om en bestämmelse i kreditupplysningslagen

Betänkande 1983/84:NU1

Näringsutskottets betänkande
1983/84:1

om en bestämmelse i kreditupplysningslagen
Ärendet

I motion 1982/83:1484 av Kersti Johansson (c) hemställs att riksdagen
begär att regeringen framlägger förslag till ändring i kreditupplysningslagen
så att även den s. k. företagarkopian skall innehålla obligatorisk uppgift om
vem som beställt och fått upplysning.

Gällande bestämmelser

Kreditupplysningslagen (1973:1173) syftar främst till att hindra att kreditupplysningsverksamhet
leder till otillbörligt intrång i den personliga integriteten
eller till skada genom oriktiga eller missvisande upplysningar. Efterlevnaden
av lagen står under tillsyn av datainspektionen.

Lagen gäller för yrkesmässigt bedriven kreditupplysningsverksamhet
(1 §). Med kreditupplysning avses uppgift, omdöme eller råd som lämnas till
ledning för bedömning av annans kreditvärdighet eller vederhäftighet i övrigt
i ekonomiskt hänseende (2 §). En speciell typ av kreditupplysning, för vilken
gäller särskilda skyddsregler, är den s. k. personupplysningen. Med detta
uttryck avses kreditupplysning om enskild person, förutsatt att vederbörande
varken är näringsidkare eller har så väsentligt inflytande i viss näringsverksamhet
att uppgift om hans egna förhållanden behövs för att belysa
verksamhetens ekonomiska ställning. En kreditupplysning som inte utgör
personupplysning brukar kallas företagsupplysning.

Kreditupplysningsverksamhet skall bedrivas så att den inte leder till
otillbörligt intrång i personlig integritet (5 §). Denna allmänna, grundläggande
regel kompletteras i olika hänseenden av mera detaljerade föreskrifter.
Dessa innebär bl. a. att den som avses med en kreditupplysning skall av
j kreditupplysningsföretaget få meddelande om upplysning som har lämnats
om honom (11 §). När personupplysning lämnas skall den omfrågade
samtidigt och kostnadsfritt tillställas ett skriftligt meddelande om de
uppgifter, omdömen och råd som upplysningen innehåller rörande honom
och om vem som har begärt upplysningen. När annan kreditupplysning
rörande enskild person lämnas - dvs. företagsupplysning som inte avser
juridisk person - skall den omfrågade på motsvarande sätt få meddelande om
de uppgifter som upplysningen innehåller rörande honom. Den sistnämnda
föreskriften liksom föreskriften att det skall meddelas vem som har begärt
personupplysning tillkom genom en lagändring (1981:737) som trädde i kraft
den 1 januari 1982.

1 Riksdagen 1983/84.17sami. Nrl

NU 1983/84:1

2

Motionen

Bestämmelsen om att meddelande skall lämnas om kreditupplysning
rörande enskild person som är näringsidkare innebär, sägs det i motionen, en
förbättring för de berörda, som huvudsakligen är småföretagare. Det har
emellertid, hävdar motionären, väckt mycken irritation och upprördhet att
kreditupplysningsföretagen inte har ålagts att tala om vem som har beställt
och fått upplysningen. I motionen uppges att dagligen åtskilliga företagare
vänder sig till datainspektionen och till kreditupplysningsföretagen med
fråga om vem som beställt och fått en kreditupplysning varom meddelande
lämnats. Den inställning som åtskilliga småföretagare har visat gör det
nödvändigt att saken snarast omprövas, menar motionären.

Bakgrund

I den departementspromemoria (Ds Ju 1979:8) som låg till grund för 1981
års ändring i kreditupplysningslagen föreslogs dels att begreppet personupplysning
skulle utvidgas till att avse alla kreditupplysningar om enskild person,
dels att kreditupplysningsföretagen skulle bli skyldiga att i meddelande om
lämnad kreditupplysning (kreditupplysningskopia) ange för vems räkning
upplysningen begärts. Remissinstansernas reaktion på dessa förslag sammanfattades
i propositionen om lagändringen (prop. 1980/81:10 s. 54)
sålunda:

Som har angetts har denna utvidgning mött stark kritik från flera

remissinstanser, bl. a. företrädare för banker och andra kreditgivare, för
kreditupplysningsbranschen och för näringslivet. Dessa remissinstanser är
också negativt inställda till att näringsidkare m. fl. skulle få rätt till
kreditupplysningskopia och till besked om vem som har begärt upplysningen.
Även andra remissinstanser, såsom bankinspektionen, Sveriges advokatsamfund
och TCO, tar avstånd från detta förslag eller ifrågasätter dess
lämplighet. En del företrädare för näringslivet, t. ex. SAF och Sveriges
industriförbund, tillstyrker dock förslaget helt eller delvis.

Innebörden av den kritik som riktades mot förslaget att även en
näringsidkare skulle få uppgift om vem som begärt kreditupplysning om
honom kan belysas med några citat från remissyttrandena (prop. s. 251,255).

Sveriges grossistförbund anförde:

Det kan i vissa fall vara känsligt om en kreditgivare tar en personupplysning
och personen ifråga får reda på detta. Särskilt gäller detta sådana
situationer, då en näringsidkare anser sig behöva göra en kontroll av ett
existerande kundförhållande på grund av att han befarar att kunden kan ha
svårt att klara sina åtaganden. Även här blir det fråga om en avvägning
mellan olika intressen. Vi menar för vår del att det inte kan vara någon mer
påtaglig nackdel från integritetssynpunkt att uppgift om beställaren av
kreditupplysningen inte lämnas.

NU 1983/84:1

3

Sveriges köpmannaförbund och SHIO-Familjeföretagen yttrade gemensamt
följande:

Med hänsyn till att en näringsidkare bör ha möjligheten att inhämta en
kreditupplysning om en tilltänkt affärsförbindelse eller göra fortlöpande
uppföljningar av kreditvärdigheten hos etablerade förbindelser utan att få
relationerna störda i måhända känsliga affärssituationer föreslås att uppgift
om vem som begärt upplysning icke skall behöva tillställas det företag
kreditupplysningen avser. Integritetsskyddet torde bli tillräckligt genom
övriga restriktioner.

Svenska bankföreningen anförde med instämmande av PKbanken, Sveriges
föreningsbankers förbund, Finansieringsföretagens förening och Upplysningscentralen
UC AB:

Ett särskilt skäl mot en regel, som berättigar näringsidkare att alltid få
kopia av personupplysning om honom och besked vem som beställt
upplysningen, är den sannolika effekten av en sådan regel vid förmedling av
kreditupplysningar om näringsidkare från svenska till utländska banker.
Man måste räkna med att utländska banker och deras kunder med vetskap
om en dylik regel ofta hellre skulle avstå från att begära kreditupplysningar
beträffande en tänkt svensk motpart. För närvarande lämnas i samband med
vår utrikeshandel svenska kreditupplysningar i betydligt större utsträckning
till utlandet än utländska kreditupplysningar lämnas till Sverige. En kreditupplysningsverksamhet
i Sverige, som enligt utlandets mening fungerar
tillfredsställande, är i stor utsträckning en förutsättning för de krediter, som
lämnas vid den svenska importen, och för de förskott, som de svenska
exportörerna ofta erhåller.

Regeringen - med justitieminister Håkan Winberg som föredragande - gick
emot förslaget om en utvidgning av begreppet personupplysning. Den anslöt
sig inte heller till förslaget om beställaruppgift till enskilda näringsidkare.
Härom anfördes i propositionen (s. 56 f.):

Vad härefter angår frågan huruvida enskilda näringsidkare m. fl. bör ges
rätt till besked också om vem som har begärt en kreditupplysning synes det
vara klart att redan rätten till kreditupplysningskopia i många fall kommer att
innebära att vederbörande kan sluta sig till vem som har begärt upplysningen.
Detta torde i allmänhet inte medföra några negativa effekter. Att
kreditgivare och andra som avser att träda i ekonomisk förbindelse med en
näringsidkare inhämtar kreditupplysning om denne måste framstå som en
helt naturlig åtgärd, som näringsidkare lika väl som andra har anledning att
räkna med. Det kan emellertid inte bortses från att en rätt till beställaruppgift
på detta område i en del fall kan medföra olägenheter. Oftast torde det då
också vara fråga om situationer där den omfrågade inte redan på grund av att
han erhåller en kreditupplysningskopia kan sluta sig till vem som har beställt
upplysningen. Jag tänker exempelvis på fall där någon begär kreditupplysning
om ett företag i syfte att undersöka om det kan vara intressant att söka
förvärva dess rörelse eller där någon som avser att söka anställning hos ett
företag själv eller genom sin fackliga organisation begär upplysningar om
detta. En skyldighet för kreditupplysningsföretag m. fl. att ta reda på och
uppge vem som har begärt en kreditupplysning om näringsidkare m. fl. kan
också vålla vissa problem när beställaren finns i utlandet.

NU 1983/84:1

4

Utskottet

Kreditupplysningslagen (1973:1173) innehåller en rad bestämmelser till
skydd för enskildas integritet. Enligt en av dessa skall den som avses med en
personupplysning automatiskt få underrättelse om vem som har begärt
upplysningen och om vilka uppgifter, omdömen och råd som denna
innehåller. Ifall en omfrågad enskild person är näringsidkare rör det sig inte
om en personupplysning utan om en s. k. företagsupplysning. Han skall då få
meddelande om de uppgifter som upplysningen innehåller om honom.
Uppgift om beställaren är kreditupplysningsföretaget däremot inte ålagt att
lämna.

Mot detta förhållande riktas kritik i motion 1982/83:1484 (c). Motionären
hävdar att det bland småföretagare råder stort missnöje med att de inte har
rätt att få beställaruppgift. Både datainspektionen - som är tillsynsmyndighet
enligt kreditupplysningslagen - och kreditupplysningsföretagen själva får,
hävdar motionären, ett stort antal förfrågningar om vem som beställt och fått
en kreditupplysning varom föreskrivet meddelande har lämnats.

Datainspektionen har under hand vitsordat att många har gjort sådana
förfrågningar. Antalet hänvändelser av detta slag har emellertid numera
minskat, sedan man från inspektionens och kreditupplysningsföretagens sida
har sökt sprida kännedom om gällande bestämmelser och motiven för dem.

Den nuvarande regleringen på den punkt som här är aktuell trädde i kraft
vid 1982 års början. Den svarar, såsom framgår av redogörelsen i det
föregående, mot de önskemål som representativa småföretagarorganisationer
framförde i samband med den översyn av kreditupplysningslagen som
gjordes dessförinnan. Utskottet finner mot den bakgrund som har angivits
inte skäl för en sådan lagändring som motionären föreslår.

Utskottet hemställer

att riksdagen avslår motion 1982/83:1484.

Stockholm den 18 oktober 1983

På näringsutskottets vägnar
NILS ERIK WÅÅG

Närvarande: Nils Erik Wååg (s), Gunnar Nilsson i Stockholm (s), Erik
Hovhammar (m), Lennart Pettersson (s), Rune Jonsson (s), Sten Svensson
(m), Olof Johansson (c), Wivi-Anne Radesjö (s), Per Westerberg (m),
Christer Eirefelt (fp), Birgitta Johansson (s), Per-Richard Molén (m), Bo
Finnkvist (s), Per-Ola Eriksson (c) och Oswald Söderqvist (vpk).

minab/gotab Stockholm 1983 75968