om det allmännas skadeståndsansvar m.m. (Betänkande 1986/87:LU16 Lagutskottet)

Lagutskottets betänkande

1986/87:16

om det allmännas skadeståndsansvar m. m.

1986/87:16

Sammanfattning

I betänkandet behandlar utskottet dels två motioner om statens skadeståndsansvar
vid myndighetsutövning (m resp. fp), dels en motion om statens
skadeståndsansvar i affärsmässig verksamhet (c), dels en motion som rör
båda de nyssnämnda frågorna (m).

Utskottet avstyrker bifall till motionerna. Mot ställningstagandet reserverar
sig m-, fp- och c-ledamöterna.

Motionsyrkanden

Motion 1986/87: L602 av Allan Ekström (m) vari yrkas att riksdagen hos
regeringen begär översyn av statens skadeståndsansvar.

Motion 1986/87:L603 av Carl Bildt m. fl. (m) vari - med hänvisning till vad
som anförts i motion 1986/87: K206 - yrkas att riksdagen hos regeringen begär
utredning om införande av ökad rätt till skadestånd från det allmänna vid
felaktig myndighetsutövning.

Motion 1986/87:L605 av Bengt Westerberg m. fl. (fp) vari - med hänvisning
till vad som anförts i motion 1986/87:Ju404 - yrkas att riksdagen hos
regeringen begär att en utredning tillsätts med uppgift att göra en översyn av
det allmännas skadeståndsansvar vid myndighetsutövning som har vållat
skada för företag och enskilda.

Motion 1986/87:L606 av Martin Olsson m. fl. (c) vari yrkas att riksdagen hos
regeringen begär att en översyn av villkoren för statens skadeståndsskyldighet
i affärsmässig verksamhet företas.

Rätt till ersättning på grund av felaktig
myndighetsutövning

Gällande ordning

Genom införandet av 1972 års skadeståndslag (SkL) vidgades arbetsgivarens
skyldighet att ersätta skada som hans arbetstagare vållar i tjänsten.

I förhållande till vad som tidigare gällde enligt grundsatser som utbildats i
rättspraxis innebär SkL att arbetsgivarens ansvar (det s. k. principalansvaret)
utvidgats till att omfatta alla arbetstagare och inte bara dem som tillhör drifts -

1 Riksdagen 1986187. 8sami. Nr 16

eller arbetsledningen eller har en ansvarsfull ställning. Enligt 3 kap. 1 § SkL
skall den sorn har arbetstagare i sin tjänst ersätta person- eller sakskada som
arbetstagaren vållar genom fel eller försummelse i tjänsten. Arbetsgivaren
svarar också för ren förmögenhetsskada under förutsättning att arbetstagaren
vållat skadan genom brott. Med ren förmögenhetsskada avses enligt SkL
(1 kap. 2 §) sådan ekonomisk skada som uppkommer utan samband med att
någon lider person- eller sakskada.

Den vidgade skadeståndsskyldigheten för arbetsgivare omfattar inte
endast enskilda arbetsgivare utan också det allmänna. När t. ex. staten
bedriver ekonomisk verksamhet är de skadeståndsregler som gäller för
enskilda arbetsgivare sålunda utan vidare tillämpliga. Innebär det allmännas
verksamhet en myndighetsutövning sträcker sig emellertid det allmännas
ansvar längre. Med myndighetsutövning avses beslut eller åtgärder som är
uttryck för samhällets maktbefogenheter och som kommer till stånd och får
rättsverkningar mot enskilda på grund av offentligrättsliga regler. Enligt 3
kap. 2 § SkL ansvarar staten och kommunen vid myndighetsutövning inte
endast för person- och sakskador utan även för ren förmögenhetsskada som
vållas i den offentliga verksamheten. Ansvarigheten för förmögenhetsskada
är inte - som i fråga om det vanliga principalansvaret - inskränkt till att gälla
endast skada vållad genom brottslig handling. SkL:s reglering innebär att
skadeståndsansvaret för fel vid myndighetsutövning som tidigare endast
åvilade den felande tjänstemannen nu överflyttats på det allmänna. Enligt 4
kap. 1 § SkL svarar numera den enskilde tjänstemannen för skada endast om
synnerliga skäl föreligger.

Den ökade skadeståndsskyldigheten för det allmänna har emellertid
begränsats i vissa hänseenden. I syfte att undvika att även obetydliga avsteg
från författningsbestämmelser eller andra smärre fel eller försummelser skall
medföra skadeståndsskyldighet för det allmänna föreskrivs i 3 kap. 3 § SkL
att skadeståndsskyldighet vid myndighetsutövning föreligger endast om de
krav har blivit åsidosatta som med hänsyn till verksamhetens art och ändamål
skäligen kan ställas på dess utövning. Denna s. k. standardregel innebär att
från det allmännas skadeståndsskyldighet utesluts sådana skadefall där fel
eller försummelse i och för sig får anses ha förelegat men där verksamheten
kan anses ha hållit den standard som rimligen kan krävas.

I fråga om felaktiga myndighetsbeslut gäller vidare enligt 3 kap. 4 § SkL
att, om den skadelidande utan giltig anledning har underlåtit att föra talan
om rättelse eller att använda särskilt rättsmedel, ersättning inte utgår för
skada som därigenom kunnat undvikas. Dennapassivitetsregel kompletteras
med en bestämmelse i 3 kap. 7 § SkL att talan om ersättning enligt 3 kap. 2 §
inte får föras med anledning av beslut av regeringen eller riksdagen eller av
högsta domstolen, regeringsrätten och försäkringsöverdomstolen om inte
beslutet upphävts eller ändrats.

SkL innehåller också regler som beträffande det allmännas skadeståndsskyldighet
begränsar skadeståndsbeloppet. Ersättning för ren förmögenhetsskada
vid myndighetsutövning skall, om skadan uppkommit till följd av
intrång i näringsverksamhet, utgå endast i den mån det är skäligt med hänsyn
till intrångets art och varaktighet, felets eller försummelsens beskaffenhet
och övriga omständigheter (3 kap. 5 § SkL). Denna skälighetsregel träffar

LU 1986/87:16

framför allt krav på utebliven vinst. I 3 kap. 6 § SkL föreskrivs vidare att
ersättning för sakskada kan jämkas om det är skäligt med hänsyn till
föreliggande försäkringar eller försäkringsmöjligheter.

SkL gäller om annat inte är föreskrivet. Vid sidan av SkL finns vissa
specialregler som ålägger det allmänna ett längre gående skadeståndsansvar.
Dels är det fråga om regler som gäller oavsett om en skada uppstått vid
myndighetsutövning eller ej, t. ex. skadeståndsreglerna i miljöskyddslagen
och datalagen. Dels finns det regler som ålägger det allmänna ett ansvar för
fel (i objektiv mening) som begåtts vid myndighetsutövning. Som exempel
härpå kan nämnas 1974 års lag om ersättning vid frihetsinskränkning och
vissa bestämmelser i jordabalken om fel begångna inom inskrivningsväsendet.
I rättspraxis har dessutom det allmänna ålagts strikt ansvar vid vissa
typer av farlig verksamhet, t. ex. omfattande sprängningar, grävningar m. m.
Oftast har det då varit fråga om skador i samband med militära övningar.

Motionsmotiveringar

Motionären i motion L602 (m) tar upp frågor om vem som skall bära det
ekonomiska ansvaret för skada som en enskild lider på grund av felaktigt
handlande från det allmännas sida. Har felet skett i myndighetsutövning
svarar staten för skada endast om någon offentlig funktionär varit vårdslös
och vårdslösheten inte är obetydlig. För fel som begåtts inom ramen för
fullgörandet av en myndighets serviceskyldighet bär det allmänna enligt
motionären inte alls något ekonomiskt ansvar. Om en enskild förlitat sig på
en felaktig uppgift från en myndighets sida och inrättat sig efter den får han
alltså själv stå sitt kast. Förhållandet mellan staten och den enskilde är enligt
motionären en grundläggande fråga i en rättsstat. En översyn av reglerna om
statens skadeståndsansvar bör därför komma till stånd. Den begärda
översynen bör enligt motionären även avse frågan om statens skadeståndsansvar
vid affärsmässig verksamhet. Motiveringen för yrkandet i den delen
redovisas nedan.

Motiveringen till motion L603 (m) återfinns i en mera omfattande motion,
nämligen den av samma motionärer väckta motionen K206, som bl. a. rör
rättssäkerhetsfrågor. En enskild som lider skada på grund av t. ex. felaktiga
beslut av en myndighet har enligt motionärerna små möjligheter att få
skadestånd, något som inte kan godtas i en rättsstat. Det allmänna måste
svara för den skada som det genom myndigheter och tjänstemän orsakar
enskilda. Att invända att detta skulle kunna bli ekonomiskt betungande för
staten innebär enligt motionärerna ett erkännande av att varken regler eller
myndigheter motsvarar de krav på rättssäkerhet som bör ställas. Vidare
påpekar motionärerna att de skadestånd staten kan komma att få utge
knappast på något avgörande sätt påverkar statsbudgeten, medan däremot
ett uteblivit skadestånd kan drabba den enskilde hårt. Med stöd av det
anförda anser motionärerna att frågan hur enskilda skall kunna vid felaktig
myndighetsutövning få ökad rätt till skadestånd snarast bör utredas.

Motiveringen till motion L605 (fp) finns i av samma motionärer väckta
motion Ju404, i vilken behandlas olika rättssäkerhetsfrågor. Motionärerna
framhåller att en viktig del av den enskildes rättsskydd är möjligheten att få

LU 1986/87:16

ersättning av stat eller kommun för skada som den enskilde lidit på grund av
felaktig myndighetsutövning. Enligt motionärernas mening har tyvärr det
nuvarande skadeståndsansvaret för det allmänna försetts med en rad
inskränkningar. Det betyder, påpekas det i motionen, att det allmänna i
praktiken går fritt från skyldighet att i många situationer ersätta skador som
vållas i den offentliga verksamheten medan enskilda, t. ex. företag, i
jämförbara fall helt klart skulle vara skadeståndsskyldiga. Motionärerna
anser vidare att justitiekanslern, som företräder staten i dessa fall, tillämpar
en praxis som kännetecknas av stor försiktighet både när det gäller att medge
att skadeståndsskyldighet föreligger och vid beräkningen av skadeståndens
storlek.

Enligt motionärernas mening är det angeläget att reglerna ändras så att
enskilda och företag, som lider skada genom slarv och okunnighet från
myndigheters sida, får ett fullgott skydd. Reglerna om skadeståndsansvar
bör inte vara frikostigare mot det allmänna än mot andra skadevållare.
Reglerna bör snarare, framhåller motionärerna, vara strängare mot det
allmänna med hänsyn till att det rör sig om skador som uppkommer genom
bristande omsorg i samband med det offentligas maktutövning.

Utgångspunkten för en förändring av nuvarande regler bör enligt motionärerna
vara att det införs ett i det närmaste totalt skadeståndsansvar vid
felaktig myndighetsutövning. Fel i myndighetsutövningen föreligger ibland
redan när ett beslut fattas; så har det i flera fall förhållit sig när lagen om
betalningssäkring tillämpats. Andra beslut kan vara riktiga från början men
sedan visa sig vara felaktiga. Vissa beslut kan vara helt riktiga men drabba
tredje man utan att denne har rätt till ersättning. Gemensamt för de angivna
fallen är att den enskilde inte har gjort något fel; han har oförskyllt lidit
skada. I sådana situationer bör det enligt motionärerna presumeras att det
föreligger felaktig myndighetsutövning, oavsett om någon befattningshavare
hos myndigheten varit försumlig eller brutit mot gällande lag. Motionärerna
anser att det är angeläget att en utredning snarast tillsätts med uppgift att se
över reglerna om det allmännas skadeståndsansvar vid myndighetsutövning.
Frågan hur man skall kunna förbättra enskildas skadeståndsskydd vid sådan
myndighetsutövning som har formen av tvångsåtgärder mot person, t. ex.
gripande, eller mot egendom, t. ex. vid betalningssäkring, bör därvid
behandlas med förtur.

Tidigare riksdagsbehandling

Frågan om en skärpning av statens skadeståndsansvar har vid flera tillfällen
behandlats av riksdagen, senast hösten 1986 i anledning av en motion med
samma syfte som motion L605. Yttrande över den då aktuella motionen
inhämtades från justitiekanslern. I sitt av riksdagen godkända betänkande
(LU 1986/87:2) avstyrkte utskottet på närmare anförda skäl bifall till
motionen.

LU 1986/87:16

De statliga affärsverkens skadeståndsskyldighet i
kontraktsförhållanden

Gällande ordning

När staten driver affärsmässig verksamhet och därmed kan jämställas med en
privat näringsidkare gäller i princip samma allmänna civilrättsliga regler i
rättsförhållandet mellan staten och en enskild person som i rättsförhållanden
mellan näringsidkare eller mellan näringsidkare och konsumenter. När det
gäller avtalsförhållanden i allmänhet är det en huvudregel att dröjsmålsskador
och andra förmögenhetsskador i princip skall ersättas fullt ut. Finns det
särskilda regler för vissa rättsområden gäller de i stället för de allmänna
civilrättsliga principerna. SkL:s bestämmelser är tillämpliga endast om inte
annat är föreskrivet i författning eller föranleds av avtal eller i övrigt följer av
regler om skadestånd i avtalsförhållanden.

Villkor som rör rättsförhållandet mellan myndigheter och enskilda kan ha
karaktären av ett avtal mellan resp. myndighet och den enskilde och/eller
utgöra en reglering av offentligrättslig art innebärande en av staten genom
regerings- och/eller myndighetsförfattning ensidigt företagen reglering av
villkoren.

I den mån villkoren har avtalskaraktär kan dessa prövas med stöd av viss
civilrättslig och näringsrättslig lagstiftning. Den civilrättsliga regleringen tar i
första hand sikte på enskilda fall och ger anvisningar för lösning av konkreta
tvister medan den näringsrättsliga lagstiftningen främst skyddar konsumentkollektivet
som sådant och möjliggör en sanering av marknaden för
framtiden.

Regeringen, eller myndighet efter regeringens bemyndigande, kan utfärda
författningar som innehåller villkor för den verksamhet som myndigheten
bedriver. I den mån föreskrifterna i en sådan författning saknar avtalskaraktär
och sålunda är av offentligrättslig art torde det inte vara möjligt att
tillämpa vare sig civilrättslig eller näringsrättslig lagstiftning vid en tvist
mellan myndigheten och den enskilde i frågor som regleras i dessa
föreskrifter. Departementschefen anförde i propositionen med förslag till
generalklausul på förmögenhetsrättens område (prop. 1975/76:81 s. 113 f.)
att 36 § avtalslagen bör vara tillämplig på bestämmelser som rör förhållandet
mellan offentliga myndigheter och enskilda, i den mån bestämmelserna har
avtalskaraktär, men inte på bestämmelser som ingår i författningar utan att
ha karaktär av avtal.

Regler om järnvägs skadeståndsansvar för passagerare och gods finns i
järnvägstrafiklagen (1985:192). Lagen innehåller en samlad reglering av
järnvägens och andra spårföretags förhållande till transportkunderna och till
dem som skadas till följd av spårdriften. Bestämmelser om skada till följd av
dröjsmål vid personbefordran finns dock inte i järnvägstrafiklagen. Med
dröjsmålsskada avses härvid endast ren förmögenhetsskada, dvs. sådan
ekonomisk skada som uppkommer på annat sätt än på grund av skador på
person eller egendom. De ”normalvillkor i järnvägstrafik” som järnvägarna
tillämpar innehåller emellertid vissa bestämmelser om dröjsmålsskada. En
resande som ingår ett befordringsavtal med en järnväg anses ha accepterat att

LU 1986/87:16

hans rättigheter i händelse av dröjsmålsskada skall bedömas enligt normalvillkoren.
Ersättningsreglerna i normalvillkoren har förhandlats fram mellan
järnvägens representanter och konsumentverket. Enligt artikel 9.4 i normalvillkoren
åtar sig järnvägen inte någon skyldighet att lämna ersättning till den
resande för skada till följd av tågförsening, tåginställelse eller förfelad
anslutning. Den resande har emellertid rätt till ersättning för skäliga utgifter
för kost och logi, om järnvägen inte tillhandahåller detta, samt för
telemeddelanden och - under vissa omständigheter - för vidare transport till
bestämmelseorten.

Till följd av normalvillkoren har alltså järnvägen en avtalsrättslig förpliktelse
att i viss omfattning ersätta skada på grund av dröjsmål i samband med
personbefordran. Ersättningsskyldigheten omfattar de ökade kostnader som
åsamkas den resande på grund av att resan drar ut på tiden (fördyring). Den
resande kan också tänkas gå miste om inkomster eller andra ekonomiska
värden (värdebortfall). Så kan han t. ex. komma för sent för att hinna med en
charterresa för vilken han betalat biljettavgift och för vilken någon återbetalning
av den erlagda avgiften inte medges. Normalvillkoren innehåller dock
inget om ersättning för skador i form av värdebortfall.

Bestämmelser angående postverkets skadeståndsansvar finns i postverkets
kungörelse (1966:120) angående postverkets ansvarighet för försändelser
och medel. Enligt dessa regler är postverket ansvarigt för assurerade och
rekommenderade försändelser, postförskottsförsändelser och oassurerade
paket. Postverket ansvarar dock inte för vanliga brev (1 §). Vidare omfattar
ansvarigheten medel som postverket omhänderhar i sin betalningsförmedlande
verksamhet (exempel: pensioner och barnbidrag, överskjutande eller
kvarstående preliminär skatt m. m.). Postverkets ansvarighet gäller så länge
försändelse eller medel befinner sig i verkets vård (1 §). För ansvarigheten i
postutväxlingen med utlandet och i den utrikes betalningsförmedlingen
gäller vad som överenskommits i internationella avtal (2 §).

Postverket ansvarar inte för förlust eller skada som orsakats av försening
under postbehandlingen (3 §) med undantag i vissa fall för försenade
assurerade eller rekommenderade försändelser eller oassurerade paket. Har
innehållet i dessa slags försändelser skadats till följd av försening (7 a §)
utgår ersättning enligt 4—6 §§, vilka paragrafer redovisas nedan. Om
särskilda kostnader orsakats av försening av sådana försändelser eller av att
betalningshandling fördröjts under postbehandlingen utgår ersättning för
sådana kostnader, dock högst 500 kr. (7 b §). Har postverket inte kunnat visa
att assurerad eller rekommenderad försändelse eller oassurerat paket
utlämnats inom sex veckor, räknat från den dag då försändelsen reklamerats
hos postverket, utgår ersättning som om försändelsen gått förlorad (7 c §).
För indirekt skada eller utebliven vinst är postverket inte ansvarigt (3 §).
Anspråk på ersättning skall anmälas inom vissa tidsfrister, vilka varierar
beroende på vilket slags skada anspråket avser. Framställs ersättningsanspråk
inte inom föreskriven tid är postverket fritt från ansvar.

Postverkets ansvar är vidare begränsat beroende på försändelsens karaktär.
Har assurerad försändelse gått förlorad eller skadats utgår ersättning för
förlusten, dock högst assuransbeloppet (4 §). För förlust av rekommenderad
försändelse utgår ersättning med 500 kr. (5 §). Oassurerat paket ersätts med

LU 1986/87:16

högst 5 000 kr. (6 §). Har postförskott slutligen utlämnats utan att postförskottsbeloppet
utkrävts utgår ersättning med det belopp som inte har
redovisats (7 §).

Postverket kan i särskilda fall medge ersättning efter skälighetsprövning
utöver vad som skulle ha utgått med tillämpning av bestämmelsen i
kungörelsen (12 §). Närmare föreskrifter härom har meddelats i 5 § allmänna
poststadgan. Dessa innebär att ersättning kan utges för skadad brevförsändelse,
som inte är assurerad eller rekommenderad, med högst 500 kr.
Vidare kan indirekt skada i form av utgifter för telefonsamtal, resor m. m.
ersättas med högst 500 kr. Ersättning kan i övrigt utges när synnerliga skäl
föreligger.

Med stöd av den av regeringen utfärdade teleförordningen (1985:765) har
televerket meddelat allmänna villkor för teleabonnemang. I villkoren finns
föreskrifter om bl. a. skadestånd. Televerket lämnar ersättning för skador
som uppkommit till följd av att teleförbindelse avbrutits eller varit felaktig
eller på grund av att telemeddelande uteblivit, expedierats oriktigt, försenats
eller störts. Ersättning utgår dessutom om uppgift i telefonkatalog utelämnats
eller varit ofullständig eller oriktig eller om uppgift om abonnents
nummer eller adress varit felaktig. Ersättningsskyldighet i nu nämnda fall
föreligger dock endast i den mån skadan uppkommit genom fel eller
försummelse av televerkets personal eller av person för vilken verket svarar.
Ersättning lämnas vidare endast för utgift som föranletts av skadan.
Ersättningen är begränsad till högst 2 000 kr. I fall av grov vårdslöshet kan
dock högre ersättning lämnas.

Motionsmotiveringar

I den tidigare nämnda motionen L602 (m) erinrar motionären om att det
allmänna också driver affärsmässig verksamhet. Som exempel på sådan
verksamhet nämner motionären de tjänster inom kommunikationsområdet
som SJ, televerket och postverket tillhandahåller. I sådana angelägenheter är
det allmänna enligt motionären att jämställa med vilken privat näringsidkare
som helst. Det allmänna svarar emellertid i mindre mån än privata
rättssubjekt för följderna av att åtaganden inte uppfylls. Även i det
hänseendet är det enligt motionären påkallat med en översyn av reglerna för
statens ekonomiska ansvar.

Motionärerna i motion L606 (c) framhåller att statens skadeståndsansvar i
affärsmässig verksamhet inte följer gängse skadeståndsrättsliga principer.
För de statliga affärsdrivande verken gäller sålunda i olika avseenden en
begränsad skadeståndsskyldighet. Vilka konsekvenser detta kan få för den
enskilde belyser motionärerna med exempel hämtade från postverkets, SJ:s
och televerkets verksamhetsområden. Enligt motionärernas mening bör det i
skadeståndsrättsligt hänseende råda likställighet mellan staten, när den
driver affärsverksamhet, och andra näringsidkare. Den enskilde bör alltså ha
samma skydd och samma rätt till skadestånd oberoende av om motparten är
staten eller annan näringsidkare. Friskrivningsklausuler bör t. ex. inte få leda
till att konsumentskyddet försvagas. Att ett skärpt skadeståndsansvar för
staten kan komma att medföra högre priser och taxor är enligt motionärerna

LU 1986/87:16

inte något godtagbart argument mot en förstärkning av den enskildes
rättsskydd. Med stöd av det anförda föreslår motionärerna att riksdagen hos
regeringen begär en översyn av reglerna om statens skadeståndsansvar i
affärsmässig verksamhet i syfte att åstadkomma likställighet mellan statlig
och enskild verksamhet.

Utredningsförslag

I sitt slutbetänkande (SOU 1985:41) Affärsverken och deras företag
redovisar verksledningskommittén vissa överväganden och förslag rörande
affärsverkens bestämmelser om kundvillkor (betänkandet s. 85-86). Kommittén
slår inledningsvis fast att det råder allmän enighet om att begreppet
näringsidkare omfattar även stat och kommun inom sådana verksamhetsgrenar
som till sin innebörd är jämförliga med privat näringsverksamhet. Med
hänvisning till lagen om avtalsvillkor i konsumentförhållanden påpekar
kommittén att lagen gäller endast avtalsvillkor men däremot inte föreskrifter
i författning. Förhållandet mellan statliga och kommunala företag och deras
kunder är emellertid, framhåller kommittén, till en del reglerat genom
föreskrifter. Om man håller fast vid en strikt tolkning av begreppet
avtalsvillkor, kommer detta att medföra en begränsning av lagens tillämpningsområde
även inom verksamhetsgrenar, där staten eller en kommun
uppträder som näringsidkare. Det medför också inskränkning i KO:s
möjlighet att stödja konsumenterna. Enligt kommittén har problemet med
gränsdragningen mellan avtalsvillkor och författningsbestämmelser störst
betydelse när det gäller de statliga affärsverkens verksamhet.

Kommittén uppger att det principiellt föreligger en valfrihet mellan
reglering genom allmänna avtalsvillkor och reglering genom författningar.
Villkoren för utnyttjande av affärsverkens tjänster är nämligen nästan
genomgående av sådan innebörd att de lika väl skulle ha kunnat uttryckas i
avtal. Om verksamheten faller inom verkets område som det anges i
instruktion föreligger också, påpekar kommittén, möjlighet att uppställa
allmänna avtalsvillkor. Kommittén framhåller att den reglering som i dag
gäller uppvisar ganska stora variationer i valet mellan avtals- och författningsbestämmelser.
Delvis förklaras detta av skillnader i verksamhetens
karaktär. Men skillnaderna torde också bero på vilken lösning som man en
gång i tiden börjat tillämpa.

Att generella och grundläggande villkor för verksamheten fastställs av
regeringen kan enligt kommitténs uppfattning sägas utgöra en garanti för att
normaltjänster erbjuds under likvärdiga villkor till olika grupper av konsumenter.
Det är därmed rimligt att den som sätter villkoren utsätts för ett
politiskt ansvarskrävande, eftersom marknadsdomstolen inte heller kan
pröva sådana villkor. Däremot är det enligt kommittén väsentligt att KO och
marknadsdomstolen har möjlighet att kontrollera efterlevnaden av dessa
regeringsbestämmelser.

Kommittén framhåller att formellt är villkor som verken beslutar om i
författningsform och kungör i författningssamling eller annan godkänd
publikation inte att anse som avtalsvillkor. Kommittén menar att en viss
tvekan dock föreligger med anledning av att valet mellan författnings- och

LU 1986/87:16

avtalsbestämmelse delvis är godtyckligt. Enligt kommittén bör inte formen i
dessa fall få vara avgörande för om villkor som gäller mellan verk och kund
skall kunna prövas av marknadsdomstolen. Konsumentskyddet kan, hävdar
kommittén, anses särskilt väsentligt att bevaka i verksamhet som bedrivs
under någon form av monopol. Enligt kommitténs mening bör därför
förutsättningar skapas så att villkor som reglerar förhållandet mellan
konsument och producent, efterlevnaden av villkoren liksom eventuella
sanktioner till följd av brott mot villkoren kan behandlas likvärdigt, oavsett
under vilken företagsform affärsverksamheten bedrivs och i vilken form
bestämmelserna fastställts. För att undvika osäkerhet rekommenderar
emellertid kommittén att befintliga bestämmelser ses över och ges sådan
utformning att de tveklöst kan anses som avtalsvillkor.

Kommitténs förslag har remissbehandlats och övervägs för närvarande
inom regeringskansliet.

Tidigare riksdagsbehandling

Frågor om statens skadeståndsansvar i affärsmässig verksamhet har tidigare i
skilda sammanhang behandlats av utskottet, senast i det ovannämnda
betänkandet LU 1986/87:2. Utskottet intog där den ståndpunkten att
likställighet i skadeståndshänseende borde råda mellan staten, när den driver
affärsverksamhet, och enskilda näringsidkare. De önskade förbättringarna
av den enskildes möjligheter att få ersättning av staten för sina skador borde
emellertid åstadkommas inom ramen för de ansvarighetsregler som gäller på
de ifrågavarande verksamhetsområdena och inte genom en skärpning av
skadeståndsansvaret lagstiftningsvägen. En sådan skärpning skulle nämligen
enligt utskottet vara förenad med stora svårigheter och kunde genom avgiftsoch
taxehöjningar leda till betydande kostnadsökningar för allmänheten.
Utskottet erinrade om att det på vissa områden redan vidtagits förbättringar,
bl. a. under medverkan av konsumentverket. Utskottet fann det angeläget
att konsumentverket och de affärsdrivande verken fortsatte på den inslagna
vägen och vidtog de ytterligare förbättringar som kunde visa sig vara
erforderliga. I sammanhanget erinrade utskottet om att verksledningskommittén
i sitt ovannämnda slutbetänkande föreslagit att de regler som gäller på
området ses över och ges en sådan utformning att de tveklöst kan anses som
avtalsvillkor. Om förslaget genomfördes skulle det, framhöll utskottet,
innebära en påtaglig förbättring av konsumenternas ställning, bl. a. genom
att de villkor som tillämpas i statens affärsdrivande verksamhet i ökad
omfattning kunde bli föremål för granskning av konsumentverket och
konsumentombudsmannen samt prövas av marknadsdomstolen. Under
hänvisning till att regeringens ställningstagande i frågan inte borde föregripas
avstyrkte utskottet bifall till de motioner som föranlett betänkandet.

Utskottet

LU 1986/87:16

1 betänkandet behandlas dels två motioner om statens skadeståndsansvar vid
myndighetsutövning (m resp. fp), dels en motion om statens skadestånds -

ansvar i affärsmässig verksamhet (c), dels en motion som rör båda de
nyssnämnda frågorna (m).

Staten och kommunerna är ansvariga för fel och försummelser av sina
arbetstagare på samma sätt som privata arbetsgivare, när verksamheten kan
jämställas med enskild verksamhet. Enligt 3 kap. 1 § skadeståndslagen
(SkL) är arbetsgivare ansvarig för person- och sakskada som arbetstagare
vållar genom fel eller försummelse i tjänsten. Arbetsgivaren kan också bli
skyldig att ersätta ren förmögenhetsskada men då fordras att arbetstagaren
vållat skadan genom brottslig handling.

Vid myndighetsutövning sträcker sig statens och kommunernas ansvar
längre än andra arbetsgivares. Sålunda svarar det allmänna inte bara för
person- och sakskada utan också för ren förmögenhetsskada när fel eller
försummelse begåtts av dess tjänstemän (3 kap. 2 § SkL). Denna långtgående
skadeståndsskyldighet har emellertid vissa begränsningar. I syfte att
undvika att helt obetydliga fel och försummelser medför skadeståndsansvar
har i 3 kap. 3 § SkL införts den regeln att skadeståndsskyldighet vid
myndighetsutövning föreligger endast om de krav har blivit åsidosatta som
med hänsyn till verksamhetens art och ändamål skäligen kan ställas på dess
utövning. I fråga om felaktiga myndighetsbeslut gäller vidare att, om den
skadelidande utan giltig anledning underlåtit att föra talan om rättelse eller
att använda särskilt rättsmedel, ersättning inte utgår för skada som därigenom
kunnat undvikas (3 kap. 4 § SkL). En särskild regel (3 kap. 5 § SkL)
begränsar också det allmännas ansvar för ren förmögenhetsskada som
drabbar en företagare till följd av intrång i näringsverksamhet. Ersättning
utgår i sådana fall endast efter en skälighetsbedömning. Det föreskrivs
slutligen att ersättning för sakskada kan jämkas, om det är skäligt med
hänsyn till föreliggande försäkringar eller försäkringsmöjligheter (3 kap. 6 §
SkL).

I motion L602 (m) erinras om att staten i fråga om fel som begåtts i
myndighetsutövning svarar för skada endast om någon offentlig funktionär
varit vårdslös och vårdslösheten inte är obetydlig och att staten inte alls har
något skadeståndsansvar beträffande fel begångna inom ramen för myndigheternas
serviceskyldighet. Enligt motionären är det angeläget att frågan om
statens ansvar för följderna av fel som begås i offentlig verksamhet ses över.
Motionären yrkar att en sådan översyn kommer till stånd.

Motionärerna i motion L603 (m) hävdar att en enskild som lider skada på
grund av t. ex. felaktiga beslut av en myndighet har små möjligheter att få
skadestånd. Enligt motionärernas mening bör reglerna på området ändras så
att det allmänna svarar för skada som det genom myndigheter eller
tjänstemän orsakar enskilda. Att så sker är ett rättssäkerhetskrav som enligt
motionärerna väger tyngre än de kostnadsökningar som en reform i riktning
mot ett vidgat skadeståndsansvar för staten kan föra med sig. För övrigt,
menar motionärerna, torde de skadestånd staten enligt en sådan reglering
kan komma att få utge knappast på något avgörande sätt påverka statsbudgeten,
medan däremot ett uteblivet skadestånd kan drabba den enskilde hårt.
Motionärerna yrkar att riksdagen hos regeringen begär utredning av frågan
huruvida rätten att erhålla skadestånd av det allmänna vid felaktig myndighetsutövning
bör utvidgas.

LU 1986/87:16

I motion L605 (fp) anförs att det allmänna på grund av de gjorda
inskränkningarna av skadeståndsansvaret i praktiken går fritt från skyldighet
att i många situationer ersätta skador som vållas i den offentliga verksamheten
medan enskilda i jämförbara fall helt klart skulle vara skadeståndsskyldiga.
Enligt motionärernas mening bör reglerna om skadeståndsansvar inte
vara frikostigare utan snarare strängare mot det allmänna än mot andra
skadevållare. Vid felaktig myndighetsutövning bör, menar motionärerna,
det allmännas skadeståndsansvar vara i det närmaste totalt. I fall där en
enskild oförskyllt lider skada vid myndighetsutövning bör det sålunda
presumeras att myndigheten begått ett skadeståndsgrundande fel. Motionärerna
anser att regleringen av det allmännas skadeståndsansvar vid felaktig
myndighetsutövning bör ses över och att frågan om en förbättring av den
enskildes skadeståndsskydd vid sådan myndighetsutövning som har formen
av tvångsåtgärder mot person eller egendom därvid bör behandlas med
förtur. I motionen yrkas att en sådan översyn kommer till stånd.

Utskottet får till en början erinra om att det allmännas skadeståndsansvar
utvidgades betydligt när skadeståndslagen trädde i kraft den 1 juli 1972.
Dessförinnan svarade det allmänna över huvud taget inte för fel vid
myndighetsutövning. Ansvaret för sådana fel vilade uteslutande på den
felande tjänstemannen.

Efter skadeståndslagens ikraftträdande har utskottet vid flera tillfällen
behandlat motioner om skärpning av skadeståndsansvaret för det allmänna.
Senast prövades frågan av utskottet hösten 1986 (LU 1986/87:2) varvid
yttrande från justitiekanslern (JK) inhämtades till belysning av hur den
gällande regleringen tillämpades. JK uttalade som sin mening sammanfattningsvis
att de nuvarande bestämmelserna i 3 kap. 2 § SkL om det allmännas
ansvar vid myndighetsutövning ger enskilda och företag som lider skada
genom slarv och okunnighet från myndigheternas sida ett fullgott skydd och
att de ansvarsinskränkande reglerna i 3-7 §§ av samma kapitel inte kan anses
innebära att det allmänna går fritt från skadeståndsskyldighet där enskilda i
jämförbara fall skulle ha ansetts skadeståndsskyldiga. I sitt av riksdagen
godkända betänkande i ärendet avstyrkte utskottet de då aktuella motionerna.
Utskottet, som hänvisade till vad JK uttalat, ansåg för sin del att det inte
hade framkommit några omständigheter som talade för en skärpning av
skadeståndsansvaret för det allmänna. I sitt nu berörda betänkande tog
utskottet också upp den i motion L602 uppmärksammade frågan om
gränsdragningen mellan myndighetsutövning och fullgörandet av den serviceskyldighet
som en myndighet har i förhållande till allmänheten. Utskottet
framhöll att den kritik som i den allmänna debatten förts fram i fråga om
möjligheterna för enskilda att få skadestånd av staten delvis kan bero på att
olika åtgärder från offentliga tjänstemäns sida, som i allmänhetens ögon
uppfattas som myndighetsutövning, i själva verket faller utanför det skadeståndsrättsliga
begreppet myndighetsutövning. I sammanhanget erinrade
utskottet om att den nya förvaltningslagen medför ett utökat serviceansvar
för myndigheterna. Lagutskottet hänvisade till att frågan om statens
skadeståndsansvar vid fullgörande av serviceskyldighet aktualiserats motionsvägen
i samband med riksdagsbehandlingen av förslaget till ny förvaltningslag
(prop. 1985/86:80, KU 1985/86:21). I sitt av riksdagen godkända

LU 1986/87:16

betänkande i ärendet hade konstitutionsutskottet avstyrkt bifall till motionerna.
Konstitutionsutskottet hade hänvisat till ett uttalande i propositionen
om att det kan uppkomma gränsdragningsproblem i den praktiska tillämpningen
och hade för sin del förutsatt att regeringen noga följde utvecklingen
och vidtog nödvändiga åtgärder, om det skulle uppkomma oacceptabla
konsekvenser för enskilda av den nya ordningen.

Under det halvår som gått sedan frågan om statens skadeståndsansvar i nu
aktuellt hänseende senast prövades har det enligt utskottets mening inte
framkommit några nya omständigheter som bör föranleda ett ändrat
ställningstagande från riksdagens sida. Utskottet avstyrker därför bifall till
motionerna L602, i denna del, samt L603 och L605.

När det gäller avtalsförhållanden i allmänhet är det en huvudregel att
dröjsmålsskador och andra förmögenhetsskador i princip skall ersättas fullt
ut. Finns det särskilda regler för vissa rättsområden gäller de i stället för de
allmänna civilrättsliga principerna. SkL:s bestämmelser är tillämpliga endast
om inte annat är föreskrivet i författning eller föranleds av avtal eller i övrigt
följer av regler om skadestånd i avtalsförhållanden.

Villkor som rör rättsförhållandet mellan myndigheter och enskilda kan ha
karaktären av ett avtal mellan resp. myndighet och den enskilde och/eller
vara bestämmelser av offentligrättslig art innebärande en av staten genom
regerings- och/eller myndighetsförfattning ensidigt företagen reglering av
villkoren. I den mån villkoren har avtalskaraktär kan dessa prövas med stöd
av civilrättslig och näringsrättslig lagstiftning. Däremot torde det inte vara
möjligt att tillämpa sådan lagstiftning vid en tvist mellan myndigheten och
den enskilde i frågor som regleras i regerings- eller myndighetsförfattningar
och som saknar avtalskaraktär.

Inom kommunikationsområdet bedriver statliga verk, som regel i monopolställning,
verksamhet som omfattas av särskilda skadeståndsregler och
sålunda inte av SkL:s bestämmelser eller av allmänna civilrättsliga regler.
Dessa särskilda skadeståndsregler gäller för statens järnvägar, postverket
och televerket och begränsar skadeståndsansvaret. En närmare redogörelse
för reglerna har intagits ovan (s. 5—7).

I den tidigare behandlade motionen L602 (m) tas också upp frågor
angående förutsättningarna för statens ersättningsskyldighet vid affärsmässig
verksamhet. Enligt motionärens mening bör staten på detta område
behandlas på samma sätt som enskilda näringsidkare. Så sker emellertid inte,
utan staten svarar i mindre mån än andra näringsidkare för underlåtenhet att
fullgöra sina åtaganden. Motionären yrkar därför att reglerna om statens
skadeståndsansvar ses över även i det avseendet.

Även motionärerna i motion L606 (c) fäster uppmärksamheten vid de
olikheter som råder mellan statens och den enskildes skadeståndsansvar i
affärsmässig verksamhet. Som exempel anför de att postverkets, SJ:s och
televerkets ansvar i skilda avseenden inskränkts genom särskilda regler.
Principen bör enligt motionärerna vara att det skall råda likställighet mellan

LU 1986/87:16

staten som näringsidkare och en enskild som bedriver näringsverksamhet.
Att en anpassning av statens skadeståndsansvar på detta område efter vad
som gäller i allmänhet kan komma att föranleda vissa pris- och taxehöjningar
utgör inte tillräckligt skäl att göra avsteg från den principen. Med stöd av det
anförda yrkar motionärerna att riksdagen hos regeringen begär en översyn av
reglerna om statens skadeståndsansvar i affärsmässig verksamhet i syfte att
åstadkomma den i motionen förespråkade likställigheten.

Utskottet erinrar om att även frågor om statens skadeståndsansvar i
affärsverksamhet vid flera tillfällen behandlats av utskottet med anledning av
motioner, senast hösten 1986 (LU 1986/87:2). På hemställan av utskottet
avslog riksdagen de då aktuella motionerna.

Då frågan nu åter aktualiserats vill utskottet än en gång stryka under att en
skärpning av statens skadeståndsansvar vid affärsmässig verksamhet är
förenad med stora svårigheter och kan leda till betydande kostnadsökningar
för allmänheten i form av exempelvis högre portoavgifter och dyrare
järnvägsresor. Utskottet vidhåller sin tidigare uppfattning att det är en bättre
lösning att man inom ramen för nuvarande ansvarighetsregler försöker
förbättra möjligheterna för enskilda att erhålla ersättning för sina skador.
Som utskottet framhöll hösten 1986 har vissa sådana förbättringar genomförts
under medverkan av konsumentverket. Enligt utskottets mening är det
angeläget att konsumentverket och de affärsdrivande verken fortsätter på
den inslagna vägen och vidtar de ytterligare förbättringar som kan visa sig
vara erforderliga. Konsumentverkets möjligheter att påverka innehållet i
ansvarighetsvillkor är emellertid begränsade när villkoren regleras i en
författning. Frågan om affärsverkens bestämmelser om kundvillkor har
övervägts av verksledningskommittén. I slutbetänkandet (SOU 1985:41)
Affärsverken och deras företag föreslår kommittén att befintliga bestämmelser
ses över och ges en sådan utformning att de tveklöst kan anses som
avtalsvillkor.

Betänkandet är efter remissbehandling föremål för överväganden inom
regeringskansliet. En proposition på grundval av betänkandet förväntas bli
framlagd under våren 1987. Regeringens ställningstagande i frågan bör enligt
utskottets mening inte föregripas. Utskottet vill dock påpeka att ett
genomförande av förslaget skulle innebära en påtaglig förbättring av
konsumenternas ställning genom att bl. a. de villkor som tillämpas av statens
affärsdrivande verksamhet i ökad omfattning kan bli föremål för granskning
av konsumentverket och konsumentombudsmannen samt prövas av marknadsdomstolen.

Med hänvisning till det anförda avstyrker utskottet bifall till motionerna
L602 i denna del och L606.

LU 1986/87:16

Utskottet hemställer

att riksdagen avslår motionerna 1986/87:L602, 1986/87:L603, 1986/
87:L605 och 1986/87:L606.

Stockholm den 3 mars 1987

På lagutskottets vägnar

Per-Olof Strindberg

Närvarande: Per-Olof Strindberg (m), Lennart Andersson (s), Owe
Andréasson (s), Stig Gustafsson (s), Ulla Orring (fp), Martin Olsson (c),
Inga-Britt Johansson (s), Allan Ekström (m), Bengt Kronblad (s), Bengt
Harding Olson (fp), Nic Grönvall (m), Gunnar Thollander (s), Marianne
Karlsson (c), Berit Löfstedt (s) och Ewa Hedkvist Petersen (s).

Reservation

Per-Olof Strindberg (m), Ulla Orring (fp), Martin Olsson (c), Allan Ekström
(m), Bengt Harding Olson (fp), Nic Grönvall (m) och Marianne Karlsson (c)
anser

dels att den del av utskottets yttrande som börjar på s. 11 med ”Utskottet
får” och som slutar på s. 12 med ”och L605” bort ha följande lydelse:

Enligt utskottets mening bör den naturliga utgångspunkten vara att en
enskild, som tillfogas skada till följd av åtgärd eller annat handlande från det
allmännas sida, bör få ersättning av det allmänna för den skada han lidit. För
närvarande är emellertid som också framhålls i motionerna skadeståndsskyldigheten
vid myndighetsutövning begränsad i en rad hänseenden. Bl. a.
fordras för att skadestånd skall kunna utgå att någon befattningshavare varit
oaktsam och ersättningsskyldighet är skälig. Den enskilde kommer alltså att i
stor utsträckning själv få stå konsekvenserna av fel som begåtts av det
allmännas företrädare.

I sammanhanget vill utskottet hänvisa till att den offentliga verksamheten
expanderat kraftigt sedan 1972 års SkL infördes, vilket lett till att de enskilda
i allt större utsträckning kommit i kontakt med offentliga funktionärer i deras
myndighetsutövning. Utskottet kan också konstatera att det under senare år
blivit allt vanligare att enskilda själva fått bära en stor del av den förlust eller
skada som de åsamkats på grund av felaktig myndighetsutövning. Ibland har
enskilda dessutom drabbats av stora förluster som det allmänna, trots
vållande till skadan, inte alls ersätter. Bl. a. erfarenheterna av tillämpningen
av bevissäkringslagen ger exempel på detta. Det finns vidare exempelvis
ingen ovillkorlig rätt för den enskilde att få skadestånd av staten för skador
som uppstått vid polisingripande, även om det visar sig att den gripne var
oskyldig. Inte heller utgår någon ersättning av staten då någon varit anhållen
under mindre än 24 timmar i sträck. Vidare ersätter staten inte skador som
uppkommit till följd av en förundersökning i brottmål som inte resulterat i en
fällande dom.

LU1986/87:16

Möjligheten att få ersättning av stat eller kommun för skada som den
enskilde lidit på grund av felaktig myndighetsutövning är en viktig del av den
enskildes rättsskydd. Med hänsyn härtill och mot bakgrund av det ovan
anförda är det enligt utskottets mening angeläget att den enskilde som lider
en sådan skada har ett fullgott skydd. Starka skäl talar följaktligen för att
frågan om det allmännas skadeståndsansvar bör bli föremål för utredning.
Vid en sådan översyn bör undersökas om det är möjligt att helt eller delvis
avskaffa de inskränkningar i det allmännas skadeståndsansvar som föreskrivs
i SkL. Därvid bör särskilt övervägas en skärpning av ansvaret på så sätt att det
allmänna skulle ansvara även för skada vid felaktig myndighetsutövning som
uppkommer utan att någon befattningshavare varit oaktsam. Utskottets
ställningstagande innebär att motionerna L602 i denna del, L603 och L605
bifalls.

En översyn av reglerna för det allmännas skadeståndsansvar bör enligt
utskottets mening också omfatta frågan om myndighetens ansvar för skada
som enskild drabbas av på grund av att han fått och inrättat sig efter ett
felaktigt besked från myndigheten utan att det därvid är fråga om myndighetsutövning.
Om företrädare för myndigheten lämnar felaktiga upplysningar
utan att det är fråga om myndighetsutövning får nämligen den som fått det
felaktiga beskedet ingen ersättning av myndigheten för den skada han
därigenom kan ha lidit. Som exempel på ett fall där en sådan ordning kan leda
till ett för den enskilde stötande resultat kan nämnas ett av de två rättsfall som
redovisas i NJA 1985 s. 696.

Från gatukontoret i en kommun hade lämnats den felaktiga uppgiften att
en viss fastighet - som varit föremål för försäljning - varit ansluten till det
kommunala va-nätet. Enligt köparen skulle köpeskillingen ha nedsatts med
ca 20 000 kr., om han känt till att så i själva verket icke varit fallet. Enligt
högsta domstolen hade det felaktiga beskedet ej avsett innehållet i något
beslut. Det hade inte heller rört något aktuellt ärende hos kommunen.
Upplysningen hade således inte haft karaktären av förhandsbesked e. d. Inte
heller i övrigt kunde upplysningen anses ha haft ett sådant samband med
kommunens myndighetsutövning att det varit fråga om en åtgärd vid
myndighetsutövning. Det grundläggande villkoret för skadeståndsansvar
enligt 3 kap. 2 § SkL var därmed enligt högsta domstolen inte uppfyllt.

Utskottet kan konstatera att det i den praktiska tillämpningen visat sig vara
förenat med betydande problem att slå fast om den felaktiga upplysningen
lämnats vid myndighetsutövning eller ej. Det finns enligt utskottets mening
anledning befara att gränsdragningsproblem av denna art kommer att bli
alltmer vanliga på grund av det utökade serviceansvar för myndigheterna
som föreskrivs i den nya förvaltningslagen.

Konsekvensen av gällande rätt på området innebär att den enskilde i stor
utsträckning får bära de ekonomiska följderna av att han litar på riktigheten
av och inrättar sig efter myndighetsbesked som senare visar sig vara felaktiga.
Gällande ordning är enligt utskottets mening så mycket mindre tillfredsställande
från den enskildes synpunkt som det i andra sammanhang gäller att den
som lämnar en uppgift också skall vara anvarig för den. Rättsläget på
området är emellertid komplicerat, och frågan bör därför först ses över inom
ramen för den utredning som utskottet i det föregående förordat.

LU1986/87:16

dels att den del av utskottets yttrande på s. 13 som börjar med ”Utskottet
erinrar” och slutar med ”och L606” bort ha följande lydelse:

Utskottet anseri likhet med motionärerna att det i skadeståndshänseende
bör råda likställighet mellan staten när den driver affärsverksamhet och
enskilda näringsidkare. Det är enligt utskottets mening klart otillfredsställande
att det för staten i egenskap av avtalspart i detta hänseende finns
undantag från rättsgrundsatser som eljest gäller enligt vår rättsordning. En
sådan rättsgrundsats är allas likhet inför lagen, vilket i detta sammanhang
innebär att allmänt erkända rättsprinciper skall gälla även staten som
avtalspart i vanliga civilrättsliga relationer. Utskottet vill härvidlag hänvisa
till att en näringsidkare såväl enligt köplagen som konsumenttjänstlagen är
skadeståndsskyldig gentemot en konsument som tillfogas skada på grund av
fel eller dröjsmål, såvida inte näringsidkaren visar att skadan inte berott på
försummelse. Staten bör enligt utskottets mening i sin egenskap av avtalspart
omfattas av tillämpningen av nämnda lagar på samma sätt som gäller för alla
andra rättssubjekt.

Enligt utskottets mening är det angeläget att åtgärder vidtas för att
åstadkomma likställighet i skadeståndshänseende mellan statlig och enskild
affärsverksamhet. Den invändningen, som framförts i olika sammanhang, att
sådant skadeståndsansvar kan föranleda något högre priser eller taxa, kan så
mycket mindre godkännas som detta slag av invändning ej erkänns av
rättsordningen i andra sammanhang. Ett avskaffande av de särskilda
friskrivningsregler på området som gäller för statlig affärsverksamhet bör
dock inte genomföras utan att frågan först utreds. Utskottet förordar därför
att en sådan utredning görs, vilket riksdagen bör ge regeringen till känna.

Med det anförda tillstyrker utskottet bifall till motionerna L602 i denna del
och L606.

dels att utskottet bort hemställa

att riksdagen med bifall till motionerna 1986/87:L602, 1986/
87:L603,1986/87:L605 och 1986/87:L606 som sin meningger regeringen
till känna vad utskottet anfört om en utredning av dels skadeståndsansvaret
för det allmänna, dels statens skadeståndsskyldighet i
affärsmässig verksamhet.

LU 1986/87:16

gotab Stockholm 1987 12443