om det allmännas skadeståndsansvar m. m. (Betänkande 1986/87:LU2 Lagutskottet)

Lagutskottets betänkande
1986/87:2

om det allmännas skadeståndsansvar m. m.

1986/87:2

Sammanfattning

I betänkandet behandlar utskottet dels en motion om rätt till ersättning på
grund av felaktig myndighetsutövning (fp), dels två motioner om statens
skadeståndsskyldighet i affärsmässig verksamhet (m resp. c).

ttetrattande den torstnamnda motionen har yttrande inhämtats från
justitiekanslern.

Motionerna avstyrks av utskottet. Mot ställningstagandet reserverar sig
m-, fp- och c-ledamöterna.

Motionsyrkanden

Motion 1985/86:L205 av Allan Ekström (m) vari yrkas att riksdagen hos
regeringen begär översyn av villkoren för statens skadeståndsskyldighet i
civilrättsliga (obligationsrättsliga) sammanhang.

Motion 1985/86:L213 av Bengt Westerberg m. fl. (fp) vari - med hänvisning
till vad som anförts i motion 1985/86:Ju606 - yrkas att riksdagen hos
regeringen begär ett förslag till förbättrade möjligheter för enskilda att få
ersättning av det allmänna för skada som den enskilde lidit på grund av
felaktig myndighetsutövning.

Motion 1985/86:L228 av Martin Olsson (c) vari yrkas att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av
översyn av postverkets skadeståndsansvar för försenade, skadade eller
förkomna försändelser.

Rätt till ersättning på grund av felaktig
myndighetsutövning

Gällande ordning

Genom införandet av 1972 års skadeståndslag (SkL) vidgades arbetsgivarens
skyldighet att ersätta skada som hans arbetstagare vållar i tjänsten.

I förhållande till vad som tidigare gällde enligt grundsatser som utbildats i
rättspraxis innebär SkL att arbetsgivarens ansvar (det s. k. principalansvaret)
utvidgats till att omfatta alla arbetstagare och inte bara dem som tillhör driftseller
arbetsledningen eller har en ansvarsfull ställning. Enligt 3 kap. 1 § SkL

1 Riksdagen 1986187.8 sami. Nr 2

skall den som har arbetstagare i sin tjänst ersätta person- eller sakskada som
arbetstagare vållar genom fel eller försummelse i tjänsten. Arbetsgivaren
svarar också för ren förmögenhetsskada under förutsättning att arbetstagaren
vållat skadan genom brott. Med ren förmögenhetsskada avses enligt SkL
(1 kap. 2 §) sådan ekonomisk skada som uppkommer utan samband med att
någon lider person- eller sakskada.

Den vidgade skadeståndsskyldigheten för arbetsgivare omfattar inte
endast enskilda arbetsgivare utan också det allmänna. När t. ex. staten
bedriver ekonomisk verksamhet är de skadeståndsregler som gäller för
enskilda arbetsgivare sålunda utan vidare tillämpliga. Innebär det allmännas
verksamhet en myndighetsutövning sträcker sig emellertid det allmännas
ansvar längre. Med myndighetsutövning avses beslut eller åtgärder som är
uttryck för samhällets maktbefogenheter och som kommer till stånd och får
rättsverkningar mot enskilda på grund av offentligrättsliga regler. Enligt 3
kap. 2 § SkL ansvarar staten och kommunen vid myndighetsutövning inte
endast för person- och sakskador utan även för ren förmögenhetsskada som
vållas i den offentliga verksamheten. Ansvarigheten för förmögenhetsskada
är inte - som i fråga om det vanliga principalansvaret - inskränkt till att gälla
endast skada vållad genom brottslig handling. SkL:s reglering innebär att
skadeståndsansvaret för fel vid myndighetsutövning som tidigare endast
åvilade den felande tjänstemannen nu överflyttats på det allmänna. Enligt 4
kap. 1 § SkL svarar numera den enskilde tjänstemannen för skada endast om
synnerliga skäl föreligger.

Den ökade skadeståndsskyldigheten för det allmänna har emellertid
begränsats i vissa hänseenden. I syfte att undvika att även obetydliga avsteg
från författningsbestämmelser eller andra smärre fel eller försummelser skall
medföra skadeståndsskyldighet för det allmänna föreskrivs i 3 kap. 3 § SkL
att skadeståndsskyldighet vid myndighetsutövning föreligger endast om de
krav har blivit åsidosatta som med hänsyn till verksamhetens art och ändamål
skäligen kan ställas på dess utövning. Denna s. k. standardregel innebär att
från det allmännas skadeståndsskyldighet utesluts sådana skadefall där fel
eller försummelse i och för sig får anses ha förelegat men där verksamheten
kan anses ha hållit den standard som rimligen kan krävas.

I fråga om felaktiga myndighetsbeslut gäller vidare enligt 3 kap. 4 § SkL
att, om den skadelidande utan giltig anledning har underlåtit att föra talan
om rättelse eller att använda särskilt rättsmedel, ersättning inte utgår för
skada som därigenom kunnat undvikas. Dennapassivitetsregel kompletteras
med en bestämmelse i 3 kap. 7 § SkL att talan om ersättning enligt 3 kap. 2 §
inte får föras med anledning av beslut av regeringen eller riksdagen eller av
högsta domstolen, regeringsrätten och försäkringsöverdomstolen om inte
beslutet upphävts eller ändrats.

SkL innehåller också regler som beträffande det allmännas skadeståndsskyldighet
begränsar skadeståndsbeloppet. Ersättning för ren förmögenhetsskada
vid myndighetsutövning skall, om skadan uppkommit till följd av
intrång i näringsverksamhet, utgå endast i den mån det är skäligt med hänsyn
till intrångets art och varaktighet, felets eller försummelsens beskaffenhet
och övriga omständigheter (3 kap. 5 § SkL). Denna skälighetsregel träffar
framför allt krav på utebliven vinst. I 3 kap. 6 § SkL föreskrivs vidare att

LU 1986/87:2

ersättning för sakskada kan jämkas om det är skäligt med hänsyn till
föreliggande försäkringar eller försäkringsmöjligheter.

SkL gäller om annat inte är föreskrivet. Vid sidan av SkL finns vissa
specialregler som ålägger det allmänna ett längre gående skadeståndsansvar.
Dels är det fråga om regler som gäller oavsett om en skada uppstått vid
myndighetsutövning eller ej, t. ex. skadeståndsreglerna i miljöskyddslagen
och datalagen. Dels finns det regler som ålägger det allmänna ett ansvar för
fel (i objektiv mening) som begåtts vid myndighetsutövning. Som exempel
härpå kan nämnas 1974 års lag om ersättning vid frihetsinskränkning och
vissa bestämmelser i jordabalken om fel begångna inom inskrivningsväsendet.
I rättspraxis har dessutom det allmänna ålagts strikt ansvar vid vissa
typer av farlig verksamhet, t. ex. omfattande sprängningar, grävningar m. m.
Oftast har det då varit fråga om skador i samband med militära övningar.

Motionsmotivering

Motiveringen till motion L213 (fp) finns i av samma motionärer väckta
motion Ju606, i vilken behandlas olika rättssäkerhetsfrågor. Motionärerna
framhåller att en viktig del av den enskildes rättsskydd är möjligheten att få
ersättning av stat eller kommun för skada som den enskilde lidit på grund av
felaktig myndighetsutövning. Enligt motionärernas mening har tyvärr det
nuvarande skadeståndsansvaret för det allmänna försetts med en rad
inskränkningar. Det betyder, påpekas det i motionen, att det allmänna i
praktiken går fritt från skyldighet att i många situationer ersätta skador som
vållas i den offentliga verksamheten medan enskilda, t. ex. företag, i
jämförbara fall helt klart skulle vara skadeståndsskyldiga. Motionärerna
anser vidare att justitiekanslern, som företräder staten i dessa fall, tillämpar
en praxis som kännetecknas av stor försiktighet både när det gäller att medge
att skadeståndsskyldighet föreligger och vid beräkningen av skadeståndens
storlek.

Enligt motionärernas mening är det angeläget att reglerna ändras så att
enskilda och företag, som lider skada genom slarv och okunnighet från
myndigheters sida, får ett fullgott skydd. Reglerna om skadeståndsansvar
bör inte vara frikostigare mot det allmänna än mot andra skadevållare.
Reglerna bör snarare, framhåller motionärerna, vara strängare mot det
allmänna med hänsyn till att det rör sig om skador som uppkommer genom
bristande omsorg i samband med det offentligas maktutövning. Motionärerna
yrkar med hänvisning till det anförda att riksdagen hos regeringen begär
ett förslag till förbättrade möjligheter för enskilda att få ersättning på grund
av felaktig myndighetsutövning.

Remissyttrande

Yttrande över motionen har lämnats av justitiekanslern (JK).

Enligt JK:s mening är reglerna om det allmännas skadeståndsansvar inte
frikostigare mot det allmänna än mot andra skadevållare. JK anser att
reglerna i stället kan betraktas som strängare, eftersom förmögenhetsskada

LU 1986/87:2

som uppkommer vid myndighetsutövning ersätts även om skadan inte har
vållats genom brott.

JK framhåller vidare att den s. k. standardregeln inte kan anses innebära
en inskränkning i det allmännas ansvar som skulle innebära att skadeståndsreglerna
kan anses frikostigare mot det allmänna än mot andra skadevållare,
eftersom standardregeln i praktiken huvudsakligen tillämpas vid förmögenhetsskada.
Andra skadevållare svarar inte för sådan skada annat än vid brott.
Vid brott som begåtts av offentliganställda torde från det allmännas sida inte
komma i fråga att tillämpa standardregeln. Enligt JK:s mening är det
nödvändigt att behålla standardregeln i dess nuvarande form. Erfarenheterna
från den skadereglerande verksamhet som JK bedriver talar mycket starkt
för detta, anser JK. I denna verksamhet har frågan om tillämpningen av
standardregeln oftast aktualiserats i samband med masshantering av ärenden.
Vid t. ex. utfärdande av körkort är det oundvikligt att fel ibland uppstår i
handläggningen. Mot bakgrund av de uppenbara svårigheter att uppnå en
alltid felfri hantering av massärenden har JK i flera fall ansett att standardregeln
bör tillämpas.

Vidare har JK i flera fall tillämpat standardregeln i samband med smärre
skador på grund av mindre misstag eller dröjsmål med handläggningen av
ärenden från myndigheters sida. Skadorna har mestadels bestått av portokostnader,
kostnader för telefonsamtal eller mindre ränteförluster på grund
av dröjsmål med utbetalning av olika former av bidrag eller restitutioner av
olika slag.

Den s. k. passivitetsregeln ger enligt JK:s mening inte bara uttryck åt ett
rimligt synsätt i fråga om att den skadelidande själv skall söka att begränsa sin
förlust. Den är dessutom nödvändig för att upprätthålla principerna för vår
rättegångsordning och för förvaltningsrättsliga grundsatser i fråga om att
lägre instansers avgöranden i första hand skall prövas i den ordning som
anvisas genom reglerna om fullföljdsförfarandet. En annan ordning skulle
enligt JK kunna leda till en utveckling som innebär att dessa grundsatser sätts
ur spel genom att överprövning i stället sker på en omväg i form av en judiciell
eller administrativ prövning av skadeståndsanspråk mot det allmänna.

JK anser inte att den begränsning eller inskränkning i rätten till skadestånd
vid myndighetsutövning som passivitetsregeln innebär kan vara till något
men för den enskilde. JK påpekar att en viktig begränsning i passivitetsregelns
tillämpningsområde ligger i att den inte får någon verkan när den
skadelidande har haft giltig anledning att underlåta att söka ändring i ett
felaktigt beslut. Vid några tillfällen har JK haft anledning att i sin
skadereglerande verksamhet bifalla framställningar om ersättning i sådana
fall.

JK kommenterar även bestämmelsen om den begränsning i det allmännas
skadeståndsansvar som gäller i fråga om ersättning för sådan ren förmögenhetsskada
som uppkommit till följd av intrång i näringsverksamhet. Enligt
JK:s erfarenheter har bestämmelsen i praktiken sällan åberopats. JK
påpekar att han i sin skadereglerande verksamhet tillämpat bestämmelsen
endast i ett par fall. JK ser inte något oskäligt i att denna möjlighet till
begränsning finns och menar att övervägande skäl talar för att begränsningsregeln
bör behållas.

LU 1986/87:2

Bestämmelsen om möjlighet till jämkning av ersättning för sakskada med
hänsyn till föreliggande försäkringar eller försäkringsmöjligheter kan enligt
JK:s mening knappast betraktas som en inskränkning i det allmännas
skadeståndsansvar i förhållande till andra skadevållares ansvar. JK påpekar
därvid att jämkning i enlighet med bestämmelsen kan tillämpas på både det
allmännas och enskildas skadeståndsansvar. Bestämmelsen om att talan om
ersättning inte får föras med anledning av beslut av riksdagen eller
regeringen eller de högsta dömande instanserna kan enligt JK:s mening inte
heller betraktas som en inskränkning i det allmännas skadeståndsansvar i
förhållande till andra skadevållares ansvar. JK anser att det inte finns
anledning att ändra bestämmelsen.

Sammanfattningsvis framhåller JK att de nuvarande reglerna i 3 kap. 2 §
SkL om det allmännas ansvar vid myndighetsutövning ger enskilda och
företag som lider skada genom slarv och okunnighet från myndigheternas
sida ett fullgott skydd. De begränsningar eller inskränkningar i det allmännas
ansvar som ges i 3—7 §§ i samma kapitel i lagen kan enligt JK:s mening inte,
vilket motionärerna synes påstå, anses innebära att det allmänna i praktiken
går fritt från skyldighet att ersätta skador uppkomna genom vårdslöshet vid
myndighetsutövning i många situationer, där enskilda, t. ex. företag, i
jämförbara fall skulle vara skadeståndsskyldiga. De angivna reglerna som
innebär begränsning i ansvaret tillämpas för övrigt, framhåller JK, i
förhållandevis liten utsträckning.

JK kommenterar slutligen motionärernas påstående att han i sin skadereglerande
verksamhet skulle tillämpa en praxis som kännetecknas av stor
försiktighet både när det gäller att medge att skadeståndsskyldighet föreligger
och vid beräkningen av skadeståndens storlek. Påståendena är enligt JK
felaktiga. JK hävdar att han i sin skadereglerande verksamhet följer de
principer som gäller inom svensk skadeståndsrätt och att hans bedömning i
frågan huruvida skadeståndsskyldighet föreligger eller inte i visst fall inte
avviker från den bedömning som domstolarna gör.

JK gör vidare gällande att hans bedömning i fråga om skadeståndets
storlek inte heller avviker från domstolarnas bedömning. JK uppger att han
avgör mellan 600 och 700 skadeståndsärenden om året. Han påpekar att hans
beslut inte är bindande för den skadelidande utan denne är oförhindrad att få
sin rätt prövad av domstol. Endast ett fåtal av JK:s avgöranden blir föremål
för domstolsprövning och endast i enstaka fall, konstaterar JK vidare, har
domstolarna därvid gjort en bedömning som avviker från hans. Därmed är
det inte heller sagt, framhåller JK, att domstolarnas avvikande bedömning
har varit den riktiga. JK kan inte se att skadeståndsrättens nuvarande
utformning eller hans skaderegleringsverksamhet skulle utgöra något hot
mot den enskildes rättsskydd.

Tidigare riksdagsbehandling

Frågan om en skärpning av det allmännas skadeståndsansvar behandlades av
riksdagen under hösten 1984 med anledning av en motion, 1983/84:309, av
Marianne Karlsson (c). I denna yrkades att 3 kap. 2 § SkL ändrades så att det
allmänna skulle svara för skada vid myndighetsutövning oavsett om skadan

LU 1986/87:2

orsakats av fel eller försummelse av någon tjänsteman. Vidare yrkades att de
särskilda begränsningsreglerna i 3 kap. 3 och 5 §§ skulle slopas. I sitt av
riksdagen godkända betänkande (LU 1984/85:2) anförde utskottet att det
enligt utskottets mening inte förekommit något som då borde föranleda en
ytterligare skärpning av det allmännas ansvar. Motionen avstyrktes därför av
utskottet.

Den 28 februari 1986 besvarade justitieministern en interpellation av
Britta Bjelle (fp) i vilken hon frågat om han hade för avsikt att vidta några
åtgärder då det gällde statens skadeståndsskyldighet i vissa fall. Vad som
åsyftades i interpellationen var förundersökningar angående ekonomiska
brott som inte lett till fällande dom men där förundersökningen som sådan
eller åtgärder som vidtagits under utredningen hade drabbat de misstänkta i
personligt eller ekonomiskt hänseende.

I sitt svar hänvisade justitieministern till reglerna dels i 1974 års lag om
ersättning vid frihetsinskränkning, dels i SkL om det allmännas skadeståndsansvar.
Enligt justitieministerns mening skulle det leda för långt att utvidga
statens ersättningsskyldighet till att omfatta även skador som uppkommit till
följd av en förundersökning i brottmål som inte resulterat i en fällande dom. 1
interpellationsdebatten berördes även frågan om omfattningen av statens
skadeståndsansvar för skada till följd av myndighetsutövning över huvud
taget. Justitieministern hänvisade härvid till lagutskottets ovannämnda
utlåtande 1984. Han uttalade vidare med hänvisning till den nu föreliggande
motionen att han med stort intresse emotsåg lagutskottets yttrande och
debatten i kammaren med anledning av yttrandet och att han inte hade för
avsikt att föregripa debatten.

Den 3 april 1986 besvarade justitieministern en fråga av Bengt Harding
Olson (fp) om han var beredd att ändra lagen för att utöka rätten för enskilda
att få skadestånd för skada vid polisingripande. I sitt svar hänvisade
justitieministern till sitt anförande i den ovannämnda interpellationsdebatten
och vidhöll inställningen att han inte hade för avsikt att föregripa
riksdagens behandling av motionen om ett strängare skadeståndsansvar för
det allmänna.

Den 1 januari 1987 träder en ny förvaltningslag i kraft (prop. 1985/86:80,
KU 1985/86:21). I lagen föreskrivs bl. a. ett utökat serviceansvar för
myndigheterna. Med anledning av två motioner, 1985/86:290 av Allan
Ekström (m) och 1984/85:397 yrkande 2 av Marianne Karlsson (c), behandlade
konstitutionsutskottet (KU 1985/86:21 s. 16) frågan om de gällande
skadeståndsreglernas utformning mot bakgrund av myndigheternas utökade
serviceansvar enligt den nya förvaltningslagen. Konstitutionsutskottet hänvisade
till ett uttalande i propositionen (prop. 1985/86:80 s. 22) om att det kan
uppkomma gränsdragningsproblem i den praktiska tillämpningen och förutsatte
för sin del att regeringen noga följde utvecklingen och vidtog
nödvändiga åtgärder, om det skulle uppkomma oacceptabla konsekvenser
för enskilda av den nya ordningen. Konstitutionsutskottet erinrade samtidigt
om att riksdagen senare skulle komma att få anledning att överväga den
principiella frågan om statens skadeståndsansvar bl. a. vid myndighetsutövning
med anledning av den motion som lagutskottet nu har att behandla.
Konstitutionsutskottet avstyrkte med hänsyn till anförda motionerna 397 och
290. Riksdagen biföll utskottets hemställan.

LU 1986/87:2

De statliga affärsverkens skadeståndsskyldighet i
kontraktsförhållanden

Gällande ordning

När staten driver affärsmässig verksamhet och därmed kan jämställas med en
privat näringsidkare gäller i princip samma allmänna civilrättsliga regler i
rättsförhållandet mellan staten och en enskild person som i rättsförhållanden
mellan näringsidkare eller mellan näringsidkare och konsumenter. När det
gäller avtalsförhållanden i allmänhet är det en huvudregel att dröjsmålsskador
och andra förmögenhetsskador i princip skall ersättas fullt ut. Finns det
särskilda regler för vissa rättsområden gäller de i stället för de allmänna
civilrättsliga principerna. SkL:s bestämmelser är tillämpliga endast om inte
annat är föreskrivet i författning eller föranleds av avtal eller i övrigt följer av
regler om skadestånd i avtalsförhållanden.

Villkor som rör rättsförhållandet mellan myndigheter och enskilda kan ha
karaktären av ett avtal mellan resp. myndighet och den enskilde och/eller
utgöra en reglering av offentligrättslig art innebärande en av staten genom
regerings- och/eller myndighetsförfattning ensidigt företagen reglering av
villkoren.

I den mån villkoren har avtalskaraktär kan dessa prövas med stöd av viss
civilrättslig och näringsrättslig lagstiftning. Den civilrättsliga regleringen tar i
första hand sikte på enskilda fall och ger anvisningar för lösning av konkreta
tvister medan den näringsrättsliga lagstiftningen främst skyddar konsumentkollektivet
som sådant och möjliggör en sanering av marknaden för
framtiden.

De civilrättsliga reglerna på konsumentområdet är i stor utsträckning av
tvingande natur. Som exempel på civilrättslig lagstiftning av betydelse för
konsumenterna kan här nämnas konsumentköplagen (1973:877) och konsumenttjänstlagen
(1985:716). Vid sidan av konsumentköplagen är också
reglerna i den allmänna köplagen (1905:38 s. 1) tillämpliga på konsumentköp.
I sammanhanget bör också avtalslagen (1915:218) nämnas och särskilt
dess 36 §. Enligt denna bestämmelse kan de allmänna domstolarna jämka
eller åsidosätta ett avtalsvillkor, om villkoret är oskäligt med hänsyn till
avtalets innehåll, omständigheterna vid avtalets tillkomst, senare inträffade
förhållanden och omständigheterna i övrigt. Har villkoret sådan betydelse
för avtalet att det inte skäligen kan krävas att avtalet i övrigt skall gälla med
oförändrat innehåll, får avtalet jämkas även i annat hänseende eller i sin
helhet lämnas utan avseende. Vid skälighetsprövningen skall särskild hänsyn
tas till behovet av skydd för den som i egenskap av konsument eller eljest
intar en underlägsen ställning i avtalsförhållandet.

Viktiga näringsrättsliga lagar som syftar till att stärka konsumenternas
skydd är marknadsföringslagen (1975:1418) och lagen (1971:112) om avtalsvillkor
i konsumentförhållanden. Marknadsföringslagen syftar till att främja
konsumenternas intressen i samband med näringsidkares marknadsföring av
varor, tjänster och andra nyttigheter samt att motverka marknadsföring som
är otillbörlig mot konsumenter eller näringsidkare. Lagen om avtalsvillkor i
konsumentförhållanden har till huvudsyfte att ta till vara konsumenternas
intressen vid utformning av standardavtal. Med de båda lagarna som grund

LU 1986/87:

träffar konsumentverket överenskommelser med olika företag och näringslivets
branschorganisationer om förbättringar av marknadsföring och avtalsvillkor.
Frågor om mot konsumenter otillbörliga marknadsföringsåtgärder
och oskäliga avtalsvillkor föreligger handhas av konsumentombudsmannen
(KO), som i sista hand kan vända sig till marknadsdomstolen för att utverka
förbud eller åläggande enligt marknadsföringslagen eller förbud enligt lagen
om avtalsvillkor i konsumentförhållanden. Domstolens beslut är tvingande.

Som tidigare nämnts kan regeringen, eller myndighet efter regeringens
bemyndigande, utfärda författningar som innehåller villkor för den verksamhet
som myndigheten bedriver. I den mån föreskrifterna i en sådan
författning saknar avtalskaraktär och sålunda är av offentligrättslig art torde
det inte vara möjligt att tillämpa vare sig civilrättslig eller näringsrättslig
lagstiftning vid en tvist mellan myndigheten och den enskilde i frågor som
regleras i dessa föreskrifter (se vidare s. 14—15). Departementschefen
anförde i propositionen med förslag till generalklausul på förmögenhetsrättens
område (prop. 1975/76:81 s. 113 f.) att 36 § avtalslagen bör vara
tillämplig på bestämmelser som rör förhållandet mellan offentliga myndigheter
och enskilda, i den mån bestämmelserna har avtalskaraktär, men inte på
bestämmelser som ingår i författningar utan att ha karaktär av avtal.

När det gäller transporter finns särskilda skadeståndsregler i olika författningar.

Regler om järnvägs skadeståndsansvar för passagerare och gods finns i
järnvägstrafiklagen (1985:192). Lagen innehåller en samlad reglering av
järnvägens och andra spårföretags förhållande till transportkunderna och till
dem som skadas till följd av spårdriften. Bestämmelser om skada till följd av
dröjsmål vid personbefordran finns dock inte i järnvägstrafiklagen. Med
dröjsmålsskada avses härvid endast ren förmögenhetsskada, dvs. sådan
ekonomisk skada som uppkommer på annat sätt än på grund av skador på
person eller egendom. De ”normalvillkor i järnvägstrafik” som järnvägarna
tillämpar innehåller emellertid vissa bestämmelser om dröjsmålsskada. En
resande som ingår ett befordringsavtal med en järnväg anses ha accepterat att
hans rättigheter i händelse av dröjsmålsskada skall bedömas enligt normalvillkoren.
Ersättningsreglerna i normalvillkoren har förhandlats fram mellan
järnvägens representanter och konsumentverket. Enligt artikel 9.4 i normalvillkoren
åtar sig järnvägen inte någon skyldighet att lämna ersättning till den
resande för skada till följd av tågförsening, tåginställelse eller förfelad
anslutning. Den resande har emellertid rätt till ersättning för skäliga utgifter
för kost och logi, om järnvägen inte tillhandahåller detta, samt för
telemeddelanden och för vidare transport till bestämmelseorten. Utgifter för
vidare transport med flyg eller taxi till bestämmelseorten ersätts dock endast
om det utöver förseningen föreligger särskilda skäl därtill. Detsamma gäller
också om vidarebefordran med taxi avser en sträcka av osedvanlig längd.
Som särskilt skäl anses inte enbart den omständigheten att den resande skall
fortsätta från bestämmelsestationen med annat färdmedel. Medför tågförsening
som överstiger 30 minuter att den resande förfelar anslutning på
bestämmelseorten till sista reselägenheten för dygnet i lokaltrafiken (inbegripet
nattrafik) har resanden rätt till ersättning av järnvägen för resans
avslutande inom orten.

LU 1986/87:2

Svea hovrätt har i en dom den 19 juni 1986 (Avd. 1, dom DFT 30) som
vunnit laga kraft prövat om det förelegat särskilda skäl att utge ersättning för
utlägg för förhyrd bil som i anledning av en tågförsening använts för en färd
av ca 11 mil mellan bostadsorten och bestämmelseorten. Ändamålet med
resan var inställelse till en anställningsintervju, vilken inte hade kunnat ske
om ett senare tåg än det försenade hade anlitats. Hovrätten fann att personen
i fråga genom de omständigheter han anfört visat att han haft befogad
anledning att genomföra resan med till buds stående medel. Detta förhållande
fick enligt hovrättens mening anses innefatta särskilda skäl för att SJ skulle
svara för den ifrågavarande kostnaden. Med hänsyn till denna bedömning
konstaterade hovrätten att det saknades anledning att ta ställning till det i
normalvillkoren intagna, enligt hovrätten föga klargörande begreppet
”osedvanlig längd”.

Med anledning bl. a. av hovrättens dom avser SJ att efter förhandlingar
med konsumentverket se över normalvillkoren beträffande järnvägens
ansvarighet.

Till följd av normalvillkoren har alltså järnvägen en avtalsrättslig förpliktelse
att i viss omfattning ersätta skada på grund av dröjsmål i samband med
personbefordran. Ersättningsskyldigheten omfattar de ökade kostnader som
åsamkas den resande på grund av att resan drar ut på tiden (fördyring). Den
resande kan också tänkas gå miste om inkomster eller andra ekonomiska
värden (värdebortfall). Så kan hant. ex. komma för sent för att hinna med en
charterresa för vilken han betalat biljettavgift och för vilken någon återbetalning
av den erlagda avgiften inte medges. Normalvillkoren innehåller dock
inget om ersättning för skador i form av värdebortfall.

Bestämmelser om dröjsmålsansvar finns i den transporträttsliga lagstiftning
som reglerar sjö- och lufttransporter. Enligt 188 § sjölagen (1891:35 s. 1)
är sålunda bortfraktaren ansvarig för skada till följd av att passagerare
försenas, om skada vållas genom fel eller försummelse. Det ankommer på
bortfraktaren att till fredande från ansvar visa att skadan inte orsakats genom
vållande från hans sida (191 §). Bortfraktarens ersättningsskyldighet är
beloppsmässigt begränsad. Bortfraktaren kan dock åta sig en vidsträcktare
ansvarighet. I fråga om passagerarbefordran med luftfartyg är fraktföraren
enligt 9 kap. 19 och 20 §§ luftfartslagen (1957:297) ansvarig för skada som
passageraren åsamkas till följd av dröjsmål med befordringen, om han inte
visar att alla nödvändiga åtgärder vidtagits för att undvika skadorna eller att
det varit omöjligt att vidta åtgärderna. Också flygtransportörens ansvarighet
för dröjsmålstid är summamässigt begränsad. Både fördyring och värdebortfall
ersätts enligt bestämmelserna i sjölagen och luftfartslagen. När det gäller
personbefordran med vägfordon finns inte någon lagreglering av dröjsmålsansvaret.

Bestämmelser angående postverkets skadeståndsansvar finns i postverkets
kungörelse (1966:120) angående postverkets ansvarighet för försändelser
och medel. Enligt dessa regler är postverket ansvarigt för assurerade och
rekommenderade försändelser, postförskottsförsändelser och oassurerade
paket. Postverket ansvarar dock inte för vanliga brev (1 §). Vidare omfattar
ansvarigheten medel som postverket omhänderhar i sin betalningsförmedlande
verksamhet (exempel: pensioner och barnbidrag, överskjutande eller

LU 1986/87:2

kvarstående preliminär skatt m. m.) Postverkets ansvarighet gäller så länge
försändelse eller medel befinner sig i verkets vård (1 §). För ansvarigheten i
postutväxlingen med utlandet och i den utrikes betalningsförmedlingen
gäller vad som överenskommits i internationella avtal (2 §).

Postverket är fritt från ansvar, då förlust eller skada orsakats av avsändarens
eller adressatens fel eller försummelse eller av försändelsens egen
beskaffenhet. Vidare ansvarar verket inte för förlust eller skada som orsakats
av försening under postbehandlingen (3 §) med undantag i vissa fall för
försenade assurerade eller rekommenderade försändelser eller oassurerade
paket. Har innehållet i sistnämnda försändelser skadats till följd av försening
(7 a §) utgår ersättning enligt 4-6 §§, vilka paragrafer redovisas nedan. Om
särskilda kostnader orsakats av försening av sådana försändelser eller av att
betalningshandling fördröjts under postbehandlingen utgår ersättning för
sådana kostnader, dock högst 500 kr. (7 b §). Har postverket inte kunnat visa
att assurerad eller rekommenderad försändelse eller oassurerat paket
utlämnats inom sex veckor, räknat från den dag då försändelsen reklamerats
hos postverket, utgår ersättning som om försändelsen gått förlorad (7 c §).
Bestämmelserna i 7 a—c §§ infördes år 1984, då ansvarighetsbeloppen
samtidigt höjdes. För indirekt skada eller utebliven vinst är postverket inte
ansvarigt (3 §). Anspråk på ersättning skall anmälas inom vissa tidsfrister,
vilka varierar beroende på vilket slags skada anspråket avser. Framställs
ersättningsanspråk inte inom föreskriven tid är postverket fritt från ansvar.

Postverkets ansvar är vidare begränsat beroende på försändelsens karaktär.
Har assurerad försändelse gått förlorad eller skadats utgår ersättning för
förlusten, dock högst assuransbeloppet (4 §). För förlust av rekommenderad
försändelse utgår ersättning med 500 kr. (5 §). Oassurerat paket ersätts med
högst 5 000 kr. (6 §). Har postförskott slutligen utlämnats utan att postförskottsbeloppet
utkrävts utgår ersättning med det belopp som inte har
redovisats (7 §).

Postverket kan i särskilda fall medge ersättning efter skälighetsprövning
utöver vad som skulle ha utgått med tillämpning av bestämmelserna i
kungörelsen (12 §). Närmare föreskrifter härom har meddelats i 5 § allmänna
poststadgan. Dessa innebär att ersättning kan utges för skadad brevförsändelse,
som inte är assurerad eller rekommenderad, med högst 500 kr.
Vidare kan indirekt skada i form av utgifter för telefonsamtal, resor m. m.
ersättas med högst 500 kr. Ersättning kan i övrigt utges när synnerliga skäl
föreligger.

När det gäller förmedlingen av spelkuponger och förtidsvadsinsatser gäller
vissa särskilda regler. Fel som begås i kassaledet hos postverket, dvs. hos
postkontoret, lantbrevbäraren etc., täcks inte av ansvarighetskungörelsen.
Med stöd av en bestämmelse i poststadgan (137 §) har postverket emellertid
möjlighet att efter skönsmässig prövning hålla spelaren skadeslös för
utebliven vinst som berott på fel i detta led av behandlingen av mottagna
spelkuponger.

Problemet med skadestånd för utebliven vinst till följd av försening i
transportledet löstes genom att ATG (Allmänna Trav och Galopp) den 1
augusti 1980 tecknade en särskild försäkring som ger ersättning för förseningsskador
vid postbefordran. ATG har samtidigt träffat avtal med

LU 1986/87:2

postverket om viss regress gentemot verket.

Med stöd av den av regeringen utfärdade teleförordningen (1985:765) har
televerket meddelat allmänna villkor för teleabonnemang. I villkoren finns
föreskrifter om bl. a. skadstånd. Televerket lämnar ersättning för skador som
uppkommit till följd av att teleförbindelse avbrutits eller varit felaktig eller
på grund av att telemeddelande uteblivit, expedierats oriktigt, försenats eller
störts. Ersättning utgår dessutom om uppgift i telefonkatalog utelämnats
eller varit ofullständig eller oriktig eller om uppgift om abonnents nummer
eller adress varit felaktig. Ersättningsskyldighet i nu nämnda fall föreligger
dock endast i den mån skadan uppkommit genom fel eller försummelse av
televerkets personal eller av person för vilken verket svarar. Ersättning
lämnas vidare endast för utgift som föranletts av skadan. Ersättningen är
begränsad till högst 2 000 kr. I fall av grov vårdslöshet kan dock högre
ersättning lämnas.

Frågan om televerket var skyldigt att utge skadestånd till en advokat som
av misstag uteslutits ur telefonkatalogen har varit föremål för domstolsprövning
(Rättsfall från hovrätterna 1985, RH 1985 42:85). Advokatens skadeståndstalan
ogillades av Svea hovrätt med hänsyn till att televerket enligt en
föreskrift i det av regeringen fastställda och till utgången av år 1985 gällande
telefonreglementet och enligt en friskrivningsklausul i avtalet om telefonabonnemang
hade rätt att bestämma högsta belopp för ersättning på grund av
skada av bl. a. uteslutning ur telefonkatalogen. Bestämmelsen i 36 §
avtalslagen om jämkning av oskäliga avtalsvillkor ansågs inte tillämplig på
friskrivningsklausulen.

Motionsmotiveringar

Motionären i motion L205 (m) hänvisar inledningsvis till sistnämnda rättsfall
och beklagar att 36 § avtalslagen inte ansetts kunna tillämpas, vilket sålunda
ledde till att advokaten själv fick stå det ekonomiska ansvaret för televerkets
försummelser. Motionären åberopar vidare att den enskilde får bära de
ekonomiska konsekvenserna, om statens järnvägar (SJ) missköter sig såvitt
angår personbefordran. Även om tåget ej alls skulle gå utan blivit inställt
utan skäl eller om det skulle gå åt fel håll är SJ ändå, påpekar motionären, fri
från ansvar gentemot den enskilde resenären. Skulle den enskilde däremot
ha anlitat annat transportmedel såsom båt eller flyg skulle han ha kunnat få
ersättning för liden skada.

Motionären framhåller att grundsatsen om allas likhet inför lagen kräver
att allmänt erkända rättsprinciper skall gälla även staten som avtalspart i
vanliga civilrättsliga relationer. En sådan rättsprincip kan enligt motionären
härledas ur 23 § köplagen, nämligen att gäldenären (näringsidkaren eller den
som åtagit sig att tillhandahålla vara eller tjänst) är ansvarig för skada som
borgenären (den som ”köpt” varan eller tjänsten) lider genom dröjsmål eller
försening, om gäldenären inte kan visa att dröjsmålet inte kan tillräknas
honom som försummelse. Skadeståndsregeln i 31 § konsumenttjänstlagen är
för övrigt, påpekar motionären vidare, utformad helt i överensstämmelse
med nämnda rättsprincip. Stadgandet i konsumenttjänstlagen är - till
skillnad från köplagen - tvingande. Motionären framhåller att, om televerket

LU 1986/87:2

i det ovan anförda exemplet hade omfattats av konsumenttjänstlagen,
friskrivningsinvändningen sålunda utan vidare skulle ha underkänts. Detsamma
gäller beträffande SJ.

Enligt motionärens rättsuppfattning är det oefterrättligt att staten utnyttjar
sin maktställning till att utverka undantag från de rättsgrundsatser som
eljest gäller enligt vår rättsordning. Han yrkar därför att statens skadeståndsskyldighet
i affärsmässig verksamhet snarast bör bli föremål för översyn.

I motion L228 (c) framhålls att det ofta förekommer att postförsändelser
blir försenade, något som kan föra med sig ekonomiska förluster och andra
problem. Det finns enligt motionären en påstådd ökande tendens till
förseningar. Enligt motionären har det också blivit allt svårare - förmodligen
på grund av annan sorteringsteknik - att få klarhet om orsakerna till en
försening och om vilka som förorsakat förseningar, skador på eller förlust av
försändelser.

Motionären hänvisar därefter till den i föregående avsnitt redovisade
kungörelsen samt ansvarighetsbestämmelserna i poststadgan. Enligt motionärernas
mening finns det anledning att se över postverkets ansvar och
omfattningen av den ekonomiska ersättning som bör utgå vid förseningar,
skador och när försändelser förkommit. Översynen bör gälla såväl den typ av
försändelser som det nu kan utgå viss ersättning för som för vanliga brev
särskilt i den mån avsändaren och/eller adressaten drabbats av icke obetydliga
ekonomiska förluster eller andra påtagliga problem. Dessutom finns
enligt motionärens mening anledning att noggrant se över i vad mån
postverkets ansvar gentemot verkets kunder behöver stärkas för att dessa
skall ha motsvarande rätt till skadestånd och skydd som privatpersoner och
kunder har när de har att göra med enskilda företag och verksamheter.

Motionären påpekar att tre år gått sedan riksdagen senast behandlade
frågan om postverkets skadeståndsansvar. Med hänsyn bl. a. till prisutvecklingen,
utvecklingen av postverkets verksamhet och de successivt ökade
kraven på allt bättre konsumentskydd, vilket resulterat i flera regeländringar
inom konsumenträtten, finns nu enligt motionärens mening starka skäl för
att se över postverkets skadeståndsansvar. Översynen motiveras även av den
synnerligen stora omfattning postverkets verksamhet har, varigenom praktiskt
taget alla i vårt land boende är postverkets kunder.

Tidigare riksdagsbehandling

I samband med behandlingen våren 1985 av förslaget till en ny järnvägstrafiklag
behandlade utskottet en motion av samma motionär som väckt motion
L205 och med liknande syfte. I sitt av riksdagen godkända betänkande LU
1984/85:27 fann utskottet att det inte fanns något behov av att lagreglera
järnvägens ansvarighet för dröjsmålsskada vid fördyring av resa. Utskottet
ansåg att genom det tillägg till normalvillkoren som efter förhandlingar och
överenskommelse mellan SJ och konsumentverket/KO gjorts år 1979 de
resande hade fått sådana möjligheter till ersättning för fördyring av resor som
kunde anses motsvara rimliga krav. Det förhållandet att det fanns vissa
brister i den då gällande ersättningsklausulen i normalvillkoren utgjorde
enligt utskottets mening inte någon grund för att då kräva lagstiftning. I

LU 1986/87:2

stället borde bestämmelserna ses över. Utskottet ansåg för sin del att
ersättningsregler som förhandlades fram mellan järnvägarnas representanter
och konsumentverket/KO borde kunna på ett smidigare och bättre sätt täcka
uppkommande olika fördyringsskador än en lagreglering kunde göra.

Beträffande dröjsmålsskador i form av värdebortfall erinrade utskottet om
att normalvillkoren inte innehöll något om ersättning för sådana skador. Med
hänvisning till att sjö- och lufttrafikföretag var skyldiga att lämna ersättning
för värdebortfall vid dröjsmålsskada talade enligt utskottets mening därför
vissa principiella skäl för att införa en lagregel som tillförsäkrade järnvägspassagerare
ersättning för i varje fall vissa värdebortfall. Man kunde
emellertid enligt utskottets mening inte bortse från att det fanns omständigheter
som försvårade en lagreglering av järnvägs ansvarighet för dröjsmålsskada.
I betydligt större utsträckning än när det gäller sjö- eller
lufttransporter består järnvägsresor, påpekade utskottet, av flera på varandra
följande delbefordringar med skilda transportenheter. Även en ganska
obetydlig försening i ett transportled kan leda till betydande förseningar
innan slutmålet nås. Utskottet ansåg att en lagreglering av dröjsmålsansvaret
rimligtvis måste innehålla någon spärr som förhindrar att en inträffad
försening kan utlösa dröjsmålsansvar inom alla delar av ett vittförgrenat
järnvägsnät. Vidare borde beaktas att järnvägs- och spårvägsresor kan
omfatta mycket korta sträckor. Ett utbyggt dröjsmålsansvar för sådana resor
skulle enligt utskottets uppfattning medföra betydande problem. En lagregel
måste därför troligen förses med så många olika begränsningar att ersättningsskyldighet
för järnvägen i själva verket skulle komma att föreligga
endast sällan.

Med hänsyn till det anförda ansåg utskottet att det i vart fall då inte borde
ske en lagreglering av ersättning för värdebortfall. Utskottet tilläde att frågan
om en lagstiftning kunde få en förnyad aktualitet om konsumentverket inte
skulle uppnå en godtagbar lösning förhandlingsvägen.

Utskottet prövade år 1975 (LU 1975:13) frågan om postverkets ansvarighet
för försenade försändelser med anledning av en motion som var föranledd av
att försändelser innehållande tipskuponger och V 65-kuponger försenats i
postbehandlingen och att avsändarna till följd därav inte erhållit den vinst
som rätteligen skulle ha utfallit på kupongerna. I motionen yrkades att
postverkets ansvarighet för försenade försändelser och för indirekt skada
eller utebliven vinst skärptes. Utskottet pekade på att postverket i sin
verksamhet har att tillämpa affärsmässiga principer och att de utgifter som
verket åsamkats i form av skadestånd därför måste bestridas av de löpande
intäkterna, dvs. i huvudsak av befordringsavgifterna. Enligt utskottet skulle
den i den då aktuella motionen föreslagna reformen ofrånkomligt leda till
betydande höjningar av dessa avgifter. Med hänsyn härtill avstyrkte utskottet
bifall till motionen, vilket riksdagen godkände.

Våren 1983 behandlade utskottet en motion av bl. a. samme motionär som
väckt motion L228 och med liknande yrkande som det nu ifrågavarande. I sitt
av riksdagen godkända betänkande LU 1982/83:35 konstaterade utskottet
med tillfredsställelse att sedan utskottet förra gången prövade frågan den
som lämnar en försändelse till postbefordran hade fått ökade möjligheter att
få ersättning för skada till följd av fel i postbehandlingen samtidigt som olika

åtgärder vidtagits i syfte att minska riskerna för förseningar av vissa slag av
spelkuponger. Utskottet framhöll att det emellertid i inte obetydlig omfattning
förekom att vanliga postförsändelser försenades och att avsändare och
adressater till följd härav led skada eller åsamkades andra besvär för vilka
ersättning inte kunde utgå. Utskottet menade att det inte torde vara möjligt
att väsentligt öka postverkets ansvarighet utan att en sådan åtgärd skulle leda
till betydande höjningar av befordringsavgifterna. Utskottet ansåg därför att
problemen med förseningar i postbefordran borde lösas genom andra
åtgärder än ändringar i ansvarighetsreglerna. På grund av det anförda
avstyrkte utskottet motionen. Utskottet förutsatte emellertid att postverket
noga följde utvecklingen och att ansvarighetsbeloppen höjdes när så befanns
erforderligt.

Utredningsförslag

I sitt slutbetänkande (SOU 1985:41) Affärsverken och deras företag
redovisar verksledningskommittén vissa överväganden och förslag rörande
affärsverkens bestämmelser om kundvillkor (betänkandet s. 85—86). Kommittén
slår inledningsvis fast att det råder allmän enighet om att begreppet
näringsidkare omfattar även stat och kommun inom sådana verksamhetsgrenar
som till sin innebörd är jämförliga med privat näringsverksamhet. Med
hänvisning till lagen om avtalsvillkor i konsumentförhållanden påpekar
kommittén att lagen gäller endast avtalsvillkor men däremot inte föreskrifter
i författning. Förhållandet mellan statliga och kommunala företag och deras
kunder är emellertid, framhåller kommittén, till en del reglerat genom
föreskrifter. Om man håller fast vid en strikt tolkning av begreppet
avtalsvillkor, kommer detta att medföra en begränsning av lagens tillämpningsområde
även inom verksamhetsgrenar, där staten eller en kommun
uppträder som näringsidkare. Det medför också inskränkning i KO:s
möjlighet att stödja konsumenterna. Enligt kommittén har problemet med
gränsdragningen mellan avtalsvillkor och författningsbestämmelser störst
betydelse när det gäller de statliga affärsverkens verksamhet.

Kommittén uppger att det principiellt föreligger en valfrihet mellan
reglering genom allmänna avtalsvillkor och reglering genom författningar.
Villkoren för utnyttjande av affärsverkens tjänster är nämligen nästan
genomgående av sådan innebörd att de lika väl skulle ha kunnat uttryckas i
avtal. Om verksamheten faller inom verkets område som det anges i
instruktion föreligger också, påpekar kommittén, möjlighet att uppställa
allmänna avtalsvillkor. Kommittén framhåller att den reglering som i dag
gäller uppvisar ganska stora variationer i valet mellan avtals- och författningsbestämmelser.
Delvis förklaras detta av skillnader i verksamhetens
karaktär. Men skillnaderna torde också bero på vilken lösning som man en
gång i tiden börjat tillämpa.

Att generella och grundläggande villkor för verksamheten fastställs av
regeringen kan enligt kommitténs uppfattning sägas utgöra en garanti för att
normal tjänster erbjuds under likvärdiga villkor till olika grupper av konsumenter.
Det är därmed rimligt att den som sätter villkoren utsätts för ett
politiskt ansvarskrävande, eftersom marknadsdomstolen inte heller kan

LU 1986/87:2

pröva sådana villkor. Däremot är det enligt kommittén väsentligt att KO och
marknadsdomstolen har möjlighet att kontrollera efterlevnaden av dessa
regeringsbestämmelser.

Kommittén framhåller att formellt är villkor som verken beslutar om i
författningsform och kungör i författningssamling eller annan godkänd
publikation inte att anse som avtalsvillkor. Kommittén menar att en viss
tvekan dock föreligger med anledning av att valet mellan författnings- och
avtalsbestämmelse delvis är godtyckligt. Enligt kommittén bör inte formen i
dessa fall få vara avgörande för om villkor som gäller mellan verk och kund
skall kunna prövas av marknadsdomstolen. Konsumentskyddet kan, hävdar
kommittén, anses särskilt väsentligt att bevaka i verksamhet som bedrivs
under någon form av monopol. Enligt kommitténs mening bör därför
förutsättningar skapas så att villkor som reglerar förhållandet mellan
konsument och producent, efterlevnaden av villkoren liksom eventuella
sanktioner till följd av brott mot villkoren kan behandlas likvärdigt, oavsett
under vilken företagsform affärsverksamheten bedrivs och i vilken form
bestämmelserna fastställts. För att undvika osäkerhet rekommenderar
emellertid kommittén att befintliga bestämmelser ses över och ges sådan
utformning att de tveklöst kan anses som avtalsvillkor.

Kommitténs förslag har remissbehandlats och övervägs för närvarande
inom regeringskansliet.

Utskottet

I betänkandet behandlas dels en motion om rätt till ersättning på grund av
felaktig myndighetsutövning, dels två motioner om statens skadeståndsskyldighet
i affärsmässig verksamhet.

Staten och kommunerna är ansvariga för fel och försummelser av sina
arbetstagare på samma sätt som privata arbetsgivare, när verksamheten kan
jämställas med enskild verksamhet. Enligt 3 kap. 1 § skadeståndslagen (SkL)
är arbetsgivare ansvarig för person- och sakskada som arbetstagare vållar
genom fel eller försummelse i tjänsten. Arbetsgivaren kan också bli skyldig
att ersätta ren förmögenhetsskada men då fordras att arbetstagaren vållat
skadan genom brottslig handling.

Vid myndighetsutövning sträcker sig statens och kommunernas ansvar
längre än andra arbetsgivares. Sålunda svarar det allmänna inte bara för
person- och sakskada utan också för ren förmögenhetsskada när fel eller
försummelse begåtts av dess tjänstemän (3 kap. 2 § SkL). Denna långtgående
skadeståndsskyldighet har emellertid vissa begränsningar. I syfte att
undvika att helt obetydliga fel och försummelser medför skadeståndsansvar
har i 3 kap. 3 § SkL införts den regeln att skadeståndsskyldighet vid
myndighetsutövning föreligger endast om de krav har blivit åsidosatta som
med hänsyn till verksamhetens art och ändamål skäligen kan ställas på dess
utövning. I fråga om felaktiga myndighetsbeslut gäller vidare att, om den
skadelidande utan giltig anledning underlåtit att föra talan om rättelse eller
att använda särskilt rättsmedel, ersättning inte utgår för skada som därigenom
kunnat undvikas (3 kap. 4 § SkL). En särskild regel (3 kap. 5 § SkL)
begränsar också det allmännas ansvar för ren förmögenhetsskada som

LU 1986/87:2

drabbar en företagare till följd av intrång i näringsverksamhet. Ersättning
utgår i sådana fall endast efter en skälighetsbedömning. Det föreskrivs
slutligen att ersättning för sakskada kan jämkas, om det är skäligt med
hänsyn till föreliggande försäkringar eller försäkringsmöjligheter (3 kap. 6 §
SkL).

Motionärerna i motion L213 (fp) hävdar att det allmänna på grund av de
gjorda inskränkningarna av skadeståndsansvaret i praktiken går fritt från
skyldighet att i många situationer ersätta skador som vållas i den offentliga
verksamheten medan enskilda i jämförbara fall helt klart skulle vara
skadeståndsskyldiga. Enligt motionärernas mening bör reglerna om skadeståndsansvar
inte vara frikostigare utan snarare strängare mot det allmänna
än mot andra skadevållare. Motionärerna yrkar att riksdagen hos regeringen
begär ett förslag till förbättrade möjligheter för enskilda att få ersättning på
grund av felaktig myndighetsutövning.

Utskottet vill till en början erinra om att det allmännas skadeståndsansvar
utvidgades betydligt när skadeståndslagen trädde i kraft den 1 juli 1972.
Dessförinnan svarade det allmänna över huvud taget inte för fel vid
myndighetsutövning. Ansvarigheten härför åvilade endast den felande
tjänstemannen.

Utskottet behandlade hösten 1984 en motion om skärpning av det
allmännas skadeståndsansvar. I sitt av riksdagen godkända betänkande i
ärendet (LU 1984/85:2) framhöll utskottet att det inte förekommit något som
då borde föranleda en ytterligare skärpning av det allmännas ansvar, och
utskottet avstyrkte därför bifall till motionen.

Enligt utskottets mening föreligger det inte heller nu några sådana
omständigheter som talar för en skärpning av skadeståndsansvaret för det
allmänna. Utskottet vill härvidlag hänvisa till vad justitiekanslern (JK) anfört
i remissyttrande över den aktuella motionen. Enligt JK kan de begränsningar
eller inskränkningar i det allmännas ansvar som ges i 3-7 §§ SkL inte anses
innebära att det allmänna i praktiken går fritt från skyldighet att ersätta
skador uppkomna genom vårdslöshet vid myndighetsutövning i många
situationer, där enskilda, t. ex. företag, i jämförbara fall skulle vara
skadeståndsskyldiga. De angivna reglerna som innebär begränsning i ansvaret
tillämpas för övrigt, framhåller JK, i förhållandevis liten utsträckning. JK
anser att de nuvarande bestämmelserna i 3 kap. 2 § SkL om det allmännas
ansvar vid myndighetsutövning ger enskilda och företag som lider skada
genom slarv och okunnighet från myndigheternas sida ett fullgott skydd.

Till vad JK sålunda anfört vill utskottet lägga att en skadelidande som inte
delar JK:s bedömning i ett skadeståndsärende alltid har möjlighet att väcka
talan vid allmän domstol.

I sammanhanget vill utskottet också framhålla att den kritik som i den
allmänna debatten förts fram mot möjligheterna för enskilda att få skadestånd
av staten delvis kan bero på att olika åtgärder från offentliga
tjänstemäns sida i allmänhetens ögon kan uppfattas som myndighetsutövning
men i själva verket faller utanför det skadeståndsrättsliga begreppet myndighetsutövning.
Gränsdragningsproblem av denna art kan uppkomma bl. a.
när tjänstemän inom ramen för myndigheternas serviceansvar lämnar
uppgifter om sakförhållanden till enskilda. Genom den nya förvaltningslagen

LU 1986/87:2

har serviceansvaret för myndigheterna utökats. Vid riksdagsbehandlingen av
förslaget till ny förvaltningslag (prop. 1985/86:80, KU 1985/86:21) aktualiserades
frågan om det allmännas skadeståndsansvar genom två motioner. I sitt
av riksdagen godkända betänkande i ärendet avstyrkte konstitutionsutskottet
bifall till motionerna. Konstitutionsutskottet hänvisade till ett uttalande i
propositionen om att det kan uppkomma gränsdragningsproblem i den
praktiska tillämpningen och förutsatte för sin del att regeringen noga följde
utvecklingen och vidtog nödvändiga åtgärder, om det skulle uppkomma
oacceptabla konsekvenser för enskilda av den nya ordningen.

Med det anförda avstyrker lagutskottet bifall till motion L213.

Utskottet övergår härefter till att behandla frågan om statens skadeståndsansvar
i affärsmässig verksamhet.

När det gäller avtalsförhållanden i allmänhet är det en huvudregel att
dröjsmålsskador och andra förmögenhetsskador i princip skall ersättas fullt
ut. Finns det särskilda regler för vissa rättsområden gäller de i stället för de
allmänna civilrättsliga principerna. SkL:s bestämmelser är tillämpliga endast
om inte annat är föreskrivet i författning eller föranleds av avtal eller i övrigt
följer av regler om skadestånd i avtalsförhållanden.

Villkor som rör rättsförhållandet mellan myndigheter och enskilda kan ha
karaktären av ett avtal mellan resp. myndighet och den enskilde och/eller
vara bestämmelser av offentligrättslig art innebärande en av staten genom
regerings- och/eller myndighetsförfattning ensidigt företagen reglering av
villkoren. I den mån villkoren har avtalskaraktär kan dessa prövas med stöd
av civilrättslig och näringsrättslig lagstiftning. Däremot torde det inte vara
möjligt att tillämpa sådan lagstiftning vid en tvist mellan myndigheten och
den enskilde i frågor som regleras i regerings- eller myndighetsförfattningar
och som saknar avtalskaraktär.

Inom kommunikationsområdet bedriver statliga verk, som regel i monopolställning,
verksamhet som omfattas av särskilda skadeståndsregler och
sålunda inte av SkL:s bestämmelser.

Regler om järnvägs skadeståndsansvar för passagerare och gods finns i
järnvägstrafiklagen (1985:192). I lagen saknas dock bestämmelser om skada
till följd av dröjsmål vid personbefordran. I stället hänvisas till de ”normalvillkor
i järnvägstrafik” som järnvägarna tillämpar och som innehåller vissa
bestämmelser om dröjsmålsskada. Ersättningsreglerna i normalvillkoren
som är av avtalskaraktär har förhandlats fram mellan järnvägens representanter
och konsumentverket. Enligt de sedan år 1985 gällande reglerna
lämnas inte ersättning till den resande för skada till följd av tågförsening,
tåginställelse eller förfelad anslutning. Den resande har emellertid - som
närmare framgår av redogörelsen på s. 8- en begränsad rätt till ersättning för
skäliga utgifter för kost och logi, om järnvägen inte tillhandahåller detta,
samt för telemeddelanden och vidare transport till bestämmelseorten.

Ersättningsskyldigheten enligt normalvillkoren är begränsad till de ökade
kostnader som åsamkas den resande på grund av att resan drar ut på tiden

LU 1986/87:2

(fördyring). De inkomster eller andra värden som den resande kan tänkas gå
miste om på grund av t. ex. en tågförsening (värdebortfall) ersätts däremot
inte. I den transporträttsliga lagstiftning som reglerar sjö- och lufttransporter
finns bestämmelser om dröjsmålsansvar som innefattar ersättning för både
fördyring och värdebortfall.

Postens ansvarighet för försändelser och medel regleras i en särskild
kungörelse (1966:120). Enligt kungörelsen omfattar postverkets ansvarighet
medel som postverket omhänderhar i sin betalningsförmedlande verksamhet,
assurerade och rekommenderade försändelser, postförskottsförsändelser
och oassurerade paket men ej vanliga brevförsändelser. Ansvarigheten är
dock på sätt som närmare redovisats ovan (se s. 9-10) begränsad.

Med stöd av teleförordningen (1985:765) har televerket meddelat allmänna
villkor för teleabonnemang. Enligt dessa villkor lämnar televerket
ersättning för skador som uppkommit t. ex. till följd av att teleförbindelse
avbrutits eller att telemeddelande uteblivit eller försenats. Ersättning kan
dessutom utgå om exempelvis uppgift i telefonkatalog utelämnats eller varit
ofullständig. Ersättning lämnas endast för utgift som föranletts av skadan och
är begränsad till högst 2 000 kr. utom i fall av grov vårdslöshet av televerkets
personal då högre ersättning kan utgå.

I motion L205 (m) kritiseras den nuvarande ordningen att det för
affärsverkens verksamhet finns särskilda skadeståndsregler som ersätter
SkL:s bestämmelser. Motionären framhåller att grundsatsen om allas likhet
inför lagen kräver att allmänt erkända rättsprinciper skall gälla även staten
som avtalspart i vanliga civilrättsliga relationer. Motionären hänvisar till att
en näringsidkare såväl i köplagen som konsumenttjänstlagen är skadeståndsskyldig
gentemot en konsument som tillfogas skada på grund av fel eller
dröjsmål, såvida inte näringsidkaren visar att skadan inte berott på försummelse.
Enligt motionärens rättsuppfattning är det oefterrättligt att staten
utnyttjar sin maktställning till att utverka undantag från de rättsgrundsatser
som eljest gäller enligt vår rättsordning. Han yrkar därför att statens
skadeståndsskyldighet i affärsmässig verksamhet snarast bör utredas.

Motionären i motion L228 (c) framhåller att det blivit allt vanligare att
postförsändelser blir försenade. Enligt motionären kan förseningarna föra
med sig ekonomiska förluster och andra problem. Motionären anser därför
att det finns anledning att se över postverkets ansvarighet och omfattningen
av den ekonomiska ersättning som bör utgå vid förseningar, skador och när
försändelser förkommer. En sådan översyn är enligt motionärens mening
motiverad även av det skälet att ett allt bättre konsumentskydd införts.
Motionären anser att det dessutom är angeläget att se över möjligheterna för
postverkets kunder att få motsvarande rätt till skadestånd och skydd som
privatpersoner och kunder har när de har att göra med enskilda företag och
verksamheter.

Utskottet erinrar om att frågan rörande järnvägens och postens ansvarighet
för dröjsmålsskador tidigare ingående behandlats av riksdagen med
anledning av motioner med liknande syfte som de nu aktuella.

I samband med förslaget till ny järnvägstrafiklag behandlade utskottet
sålunda en motion om lagreglering av järnvägens ansvarighet för dröjsmålsskada.
I sitt av riksdagen godkända betänkande LU 1984/85:27 avstyrkte

LU 1986/87:2

utskottet bifall till motionen. Utskottet fann att det, när det gällde
dröjsmålsskada i form av fördyring av resa, inte fanns något behov av
lagreglering. Utskottet hänvisade till att en resande enligt då gällande
normalvillkor hade rätt till ersättning för fördyring av resor som kunde anses
motsvara rimligt krav. Det förhållandet att det fanns vissa brister i den då
gällande ersättningsklausulen i normalvillkoren utgjorde enligt utskottets
mening inte någon grund för att då kräva lagstiftning. I stället borde
bestämmelserna ses över. Utskottet ansåg för sin del att ersättningsregler
som förhandlades fram mellan järnvägens representanter och konsumentverket/KO
borde kunna på ett smidigare och bättre sätt täcka uppkommande
olika fördyringsskador än en lagreglering kunde göra.

Beträffande dröjsmålsskador i form av värdebortfall ansåg utskottet med
hänvisning till vad som gäller för sjö- och lufttrafikföretag att det fanns vissa
principiella skäl för att införa en lagregel som tillförsäkrade järnvägspassagerare
ersättning för i varje fall vissa värdebortfall. Det fanns emellertid,
framhöll utskottet, omständigheter som försvårade en lagreglering av
järnvägs ansvarighet för dröjsmålsskada. Utskottet pekade därvid bl. a. på
att järnvägsresor ofta består av flera på varandra följande delbefordringar
med skilda transportenheter och att även en ganska obetydlig försening i ett
transportled kan leda till betydande förseningar innan slutmålet nås. Vidare
borde enligt utskottet beaktas att järnvägs- och spårvägsresor kan omfatta
mycket korta sträckor och att ett utbyggt dröjsmålsansvar för sådana resor
skulle medföra betydande problem. Utskottet kom till slutsatsen att det i vart
fall då inte borde ske en lagreglering av ersättning för värdebortfall.
Utskottet tilläde emellertid att frågan om en lagstiftning kunde få förnyad
aktualitet om konsumentverket inte skulle uppnå en godtagbar lösning
förhandlingsvägen.

Frågan om postverkets ansvarighet för försenade försändelser prövades av
utskottet år 1975 (LU 1975:13) och år 1983 (LU 1982/83:35). På hemställan
av lagutskottet avslog riksdagen motionerna. Vid det senare tillfället
konstaterade utskottet med tillfredsställelse att sedan utskottet förra gången
prövat frågan den som lämnar en försändelse till postbefordran hade fått
ökade möjligheter att få ersättning för skada till följd av fel i postbehandlingen
samtidigt som olika åtgärder vidtagits i syfte att minska riskerna för
förseningar av vissa slag av spelkuponger. Utskottet ansåg att det inte torde
vara möjligt att väsentligt öka postverkets ansvarighet för försenade
postförsändelser utan att en sådan åtgärd skulle leda till betydande höjningar
av befordringsavgifterna. Problemen med förseningar i postbefordran borde
enligt utskottets mening lösas genom andra åtgärder än ändringar i ansvarighetsreglerna.
Med hänsyn härtill avstyrkte utskottet bifall till motionen.
Utskottet förutsatte emellertid att postverket noga följde utvecklingen och
att ansvarighetsbeloppen höjdes när så befanns erforderligt.

Utskottet kan i princip dela motionärernas uppfattning att det i skadeståndshänseende
bör råda likställighet mellan staten när den driver affärsverksamhet
och enskilda näringsidkare. Utskottet vidhåller emellertid sin
uppfattning att en skärpning av skadeståndsansvaret lagstiftningsvägen är
förenad med stora svårigheter och kan leda till betydande kostnadsökningar
för allmänheten i form av exempelvis högre postavgifter och dyrare

LU 1986/87:2

järnvägsresor. Liksom tidigare anser utskottet det vara en bättre lösning att
man inom ramen för nuvarande ansvarighetsregler försöker förbättra
möjligheterna för enskilda att erhålla ersättning för sina skador. Vissa sådana
förbättringar har också vidtagits sedan utskottet senast prövade frågorna om
järnvägens och postens ansvarighet. Efter förhandlingar med konsumentverket
har sålunda i normalvillkoren i järnvägstrafik införts möjlighet för den
resande att få ersättning för resans avslutande inom bestämmelseorten när
det till följd av tågförsening inte varit möjligt att anlita den sista reselägenheten
för dygnet i lokaltrafiken. Vidare har i kungörelsen angående postverkets
ansvarighet för försändelser och medel införts nya regler om ersättning för
förseningar i postbefordran av assurerade eller rekommenderade försändelser
eller oassurerade paket. Samtidigt har ansvarighetsbeloppen höjts.

Enligt utskottets mening är det angeläget att konsumentverket och de
affärsdrivande verken fortsätter på den inslagna vägen och vidtar de
ytterligare förbättringar som kan visa sig vara erforderliga. Som framgår av
det ovan anförda är emellertid konsumentverkets möjligheter att påverka
innehållet i ansvarighetsvillkor begränsade när villkoren regleras i en
författning. Frågan om affärsverkens bestämmelser om kundvillkor har
övervägts av verksledningskommittén. I slutbetänkandet (SOU 1985:41)
Affärsverken och deras företag föreslår kommittén att befintliga bestämmelser
ses över och ges en sådan utformning att de tveklöst kan anses som
avtalsvillkor.

Betänkandet är efter remissbehandling föremål för överväganden inom
regeringskansliet. Regeringens ställningstagande i frågan bör enligt utskottet
inte föregripas. Utskottet vill dock påpeka att ett genomförande av förslaget
skulle innebära en påtaglig förbättring av konsumenternas ställning genom
att bl. a. de villkor som tillämpas av statens affärsdrivande verksamhet i ökad
omfattning kan bli föremål för granskning av konsumentverket och konsumentombudsmannen
samt prövas av marknadsdomstolen.

Med hänvisning till det anförda avstyrker utskottet bifall till motionerna
L205 och L228.

Hemställan

Utskottet hemställer

att riksdagen avslår motionerna 1985/86:L205, 1985/86:L213 och
1985/86:L228.

Stockholm den 14 oktober 1986

På lagutskottets vägnar

Per-Olof Strindberg

Närvarande: Per-Olof Strindberg (m), Lennart Andersson (s), Owe Andréasson
(s), Ulla Orring (fp), Martin Olsson (c), Inga-Britt Johansson (s),
Allan Ekström (m), Bengt Harding Olson (fp), Gunnar Thollander (s),
Marianne Karlsson (c), Berit Löfstedt (s), Ewa Hedkvist Petersen (s), Hans
Rosengren (s), Marianne Carlström (s) och Håkan Stjernlöf (m).

LU 1986/87:2

Reservation

LU 1986/87:2

Per-Olof Strindberg (m), Ulla Orring (fp), Martin Olsson (c), Allan Ekström
(m), Bengt Harding Olson (fp), Marianne Karlsson (c) och Håkan Stjernlöf
(m) anser

dels att den del av utskottets yttrande som börjar på s. 16 med ”Enligt
utskottets” och som slutar på s. 17 med ”motion L213” bort ha följande
lydelse:

Enligt utskottets mening bör den naturliga utgångspunkten vara att en
enskild, som tillfogas skada till följd av åtgärd eller annat handlande från det
allmännas sida, bör få ersättning av det allmänna för den skada han lidit. För
närvarande är emellertid som också framhålls i motionen skadeståndsskyldigheten
vid myndighetsutövning begränsad i en rad hänseenden. Bl. a.
fordras för att skadestånd skall kunna utgå att någon befattningshavare varit
oaktsam och ersättningsskyldighet är skälig. Den enskilde kommer alltså att i
stor utsträckning själv få stå konsekvenserna av fel som begåtts av det
allmännas företrädare.

I sammanhanget vill utskottet hänvisa till att den offentliga verksamheten
expanderat kraftigt sedan 1972 års SkL infördes, vilket lett till att de enskilda
i allt större utsträckning kommit i kontakt med offentliga funktionärer i deras
myndighetsutövning. Utskottet kan också konstatera att det under senare år
blivit allt vanligare att enskilda själva fått bära en stor del av den förlust eller
skada som de åsamkats på grund av felaktig myndighetsutövning. Ibland har
enskilda dessutom drabbats av stora förluster som det allmänna, trots
vållande till skadan, inte alls ersätter. Bl. a. erfarenheterna av tillämpningen
av bevissäkringslagen ger exempel på detta. Det finns vidare exempelvis
ingen ovillkorlig rätt för den enskilde att få skadestånd av staten för skador
som uppstått vid polisingripande, även om det visar sig att den gripne var
oskyldig. Inte heller utgår någon ersättning av staten då någon varit anhållen
under mindre än 24 timmar i sträck. Vidare ersätter staten inte skador som
uppkommit till följd av en förundersökning i brottmål som inte resulterat i en
fällande dom.

Som motionärerna framhåller är möjligheten att få ersättning av stat eller
kommun för skada som den enskilde lidit på grund av felaktig myndighetsutövning
en viktig del av den enskildes rättsskydd. Med hänsyn härtill och mot
bakgrund av det ovan anförda är det enligt utskottets mening angeläget att
den enskilde som lider en sådan skada har ett fullgott skydd. Starka skäl talar
följaktligen för att frågan om det allmännas skadeståndsansvar bör bli
föremål för utredning. Vid en sådan översyn bör undersökas om det är
möjligt att helt eller delvis avskaffa de inskränkningar i det allmännas
skadeståndsansvar som föreskrivs i SkL. Därvid bör särskilt övervägas en
skärpning av ansvaret på så sätt att det allmänna skulle ansvara även för
skada vid felaktig myndighetsutövning som uppkommer utan att någon
befattningshavare varit oaktsam. Utskottets ställningstagande innebär att
motion L213 bifalls.

En översyn av reglerna för det allmännas skadeståndsansvar bör enligt
utskottets mening också omfatta frågan om myndighetens ansvar för skada

som enskild drabbas av på grund av att han fått och inrättat sig efter ett
felaktigt besked från myndigheten utan att det därvid är fråga om myndighetsutövning.
Om företrädare för myndigheten lämnar felaktiga upplysningar
utan att det är fråga om myndighetsutövning får nämligen den som fått det
felaktiga beskedet ingen ersättning av myndigheten för den skada han
därigenom kan ha lidit. Som exempel på ett fall där en sådan ordning kan leda
till ett för den enskilde stötande resultat kan nämnas ett av de två rättsfall som
redovisas i NJA 1985 s. 696.

Från gatukontoret i en kommun hade lämnats den felaktiga uppgiften att
en viss fastighet - som varit föremål för försäljning - varit ansluten till det
kommunala va-nätet. Enligt köparen skulle köpeskillingen ha nedsatts med
ca 20 000 kr., om han känt till att så i själva verket icke varit fallet. Enligt
högsta domstolen hade det felaktiga beskedet ej avsett innehållet i något
beslut. Det hade inte heller rört något aktuellt ärende hos kommunen.
Upplysningen hade således inte haft karaktären av förhandsbesked e. d. Inte
heller i övrigt kunde upplysningen anses ha haft ett sådant samband med
kommunens myndighetsutövning att det varit fråga om en åtgärd vid
myndighetsutövning. Det grundläggande villkoret för skadeståndsansvar
enligt 3 kap. 2 § SkL var därmed enligt högsta domstolen inte uppfyllt.

Utskottet kan konstatera att det i den praktiska tillämpningen visat sig vara
förenat med betydande problem att slå fast om den felaktiga upplysningen
lämnats vid myndighetsutövning eller ej. Det finns enligt utskottets mening
anledning befara att gränsdragningsproblem av denna art kommer att bli
alltmer vanliga på grund av det utökade serviceansvar för myndigheterna
som föreskrivs i den nya förvaltningslagen.

Konsekvensen av gällande rätt på området innebär att den enskilde i stor
utsträckning får bära de ekonomiska följderna av att han litar på riktigheten
av och inrättar sig efter myndighetsbesked som senare visar sig vara felaktiga.
Gällande ordning är enligt utskottets mening så mycket mindre tillfredsställande
från den enskildes synpunkt som det i andra sammanhang gäller att den
som lämnar en uppgift också skall vara ansvarig för den. Rättsläget på
området är emellertid komplicerat, och frågan bör därför först ses över inom
ramen för den utredning som utskottet i det föregående förordat.

dels att den del av utskottets yttrande som börjar på s. 19 med ”Utskottet
kan” och som slutar på s. 20 med ”och L228” bort ha följande lydelse:

Utskottet anser i likhet med motionärerna att det i skadeståndshänseende
bör råda likställighet mellan staten när den driver affärsverksamhet och
enskilda näringsidkare. Det är enligt utskottets mening klart otillfredsställande
att det för staten i egenskap av avtalspart i detta hänseende finns
undantag från rättsgrundsatser som eljest gäller enligt vår rättsordning. En
sådan rättsgrundsats är allas likhet inför lagen, vilket i detta sammanhang
innebär att allmänt erkända rättsprinciper skall gälla även staten som
avtalspart i vanliga civilrättsliga relationer. Utskottet vill härvidlag hänvisa
till att en näringsidkare såväl enligt köplagen som konsumenttjänstlagen är
skadeståndsskyldig gentemot en konsument som tillfogas skada på grund av
fel eller dröjsmål, såvida inte näringsidkaren visar att skadan inte berott på
försummelse. Staten bör enligt utskottets mening i sin egenskap av avtalspart

LU 1986/87:2

omfattas av tillämpningen av nämnda lagar på samma sätt som gäller för alla
andra rättssubjekt.

Att det för den enskilde kan få allvarliga följder att staten i det aktuella
hänseendet undantas från viktiga rättsprinciper framgår av det ovan redovisade
fallet rörande en advokat som av misstag uteslutits ur telefonkatalogen.
Advokatens skadeståndstalan ogillades med hänvisning till en friskrivningsklausul
i avtalet om telefonabonnemang, enligt vilken televerket ensidigt
hade rätt att bestämma högsta belopp - för närvarande 2 000 kr. - för
ersättning för utgift som föranletts av skada av bl. a. förevarande slag. Om
televerket hade omfattats av konsumenttjänstlagen skulle som påpekas i
motion L205 friskrivningsinvändningen utan vidare ha underkänts.

Enligt utskottets mening är det angeläget att åtgärder vidtas för att
åstadkomma likställighet i skadeståndshänseende mellan statlig och enskild
affärsverksamhet. Den invändningen, som framförts i olika sammanhang, att
sådant skadeståndsansvar kan föranleda något högre priser eller taxa, kan så
mycket mindre godkännas som detta slag av invändning ej erkänns av
rättsordningen i andra sammanhang. Ett avskaffande av de särskilda
friskrivningsregler på området som gäller för statlig affärsverksamhet bör
dock inte genomföras utan att frågan först utreds. Utskottet förordar därför
att en sådan utredning görs, vilket riksdagen bör ge regeringen till känna.

Med det anförda tillstyrker utskottet bifall till motionerna L205 och L228.

dels att utskottet bort hemställa

att riksdagen med bifall till motionerna 1985/86:L205,1985/86:L213
och 1985/86:L228 som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört om en utredning av dels skadeståndsansvaret för det
allmänna, dels statens skadeståndsskyldighet i affärsmässig verksamhet.

LU 1986/87:2