag på sådan ansökan eller

i samband med utskrivning på
försök ålagt patient att iakttaga särskilda
föreskrifter eller ställt honom
under tillsyn eller lämnat besvär
över läkares beslut i sådana frågor
helt eller delvis utan bifall.

Talan får föras mot utskrivningsnämnds
beslut, om nämnden
ogillat besvär över beslut om intagning
eller beslut enligt 9 § andra
stycket,

avslagit ansökan om utskrivning i
annat fall än som avses i 18 a § eller
om utskrivning på försök eller ogillat
besvär över läkares beslut om
avslag på sådan ansökan eller
i samband med utskrivning på
försök ålagt patient att iakttaga särskilda
föreskrifter eller ställt honom
under tillsyn eller lämnat besvär
över läkares beslut i sådana frågor
helt eller delvis utan bifall.

I övrigt får talan mot utskrivningsnämnds beslut enligt denna lag föras
endast i fall som avses i 26 §.

Talan föres hos psykiatriska nämnden genom besvär.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1980.

1 Senaste lydelse 1971:638.

4 Förslag till

Lag om ändring i rättshjälpslagen (1972:429)

Härigenom föreskrivs att 41 § rättshjälpslagen (1972:429)1 skall ha nedan
angivna lydelse.

Nuvarande lydelse

41 §2

Rättshjälp genom offentligt biträde
lämnas i mål eller ärende

1. hos utskrivningsnämnd eller
psykiatriska nämnden angående intagning
enligt 8 eller 9§ eller utskrivning
enligt 16 eller 19 § lagen
(1966: 293) om beredande av sluten
psykiatrisk vård i vissa fall,

Föreslagen lydelse

Rättshjälp genom offentligt biträde
lämnas i mål eller ärende

1 Lagen omtryckt 1979:240.

2 Senaste lydelse 1979:690.

AU 1979/80:27

Nuvarande lydelse

2. hos beslutsnämnd eller psykiatriska
nämnden angående inskrivning
i eller utskrivning från vårdhem
eller specialsjukhus enligt lagen
(1967:940) angående omsorger
om vissa psykiskt utvecklingsstörda
eller placering av särskolelev
enligt 28 § samma lag,

3. hos förvaltningsdomstol angående
tvångsintagning i allmän
vårdanstalt för alkoholmissbrukare
enligt 18 eller 55 § lagen (1954:579)
om nykterhetsvård eller kvarhållande
enligt 45 § samma lag,

4. angående omhändertagande
för samhällsvård enligt 29 § bamavårdslagen
(1960:97) eller utredning
enligt 30 § samma lag eller angående
sådan samhällsvårds slutliga
upphörande enligt 42 § samma
lag,

5. hos förvaltningsdomstol angående
intagning i eller utskrivning
från ungdomsvårdsskola enligt barnavårdslagen
(1960:97),

6. angående förpassning eller utvisning
enligt utlänningslagen
(1954:193) samt vid utredning hos
polismyndighet när fråga har uppkommit
om förpassning eller utvisning,

7. angående avvisning enligt utlänningslagen,
dock ej hos polismyndighet,
såvida icke anledning
föreligger att underställa ärendet
den centrala utlänningsmyndigheten
eller utlänningen enligt 35 §
samma lag hållits i förvar längre än
en vecka,

8. angående verkställighet enligt
utlänningslagen, om anledning föreligger
att underställa ärendet den
centrala utlänningsmyndigheten
med stöd av 58 § andra stycket samma
lag eller hänskjuta ärendet dit
med stöd av 58 § tredje stycket samma
lag eller om utlänningen enligt
35 § samma lag hållits i förvar
längre än en vecka,

9. angående föreskrifter som
meddelats enligt 10 §, 34 § eller 51 §
femte stycket utlänningslagen,

Föreslagen lydelse

3. hos förvaltningsdomstol angående
tvångsintagning i allmän
vårdanstalt för alkoholmissbrukare
enligt 18 eller 55 § lagen (1954: 579)
om nykterhetsvård eller kvarhållande
enligt 45 § samma lag,

5. hos förvaltningsdomstol angående
intagning i eller utskrivning
från ungdomsvårdsskola enligt barnavårdslagen
(1960:97),

6. angående utvisning enligt 38,
43, 47 eller 48 § utlänningslagen
(1980:000) samt vid utredning hos
polismyndighet när fråga har uppkommit
om utvisning enligt angivna
lagrum,

7. angående avvisning enligt utlänningslagen,
dock ej hos polismyndighet,
såvida icke anledning
föreligger att överlämna ärendet till
statens invandrarverk eller utlänningen
enligt 50 eller 52 § samma
lag hållits i förvar längre än en vecka,

8. angående verkställighet enligt
utlänningslagen, om anledning föreligger
att överlämna ärendet till statens
invandrarverk med stöd av 85
eller 86 § samma lag eller hänskjuta
ärendet dit med stöd av 87 § samma
lag eller om utlänningen enligt 50
eller 52 § samma lag hållits i förvar
längre än en vecka,

9. angående föreskrifter som
meddelats enligt 13 §, 48 § eller 74 §
andra stycket utlänningslagen,

AU 1979/80:27

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

10. angående hemsändande av
utlänning med stöd av 71 § första
stycket utlänningslagen,

11. angående förverkande av villkorligt
medgiven frihet enligt 26
kap. brottsbalken,

12. angående återintagning i anstalt
enligt 30 kap. brottsbalken,

13. angående verkställighet utomlands
av frihetsberövande påföljd
enligt lagen (1963: 193) om
samarbete med Danmark, Finland,
Island och Norge angående verkställighet
av straff m. m. eller lagen
(1972:260) om internationellt samarbete
rörande verkställighet av
brottmålsdom,

14. angående utlämning enligt lagen
(1970:375) om utlämning till
Danmark, Finland, Island eller
Norge för verkställighet av beslut
om vård eller behandling,

15. angående kastrering enligt lagen
(1944:133) om kastrering, om
giltigt samtycke till åtgärden ej lämnats,

16. hos regeringen enligt 1 § andra
stycket lagen (1975: 1360) om
tvångsåtgärder i spaningssyfte i vissa
fall.

10. angående hemsändande av
utlänning med stöd av 104 § första
stycket utlänningslagen,

11. angående förverkande av villkorligt
medgiven frihet enligt 26
kap. brottsbalken,

12. angående återintagning i anstalt
enligt 30 kap. brottsbalken,

14. angående utlämning enligt lagen
(1970:375) om utlämning till
Danmark, Finland, Island eller
Norge för verkställighet av beslut
om vård eller behandling,

15. angående kastrering enligt lagen
(1944: 133) om kastrering, om
giltigt samtycke till åtgärden ej lämnats,

16. hos regeringen enligt 1 § andra
stycket lagen (1975:1360) om
tvångsåtgärder i spaningssyfte i vissa
fall.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1980.

Äldre bestämmelser tillämpas på ärenden som alltjämt handläggs enligt
utlänningslagen (1954: 193).

Motionerna

Under allmänna motionstiden 1980 väckta motioner
1979/80:196 av Margareta Andrén (fp)

I motionen yrkas att riksdagen hos regeringen begär en översyn av
reglerna när det gäller frånskilda invandrares rätt att få kvarstanna i Sverige 1979/80:325

av Lars Werner m. fl. (vpk)

I motionen yrkas att riksdagen hos regeringen hemställer om åtgärder,
så att utländsk medborgare som erhåller uppehålls- och arbetstillstånd
genom s. k. anknytning ges rätt till fortsatt uppehålls- och arbetstillstånd
oavsett om anknytningsförhållandet upphör.

Behandlas i
utskottet

yttr. s. hemst. p.
41 6

41 5

AU 1979/80:27

1979180:987 av Wiggo Komstedt m. fl. (m)

I motionen yrkas att riksdagen anhåller att regeringen ser över gällande
lagstiftning när det gäller undangömmande av utvisad person, samt att
detta bedöms som en brottslig handling och kan leda till åtal för den som
undangömmer utvisad.

1979/80:1030 av Olof Palme m. fl. (s)

I motionen yrkas att riksdagen

1. som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om
riktlinjer för den reglerade invandringspolitiken,

2. som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts.
Motionen innehåller ytterligare yrkanden som behandlats i betänkandet

AU 1979/80: 22.

1979/80:1121 av Ivan Svanström m. fl. (c)

1 motionen, som här behandlas beträffande yrkandet 1, hemställs att
riksdagen hos regeringen skall begära att kontakt tas med övriga nordiska
länder i syfte att möjliggöra nordiska förvisningsbeslut.

Motionsyrkandet har överlämnats till arbetsmarknadsutskottet av justitieutskottet.

1979/80:1470 av Blenda Littmarck (m)

I motionen yrkas att riksdagen hos regeringen begär en översyn av
påföljdsreglema för utländska medborgare som begår brott i Sverige i
enlighet med vad i motionen anförts.

1979/80:1798 av Olle Göransson (s) och Kurt Hugosson (s)

I motionen yrkas att riksdagen antar följande förslag till ändrad lydelse
av 21 § första stycket i utlänningslagen:

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Avvisning enligt 18 § skall ske Avvisning enligt 18 § skall ske
vid utlännings ankomst till riket el- vid utlännings ankomst till riket eller
inom en vecka därefter. Har ut- ler inom en vecka därefter. Har utlännings
rätt att inresa i riket icke lännings rätt att inresa i riket icke

prövats vid ankomsten, får avvis- prövats vid ankomsten, får avvisning
enligt 18 § ske när utlänningen ning enligt 18 § ske när utlänningen

första gången uppsöker eller anträf- första gången uppsöker eller anträffas
av polismyndighet eller inom en fas av polismyndighet eller inom en

vecka därefter, dock ej senare än vecka därefter. Avvisning enligt

tre månader efter ankomsten. Av- 19 § skall ske vid ankomsten till invisning
enligt 19 § skall ske vid an- ket eller inom tre månader därefter,

kornsten till riket eller inom tre må- Beslut om avvisning meddelas av

nader därefter. Beslut om avvisning polismyndighet,
meddelas av polismyndighet.

Behandlas i

utskottet

yttr. s. hemst. p.

61 28

34 1

57 22

55	19
56	20
60	26
50	18

AU 1979/80:27

1979180:1803 av Gunnel Liljegren (m) och Olle Aulin (m)

I motionen yrkas att riksdagen hos regeringen anhåller att invandrarverket
får i uppdrag att såsom en försöksverksamhet i Malmö stationera en
handläggare eller handläggningsenhet med beslutsrätt i vissa tillståndsfrågor.

Behandlas i

utskottet

yttr. s. hemst. p.

Med anledning av propositionen väckta motioner

1979180:1926 av Allan Ekström m. fl. (m) 53 19

I motionen yrkas att riksdagen beslutar att 41 § i förslag till utlänningslag
erhåller följande lydelse i motsvarande del:

”En utlänning, som hade permanent uppehållstillstånd sedan minst ett
år när åtalet väcktes eller som då var bosatt i Sverige sedan minst fem år,
får utvisas endast om det föreligger synnerliga skäl.”

1979180:1927 av Lars Werner m. fl. (vpk)

I motionen yrkas att riksdagen beslutar

1. att avslå propositionen 1979/80:96, 36 2

2. att hos regeringen hemställa om att nytt förslag till utlänningslag
snarast framläggs, där

a) rätten till återbrytning av beslut hos regeringen bibehålls, 59 23

b) rätt till juridiskt biträde införs för alla som påstår sig vara flyktingar 47 15

vid alla typer av avvisningar,

c) nöjdförklaring ej får ske i de fall som avses i den nu föreslagna 37 §, 47 16

d) alla flyktinggrupper skall behandlas på likformigt sätt, och där diskri- 45 13

mineringen av vissa folkgrupper måste upphöra,

e) tvångsåtgärderna enligt utlänningslagen blir föremål för en genomgri- 60 24

pande översyn som syftar till en kraftig begränsning av desamma,

f) de nu föreslagna bestämmelserna om familjeanknytning, som upp- 41 5

kommit i Sverige, avvisas, där utländsk medborgare i dessa fall liksom nu

skall få söka uppehålls- och arbetstillstånd medan han vistas i Sverige och
där rätt till fortsatt uppehålls- och arbetstillstånd skall ges oavsett om
anknytningsförhållandet upphör,

3. att uttala att det fortsatta lagstiftningsarbetet på området bör ske med 36 2

hänsynstagande till motsvarande arbete i de övriga nordiska länderna,

4. att hos regeringen hemställa om åtgärder för att FN:s flyktingkom- 63 36

missariat skall inbjudas att upprätta lokalkontor i Stockholm.

1979180:1935 av Bonnie Bernström (fp) och Hans Petersson i Röstånga (fp)
I motionen yrkas att riksdagen med anledning propositionen 1979/80:96
antar följande såsom Motionärernas förslag betecknade lydelse av 3 § i
förslaget till ny utlänningslag:

43 8

AU 1979/80:27

Regeringens förslag Motionärernas förslag

3 §

En flykting skall inte utan synnerliga skäl vägras fristad i Sverige, om
han behöver sådant skydd.

Med flykting avses en utlänning
som befinner sig utanför det land, i
vilket han är medborgare, därför att
han känner välgrundad fruktan för
förföljelse på grund av sin ras, nationalitet,
tillhörighet till en viss
samhällsgrupp eller på grund av sin
religiösa eller politiska uppfattning
och som inte kan eller på grund av
sin fruktan inte vill begagna sig av
detta lands skydd. Som flykting
skall även anses den som är statslös
och som av samma skäl befinner sig
utanför det land där han tidigare har
haft sin vanliga vistelseort och som
inte kan eller på grund av sin fruktan
inte vill återvända dit.

Med flykting avses en utlänning
som befinner sig utanför det land, i
vilket han är medborgare, därför att
han känner välgrundad fruktan för
förföljelse på grund av sin ras, nationalitet,
tillhörighet till en viss
samhällsgrupp eller på grund av homosexualitet
eller av sin religiösa
eller politiska uppfattning och som
inte kan eller på grund av sin fruktan
inte vill begagna sig av detta
lands skydd. Som flykting skall
även anses den som är statslös och
som av samma skäl befinner sig
utanför det land där han tidigare har
haft sin vanliga vistelseort och som
inte kan eller på grund av sin fruktan
inte vill återvända dit.

Med förföljelse avses sådan i andra stycket angiven förföljelse som
riktar sig mot utlänningens liv eller frihet eller som annars är av svår
beskaffenhet (politisk förföljelse).

1979/80:1936 av Gunnel Jonäng (c)

I motionen yrkas

1. att riksdagen antar följande såsom Motionärens förslag betecknade
lydelse av 31 § första stycket i förslaget till ny utlänningslag:

Regeringens förslag

Avvisning enligt 28 § skall ske
när utlänningen kommer till Sverige
eller inom en vecka efter ankomsten.
Har en utlännings rätt att resa
in i Sverige inte prövats vid ankomsten
till riket får avvisning enligt
28 § ske när han för första gången
uppsöker eller anträffas av en
polismyndighet eller inom en vecka
därefter, men inte senare än tre
månader från ankomsten. Avvisning
enligt 29 § skall ske när utlänningen
kommer till Sverige eller
inom tre månader från ankomsten.

Motionärens förslag

Avvisning enligt 28 § skall ske
när utlänningen kommer till Sverige
eller inom en vecka efter ankomsten.
Har en utlännings rätt att resa
in i landet inte prövats vid ankomsten
till riket får avvisning enligt 28 §
ske när han för första gången uppsöker
eller anträffas av en polismyndighet
eller inom en vecka därefter.
Avvisning enligt 29 § skall ske
när utlänningen kommer till Sverige
eller inom tre månader från ankomsten.

Behandlas i

utskottet

yttr. s. hemst. p.

50 18

AU 1979/80:27

Behandlas i

utskottet

yttr. s. hemst. p.

2. att riksdagen antar följande såsom Motionärens förslag betecknade
lydelse av 37 § första stycket i förslaget till ny utlänningslag:

Regeringens förslag Motionärens förslag

Har en polismyndighet avvisat en Har en polismyndighet avvisat en
utlänning i fall som avses i 33 eller utlänning i fall som avses i 33 eller

34 §, skall beslutet skyndsamt an- 34 § eller senare än 3 månader från

mälas till statens invandrarverk. utlänningens ankomst till riket,

skall beslutet skyndsamt anmälas
till statens invandrarverk.

1979180:1937 av Anna-Greta Leijon m. fl. (s)
I motionen yrkas

1. att riksdagen antar de ändringar i 31 och 41 §§ förslaget till utlännings-	50	18
lag som följer av vad som i motionen föreslagits under avsnitt 3.1 och 4,	53	19
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i	61	27
motionen anförts om översyn av vissa påföljder (avsnitt 3.2), tillämpningen av vissa regler som syftar till att förhindra kringgående av lagstiftningen	41	6
(avsnitt 3.3), översyn av regler för utvisning på grund av brott (avsnitt 4)	55	21
och om jourfunktion vid invandrarverket för att medge en smidigare pass-kontroll (avsnitt 5).	62	33
1979180:1938 av Gunnel Liljegren (m) I motionen yrkas att riksdagen beslutar att 6 § i förslaget till ny utlän-ningslag utgår.	45	10
1979180:1939 av Gunnel Liljegren (m) och Gullan Lindblad (m) 1 motionen yrkas att riksdagen beslutar upphäva tremånadersgränsen för avvisning av utlänning, vars rätt att resa in i riket inte prövats vid ankoms-ten, och att lagtexten ändras i enlighet härmed.	50	18
1979180:1940 av Inger Lindquist (m)	53	19

I motionen yrkas att riksdagen beslutar

1. att sista meningen i 41 § förslaget till utlänningslag skall utgå,

2. att den i 41 § angivna tidsrymden om tre år skall ersättas med fem år.

1979180:1941 av Olle Wästberg i Stockholm (fp)

I motionen yrkas

1. att riksdagen avslår propositionen 1979/80:96, 36 2

2. om yrkande under 1. ej skulle vinna bifall att riksdagen beslutar

a) att 3 § 3 st. utgår, 43 9

b) att uttala att de särskilda skäl som anges i 6 § endast bör få tillämpas 45 13

då den svenska folkförsöijningen är hotad,

c) att beslut om vägrat uppehållstillstånd alltid skall kunna överklagas. 38 3

3 Riksdagen 1979/80. 18 sami. Nr 27

AU 1979/80:27

Behandlas i

utskottet

yttr.s. hemst.p.

d) att föreskriften i 13 § att uppehållstillstånd begränsas till viss ort utgår,	39	4
e) att i 16 § möjlighet för flykting med permanent uppehållstillstånd att få	44	12
flyktingförklaring öppnas,
f) att 34 § utgår och att flyktingdefinitionen i 34 § inarbetas i 33 §,	48	17
g) att polisens rätt att avgöra i fall en politisk flyktings påståenden är	47	14
”uppenbart oriktiga” överförs till annan myndighet,
h) att en person som uppger sig vara politisk flykting får rätt till juridiskt	47	15
biträde när frågan om avvisning prövas,
i) att de föreslagna frihetsberövandena i 52 § skall kunna överklagas,	60	25
k) att 72 § utgår.	59	23

Utskottet

Allmänna synpunkter

1 propositionen läggs fram förslag till en ny utlänningslag. Förslaget
innehåller en del sakliga nyheter i förhållande till den gällande lagen men i
allt väsentligt bygger det på den nuvarande ordningen. Ett stort antal regler
har därför efter en redaktionell och språklig omarbetning förts över till den
nya lagen.

Den nuvarande utlänningslagen är från år 1954. Den har emellertid
genomgått viktiga förändringar, särskilt under senare år. Från den 1 januari
1976 förstärktes skyddet för krigsvägrare och s.k. B-flyktingar, möjligheterna
att överklaga beslut om avlägsnande vidgades och det permanenta
uppehållstillståndet infördes. Den 1 juli 1978 trädde nya regler i kraft som
syftade till att förkorta väntetiderna vid prövning av utlänningars rätt att
vistas här i landet.

1 den föreliggande propositionen avser de viktigaste förslagen frågor om
uppehållstillstånd, skyddet för flyktingar och vissa andra grupper, förutsättningar
och formerna för beslut om avlägsnande samt reglerna om
upphävande av avlägsnandebeslut som vunnit laga kraft. Förslagen bygger
på ett betänkande av utlänningslagkommittén (SOU 1979:64). Kommittén
fortsätter sitt arbete och beräknas senare i år lägga fram förslag om bl. a.
formerna för verkställighet av beslut om avlägsnande samt reglerna om
straff och tvångsmedel.

Innan utskottet går över till att behandla lagförslaget och de med anledning
därav väckta motionerna, tar utskottet upp två yrkanden i den socialdemokratiska
partimotionen 1030 som väcktes under allmänna motionstiden
tidigare i år. I motionen presenteras en del allmänna synpunkter på
invandrings- och flyktingpolitiken och den praktiska tillämpningen därav.

Motionärerna anför inledningsvis:

AU 1979/80:27

Endast genom en smidig men likafullt handfast tillämpning av uppställda
regler kan invandringspolitiken vinna stadga och insatserna för invandrades
anpassning till svenska förhållanden ge önskade resultat. Vid genomförande
av denna politik blir det alltid sist och slutligen fråga om beslut
som rör enskilda människor. Beslut som med rätta upplevs som påfrestande
därför att de griper så djupt in i de berördas liv och välfärd. Därmed
växer kraven på insikt, erfarenhet och kompetens hos de ytterst ansvariga.

I motionen kritiseras de täta bytena på posten som ansvarigt statsråd för
invandrarfrågor. Detta har enligt motionen bl. a. lett till växande ärendebalanser
och en vacklande hållning till invandringspolitikens regler. Motionärerna
uppehåller sig också vid de problem som uppstått till följd av den
okontrollerade invandringen av assyrier/syrianer och den starka koncentrationen
av dessa invandrare till Södertälje kommun. Motionärerna anser
att det behövs ett program med handfasta åtgärder för att begränsa och
kontrollera invandringen bättre.

När det gäller flyktingpolitiken betonar motionärerna att den bör bygga
på humanitära principer och att det mot den bakgrunden är angeläget med
ett fortsatt engagemang för bl. a. flyktingar från Latinamerika.

Motionen mynnar ut i två yrkanden med begäran om tillkännagivanden
till regeringen om riktlinjer för den reglerade invandringen och flyktingpolitiken.

Synpunkter av liknande slag som i den refererade motionen återfinns
också i den med anledning av propositionen väckta motionen 1937 av
Anna-Greta Leijon m. fl. (s).

Utskottet har inte annan uppfattning än motionärerna i de grundläggande
sakfrågorna nämligen vikten av att principen om den reglerade invandringen
upprätthålls med fasthet och konsekvens. Detta är nödvändigt med
hänsyn till de begränsningar som finns i våra möjligheter att ta emot
utlänningar. Ett enigt arbetsmarknadsutskott ställde sig förra året bakom
synpunkter av detta slag och betonade att det råder bred politisk enighet
om principerna i utlänningslagen (AU 1978/79: 22 s. 5). Även när det gäller
den i partimotionen framförda synpunkten om en humanitär flyktingpolitik
instämmer utskottet. Som motionärerna framhåller ligger det i sakens
natur att ärenden som rör rätten att vistas här i landet kan medföra stora
påfrestningar eftersom de griper så djupt in i de berörda människornas liv.
Det är inte minst mot den bakgrunden viktigt att det svenska rättssamhällets
principer om konsekvens i lagtillämpningen och lika behandling av alla
individer upprätthålls. Avgörandena måste vara sakligt grundade och får
självfallet inte påverkas av olika opinionsyttringar.

När det gäller de konkreta riktlinjerna för invandringspolitiken föreslås i
propositionen endast mindre justeringar. I budgetpropositionen aviseras
emellertid en utredning av de sedan år 1968 gällande riktlinjerna. Behovet
av utredningen skall ses mot bakgrund av invandringens ändrade sammansättning,
flyktingsituationen i världen och vår höjda ambitionsnivå i fråga
om åtgärder för invandrarna.

AU 1979/80:27

I anslutning till de av socialdemokraterna påtalade problemen som orsakas
av den delvis okontrollerade invandringen av assyrier/syrianer med
stark koncentration till Södertäljeområdet bör framhållas att regeringen
nyligen tillsatt en arbetsgrupp med uppgift att snabbt ta initiativ för att lösa
frågor kring dessa befolkningsgruppers situation i Sverige. Arbetsgruppen
i vilken ingår representanter för kommunen, olika myndigheter och assyrierna/syrianema
själva skall bl. a. söka underlätta bosättning i andra kommuner
än Södertälje. Gruppen skall senast den 1 september i år redovisa
den första etappen av sitt arbete.

Med det anförda har utskottet besvarat de aktuella motionsyrkandena
som därutöver inte synes behöva föranleda någon åtgärd.

Utskottet går härefter över att behandla två yrkanden om avslag på
propositionen. Yrkandena återfinns i vpk:s partimotion 1927 och motion
1941 av Olle Wästberg i Stockholm (fp). I båda motionerna uttalas stark
kritik mot lagförslaget. Vpk-motionen innehåller också ett yrkande om att
riksdagen skall begära ett nytt förslag till utlänningslag efter riktlinjer som
läggs fram i motionen. Riktlinjerna gäller frågor som tas upp i propositionen,
och utskottet kommer därför att behandla vpk:s förslag i samband
med att utskottet går in på de olika sakfrågorna. Olle Wästberg i Stockholm
har en rad andrahandsyrkanden om annan utformning av lagen.
Dessa yrkanden överensstämmer på åtskilliga punkter med vpk:s inställning.

Som nyss antytts kommer utskottet i samband med behandlingen av de
olika delarna av lagförslaget att ta ställning till de konkreta synpunkter och
förslag som förs fram i de båda motionerna. Enligt utskottets uppfattning
saknas det emellertid skäl att avslå propositionen. Det är visserligen sant
som påtalas i både de aktuella motionerna och andra sammanhang att den
föreslagna lagen liksom den gällande är svårtillgänglig och att arbetet med
att förenkla reglerna endast givit begränsade resultat. Å andra sidan är
materians beskaffenhet sådan att regelsystemet med nödvändighet tenderar
att bli invecklat. Det saknas underlag för att bedöma om en total
omgestaltning av lagen skulle ge ett bättre resultat än det föreliggande
lagförslaget. Det är emellertid ovisst om man kan nå ett sådant mål och i
vart fall skulle det vara förenat med ett tidsödande arbete. Ett visst värde
ligger också i att den nya lagen följer samma mönster som den gamla.

Utskottet är inte heller berett att som motionärerna vill föreslå avslag på
propositionen med hänvisning till behovet av samordning med de övriga
nordiska länderna. Samarbete på utlänningslagstiftningens område mellan
de nordiska länderna är värdefullt och nödvändigt. Ett sådant samarbete
bedrivs också sedan länge. Det har dock visat sig svårt att uppnå fullständig
överensstämmelse. De förslag som nu läggs fram avviker inte på ett
sådant sätt från vad som gäller i de andra länderna att det på den grunden
finns anledning att avslå propositionen.

Med hänvisning till vad sålunda anförts avstyrker utskottet de av vpk

AU 1979/80:27

och Olle Wästberg i Stockholm (fp) framställda yrkandena om avslag på
propositionen.

Uppehållstillstånd

Krav på uppehållstillstånd före inresan

Reglerna om uppehållstillstånd finns i det avsnitt av lagförslaget som
står under rubriken Tillstånd till inresa och uppehåll i Sverige (10—19 §§).

Uppehållstillstånd föreslås liksom hittills kunna ges för viss tid eller utan
tidsbegränsning (permanent uppehållstillstånd). Vid tillståndsgivning görs
s. k. vandelsprövning i syfte att utestänga vissa kriminella och asociala.
Uppehållstillstånd fordras inte under den tillståndsfria tiden som är tre
månader. Medborgare i nordiska länder behöver varken ha uppehållstillstånd
eller arbetstillstånd.

Uppehållstillstånd söks i regel efter inresan hit. Det har medfört att ett
relativt stort antal personer vistas här i väntan på att deras ansökan skall
prövas. Under väntetiden får de inte arbeta utan är för sin försöijning
hänvisade till egna tillgångar eller - vilket är vanligt - socialhjälp. Illegala
anställningar under väntetiden förekommer också.

Uppehållstillstånd meddelas av invandrarverket, vars beslut inte kan
överklagas.

I propositionen föreslås att man skall införa regler om att uppehållstillstånd
normalt skall beviljas före inresan. Avsikten med en sådan ordning,
som redan gäller för arbetstillstånd, är att få till stånd en bättre kontroll av
invandringen. Denna består numera när det gäller den utomnordiska invandringen
till stor del av personer som åberopar familjeanknytning till
tidigare invandrare eller humanitära skäl av annan art för att få bosätta sig
här. I sådana fall söks uppehållstillståndet regelmässigt efter inresan. Den
föreslagna ordningen innebär att en utlänning som rest in här inte kan få en
ansökan om bosättning prövad i sak. I princip kan sådan prövning inte
komma till stånd förrän utlänningen lämnat Sverige. Det anses i sin tur
också medföra att en utlänning skall kunna avvisas även under den tillståndsfria
tiden om det framgår att utlänningen har för avsikt att bosätta sig
eller studera här.

Från principen om skyldighet att ansöka om uppehållstillstånd före
inresan är det nödvändigt att göra tämligen vidsträckta undantag. För det
första kan regeln inte tillämpas på flyktingar och krigsvägrare och inte
heller på s. k. B-flyktingar, dvs. personer som utan att vara konventionsflyktingar
kan åberopa starka politiska skäl mot att återvända till hemlandet.
Vidare förutsätts att undantag från huvudregeln görs i klara fall av
familjesammanföring, dvs. då makar förenas eller minderåriga barn förenas
med föräldrar. Med barn bör jämställas utländska barn som har
accepterats här som fosterbarn i väntan på adoption. Likaså bör i flyktingfall
undantag få göras för sådana anhöriga som har rätt att komma hit. I

AU 1979/80:27

andra fall av familjeanknytning skall kravet om uppehållstillstånd före
inresan i princip upprätthållas. I propositionen förutses emellertid att det
kan finnas behov av att göra ytterligare undantag i enskilda fall, där det
föreligger synnerligen ömmande skäl. Det betonas dock att det allmänt sett
är angeläget att undantagsfallen begränsas genom en strikt tillämpning.

Den föreslagna ordningen bör enligt propositionen genomföras successivt.
Bl. a. talar behovet av informationsinsatser härför. Genom ett bemyndigande
i 10 § kan regeringen införa krav på uppehållstillstånd före inresan.
Gäststuderande är en grupp för vilken den nya ordningen anses få
särskild betydelse. För denna grupp avses den nya ordningen bli tillämplig
redan från den 1 juli i år.

Utskottet godtar vad regeringen föreslagit. Regleringen kan få avsevärd
betydelse för vissa grupper, t. ex. gäststuderande, men den totala effekten
är vansklig att bedöma med hänsyn till de vidsträckta undantag som är
nödvändiga. I sammanhanget vill utskottet beträffande barn, om vilka det
uppges att de skall adopteras här, rikta uppmärksamheten på att det kan
finnas ett särskilt behov av kontroll. Det gäller barn, som utan att myndigheterna
är inkopplade, på privat initiativ förs hit. Undantaget från kraven
på uppehållstillstånd före inresan bör i sådana fall gälla endast om det
genom adoptionsbeslut i hemlandet eller bindande adoptionsmedgivande
eller eljest visas att det i barnets hemland är klarlagt att barnet skall
adopteras i Sverige.

Besvärsrätt

Invandrarverkets beslut i ärenden om uppehållstillstånd får enligt gällande
lag inte överklagas. Om utlänningen befinner sig i Sverige har detta
emellertid mindre betydelse eftersom han har rätt att föra talan mot det
samtidigt meddelade beslutet om avlägsnande. Den nya ordningen att
uppehållstillstånd i princip skall sökas före inresan anses inte böra föranleda
att besvärsrätt införs i fall då uppehållstillstånd vägras.

Olle Wästberg i Stockholm (fp) yrkar i motion 1941 att besvärsrätt skall
införas i fråga om beslut om uppehållstillstånd. Han anser att detta är
nödvändigt för att förstärka rättssäkerheten.

Utskottet vill först framhålla att vad som föreslås i propositionen inte
innebär någon nyhet när det gäller besvärsrätten. Motsvarande situation
föreligger som påpekas i propositionen redan nu om invandrarverket inte
beviljar visering. Besvärsrätt föreligger inte heller när det gäller arbetstillstånd.
Utskottet är inte berett att föreslå att det införs en besvärsrätt i den
nu aktuella typen av ärenden. Utskottet vill i likhet med propositionen i
sammanhanget peka på att invandrarverket har möjlighet att lämna över
ärenden till regeringens prövning när det finns skäl för detta. Det finns
anledning utgå från att verket utnyttjar denna möjlighet om det gäller
viktigare principiella frågor.

Med hänvisning till det anförda avstyrks det aktuella motionsyrkandet.

AU 1979/80:27

Begränsning av uppehållstillstånd till viss del av landet

Uppehållstillstånd kan förenas med villkor av olika slag. Föreskrifter
kan ges om bostad och anställning samt om anmälningsskyldighet. Tillstånd
kan också begränsas till att gälla uppehåll inom viss del av riket. Det
måste dock omfatta minst en kommun och skall i sådant fall ges för ett år i
taget.

Olle Wästberg i Stockholm (fp) påstår i motion 1941 att regeln om rätt att
begränsa tillståndet till viss del av riket strider mot den europeiska konventionen
om mänskliga rättigheter. Motionären vill därför att den berörda
regeln i 13 § lagförslaget skall utgå.

Enligt den av motionären åberopade konventionen skall den som lagligen
befinner sig på en stats område äga rätt att där fritt röra sig och välja
bosättningsort. I konventionen stadgas vidare att bl. a. denna rättighet
”inte får underkastas andra inskränkningar än sådana som äro angivna i
lag och i ett demokratiskt samhälle är nödvändiga med hänsyn till statens
säkerhet och den allmänna säkerheten, för upprätthållande av den allmänna
ordningen och förhindrande av brott, för hälsovården samt för
skyddandet av sedligheten eller annans fri- och rättigheter”.

De bestämmelser som motionären angriper fanns med i 1954 års utlänningslag
och utgjorde inget hinder för Sverige att år 1969 ratificera den
aktuella delen av Europarådets konvention om mänskliga rättigheter. Utskottet
utgår från att bestämmelsen i utlänningslagen tillämpas på ett sätt
som står i överensstämmelse med konventionen. Det bör också framhållas
att regeln om geografiskt begränsat uppehållstillstånd inte tillämpats sedan
tiden närmast efter andra världskriget och att man har anledning utgå från
att den i framtiden kommer att aktualiseras endast om speciella förhållanden
föreligger.

Med hänvisning till det anförda avstyrker utskottet yrkande 2 d i motion
1941.

Familjeanknytning

I anslutning till de år 1968 fastlagda riktlinjerna för invandringspolitiken
har i praxis fastställts vilken krets familjemedlemmar som tillåts invandra
tillsammans med huvudmannen. Uppehållstillstånd utan prövning av försöijningen
beviljas regelmässigt för

1) make/maka eller sammanboende,

2) hemmavarande barn,

3) ”sista länk”, varmed förstås enda kvarvarande släkting.

Dessutom kan tillstånd beviljas för

4) föräldrar eller släkting, som är väsentligt beroende av en som bor i
Sverige för sin försöijning, under förutsättning att denne har ekonomiska
möjligheter att svara härför,

5) annan hjälpbehövande utlänning som åberopar synnerliga skäl för att
fa invandra hit och som har stark anknytning till Sverige.

AU 1979/80:27

I propositionen föreslås den ändringen i fråga om gruppen 4) att prövningen
av de härvarande barnens möjligheter att försöija föräldrarna skall
upphöra. 1 praktiken har nämligen denna prövning visat sig meningslös och
orättvis. Om det föreligger starka humanitära skäl bör - till skillnad mot
f. n. - även föräldrar med ett hemmavarande minderårigt barn fa bosätta
sig här under förutsättning att övriga barn bor i Sverige.

I propositionen föreslås vidare vissa lättnader när det gäller prövning av
familjeanknytningen till flyktingar, som befinner sig här. Detta motiveras
med att flyktingar inte kan besöka hemlandet och i övrigt har svårigheter
att hålla kontakt med släktingar där. Föräldrar och syskon bör därför få
komma hit i ömmande fall, t. ex. om det finns en stark känslomässig
bindning till flyktingen. Detsamma bör gälla för exempelvis en sjuk släkting
som kanske på grund av flyktingens utresa inte kan få adekvat vård.
Propositionens förslag innebär en viss vidgning av begreppet .synnerliga
skäl när det gäller anhöriga till flyktingar. Däremot föreslås inte motsvarande
ändring av familjebegreppet för den grupp som får uppehållstillstånd
av politisk-humanitära skäl. Frågan om en utvidgning av begreppet även
för denna grupp föreslås bli prövad inom den aviserade utredningen om vår
framtida invandringspolitik.

Utskottet har inte något att erinra mot de modifieringar i nuvarande
riktlinjer för prövning av ansökningar om uppehållstillstånd som föreslås i
propositionen. I sammanhanget bör framhållas att systemet med prövning
av ansökningar om uppehållstillstånd före inresan i princip skall omfatta
även den humanitärt motiverade invandringen av anhöriga.

I detta avsnitt tar utskottet upp de problem som hänger samman med att
skenäktenskap stundom ingås för att motivera att en person får bosätta sig
här. Som tidigare sagts räknas i princip anknytning i form av äktenskap
eller samboende till de klara fall som berättigar till uppehållstillstånd. Om
emellertid äktenskapet eller samboendet uppkommit i anslutning till eller
efter inresan tillämpas en ordning med s. k. uppskjuten invandrarstatus.
Det innebär att kortvariga tillstånd ges under en tid av två år. Om äktenskapet
eller samboendet bestått under denna tid accepteras utlänningen
som invandrare. Avsikten med denna ordning är att man skall komma åt
fall som är rena konstruktioner i syfte att göra det möjligt för utlänningar
att stanna här.

Den redovisade ordningen med uppskjuten invandrarstatus har inneburit
problem i en del fall av allvarligt menade äktenskap eller seriöst samboende.
Om en sådan relation upplöses inom tvåårsperioden kan det
innebära att den utländska parten inte får förnyat uppehållstillstånd. Det
innebär i sin tur problem t. ex. för kvinnor som nödgas återvända till länder
där skilsmässor inte accepteras och frånskilda har en låg status.

När det gäller den nya ordningen att uppehållstillstånd i princip skall
vara klart före inresan föreslås i propositionen att den skall tillämpas även
för personer som utan att ha uppehållstillstånd ingår äktenskap här i landet

AU 1979/80:27

eller etablerar ett förhållande med samboende. Sådana personer får alltså
resa ut ur Sverige och göra sin ansökan från hemlandet. 1 propositionen
framhålls att en turist eller besökare rimligtvis vid aviarden från hemlandet
inte tänkt sig att lämna det för gott och att det därför är naturligt att
vederbörande först reser hem och att ansökningen om uppehållstillstånd
därefter prövas.

I fyra motioner har problemen med uppskjuten invandrarstatus uppmärksammats.

Vpk begär i den under allmänna motionstiden väckta motionen 325 att
systemet skall upphöra, eftersom det är diskriminerande och orättvist.
Problemen med skenäktenskap får man enligt motionärerna söka lösa på
annat sätt.

I motionen 1927 vänder sig vpk också mot vad som anförs i propositionen
om skyldighet att ansöka om uppehållstillstånd före inresan i de
aktuella fallen av äktenskap och samboende.

Även Margareta Andrén (fp) har invändningar mot systemet med uppskjuten
invandrarstatus. Hon framhåller i motion 196 att tillämpningen kan
innebära att invandrande kvinnor efter skilsmässa utvisas ur landet. Som
lösning på problemet pekar motionären på möjligheten att låta frånskilda
kvinnor stanna efter utredning som visar att det föreligger humanitära skäl.
Det förutsätter emellertid att kvinnan kan föra fram sina skäl. Som förhållandena
är i dag förpassas många i tysthet eller fortsätter att leva i olyckliga
äktenskap. Motionen mynnar ut i ett yrkande att den tillämpade ordningen
skall ses över.

I den socialdemokratiska motionen 1937 med Anna-Greta Leijon (s) som
första namn behandlas också konsekvenserna av tillämpningen av systemet
med uppskjuten invandrarstatus. Särskilt framhålls det utsatta läge
som kvinnor och barn kan komma i efter en skilsmässa under tvåårsperioden.
Motionärerna vill att riksdagen skall stryka under att reglerna måste
tillämpas med varsamhet.

Principen med uppskjuten invandrarstatus har som tidigare sagts tillkommit
för att stävja det missbruk som förekommer genom att en utlänning
under skydd av ett tillfälligt äktenskap eller samboende söker få rätt
att bosätta sig här i landet. Enligt utskottets uppfattning kan man inte avstå
från att behålla systemet med att under de första åren ge uppehållstillstånd
för endast kortare tid, men självfallet bör tillämpningen vara sådan att
enskilda personer såvitt möjligt inte kommer i kläm. Utskottet godtar vad
som anförs om principen att uppehållstillstånd skall beviljas före inresan
även när det gäller fall av äktenskap eller samboende.

Utskottet kan mot bakgrund av det anförda inte biträda de båda vpkmotionerna
i nu berörda hänseenden. Däremot vill utskottet i anslutning
till alla i sammanhanget upptagna motioner stryka under det som sägs i den
socialdemokratiska motionen 1937, nämligen att de uppställda reglerna
måste tillämpas varsamt. Reglerna bör alltså inte få verka automatiskt utan

AU 1979/80:27

myndigheterna måste från en humanitär utgångspunkt beakta omständigheterna
i de enskilda fallen. En sådan tillämpning ligger i linje med vad
statsrådet Andersson deklarerat i en interpellationsdebatt i december förra
året. Utskottet räknar med att regeringen noga följer utvecklingen och vid
behov vidtar åtgärder. Utöver det sagda synes någon särskild åtgärd på
grund av motionerna 196 och 1937 inte behövas.

Skyddet för flyktingar och vissa andra grupper

Flyktingbegreppet

Bestämmelserna om skydd för flyktingar är en central del av utlänningslagstiftningen.
I den gällande lagen används termen politisk flykting. En
flykting har enligt gällande lag en uttrycklig rätt till fristad (asyl) här i
landet, om han behöver sådant skydd (2 § första stycket).

Med en politisk flykting avses enligt 2 § andra stycket utlänningslagen
den som i sitt hemland löper risk för politisk förföljelse. Med sådan
förföljelse menas att någon på grund av sin härstamning, tillhörighet till
viss samhällsgrupp, religiösa eller politiska uppfattning eller annars på
grund av politiska förhållanden utsätts för förföljelse, som riktar sig mot
utlänningens liv eller frihet eller i övrigt är av svår beskaffenhet. Politisk
förföljelse föreligger också när någon åläggs allvarligt straff på grund av
politiskt brott.

Sverige undertecknade år 1951 FN:s flyktingkonvention (Konventionen
1951 angående flyktingars rättsliga ställning). Dess flyktingdefinition avviker
på några punkter från utlänningslagens beskrivning av en politisk
flykting. Enligt flyktingkonventionen är en person flykting om han befinner
sig utanför det land, i vilket han är medborgare, därför att han känner
en välgrundad fruktan för förföljelse på grund av sin ras, nationalitet,
tillhörighet till en viss samhällsgrupp eller sin religiösa eller politiska
åskådning. Som flykting skall även anses den som är statslös och som av
samma skäl befinner sig utanför det land där han tidigare har haft sin
vanliga vistelseort.

En jämförelse med de svenska bestämmelserna visar att konventionen
saknar en uttrycklig motsvarighet till utlänningslagens bestämmelser om
förföljelse ”på grund av politiska förhållanden” i hemlandet och förföljelse
genom att utlänningen åläggs allvarligt straff för politiskt brott. Som framgår
av kommitténs redogörelse (betänkandet s. 70-72) föreligger dock i
praktiken en skillnad endast såvitt gäller den som riskerar straff för politiskt
brott. Det skydd som en politisk brottsling åtnjuter enligt utlänningslagen
går längre än det skydd som konventionen och andra länders lagstiftning
ger. Även den som enbart av vinningsskäl har gjort sig skyldig till
spioneri eller annat liknande brott och därefter flytt hit åtnjuter skydd
enligt våra bestämmelser.

AU 1979/80:27

1 propositionen föreslås nu att flyktingkonventionens definition av vem
som skall anses som flykting förs in i utlänningslagen och att därvid
begreppet ”politisk flykting” byts ut mot ”flykting”. I propositionen
stryks under vikten av att bedömningen om flyktingskap äger rum i en
generös anda. Den omständigheten — sägs det vidare — att en asylsökande
har tillräckliga skäl att få stanna här på annan grund än flyktingskap får
under inga förhållanden inverka på bedömningen om det föreligger skäl
som berättigar honom till status som flykting.

Utskottet ansluter sig till propositionens förslag att FN-konventionens
flyktingbegrepp bör föras in i lagen. Det innebär i sin tur att utskottet inte
är berett att biträda förslaget i motion 1935 av Bonnie Bemström (fp) och
Hans Petersson i Röstånga (fp) att i lagregeln homosexualitet skall anges
som en grund för flyktingskap. En sådan bestämmelse skulle föra alltför
långt och aktualisera andra grupper som är diskriminerade. När det gäller
personer som riskerar förföljelse, t. ex. i form av allvarliga frihetsstraff, för
homosexualitet torde det f. ö. ofta finnas skäl att låta vederbörande stanna
i Sverige på grund av humanitära skäl.

Med hänvisning till det anförda avstyrks motionen.

Olle Wästberg i Stockholm (fp) anser att den föreslagna definitionen av
flyktingbegreppet i 3 § lagförslaget inte stämmer med FN-konventionen.
Han vänder sig i motionen 1941 mot tredje stycket i paragrafen som enligt
hans uppfattning bör utgå. I detta stycke anges vilken grad av förföljelse
som krävs för att flyktingskap skall föreligga. I lagrummet sägs att förföljelsen
skall rikta sig mot utlänningens liv eller frihet eller annars vara av
svår beskaffenhet.

Det är riktigt som motionären säger att FN-konventionen inte har någon
direkt motsvarighet till det berörda stycket i 3 §. Det innebär emellertid
inte att stycket står i motsättning till konventionen. Det är uppenbart att
förföljelse måste vara av en viss svårighetsgrad för att konstituera flyktingskap.
Den bestämmelse som nu föreslås och som i dag ingår i 2 § får
anses stå i god överensstämmelse med konventionen, i synnerhet som
flyktingbedömningen, såsom uttalas i propositionen, skall göras i en generös
anda. Utskottet ansluter sig till propositionen även i detta avseende
och avstyrker följaktligen motion 1941 i motsvarande del.

Avslutningsvis i detta avsnitt noterar utskottet i anslutning till justitieutskottets
yttrande att utbytet av benämningen politisk flykting mot
flykting bör föranleda att 1 § passlagen justeras. Utskottet lägger fram
förslag härom i hemställan.

Flyktingförklaring

Då uppehållstillstånd beviljas en person som anser sig vara flykting
anges f. n. inte i beslutet om denna betraktas som flykting enligt flyktingkonventionen
eller får stanna här av annat skäl. Först om utlänning begär
en passhandling i form av resedokument enligt flyktingkonventionen har

AU 1979/80:27

myndigheterna anledning att ta ställning till om flyktingstatus föreligger.

Sedan länge har det funnits önskemål om att man skall införa en ordning
som innebär att en flykting får ett officiellt bevis om flyktingskapet. En
sådan flyktingförklaring anses ha stor psykologisk betydelse genom att den
ger flyktingen en känsla av trygghet, främst mot återsändande till hemlandet.

I propositionen föreslås nu att utlänningslagstiftningen tillförs ett nytt
institut, flyktingförklaring. Det innebär att då uppehållstillstånd söks för
första gången skall det avgöras om den sökande har ställning som flykting.
Invandrarverkets beslut skall kunna överklagas till regeringen. Efter initiativ
av lagrådet föreslås dessutom att flyktingförklaring skall kunna ges till
utlänning som har tidsbegränsat uppehållstillstånd genom att frågan prövas
i samband med ansökan om förnyat uppehållstillstånd. I samtliga fall
förutsätts att utlänningen själv önskar få flyktingförklaringen.

Flyktingförklaring skall kunna upphävas. Normalt skall en sådan prövning
inte komma till stånd annat än i samband med ansökan om resedokument
eller vid utvisning.

Olle Wästberg i Stockholm (fp) föreslår i motion 1941 att även den som
har permanent uppehållstillstånd skall kunna få flyktingförklaring. Motionären
pekar på behovet av sådan förklaring om förhållandena i flyktingens
hemland ändras.

Utskottet har förståelse för motionsyrkandet men anser sig inte kunna
biträda detta främst med hänsyn till de ökade anspråk som skulle ställas på
invandrarverkets resurser. Det bör också framhållas det i och för sig
självklara att den omständigheten att en utlänning inte förklarats som
flykting enligt den nya bestämmelsen inte är ett bevis på att han saknar
flyktingstatus. Flyktingskapet för den som ej omfattas av flyktingförklaring
prövas dessutom självständigt vid ansökan om resedokument eller —
om det blir aktuellt - i ett ärende om avlägsnande.

Skyddet för vissa andra grupper

I anslutning till asylbestämmelserna har från 1 januari 1976 tillkommit
bestämmelser, som lagfäster tidigare praxis om skydd för vissa andra
utlänningar som är i särskilt behov därav. Det gäller utlänning sorn har
övergett krigsskådeplats eller som har flytt från sitt hemland för att undgå
förestående krigstjänstgöring (krigsvägrare). Det avser också utlänning
som något oegentligt kallas B-flykting, dvs. den som, utan att vara politisk
flykting, inte vill återvända till hemlandet på grund av de politiska förhållandena
där och som kan anföra tungt vägande skäl. Denna grupp definieras
i propositionen som utlänningar som får stanna här av politisk-humanitära
skäl. De som tillhör denna grupp skall inte utan ”särskilda skäl”
vägras stanna i Sverige. Vid bedömningen av dessa ”särskilda skäl” får,
till skillnad från vad som gäller beträffande politiska flyktingar, nödvändig
hänsyn tas till Sveriges möjligheter att ta emot utlänningar vid sidan om
den reglerade invandringen.

AU 1979/80: 27

Reglerna om ”B-flyktingar” och krigsvägrare finns f. n. i flyktingparagrafens
(2 §) sista stycke.

Utlänningslagkommittén ansåg att B-flyktingbegreppet fått vissa negativa
konsekvenser, bl. a. kan det ha lett till en mer restriktiv hållning, när
det gäller att betrakta en utlänning som politisk flykting. Uttrycket Bflykting
har dessutom kommit att användas om personer som inte alls är
politiska flyktingar, vilket vållat en hel del missförstånd. Kommittén föreslog
att bestämmelsen om B-flyktingar inte längre skulle innefattas i lagen.

I den mån den aktuella gruppen inte kom att omfattas av den nya flyktingbestämmelsen
skulle i stället uppehållstillstånd kunna bli aktuellt på grund
av humanitära skäl.

I propositionen har regeringen inte gått på utredningens linje utan valt
att i princip behålla den nuvarande ordningen. Reglerna har emellertid i
lagförslaget tagits upp i skilda bestämmelser: Konventionsflyktingar (3 och
4 §§), krigsvägrare (5 §) och de som får stanna här av politisk-humanitära
skäl, ”B-flyktingar” (6 §).

Bakgrunden till regeringens ställningstagande är att det vid remissbehandlingen
av kommitténs förslag riktades stark kritik från organisationer
med flyktinganknytning mot den av kommittén föreslagna regleringen.
Den uppfattades som en påtaglig försämring för de utlänningar som har
vägande politiska invändningar mot att återvända till hemlandet.

Gunnel Liljegren (m) yrkar i motionen 1938 att 6 § skall utgå ur lagförslaget.
Hon anser att tillkomsten av B-flyktingparagrafen knappast medfört
ökat skydd för utlänningar som åberopar humanitära skäl av politisk art,
särskilt som regeringen senare utfärdat undantagsbestämmelser. B-flyktingfallen
bör enligt motionären kunna handläggas enligt bestämmelsen för
konventionsflyktingar i 3 §.

Såsom framhålls i propositionen (s. 47) har frågan om de nuvarande
bestämmelserna skall behållas eller inte ett nära samband med vilka allmänna
principer för den humanitärt motiverade invandringen som skall
gälla i framtiden. Mot bakgrund av att den frågan skall tas upp i en ny
utredning delar utskottet föredragande statsrådets uppfattning att man inte
nu bör göra någon saklig ändring i de regler som i dag ger skydd åt krigsvägrare
och personer som får stanna här av politisk-humanitära skäl.

Utskottet biträder alltså propositionen i den nu behandlade delen och
avstyrker Gunnel Liljegrens motion. Likaså avstyrker utskottet vpk-motionen
1927 och Olle Wästbergs i Stockholm motion 1941 när det gäller
yrkanden om borttagande resp. inskränkning av begreppet ”särskilda
skäl” i 6 §. Olle Wästberg menar att bestämmelsen endast skall få tillämpas
i situationer då folkförsöijningen är hotad. Regeln innebär som tidigare
sagts att den som utan att vara flykting har tunga politisk-humanitära skäl
för att få stanna i Sverige likväl kan vägras detta om det föreligger särskilda
skäl mot detta. Vid bedömningen av om särskilda skäl föreligger beaktas
som tidigare sagts det svenska samhällets möjligheter att ta emot utlän -

AU 1979/80:27

ningar vid sidan om den reglerade invandringen. Bestämmelsen har från
denna utgångspunkt tillämpats på den relativt omfattande assyriska
invandringen under senare år. Motionärerna vänder sig mot denna tilllämpning
och menar att assyrierna ensidigt drabbats av regeln.

Utskottet hänvisar till vad ovan sagts om uppdraget till den nya utredningen.
En viktig uppgift för denna torde bli att dra slutsatser av erfarenheterna
från de senare årens invandring av assyrier/syrianer.

Skyldighet att överlämna avvisningsärende till SIV m. m.

Reglerna om avvisning syftar till att hindra sådana utlänningar från att
resa in i Sverige som enligt gällande bestämmelser inte har rätt att vistas
här. Uppgiften att i sådana fall avvisa utlänningar har tilldelats polisen.
Polisen skall emellertid underställa invandrarverket ärendet om en utlänning
påstår att sådant förhållande föreligger att han är flykting, krigsvägrare
eller bör få stanna av andra tungt vägande skäl av politisk-humanitär
art. Underställning skall dock inte ske om vad utlänningen påstår är
uppenbart oriktigt eller — när det gäller politisk-humanitära skäl —'kan
lämnas utan avseende.

I propositionen framhålls att de bestämmelser som reglerar förfarandet
när en utlänning kommer till gränsen och begär asyl utgör en utomordentligt
viktig del av skyddet för flyktingar. En betydelsefull del av skyddet är
polisens skyldighet att till invandrarverket överlämna fall där det påstås att
flyktingskap eller liknande förhållande föreligger. Om det är uppenbart att
påståendet är oriktigt skall ärendet dock inte överlämnas. I den sistnämnda
typen av fall verkställs avvisningen omedelbart på samma sätt som när
flyktingskap eller liknande förhållande över huvud taget inte är aktuellt.
Beslutet kan överklagas, vilket eventuellt leder till att verkställigheten
inställs. 1 praktiken är de‘ dock ofta inte möjligt att få överklagandet prövat
förrän efter verkställigheten.

För att stärka ställningen för utlänningar som påstår att de är flyktingar
eller krigsvägrare eller att de bör få stanna av politisk-humanitära skäl
föreslås i propositionen att polisen skall ha skyldighet att, innan avvisning
verkställs, anmäla sitt beslut för invandrarverket även om det för polisen
är uppenbart att utlänningens påstående är oriktigt. Om påståendet inte är
uppenbart oriktigt har polisen, som tidigare sagts, skyldighet att direkt
överlämna ärendet till verket. I de fall där anmälningsskyldighet skall
föreligga måste polisen enligt förslaget före verkställigheten invänta invandrarverkets
besked huruvida verket vill överta ärendet. Om verket vill
överta ärendet kommer detta att behandlas i samma ordning som om det
överlämnats från böljan. Om verket däremot beslutar att inte överta ärendet
skall avvisningsbeslutet verkställas.

Avsikten är att invandrarverket skall kunna lämna besked om övertagandet
mycket snabbt, i allmänhet inom någon eller några timmar. Vid
verket skall därför organiseras en särskild jourtjänst. Under väntetiden

AU 1979/80:27

skall utlänning hållas under uppsikt i exempelvis vänthall eller lokaler där
passkontroll sker. I vissa fall kan frihetsberövande i form av förvar behöva
tillgripas.

Utskottet godtar den föreslagna ordningen. Den är ett försök att lösa en
gammal tvistefråga när det gäller invandringskontrollen, nämligen att ickepolisiär
myndighet bör kopplas in så snart det görs påstående om politiskt
flyktingskap eller liknande förhållanden. Av det sagda framgår att utskottet
inte är berett att gå så långt som Olle Wästberg i Stockholm föreslår.
Motionären synes nämligen vilja ha ett system som innebär att ärenden
alltid skall lämnas över till invandrarverket om politiskt flyktingskap påstås.
En sådan ordning har riksdagen tidigare avvisat och det saknas
anledning att ändra på den ståndpunkten, särskilt mot bakgrund av den
anmälningsskyldighet till invandrarverket som nu föreslås bli införd.

Olle Wästberg liksom vpk vill också genomföra en annan ändring i
handläggningen av ärende där utlänning påstår sig vara politisk flykting
men påståendet av myndigheterna bedöms som uppenbart oriktigt. Motionärerna
anser att det även i ett sådant fall skall förordnas offentligt biträde.

Justitieutskottet, som prövat frågan, har motsatt sig motionärernas förslag
med hänvisning bl. a. till de nya reglerna om polisens skyldighet att till
invandrarverket anmäla beslut om avvisning. Om verket övertar ärendet
kan offentligt biträde förordnas.

Arbetsmarknadsutskottet delar justitieutskottets uppfattning. Reglerna
får anses tillgodose rimliga rättssäkerhetskrav. De aktuella yrkandena i
motionerna 1941 och 1927 avstyrks därför.

Vpk framställer också ett yrkande som hänger samman med möjligheten
för utlänning att förklara sig nöjd med ett avvisningsbeslut. I sådant fall
skall beslutet inte behöva anmälas till invandrarverket utan får verkställas
omedelbart. Vpk-motionärerna yrkar att nöjdförklaring inte skall vara
tillåten i ärenden av detta slag. I motionen hävdas att det föreligger ”oerhörda
risker att flyktingar i en pressande avvisningssituation och utan
juridiskt biträde förleds eller luras av polisen att underteckna en nöjdförklaring”.

Utskottet tar avstånd från motionärernas sätt att argumentera. Det finns
inte anledning utgå från annat än att polisen iakttar sin skyldighet att lämna
en korrekt information till utlänningen om vad en nöjdförklaring av ett
avvisningsbeslut innebär. Utskottet avstyrker motionsyrkandet.

Sist i detta avsnitt behandlar utskottet ett par frågor som rör formuleringar
i 33 och 34 §§ lagförslaget. I de båda lagrummen finns de tidigare
redovisade reglerna om i vilka fall polismyndighet skall överlämna avvisningsärende
till invandrarverket. Om utlänningen påstår att det finns risk
att han blir utsatt för politisk förföljelse eller han blir sänd till krigsskådeplats
etc., skall som tidigare sagts, överlämnande ske om inte utlännings
påstående är ”uppenbart oriktigt”. Den föreslagna regeln finns i 33 §.
Motsvarande regel för den som utan att vara flykting inte vill återvända till

AU 1979/80:27

hemlandet på grund av de politiska förhållandena där finns i 34 §, där det
stadgas att ärendet inte skall överlämnas, om de skäl som utlänningen
åberopar för att inte vilja återvända till hemlandet kan ”lämnas utan
avseende”.

Olle Wästberg i Stockholm (fp) vänder sig mot att man i 34 § använder
uttrycket ”lämnas utan avseende” och hävdar att de som får stanna här av
politisk-humanitära skäl därigenom får en svagare ställning vid gränsen.
Motionären vill att regeln i 34 § skall inarbetas i 33 § så att samma formulering
kommer att gälla för alla utlänningar som har särskilt behov av skydd.

Uppdelningen i 33 och 34 §§ har enligt specialmotiveringen gjorts av
praktiska och pedagogiska skäl. Orsaken till att olika formuleringar valts är
av språklig natur. Det rättsliga skyddet enligt de båda paragraferna skall
emellertid ligga på samma nivå.

Med hänvisning till det anförda finner utskottet inte skäl att biträda
motionsyrkandet om omarbetning av bestämmelserna.

Utskottet tar härefter upp en annan fråga som rör 33 §.

Enligt 33 § skall som tidigare sagts ett avvisningsärende överlämnas till
invandrarverket om utlänningen påstår att han i det land som han skulle
komma att sändas till riskerar att bli utsatt för politisk förföljelse, bli sänd
till en krigsskådeplats eller straffas för krigsvägran. Ärendet skall emellertid
också överlämnas om han i det landet - vanligen inreselandet —
visserligen inte blir förföljd men han påstår sig löpa risk att sändas vidare
till ett land där han anser sig riskera förföljelse. Endast när påståendet är
uppenbart oriktigt får överlämnande underlåtas. 1 sak överensstämmer
bestämmelserna med vad som redan gäller enligt 21 a§ i den nuvarande
utlänningslagen. Utskottet vill i anslutning till 33 § stryka under att avvisning
inte får ske till ett land från vilket utlänningen löper risk att sändas
vidare till annat land där han riskerar förföljelse. Även om den asylsökande
- av okunnighet eller annat skäl - skulle underlåta att uttryckligen
påstå att det finns risk för sådan vidaresändning, ligger det i sakens natur
att ett sådant åberopande i allmänhet får anses innefattat i asylansökningen.
Vad här har anförts gäller också när motsvarande förhållanden
enligt 85 § kommer upp till bedömning på verkställighetsplanet.

Avlägsnande av utlänning

Allmänt

Utlänningskontrollen bygger på principen om individuell och generell
kontroll.

Den individuella kontrollen går ut på att förhindra att icke önskvärda
utlänningar vistas i landet. Utlänningen kan enligt gällande regler avvisas,
utvisas eller förvisas.

Den generella kontrollen avser att reglera tillströmningen av invandrare.
Den är en förutsättning för invandringspolitiken i övrigt som går ut på att

AU 1979/80:27

så långt möjligt ge invandrare en med den inhemska befolkningen jämbördig
ställning. Detta mål begränsar med nödvändighet våra möjligheter att
ta emot utlänningar som inte är flyktingar eller i övrigt har starka skäl för
att få stanna här. Den generella kontrollen bygger på tillståndsgivning. Den
som vistas här i landet utan tillstånd kan förpassas.

Det finns ytterligare en form av avlägsnande, hemsändning, enligt vissa
vårdlagar. Detta institut kommer sällan till användning.

I propositionen föreslås en hel del förändringar i bestämmelserna om
avlägsnande av utlänningar. Grunddragen i den nuvarande regleringen
föreslås dock bestå. 1 terminologiskt hänseende föreslås den ändringen att
förpassning, utvisning och förvisning förs samman till ett institut, kallat
utvisning. Vid sidan om hemsänding skall därför i framtiden endast finnas
två benämningar för avlägsnande, avvisning, som sker i samband med
ankomsten eller tiden närmast därefter, och utvisning, som i princip avser
utlänningar som någon tid vistats i riket.

Avvisning

Avvisning kan ske antingen på formell grund, dvs. att utlänningen saknar
tillstånd att vistas här i landet, eller materiell grund. En materiell
avvisningsgrund kan vara brist på medel för vistelse här eller förhållanden
som asocialitet och kriminalitet.

I propositionen föreslås endast mindre ändringar i de nuvarande bestämmelserna
om avvisning. Utskottet godtar vad som föreslås i de hänseendena.

Avvisning på formell grund skall i dag ske vid utlänningens ankomst hit
eller inom en vecka därefter. Om utlänningen inte kontrollerats vid gränsen
får avvisning ske när utlänningen uppsöker eller anträffas av polisen
eller inom en vecka därefter.

Avvisning på materiell grund skall ske antingen när utlänningen anländer
till Sverige eller, oberoende av när han haft kontakt med polisen, inom tre
månader efter inresan. Avvisning på formell eller materiell grund får aldrig
ske senare än tre månader efter inresan. Avvisningsbeslut som fattats vid
utlänningens ankomst hit eller inom en vecka därefter eller inom en vecka
från den första kontakten med polisen (s. k. kort avvisning) får verkställas
utan hinder av att det överklagats.

I remissyttranden över kommittébetänkandet begär bl. a. rikspolisstyrelsen
och invandrarverket att tremånadersgränsen vid avvisning på formell
grund skall avskaffas. Man framhåller att tidsbegränsningen i praktiken har
medfört att många utlänningar håller sig dolda under den första tremånadersperioden
för att undgå risken för avvisning. Därefter måste avlägsnande
ske genom förpassning, vilket i allmänhet innebär att en eventuell
verkställighet ligger betydligt längre fram i tiden. En polismyndighet menar
att ett slopande av tidsbegränsningen kan leda till att utlänningar som nu
håller sig dolda kommer att anmäla sig till polisen tidigare.

4 Riksdagen 1979180. 18 sami. Nr 27

AU 1979/80:27

Den nuvarande möjligheten att inom tre månader från ankomsten besluta
om avvisning på formell grund och att verkställa ett sådant beslut utan
hinder av överklagande infördes år 1977 med verkan fr. o. m. den 1 juli
samma år (prop. 1976/77:132). Dessförinnan kunde avvisning på formella
grunder ske endast vid ankomsten eller ”omedelbart därefter”. Ändringen
föranleddes av en framställning från invandrarverket. I denna framhöll
verket att utlänningar som kom till Sverige utan uppehålls- och arbetstillstånd
och som ville stanna här undvek att ta kontakt med polisen under de
första tio dagarna efter inresan för att inte riskera att bli avvisade. Syftet
med reformen var att genom en utsträckning av tiden för avvisning av
formella skäl motverka den av invandrarverket nämnda tendensen. Att
döma av rikspolisstyrelsens remissyttrande i detta ärende har ändamålet
med 1977 års ändringar inte uppnåtts.

I propositionen framhåller statsrådet Andersson i fråga om tremånadersregeln
följande:

De förhållanden som rikspolisstyrelsen pekar på är självfallet inte önskvärda.
Jag är emellertid inte beredd at gå med på ett slopande av den
nyligen införda tremånadersgränsen. Det ligger i avvisningsinstitutets natur
att beslut skall träffas inom rimlig tid från inresan. Det torde också vara
fallet i de flesta stater och gäller i de övriga nordiska länderna. Uppkommer
frågan om avlägsnande av en utlänning, som har varit i landet under en
längre tid, bör avlägsnandet beslutas av den centrala utlänningsmyndigheten
och ske i form av förpassning (utvisning enligt terminologin i den nya
lagen). Detta bör enligt min mening gälla även när utlänningen har hållit sig
gömd.

I fyra motioner framställs yrkanden som går ut på att regeln som förbjuder
avvisning på formell grund senare än tre månader efter inresan skall
upphävas. Det gäller motionerna 1798 av Olle Göransson (s) och Kurt
Hugosson (s), 1936 av Gunnel Jonäng (c), 1937 av Anna-Greta Leijon m. fl.
(s) och 1939 av Gunnel Liljegren (m) och Gullan Lindblad (m).

I två av motionerna vill man emellertid införa vissa begränsningar i de
föreslagna möjligheterna att avvisa senare än tre månader. Gunnel Jonäng
(c) anser att polisen i sådant fall skall anmäla ärendet till invandrarverket,
som kan besluta att överta det. Likaså bör enligt motionären offentligt
biträde förordnas om avvisning blir aktuell senare än tre månader efter
inresan. Gunnel Liljegren (m) och Gullan Lindblad (m) anser att avvisningsärendet
bör underställas invandrarverket om utlänningen vistats här
mer än ett år.

Utgångspunkten för samtliga fyra motioner är att tremånadersregeln inte
fungerat såsom var avsett då den infördes. Den tidigare regeln innebar att
avvisning av den som saknar tillstånd skulle ske vid ankomsten eller några
dagar därefter, vilket ledde till att utlänningar ofta inte gav sig till känna
förrän den kritiska tiden gått till ända. Därigenom uppnådde de att myndigheterna
blev nödsakade att sätta i gång det mer omständliga förpassningsförfarandet.
Som ovan omvittnats har emellertid inte införandet av tremå -

AU 1979/80: 27

nadersregeln år 1977 lett till att man i större utsträckning än tidigare får tag
i de utlänningar som tagit sig in i landet och som är aktuella för korta
avvisningar. De håller sig nu i stället dolda i tre månader eller längre. Så till
vida måste alltså motionärerna ges rätt att det är angeläget att man söker
finna effektivare metoder för att få ett snabbt förfarande för avlägsnande
av de utlänningar som utan rätt vistas här sedan någon tid. Utskottet är
emellertid inte berett att utan vidare föreslå att regeln tas bort. Det skulle
innebära att avvisningsinstitutet kunde bli aktuellt även mycket lång tid,
kanske flera år, efter inresan. Sådana fall innefattas nu under utvisningsinstitutet.
Den lösning som motionärerna föreslår skulle därför medföra
avgränsningsproblem i förhållande till utvisningsinstitutet.

Motionärernas förslag om tremånadersregeln medför även andra problem
vilket illustreras av de tilläggsförslag som finns i två av motionerna.
De förslagen går ut på att även i vad som måste bedömas som klara
avvisningsfall föra in moment i syfte att stärka rättssäkerheten. Med modifieringar
av den typen kommer man emellertid från fördelen med korta
av visningar, nämligen att i klara fall få ett snabbt förfarande.

Sammanfattningsvis anser sig utskottet inte ha tillräckligt underlag för
att i dag föreslå att tremånadersregeln tas bort. Det är emellertid angeläget
att man söker lösa de problem som hänger samman med behovet av ett
effektivt avlägsnandeförfarande för personer som utan tillstånd befinner
sig i landet. Utskottet förordar att regeringen anmodas att utan dröjsmål ta
upp frågan till ny utredning mot bakgrund av de hittillsvarande erfarenheterna
av bl. a. tremånadersregeln. I utredningsarbetet får man överväga om
problemen kan lösas t. ex. genom ett förenklat utvisningsförfarande. Rättssäkerhetsaspekter
måste självfallet också beaktas. Vad utskottet i anslutning
till de fyra aktuella motionerna anfört om behovet av utredning bör
regeringen underrättas om.

Utvisning

Utvisning då tillstånd saknas

Som tidigare nämnts föreslås det nya utvisningsinstitutet inkludera det
förfarande som f. n. kallas förpassning. Invandrarverket skall efter ändringar
som trädde i kraft den 1 juli 1978 meddela beslut om förpassning
samtidigt med att ansökan om uppehållstillstånd avslås. Endast om synnerliga
skäl föreligger får verket underlåta detta. Reglerna innebär att
prövningen av förpassning i huvudsak är av formell art.

I propositionen föreslås — förutom att termen förpassning byts mot
termen utvisning - endast den sakliga ändringen av bestämmelserna att
det regelmässigt skall meddelas förbud mot återinresa under viss tid i
samband med beslutet om avlägsnande. Endast om det föreligger särskilda
skäl skall sådant förbud underlåtas.

Utskottet godtar propositionens förslag i de aktuella hänseendena.

AU 1979/80:27

Utvisning på grund av brott

En utlänning kan enligt den gällande utlänningslagen genom beslut av
domstol förvisas om han begått brott av allvarligare slag. En ytterligare
förutsättning är i allmänhet att risk föreligger för fortsatt brottslighet. När
domstolen bedömer om förvisning skall ske skall den ta hänsyn till utlänningens
levnads- och familjeförhållanden och längden av hans vistelse här.
Den som har haft permanent uppehållstillstånd sedan minst ett år eller bott
här i minst fem år får förvisas bara om det finns synnerliga skäl. När
domstolen bestämmer straffet skall den ta hänsyn till det men som utlänningen
lider av förvisningen.

Kritik har under årens lopp riktats mot förvisningsbestämmelserna. I
korthet kan invändningarna sägas ta sikte på följande förhållanden. Beaktandet
av menet leder till orättvisa gentemot andra dömda när det visar sig
att förvisningen inte kan verkställas på grund av politiskt verkställighetshinder.
Eftersom nordbor inte kan få permanent uppehållstillstånd dröjer
det i deras fall lång tid innan den begränsning inträder som ligger i kravet
på synnerliga skäl. Ett förvisningsbeslut som inte kan verkställas blir ändå
bestående under mycket lång tid innan det upphävs. Detta medför stora
olägenheter för den förvisade. Dessutom har det ibland gjorts gällande att
domstolarnas praxis varit oenhetlig och onödigt sträng.

I propositionen framhåller statsrådet Andersson att förvisningsmöjligheterna
måste finnas kvar men att det är angeläget att som ett led i invandrarpolitiken
begränsa användningen för utlänningar som rotat sig i vårt land.
Hon anför vidare att den nära samhörigheten mellan de nordiska länderna
och den omständigheten att Norden utgör ett gemensamt passkontrollområde
talar för att nordbor i större utsträckning än andra utlänningar bör
undantas från möjligheten till förvisning. Att helt utesluta den möjligheten
bör enligt statsrådets uppfattning dock inte komma i fråga.

Som tidigare sagts föreslås i propositionen den terminologiska ändringen
att ordet förvisning byts ut mot utvisning.

Vidare förordas den ändringen i gällande regler att gränsen för den
vistelsetid i Sverige efter vilken fordras synnerliga skäl för utvisning (förvisning)
sänks från fem år till två år för medborgare i annat nordiskt land
och till tre år för andra utlänningar.

I flera motioner yrkas ändringar i regeringens förslag till utformning av
reglerna om utvisning på grund av brott. Förslagen gäller femårsgränsen
för synnerliga skäl. betydelsen av permanent uppehållstillstånd, beaktandet
av olägenheten (menet) av utvisning vid fastställande av övriga påföljder,
möjligheten att döma flykting till utvisning samt utvisning av här i
landet uppvuxna utlänningar. Även samarbetsfrågor med övriga nordiska
länder berörs.

Utskottet tar först upp frågan vilken betydelse faktorer som utlänningens
sociala situation och vistelsetid i Sverige skall ha vid utvisning (förvisning)
i samband med brott.

AU 1979/80:27

Enligt 26 § gällande lag skall, sorn tidigare nämnts, domstol vid sin
bedömning väga in utlänningens levnads- och familjeförhållanden samt
längden av vistelsetiden i Sverige. Dessutom är stadgat att en utlänning,
som vid åtalets väckande har permanent uppehållstillstånd eller är bosatt
här sedan minst fem år, kan förvisas endast om det föreligger synnerliga
skäl. Som sådant skäl räknas brottslighet av allvarlig art.

I propositionen framhålls de svårigheter som förvisning medför för en
utlänning som etablerat sig här. Familjen drabbas ofta hårt, och förvisning
bör därför prövas mot den skada och olägenhet som kan vållas den förvisades
familj. För den som inte har familj är det rimligt att hänsyn tas till om
utlänningen levt underordnade förhållanden i övrigt. Faktorer som arbetsoch
bostadsförhållanden bör också beaktas.

Vistelsetidens längd är den andra viktiga faktorn vid bedömning av hur
stark utlänningens anknytning till Sverige skall anses vara. I propositionen
förordas att man skall bibehålla en ordning som innebär att utlänning efter
ett antal år har ett starkare skydd mot utvisning. Den nuvarande regeln
med krav på fem års vistelse föreslås som tidigare sagts ändrad till tre år
för utlänningar i allmänhet och till två år för medborgare i annat nordiskt
land. Dessutom föreslås att det starkare skyddet liksom f. n. skall gälla för
den som sedan ett år har permanent uppehållstillstånd. Motsvarande bestämmelser
föreslås gälla för utvisning på grund av asocialitet.

I tre motioner går man emot regeringens förslag när det gäller femårsgränsens
upphävande. I motionen 1926 av Allan Ekström m. fl. (m) liksom
i motionen 1937 av Anna-Greta Leijon m.fl. (s) yrkas att den nuvarande
regeln skall bibehållas. Inger Lindquist (m) vill i motionen 1940 ha kvar
femårsgränsen för andra än nordiska medborgare. Blenda Littmarck (m)
tar i motionen 1470 upp frågan om betydelse av permanent uppehållstillstånd.
Innehavet av ett sådant tillstånd bör enligt motionären inte ha någon
inverkan vid bedömning av utvisningsfrågan.

Justitieutskottet som yttrat sig i denna fråga delar uppfattningen att
femårsgränsen skall behållas och går alltså mot propositionen på denna
punkt. Inte heller vill justitieutskottet föreslå någon särskild regel för
medborgare i nordiska länder. För sådana utlänningar menar man att det
ändå föreligger starka skäl att underlåta utvisning. I den allmänna frågan
om sänkning av femårsgränsen säger justitieutskottet att det finns situationer
då hänsynen till utlänningens sociala situation inte talar mot ett
beslut om utvisning. Att för dessa fall generellt ställa upp det starka hinder
mot utvisning som regeringens förslag om tidrymd innebär kan enligt
justitieutskottets mening leda till resultat som strider mot det övergripande
intresset att förhindra brottslingar att komma till Sverige och uppehålla sig
här. Justitieutskottet pekar i det sammanhanget på att den internationella
brottsligheten under senare tid utvecklats på ett oroande sätt och i ökad
omfattning kommit att beröra också vårt land.

Arbetsmarknadsutskottet vill för sin del anföra följande. Den allmänna

AU 1979/80:27

inriktningen av politiken på invandrarområdet är att ge invandrarna en
bättre status och så långt möjligt likställa dem med svenska medborgare.
Det ligger otvivelaktigt i linje med en sådan politik att begränsa möjligheterna
att utvisa utlänningar som etablerat sig här. Samtidigt som detta
framhålls måste emellertid betonas att den som missbrukar rätten att vistas
här i landet genom att begå allvarliga brott inte har någon självklar rätt att
få stanna kvar. Det svenska samhället måste kunna skydda sig mot sådana
personer och visa sitt ogillande genom att besluta om utvisning under
förutsättning att vederbörande inte på grund av flyktingskap eller liknande
är i behov av särskilt skydd. Att ha kvar möjligheten till utvisning av vissa
brottslingar och asociala individer torde också vara en förutsättning för att
man skall fa förståelse bland den inhemska befolkningen för de problem
och svårigheter som invandrarna generellt sett har och som det är viktigt
att man på olika sätt tar hänsyn till och söker undanröja.

När det gäller utformningen av reglerna om utvisning på grund av brott
delar utskottet uppfattningen att som en grundval för bedömningen skall
läggas utlänningens sociala situation och de bindningar den medför till
förhållanden i Sverige. Dessa förhållanden har ett samband med den tidrymd
som utlänningen vistats här. Generellt sett bör skälen för att utvisa
en person vara starkare ju längre tid vederbörande bott i Sverige. Det kan
diskuteras om man mot denna bakgrund behöver ställa upp särskilda
tidsgränser från vilka utlänningen får ett starkare skydd mot beslut om
avlägsnande. Utskottet anser emellertid att det finns anledning att ha en
sådan reglering.

Som framgår av vad tidigare redovisats finns det olika uppfattningar om
hur tidsgränserna bör bestämmas. Ställningstagandet till den frågan hänger
ihop med vilken innebörd man lägger i begreppet synnerliga skäl. Om
sådana skäl föreligger kan utlänningen, som tidigare sagts, utvisas även om
han vistats flera år här i landet. I propositionen (s. 63) anför föredragande
statsrådet följande i denna fråga.

I betänkandet går kommittén närmare in på innebörden av att synnerliga
skäl skall föreligga för att förvisning skall få ske. Ett sådant skäl anges
vara att brottsligheten är särskilt allvarlig. Kommittén lämnar också på s.
149 och 150 i betänkandet sina synpunkter på värderingen i bl. a. förvisningssammanhang
av olika slags kriminella handlingar. Sammanfattningsvis
anför kommittén att brott mot person, såsom mord och dråp samt svåra
integritetskränkningar, självfallet utgör en även i detta sammanhang ytterst
allvarlig brottslighet. Organiserad brottslighet, där gärningsmännen
systematiskt med olika metoder skaffar sig själva en ekonomisk vinning på
enskildas eller på samhällets bekostnad, bör enligt kommittén också höra
hit. Kommittén syftar på bl. a. ekonomiska brott såsom skatte- och gäldenärsbrott
av allvarligare art. Även brottslighet som medför stora skadeeffekter,
t. ex. grovt narkotikabrott och grov varusmuggling av narkotika,
räknas in i samma kategori. Dessa allmänna bedömningar, som har lämnats
oemotsagda av remissinstanser, framstår för mig i princip som välgrundade.
Givet är dock att omständigheterna i det särskilda fallet alltid
måste beaktas.

AU 1979/80:27

Utskottet vill först slå fast att det i framtiden liksom hittills skall vara
möjligt att utvisa utlänningar som begått allvarliga brott, oavsett hur länge
de har vistats här. Den redovisning som finns i propositionen av vad som
skall anses som allvarligare brott är inte uttömmande, och enligt utskottets
uppfattning är det inte avsikten att propositionen på denna punkt skall
markera en ny inriktning i förhållande till nuvarande praxis. Med denna
utgångspunkt bör den praktiska betydelsen av en tidsgräns av tre (två) eller
fem år för kravet på synnerliga skäl inte överdrivas. Generellt sett är det
även så att sociala bindningar till förhållandena här i landet är svagare ju
kortare tid utlänningen vistats här. Vid den slutliga sammanvägningen av
de omständigheter som skall avgöra om en utvisning skall komma till stånd
leder detta till att de som vistats här kortare tid har en svagare ställning än
de som bott här i många år.

När det gäller medborgare i andra nordiska länder är det enligt utskottets
uppfattning nödvändigt med ändring av tidsgränsen. Nordiska medborgare
kan nämligen inte få permanent uppehållstillstånd och är därmed i nu
förevarande hänseende sämre ställda än andra utlänningar. Detta är inte
rimligt med hänsyn till det samarbete och den samhörighet som kännetecknar
förhållandena mellan de nordiska folken. Utskottet godtar den föreslagna
tvåårsregeln för medborgare i annat nordiskt land.

Utskottet anser sig också kunna godta propositionens förslag om tre år
som gräns för övriga utlänningar. Det förslaget har fått en bred anslutning
under remissbehandlingen. Avgörande för utskottets ställningstagande är
det allmänna invandrarpolitiska skälet att särregler för invandrare i största
möjliga omfattning bör begränsas. Med hänsyn till den tveksamhet som
man från kriminalpolitiska utgångspunkter kan ha mot en lättnad i reglerna
och som kommit till uttryck i bl. a. justitieutskottets yttrande vill utskottet
stryka under att regeringen noga bör följa utvecklingen och, om negativa
drag visar sig, överväga en omprövning av reglerna. Vad utskottet anfört
på denna punkt bör markeras vid riksdagens ställningstagande i ärendet. I
övrigt vill utskottet tillägga att den typ av brottslighet som motionärerna
synes åsyfta bör kunna leda till utvisning med hänsyn till den innebörd som
ovan lagts i begreppet synnerliga skäl.

Sammanfattningsvis innebär det anförda att utskottet biträder propositionens
förslag om tidsgränser när det gäller krav på synnerliga skäl och
avstyrker i motsvarande del motionerna 1926 och 1937 samt 1940, såvitt
gäller icke nordiska medborgare.

Av utskottets resonemang framgår också att utskottet anser att den
nuvarande regeln om en skyddad ställning för den som har permanent
uppehållstillstånd sedan ett år bör finnas kvar. I likhet med justitieutskottet
avstyrker arbetsmarknadsutskottet därför Blenda Littmarcks yrkande i
motionen 1470 att regeln skall avskaffas.

Frågan om utvisning av utlänningar som vistats här i landet sedan
barndomen behandlas i motionen 1937 med Anna-Greta Leijon (s) som

AU 1979/80:27

första namn. Motionärerna begär att frågan om ett förstärkt skydd för
denna grupp skall utredas.

I propositionen behandlas problemet på s. 63. Föredragande statsrådet
uttalar där att den som kommit hit som barn eller fått större delen av sitt liv
präglat av förhållandena i Sverige över huvud taget inte bör avlägsnas
härifrån på grund av begånget brott. Justitieutskottet anser att en sådan
tillämpning inryms i de föreslagna lagreglerna men förutsätter att regeringen
noga följer tillämpningen och föreslår lagändring om det visar sig
påkallat. Arbetsmarknadsutskottet ansluter sig till justitieutskottets bedömning.
Någon åtgärd på grund av motionsyrkandet synes inte erforderlig Utskottet

tar härefter upp frågan vilken betydelse en utvisning skall ha
vid bestämmande av den sammanlagda påföljden för ett brott eller, som
det också uttrycks, i vad mån menet av utvisning skall beaktas.

Utlänningslagkommittén föreslog att den gällande bestämmelsen om
beaktande av menet skulle ändras. Denna ståndpunkt kritiserades av åtskilliga
remissinstanser, och i propositionen går regeringen på linjen att
den nuvarande principen med beaktande av menet skall ligga till grund för
bestämmelsen i den nya lagen.

Justitieutskottet ansluter sig till detta förslag men förutsätter att regeringen
noggrant följer tillämpningen av reglerna och, om olägenheter visar
sig föreligga, överväger lagändring. Justitieutskottet påpekar också att de
föreslagna reglerna om flyktingstatus som hinder för beslut om utvisning
på grund av brott bör leda till att problemet i praktiken blir mindre i
framtiden.

Även i denna fråga delar arbetsmarknadsutskottet justitieutskottets uppfattning.
Det innebär att utskottet i motsvarande del avstyrker den under
allmänna motionstiden väckta motionen 1470 av Blenda Littmarck (m). I
den motionen begärs översyn av reglerna från utgångspunkten att menet
inte skall beaktas.

F. n. beaktas i allmänhet inte flyktingstatus då domstolar tar ställning
till förvisning. Den frågan blir aktuell först i samband med verkställigheten.
I propositionen föreslås en regel om principiellt förbud att döma till
utvisning om den åtalade omfattas av flyktingförklaring eller det annars är
uppenbart att han är att anse som flykting.

Inger Lindquist (m) accepterar inte denna regel och yrkar därför i
motionen 1940 att bestämmelsen skall utgå. Motionären anser att domstolarna
alltid skall ha möjlighet markera att ett brott är så allvarligt att
utlänningen inte bör ha rätt att vistas här i landet. Detta bör enligt motionären
gälla även om domen sedermera inte kan verkställas.

Enligt utskottets uppfattning är den i propositionen föreslagna ordningen
att föredra. Sedan systemet med flyktingförklaring införts får det anses
logiskt att flyktingstatus beaktas redan då domstol överväger att besluta
om utvisning. Som tidigare framhållits innebär denna ordning också att

AU 1979/80:27

man kommer ifrån en del av de problem som hänger samman med att
menet av utvisningen skall beaktas vid strafTmätningen. Utskottet avstyrker
alltså motionsyrkandet.

Till sist i detta avsnitt tar utskottet upp den i januari i år väckta motionen
1121 av Ivan Svanström m.fl. (c). Motionen, som med yttrande överlämnats
från justitieutskottet, behandlar frågan om nordiskt samarbete när det
gäller verkställighet av förvisningsbeslut. Mot bakgrund av den allvarliga
internationella narkotikabrottsligheten vill motionären få till stånd en ordning
som innebär att ett utvisningsbeslut i ett nordiskt land skall gälla även
för övriga nordiska länder. Passfriheten de nordiska länderna emellan gör
enligt motionärerna en sådan reform särskilt angelägen.

Justitieutskottet har i sitt yttrande (s. 78-79) utförligt redovisat hur
gällande regler fungerar bl. a. med hänsyn till den nordiska passskontrollöverenskommelsen.
Av redovisningen framgår bl. a. att det åligger staterna
att vid de nordiska yttergränserna avvisa utlänningar som är uppförda
i någon av de fördragsslutande staternas förteckningar över utvisade
utlänningar. Justitieutskottet anser att den gällande ordningen för kontroll
av utländska medborgares inresa i de nordiska länderna i allt väsentligt
tillgodoser önskemålen i motionen.

Arbetsmarknadsutskottet delar denna uppfattning. Motionen i den aktuella
delen bör således inte föranleda någon åtgärd.

Utvisning på grund av asocialitet

Utvisning förekommer enligt gällande lag av asociala utlänningar eller av
i utlandet dömda personer som kan befaras begå brott här i landet. Vidare
kan den utvisas som på grund av tredska inte fullgör sina förpliktelser mot
det allmänna eller mot enskild person. Utvisning på dessa grunder förekommer
sällan.

I första instans behandlas frågor om utvisning på denna grund av länsrätt.

Kommittén föreslog starka inskränkningar i möjligheten att besluta om
utvisning på grund av asocialitet eller andra liknande förhållanden. I propositionen
går regeringen inte så långt som kommittén utan föreslår att det
även i framtiden skall finnas möjligheter att utvisa prostituerade, alkoholister
och drogmissbrukare. Vidare föreslås motsvarande bestämmelser som
vid utvisning på grund av brott när det gäller kravet på synnerliga skäl eller
efter viss tids vistelse här i landet. Likaså skall flyktingstatus beaktas i
samband med att beslut fattas.

Utskottet har inte något att erinra mot vad som anförs i propositionen i
denna del.

Hemsändning

I propositionen föreslås vissa förändringar i institutet hemsändning, som
inte närmare regleras i utlänningslagen utan i olika vårdlagar och därtill

AU 1979/80:27

knutna bestämmelser. I framtiden är avsikten att hemsändning skall kunna
ske av barn som omhändertagits enligt barnavårdslagen eller av personer
som omfattas av lagen om sluten psykiatrisk vård i vissa fall eller lagen
angående omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda. Hemsändningen
har till syfte att i den omhändertagnes intresse låta vårdinsatserna komma
till stånd i hemlandet.

Utskottet biträder vad som anförs i propositionen i detta avsnitt.

Återbrytning

Bestämmelser om rätt för regeringen att återbryta, dvs. upphäva, lagakraftvunna
avlägsnandebeslut har funnits i utlänningslagstiftningen sedan
år 1937. Bestämmelserna har sedan dess undergått förändringar vid skilda
tillfällen. När regler om preskription av avvisnings-, förpassnings- och
utvisningsbeslut samt om en generell besvärsrätt i avvisnings- och förpassningsärenden
infördes år 1976 övervägdes frågan om återbrytningsbestämmelserna
borde upphävas. Återbrytningsrätten hade nämligen dittills
i praktiken tjänat som en ersättning för frånvaron av preskription och
full besvärsrätt. Återbrytningsbestämmelserna kom emellertid att bibehållas.

De nuvarande reglerna i 51 § utlänningslagen om återbrytning innebär att
regeringen får upphäva ett beslut om förvisning, antingen helt och hållet
eller till viss del, om beslutet inte kan verkställas eller om det annars finns
skäl att det inte längre skall gälla. Beslutet kan upphävas antingen det har
verkställts eller ej. 1 stället för att upphäva beslutet helt eller till viss del
kan regeringen medge att utlänningen får vistas i landet trots förvisningsbeslutet.
Detsamma gäller i fråga om beslut om avvisning, förpassning eller
utvisning, om det framkommer någon omständighet som inte har prövats
tidigare. Om avlägsnandebeslutet upphävs eller utlänningen får rätt att
vistas här trots förbudet, får regeringen föreskriva inskränkningar eller
villkor i fråga om utlänningens vistelseort, byte av bostad och arbetsanställning
samt anmälningsplikt. När en fråga om återbrytning uppkommer,
får det statsråd som ansvarar för utlänningsärendena besluta att verkställighet
inte skall ske innan regeringen har fattat slutligt beslut i ärendet.
Även invandrarverket får meddela sådant inhibitionsbeslut (51 a§).

I propositionen föreslås att återbrytning på ansökan av enskild utlänning
skall finnas kvar endast för utvisning på grund av brott eller asocialitet.
För övriga fall anser föredragande statsrådet att de möjligheter som finns
att få beslut omprövade är tillräckliga. Förutom möjligheten att överklaga
beslut kan frågan om politiskt eller annat verkställighetshinder prövas i
särskild ordning i samband med verkställigheten.

Bakgrunden till regeringens ställlningstagande är att användningen av
återbrytningsinstitutet anses ha lett till oacceptabla förhållanden. Antalet
återbrytningsärenden beträffande avvisnings- och förpassningsbeslut

AU 1979/80:27

stiger kontinuerligt och utgjorde vid senaste årsskiftet 23 % av det totala
antalet ärenden i regeringskansliet om avvisning och förpassning. I stor
utsträckning åberopas i ärendena skäl som tidigare prövats. Inte desto
mindre måste beslut fattas, först i inhibitionsfrågan av det ansvariga statsrådet,
och därefter i återbrytningsärendet av regeringen.

I vpk:s partimotion 1927 liksom i Olle Wästbergs i Stockholm (fp)
motion 1941 finns yrkanden som går ut på att möjligheterna till återbrytning
skall finnas kvar i oförändrad omfattning. Motionärerna hänvisar till
att institutet är viktigt för rättssäkerheten vilket illustreras av att ett stort
antal ansökningar om återbrytning bifalls.

Utskottet delar den uppfattning som redovisas i propositionen när det
gäller att begränsa möjligheterna till återbrytning. Återbrytningsinstitutet
har såsom det utnyttjas föranlett olägenheter i olika avseenden; bl. a. har
man nödgats använda stora resurser i regeringens kansli på ett orationellt
sätt. Utskottet delar den i propositionen framförda uppfattningen att de
möjligheter som i övrigt finns att få beslut omprövade är tillräckliga.

I detta sammanhang tar utskottet upp en fråga som rör polismyndighets
möjlighet att ändra sitt beslut i avvisningsärende. I lagrådsremissen fanns
en uttrycklig bestämmelse i 31 § som innebar att polisen kunde upphäva
sitt beslut om det inträffat nya omständigheter som gjorde det uppenbart
att beslutet inte borde gälla. En ytterligare förutsättning för ändring var att
beslutet inte överklagats eller vunnit laga kraft.

Efter ingripande av lagrådet togs bestämmelsen bort i propositionen.
Lagrådet ansåg nämligen att det följer av allmänna förvaltningsrättsliga
principer att polisen har möjligheter att upphäva ett tidigare meddelat
avvisningsbeslut. Utskottet har inte anledning ifrågasätta denna uppfattning
men utgår från att ett beslut får ändras enbart på grund av att nya
omständigheter tillkommit och inte för att polisen gör en ny värdering av
tidigare kända fakta. För fullständighetens skull bör också pekas på bestämmelsen
i 85 § om skyldighet att överlämna ärende till invandrarverket
då i samband med verkställighet invändning görs om risk för politisk
förföljelse m. m.

Tvångsmedel

I propositionen görs inte någon allmän genomgång av tvångsmedlen.
Kommittén har nämligen fortsatt sitt arbete med dessa frågor, som kan
väntas bli behandlade i det betänkande som aviserats till senare i år.

I propositionen behandlas möjligheten att använda tvångsmedel mot den
som har dömts till utvisning på grund av brott, handläggande myndighets
rätt att i vissa fall omhänderta pass eller därmed jämställd handling, samt
invandrarverkets rätt att besluta om tvångsåtgärder, sedan verket skilt
ärendet från sig.

Utskottet godtar de förslag som lagts fram i propositionen i denna del.
Även justitieutskottet, som behandlat frågan om tvångsmedel i samband
med utvisning på grund av brott, tillstyrker propositionen. På denna punkt

AU 1979/80: 27

innehåller propositionen ett förslag om ändring i 24 kap. 21 § rättegångsbalken
som skall göra det möjligt för domstol att i samband med beslut om
utvisning på grund av brott förordna att den dömde i häkte skall invänta att
beslutet om utvisning vinner laga kraft.

I vpk-motionen 1927 riktas inte någon direkt invändning mot de i propositionen
föreslagna ändringarna i fråga om tvångsmedlen men motionärerna
vill få till stånd en genomgripande översyn av reglerna på detta område
i syfte att begränsa användningen av tvångsmedel.

Utskottet hänvisar till vad ovan sagts om att utredningen i sitt fortsatta
arbete behandlar tvångsmedlen. Med hänvisning därtill avstyrks motionsyrkandet.

Olle Wästberg i Stockholm (fp) tar i sin motion 1941 upp en regel som
har samband med tvångsmedlen. Den gäller möjligheten att överklaga
beslut av polisen att enligt 52 § i lagförslaget tillfälligt ta en utlänning i
förvar.

Det är enligt propositionen inte möjligt att överklaga ett sådant beslut.
Detta hänger samman med att beslutet skyndsamt skall anmälas till den
myndighet som handlägger ärendet eller i vissa fall till invandrarverket.
Myndigheten skall därefter omedelbart pröva om åtgärden skall bestå. Det
beslutet kan sedan överklagas i vanlig ordning.

Utskottet kan mot bakgrund av det anförda inte finna att en bestämmelse
om rätt att överklaga ett beslut om tillfälligt omhändertagande fyller
något praktiskt syfte. Motionsyrkandet avstyrks därför.

Straffbestämmelser

Olovlig vistelse

Enligt gällande regler kan en utlänning som förvisats eller utvisats dömas
till straff (fängelse) om han vistas här olovligen. Straffbestämmelsen
kommer till användning tämligen ofta vilket bl. a. hänger samman med att
en del finländare, som är bosatta nära gränsen och som meddelats förbud
att vistas här, återvänder vid upprepade tillfällen.

I propositionen föreslås att det även i framtiden skall vara straffbelagt att
vistas här om återreseförbud föreligger. För att möjliggöra en smidigare
lagtillämpning föreslås att det skall införas möjlighet att göra undantag från
den generella åtalsplikten och att böter skall införas i straffskalan för ringa
brott.

Utskottet tillstyrker dessa förslag.

Blenda Littmarck (m) tar i sin under allmänna motionstiden väckta
motion 1470 upp frågan om straffmätningen i mål om olovlig vistelse.
Motionären vill ha en mer nyanserad tillämpning än f. n. då det ofta döms
till en månads fängelse. En utvisad narkotikabrottsling som återvänder hit
bör få ett förhållandevis långt fängelsestraff medan andra kan få kortare
straff.

Utskottet hänvisar till de ändringar i reglerna som ovan föreslagits.

AU 1979/80: 27

Dessa ändringar gör det möjligt att tillämpa en mer varierad straffmätning.
Utskottet avstyrker motionen i förevarande del.

Ansvarsregler i övrigt

I kommitténs återstående uppdrag ingår att se över straffbestämmelserna.
Till de frågorna kommer det därför att finnas anledning att återkomma
längre fram. På en punkt föreslås emellertid redan nu en lagändring.
Det gäller försök att hjälpa en utlänning att illegalt ta sig in i landet.
Redan i dag är det straffbart att hjälpa en utlänning att illegalt ta sig in i
Sverige i strid mot föreskrift i lagen eller följdförfattning till denna. Straffet
är böter eller — vid försvårande omständigheter — fängelse i högst sex
månader. I propositionen föreslås nu att även försök till sådan hjälp skall
göras straffbart genom en hänvisning till 23 kap. brottsbalken.

Utskottet godtar propositionen i denna del.

I två motioner aktualiseras skärpta straffbestämmelser i andra hänseenden.

Wiggo Komstedt m. fl. (m) föreslår i motionen 987 att det skall bli
straffbelagt att gömma person som illegalt vistas i Sverige.

Justitieutskottet framhåller att det är angeläget att efterlevnaden av
utlänningslagstiftningen kontrolleras bl. a. med hjälp av effektiva påföljdsbestämmelser.
Detta talar enligt justitieutskottet för att straffbestämmelser
i det hänseende som föreslås av motionärerna införs. Sådana bestämmelser
kan enligt justitieutskottet ses som ett komplement till straffansvaret
för medhjälp till illegal inresa i Sverige. Med hänsyn till de pågående
övervägandena anser emellertid justitieutskottet att motionen bör avslås.

Arbetsmarknadsutskottet hänvisar för sin del till att den i motionen
upptagna frågan kan väntas bli behandlad i kommitténs nästa betänkande.
I avvaktan på den redovisningen finner utskottet inte skäl att i dag göra
något uttalande i sakligt hänseende. Motionsyrkandet avstyrks därför.

Anna-Greta Leijon m.fl. (s) begär i motion 1937 en skyndsam översyn
av straffbestämmelserna för illegal anställning.

Utskottet vill stryka under vikten av att straffbestämmelserna för illegal
anställning får en utformning som gör dem effektiva. Lika betydelsefullt är
det att myndigheterna ser till att reglerna efterlevs. Även frågor av detta
slag avser kommittén att behandla i sitt kommande betänkande. Motionsyrkandet
behöver därför inte föranleda någon åtgärd.

Anslagsfrågor m. m.

I propositionen lämnas en allmän beskrivning av hur förslagen påverkar
behoven av resurser på olika områden. För invandrarverkets del kommer
bl. a. det nya institutet flyktingförklaring att få betydelse liksom reglerna
om att uppehållstillstånd skall beviljas före inresan. Den största omedelbara
effekten är emellertid behovet av jourtjänst hos verket för att klara

AU 1979/80:27

den nya ordningen med anmälningsförfarande då en invandrare vid gränsen
påstår att han är flykting eller har motsvarande behov av skydd och
polisen finnér att påståendet är uppenbart ogrundat. I propositionen beräknas
medel för fem nya tjänster på invandrarverkets tillståndsbyrå.

Myndighetsanslaget föreslås bli uppräknat med 1009000 kr., varav
45 000 kr. avser engångsanvisningar.

Även polisen föreslås få utökade resurser. Polisväsendet föreslås få åtta
nya polismanstjänster, och tre olika anslag föreslås bli höjda med totalt
1 017000 kr. Justitieutskottet har för sin del tillstyrkt de begärda anslagshöjningarna
till polisen.

Även arbetsmarknadsutskottet biträder den föreslagna medelsanvisningen.

I anslutning till vad här anförts avstyrker utskottet den under allmänna
motionstiden av Gunnel Liljegren (m) och Olle Aulin (m) väckta motionen
1803 med yrkande att invandrarverket på försök skall placera en handläggningsenhet
i Malmö för att besluta i tillståndsfrågor. Enligt utskottets
uppfattning bör erfarenheterna av den nya jourtjänsten avvaktas innan
man överväger nya administrativa grepp.

När det gäller polisens medverkan i utlänningskontrollen vill utskottet i
detta sammanhang framhålla vikten av att tillräckliga resurser ställs till
förfogande och att myndigheten ägnar omsorg åt utbildningsfrågorna på
detta i många avseenden svårbemästrade område.

Anna-Greta Leijon m. fl. (s) tar i sin motion 1937 upp en särskild fråga
som gäller passkontroll som utövas stickprovsvis. Justitieutskottet behandlar
problemet i sitt yttrande och anför följande:

I motionen 1937 uppmärksammas de svårigheter som kan uppkomma för
personer som vid ankomsten till Sverige vid förekommande sticksprovskontroll
inte omedelbart kan styrka sin rätt att resa in i landet. Detta kan
gälla både utländska medborgare med tillstånd att vistas i Sverige och
svenska medborgare. Spörsmålet har behandlats i en frågedebatt under
innevarande riksmöte (riksdagens protokoll 1979/80:51 s. 13). Statsrådet
Karin Andersson hänvisade därvid till förslaget om den nyss nämnda
jourtjänsten och förmodade att inrättandet av den skulle komma att eliminera
de aktuella svårigheterna.

Utskottet, som anser det vara av största vikt att svårigheter av den
angivna arten inte uppkommer, förutsätter att inrättandet av jourtjänsten i
förening med de resurstillskott som föreslås i propositionen kommer att
bidra till att eliminera svårigheterna. Utskottet anser det också angeläget
att rikspolisstyrelsen noga följer utvecklingen när det gäller polisens befattning
med gränskontrollen i det här uppmärksammade avseendet. Någon
särskild åtgärd från riksdagens sida är - utifrån de synpunkter justitieutskottet
har att beakta - enligt utskottets mening inte erforderlig.

Arbetsmarknadsutskottet instämmer i vad justitieutskottet anfört. För
den händelse problemen inte kan lösas med hjälp av tillgängliga resurser
förutsätter utskottet att regeringen tar upp frågan till ny prövning. Mo -

AU 1979/80:27

tionsyrkandet synes - utöver det anförda - inte behöva föranleda någon
åtgärd.

Övriga frågor

I vpk-motionen 1927 återfinns ett yrkande som går ut på att regeringen
skall verka för att FN:s flyktingkommissariat skall upprätta lokalkontor i
Stockholm.

Utskottet utgår från att man från FN:s sida kommer att aktualisera
frågan om det finns intresse härför. Det bör emellertid noteras att inrättandet
av ett lokalkontor i Stockholm kräver överväganden av olika slag.
Relationen till svenska myndigheter är en sådan fråga.

Med hänvisning till det anförda föreslår utskottet att motionen inte
föranleder någon åtgärd.

Utöver vad som anförts tidigare i betänkandet har utskottet inte funnit
anledning till erinran eller särskilt uttalande i anledning av propositionens
förslag. Dessa godtas alltså såvitt inte annat framgår av betänkandet.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande riktlinjer för invandrare och flyktingpolitiken att motion
1979/80: 1030 yrkandena 1 och 2 inte föranleder någon riksdagens
åtgärd,

2. beträffande avslag på propositionen att riksdagen avslår motionerna
1979/80: 1927 yrkandena 1 och 3 samt 1979/80:1941 yrkande
1,

3. beträffande möjligheten att överklaga beslut om vägrat uppehållstillstånd
att riksdagen avslår motion 1979/80: 1941 yrkande

2 c,

4. beträffande begränsning av uppehållstillstånd till visst område
att riksdagen avslår motion 1979/80: 1941 yrkande 2 d,

5. beträffande avskaffande av systemet med uppskjuten invandrarstatus
m.m. att riksdagen avslår motionerna 1979/80:325 och
1979/80: 1927 yrkande 2 f,

6. beträffande tillämpningen av systemet med uppskjuten invandrarstatus
att riksdagen avslår motionerna 1979/80:196 och 1979/
80: 1937 yrkande 2 i motsvarande del,

7. att riksdagen godkänner de riktlinjer i fråga om prövningen av
ansökningar om uppehållstillstånd som förordats i propositionen,

8. beträffande homosexualitet som grund för flyktingskap (3 §) att
riksdagen avslår motion 1979/80: 1935,

AU 1979/80:27

9. beträffande flyktingdefinitionens utformning när det gäller graden
av förföljelse (3 §) att riksdagen avslår motion 1979/80:1941
yrkande 2 a,

10. beträffande förslaget att bestämmelsen om rätt att vistas på
grund av politisk-humanitära skäl skall utgå (6 §) att riksdagen
avslår motion 1979/80: 1938,

11. beträffande utformningen av 3 § förslaget till utlänningslag att
riksdagen antar propositionens förslag,

12. beträffande flyktingförklaring för den som har permanent uppehållstillstånd
att riksdagen avslår motion 1979/80:1941 yrkande
2 e,

13. beträffande begreppet ”särskilda skäl” i 6 § förslaget till utlänningslag
att riksdagen avslår

A. motion 1927 yrkande 2 d,

B. motion 1941 yrkande 2 b,

14. beträffande obligatoriskt överlämnande till invandrarverket av _
alla fall då påstående görs om politiskt flyktingskap att riksdagen
avslår motion 1979/80: 1941 yrkande 2 g,

15. beträffande utvidgning av rätten till offentligt biträde i avvisningsärenden
att riksdagen avslår motionerna 1979/80:1927 yrkande
2 b och 1979/80: 1941 yrkande 2 h,

16. beträffande nöjdförklaring vid vissa korta avvisningar att riksdagen
avslår motion 1979/80: 1927 yrkande 2 c,

17. beträffande utformningen av 33 och 34 §§ förslaget till utlänningslag
att riksdagen med avslag på motion 1979/80: 1941 yrkande
2 f antar propositionens förslag beträffande nämnda paragrafer,

18. beträffande utredning av tremånadersregeln ifråga om avvisning
m.m. att riksdagen

A. med anledning av motionerna 1979/80: 1798, 1979/80: 1936,
1979/80: 1937 yrkande 1 i motsvarande del samt 1979/80: 1939
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

B. avslår motionsyrkandena i den mån de inte behandlats under
A,

19. beträffande utvisning på grund av brott att riksdagen med avslag
på

A. motionerna 1979/80: 1926, 1979/80: 1937 yrkande 1 i motsvarande
del, 1979/80: 1940 yrkande 2,

B. motion 1979/80: 1470 i motsvarande del,

C. motion 1979/80: 1940 yrkande 1,

dels antar det i propositionen 1979/80:96 framlagda förslaget till
utlänningslag såvitt angår 41 §,

dels som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört
om vikten av att regeringen noga följer utvecklingen,

AU 1979/80:27

20. beträffande frågan om det men som utvisning innebär skall beaktas
vid bestämmande av annan brottspåföljd att riksdagen med
avslag på motion 1979/80: 1470 i motsvarande del antar förslaget
till utlänningslag såvitt angår 40 §,

21. beträffande utvisning av här i landet uppvuxna utlänningar att
riksdagen avslår motion 1979/80: 1937 yrkande 2 i motsvarande
del,

22. beträffande utvisningsbeslut meddelat i nordiskt land att riksdagen
avslår motion 1979/80: 1121 yrkande 1,

23. beträffande återbrytning att riksdagen med avslag på motion
1979/80:1927 yrkande 2 a och 1979/80: 1941 yrkande 2 k antar
förslaget till utlänningslag såvitt angår 72 §,

24. beträffande översyn av tvångsmedlen att riksdagen avslår motion
1979/80:1927 yrkande 2 e,

25. beträffande rätt att överklaga beslut om tillfälligt omhändertagande
att riksdagen med avslag på motion 1979/80: 1941 yrkande
2 i antar förslaget till utlänningslag såvitt angår 52 §,

26. beträffande straffmätningen vid olovlig vistelse att riksdagen
avslår motion 1979/80: 1470 i motsvarande del,

27. beträffande översyn av reglerna om straff för arbetsgivare för
illegal anställning att riksdagen avslår motion 1979/80:1937 yrkande
2 i motsvarande del,

28. beträffande straff för den som skyddar person som illegalt vistas
i landet att riksdagen avslår motion 1979/80:987,

29. att riksdagen antar det i propositionen framlagda förslaget till
utlänningslag i den mån förslaget inte behandlats ovan,

30. att riksdagen antar följande i propositionen framlagda förslag till

B. lag om ändring i rättegångsbalken,

C. lag om ändring i lagen (1966:293) om beredande av sluten
psykiatrisk vård i vissa fall,

D. lag om ändring i rättshjälpslagen (1972:929),

31. att riksdagen antar följande

Förslag till

Lag om ändring i passlagen (1978:302)

Härigenom föreskrivs att 1 § passlagen (1978:302) skall ha nedan angivna
lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 §

Denna lag gäller i fråga om pass Denna lag gäller i fråga om pass
för svensk medborgare, där annat för svensk medborgare, där annat

ej anges. ej anges.

5 Riksdagen 1979180. 18 sami. Nr 27

AU 1979/80:27

Nuvarande lydelse

Om skyldighet för utlänning, som
ankommer till Sverige eller uppehåller
sig här, att vara försedd med
pass och om fall då svensk myndighet
får utfärda pass för politisk flykting
eller annan utlänning finns särskilda
bestämmelser.

Föreslagen lydelse

Om skyldighet för utlänning, som
ankommer till Sverige eller uppehåller
sig här, att vara försedd med
pass och om fall då svensk myndighet
får utfärda pass för flykting eller
annan utlänning finns särskilda bestämmelser.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1980.

32. beträffande placering i Malmö av handläggare från invandrarverket
att riksdagen avslår motion 1979/80:1803,

33. beträffande åtgärder för att göra passkontrollen smidigare att
riksdagen avslår motion 1979/80: 1937 yrkande 2 i motsvarande
del,

34. att riksdagen med bifall till regeringens förslag och med ändring
av tidigare beslut1 för budgetåret 1980/81 under andra huvudtiteln
anvisar

A. till Lokala polisorganisationen: Förvaltningskostnader ett
förslagsanslag av 3 107 373 000 kr.,

B. till Lokala polisorganisationen: Utrustning ett reservationsanslag
av 15 279000 kr.,

C. till Inköp av motorfordon m. m. ett reservationsanslag av
29831000 kr.,

35. att riksdagen med bifall till regeringens förslag och med ändring
av tidigare beslut2 till Statens invandrarverk för budgetåret 1980/
81 under tolfte huvudtiteln anvisar ett förslagsanslag av
43282000 kr.,

36. beträffande lokalkontor i Stockholm för FN:s flyktingkommissariat
att riksdagen avslår motion 1979/80: 1927 yrkande 4.

Stockholm den 13 maj 1980

På arbetsmarknadsutskottets vägnar
ELVER JONSSON

Närvarande: Elver Jonsson (fp), Alf Wennerfors (m), Arne Fransson (c),
Erik Johansson (s), Bernt Nilsson (s), Frida Berglund (s), Pär Granstedt
(c), Lars Ulander (s), Margit Odelsparr (c), Eva Winther (fp), Sune Johansson
(s), Lahja Exner (s), Nils-Olof Grönhagen (s). Sonja Rembo (m) och
Görel Bohlin (m).

1 JuU 1979/80:24 p. 3, 4 och 5, rskr 182.

2 AU 1979/80: 22 hemställan mom. 1, rskr 255.

AU 1979/80:27

Reservation

Utvisning på grund av brott (moni. 19)

Erik Johansson, Bernt Nilsson, Frida Berglund, Lars Ulander, Sune
Johansson, Lahja Exner och Nils-Olof Grönhagen (alla s) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 55 som börjar ”Utskottet
anser” och slutar ”nordiska medborgare” bort ha följande lydelse:

Däremot är utskottet inte berett att förorda en sänkning av femårsgränsen
för icke-nordbor. Det saknas skäl att göra generella lättnader i de
bestämmelser vi i dag har för att skydda oss mot att kriminella utlänningar
utnyttjar den generösa inställning som präglar den svenska politiken gentemot
invandrare.

En viktig förutsättning för att denna politik skall bli framgångsrik är att
den accepteras av den inhemska befolkningen. Det är uppenbart att det är
svårare att få erforderlig förståelse bland svenskarna för de insatser som är
nödvändiga för den stora gruppen invandrare, om samhället samtidigt
tolererar att en liten grupp kriminellt belastade får stanna här. Med hänvisning
härtill och till vad justitieutskottets majoritet anför i motsvarande
fråga föreslår alltså utskottet att man bibehåller den nuvarande femårsregeln.
Det extra skyddet mot utvisning på grund av brott bör alltså inträda
för utlänning som inte är nordbo först efter fem års vistelse här i landet.
Det anförda innebär att utskottet till en del tillgodoser de i sammanhanget
upptagna motionerna 1926, 1937 och 1940.

dels att utskottets hemställan under 19 bort ha följande lydelse:

19. beträffande utvisning på grund av brott
att riksdagen

A. med anledning av proposition 1979/80:96 och motionerna
1979/80:1926, 1979/80: 1937 yrkande 1 i motsvarande del och
1979/80: 1940 yrkande 2,

B. med avslag på motion 1979/80: 1470 i motsvarande del,

C. med avslag på motion 1979/80: 1940 yrkande 1

antar 41 § i förslaget till utlänningslag i följande som alternativt
förslag betecknade lydelse.

Propositionens förslag Alternativt förslag

41 § När en domstol överväger 41 § När en domstol överväger

om en utlänning bör utvisas enligt om en utlänning bör utvisas enligt

40 §, skall den ta hänsyn till utlän- 40 §, skall den ta hänsyn till utlänningens
levnads- och familjeförhål- ningens levnads- och familjeförhållanden
samt till hur länge han har landen samt till hur länge han har

vistats i Sverige. En utlänning, som vistats i Sverige. En utlänning, som

hade permanent uppehållstillstånd hade permanent uppehållstillstånd

sedan minst ett år när åtalet väcktes sedan minst ett år när åtalet väcktes

eller som då var bosatt i Sverige eller som då var bosatt i Sverige

sedan minst tre år, eller i fråga om sedan minst fem år, eller i fråga om

AU 1979/80:27

medborgare i annat nordiskt land,
sedan minst två år, får utvisas endast
om det föreligger synnerliga
skäl. Den som har en flyktingförklaring
eller den som annars uppenbart
är att anse som flykting och har
behov av fristad i Sverige får utvisas
endast om han har begått sådana
handlingar som anges i 78 §.

AU 1979/80: 27 Bilaga JuU 1979/80:1 y

Justitieutskottets yttrande
1979/80:1 y

över propositionen 1979/80:96 med förslag till ny utlänningslag jämte
motioner

Till arbetsmarknadsutskottet

Inledning

I propositionen 1979/80:96 har regeringen (arbetsmarknadsdepartementet)
efter hörande av lagrådet föreslagit riksdagen att anta i propositionen
framlagda förslag till utlänningslag samt till lagar om ändring i rättegångsbalken,
lagen om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall och
rättshjälpslagen.

Ärendet har hänvisats till arbetsmarknadsutskottet som genom beslut
den 25 mars 1980 har anhållit hos justitieutskottet om yttrande över dels de
under den allmänna motionstiden väckta motionerna 1979/80: 1470 av
Blenda Littmarck (m) och 1979/80: 987 av Wiggo Komstedt m. fl. (m), dels
propositionen 1979/80:96 jämte motioner, allt i vad avser frågor inom
justitieutskottets beredningsområde.

Med anledning av propositionen har väckts motionerna 1979/80: 1926
och 1927 samt 1935-1940.

Justitieutskottet har den 10 april 1980 beslutat att till arbetsmarknadsutskottet
överlämna motionen 1979/80:1121 av Ivan Svanström m.fl. (c)
(yrkandet 1) jämte yttrande däröver.

Ärendet föranleder följande yttrande av justitieutskottet.

Passkyldighet

I 7 § i den föreslagna nya utlänningslagen föreskrivs att utlänningar som
kommer till Sverige eller uppehåller sig här skall ha pass om regeringen har
förordnat om detta. Regeringen får enligt lagrummet föreskriva i vilka fall
svenska myndigheter får utfärda pass för flyktingar eller andra utlänningar.
Bestämmelsen motsvarar i sak 4§ i den nuvarande utlänningslagen
(1954: 193). I den föreslagna lydelsen har emellertid använts begreppet
”flykting” medan det i den nuvarande lydelsen talas om ”politisk flykting”.
Ändringen har samband med införandet i den nya utlänningslagen
av den definition av vem som skall anses som flykting som används i FN:s
flyktingkonvention (konventionen 1951 angående flyktingars rättsliga ställning).

Utskottet vill peka på att den nuvarande definitionen också förekommer
i 1§ passlagen (1978:302). Enligt utskottets mening kan de föreslagna
övergångsbestämmelserna till den nya utlänningslagen inte tas till intäkt

6 Riksdagen 1979180. 18 sami. Nr 27

AU 1979/80: 27 Bilaga JuU 1979/80:1 y

för att underlåta en konsekvensändring i passlagen. Utskottet föreslår
därför att arbetsmarknadsutskottet hemställer

att riksdagen vidtar den ändringen i 1 § passlagen (1978:302) att
orden ”politisk flykting” byts ut mot ordet ”flykting”.

T erroristlagstiftningen

I 30 och 47 §§ i den föreslagna utlänningslagen har tagits upp regler om
avvisning och utvisning av terrorister som i sak motsvarar 29 § första
stycket 5 och 30 § andra stycket nuvarande utlänningslagen. 1 73 § föreslås
regler om anstånd med verkställighetsbeslut beträffande terrorister. Sådant
anstånd skall beslutas av regeringen. Paragrafen motsvarar 51 § tredje
stycket nuvarande utlänningslagen. 1 sakligt hänseende skiljer den sig dock
från den nämnda, nu gällande bestämmelsen på det sättet att den också
reglerar frågan om anstånd beträffande s. k. politisk utvisning enligt 48 § i
den föreslagna lagen.

Den angivna regleringen har samband med lagen (1975: 1360) om tvångsåtgärder
i spaningssyfte i vissa fall (spaningslagen). Enligt den lagen, som
äger giltighet f. n. till utgången av år 1980, får särskilda tvångsåtgärder
tillämpas för att utröna huruvida vissa terroristorganisationer eller grupper
planlägger eller förbereder våldshandlingar för politiska syften. Spaningslagen
innehåller ett flertal hänvisningar till den nu gällande utlänningslagen.

Utskottet noterar att spaningslagen inte föreslås ändrad i det nu förevarande
lagstiftningsärendet. De fall då spaningslagen skall tillämpas under
tiden efter den nya utlänningslagens ikraftträdande avses skola framgå av
en övergångsbestämmelse till den nya utlänningslagen. Enligt övergångsbestämmelsen
skall den nya lagens bestämmelser tillämpas om det i lag
eller annan författning förekommer hänvisning till föreskrift, som ersatts
genom bestämmelse i den nya lagen (se lagrådet, prop. s. 130).

Enligt utskottets mening talar bl. a. angelägenheten av klarhet i regler
som gäller användning av processuella tvångsmedel för att spaningslagen
bör ändras redan nu. Det bör härvidlag noteras att de utlänningar som
beskrivs i 1 § spaningslagen inte kan definieras enbart med en hänvisning
till 73 § i den nya lagen eftesom den bestämmelsen omfattar, förutom
terrorister, även utlänningar som blivit föremål för s. k. politisk utvisning
enligt 48 § samma lag. Utskottet har emellertid funnit att saken kan anstå
till dess frågan om en eventuell förlängning av spaningslagens giltighetstid
prövas senare i år.

Med dessa uttalanden föreslår justitieutskottet att arbetsmarknadsutskottet
godtar den i propositionen föreslagna regleringen i nu berört hänseende.

AU 1979/80: 27 Bilaga Ju U 1979180:1 y

Utvisning på grund av brott

I 40—41 §§ i förslaget till ny utlänningslag föreslås regler om utvisning på
grund av brott. Bestämmelserna motsvarar 26—27 §§ i den nuvarande
lagen.

Enligt den föreslagna regleringen skall en utlänning få utvisas ur riket om
han döms för ett brott, på vilket kan följa fängelse i mer än ett år, eller om
domstol undanröjer villkorlig dom eller skyddstillsyn som utlänningen har
dömts till för sådant brott. Vidare skall en utlänning få utvisas, om han har
begått ett brott på vilket kan följa fängelse enligt utlänningslagen eller
enligt författningar som har utfärdats med stöd av den lagen. En förutsättning
för beslut om utvisning i det sistnämnda fallet är att omständigheterna
vid brottet är försvårande eller att utlänningen under de senaste åren före
brottet har begått brott av samma slag.

En annan förutsättning för beslut om utvisning är enligt förslaget att det
på grund av gärningens beskaffenhet och övriga omständigheter kan befaras
att utlänningen kommer att fortsätta med brottslig verksamhet här i
riket eller att brottet är sådant att han inte bör få stanna kvar.

Om en utlänning utvisas på grund av brott skall det men som han
därigenom åsamkas beaktas när påföljden för brottet bestäms.

Den beskrivna regleringen innebär ingen ändring i förhållande till vad
som gäller nu.

Beträffande möjligheterna i övrigt att avlägsna en utlänning i samband
med att han döms för brott innebär förslaget en begränsning i förhållande
till vad som gäller nu. Enligt den nuvarande lagen får utlänning som när
åtal väcktes sedan minst ett år innehar permanent uppehållstillstånd eller
som vid nämnda tidpunkt sedan minst fem år tillbaka har varit bosatt i riket
förvisas endast om synnerliga skäl föreligger. Enligt förslaget skall sådana
skäl föreligga för utvisning av utlänning som varit bosatt i landet i tre år.
För medborgare i annat nordiskt land föreslås en tid av två år. Den som har
flyktingförklaring eller som annars uppenbart är att anse som flykting och
har behov av fristad i Sverige får enligt förslaget utvisas endast om han
begått allvarliga brott.

Reglerna om utvisning på grund av brott berörs i flera motioner.

I motionen 1979/80: 1470 av Blenda Littmarck hemställs att riksdagen
hos regeringen begär en översyn av påföljdsreglerna för utländska medborgare
som begår brott i Sverige i enlighet med vad i motionen anförts.

Motionären pekar på att möjligheten för en förvisad att få en lindrigare
påföljd innebär att han, om förvisningen inte kan verkställas, får en lindrigare
påföljd än en svensk medborgare eller en utlänning som blir förvisad.
Denna ordning är enligt motionären inte rimlig. Vidare anser motionären
att det faktum att utlänningen under viss tid haft permanent uppehållstillstånd
inte bör ha någon självständig betydelse vid prövningen av om
förvisning (utvisning) skall ske.

AU 1979/80: 27 Bilaga JuU 1979/80:1 y

I motionen 1979/80: 1926 av Allan Ekström (m) yrkas att riksdagen
beslutar att 41 § i förslaget till utlänningslag erhåller följande lydelse i
motsvarande del: ”En utlänning, som hade permanent uppehållstillstånd
sedan minst ett år när åtalet väcktes eller som då var bosatt i Sverige sedan
minst fem år, får utvisas endast om det föreligger synnerliga skäl”.

I motionen 1979/80: 1937 av Anna-Greta Leijon m.fl. (s) (yrkandet 1,
delvis) hemställs att riksdagen antar de ändringar i 41 § förslaget till utlänningslag
som följer av vad som föreslagits i motionen.

Enligt motionärernas mening bör de nuvarande reglerna om en femårsgräns
behållas oförändrade. Motionärerna hänvisar till behovet av att
förhindra att kriminella utnyttjar den svenska generositeten i invandringsoch
flyktingfrågor för samhällsskadlig verksamhet.

I motionen yrkas vidare att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad som anförs i motionen om översyn av reglerna för utvisning på
grund av brott (yrkandet 2, delvis).

Motionärerna anför att de finner det stötande att exempelvis personer
som är utländska medborgare och som fötts eller vuxit upp i Sverige kan
utvisas. Enligt motionärerna är det befogat att nu utreda förutsättningarna
för att ge dessa utlänningar ett förstärkt skydd mot utvisning.

I motionen 1979/80: 1940 av Inger Lindquist (m) hemställs att riksdagen
beslutar dels att sista meningen i 41 § förslaget till utlänningslag skall utgå
(yrkandet 1), dels att den i 41 § angivna tidrymden om tre år skall ersättas
med fem år (yrkandet 2).

Utskottet delar den uppfattning som ligger till grund för regeringens
förslag i denna del, nämligen att samhället bör ha möjlighet att reagera med
beslut om avlägsnande från riket om en utlänning här gör sig skyldig till
allvarlig brottslighet. Den angivna uppfattningen grundar sig som föredragande
statsrådet anför (s. 60-61) på principen att det endast är svenska
medborgare som har en ovillkorlig rätt att vistas här.

Utskottet har heller ingen erinran mot den i förslaget gjorda avgränsningen
av den brottslighet som skall kunna föranleda förvisning eller till de
förutsättningar som eljest uppställts i 40§ i förslaget.

Frågan om hur det men som utlänningen lider genom avlägsnandet skall
beaktas vid bestämningen av påföljd har behandlats av utskottet vid 1976/
77 års riksmöte med anledning av en motion i frågan (JuU 1976/77: 1).
Utskottet framhöll då att den gällande ordningen i många fall leder till att
en utlänning erhåller lägre straff än som normalt skulle följa på brottet; kan
förvisningen sedermera inte verkställas på grund av politiskt verkställighetshinder,
kommer utlänningen i förmånligare ställning än den som döms
för likartad brottslighet utan att samtidigt förvisas. Utskottet hänvisade till
att de olägenheter som den angivna ordningen kunde leda till främst
bottnar i att domstol som beslutar om förvisning har mycket begränsade
möjligheter att bedöma om hinder sedermera kan föreligga mot beslutets

AU 1979/80:27 Bilaga Ju U 1979180:1 y

verkställande, t. ex. på grund av politiskt flyktingskap. Olägenheterna
innebar enligt utskottets mening otvivelaktigt att utfallet av domstolarnas
straffmätning i dessa fall inte sällan framstår som slumpartad och stötande
från rättvisesynpunkt. En sådan ordning kunde, uttalade utskottet, självfallet
inte accepteras. Utskottet noterade med tillfredsställelse att motionsspörsmålet
omfattades av den översyn rörande utlänningslagstiftningen
som inletts år 1976. Motionen påkallade med hänsyn härtill enligt utskottets
mening inte någon riksdagens åtgärd.

Frågan om straffmätningen i samband med förvisning har också berörts
av utskottet vid behandling av placerings- och permissionsreglerna i lagen
(1974: 203) om kriminalvård i anstalt (se JuU 1974: 2, 1978/79: 15).

Utlänningslagkommittén föreslog i det betänkande (SOU 1979: 64) Ny
utlänningslag, som ligger till grund för propositionen, att bestämmelserna
om beaktande av menet i sin nuvarande utformning skulle utgå. Förslaget i
denna del kritiserades av åtskilliga remissinstanser (se prop. s. 194).

Utskottet delar föredragande statsrådets uppfattning att det inte finns
anledning att ta bort den nuvarande bestämmelsen om beaktande av
menet. Samtidigt vill dock utskottet understryka vad utskottet uttalade vid
1976/77 års riksmöte om att en sådan ordning inte kan accepteras som
innebär att domstolarnas straffmätning framstår som slumpartad och stötande
från rättvisesynpunkt. De föreslagna reglerna om flyktingstatus som
hinder för beslut om utvisning bör dock enligt utskottets mening leda till att
problemet i praktiken blir mindre aktuellt.

Utskottet förutsätter att tillämpningen av de nya reglerna noggrant följs
utifrån dessa aspekter samt att regeringen, om olägenheter av betydelse
fortsättningsvis visar sig föreligga, överväger ändrad reglering i ämnet.

När det gäller längden av den vistelsetid efter vilken utvisning skall få
ske endast om det föreligger synnerliga skäl förordas i motionerna 1926
och 1937 att den nuvarande ordningen skall behållas, dvs. tidrymden skall
för alla utlänningar vara fem år. I motionen 1940 förordas att tidrymden för
andra utlänningar än nordiska medborgare skall bestämmas i enlighet med
nuvarande ordning till fem år.

Vid ställningstagande till frågan vilken tidrymd som bör gälla i det
aktuella avseendet måste enligt utskottets mening beaktas att det enligt
förslaget, liksom hittills, alltid skall tas hänsyn till utlänningens levnadsoch
familjeförhållanden samt till hur länge utlänningen har vistats i Sverige.
Utskottet vill liksom föredragande statsrådet understryka vikten av att
största möjliga hänsyn tas till utlänningens och hans familjs sociala situation.
Ett sådant hänsynstagande ligger också i linje med den liberalare syn
på utlänningars ställning som har vuxit fram i vårt land under senare år.

När det gäller det snävt begränsade, rent kriminalpolitiska spörsmål som
här föreligger till bedömning får emellertid konstateras att det finns situationer
då hänsynen till utlänningens sociala situation inte talar mot ett
beslut om utvisning. Att för dessa fall generellt ställa upp det starka hinder

AU 1979/80: 27 Bilaga JuU 1979/80:1 y

mot utvisning som regeringens förslag om tidrymd innebär kan enligt
utskottets mening leda till resultat som strider mot det övergripande intresset
att förhindra brottslingar att komma till Sverige och uppehålla sig här. I
detta hänseende bör beaktas att den internationella brottsligheten under
senare tid utvecklats på ett oroande sätt och i ökad omfattning kommit att
beröra också vårt land.

Mot denna bakgrund delar utskottet den mening som förs fram i motionerna
1926, 1937 och 1940, nämligen att den nuvarande femårsgränsen
skall behållas, och förslaget i propositionen om en treårsgräns bör inte
genomföras. 1 likhet med vad som anförs i de båda förstnämnda motionerna
bör enligt utskottets mening inte heller införas någon särskild tidrymd
beträffande medborgare i andra nordiska länder. Beträffande dessa medborgare
torde ändock föreligga starka skäl att underlåta beslut om utvisning.
Här bör också pekas på den bestämmelse i lagen om svenskt medborgarskap
(1950: 382) enligt vilken en medborgare i annat nordiskt land kan
upptas till svensk medborgare sedan han haft hemvist här i riket i två år.

Utskottet förordar med hänvisning till det anförda att gällande ordning
beträffande tidrymd behålls. Ställningstagandet innebär att utskottet inte
ställer sig bakom yrkandet i motionen 1470 såvitt gäller betydelsen av
permanent uppehållstillstånd.

När det gäller den i motionen 1937 upptagna frågan rörande utvisning av
utländska medborgare som vuxit upp här i landet anser utskottet i likhet
med vad föredragande stat.srådet anför i propositionen (s. 63) att sådana
personer över huvud taget inte bör avlägsnas härifrån på grund av begånget
brott. En sådan tillämpning av utvisningsreglerna inryms enligt utskottets
mening i den föreslagna författningsmässiga regleringen rörande förutsättningarna
för utvisning på grund av brott. Utskottet förutsätter att
reglernas tillämpning i denna del noga följs av regeringen och att frågan om
ändrad lagstiftning kommer att aktualiseras om behov därav visar sig
föreligga. Någon begäran från riksdagens sida rörande utredning och förslag
i enlighet med vad som föreslås i motionen 1937 är enligt utskottets
mening inte erforderlig.

Med hänvisning till det anförda föreslår justitieutskottet arbetsmarknadsutskottet
att hemställa

1. att riksdagen beträffande beaktande av men till följd av utvisning
på grund av brott avslår motionen 1979/80: 1470 i denna del
(delvis),

2. att riksdagen beträffande permanent uppehållstillstånd avslår
motionen 1979/80: 1470 i denna del (delvis),

3. att riksdagen beträffande beaktande av flyktingstatus avslår motionen
1979/80: 1940 i denna del (yrkandet 1),

4. att riksdagen beträffande utvisningshinder med anledning av motionen
1979/80: 1926, motionen 1979/80: 1937 i denna del (yrkandet
1, delvis), motionen 1979/80: 1940 i denna del (yrkandet 2)

AU 1979/80: 27 Bilaga JuU 1979/80:1 y

antar 41 § i den i propositionen 1979/80: 96 föreslagna utlänningslagen
med den ändringen att paragrafen erhåller följande som
Utskottets förslag betecknade lydelse.

Regeringens förslag

41 §

När en domstol överväger om en
utlänning bör utvisas enligt 40 S,
skall den ta hänsyn till utlänningens
levnads- och familjeförhållanden
samt till hur länge han har vistats i
Sverige. En utlänning, som hade
permanent uppehållstillstånd sedan
minst ett år när åtalet väcktes eller
som då var bosatt i Sverige sedan
minst tre år eller, i fråga om medborgare
i annat nordiskt land, sedan
minst två år, får utvisas endast
om det föreligger synnerliga skäl.
Den som har en flyktingförklaring
eller den som annars uppenbart är
att anse som flykting och har behov
av fristad i Sverige får utvisas endast
om han har begått sådana
handlingar som anges i 78 §.

Utskottets förslag

När en domstol överväger om en
utlänning bör utvisas enligt 40 §,
skall den ta hänsyn till utlänningens
levnads- och familjeförhållanden
samt till hur länge han har vistats i
Sverige. En utlänning, som hade
permanent uppehållstillstånd sedan
minst ett år när åtalet väcktes eller
som då var bosatt i Sverige sedan
minst fem år, får utvisas endast om
det föreligger synnerliga skäl. Den
som har en flyktingförklaring eller
den som annars uppenbart är att
anse som flykting och har behov av
fristad i Sverige får utvisas endast
om han har begått sådana handlingar
som anges i 78 §.

5. att riksdagen beträffande här uppvuxna utlänningar avslår motionen
1979/80: 1937 i denna del (yrkandet 2, delvis).

Ansvarsregler

I 95-99 §§ i den nya utlänningslagen föreslås regler om ansvar för brott
mot utlänningslagen eller mot författning, som har utfärdats med stöd av
denna lag. De ändringar i förhållande till den nuvarande regleringen som
härvidlag föreslås är i allt väsentligt av språklig och redaktionell art. Vissa
sakliga ändringar föreslås dock. Bl. a. föreslås att försök att hjälpa en
utlänning att olagligen komma in i riket görs straffbart. Vidare föreslås att
böter införs som påföljd för ringa fall av olovlig vistelse i riket. Det föreslås
också en regel om åtalsprövning i ringa fall.

Den föreslagna regleringen grundas ej på någon allmän översyn av
ansvarsbestämmelserna. En sådan ingår i utlänningslagkommitténs fortsatta
arbete.

I motionen 1979/80:987 av Wiggo Komstedt m.fl. (m) hemställs att
riksdagen anhåller att regeringen ser över gällande lagstiftning när det
gäller undangömmande av utvisad person samt att detta bedöms som en
brottslig handling och kan leda till åtal för den som undangömmer utvisad.

Den i motionen upptagna frågan berördes vid remissbehandlingen av
utlänningslagkommitténs betänkande. Härvid ansåg bl. a. rikspolisstyrel -

AU 1979/80: 27 Bilaga JuU 1979/80:1 y

sen det angeläget att det infördes sådana ansvarsbestämmelser att den
ökande illegala invandringen kan stävjas. Under remissbehandlingen föreslogs
i första hand att straff skulle införas för den som hjälper en utlänning
att illegalt ta sig in i landet även när försöket misslyckas. Vidare föreslogs
straff bl. a. för den som hjälper en utlänning som enligt ett utvisningsbeslut
skall avlägsnas från Sverige att hålla sig dold för att undvika verkställighet.

Föredragande statsrådet anför i anslutning till redovisningen av remissinstansernas
förslag att hon har stor förståelse för kraven på mera effektiva
påföljdsbestämmelser vid framför allt organiserade brott mot utlänningslagen.
Den nuvarande situationen är enligt statsrådet otillfredsställande.
Enligt hennes mening är det viktigt att hela detta komplex blir föremål för
en översyn av utlänningslagkommittén och sedvanlig remissbehandling
innan mer omfattande ändringar genomförs.

Enligt utskottets mening är det angeläget att efterlevnaden av utlänningslagstiftningen
kan kontrolleras bl. a. med hjälp av effektiva påföljdsbestämmelser.
Vad som har sagts nu talar för att straffbestämmelser i det
avseende som föreslås i motionen 987 införs. Sådana bestämmelser kan
enligt utskottets mening ses som ett naturligt komplement till straffansvaret
för medhjälp till illegal inresa i Sverige. Reglernas närmare utformning
bör dock övervägas ytterligare. Bl. a. bör undersökas frågan om straffrihet
för utlänningens närmaste i linje med vad som enligt 17 kap. 11 § brottsbalken
gäller vid brottet skyddande av brottsling. Utskottet utgår från att här
berörda överväganden kommer till stånd utan någon särskild åtgärd från
riksdagens sida. Motionen 987 bör därför lämnas utan bifall.

Vid den fortsatta översynen av ansvarsbestämmelserna bör beträffande
straffansvaret för hindrande av avvisning eller utvisning av terrorist enligt
utskottets mening också beaktas den bristande lagtekniska överensstämmelsen
mellan 15 § 1 i den numera upphävda lagen om särskilda åtgärder
till förebyggande av vissa våldsdåd med internationell bakgrund (terroristlagen)
och 64 § sista stycket i nuvarande utlänningslagen, vilket lagrum
föreslås bli överfört till % § andra stycket 2 i den nya lagen. Vid överförandet
till utlänningslagen synes bestämmelsen till sin ordalydelse ha fått en
vidare innebörd än vad som/har varit avsett (se prop. 1973:37 och prop.
1975/76: 18).

Med hänsyn till vad som föreslås i propositionen beträffande straffansvar
och åtal för olovlig vistelse i riket bör ej motionen 1470 såvitt den rör
straffmätning för sådant brott föranleda någon åtgärd från riksdagens sida.

Utskottet föreslår med hänvisning till det anförda att arbetsmarknadsutskottet
hemställer

att riksdagen avslår motionerna 1979/80: 987 och 1979/80: 1470 i här
behandlade delar.

AU 1979/80: 27 Bilaga Ju U 1979180:1 y

Rättsligt biträde

I motionen 1979/80: 1927 av Lars Werner m. fl. (vpk) yrkas att riksdagen
hos regeringen skall hemställa om att ett nytt förslag till utlänningslag
snarast framläggs där rätt till juridiskt biträde införs för alla som påstår sig
vara flyktingar vid alla typer av avvisningar (yrkandet 2 b).

I motionen 1979/80: 1941 av Olle Wästberg i Stockholm (fp) yrkas att
riksdagen skall besluta att en person som uppger sig vara politisk flykting
får rätt till juridiskt biträde när frågan om avvisning prövas (yrkandet 2 h).

Enligt rättshjälpslagen (1972:429) har en utlänning möjlighet att få offentligt
biträde i bl. a. ärenden angående förpassning eller utvisning enligt
utlänningslagen samt vid utredning hos polismyndighet när det har uppkommit
fråga om förpassning eller utvisning. Offentligt biträde kan också
förordnas i ärende angående avvisning, dock ej hos polismyndighet om det
inte finns anledning att underställa ärendet invandrarverket eller om utlänningen
inte hållits i förvar mer än en vecka. Biträde kan vidare förordnas
bl. a. i ärende angående verkställighet enligt utlänningslagen om det finns
anledning att underställa ärendet invandrarverket för prövning av politiskt
flyktingskap.

Offentligt biträde skall utses om det inte måste antas att behov av biträde
saknas.

De ändringar som i nu förevarande lagstiftningsärende föreslås i rättshjälpslagen
innebär en anpassning till terminologin i den nya utlänningslagen.

Den nuvarande regleringen infördes i huvudsak år 1978 (prop. 1977/
78:90, AU 30). I förarbetena till det lagstiftningsärendet uttalade föredragande
statsrådet att få saker är bättre ägnade att öka utlänningens rättssäkerhet
än att han på ett tidigt stadium får ett kunnigt biträde; av särskild
vikt var att biträdet fanns med redan under polisutredningen. Huvudprincipen
för rätten till offentligt biträde i utlänningsärenden angavs vara att
ingen - utom såvitt gäller de avvisningar som utan längre frihetsberövanden
beslutas av polisen - skall kunna avlägsnas ur riket utan att ha
erbjudits bistånd av ett offentligt biträde; erbjudandet borde ske så snart
man börjar sätta i fråga att utlänningen skall avlägsnas.

Den utvidgade rätt till offentligt biträde som infördes år 1978 ger inte
utlänningen rätt till biträde vid s. k. korta avvisningar, dvs. avvisningar
som polismyndighet enligt gällande bestämmelser beslutar och verkställer
omedelbart eller kort tid efter inresan. Denna begränsning har gjorts mot
bakgrunden av att sådan avvisning endast får ske i helt klara fall (se prop.
1977/78:90, s. 69).

I samband med ändringar i rättshjälpslagen år 1979 (prop. 1978/79:90,
JuU 30, rskr 268) gjordes den ytterligare utvidgningen av reglerna att
offentligt biträde skulle kunna förordnas redan under polisutredningen, när
fråga uppkommit om utvisning. I det lagstiftningsärendet erinrades om att

AU 1979/80: 27 Bilaga JuU 1979180:1 y

förutsättningarna för att förordna offentligt biträde i utlänningsärende redan
dessförinnan var mer liberala än i övriga fall, där offentligt biträde kan
komma i fråga (prop. 1978/79:90 s. 186).

Vid bedömningen av motionsönskemålen om vidgad rätt till offentligt
biträde i utlänningsärenden bör enligt utskottets mening beaktas följande.

Polismyndigheten skall enligt förslaget till ny utlänningslag anmäla praktiskt
taget alla avvisningsbeslut till statens invandrarverk (37 §), som därvid
genast skall besluta om verket skall överta ärendet. Om invandrarverket
övertar ärendet förfaller polismyndighetens avvisningsbeslut. Dessförinnan
får beslutet inte verkställas. Sedan ärendet övertagits av invandrarverket
kan. som framgår av det föregående, offentligt biträde förordnas.

Mot bakgrunden av de överväganden som, enligt vad nyss har sagts,
gjordes vid införandet åren 1978 och 1979 av den nuvarande möjligheten
till offentligt biträde och med hänsyn till de förslag rörande anmälan av
avvisningsbeslut som nu läggs fram saknas enligt utskottets mening skäl att
föreslå ändring i enlighet med motionsönskemålen.

Med hänvisning tili det anförda föreslår justitieutskottet att arbetsmarknadsutskottet
hemställer

att riksdagen avslår motionen 1979/80: 1927 i nu berörd del (yrkandet
2 b) och motionen 1979/80: 1941 i nu berörd del (yrkandet 2 h).

Nordiska förvisningsbeslut

I motionen 1979/80: 1121 av Ivan Svanström m. fl. (yrkandet 1) hemställs
att riksdagen hos regeringen skall begära att kontakt tas med övriga nordiska
länder i syfte att möjliggöra nordiska förvisningsbeslut.

Enligt motionärernas mening är det för det internationella samarbetet i
kampen mot narkotikabrottsligheten en nackdel att det inom Norden inte
finns ett gemensamt försvar mot de internationella ligorna. En åtgärd för
att förbättra situationen skulle enligt motionärerna vara att införa förvisning
inte endast från beslutslandet utan även från hela Norden; motionärerna
pekar på att passfriheten inom Norden gör en sådan reform särskilt
angelägen.

I 18 och 19 §§ utlänningslagen finns f. n. regler om avvisning av utlänning
som kommer till Sverige. Reglerna innebär bl. a. att utlänningen skall
avvisas om på grund av tidigare ådömt frihetsstraff eller någon annan
särskild omständighet skäligen kan antas att han kommer att begå brott i
Sverige eller i annat nordiskt land. En utlänning får också avvisas på
begäran av den centrala utlänningsmyndigheten i ett annat nordiskt land
om det kan antas att han annars beger sig till det land som begär avvisningen.

Den nuvarande regleringen föreslås i huvudsak utan ändring bli överförd
till den nya utlänningslagen (28—29 §§).

Bestämmelserna om avvisning vid Sveriges gräns av utlänningar som

AU 1979/80: 27 Bilaga Ju U 1979180:1 y

inte är önskvärda i annat nordiskt land infördes år 1957 i samband med
godkännandet av passkontrollöverenskommelsen mellan Sverige, Danmark,
Finland och Norge (prop. 1957: 190, 2LU 39).

Genom passkontrollöverenskommelsen skapades ett gemensamt nordiskt
passkontrollområde. Den stat som verkställer passkontroll gör detta
på alla de nordiska staternas vägnar och skall i förekommande fall avvisa
utlänningar även i annan stats intresse. Det åligger sålunda staterna bl. a.
att vid de nordiska yttergränserna avvisa utlänningar som är uppförda i
någon av de fördragsslutande staternas förteckningar över utvisade utlänningar.
Även utlänningar som av annan orsak inte anses böra få tillåtelse
att resa in i någon av de fördragsslutande staterna kan avvisas.

För Sveriges vidkommande förs den nämnda förteckningen över utlänningar
hos rikspolisstyrelsen (se prop. 1976/77: 10, JuU 16). Förteckningen,
den s. k. U-boken, tjänar som spärregister vid kontroll av utlänningars
inresa i nordiskt land. Den innehåller uppgifter om i Sverige meddelade
förpassnings-, förvisnings- och utvisningsbeslut som är förenade med förbud
att utan särskilt tillstånd återvända till riket. Dessutom innehåller den
uppgifter om i Danmark, Finland, Island och Norge meddelade förpassnings-
och utvisningsbeslut beträffande utomnordiska medborgare för
vilka gäller förbud att återvända till det land som har meddelat beslutet. Uboken
distribueras till bl. a. samtliga gränskontroller och polisdistrikt i
Sverige samt till de centrala utlänningsmyndigheterna i de övriga nordiska
länderna. I utlänningskungörelsen (1969: 136) finns särskilda bestämmelser
om viseringstvång för utlänningar som har avlägsnats från annat nordiskt
land.

Genom den beskrivna, på den nordiska passkontrollöverenskommelsen
grundade ordningen för kontroll av utländska medborgares inresa i de
nordiska länderna tillgodoses enligt utskottets mening i allt väsentligt
önskemålen i motionen 1121 om s. k. nordiska förvisningsbeslut. Motionen
bör därför inte vinna riksdagens bifall.

Justitieutskottet föreslår med hänvisning till det anförda att arbetsmarknadsutskottet
hemställer

att riksdagen avslår motionen 1979/80: 1121 i nu berörd del (yrkandet
1).

Häktning

I propositionen föreslås en ändring i 24 kap. 21 § rättegångsbalken som
gör det möjligt för domstol att i samband med beslut om utvisning på grund
av brott förordna att den dömde i häkte skall avbida att beslutet rörande
utvisning vinner laga kraft. Häktning skall kunna ske om det skäligen kan
befaras att den dömde undandrar sig utvisningen.

Genom den föreslagna lagändringen undanröjs nu förekommande tveksamhet
rörande möjligheten att använda häktning i den aktuella situa -

AU 1979/80: 27 Bilaga JuU 1979/80:1 y

tionen. Ändringen tillgodoser ett i praxis uttalat behov och ligger i linje
med önskemål som framförts av justitieutskottet år 1973 (JuU 1973: 28).

Utskottet tillstyrker den föreslagna lagändringen.

Statsfinansiella effekter av förslagen

1 propositionen lämnas en allmän beskrivning av hur vissa av förslagen i
propositionen påverkar behovet av resurser på olika områden. Behov av
ytterligare resurser hos statens invandrarverk och inom polisväsendet
förutses bl. a. till följd av förslagen om flyktingförklaring och om anmälan
av vissa av polisens avvisningsbeslut till invandrarverket. Det påpekas att
förslaget i sistnämnda hänseende också förutsätter att en jourverksamhet
anordnas hos verket.

I anslutning härtill föreslår regeringen bl. a. att riksdagen

1. till Lokala polisorganisationen: Förvaltningskostnader för budgetåret
1980/81 under andra huvudtiteln — utöver i proposition 1979/80:100, bilaga
5, föreslaget förslagsanslag - anvisar ytterligare 917 000 kr.,

2. att till Polisverket: Inköp av motorfordon för budgetåret 1980/81
under andra huvudtiteln — utöver i proposition 1979/80:100, bilaga 5, föreslaget
reservationsanslag — anvisar ytterligare 65 000 kr.,

3. att till Lokala polisorganisationen: Utrustning för budgetåret 1980/81
under andra huvudtiteln — utöver i proposition 1979/80: 100, bilaga 5,
föreslaget reservationsanslag — anvisar ytterligare 35000 kr.

Frågan om jourtjänst hos invandrarverket berörs också i motionen 1937.
I motionen yrkas att riksdagen som sin mening skall ge regeringen till
känna vad som sägs härom i motionen (yrkandet 2, delvis).

Enligt motionärernas mening bör jourtjänsten organiseras så att informationsbehovet
vid passkontrollen tillgodoses.

Justitieutskottet har inte något att erinra mot regeringens förslag till
medelsanvisning till polisväsendet utöver den som riksdagen på hemställan
av utskottet beslutat om tidigare i år (JuU 1979/80: 24, p. 3, 4 och 5, rskr
182).

I motionen 1937 uppmärksammas de svårigheter som kan uppkomma för
personer som vid ankomsten till Sverige vid förekommande stickprovskontroll
inte omedelbart kan styrka sin rätt att resa in i landet. Detta kan
gälla både utländska medborgare med tillstånd att vistas i Sverige och
svenska medborgare. Spörsmålet har behandlats i en frågedebatt under
innevarande riksmöte (riksdagens protokoll 1979/80:51 s. 13). Statsrådet
Karin Andersson hänvisade därvid till förslaget om den nyss nämnda
jourtjänsten och förmodade att inrättandet av den skulle komma att eliminera
de aktuella svårigheterna.

AU 1979/80: 27 Bilaga JuU 1979180:1 y

bidra till att eliminera svårigheterna. Utskottet anser det också angeläget
att rikspolisstyrelsen noga följer utvecklingen när det gäller polisens befattning
med gränskontrollen i det här uppmärksammade avseendet. Någon
särskild åtgärd från riksdagens sida är - utifrån de synpunkter justitieutskottet
har att beakta - enligt utskottets mening inte erforderlig.

Med dessa uttalanden föreslår justitieutskottet att arbetsmarknadsutskottet
hemställer

1. att riksdagen anvisar medel till polisväsendet i enlighet med vad
som föreslås i propositionen,

2. att riksdagen avslår motionen 1979/80:1937 i nu berörd del (yrkandet
2, delvis).

Övrigt

Förslagen i propositionen och motionerna i de delar som inte berörs i det
föregående föranleder inte något uttalande från justitieutskottets sida.

Stockholm den 22 april 1980

På justitieutskottets vägnar
BERTIL LIDGÅRD

Närvarande: Bertil Lidgård (m). Lisa Mattson (s). Åke Polstam (c), Eric
Jönsson (s), Hans Petersson i Röstånga (fp). Björn Körlof (m), Lilly
Bergander (s), Gunilla André (c). Hans Pettersson i Helsingborg (s). Göte
Jonsson (m), Helge Klöver (s), Ella Johnsson (c), Karl-Gustaf Mathsson
(s), Bonnie Bernström (fp) och Maja Bäckström (s).

Avvikande meningar

1. Utvisning på grund av brott

Åke Polstam (c), Hans Petersson i Röstånga (fp), Gunilla André (c), Ella
Johnsson (c) och Bonnie Bernström (fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som börjar med ”Vid ställningstagande”
och slutar med "permanent uppehållstillstånd" bort ha följande
lydelse.

Den förändrade synen på invandrarnas roll i samhället och strävandena
att tillförsäkra invandrarna en med svenska medborgare jämställd ställning
måste enligt utskottets mening få sätta sin prägel också på den del av
utlänningslagstiftningen som berör utvisning på grund av brott. Detta
gäller ej endast bestämmelser som tar sikte på flyktingar. En lämplig åtgärd
i den sålunda önskade riktningen är enligt utskottets mening att minska den
tidrymd som f. n. gäller för kravet på synnerliga skäl — exempelvis grov

AU 1979/80:27 Bilaga JuU 1979/80:1 y

brottslighet - för utvisning. En sådan ordning skulle också ligga i linje med
vad dåvarande statsrådet Anna-Greta Leijon i detta hänseende uttalade i
direktiven till utlänningslagkommittén (se SOU 1977: 28 s. 31 f.). Härvidlag
bör understrykas att en utlänning som utan att ha begått brott lagligen har
vistats i landet under tre år bl. a. genom familjebildning och arbete normalt
torde ha fått en sådan anknytning till Sverige att starka skäl talar emot ett
beslut om utvisning. I sammanhanget bör också beaktas att en treårsgräns
gäller för kommunal rösträtt och för valbarhet i kommunala val. Det bör
dock framhållas att om en treårsgräns i enlighet med vad som föreslås i
propositionen ställs upp i det nu aktuella avseendet detta ej hindrar utvisning
vid allvarlig brottslighet, exempelvis grovt narkotikabrott, organiserade
och ekonomiska brott samt våldsbrott. Utskottet vill i denna del peka
på vad föredragande statsrådet anför i propositionen (s. 63) rörande innebörden
av uttrycket ”synnerliga skäl”.

Med hänvisning till det anförda tillstyrker utskottet att en utlänning som
vistats i riket under tre år tillerkänns det starkare skydd mot utvisning som
föreslås i propositionen. På de skäl som föredragande statsrådet anför i
propositionen (s. 62 och 63) bör vidare enligt utskottets mening nordbor i
detta hänseende få det starkare skydd som föreslås i propositionen.

Den sålunda av utskottet förordade ordningen motsvarar den som föreslås
beträffande utvisning på grund av asocialitet (44 §).

Utskottets ställningstagande innebär att utskottet inte ställer sig bakom
yrkandet i motionen 1470 såvitt gäller betydelsen av permanent uppehållstillstånd.

dels att utskottet bort föreslå arbetsmarknadsutskottet att hemställa

4. att riksdagen beträffande utvisningshinder med avslag på motionen
1979/80: 1926, motionen 1979/80: 1937 i denna del (yrkandet
1, delvis) och motionen 1979/80: 1940 i denna del (yrkandet 2)
antar 41 § i den i propositionen 1979/80:96 föreslagna utlänningslagen.

2. Rättsligt biträde

Hans Petersson i Röstånga (fp) och Bonnie Bemström (fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som börjar med ”Vid bedömningen"
och slutar med ”med motionsönskemålen” bort ha följande lydelse.

Genom införandet i den nya lagen av regler om anmälan av avvisningsbeslut
till statens invandrarverk stärks utlänningens ställning i samband
med polismyndighets prövning av frågan om avvisning. En utlänning, som
påstår sig vara flykting, kommer dock inte att kunna få offentligt biträde
förrän verket beslutat överta ärendet. Den ordningen kan enligt utskottets
mening inte anses tillfredsställande. Såsom framhålls i motionen 1941 kan
ju situationen vid gränsen vara avgörande för en flyktings framtid, kanske

AU 1979/80: 27 Bilaga JuU 1979/80:1 y

för hans liv. Han bör därför ha en ovillkorlig rätt till rättshjälp genom
offentligt biträde. Reglerna om sådant biträde bör därför ändras i detta
syfte.

dels att utskottet bort föreslå att arbetsmarknadsutskottet hemställer
att riksdagen med anledning av motionen 1979/80: 1927 i nu berörd
del (yrkandet 2 b) och motionen 1979/80: 1941 i nu berörd del
(yrkandet 2 h) hos regeringen begär förslag till sådan ändring i
rättshjälpslagen att rätt till juridiskt biträde införs för alla som vid
ifrågasatt avvisning uppger sig vara flyktingar.

AU 1979/80:27

Innehållsförteckning

Sammanfattning 1

Förklaring av vissa termer 4

Propositionen 6

Propositionens lagförslag 7

Motionerna. 29

Utskottet

Allmänna synpunkter 34

Uppehållstillstånd 37

Krav på uppehållstillstånd före inresan 37

Besvärsrätt 38

Begränsning av uppehållstillstånd till viss del av landet 39

Familjeanknytning 39

Skyddet för flyktingar och vissa andra grupper 42

Flyktingbegreppet 42

Flyktingförklaring 43

Skyddet för vissa andra grupper 44

Skyldighet att överlämna avvisningsärende till SIV m. m 46

Avlägsnande av utlänning 48

Allmänt 48

Avvisning 49

Utvisning 51

Utvisning då tillstånd saknas 51

Utvisning på grund av brott 52

Utvisning på grund av asocialitet 57

Hemsändning 57

Återbrytning 58

Tvångsmedel 59

Straffbestämmelser 60

Olovlig vistelse 60

Ansvarsregler i övrigt 61

Anslagsfrågor m. m 61

Övriga frågor 63

Hemställan 63

Reservation

Utvisning på grund av brott (mom. 19) (s) 67

Bilaga

Justitieutskottets yttrande 1979/80:1 y 69

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1980