Till innehåll på sidan
Sveriges Riksdags logotyp, tillbaka till startsidan

om den offentliga sektorns förnyelse (skr. 1984/85:202)

Betänkande 1984/85:FiU35

FiU 1984/85:35

Finansutskottets betänkande
1984/85:35

om den offentliga sektorns förnyelse (skr. 1984/85:202)
Skrivelsen

I skrivelse 1984/85:202 har regeringen (civildepartementet) - efter
föredragning av statsrådet Bo Holmberg — berett riksdagen tillfälle att ta del
av vad som anförts i skrivelsen om den offentliga sektorns förnyelse.

I skrivelsen redovisar regeringen för riksdagen det pågående arbetet med
den offentliga sektorns omvandling och utveckling.

De skilda frågorna behandlas under rubrikerna service och valfrihet i den
offentliga sektorn, medborgaren i centrum, regeringens förhållande till sina
myndigheter, arbetet inom de statliga myndigheterna, förhållandet statkommun,
delaktighet i samhällsverksamhet - kommunal demokrati samt
utveckling av den statliga personalpolitiken.

Av skrivelsen framgår vidare att den skall följas upp genom olika förslag
och beslut från regeringens sida. Några av förslagen kommer att underställas
riksdagen för beslut. I skrivelsen aviseras tre propositioner. En proposition
avser att behandla förslag till förskola för alla barn. I de två övriga skall
förslag läggas till en ny förvaltningslag resp. till åtgärder för utveckling av den
statliga personalpolitiken. Av skrivelsen framgår att också propositioner
inom andra områden kan komma att föreläggas riksdagen.

Vidare ges en översikt av pågående konkreta åtgärder och utredningar
inom de i skrivelsen angivna områdena samt vilka ytterligare utredningar
som regeringen kan komma att tillsätta.

Utskottet

Med anledning av regeringens skrivelse om den offentliga sektorns
förnyelse vill utskottet anföra följande.

Regeringen har genom skrivelsen gett riksdagen en värdefull och bred
information om det arbete som pågår med att förnya den offentliga sektorn.

En väl fungerande och stor offentlig sektor är, enligt utskottet, en
avgörande förutsättning för en framgångsrik välfärdspolitik. I dag är det
självklart att verksamheter som vård, omsorg och utbildning är av så
grundläggande betydelse för människorna att de måste tillkomma alla
medborgare på lika villkor utan hänsyn till deras individuella ekonomiska
resurser. Villkoret att dessa tjänster skall fördelas efter behov och inte efter
inkomst måste ligga fast.

Med den omfattning som den offentliga sektorn har i dag följer ett stort och
varierat serviceutbud. Som också framhålls i skrivelsen är det av stor vikt att

1 Riksdagen 1984185. 5 sami. Nr 35

FiU 1984/85:35

2

detta utbud förändras och anpassas till den enskilda människans behov och
att inflytandefrågorna ges hög prioritet.

De ekonomiska förutsättningarna innebär att bl. a. produktionen av varor
och tjänster successivt måste rationaliseras och att ökad långsiktighet förs in i
planeringen. Även utformningen av den statliga personalpolitiken är därvid
av stor betydelse. Staten måste som arbetsgivare kunna ta till vara de
anställdas kreativitet och vilja att positivt medverka till förbättringar.

Skrivelsen tar upp frågor som berör olika verksamhetsområden -exempelvis medborgarnas möjlighet att mer aktivt än tidigare påverka
inriktningen samt arbetssättet i den offentliga verksamheten, en välgörande
kritisk granskning av vad begreppet privatisering innebär samt decentralisering
och minskad detaljreglering av statlig verksamhet. Dessa områden
behandlas i riksdagen av olika utskott. Vissa frågor som anknyter till dessa
områden har nyligen behandlats av riksdagen, t. ex. rättssäkerhetsbegreppet
(JuU 1984/85:28). Enligt utskottets mening finns det inte anledning för
riksdagen att nu ta ställning till innehållet i skrivelsens olika delar. Riksdagen
bör i stället avvakta till dess konkreta förslag föreläggs riksdagen i propositioner.

Utskottet hemställer

att riksdagen lägger till handlingarna vad som anförts i regeringens
skrivelse 1984/85:202.

Stockholm den 28 maj 1985

På finansutskottets vägnar
ARNE GADD

Närvarande: Arne Gadd (s), Björn Molin (fp), Lars Tobisson (m), Rune
Rydén (m), Filip Fridolfsson (m), Rolf Rämgård (c), Torsten Karlsson (s),
Bo Södersten (s), Hugo Hegeland (m), Carl-Henrik Hermansson (vpk),
Gunnar Nilsson i Eslöv (s), Gerd Engman (s), Britta Hammarbacken (c),
Rune Johansson (s) och Nina Jarlbäck (s).

Reservation

Björn Molin (fp), Lars Tobisson (m), Rune Rydén (m), Filip Fridolfsson
(m), Rolf Rämgård (c), Hugo Hegeland (m) och Britta Hammarbacken (c)
anser att utskottets yttrande och hemställan bort ha följande lydelse:

Regeringen har valt att redovisa riktlinjerna för en utveckling av den
offentliga sektorn i form av en skrivelse. De frågor som behandlas i
skrivelseform gäller vanligen processfrågor, kommittéberättelser och redogörelser
av olika slag. Gemensamt för dessa skrivelser är att de inte påkallar
något beslut eller någon annan form av ställningstagande från riksdagens

FiU 1984/85:35

3

sida. Av detta skäl föreligger inte heller motionsrätt med undantag för den
årliga redogörelsen för de statliga företagen och redovisningen av verksamheten
i den fjärde pensionsfonden.

Utskottet konstaterar att den handling - ”Den offentliga sektorns
förnyelse” - som nu överlämnats till riksdagen svårligen kan betraktas som
en skrivelse i ovan angivna mening. I denna skrift ges en redogörelse för de
riktlinjer som enligt regeringen skall gälla för ett samlat program för den
offentliga sektorns förnyelse. Därvid behandlas en mängd olika frågor som
privatisering av offentliga tjänster, inflytandefrågor, statlig personalpolitik
m. m. I anslutning till detta görs påståenden som i sig kräver en utförlig
debatt i riksdagen. Eftersom det enligt utskottets mening är centrala
problem, som regeringen tar upp i detta sammanhang, borde konkreta
ställningstaganden och konkreta förslag ha redovisats i form av en proposition
med åtföljande motionsrätt.

Dessutom saknas en analys av de ekonomiska förutsättningarna för den
offentliga sektorn vilket måste vara av avgörande betydelse vid finansutskottets
behandling av frågor om den offentliga sektorn.

Utskottet anser mot denna bakgrund att riksdagen inte nu bör göra ett
allmänt ställningstagande till de frågor som regeringen här behandlar. Det
bör anstå tills konkreta förslag föreläggs riksdagen i form av propositioner.

Utskottet hemställer

att riksdagen utan eget ställningstagande lägger till handlingarna vad
som anförts i regeringens skrivelse 1984/85:202.

Särskilt yttrande

Carl-Henrik Hermansson (vpk) anför:

Den offentliga sektorn svarar i dag för huvuddelen av tjänsteproduktionen
i samhället inom främst utbildning, vård, omsorg, kommunikationer, social
service m. m. Genom den offentliga sektorns transfereringar och socialförsäkringssystem
har ett viktigt socialt skyddsnät byggts ut. Inom den offentliga
sektorn är 1,5 miljoner människor anställda och den offentliga sektorns
utgifter för drift och investeringar motsvarar en tredjedel av BNP. Huvuddelen
av dessa insatser ligger inom utbildning och vård/omsorger.

Utbyggnaden av den offentliga sektorn är ett resultat dels av samhällets
ökande behov av tjänsteproduktion, dels av folkets kamp för reformer inom
främst utbildnings-, social- och vårdområdet. Som ett resultat främst av
arbetarrörelsens kamp har stora delar av den växande tjänsteproduktionen
kommit att byggas upp inom den offentliga sektorns ram och under
samhälleligt huvudmannaskap.

Tjänstesektorn har därmed till stora delar dragits undan från direkt
privatkapitalistisk exploatering.

När SAF och högern i dag angriper den offentliga sektorn och kräver
nedskärning och privatisering skall angreppen förstås mot denna bakgrund.

FiU 1984/85:35

4

Eftersom tjänstesektorn blir alltmer sysselsättningsmässigt och ekonomiskt
betydelsefull är det en vital fråga för kapitalintressena att privatisera den och
därmed göra den tillgänglig som bas för kapitalistisk dominans och ekonomisk
profit.

Arbetarrörelsen bör aktivt bemöta dessa angrepp och slå vakt om
tjänstesektorns offentliga karaktär av bl. a. fördelningspolitiska och demokratiska
skäl. Privatisering kommer att leda till plånboksransonering och en
nedskärning av den offentliga sektorn till att de rika ytterligare berikas på de
sämre bemedlades bekostnad.

De sociala institutioner som byggts upp inom den offentliga sektorn är ett
resultat av arbetarrörelsens kamp och ett uttryck för folkets intressen och
behov. Men de har samtidigt byggts upp inom ramen för ett kapitalistiskt
system och en borgerlig stat. Detta har på avgörande punkter begränsat och
deformerat de sociala reformerna. Staten/offentliga sektorn uppvisar på
grund av detta en motsägelsefull dubbelkaraktär. Den är samtidigt välfärdsstat
och repressiv klasstat.

Arbetarrörelsens mobilisering till försvar för och utbyggnad av den
offentliga sektorn måste utgå från denna statens/offentliga sektorns dubbelkaraktär.
Arbetarrörelsen måste förstärka de positiva och progressiva
element av kollektiv frihet och trygghet som förverkligats inom den
offentliga sektorn samtidigt som dess repressiva, frihetsinskränkande och
byråkratiska element måste friläggas och bekämpas. Detta är motsatsen till
högerns och SAF:s politik gentemot den offentliga sektorn.

Genom den offentliga sektorns utbyggnad har under 1960- och 1970-talen
en miljon människor kunnat inträda på arbetsmarknaden - majoriteten
kvinnor. Huvuddelen av dessa utgör en allt viktigare del av arbetarklassen i
vid bemärkelse.

En mobilisering för försvar och utbyggnad av den offentliga sektorn måste
för att bli framgångsrik innefatta en konkret politik för att förändra och
förbättra den, där dess verksamheter i dag präglas av byråkrati, bristande
demokrati, växande avstånd mellan väljare och valda, ineffektivitet, bristande
service och oacceptabla nedskärningar.

Det finns en tendens att medborgarnas ökande politiska aktivitet alltmer
går vid sidan av partierna. Detta innebär en risk för fragmentarisering av
politiken utifrån olika intressegruppers begränsade särintressen och utan de
politiska partiernas nödvändiga helhetssyn, där olika behov och intressen
avvägs mot varandra. Utvecklingen understöds av moderaternas misstänkliggörande
av ”politiker och fackpampar”.

Det är viktigt att slå vakt om det demokratiska systemet och partiernas
centrala demokratiska roll. Partierna måste på olika sätt vitaliseras och göras
till attraktiva och effektiva instrument för att föra fram medborgarnas krav
och intressen och omsätta dessa i politisk handling.

En decentralisering av kommunala beslutsorgan till kommundelsnämnder
och liknande lokala organ kan utgöra viktiga steg i en sådan demokratisk

FiU 1984/85:35

5

förnyelse. Dessa organ måste då ges en demokratisk förankring genom
direkta val. De bör ha vittgående beslutsbefogenheter med eget budgetansvar
inom ramen för en av högre demokratisk beslutsnivå, efter olika
kommundelars behov, fastställd budgetram. De bör arbeta i stor öppenhet
mot områdets invånare med generös närvarorätt, adjungeringar, offentliga
hearings etc.

De kommunala verksamheternas brukare bör få stora möjligheter att
själva påverka och styra utformningen av den service som de är beroende av.
En förutsättning för att ge brukarinflytande! ett reellt innehåll är att
beslutsfunktioner, inom politiskt fastställda ramar, delegeras till olika
institutioner där demokratiskt valda organ bestående av personal och/eller
brukare har ansvaret för verksamheten.

Kooperativ av olika slag bör kunna bli bas för självförvaltning inom ramen
för kommunalt ägande.

En effektivisering av den offentliga sektorn bör utgå från särarten i dess
verksamheter - tjänsteproduktionen. Effektivisering kan här normalt ej ske
genom personalnedskärningar, utan bör syfta till mer tid och större ansvar
för alla personalkategorier, så att auktoritära och hierarkiska organisationer
kan brytas ner.

Avbyråkratisering av den offentliga sektorn innebär främst att dess
repressiva element bekämpas genom ökad demokratisk styrning och kontroll
och att byråkratins deformering av reformer som initierats av arbetarrörelsen
motarbetas.

Kommunerna och landstingen har under 1970-talet stått för stora tillskott
av arbeten och därmed kunnat kompensera bortfallet av industrijobb.
Nedskärningspolitiken mot kommunerna under 1980-talet har stoppat denna
utveckling och medverkat till nuvarande höga arbetslöshet, vilken hotar att
permanentas.

Kommunerna bör därför ges möjlighet till fortsatt utbyggnad. Här finns
stora eftersatta behov inom bl. a. vård, barn- och äldreomsorg, kollektivtrafik,
ROT, energi- och miljöteknik etc.

Ca 400 000-500 000 nya jobb inom den offentliga sektorn krävs de
kommande tio åren för att klara sysselsättningen. Detta kräver i sin tur ett
nytt skattesystem, med någon form av produktionsskatt.

Kampen om tjänstesektorn/den offentliga sektorn är redan i dag och
kommer än mer att bli en avgörande frontlinje i kampen mellan arbete och
kapital och i förlängningen i kampen för socialismen. Skall tjänstesektorn i
framtiden bli ett nytt och viktigt fält för kapitalistisk dominans eller skall den
ligga under offentligt huvudmannaskap och utgöra en viktig del i uppbyggnaden
av ett samhälle som präglas av solidaritet, jämlikhet och rättvisa och som
syftar mot socialism?

Svaret på den frågan kommer att avgöras av den aktivitet som arbetarrörelsen
de närmaste åren förmår utveckla för att demokratiskt förankra,
avbyråkratisera, effektivisera och fördelningspolitiskt rättvist finansiera den
offentliga sektorn samt i dess förmåga att utveckla den för att trygga
sysselsättningen.

minab/gotab Stockholm 1985 82944

Tillbaka till dokumentetTill toppen