om dödsbegreppet m.m. (Skr. 1982/83:31 delvis) (Betänkande 1982/83:SoU7 Socialutskottet)

SoU 1982/83:7

Socialutskottets betänkande
1982/83:7

om dödsbegreppet m. m. (Skr. 1982/83:31 delvis)

I betänkandet behandlas dels regeringens skrivelse 1982/83:31 om vård i
livets slutskede, m. m., såvitt avser bilaga A (socialdepartementet), dels ett
antal under allmänna motionstiden 1981 och allmänna motionstiden 1982
väckta motioner rörande dödsbegreppet och vården av svårt sjuka patienter.
Bilaga B till skrivelsen behandlas av utbildningsutskottet i betänkande UbU
1982/83:3.

Regeringens skrivelse

Genom skrivelsen bereds riksdagen, såvitt nu är i fråga, tillfälle att ta del av
vad föredragande statsrådet anfört om vården i livets slutskede. I skrivelsen
redovisas de åtgärder som dåvarande regeringen vidtagit med anledning av
betänkanden och rapporter från utredningen (S 1974:09) rörande vissa frågor
beträffande sjukvård i livets slutskede (SLS-utredningen).

Motionerna

I motion 1980/81:204 av Karin Nordlander m. fl. (vpk) hemställs att
riksdagen beslutar att hos regeringen hemställa om en utredning rörande icke
kyrklig verksamhet vid sjukhusen i enlighet med vad som anförts i
motionen.

I motion 1980/81:206 av Mårten Werner (m) hemställs att riksdagen måtte
uttala sig för en klart uttalad övergång till hjärndödsbegreppet.

I motion 1981/82:409 av Mårten Werner (m) hemställs att riksdagen hos
regeringen begär sådana åtgärder att dödsbegreppet definieras i termer av
hjärndöd.

I motion 1981/82:1290 av Gunnar Biörck i Värmdö (m) hemställs att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i motionen
anförs om dödsbegreppet och sättet att fastställa att en människa är död.

I motion 1981/82:1309 av Mårten Werner (m) hemställs att riksdagen hos
regeringen anhåller om utredning i enlighet med Europarådets rekommendation
vad gäller sjukas skriftliga deklaration mot livsförlängande åtgärder
och i samband därmed av frågan om dödshjälp i grava irreversibla
sjukdomslägen.

1 Riksdagen 1982183. 12 sami. Nr 7

SoU 1982/83:7

Dödsbegreppet

I motionerna 1980181:206 och 1981182:409, båda av Mårten Werner (m),
förespråkas en övergång till hjärndödsbegreppet. Motionären anför bl. a. att
det egentligen inte är fråga om ett nytt dödsbegrepp utan om vilka kriterier
som skall tillämpas för att fastställa när döden inträtt. I motion 1981182:1290
av Gunnar Biörck i Värmdö (m) diskuteras också sättet att fastställa att en
människa är död. Motionären formulerar vissa kriterier med ledning av vilka
en läkare kan fastställa döden. Bland dessa ingår såväl konstaterande av att
hjärtverksamhet och andning varaktigt upphört som att totalt och oåterkalleligt
bortfall av hjärnfunktionerna föreligger. Det anförda bör enligt
motionären kunna bilda utgångspunkt för en eventuell lagstiftning om
dödsbegrepp och dödskriterier.

Dödsbegreppet är av tradition knutet till hjärtslag och andning. När
andningen upphört och hjärtat slutat slå betraktas människan som död. I
svensk lagstiftning finns dock inte någon definition av begreppet död.

Utredningen (S 1974:09) rörande vissa frågor beträffande sjukvård i livets
slutskede (SLS-utredningen) tillsattes 1974 på hemställan av riksdagen (SoU
1974:31, rskr 1974:294). Utredningen fick inga särskilda direktiv, men som
utgångspunkt för arbetet skulle ligga socialutskottets nämnda betänkande.
Däri anfördes bl. a. att de problem av skiftande natur som är förbundna med
sjukvård i livets slutskede borde bli föremål för en allsidig översyn, varvid
utgångspunkten borde vara att vården ges ett sådant innehåll att allmänhetens
förtroende för sjukvården inte rubbas. Utskottet angav vidare vissa
frågor som särskilt borde övervägas av utredningen, bl. a. det psykologiska
omhändertagandet av patienten och frågan om livsuppehållande behandling,
varom mera nedan. Beträffande frågan om införande av ett nytt dödsbegrepp
anförde utskottet följande (s. 22).

Som framhållits då frågan tidigare behandlats i riksdagen är spörsmålet om
införandet av ett nytt dödsbegrepp av utomordentligt stor betydelse från
rättslig synpunkt. Det påverkar också villkoren för transplantationskirurgin.
En lösning förutsätter inte blott att - som numera är fallet - hjärndöd kan
diagnostiseras med full säkerhet utan även att de med dödsbegreppet
förknippade juridiska och etiska spörsmålen noga har övervägts. Också
allmänhetens inställning måste tillmätas stor betydelse.

Vad angår de humanitära och sjukvårdsadministrativa skäl som åberopats
till stöd för införande av ett nytt dödsbegrepp är dessa enligt utskottets
mening snarast att hänföra till den av utskottet tidigare behandlade frågan
om hur länge livsuppehållande behandling skall pågå. De synes därför sakna
direkt betydelse för ett ställningstagande till hjärndödsbegreppet. Spörsmålet
om livsuppehållande insatser vid fall av s. k. hjärndöd har behandlats i ett
av socialstyrelsen år 1973 utfärdat cirkulär om prognos och behandling vid
totalt och oåterkalleligt bortfall av hjärnfunktionerna. Av cirkuläret framgår
att all vidare behandling från medicinsk synpunkt är meningslös när sådant
tillstånd konstaterats samt att en behandling i enlighet med vetenskap och
beprövad erfarenhet följaktligen inte kräver att ytterligare terapeutiska
åtgärder vidtas eller att redan insatta åtgärder fortsätts. De synpunkter av

SoU 1982/83:7

humanitär och sjukvårdsadministrativ art, som framförts i fråga om
hjärndödsbegreppet, kan således redan nu tillgodoses. Enligt utskottets
mening är anvisningarna i cirkuläret också av stor betydelse för transplantationskirurgins
villkor.

När det gäller de transplantationskirurgiska skälen delar utskottet
motionärernas uppfattning att det är angeläget att förutsättningar för
transplantationsoperationer är gynnsamma. Med hänsyn till att frågan om
införande av ett nytt dödsbegrepp utförligt behandlats vid utredningsarbetet
inom socialstyrelsen ter det sig, som utskottet tidigare framhållit då
spörsmålet aktualiserats i riksdagen, dock inte erforderligt att tillsätta en ny
utredning. Däremot kan det finnas skäl att i samband med en översyn av
frågor om sjukvård i livets slutskede även granska tillämpningen av
ovannämnda cirkulär och i övrigt kartlägga problemen inom transplantationskirurgin.
Socialstyrelsen har helt nyligen begärt upplysningar från
samtliga lasarett angående tillämpningen av cirkuläret och från de lasarett
där njurar tillvaratas för transplantationsändamål angående formerna för
och erfarenheterna av tillvaratagandet av njurar från avlidna. Enligt
utskottets mening framstår det som lämpligt att den av utskottet ovan
förordade utredningen efter samråd med socialstyrelsen gör en utvärdering
av det material som sålunda samlas in.

Frågan om hjärndödsbegreppet var aktuell i utskottet även påföljande år.
Utskottet tilläde därvid bl. a. följande (SoU 1975:8 s. 13).

Vad härefter gäller de transplantationskirurgiska skälen anser utskottet i
likhet med motionärerna att det är angeläget att förutsättningar skapas för en
gynnsam utveckling inom transplantationskirurgin. Otvivelaktigt skulle
införandet av hjärndödsbegreppet vara av stor betydelse för möjligheterna
att transplantera vissa organ, t. ex. lever och bukspottkörtel, samt vara ägnat
att förbättra resultaten vid exempelvis njurtransplantationer. Att endast av
detta skäl vidta en så vittgående åtgärd som att ändra det dödsbegrepp, vilket
av ålder knutits till hjärta och andning, bör enligt utskottets mening dock inte
ifrågakomma. Som framhållits då frågan tidigare behandlats i riksdagen är
nämligen spörsmålet av utomordentligt stor betydelse från rättslig synpunkt
och en lösning förutsätter att de med dödsbegreppet förknippade juridiska
och etiska spörsmålen noga övervägts. Också allmänhetens inställning måste
tillmätas stor betydelse. Med hänsyn till det anförda anser utskottet att man
bör söka andra utvägar för att tillgodose transplantationskirurgins behov av
goda villkor än att ändra dödsbegreppet. Utskottet vill erinra om vad
utskottet förra året framhöll, nämligen att det kunde finnas skäl att i samband
med en översyn av frågor om sjukvård i livets slutskede även granska
tillämpningen av ovannämnda cirkulär från socialstyrelsen och i övrigt
kartlägga problemen inom transplantationskirurgin. Utskottet erinrade om
att socialstyrelsen begärt upplysningar från samtliga lasarett angående
tillämpningen av cirkuläret och från de lasarett där njurar tillvaratas för
transplantationsändamål angående formerna för och erfarenheterna av
tillvaratagandet av njurar från avlidna. Enligt utskottet framstod det som
lämpligt att den av utskottet förordade utredningen efter samråd med
socialstyrelsen gjorde en utvärdering av det material som sålunda samlas in.
Utskottet anser sig kunna förutsätta att de sakkunniga i samband med den
pågående kartläggningen av transplantationskirurgins villkor närmare överväger
vilka åtgärder som är erforderliga för att åstadkomma gynnsamma
förutsättningar för transplantationsverksamheten. En möjlighet som enligt

1* Riksdagen 1982/83. 12 sami. Nr 7

SoU 1982/83:7

utskottets mening kan förtjäna att närmare prövas under utredningsarbetet
är att genom ändring i transplantationslagen skapa förutsättningar för
tillvaratagande av organ och annat biologiskt material innan hjärtverksamheten
upphört i fall då det - på sätt som anges i socialstyrelsens cirkulär -konstaterats att givarens hjärnfunktioner totalt och oåterkalleligt bortfallit.
Om utredningen skulle stanna för en sådan lösning, måste självfallet
betryggande garantier från rättssäkerhetssynpunkt uppställas och särskilda
regler som garanterar ett hänsynstagande till givarens anhöriga införas. En
lagstiftning i enlighet med det anförda torde kunna vinna allmänhetens
förståelse.

SLS-utredningen anförde senare i sitt huvudbetänkande I livets slutskede
(SOU 1979:59) att den delade uppfattningen att införandet av hjärndödsbegreppet
inte är ett oavvisligt villkor för att transplantationskirurgin skall
kunna utvecklas på önskvärt sätt. Därmed förföll, enligt utredningen,
behovet av en författningsmässig reglering av dödskriterierna. Bättre
förutsättningar än f. n. ansågs kunna nås på annat sätt än genom legalisering
av hjärndödsbegreppet. Utredningen avsåg att i ett senare betänkande
framlägga förslag för hur behovet av vitala organ för transplantationsverksamheten
borde kunna tillgodoses.

SLS-utredningen har härefter i december 1980 framlagt betänkandet
Transplantationskirurgiska frågor (SOU 1980:48). I detta lämnas bl. a. en
redogörelse för socialstyrelsens cirkulär rörande diagnos och behandling vid
totalt och oåterkalleligt bortfall av hjärnfunktionerna (MF 1973:29) och
rörande förfarandet för att säkerställa tillgången på nekronjurar för
transplantationsändamål (MF 1973:2) samt för Europarådets resolution
rörande organtransplantationer (1978-05-11). Socialstyrelsens uppföljning
av cirkulären redovisas också. SLS-utredningen, som inte vill föreslå
övergång till ett hjärndödsbegrepp, anför som skäl följande (s. 7).

Den praktiska erfarenheten från de sju år som nu gått sedan socialstyrelsen
utfärdade sina anvisningar visar entydigt att diagnosen totalt och oåterkalleligt
bortfall av hjärnfunktionerna kan ställas med full säkerhet. Detta
tillstånd innebär att hjärnan är totalförstörd och att varje form av
intellektuellt liv därmed är utslocknad. Att andra organ kan bringas att
överleva under begränsad tid är helt beroende på konstlade åtgärder. Det är
således medicinskt sett klart att en person med totalt oåterkalleligt bortfall av
hjärnfunktionerna med avseende på den här diskuterade transplantationsverksamheten
är att jämställa med en avliden.

Att utredningen trots detta inte velat biträda strävandena att binda
fastställandet av tidpunkten för dödens inträde till ett författningsmässigt
fixerat hjärndödsbegrepp beror till stor del på den argumentering som
framförts i socialutskottets betänkanden 1974:31 och 1975:8. Att ändra det
dödsbegrepp, vilket av ålder knutits till hjärta och andning, bör enligt
utskottets mening inte komma ifråga. De skäl som talar mot införandet av
hjärndödsbegreppet har framför allt varit av juridisk och psykologisk natur.
Man har bl. a. befarat att ett legalt fixerat dödsbegrepp skulle kunna få
svåröverblickbara juridiska konsekvenser och man har uppenbarligen varit
tveksam till om en ny innebörd av dödsbegreppet skulle bäras upp av en
vidsträckt opinion.

SoU 1982/83:7

Uppföljningen av styrelsens cirkulär 1973:29 visar att en rätt betydande
grupp läkare inte är beredd att avsluta respiratorbehandling vid förmodat
bortfall av hjärnfunktionerna. Att fastställa diagnosen kan kräva tekniskt
komplicerade undersökningar. Hänsyn till anhöriga och personal anförs ofta
som skäl för att behandlingen fortsättes. I det dagliga sjukvårdsarbetet skulle
det leda till svåröverblickbara konsekvenser om läkarna skulle känna sig
förpliktade till att som tidpunkt för dödens inträde ange den tidpunkt då ett
totalt och oåterkalleligt bortfall av hjärnfunktionerna ägt rum.

Det är på grund av dessa förhållanden som utredningen föreslår att
transplantationsfrågan löses genom ett tillägg till transplantationslagen och
inte genom en författningsmässig reglering av dödsbegreppet.

Utredningens förslag innebär att transplantationslagen (1975:190) kompletteras
med ett tillägg av innebörd att man, vad gäller tagande av organ och
annat biologiskt material från avlidna, jämställer personer med totalt och
oåterkalleligt bortfall av hjärnfunktionerna med avlidna, även om hjärtverksamheten
alltjämt upprätthålls på konstlad väg. Förslaget innebär att man,
om lagens betingelser i övrigt är uppfyllda, för transplantationskirurgiska
ändamål skulle kunna ta organ från personer som är hjärndöda, oavsett om
de anses döda i traditionell bemärkelse.

Utredningens förslag har i denna del kritiserats av många remissinstanser,
som i stället förordat införandet av ett nytt dödsbegrepp. Flera vill inte
acceptera begreppet ”jämställd med avliden”.

Som ett led i socialdepartementets beredning av SLS-utredningens förslag
hölls vidare den 18 januari 1982 ett symposium, varvid diskuterades dels
vården av döende, dels dödsbegreppet. Frågan om införande av ett
hjärndödsbegrepp visade sig därvid mycket kontroversiell. Anförandena
från symposiet har senare redovisats i en av socialdepartementet utgiven
rapport Vård i livets slutskede (Ds S 1982:6).

I regeringens nu aktuella skrivelse till riksdagen anför dåvarande
statsrådet Karin Ahrland följande (s. 12).

I dag kan diagnosen totalt och oåterkalleligt bortfall av hjärnfunktionerna
ställas med full säkerhet. Det är angeläget att människor får klart för sig att
tillstånd där vissa hjärnfunktioner - tillfälligt eller permanent - fallit bort är
något annat än hjärndöd. En sådan vetskap är av grundläggande betydelse
för att kunna ta ställning till om ett nytt dödsbegrepp skall införas eller

ej Jag

har därför tidigare i dag fått regeringens bemyndigande att tillkalla en
särskild utredare med uppdrag att utreda om det nuvarande dödsbegreppet
bör bibehållas eller om ett hjärndödsbegrepp bör införas (bilaga 6). Denna
fråga har i vårt land aldrig tidigare utretts i hela dess vidd.

Frågan om dödsbegreppet bör enligt min mening vara frikopplad från
frågan om villkoren för transplantationskirurgin. Stor vikt måste vidare
läggas vid att människors förtroende för hälso- och sjukvården inte rubbas.
Etiska frågeställningar kring ett nytt dödsbegrepp måste därför tillmätas stor
betydelse.

Många juridiska konsekvenser är knutna till dödens inträde. En viktig
uppgift för utredaren blir att kartlägga de juridiska, medicinska och etiska

SoU 1982/83:7

konsekvenserna av olika dödsbegrepp.

I uppdraget ingår också att överväga om dödsbegreppet bör regleras i lag
eller om det även i fortsättningen bör anses i huvudsak vara en medicinsk
fråga.

Hjärndödsbegreppet tillämpas i dag i många länder, med eller utan
lagstiftning. Utredaren bör ta del av erfarenheter från dessa länder.

Kommittédirektiv (Dir. 1982:61) för en utredning om dödsbegreppet har i
enlighet härmed beslutats av dåvarande regeringen den 22 juli 1982.

Skriftlig deklaration mot livsförlängande åtgärder

I motion 1981182:1309 av Mårten Werner (m) hävdas att man bör
respektera en dokumenterad och styrkt viljeyttring från den som vid ett gravt
och irreversibelt sjukdomstillstånd vill avstå från livsuppehållande insatser. I
vart fall bör man enligt motionären utreda giltigheten av sjukas skriftliga
deklaration mot livsförlängande åtgärder, s. k. dödstestamenten, och i
samband därmed även frågan om dödshjälp.

I socialutskottets ovannämnda betänkande SoU 1974:31, vilket bildade
utgångspunkt för SLS-utredningens arbete, diskuterades även frågan om
livsförlängande åtgärder. Utskottet anförde i denna del följande (s. 21).

Som ett led i översynen av problemen kring sjukvård i livets slutskede kan
det vidare finnas skäl att uppmärksamma de mera speciella frågor av
humanitär, etisk och juridisk natur som är förknippade med livsuppehållande
behandling. Enligt utskottets mening bör utredningsarbetet i denna del
inriktas på en kartläggning av problemställningarna och en vägledande
diskussion. De närmare övervägandena härvidlag bör ankomma på utredningen.
Utredningsarbetet bör dock inte - som motionären föreslagit -begränsas enbart till fall av grav hjärnskada utan bör i enlighet med vad flera
remissinstanser framhållit avse livsuppehållande insatser över huvud taget
vid svår eller obotlig sjukdom samt i fall då personer genom sitt handlande
visat att de inte önskar leva längre. Arbetet bör bedrivas från utgångspunkten
att aktiv eutanasi alltjämt skall vara förbjuden. Utskottet anser att
mycket starka skäl talar för att det liksom hittills måste ankomma på
vederbörande läkare att avgöra vilken behandling som skall ges patienten.
Med hänsyn härtill och då förtroendet för läkarnas behandling av de sjuka
skulle allvarligt kunna rubbas av en lagfäst regel om passiv eutanasi vill
utskottet inte förorda en ändrad lagstiftning på området. Utskottet kan inte
heller ställa sig bakom förslaget att läkare skulle tillerkännas rätt att
respektera en i förväg utfärdad skriftlig viljeförklaring. Som flera remissinstanser
pekat på skulle det vara förenat med betydande olägenheter från
både praktisk och juridisk synpunkt att tillerkänna en sådan viljeförklaring
från patienten bindande verkan.

År 1976 behandlade utskottet en motion i vilken begärdes att SLSutredningen
skulle få i uttryckligt uppdrag att utreda frågan om rätten för en
gravt hjärnskadad patient att genom en tidigare avgiven viljeförklaring avstå
från livsuppehållande åtgärder. I sitt av riksdagen godkända betänkande
SoU 1976/77:12 erinrade utskottet om att Europarådets parlamentariska

SoU 1982/83:7

församling nyligen hade antagit en rekommendation om de sjukas och
döendes rättigheter. I denna rekommenderades Europarådets ministerkommitté
att uppmana de enskilda länderna att inom särskilda undersökningskommittéer
utreda bl. a. frågan om skriftliga deklarationer varigenom läkare
ges fullmakt att avstå från livsförlängande åtgärder, särskilt i fall då
irreversibelt bortfall av hjärnfunktionen föreligger. Utskottet ansåg att det
med hänsyn till den fortgående debatten på området framstod som
uppenbart att SLS-utredningen närmare skulle belysa den av motionärerna
upptagna frågan.

SLS-utredningen publicerade i november 1978 rapporten (SOU 1978:82)
Läkaren och den svårt sjuke patienten. Rapporten var utarbetad av
Läkaresällskapets delegation för medicinsk etik. I rapporten anfördes bl. a.
följande (s. 38).

När delegationen vid symposiet 1974 diskuterade medicinsk behandling i
livets slutskede, berördes också den vid den tidpunkten aktualiserade frågan
om möjlighet för en person att genom skriftlig förklaring fastställa efter vilka
principer behandlingen skulle genomföras om han skulle drabbas av
olycksfall eller bli obotligt sjuk eller senil, så att han inte längre vore i stånd
att fatta beslut om sin egen framtid (bil. 1.1). En sådan förklaring torde,
ansågs det, ej kunna anses juridiskt likvärdig med testamente om kvarlåtenskap.
Den borde betraktas som information, väga tungt vid bedömningen
och tillmätas högre värde än anhörigas upplysningar. Juridiskt bindande
ansågs den dock icke vara. Delegationen har inte funnit anledning frångå
detta sitt tidigare gjorda ställningstagande. En av patienten tidigare uttalad
önskan att slippa behandling bör således kunna respekteras om den står i
överensstämmelse med vad som kan betecknas som resultatet av ett väl
genomtänkt, normalpsykologiskt beslut.

SLS-utredningen anförde följande i sitt huvudbetänkande (SOU 1979:59)
I livets slutskede (s. 60).

Vad beträffar frågan om möjlighet för en person att genom skriftlig
förklaring fastställa efter vilka principer behandlingen skall genomföras om
man skulle drabbas av olycksfall eller bli obotligt sjuk eller senil delar
utredningen den inställning som delegationen tagit. En sådan förklaring kan
inte anses juridiskt likvärdig med ett testamente om kvarlåtenskap. Den bör
betraktas som information och väga tungt vid bedömningen. Juridiskt
bindande kan den dock inte anses vara. En av patienten tidigare uttalad
önskan att slippa behandling bör således kunna respekteras om den står i
överensstämmelse med vad som kan betecknas som resultatet av ett väl
genomtänkt, normalpsykologiskt beslut.

Socialutskottet behandlade även våren 1980 ett av samma motionär
framställt yrkande av samma innebörd som det nu aktuella. I sitt av riksdagen
godkända betänkande SoU 1979/80:39 anförde utskottet följande (s. 8).

Enligt utskottets mening är frågan om giltigheten och räckvidden av en
tidigare avgiven skriftlig viljeförklaring genom vilken en patient förklarar att
han i en viss situation, t. ex. vid ett irreversibelt bortfall av hjärnfunktionen,

SoU 1982/83:7

inte önskar någon livsuppehållande behandling, utomordentligt svår.
Utskottet har tidigare uttalat sig mot en närmare rättslig reglering av frågan
och har menat att den enskilde läkaren i varje särskilt fall måste fatta ett
beslut under hänsynstagande till alla föreliggande omständigheter. Utskottet
vidhåller denna uppfattning och vill framhålla att läkaren därvid har att
beakta vad Läkaresällskapets etiska delegation har framhållit, nämligen att
viljeförklaringen bör väga tungt vid bedömningen under förutsättning att den
kan betecknas som resultatet av ett väl genomtänkt beslut.

SLS-utredningens förslag i frågan remissbehandlas f. n. och regeringen
skall därefter överväga saken. Utskottet förutsätter att regeringen i samband
därmed prövar om ytterligare utredning är påkallad med anledning av
Europarådets ministerkommittés rekommendation. Med hänsyn till det
anförda påkallar motionen 1979/80:502 inte någon riksdagens åtgärd.

I den nu aktuella regeringsskrivelsen berörs inte uttryckligen frågan om
skriftliga deklarationer mot livsförlängande åtgärder. Föredragande statsrådet
erinrar emellertid (s. 9) om att utredningen avfärdat kraven på dödshjälp
och menat att man i stället inom hälso- och sjukvårdens ramar måste skapa en
god vård för döende. Hon säger sig dela denna uppfattning.

I sammanhanget kan erinras om att socialstyrelsen efter initiativ av
SLS-utredningen utfärdat en kungörelse (SOSFS(M) 1979:21) om medikamentell
smärtbehandling i terminal vård, vilken ger uttryck åt en mera
generös syn på bl. a. behovet av att kunna förskriva beroendeframkallande
medel till svårt sjuka patienter om detta behövs för att åstadkomma en
effektiv smärtlindring. I kungörelsen anges bl. a. att målet inte är att
behandla smärtan utan att förebygga den. I varje enskilt fall bör adekvat
psykologisk och symtomatisk smärtbehandling eftersträvas.

Stöd åt sjuka och döende

I motion 1980181:204 av Karin Nordlander m. fl. (vpk) begärs en utredning
rörande icke-kyrklig verksamhet vid sjukhusen. Motionärerna anför bl. a.
att alla måste ha rätt till kontakt, stöd och hjälp vid livets slutskede. I dag
finns dock en fungerande verksamhet enbart för de människor som har en
religiös åskådning, t. ex. Svenska kyrkan. Motionärerna anser därför att
formerna för stöd åt sjuka och döende bör ses över med inriktningen att
tillgodose även de icke religiösas behov.

SLS-utredningen betonade i sitt huvudbetänkande I livets slutskede (SOU
1979:59) vikten av att tillgodose den döendes behov av psykologisk vård (s.
130). Sådan måste öka i intensitet och omfattning ju närmare döden en
människa kommer. Sjukvården måste enligt utredningen vara rustad att ge
psykologiskt stöd till döende. Om anhöriga finns närvarande och kontakten
med dem är god kan de åtminstone till en del fylla denna uppgift. I dag dör
emellertid många utan att anhöriga finns i närheten eller är villiga att hjälpa
till. Den psykologiska vården av döende kommer därför i stor omfattning att
vila på vårdpersonalen. Ideala förhållanden kan inte nås, men man bör sträva

SoU 1982/83:7

efter att ge bästa möjliga stöd och att skapa medmänsklig kontakt med den
sjuke. Tre faktorer måste enligt utredningen vara uppfyllda för att
personalen skall kunna ge denna medmänskliga kontakt - den måste äga
kunskaper, empati och självkännedom.

Utredningen redovisar vidare det psykologiska händelseförloppet i livets
slutskede (s. 115) och utvecklar sina synpunkter på hur den döendes behov av
medmänsklig kontakt kan tillgodoses (s. 121) och vad en sådan kontakt bör
innehålla. Bl. a. anförs att enbart teoretiska kunskaper och studium av
litteraturen inte bara är otillräckligt utan ofta t. o. m. olämpligt för den som
vill ägna sig åt vård av döende. Situationen är emotionellt speciell, varför en
viss del av kunskaperna bara kan förvärvas genom personliga erfarenheter av
kontakt med döende människor. Vidare framhålls att de frågor, problem och
konflikter som kommer upp i en dialog med en döende är mångskiftande och
varierande. Det är därför nödvändigt med en hög grad av flexibilitet. Målet
är att hjälpa den döende att inom den snäva tidsrymd som finns kvar leva så
drägligt, meningsfyllt och självförverkligande som möjligt.

Döendes religiösa behov diskuteras särskilt av SLS-utredningen (s. 124),
som bl. a. återger vissa uttalanden från Loma Feigenbergs avhandling
Terminalvård. Det anförs där att problematiken kring de religiösa frågorna
är mer komplicerad än frågan om patienten är troende eller inte. De flesta i
Sverige är i dag ambivalenta eller ljumma i religiösa frågor. Förutom de
relativt få djupt och äkta religiösa och de relativt få övertygade ateisterna har
flertalet vissa vaga minnen om trygghet i tron men också upplevelser av att de
har släppt detta i det vardagliga liv de nu lever, och några känner därför att de
inte ”har rätt till” denna tröst.

I regeringens nu aktuella skrivelse till riksdagen pekar även föredragande
statsrådet på vikten av att patienten och de anhöriga får ett psykologiskt stöd
(s. 7). För många människor kan frågeställningar väckas, bl. a. kring
religiösa spörsmål, som kräver insatser av präst och/eller psykologiskt eller
psykiatriskt utbildad personal. I det underlag för vårdprogram, vilket avses
bli utarbetat av socialstyrelsen, bör enligt statsrådet behandlas bl. a.
psykologisk omvårdnad samt etiska och religiösa frågor (skr. s. 8).

I sammanhanget kan nämnas att socialstyrelsen för en tid sedan utgivit
allmänna råd om hänsyn till olika religiösa och etniska grupper i sjukvården
(Inför döden, Allmänna råd från socialstyrelsen 1981:3). Till råden har
utarbetats ett faktaunderlag, benämnt Människan, livet och döden i
religionernas perspektiv. Skrifterna behandlar olika gruppers föreställningar
om och önskemål inför döden.

Kulturutskottet behandlade våren 1980 ett motionsyrkande från vänsterpartiet
kommunisterna av samma innebörd som det nu aktuella. I det av
riksdagen godkända betänkandet KrU 1979/80:29 anförde utskottet följande
(s. 7).

SoU 1982/83:7

Utskottet delar motionärernas uppfattning att det måste finnas möjlighet
för var och en som är intagen på sjukhus att - oavsett inställning i
livsåskådningsfrågor - få kontakt med någon annan människa som har både
vilja och i möjligaste mån förmåga att ge den sjuke stöd och hjälp i hans
personliga situation. Redan nu fullgör sjukhuspersonalen väsentliga uppgifter
på detta område, men det finns behov av förstärkta resurser. Den
uppfattning som utskottet härmed gett uttryck åt stämmer väl överens med
den grundsyn som präglar betänkandet (SOU 1979:59) I livets slutskede.
Utskottet förutsätter att vad utskottet nu anfört om det behov av personlig,
mänsklig kontakt som kan uppkomma för var och en som är intagen på
sjukhus beaktas i samband med de fortsatta överväganden som föranleds av
nyssnämnda betänkande. Utskottet anser inte att det finns anledning för
riksdagen att med anledning av motion 1977 hos regeringen begära en
utredning rörande icke-kyrklig verksamhet vid sjukhusen.

Övriga frågor

I regeringens skrivelse till riksdagen redovisas de åtgärder regeringen har
vidtagit med anledning av betänkanden och rapporter från SLS-utredningen.
Riksdagen bereds genom skrivelsen tillfälle att ta del härav.

Flera av de frågor som tas upp i skrivelsen har behandlats i det föregående.
De åtgärder som redovisas i skrivelsen kan i övrigt sammanfattas enligt
följande.

SLS-utredningen har utformat förslag till normer för vård av döende,
uppdelade i normer gällande patienten, de anhöriga samt personalen.
Tanken med normerna är att de skall ange en inriktning och ett synsätt att
sträva emot och att de i tillämpliga delar skall gälla för all omvårdnad, oavsett
var den ges: i hemmet, på sjukhus eller vid någon annan vårdinrättning.
Normerna har sammanfattats i en bilaga till regeringens skrivelse. Föredragande
statsrådet anför att hon för egen del ställer sig bakom de normer och
målsättningar för vård av döende som utredningen formulerat. Hon pekar
vidare särskilt på värdet av att utredningen beaktat frågan om hjälp och stöd
till de anhöriga och på vikten av att patienten och de anhöriga får ett
psykologiskt stöd.

SLS-utredningen föreslår vidare vårdprogram för den personliga omvårdnaden
av döende. Vårdprogram är lokalt överenskomna handlingslinjer.
Underlag till vårdprogram utarbetas av socialstyrelsens vårdprogramnämnd.
Underlagen är generellt utformade och skall tjäna som hjälp vid utarbetandet
av lokala vårdprogram. De är informerande och inte styrande.
Föredragande statsrådet anmäler att hon föreslagit regeringen att ge
socialstyrelsen i uppdrag att utarbeta underlag för lokala vårdprogram för
vård av döende. I ett underlag för vårdprogram för döende patienter bör
enligt statsrådet ingå bl. a. personlig omvårdnad, psykologisk omvårdnad,
etiska och religiösa frågor, smärtlindring samt vård i hemmet.

SLS-utredningen behandlade också de anhörigas roll och konstaterade att
många närstående till döende patienter befinner sig i en krissituation. Den

SoU 1982/83:7

personal, som har ansvaret för vården av den döende, bör därför också se
som sin uppgift att så långt möjligt lämna de närstående hjälp och stöd. Efter
dödsfallet bör förnyad kontakt erbjudas. Utredningen föreslog även viss rätt
till ledighet med sjukpenning. Föredragande statsrådet anför i denna del att
flertalet av utredningens förslag är av den karaktären att det inte ankommer
på regering eller riksdag att besluta därom. Det ankommer på resp.
sjukvårdshuvudman. Förslaget om särskild ledighet anses inte möjligt att
genomföra utan vidare utredning. Statsrådet erinrar vidare om det pågående
arbetet i anhörigvårdskommittén (S1979:11), vilket även omfattar frågan om
insatser från anhöriga i livets slutskede. Regeringen har därför beslutat
överlämna SLS-utredningens huvudbetänkande jämte remissyttranden till
kommittén för beaktande.

Beträffande fortbildning av sjukvårdspersonal anförs att socialstyrelsen
avses få i uppdrag att genomföra utbildning av handledare, som i sin tur kan
medverka i utbildning av vårdpersonal. Socialstyrelsen har vidare fått i
uppdrag att låta utforma och genomföra kurser om vården i livets slutskede
m. m. för läkare under fortsatt vidareutbildning.

Föredragande statsrådet tar även upp bl. a. förskolans roll när det gäller
att skapa en öppnare inställning till frågor om döende och död och erinrar om
att socialstyrelsen f. n. arbetar med ett nytt pedagogiskt program som skall
ersätta den tidigare arbetsplanen. Som ett led i detta arbete kommer
socialstyrelsen att ta upp frågor om döende och död i en särskild skrift om
etiska frågor.

Utskottet

I detta betänkande behandlas dels en skrivelse från den tidigare regeringen
med redogörelse för de åtgärder som vidtagits med anledning av förslag och
rapporter från den s. k. SLS-utredningen, dels ett antal motioner rörande
vård i livets slutskede och därmed sammanhängande frågor.

I tre motioner aktualiseras frågan om vilka kriterier som skall gälla för att
fastställa att en människa är död och om en eventuell legal definition av
dödsbegreppet.

Utskottet har vid flera tillfällen haft att ta ställning till motionsyrkanden
om införande av ett hjärndödsbegrepp i stället för eller som en alternativ
möjlighet till nuvarande dödsbegrepp. Med hjärndöd menas ett totalt och
oåterkalleligt bortfall av hjärnfunktionerna. Denna diagnos kan i dag ställas
med full säkerhet. Tillståndet innebär att hjärnan är totalförstörd och att all
aktivitet i hjärnan definitivt har upphört. Att andra organ kan fås att överleva
under begränsad tid är helt beroende på konstlade åtgärder.

Hjärndöd får under inga omständigheter förväxlas med tillstånd där endast

SoU 1982/83:7

vissa hjärnfunktioner fallit bort, tillfälligt eller permanent. Fall med t. ex.
kronisk medvetslöshet är något annat än hjärndöd.

Hjärndöd följs vidare inom kort av den övriga organismens död. I
socialstyrelsens cirkulär (MF 1973:29, ändrat SOSF (M) 1982:57) om
prognos och behandling vid totalt och oåterkalleligt bortfall av hjärnfunktionerna
anges i denna del följande. Kliniska erfarenheter har visat att
hjärtverksamheten vid totalt och oåterkalleligt bortfall av hjärnfunktionerna
trots varje behandling, inkl. ventilatorbehandling, alltid varaktigt upphör att
fungera inom tre veckor och vanligen redan några dagar efter det att
cirkulationen till hjärnan upphört. När prognosen fastställts i enlighet med
föreskrifterna i cirkuläret är därför all vidare behandling meningslös. Enligt
socialstyrelsen kräver behandling enligt vetenskap och beprövad erfarenhet
följaktligen inte att ytterligare terapeutiska åtgärder vidtas eller att redan
insatta åtgärder fortsätts.

I de nu aktuella motionerna 1980/81:206 och 1981/82:409, båda av Mårten
Werner (m), förespråkas en klart uttalad övergång till hjärndödsbegreppet. I
motion 1981/82:1290 av Gunnar Biörck i Värmdö (m) diskuteras alternativa
sätt att fastställa att en människa är död, varav ett är konstaterande av totalt
och oåterkalleligt bortfall av hjärnfunktionerna. Motionären väcker i
anslutning härtill frågan om lagstiftning för att klargöra dödsbegrepp och
dödskriterier.

Utskottet vill först erinra om att utskottet vid tidigare behandling av dessa
frågor avvisat tanken på att införa ett hjärndödsbegrepp. Utskottet erinrade
därvid om att från medicinsk synpunkt all vidare behandling är meningslös
när hjärndöd konstaterats, samt att en behandling i enlighet med vetenskap
och beprövad erfarenhet då följaktligen inte kräver ytterligare terapeutiska
åtgärder. De synpunkter av humanitär och sjukvårdsadministrativ art som
framförts i fråga om hjärndödsbegreppet kunde därför enligt utskottet redan
tillgodoses. När det gällde de transplantationskirurgiska skälen för att
legalisera hjärndödsbegreppet anförde utskottet att det är viktigt att
förutsättningar skapas för en gynnsam utveckling inom transplantationskirurgin.
Att endast av detta skäl vidta en så vittgående åtgärd som att ändra
det dödsbegrepp, vilket av ålder knutits till hjärta och andning, borde dock
enligt utskottets mening inte komma i fråga. Utskottet pekade vidare på de
etiska och juridiska spörsmål som är förknippade med dödsbegreppet. Också
allmänhetens inställning måste enligt utskottet tillmätas stor betydelse.

Med anledning av de nu aktuella motionsyrkandena vill utskottet tillägga
följande.

Diskussionen för och emot ett accepterande av hjärndödsbegreppet gäller
egentligen på vad sätt man skall fastställa att döden inträtt. En följdfråga är
vid vilken tidpunkt döden skall anses ha inträtt. Många rättsverkningar,
t. ex. arvsrättsliga sådana, är knutna till dödstidpunkten. Denna måste
därför kunna definieras på ett entydigt sätt.

En svårighet med hjärndödsbegreppet är att hjärndöd bara kan diagnos -

SoU 1982/83:7

tiseras på sjukhus med erforderlig utrustning härför. Det är därför inte
möjligt att enbart ha hjärndöd som kriterium för att fastställa döden. Vid
dödsfall i hemmet m. m. måste man liksom tidigare göra en bedömning med
utgångspunkt i hjärt- och andningsverksamhetens upphörande.

Det är således inte praktiskt möjligt att helt ersätta nuvarande dödsbegrepp,
knutet till hjärta och andning, med ett hjärndödsbegrepp. En
möjlighet som då kan diskuteras är att acceptera båda tillvägagångssätten,
dvs. att de kan tillämpas alternativt. Hjärndöd inträffar emellertid inte vid
samma tidpunkt som hjärtdöd. Detta gör att den formella dödstidpunkten
kan påverkas av i vad mån utrustning varmed hjärndöd kan konstateras finns
tillgänglig. Vidare kan den exakta tidpunkten för hjärndöd inte bestämmas
med samma grad av medicinsk säkerhet som tidpunkten för hjärtdöd.

För att det på allvar skall kunna övervägas att formellt acceptera
hjärndödsbegreppet eller vidta andra principiella ändringar i vad som nu
gäller är det enligt utskottets uppfattning nödvändigt att noga analysera inte
minst de juridiska konsekvenserna av olika lösningar. Som utskottet tidigare
framhållit måste vidare allmänhetens inställning tillmätas stor betydelse i
sammanhanget. Det kan t. ex. vara svårt för människor att acceptera att
frågan om huruvida någon är död kan besvaras på olika sätt. Anhöriga kan
vidare reagera mot att en inledd livsuppehållande behandling avbryts trots
att man inte med blotta ögat kan iaktta någon förändring i tillståndet hos den
sjuke. Enligt utskottets mening är det nödvändigt att ta hänsyn inte minst till
sådana känslomässiga reaktioner för att inte riskera att människornas
förtroende för hälso- och sjukvården rubbas. Utskottet vidhåller vidare sin
uppfattning att enbart transplantationskirurgiska önskemål inte bör få bli
styrande för ställningstagandet till frågan om en ändring av nuvarande
dödsbegrepp. Som anförs i den nu aktuella regeringsskrivelsen bör frågan om
dödsbegreppet vara frikopplad från frågan om villkoren för transplantationskirurgin.

I den nu aktuella regeringsskrivelsen konstateras att frågan om dödsbegreppet
inte tidigare utretts i hela sin vidd. I enlighet med föredragandens
förslag har regeringen numera tillkallat en utredning med detta uppdrag.
Även utskottet ser det som en fördel att en sådan utredning nu kommer till
stånd så att bättre underlag kan fås för övervägandena i frågan. Det slutliga
ställningstagandet till de spörsmål som aktualiserats genom motionerna bör
därför anstå till dess resultatet av utredningen föreligger.

Med hänvisning till det anförda avstyrker utskottet motionerna 1980/
81:206, 1981/82:409 och 1981/82:1290.

Frågan om skriftliga deklarationer mot livsförlängande åtgärder tas upp i
motion 1981/82:1309 av Mårten Werner (m). Motionären anser principiellt
att man bör respektera en viljeförklaring från den som vid svår och obotlig
sjukdom vill avstå från livsuppehållande behandling.

Utskottet vill till en början erinra om att den vård som ges svårt sjuka och
döende patienter är frivillig på samma sätt som all annan vård enligt

SoU 1982/83:7

sjukvårdslagen och, från årsskiftet 1982/83, den nya hälso- och sjukvårdslagen.
Om en vuxen och psykiskt frisk patient bestämt motsätter sig behandling
av visst slag måste detta respekteras. Bortsett från rena nödsituationer finns
inget utrymme för att ge någon en sjukvårdande behandling som han eller
hon vägrar att samtycka till. Den som är i stånd att uttrycka en mening kan
således alltid vägra att underkasta sig en behandling som han eller hon
uppfattar som en förlängning av sitt lidande.

Diskussionen om skriftliga viljeförklaringar gäller därför bara de fall där
den sjuke inte längre är i stånd att uttrycka en mening, t. ex. på grund av
medvetslöshet. Det är i sådana situationer man har anledning att fråga sig hur
man skall se på en tidigare avgiven skriftlig förklaring där en person förklarat
att han i händelse av senare svår eller obotlig sjukdom inte vill ges
livsuppehållande behandling. Som utskottet tidigare framhållit är denna
fråga utomordentligt svår. Självfallet kan en människa som en gång avgivit en
sådan viljeförklaring när som helst frånträda denna. Avgörande för vilken
verkan den skall ges är därför även i dessa fall vilken uppfattning den sjuke
får antas ha när frågan om att underlåta behandling uppkommer. En tidigare
avgiven viljeförklaring kan därvid enligt utskottets mening inte ses som mer
än ett indicium på vad som är den sjukes önskan. Värdet och styrkan av den
skriftliga viljeförklaringen hänger bl. a. samman med frågan om för hur
länge sedan och under vilka omständigheter den avgavs. Vidare måste även
andra synpunkter vägas in, t. ex. om viljeförklaringen motsägs av uppgifter
från anhöriga om att den sjuke senare uttalat en annan uppfattning. Om
minsta tvekan kan råda är det självfallet uteslutet att med hänvisning till en
tidigare avgiven skriftlig viljeförklaring underlåta att sätta in den behandling
som vetenskap och beprövad erfarenhet anvisar.

Utskottet kan således inte acceptera att en skriftlig viljeförklaring
generellt skulle ges avgörande betydelse för bedömningen av vilken
behandling som skall ges en patient. Det bör dessutom framhållas att det här
är fråga om en subjektiv bedömning av patientens inställning, vilken inte är
jämförbar med det fallet att en patient uttryckligen vägrat samtycka till viss
behandling. Något hinder för den ansvarige läkaren att påbörja eller fortsätta
en inledd behandling föreligger inte.

Motionsyrkandet berör även frågan om dödshjälp i grava och irreversibla
sjukdomslägen. För tydlighetens skull vill utskottet därför framhålla att vad
som diskuterats i det föregående är frågan hur en ansvarig läkare skall ställa
sig till en behandling som inte kan förbättra patientens tillstånd i verklig
mening, utan endast förlänga hans liv under någon kortare tid på ett sätt som
inte ter sig meningsfullt. Ett helt annat betraktelsesätt måste anläggas i det
fallet att en svårt sjuk människa begär att läkaren skall vidta en aktiv åtgärd
för att påskynda döendet, t. ex. genom att ge viss medicin. I likhet med
SLS-utredningen och föredragande statsrådet anser utskottet att aktiv
eutanasi måste vara förbjuden. Det är genom förbättrad vård av döende,
inrymmande bl. a. en god smärtlindring och psykologiskt stöd, som hälso -

SoU 1982/83:7

och sjukvården skall försöka bistå den döende. Skriftliga deklarationer med
begäran om aktiv dödshjälp måste därför avvisas, likaväl som ett muntligt
uttryckt önskemål därom.

Med hänvisning till det anförda avstyrker utskottet motion 1981/
82:1309.

Behovet av att kunna erbjuda också ett icke religiöst stöd åt sjuka och
döende tas upp i motion 1980/81:204 av Karin Nordlander m. fl. (vpk), i
vilken begärs en utredning om icke kyrklig verksamhet vid sjukhusen.

Döendes behov av psykologiskt stöd och medmänsklig kontakt har ägnats
stor uppmärksamhet av SLS-utredningen. Utredningen ansåg bl. a. att
sjukvården måste vara rustad att ge psykologiskt stöd till döende. Även i
regeringens nu aktuella skrivelse framhålls vikten av psykologisk omvårdnad
och den viktiga roll vårdpersonalen därvid har. I detta skede av vården är det
medmänskliga engagemanget det avgörande. Föredragande statsrådet
framhåller att frågan om den psykologiska omvårdnaden måste inta en
central plats i det underlag till vårdprogram för vård av döende vilket avses
bli utarbetat av socialstyrelsen.

Utskottet delar den uppfattning som kommer till uttryck såväl i motionen
som i regeringens skrivelse, nämligen att det psykologiska omhändertagandet
av döende är en utomordentligt viktig del av den vård som kan ges i livets
slutskede. Det finns skäl att överväga hur denna omvårdnad kan förbättras
och anpassas bättre till olika människors önskemål och behov. Själfallet bör
även den som inte har någon religiös uppfattning ges möjlighet att få tala med
någon om sin situation. Samtidigt som det behövs kunskaper och erfarenhet
för att kunna ge stöd inför döden är det emellertid också viktigt att kunna
etablera en varm medmänsklig kontakt. Det är därför inte sj älvklart att det är
personer med särskild utbildning för denna uppgift som i det enskilda fallet är
de som bäst kan hjälpa. Många gånger är det den vårdpersonal som följt
patienten som har de bästa förutsättningarna att förstå och hjälpa honom
eller henne också när livet går mot sitt slut. Utskottet vill i det sammanhanget
erinra om att många äldre och sjuka inte längre har anhöriga och vänner i
livet. Vårdpersonalen kan, särskilt om de skött en sådan patient under en
längre tids sjukdom, vara de människor som står honom närmast.

Som framhållits av SLS-utredningen är emellertid inte stödet åt döende
någon lätt uppgift. Frågor om döden berör alla människor djupt. Många
orkar inte med att dela en döendes tankar och känslor. Utöver kunskaper om
hur döende människor reagerar och om deras olika behov måste därför den
som skall kunna ge ett verkligt medmänskligt stöd själv ha psykologisk
mognad och styrka. För den vårdpersonal som känner och kanske fäst sig vid
en patient blir det extra svårt. Enligt utskottets mening måste man därför,
utöver en förbättrad utbildning i vård av döende, också uppmärksamma
behovet av att kunna erbjuda vårdpersonalen handledning och stöd så att de
orkar med också denna svåra del av vården.

Utskottet vill i det sammanhanget framhålla att vårdpersonalens möjlig -

SoU 1982/83:7

heter att ge psykologiskt stöd åt döende också har en resursmässig sida. En
döende måste ges den tid han behöver för att kunna tala om sina känslor.
Detta förutsätter emellertid att vårdpersonalen har tillräckligt med tid att
ägna en sådan patient. För en god vård av döende är det därför viktigt att den
personal som skall svara för det psykologiska stödet åtminstone till en del kan
avlastas andra arbetsuppgifter.

Som anförs i regeringens skrivelse bör den psykologiska omvårdnaden av
döende ges en central plats i det underlag för lokala vårdprogram som
socialstyrelsen skall utarbeta. I det sammanhanget kan det även vara lämpligt
att överväga hur man kan precisera ansvaret för denna del av vården.
Utskottet förutsätter att så sker.

Med hänsyn till det anförda anser utskottet inte att motion 1980/81:204
påkallar någon riksdagens åtgärd. Motionen avstyrks därför.

Utskottet hemställer

1. beträffande dödsbegreppet

att riksdagen avslår motionerna 1980/81:206, 1981/82:409 och
1981/82:1290,

2. beträffande skriftliga deklarationer mot livsförlängande åtgärder att

riksdagen avslår motion 1981/82:1309,

3. beträffande psykologisk omvårdnad

att riksdagen avslår motion 1980/81:204,

4. att riksdagen beslutar att regeringens skrivelse 1982/83:31,
såvitt nu är i fråga (bilaga A), i övrigt inte skall föranleda något
riksdagens uttalande.

Stockholm den 18 november 1982

På socialutskottets vägnar
INGEMAR ELIASSON

Närvarande: Ingemar Eliasson (fp), Evert Svensson (s), Göte Jonsson (m),
John Johnsson (s), Rune Gustavsson (c), Blenda Littmarck (m), Stig Alftin
(s), Ann-Cathrine Haglund (m), Maria Lagergren (s), Anita Persson (s),
Ingvar Eriksson (m), Inga Lantz (vpk), Gunnar Ström (s), Bengt Lindqvist
(s) och Karin Israelsson (c).

SoU 1982/83:7

Särskilt yttrande

av Inga Lantz (vpk) sorn anför:

Den psykologiska delen av vården av sjuka och döende människor måste
förbättras och resurser för detta måste säkerställas. Med ökad personaltäthet
och därmed mer tid åt patienterna kan detta komma till stånd.

Det bör vara psykologer eller kuratorer på sjukhusen som har ansvaret för
att organisera denna del av vården, som sedan givetvis kan utövas av annan
personal i vårdlaget.

GOTAB 72814 Stockholm 1982