om den ekonomiska brottsligheten (Betänkande 1980/81:JuU21 Justitieutskottet)

JuU 1980/81:21

Justitieutskottets betänkande
1980/81:21

om den ekonomiska brottsligheten
Motioner

I detta betänkande behandlar utskottet motionerna 1979/80: 1120. 1979/
80: 1121, 1979/80: 1864, 1980/81:234, 1980/81:237, 1980/81: 1098 och 1980/
81: 1577, samtliga gällande åtgärder mot den ekonomiska brottsligheten.

1 motion 1979180:1120 av Olof Palme m.fl. (s) hemställs att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad som i motionen anförs om
åtgärder mot den ekonomiska brottsligheten.

I följande 14 punkter i motionen föreslås åtgärder som regeringen enligt
motionärernas mening bör vidta som ett led i bekämpandet av den ekonomiska
brottsligheten.

1. Förslag till lagstiftning och organisatoriska insatser på skatteområdet i
enlighet med förslag i särskilda motioner

Vad som föreslagits under denna punkt gäller frågor som har hänvisats
till annat riksdagsutskott (jfr s. 8 i motionen samt SkU 1979/80:27, 1979/
80:35, 1980/81:3 och 1980/81:8).

2. Omedelbara förbättringar av valutakontrollen

3. Ändrade direktiv till den kommitté som arbetar med att utreda valutaregleringen I

anslutning till punkterna 2 och 3 påpekar motionärerna att valutakontrollen
är otillfredsställande. Enligt motionärerna är möjligheterna för stora
både att genom löpande betalningar föra valuta ur landet för ej godtagbara
ändamål och att via utländska bolag låta tillgångar som rätteligen hade
bort tas hem stanna i utlandet. I motionen understryks att kontrollåtgärder
måste sättas in också av de valutavårdande myndigheterna, däribland
riksbanken. Enligt motionärerna bör det ankomma på den utredning som
ser över valutaregleringen att föreslå sådana ändringar som kan behövas i
valutalagstiftningen för att möjliggöra en mera effektiv bekämpning av den
ekonomiska brottsligheten. Motionärerna framhåller att utredningens direktiv
i detta hänseende är otillräckliga.

4. Organisatoriska insatser och förslag till lagstiftning som innebär en
bättre samhällelig insyn i och kontroll av företag som får lån eller bidrag
från staten

I motionen erinras under denna punkt att näringslivet under senare år i
allt högre grad har tagit i anspråk lån och bidrag från staten. För att
kontrollera att dessa medel används på bästa sätt och inte missbrukas bör
1 Riksdagen 1980/81. 7 sami. Nr 21

JuU 1980/81:21

staten enligt motionärernas mening kunna uppställa som villkor för lån
eller bidrag av viss storlek att den får all behövlig insyn i det understödda
företagets verksamhet. Motionärerna anför vidare att staten i vissa fall bör
utse styrelseledamot och revisor för företaget, och härvidlag bör övervägas
om inte aktiebolagslagstiftningen bör ändras så att sådan styrelseledamot
eller revisor kan tillsättas utan att bolagsstämma behöver hållas.

5. Utredning om företagsrevisorernas ställning och uppgifter

Till denna punkt anför motionärerna att det i ett vidare perspektiv bör
utredas om inte företagsrevisorer generellt bör utses av opartiska organ
och inrikta sig på en mera allmän bedömning av företags verksamhet i form
av utvidgad förvaltningsrevision. 1 sammanhanget bör enligt motionärerna
också övervägas möjligheten att av revisorerna kräva redovisning av hur
företaget fullgör sina förpliktelser mot det allmänna.

6. Utredning av frågan om att i vissa fall ålägga fysisk eller juridisk person
som har ett bestämmande inflytande i annan juridisk person ett direkt
ansvar för dennes skulder - s. k. ansvarsgenombrott

Motionärerna anför att vid ekonomisk brottslighet som sker under täckmantel
av juridiska personer den brottslige enligt allmänna rättsgrundsatser
kan åläggas personligt skadeståndsansvar.

För att risker för skador skall kunna förebyggas bör emellertid enligt
motionärerna rörelse över huvud taget inte få bedrivas utan personligt
ansvar, om inte den juridiska personen har ett tillräckligt eget kapital.
Vidare framhåller motionärerna att den begränsning av ansvaret för en
juridisk persons skulder som råder enligt gällande rätt i vissa fall framstår
som illa motiverad. Motionärerna pekar härvidlag på att den juridiska
personens form i mindre seriösa sammanhang används som ett instrument
för att samla upp skulder och låta dem gå i graven med företaget. Enligt
motionärerna bör det övervägas om inte lagstiftningen bör ändras så att en
fysisk eller juridisk person i vissa särpräglade undantagssituationer kan
åläggas ett direkt ansvar för en juridisk persons skulder.

7. Förslag till lagstiftning på grundval av departementspromemorian (Ds
Fi 1976:4) Ansvar för skatt vid entreprenad m. m. som en åtgärd mot s. k.
grå arbetskraft

Under denna punkt anförs i motionen bl.a. att sådana företag som
anlitar entreprenörer och som tjänar pengar på att s.k. grå arbetskraft
används bör göras i sista hand ansvariga för att skatt och sociala avgifter
betalas för entreprenörens anställda. Förslag i den riktningen har redovisats
i förenämnda departementspromemoria redan år 1976. Enligt motionärerna
bör förslag på grundval av promemorian snarast föreläggas riksdagen.

8. Utredning av frågan om att införa näringsförbud även i andra fall än vid
konkursmissbruk

JuU 1980/81:21

9. Undersökning av möjligheterna att införa etableringskontroll i branscher
med stor ekonomisk brottslighet

I anslutning till punkterna 8 och 9 föreslår motionärerna att frågan om att
införa näringsförbud som sanktion mot ekonomisk brottslighet även i
andra fall än vid konkursmissbruk utreds. Motionärerna hänvisar till att
konsumentverket i sin år 1977 framlagda rapport Konsumentskydd vid
bilreparationer har föreslagit ett kontrollsystem för bilverkstäder, vilket
bl. a. omfattar möjlighet till näringsförbud för verkstadsägare m.fl. vid
uppenbara missförhållanden i deras näringsutövning.

Inom branscher eller näringsgrenar, där missbruk i form av skattebrottslighet
och annan ekonomisk brottslighet har särskilt stor utbredning, bör
enligt motionärernas mening - om andra åtgärder bedöms otillräckliga -införas etableringskontroll.

10. Införande av bättre samhällelig kontroll över kreditströmmarna och
förstärkande av samhällets inflytande i bankerna

Motionärerna anför att när ekonomisk kriminalitet riktas mot enskilda
personer detta ofta sker inom ramen för en svart lånemarknad. där olika
transaktioner avlöser varandra i en karusell som det efter hand blir omöjligt
för de drabbade att överblicka. I en del fall torde bankerna till följd av
att de som drabbas har normala krediter kunna få en inblick i affärer av
detta slag och genom polisanmälningar eller på annat sätt kunna bidra till
att stoppa lånekarusellen på ett tidigt stadium. Det finns också, anför
motionärerna, anledning att anta att bankerna ibland har medverkat till
spekulationsaffärer med fastigheter.

11. Förslag till straffskärpningar för bl. a. brott mot arbetarskydds- och
miljöskyddslagstiftningen

Under denna punkt anförs i motionen att det i fråga om vissa typer av
ekonomisk brottslighet behövs straffskärpningar. Främst gäller detta i
fråga om förfaranden som hittills har lämnats utan mera kännbara påföljder,
trots att de är farliga för anställda eller kringboende samtidigt som
de kan vara mycket lönsamma. Som exempel nämner motionärerna brott
mot arbetarskydds- och miljöskyddslagstiftningen. Dessa brott bör enligt
motionärerna i straffvärde jämställas med andra brott som äventyrar människors
liv och hälsa.

12. Förslag till lagstiftning om företagsböter som påföljd vid ekonomisk
brottslighet

Motionärerna framhåller att vid brott av den art som miljöbrotten representerar
bör företaget som sådant kunna åläggas ekonomiska sanktioner i
form av företagsböter, beräknade med hänsyn tagen bl. a. till den vinst
företaget har berett sig genom det brottsliga förfarandet. Enligt motionärernas
mening bör den överarbetning som inom justitiedepartementet f. n.
pågår beträffande tidigare framlagda förslag i ämnet bedrivas skyndsamt.

JuU 1980/81:21

13. Organisatoriska insatser och förslag till lagstiftning i syfte att intensifiera
samarbetet mellan polis-, åklagar-, skatte- och kronofogdemyndigheter,
tullverket och riksbanken

Härtill anför motionärerna att det är angeläget med ett förbättrat samarbete
mellan berörda myndigheter. Enligt motionärerna är det viktigt att
regeringen som ett första steg i den riktningen skyndsamt vidtar åtgärder i
enlighet med de förslag som en av riksåklagaren, rikspolisstyrelsen och
riksskatteverket tillsatt arbetsgrupp lagt fram i promemorian Samordnad
verksamhet mot den ekonomiska och den organiserade brottsligheten.

14. Organisatoriska åtgärder för att förstärka polisens insatser mot den
ekonomiska och den organiserade brottsligheten

På grund av det samband som ofta finns mellan ekonomisk och organiserad
brottslighet och med hänsyn till att utredningssvårigheterna ofta är
av likartad karaktär bör, framhåller motionärerna, poliser och åklagare
som har till särskild uppgift att utreda den ekonomiska brottsligheten
också kunna sättas in mot organiserad brottslighet av mera traditionellt
slag. Bekämpandet av den organiserade brottsligheten är enligt motionärerna
av strategisk betydelse när det gäller att hälla efter brottsligheten i
stort, något som bör beaktas vid utformningen av polisens organisation på
området.

I motion 1979180:1121 av Ivan Svanström m.fl. (c) hemställs, såvitt nu
är i fråga, att riksdagen beslutar att hos regeringen begära att ett system
med företagsböter prövas (yrkande 4).

I motionen erinras om att kampen mot den ekonomiska brottsligheten
under senare år har intensifierats. I sammanhanget pekar motionärerna på
att det internationellt har blivit alltmera vanligt med straff för bolag och
andra juridiska personer, och motionärerna framhåller att även i vårt land
måste detta vapen mot den ekonomiska brottsligheten utnyttjas. Det förhållandet
att tveksamhet råder om de förslag i ämnet som föreligger får
enligt motionärernas uppfattning inte hindra att ett system som gör det
möjligt att utnyttja denna påföljdstyp snarast tas fram.

I motion 1979/80:1864 av Lars Werner m. fl. (vpk) föreslås att riksdagen
hemställer hos regeringen om skyndsamma förslag mot den ekonomiska
brottsligheten i enlighet med vad som anförs i motionen.

I motionen pekas på en rad åtgärder som behöver vidtas i kampen mot
den ekonomiska brottsligheten. Motionärerna anför bl. a. att det behövs
bättre resurser för och en annan prioritering av åklagares och taxeringsmyndigheters
verksamhet för att utreda och angripa de ekonomiska brotten.
Enligt motionärerna behövs också brådskande åtgärder mot den typ
av brottslighet som begås i samband med näringsverksamhet och som
består däri att verksamheten bedrivs utan föregående anmälan om skatt -

JuU 1980/81:21

skyldighet för mervärdeskatt och utan att skatter och arbetsgivaravgifter
inbetalas. Motionärerna föreslår härvidlag att skyldigheten att registrera
näringsverksamhet, skatteplikt för mervärdeskatt m.m. bör förknippas
med kännbara straff. Inom en rad branscher bör etableringskontroll införas.
Vidare anser motionärerna att förberedelser till konkursbrottslighet
bör kriminaliseras i långt större utsträckning än f. n. Som ett led i försvårandet
av ekonomisk brottslighet förespråkar motionärerna en höjning
av aktiebolagens aktiekapital. Vidare bör enligt motionärerna möjligheterna
till ansvarsgenombrott för styrelseledamöter eller ägare i fåmansbolag
underlättas. Slutligen pekar motionärerna på behovet av en allmän skatteflyktsklausul.

I motion 1980/81:234 av Kurt Ove Johansson (s) och Lars-Erik Lövdén
(s) hemställs att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
som har anförts i motionen om åtgärder mot den ekonomiska brottsligheten.

I den del motionstexten, som också avser till andra utskott remitterade
motioner, berör justitieutskottets beredningsområde behandlas bl. a. frågor
om straffskärpning. Motionärerna framhåller sålunda att man bör
överväga straffskärpningar för gäldenärsbrott och för underlåtenhet att
betala in källskatter. I motionen påtalas också behovet av att ännu fler
kvalificerade tjänstemän utbildas i kampen mot den ekonomiska brottsligheten.

I den från näringsutskottet med eget yttrande överlämnade motionen
1980181:237 av Kurt Ove Johansson (s) och Lars-Erik Lövdén (s) hemställs
att riksdagen hos regeringen anhåller om utredning om införande av
etableringskontroll enligt de riktlinjer som anförts i den nyss nämnda
motionen 1980/81:234.

I den sistnämnda motionen anförs i nu akuellt avseende bl. a. att samhället
inte får tveka att införa etableringskontroll på sådana områden och
inom sådana näringsgrenar som hotas av oseriös och brottslig verksamhet.
Motionärerna förespråkar vidare att som villkor för etablering av företag
bör fordras grundläggande kompetens att driva företag.

Bland de branscher som är särskilt utsatta för ekonomisk brottslighet
och där någon form av etableringskontroll är motiverad nämner motionärerna
i första hand restaurangnäringen samt entreprenad- och byggnadsindustrin.
Enligt motionärerna finns också andra näringar där etableringskontroll
är påkallad. Det är därför nödvändigt att kartlägga vilka områden
av näringslivet som måste omfattas av någon form av etableringskontroll. I
det sammanhanget bör enligt motionärerna också prövas bl. a. frågan om
erläggande av garantibelopp vid nyetablering av företag.

JuU 1980/81:21

I den likaledes från näringsutskottet med nyssnämnda yttrande överlämnade
motionen 1980/81:1098 av Lars Ulander m. fl. (s) hemställs att riksdagen
begär att regeringen snarast lämnar förslag om etableringskontroll och
branschregister enligt motionens intentioner.

Motionärerna förespråkar att det införs etableringskontroll av framför
allt enmansföretag. En sådan etableringskontroll bör enligt motionärerna
syfta till att skapa ett samhälleligt inflytande över etableringens omfattning
och inriktning samtidigt som den innebär en prövning av enskild persons
lämplighet som företagare och arbetsgivare. Motionärerna förespråkar
också att branschregister upprättas för sådana branscher där missbruket
av den fria etableringsrätten är mest utbrett.

I motion 1980181:1577 av Lars Werner m. fl. (vpk) föreslås att riksdagen
hos regeringen hemställer att ett åtgärdsprogram mot den ekonomiska
brottsligheten skyndsamt läggs fram i enlighet med vad som anförs i
motionen.

Enligt vad som påpekas i motionen bör ett åtgärdsprogram omfatta bl. a.
lagstiftning om etableringskontroll, skärpning av konkurslagen, skärpta
åtgärder mot kapitalflykt ur landet, lagstiftning för att motverka förekomsten
av grå arbetskraft och åtgärder för att förhindra medveten förhalning
av skatteprocesser. Motionärerna förespråkar vidare att bestämmelser
införs om att endast företag som fullgör sina skyldigheter anlitas av staten
och kommunerna.

Bakgrund

Inledning

Begreppet ekonomisk brottslighet har inte någon strikt straffrättslig
avgränsning, och det finns olika uppfattningar om innebörden av begreppet.
Under uttrycket ekonomisk brottslighet ryms en rad företeelser av
skilda slag.

Enligt den beskrivning av begreppet som de brottsbekämpande myndigheterna,
dvs. i första hand polis- och åklagarmyndigheterna, använder bör
till ekonomisk brottslighet räknas först och främst sådan kriminalitet som
har ekonomisk vinning som direkt motiv. Härutöver skall brottsligheten
för att betraktas som ekonomisk kriminalitet ha en kontinuerlig karaktär,
bedrivas på ett systematiskt sätt och förövas inom ramen för näringsverksamhet
som i sig inte är kriminaliserad men som i det enskilda fallet utgör
själva grunden för de kriminella handlingarna.

JuU 1980/81:21

misk brottslighet i här avsedd mening kan nämnas brott som skattebedrägerier,
valutabrott, bedrägerier och gäldenärsbrott.

Till den ekonomiska brottsligheten anses inte höra den s. k. organiserade
brottsligheten. Med organiserad brottslighet avses i allmänhet sådana brott
som vissa grövre narkotikabrott, koppleri i form av organiserad prostitution,
organiserad häleriverksamhet och illegalt spel och spritutskänkning i
klubbverksamhet.

Ekonomisk brottslighet anses inte heller omfatta förmögenhetsbrott av
traditionellt slag som begås av enskilda personer utan att brotten har något
samband med näringsverksamhet.

Frågan om den organiserade och den ekonomiska brottsligheten har
under senare år och i olika sammanhang tilldragit sig allt större uppmärksamhet.
Såväl från statsmakternas sida som från flera olika myndigheter på
rättsvårdens område har åtgärder vidtagits i syfte att effektivisera samhällets
åtgärder mot de aktuella företeelserna. 1 det följande skall lämnas en
kort redogörelse för vissa åtgärder på området under senare år.

Rikspolisstyrelsens arbetsgrupp mot organiserad brottslighet

1 maj 1977 lade en inom rikspolisstyrelsen tillsatt arbetsgrupp fram en
rapport med förslag till åtgärder mot organiserad och ekonomisk brottslighet.
I arbetsgruppen ingick företrädare för rikspolisstyrelsen, riksskatteverket,
riksbanken, de lokala polismyndigheterna samt kriminologisk expertis.
Rikspolisstyrelsen lade rapporten till grund för en framställning i
juni 1977 till regeringen om åtgärder mot den ifrågavarande brottsligheten.
Rikspolisstyrelsen hemställde härvid att regeringen skulle dels besluta att
särskilda polisiära enheter inrättas i Stockholms. Göteborgs, Malmö och
Sundsvalls polisdistrikt för att bekämpa organiserad och ekonomisk
brottslighet, dels i samband med budgetarbetet ta upp frågan om prioriteringen
mellan den traditionella brottsligheten, narkotikabrottsligheten
samt den organiserade och ekonomiska brottsligheten, dels föranstalta om
en övergripande granskning av lagstiftningsfrågor på ifrågavarande brottsområde.

1 beslut den 1 juli 1977 uppdrog chefen för justitiedepartementet åt
brottsförebyggande rådet (BRÅ) att närmare överväga frågorna angående
former och riktlinjer för en sådan övergripande granskning av berörd
lagstiftning som rikspolisstyrelsen hade aktualiserat.

BRÅ:s överväganden med anledning av regeringens uppdrag

BRÅ redovisade i yttrande till regeringen i september 1977 resultatet av
sitt nyss nämnda uppdrag. 1 yttrandet framhöll BRÅ bl. a. att det från
rättssäkerhetssynpunkt är viktigt att straffria beteenden, som ibland i den
allmänna debatten hänförts till den ekonomiska brottsligheten, behandlas
som straffria så länge de inte kriminaliserats. Enligt BRÅ stod det klart att
man efter en kartläggning och värdering av företeelser som varken strider

JuU 1980/81:21

mot straffrättsliga eller andra normer kan komma fram till att de bör
förebyggas och motverkas exempelvis genom lagstiftning.

I yttrandet pekade BRÅ på de svårigheter som är förknippade med att
genom en övergripande översyn av lagstiftningen fånga upp företeelser på
skilda områden och av så olika beskaffenhet som det rör sig om. BRÄ
framhöll vidare att arbetet med en lagstiftningsöversyn borde bedrivas
inom BRÅ. För arbetet föreslog BRÅ en organisation bestående av en
huvudgrupp (styrgrupp) med övergripande funktion samt tre arbetsgrupper.
I styrgruppen borde finnas företrädare för varje riksdagsparti.

PM av en av riksåklagaren tillsatt arbetsgrupp

I november 1976 tillsatte riksåklagaren en arbetsgrupp med uppdrag att
undersöka möjligheterna att inom varje åklagarregion skapa bättre förutsättningar
för att bekämpa den kvalificerade ekonomiska brottsligheten.
Arbetsgruppen redovisade resultatet av sitt arbete i en promemoria i
september 1977. I promemorian föreslogs bl. a. ett utbildningsprogram för
25 åklagare. Utbildningen skulle avse handläggning av kvalificerade ekonomiska
brottmål.

Den aktuella utbildningen för åklagare genomfördes under åren 1978—
1979.

Resursförstärkningar för polisväsendet m. m.

I beslut den 8 december 1977 uppdrog regeringen åt BRÅ att föranstalta
om den översyn av lagstiftningen mot den organiserade och den ekonomiska
brottsligheten som rikspolisstyrelsen hade aktualiserat. I beslutet förutskickades
att vissa av rikspolisstyrelsen väckta frågor om åtgärder och
insatser mot den aktuella brottsligheten av mera organisatorisk natur skulle
behandlas i samband med budgetarbetet.

I budgetpropositionen för budgetåret 1978/79 (prop. 1977/78: 100. bilaga
5) tog chefen för justitiedepartementet upp organisatoriska spörsmål och
prioriteringsfrågor med anknytning till den organiserade och den ekonomiska
brottsligheten. Bl. a. beräknades medel för ökad utbildning av 40
poliser i anledning av satsningen mot denna typ av brottslighet. Vidare
föreslogs i propositionen 35 nya polismanstjänster för bekämpande av
denna brottslighet. Genom beslut i regleringsbrev hade för budgetåret
1977/78 inrättats 20 nya tjänster för utredning av ekonomisk brottslighet.

När det gällde frågan om hur resurserna borde fördelas mellan insatser
mot traditionell brottslighet och bl. a. ekonomisk brottslighet uttalade departementschefen
att det främst fick ankomma på den lokala polisorganisationen
att bedöma på vilka arter av brottslighet resurserna i första hand
borde sättas in. Inrättandet av nya tjänster för särskilda ändamål innebar
dock enligt departementschefen ett uttryck för uppfattningen att insatserna
mot den avsedda brottsligheten borde prioriteras.

Departementschefen tog i sammanhanget också upp frågan om samarbe -

JuU 1980/81:21

tet mellan polisen och skattemyndigheterna. Han framhöll härvid det angelägna
i att detta samarbete fördjupades. Departementschefen var dock inte
beredd att då lägga fast bestämda samarbetsformer på området utan ansåg
att det borde ankomma på riksskatteverket, riksåklagaren och rikspolisstyrelsen
att gemensamt finna lämpliga samarbetsformer.

1 sitt av riksdagen godkända betänkande i ämnet tillstyrkte justitieutskottet
propositionen såvitt nu är i fråga (JuU 1977/78:27).

De inledda resursförstärkningarna till polisen fortsatte under budgetåret
1979/80. För bekämpande av den organiserade och den ekonomiska brottsligheten
tillfördes polisen sålunda 33 nya tjänster (prop. 1978/79: 100. bilaga
5, JuU 1978/79: 28). I budgetpropositionen framhöll departementschefen
att frågan om att i vissa distrikt inrätta särskilda enheter (ekonomiska
rotlar) för den aktuella brottsligheten skulle komma att tas upp i samband
med att regleringsbrev utfärdades.

För innevarande budgetår föreslogs i budgetpropositionen (prop. 1979/
80:100. bilaga 5) att 16 nya polismanstjänster skulle inrättas för insatser
mot den organiserade och den ekonomiska brottsligheten. Tjänsterna föreslogs
bli organiserade i ekonomiska rotlar. vars inrättande påbörjats. — I
sitt av riksdagen godkända betänkande i ämnet tillstyrkte justitieutskottet
förslaget i propositionen (JuU 1979/80: 24).

Av det anförda följer att polisen med början under budgetåret 1977/78
har tillförts tillhopa 104 polismanstjänster för bekämpande av den organiserade
och den ekonomiska brottsligheten. En särskild organisation för
ändamålet har - förutom vid rikspolisstyrelsen - tillskapats i de tre
storstäderna och på ytterligare fem orter i landet.

I budgetpropositionen för nästa budgetår (prop. 1980/81: 100, bilaga 5)
föreslås att resurserna inom polisväsendet fördelas om så att ytterligare 16
polismän sätts in för att bekämpa den organiserade och den ekonomiska
brottsligheten. Fyra nya rotlar föreslås bli inrättade för denna verksamhet.

Vad gäller prioriteringsfrågorna erinras i årets budgetproposition om att
det ytterst ankommer på den lokala polisorganisationen att bedöma mot
vilka slags brott tillgängliga resurser i första hand skall sättas in. Departementschefen
pekar emellertid i sammanhanget på att man bör prioritera
kampen mot narkotikabrottsligheten och mot den organiserade och den
ekonomiska brottsligheten.

För åklagarväsendets del har för budgetåret 1981/82 medel beräknats för
att ytterligare högst 12 åklagare under våren 1982 får genomgå särskild
utbildning (prop. 1980/81:100, bilaga 5. punkt C, JuU 23).

Arbetet i BRÅ

Som förut har sagts uppdrog regeringen i december 1977 åt BRÅ att
föranstalta om en övergripande översyn av lagstiftningen mot den organiserade
och den ekonomiska brottsligheten.

1 enlighet med regeringens uppdrag har det inom BRÅ byggts upp en

JuU 1980/81:21

organisation som i sina huvuddrag består av en styrgrupp med parlamentariskt
inflytande och olika enskilda arbetsgrupper. I dessa ingår i huvudsak
företrädare för de myndigheter som berörs samt experter.

Arbetsgrupperna inom BRÅ har efter hand redovisat resultatet av sitt
arbete på olika områden. Redovisningen har skett främst i form av promemorior
vari har lagts fram förslag till ändrad eller ny lagstiftning eller till
andra åtgärder. Här skall översiktligt redovisas de förslag som BRÅ sålunda
har lagt fram.

I syfte att öka möjligheterna att beivra den organiserade häleriverksamheten
föreslog BRÅ i en promemoria (1978:1) skärpta bestämmelser mot
sakhäleri. Lagstiftning grundad på denna promemoria beslutades av riksdagen
under våren 1980 (prop. 1979/80:66, JuU 26, rskr 183). På riksdagens
begäran har regeringen därefter beslutat låta utreda de civilrättsliga
reglerna om godtrosförvärv i syfte att ytterligare motverka häleribrottslighet
(Ju 1980:06; direktiven, se 1981 års kommittéberättelse, del II s. 31).

Samtidigt som riksdagen beslutade om de skärpta häleribestämmelserna
antogs nya regler om åtalsprövning vid arbetsmiljöbrott som förorsakat
kroppsskada eller sjukdom. Även den lagstiftningen grundade sig på en
promemoria från BRÅ (1978:7).

I samband med att riksdagen under hösten 1980 antog en ny handelsbolagslag
beslutades också ändringar i aktiebolagslagen. Dessa lagändringar
byggde bl. a. på två promemorior från BRÅ, en om revisorers verksamhet
(1978:2) och en om förstärkt skydd för det bundna aktiekapitalet (1979:5).
Ändringarna, som träder i kraft den 1 juli 1981, innebär bl. a. att det införs
skyldighet att till aktiebolagsregistret anmäla vem som har utsetts till
bolagets revisor. Vidare åläggs ett aktiebolag, vars aktiekapital har gått
förlorat, att anlita godkänd eller auktoriserad revisor. I lagstiftningsärendet
uttalade riksdagen f. ö. att man på sikt borde införa krav på kvalificerad
revisor i alla aktiebolag. Vad riksdagen sålunda anfört gavs regeringen till
känna (LU 1980/81:4).

De beslutade ändringarna i aktiebolagslagen innebär också att åtgärder
vidtas som motverkar att en bolagsordning ändras av illojala skäl. Även på
denna punkt bygger lagändringarna på nyssnämnda förslag av BRÅ. Ändringarna
innebär att länsstyrelsen ges möjlighet att förhindra att ett bolag
glider ur kontrollsystemet på grund av att det bytt firma eller ändrat ort,
där styrelsen har sitt säte.

Förslag till regler om skyndsam handläggning av skattemål lades fram av
BRÅ i en promemoria (1978:6). Enligt förslaget borde förtursregler införas
avseende alla skatter och avgifter som omfattas av skattebrottslagen.
Förslaget övervägs f. n. inom regeringskansliet. Det kan här tilläggas att
inom BRÅ pågår arbete med att finna nya möjligheter att effektivisera
förfarandet i bl. a. skattebrottsprocessen. En diskussionspromemoria i
ämnet avses bli framlagd vid slutet av år 1981.

JuU 1980/81:21

En skärpning av lagstiftningen mot dobbleribrott föreslogs av BRÅ i en
annan promemoria (1979:4). Lagstiftning grundad på denna promemoria
beslutades av riksdagen under hösten 1980 (prop. 1979/80:179, JuU 1980/
81:12, rskr 43). Lagstiftningsåtgärderna riktar sig mot fastighetsägare som
främjar illegal spelklubbsverksamhet genom att upplåta lokaler för klubbarna.

I en promemoria (1979:6) om kriminalisering av föroreningar av miljön
har BRÅ föreslagit att nya bestämmelser i ämnet införs i brottsbalken.
Förslaget har legat till grund för den proposition (1980/81: 108) om ändring i
brottsbalken (miljöbrott) som nyligen har förelagts riksdagen. 1 propositionen
föreslås bl. a. att straffbestämmelser för miljöbrott och vållande till
miljöstörning införs i brottsbalken.

Åtgärder i syfte att förbättra spaningen efter stulna motorfordon har
föreslagits i en promemoria (1979:7). De i promemorian upptagna förslagen
övervägs inom trafiksäkerhetsverket och. såvitt gäller förfarandet vid
bilskrotning, inom jordbruksdepartementet.

BRÅ har vidare lagt fram en promemoria (1979:8) som gäller advokaters
verksamhet. I promemorian föreslås en rad åtgärder som syftar till att
motverka risken för att advokater som i sin yrkesutövning kommer i
kontakt med ekonomisk brottslighet själva medvetet eller omedvetet underlättar
sådan brottslighet. BRÅ:s förslag övervägs f. n. i regeringskansliet
(jfr statsrådsberedningens propositionsförteckning till 1980/81 års
riksmöte avseende våren 1981).

Inom regeringskansliet övervägs också en promemoria (1980:1) från
BRÅ om likvidationsförfarandet enligt aktiebolagslagen. 1 promemorian
läggs fram förslag som syftar till att förbättra kontrollen vid aktiebolags
likvidation. Förslag på grundval av promemorian har nyligen lagts fram i
proposition 1980/81:146.

Till regeringen har från BRÅ vidare överlämnats en promemoria
(1980:2) om beskattning av räntefria lån och en promemoria (1980:3) om
skatteregler vid utlandstransaktioner. Förslagen i den senare promemorian
syftar bl. a. till att göra det svårare för illojala skattskyldiga att med hjälp
av vissa utlandstransaktioner uppnå oberättigade skatteförmåner.

I promemorian (1980:4) lämnas en lägesrapport om informationsutbyte
mellan myndigheter mot bakgrund bl.a. av den nya sekretesslagen. Promemorian
har legat till grund för förslagen i en nyligen av riksdagen
bifallen proposition om informationsutbytet mellan myndigheter som bekämpar
organiserad och ekonomisk kriminalitet (prop. 1980/81:78. KU
12).

BRÅ har nyligen lagt fram ytterligare tre promemorior inom ramen för
sitt översynsarbete beträffande den organiserade och ekonomiska brottsligheten.
I den ena promemorian (1980:6) belyses vissa frågor som hänger
samman med statlig och kommunal upphandling: det gäller närmast frågan

JuU 1980/81:21

om att upphandling inte bör komma i fråga från sådana näringsidkare som
har brustit i sina förpliktelser mot det allmänna.

Den andra promemorian (1981: 1) innehåller förslag till nya regler om
bokföringsbrott i brottsbalken. I den tredje promemorian (1981:2) läggs
fram förslag som syftar till att motverka illegal kreaturshandel.

Avslutningsvis skall här nämnas att i en inom BRA upprättad rapport
(1980:5) har redovisats en undersökning rörande missbruk av subventioner
till industrin.

Vissa uppgifter i anslutning till motionerna1

Remissbehandling m. m.

Motionerna 1979/80: 1120 och 1979/80: 1864 har remissbehandlats. En
inom utskottet upprättad sammanställning över remissyttrandena fogas till
detta betänkande som bilaga I.:

Utskottet har vidare inhämtat yttrande över motionerna 1120 och 1864
jämte inkomna remissyttranden däröver från finansutskottet, skatteutskottet,
lagutskottet, socialutskottet, jordbruksutskottet, näringsutskottet, arbetsmarknadsutskottet
och civilutskottet. Yttrandena fogas till betänkandet
som bilaga 2:1—8.

Motionerna 1980/81:237 och 1980/81:1098 har överlämnats till justitieutskottet
från näringsutskottet. Näringsutskottet har i samband därmed
avgett yttrande som fogas till detta betänkande som bilaga 3.

Framställningen i detta avsnitt följer i huvudsak de punkter som har
upptagits i motion 1120.

Valutakontrollen m. m.

Gällande ordning

Den valutakontroll som förekommer i Sverige sker framför allt genom
valutaregleringen, som är ett ekonomiskt-politiskt instrument som används
för att nå de centrala mål som har fastställts för den ekonomiska
politiken. Den författningsmässiga grundvalen för valutaregleringen utgörs
av valutalagen (1939:350). Valutalagen är en fullmaktslag och ger regeringen
rätt att under vissa förutsättningar utfärda i lagen angivna valutareglerande
föreskrifter.

Huvudbestämmelserna i valutalagen om vad de valutareglerande föreskrifterna
får innehålla innebär bl. a. följande.

Regeringen kan föreskriva att bara riksbanken och, efter riksbankens
bemyndigande, annan bank och postverket får driva handel med utländska
betalningsmedel. Bestämmelser får också meddelas bl. a. om att svenska

1 Avser, om ej annat anges, förhållandena t. o. m. den I april 1981.

2 Remisstiden utgick den 30 april 1980.

JuU 1980/81:21

och utländska betalningsmedel, fordringar och värdepapper inte utan särskilt
tillstånd får föras ut ur Sverige eller på annat sätt föras över till
utlandet och att sådana tillgångar inte får föras in till Sverige utan tillstånd
av riksbanken.

De valutareglerande föreskrifter som regeringen har meddelat återfinns i
valutaförordningen (1959:264). Denna har fått sin giltighet förlängd för ett
år i sänder. 1 en nyligen framlagd proposition (1980/81: 163) föreslås att
valutaregleringen får fortsatt giltighet t. o. m. den 30 juni 1982.

Beträffande gällande valutareglerande föreskrifter skall här först sägas
att Sverige, liksom andra industriländer, inte tillämpar någon valutareglering
i fråga om löpande utlandsbetalningar, dvs. normala betalningar i
samband med näringsverksamhet och andra liknande betalningar över
gränserna. Föreskrifterna i valutaförordningen gäller väsentligen s. k. kapitalbetalningar.
Därmed avses bl. a. betalningar i samband med direkta
investeringar och personliga kapitalöverföringar.

Enligt valutaförordningen ligger all växling mellan utländsk och svensk
valuta under riksbankens kontroll. Riksbanken kan dock ge tillstånd t. ex.
åt bank att driva handel med utländska betalningsmedel och fordringar.
Förutom regleringen av valutahandeln upptar valutaförordningen tre olika
avsnitt som innehåller skilda förbud mot valutadispositioner utan riksbankens
tillstånd.

Ett avsnitt innehåller förbud mot att utan riksbankens tillstånd föra ut
betalningsmedel, värdepapper, guld m. m. Det andra avsnittet innehåller
motsvarande förbud mot införsel. Resande får emellertid utföra och införa
resevaluta till ett belopp som riksbanken medger. 1 avsnittet om utgående
betalning ges, utöver förbudet mot konkret utförsel, ett allmänt förbud för
den som är bosatt i Sverige att betala till den som är bosatt i utlandet. 1 det
tredje avsnittet förbjuds den som är bosatt i Sverige att utan riksbankens
tillstånd förfoga över utländska betalningsmedel, banktillgodohavande
m. m. på sådant sätt att hans innehav av sådana tillgångar minskas.

Pågående reformarbete

Enligt regeringens bemyndigande i juni 1977 har chefen för ekonomidepartementet
tillsatt en kommitté (valutakommittén, E 1977:03) med uppdrag
att se över valutaregleringen och valutalagstiftningen.

1 direktiven till kommittén (kommittéberättelsen 1978 del II s. 211)
understryks att valutaförfattningarnas utformning och tillämpning får ses
mot bakgrund av våra internationella åtaganden i det ekonomiska samarbetet
inom Internationella valutafonden och Organisationen för ekonomiskt
samarbete och utveckling (OECD). Sverige har i dessa organisationer
förbundit sig att fritt medge löpande transaktioner. Vidare har Sverige,
framhålls det i direktiven, anslutit sig till OECD:s stadga för liberalisering
av kapitalrörelser; stadgan föreskriver att medlemsländerna successivt

Juli 1980/81:21

skall avveckla restriktioner mot kapitalrörelser i den utsträckning som är
nödvändigt för effektivt ekonomiskt samarbete.

Kommittén bör enligt sina direktiv särskilt studera tre problemområden,
nämligen dels svenska företags direktinvesteringar i utlandet, dels värdepappershandel
och övriga finansiella transaktioner samt dels den författningsmässiga
utformningen av valutaregleringen, inbegripet frågan om förebyggande
och beivrande av överträdelser och kringgående av valutaregleringen.
Utredningsarbetet bör bedrivas skyndsamt.

När det gäller det sistnämnda huvudområdet för kommitténs arbete bör
enligt direktiven prövas om det nuvarande principiella förbudet mot alla
valutatransaktioner bör bibehållas eller om den ändringen bör vidtas att
alla dylika transaktioner utom de som särskilt undantagits bör vara tillåtna.
Enligt direktiven bör en sådan utformning av regelsystemet eftersträvas att
möjligheterna att kringgå valutaregleringen minimeras och att överträdelser
kan beivras.

När det gäller frågor om överträdelser av valutabestämmelserna anförs i
direktiven fortsättningsvis bl. a. följande.

Vid sidan av uppenbara överträdelser av valutaförordningen förekommer
för närvarande inte sällan skentransaktioner av olika slag. Dessa
transaktioner överensstämmer - så långt de kan följas från svensk sida -sålunda formellt med gällande lagregler men kan misstänkas ha en annan
faktisk och med valutalagstiftningens syfte icke förenlig innebörd. Möjligheten
till den valutaflykt som här åsyftas sammanhänger i första hand med
en strävan vid hittillsvarande tillämpning att så litet som möjligt belasta
allmänheten med fysiska kontroller och registreringar av olika slag. Denna
”öppenhet” i valutaregleringen bör i princip bestå. Utredningen bör dock
undersöka i vad mån ett effektivare kontrollsystem kan åstadkommas utan
nämnvärd störning av det stora antalet legala betalningar.

Svårigheterna att inom valutaregleringen få enkla och klara men samtidigt
effektiva och ändamålsenliga regler sammanhänger också med att
valutaregleringen ofta rör komplicerade affärstransaktioner. Möjligheterna
att arrangera skenaffärer eller andra kringgående transaktioner blir så
mycket större som löpande betalningar inte blir föremål för prövning i
riksbanken. Det bör därför övervägas hur riksbanken utan att ett betungande
kontrollsystem byggs upp skall kunna övervaka att förbjudna kapitalbetalningar
inte utförs under sken av att vara löpande.

Omprövningen av de materiella reglerna i valutaförordningen bör också
ske mot bakgrunden av de erfarenheter som vunnits inom riksbanken
beträffande möjligheterna att på olika sätt kringgå nuvarande regler. Även
privatpersoners kapitaltransaktioner behöver utredas mot denna bakgrund.
De försök att kringgå valutaregleringen som det här kan vara fråga
om torde i vissa fall ha sin grund i strävanden att undgå beskattning här i
riket. Detta har lett till att ett samarbete mellan riksbanken och skattemyndigheterna
inletts under senare år. Den valuta- och skattebrottslighet det
här gäller bör bekämpas.

Kommittén bör ta ställning till vilken grad av restriktivitet som bör gälla
och vilken övervakning som privatpersoners utlandstransaktioner bör utsättas
för samt i vad mån detta kan ske med generella, för den enskildes

JuU 1980/81:21

personliga integritet mindre ingripande medel. Vidare bör övervägas om
kontroll och brottsförebyggande verksamhet bör tillföras ökade resurser.

En fråga som kommittén enligt direktiven bör behandla med förtur är
hur en effektivare kontroll av valutabestämmelsernas efterlevnad skall
kunna uppnås, t. ex. genom en utvidgad stickprovskontroll vid gränsstationerna,
och vilka lagstiftningsåtgärder som i så fall påkallas.

Kommittén har nyligen avgett ett delbetänkande, (SOU 1980:51) Valutareglering
och ekonomisk politik, innehållande expertrapporter som belyser
bl. a. valutaregleringens samhällsekonomiska verkningar. Kommittén
avser att lägga fram sitt slutbetänkande under år 1982.

1 kommitténs delbetänkande återfinns ett avsnitt, utarbetat av kommitténs
sekretariat, om valutakontroll och statistikinsamling (s. 92 ff). Där
diskuteras bl. a. de allmänna förutsättningarna för kontroller av skilda
transaktionsslag. 1 sammanhanget konstateras att man har en begränsad
kunskap om storleken av de transaktioner som inte behöver registreras,
t. ex. handelskrediterna. Riksbanken har vidare avstått från möjligheten
till kontroll genom generella dispenser från anmälningsskyldighet för t. ex.
likvider för varuexport, normal resevaluta, kvittning av fordringar och
skulder mellan två företag etc. Enligt vad som sägs i delbetänkandet
kommer en stor volym anmälningspliktiga betalningar och transaktioner
aldrig till riksbankens kännedom, då valutaanmälan inte lämnas enligt
gällande regler.

När det gäller kontrollmöjligheterna sägs vidare i delbetänkandet att
dessa är avhängiga av de resurser som riksbanken kan avsätta för uppsökande
verksamhet, en aktivitet som hittills varit av begränsad omfattning.

I fråga om transaktioner som över huvud taget inte anmäls till riksbanken
är enligt vad som anförs i delbetänkandet riksbankens möjligheter att
bedriva någon målinriktad eller uppsökande kontroll mycket små. Ett
avgörande hinder är att banken saknar befogenheter att genomföra rutinmässiga
revisioner hos företag eller enskilda. I delbetänkandet anförs
avslutningsvis följande i denna del.

Ett sammanfattande omdöme om riksbankens kontrollverksamhet ger
närmast vid handen att kontrollinsatserna är i hög grad koncentrerade till
områden där det bästa underlaget föreligger, alltså rörande transaktioner
för vilka banken själv meddelat tillstånd och där sannolikheten torde vara
förhållandevis låg att några oegentligheter finns att uppdaga. Till icke ringa
del är dock kontrollen betingad av statistikbehov och behovet att övervaka
att utfärdade villkor iakttas. På de mer svårtillgängliga kontrollområdena
är granskningen avsevärt mer sporadisk och i huvudsak begränsad till
stickprov. Någon uppsökande verksamhet av revisionskaraktär i syfte att
spåra icke anmälda illegala valutatransaktioner förekommer inte och är
heller inte medgiven enligt gällande bestämmelser för verksamheten.

JuU 1980/81:21

När det gäller vissa utiandstransaktioner skall här också erinras om den
förut omnämnda promemorian (1980: 3), som BRÄ har avlämnat till regeringen,
om skatteregler vid utiandstransaktioner. De regler som föreslås i
promemorian syftar som förut sagts bl. a. till att göra det svårare att med
hjälp av vissa utiandstransaktioner uppnå oberättigade skatteförmåner. En
regel i förslaget tar sikte på sådana transaktioner som går ut på att minska
det svenska beskattningsunderlaget genom vissa betalningar till utlandet.
När en betalning som avser ränta, ersättning för immateriella rättigheter
eller vissa tjänsteprestationer går till en mottagare i ett lågskatteland skall
enligt förslaget avdragsrätt för betalningen inte medges förrän den skattskyldige
på ett övertygande sätt bevisar att transaktionen inte har skatteflyktskaraktär.

En annan bevisregel, som föreslås i BRÅ:s promemoria, syftar till att
underlätta för det allmännas representant att föra talan i mål om s. k.
omfaktureringsaffarer. Dessa innebär att man vid import- eller exportaffärer
sätter in ett utländskt rättssubjekt som mellanled och genom prissättningen
på varor e. d. låter mellanledet ta hand om den handelsmarginal
som borde ha redovisats som vinst hos det svenska företaget. Sådana
inkomstöverföringar kan enligt promemorian f. n. korrigeras endast om det
visas att det föreligger intressegemenskap mellan den svenske näringsidkaren
och det utländska företaget. Intressegemenskapen döljs i många fall
genom att det utländska mellanledet etableras i ett land som inte lämnar ut
uppgifter om ägarförhållandena. Vanligen är det fråga om ett lågskatteland.

För att man även i dessa fall skall ha kvar möjligheten till skattemässig
korrigering hos det svenska företaget föreslås i promemorian att kravet om
påvisad intressegemenskap slopas i de fall där den utländske handelspartnern
är etablerad i ett lågskatteland.

Remissyttranden

Fullmäktige i riksbanken pekar i sitt yttrande på att valutakommittén
närmare har att utreda möjligheten av att finna kontrollformer som innebär
effektivare valutakontroll utan att kontrollen blir alltför betungande för
allmänheten och företagen. Fullmäktige anför vidare bl. a. att nuvarande
resurser för kontrollarbetet inom riksbanken är tillräckliga för att utöva
den valutakontroll som nuvarande regleringsnivå erfordrar. Under föregående
år har fullmäktige emellertid beslutat om en mindre personell förstärkning
för valutakontrollarbetet. 1 avvaktan på valutakommitténs förslag
och statsmakternas ställningstagande härtill finner fullmäktige att det
inte föreligger skäl för en mer väsentlig förstärkning av riksbankens resurser
för valutakontrollen. Fullmäktige framhåller vidare att samarbetet
mellan olika myndigheter är nödvändigt för att samhället effektivt skall
kunna bekämpa den ekonomiska brottsligheten. För att inom nuvarande

JuU 1980/81:21

valutareglering uppnå en förbättrad valutakontroll anser fullmäktige det
lämpligt att intensifiera samarbetet med andra myndigheter.

En minoritet inom fullmäktige har i särskilt yttrande anfört att man inte
delar uppfattningen att riksbankens nuvarande resurser skulle vara tillräckliga
för att utöva den valutakontroll som erfordras. Enligt minoritetens
uppfattning bör det vara möjligt att med relativt enkla medel förbättra den
nuvarande kontrollen, bl. a. genom den högt utvecklade datatekniken som
tillämpas i banksystemet.

Minoriteten anför vidare att valutakommitténs direktiv närmast syftar
till en liberalisering av nuvarande valutareglering.

Riksåklagaren framhåller att en skärpt kontrollverksamhet på valutaregleringens
område framstår som angelägen. Enligt riksåklagarens mening
bör resultatet av valutakommitténs arbete dock avvaktas innan ytterligare
åtgärder vidtas i syfte att förbättra kontrollen.

Rikspolisstyrelsen anför att en förbättring av den nuvarande valutakontrollen
är önskvärd på grund av att valutatransaktioner mer och mer har
kommit att spela en viktig roll vid ekonomisk kriminalitet. Styrelsen delar
därför motionärernas upfattning att förbättrade kontrollmetoder samt kartläggning
av olika utlandstransaktioner på valutaområdet snarast bör komma
till stånd.

BRÅ anser att även inom ramen för gällande lagstiftning utrymme bör
finnas för förbättringar av valutakontrollen. 1 sammanhanget är det enligt
BRÅ viktigt att riksbanksfullmäktige ser till att erforderliga resurser ställs
till förfogande för behövliga kontrollåtgärder.

BRÅ anför vidare att kampen mot den avancerade ekonomiska brottsligheten
är ett så allmänt och viktigt samhällsintresse att hänsyn till detta
måste tas vid överväganden på t. ex. valutaområdet. Det hade enligt BRÅ
varit önskvärt att detta kommit till ännu tydligare uttryck i direktiven till
valutakommittén. Enligt BRÅ:s uppfattning är det emellertid, oavsett om
tilläggsdirektiv utfärdas eller ej, knappast möjligt för kommittén att fullgöra
sitt uppdrag utan att närmare pröva möjligheterna att effektivt kontrollera
den valutareglering man föreslår.

Bankinspektionen framhåller det angelägna i att valutabrott förebyggs
och beivras. I sammanhanget erinrar emellertid bankinspektionen att sådana
brott är svåra att upptäcka; vid kontrollen måste hänsyn tas till den
legitima trafiken, som inte får otillbörligt försvåras.

När det gäller valutakontrollen vid gränserna anför generaltullstyrelsen
att oegentligheter på valutaområdet som har anknytning till ekonomisk
brottslighet av större omfattning eller mera regelbunden art inte kan annat
än slumpmässigt avslöjas genom en förstärkt gränskontroll. Åtgärder måste
enligt styrelsens uppfattning sättas in på annat sätt, varvid ett förstärkt
samarbete mellan olika myndigheter i första hand kommer i blickpunkten.

Landsorganisationen i Sverige (LO) instämmer i motionärernas förslag i

2 Riksdagen 1980/81. 7 sami. Nr 21

JuU 1980/81:21

nu aktuella liksom i övriga punkter. Förslagen betecknas av LO som
angelägna, konstruktiva och väl underbyggda.

Svenska bankföreningen och Sveriges föreningshankers förbund anför
bl. a. att friare förhållanden i valutahänseende skulle medföra fördelar för
svensk utrikeshandel och därmed för bytesbalansen. Bankorganisationerna
föreslår att justitieutskottet inte nu tar ställning till de av motionärerna
väckta sakfrågorna utan i stället finner att valutakommitténs förslag bör
avvaktas.

Svenska företagares riksförbund anser att valutaregleringen bör minska
bl. a. mot bakgrund av att valutalagstiftningen egentligen är en beredskapslagstiftning
för vilken det inte längre finns något motiv.

Yttrande från annat utskott

Finansutskottet har avgett yttrande i ärendet rörande bl. a. valutafrågorna
(bilaga 2: I).

Finansutskottet erinrar härvid om att det är mycket angeläget att valutabrottsligheten
förebyggs och beivras. Detta får dock enligt finansutskottet
inte undanskymma det faktum att hur stora kontrollinsatser som än görs så
är brotten svåra att upptäcka. Detta beror bl. a. på att kontrollen måste ta
Känsyn till att den legala valutatrafiken inte onödigtvis försvåras. Finansutskottet
pekar i sammanhanget på att de löpande betalningarna över våra
gränser, som får genomföras genom valutabank utan riksbankens tillstånd,
utgör omkring 85% av samtliga utlandsbetalningar.

Enligt finansutskottets uppfattning är det inte nu påkallat att meddela
ändrade direktiv till valutakommittén. Denna har enligt finansutskottets
mening till uppgift att överväga de problem i valutaregleringen som motionärerna
tar upp. Finansutskottet förutsätter att regeringen och fullmäktige
i riksbanken i avvaktan på kommitténs arbete följer utvecklingen och är
beredda att ta de initiativ såväl vad gäller resursförstärkningar som ändrade
lagregler som erfordras.

Bl. a. mot bakgrund av det anförda avstyrker finansutskottet yrkandena
i motion 1120 i vad gäller valutafrågorna.

En minoritet (s) inom finansutskottet redovisar avvikande mening.

Kontroll av företag som får statligt stöd

Gällande ordning m.m.

Förordningen om regionalpolitisk! stöd (1979:632) innehåller regler som
syftar till att tillgodose samhällets krav på insyn i och kontroll av företag
som beviljats lokaliseringsstöd. Den som får stöd har således skyldighet att
regelbundet utan anmaning lämna redovisning för verksamheten och att
meddela förestående förändringar som väsentligt påverkar företaget, exempelvis
äganderättsförändringar, nedläggningar och överlåtelser av viktigare
tillgångar. Företaget skall också bereda kontrollorganen tillfälle att

JuU 1980/81:21

granska verksamheten. 1 förordningen har dessutom stadgats att företag
som är aktiebolag eller ekonomisk förening till sin redovisning skall foga en
rapport som visar företagets utveckling och att villkoren för stödet har
uppfyllts. Av rapporten skall framgå att de fackliga organisationerna vid
företaget har beretts tillfälle att yttra sig över lämnade uppgifter. Rapporten
skall slutligen granskas och bestyrkas av företagets revisorer. Dessa
skall om inte särskilda skäl föreligger vara auktoriserade eller godkända. I
förordningen finns också regler som möjliggör att beviljat stöd återkrävs
resp. sägs upp till omedelbar betalning.

Ansvaret för den rutinmässiga uppföljningen av lokaliseringsstöd åvilar i
första hand den regionala utvecklingsfonden. Beslut om särskilda åtgärder
för att bevaka statens fordringar skall fattas av länsstyrelsen eller av
arbetsmarknadsstyrelsen. Inom regeringens kansli har inrättats en särskild
expertgrupp med uppgift att samordna uppföljningen och bevakningen av
statens fordringar i företag som fått statligt stöd. Arbetet inom gruppen har
primärt blivit inriktat på utredningsuppdrag i samband med enskilda obeståndsärenden.

För det statliga stödet till arbetsmarknadsutbildning i företag, som kan
utgå i ett flertal former, utgör uppföljningen i huvudsak en kontroll av att
utbildningen sker i överensstämmelse med godkänd läroplan. Kontrollen
baseras på regelbundna rapporter från företaget om utbildningens omfattning.
I samband med att stödet beviljas skall också två tillsynsmän utses,
en som representerar arbetsförmedlingen och en som representerar den
berörda fackliga organisationen. Dessa skall bl. a. minst en gång i månaden
besöka företaget för att se till att utbildningen genomförs enligt läroplanen.
De skall också skriftligen rapportera sina iakttagelser till företagsledningen
och arbetsförmedlingen. Utbetalning av stödet sker i efterskott.

I förordningen (1978:507) om industrigarantilån m.m. föreskrivs att
lånegaranti - som lämnas för att främja utvecklingen av främst små och
medelstora företag — skall förenas med de villkor som behövs med hänsyn
till ändamålet med garantin och i övrigt. Den som utövar verksamhet för
vilken industrigarantilån har beviljats skall så länge garanti gäller iaktta
följande. Redovisning för verksamheten skall utan anmaning lämnas till
den regionala utvecklingsfonden för varje redovisningsår eller den kortare
tid som fonden eller statens industriverk bestämmer. Den regionala utvecklingsfonden
skall underrättas i god tid innan väsentlig ändring sker i
äganderätten till rörelsen och innan beslut fattas om överlåtelse av någon
betydande del av tillgångarna eller om nedläggning av väsentlig del av
verksamheten eller om annan åtgärd av motsvarande betydelse. Industriverket,
länsstyrelsen, den regionala utvecklingsfonden eller den någon av
dem utser skall beredas tillfälle att granska verksamheten och skall därvid
få de uppgifter om verksamheten som begärs. Den regionala utvecklingsfonden
har att vid företag som har industrigarantilån följa verksamheten så
länge garantin gäller.

JuU 1980/81:21

Riksdagens revisorer har i ett till riksdagen framlagt förslag (1980/81:6)
angående återbetalning av lokaliseringsbidrag tagit upp vissa frågor om
kontrollen av företag som får sådana bidrag. Revisorernas förslag har
behandlats av arbetsmarknadsutskottet i dess av riksdagen godkända betänkande
AU 1980/81:8.

I betänkandet har arbetsmarknadsutskottet instämt i vad revisorna anfört
om vikten av att ansökningar om regionalpolitisk! stöd prövas med
stor noggrannhet och att det därvid sker ett allsidigt informationsutbyte
mellan olika myndigheter och organ.

När det gäller kontrollen av företagen har revisorerna framhållit att de
regionala kontrollorganen - länsstyrelserna och utvecklingsfonderna -har små resurser. Även om en utökning av resurserna skulle ge utbyte i
form av ökad effektivitet har revisorerna emellertid avstått från att lägga
fram förslag på denna punkt. Arbetsmarknadsutskottet har härvidlag instämt
i revisorernas uppfattning att resursfrågan bör tas upp i samband
med behandlingen av ett år 1979 framlagt betänkande (SOU 1979:91),
Företagsobestånd - Samordning av statliga åtgärder.

Revisorerna har i sitt förslag konstaterat att det råder betydande brister i
det sätt på vilket företagen uppfyller sin informationsplikt. Som en möjlig
orsak härtill har nämnts okunnighet om bestämmelserna. Vid sin behandling
av denna fråga har arbetsmarknadsutskottet som värdefullt bedömt ett
förslag från revisorerna som går ut på att stödföretagen genom påminnelser
skall aktiveras att fullgöra sin rapporteringsskyldighet.

Vad härefter gäller frågan om utseende av offentliga styrelseledamöter i
företag som får lån och bidrag av staten skall här erinras om lagen
(1976:350) om styrelserepresentation för samhället i vissa aktiebolag och
stiftelser. Enligt den lagen, som gäller till utgången av juni 1982, har staten
rätt att i styrelsen för högst 30 förvaltningsbolag och allmännyttiga stiftelser
utse en ledamot och en suppleant för denne. Syftet med lagen är
bl. a. att fortsätta samarbetet och informationsutbytet mellan företagen
och samhället.

En utvärdering av verksamheten med offentlig styrelserepresentation
har redovisats i ett betänkande (Ds I 1980:21). Där föreslås att den offentliga
styrelserepresentationen i aktiebolag upphör vid utgången av lagens
giltighetstid. I fråga om stiftelserna föreslås däremot att giltighetstiden av
lagen blir förlängd i avvaktan på resultatet av stiftelseutredningens (Ju
1975:01) arbete.

Enligt huvudregeln i aktiebolagslagen (1975:1385) väljs styrelse och
revisor av bolagsstämman.

Remissyttranden

BRÅ framhåller att frågan om missbruk av olika former av statliga och
kommunala subventioner till företagen är av stort intresse. I sammanhanget
anför BRÅ att det arbete som pågår inom BRÅ på detta område kan

JuU 1980/81:21

förväntas ge underlag för att förenkla bidragssystemet och därmed underlätta
kontrollen och förebygga missbruk. BRÅ framhåller vidare att det
allmänna kan få möjligheter till insyn och kontroll genom avtal i det
särskilda fallet eller genom ändring i bidrags- och låneförfattningarna.
BRÅ betonar dock att det är angeläget med en mera allmän översyn på
området.

LO tillstyrker de förslag om kontroll m. m. av stödföretag som framförs i
motion 1120.

Föreningen auktoriserade revisorer FAR finnér det befogat att staten,
även i andra speciella fall än då regionalpolitisk! stöd utgår, har möjlighet
att utse styrelseledamot och/eller revisor i företag som har fått statliga lån
och bidrag. Enligt föreningen är det dock inte påkallat att i detta syfte
ändra aktiebolagslagen, utan saken bör kunna åstadkommas genom särskild
lagstiftning.

Statens industriverk uttalar att det inte finns något behov av att genomföra
de ändringar i bl. a. aktiebolagslagen som förespråkas i motion 1120.
Verket anser att det finns möjlighet att kunna kontrollera stora åtaganden i
enskilda organisationer genom att staten i vissa fall kräver redovisning av
användningen av lån och bidrag. En sådan redovisningsfunktion borde
enligt verket kunna fullgöras av bolagets revisorer.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län anför beträffande det regionalpolitiska
stödet att reglerna för kontroll och insyn i och för sig är tillräckliga, men att
det kan vara svårt för företag och kontrollorgan att få redovisning och
uppföljning att fungera i praktiken.

Även länsstyrelsen i Västerbottens län anser att reglerna om villkoren
för det regionalpolitiska stödet innebär att tillsynen bör kunna ske i tillfredsställande
omfattning. Eftersom reglerna har varit i kraft under för kort
tid för att kunna utvärderas bör det enligt länsstyrelsen anstå med ytterligare
kontrollåtgärder.

Sveriges industriförbund anför att staten redan genom gällande bestämmelser
har goda möjligheter till insyn och granskning av det stöd som ges
till företagen. Förbundet avstyrker sålunda det i motion 1120 framförda
förslaget om möjlighet för staten att utse offentlig styrelseledamot i vissa
företag som har mottagit lån eller bidrag från staten.

Svenska företagares riksförbund varnar för en övertro på att ett företag
skulle skötas bättre med statlig styrelserepresentation.

Yttrande från annat utskott

Yttrande rörande bl. a. frågan om kontroll av företag som får statligt stöd
har avgetts av näringsutskottet (bilaga 2:6) och av arbetsmarknadsutskottet
(bilaga 2:7).

Näringsutskottet behandlar i sitt yttrande sådana stödformer som har
övervägande industripolitisk motivering, medan arbetsmarknadsutskottets
yttrande tar sikte på ett antal stödformer inom regional- och arbetsmarknadspolitiken.

JuU 1980/81:21

Näringsutskottet uttalar att det är angeläget med en effektiv kontroll av
hur företag använder ekonomiskt stöd som de får av staten. Missbruk av
sådant stöd innebär enligt näringsutskottet inte bara ekonomiska förluster
för samhället utan också allvarliga besvikelser för andra intressenter, inte
minst det berörda företagets anställda. Näringsutskottet framhåller att det
gäller för de kontrollerande organen inte bara att förbygga missbruk utan
också att med positiva insatser bidra till att syftet med stödet uppnås.

När det gäller behovet av särskilda åtgärder av det slag som nämns i
motion 1120 anför näringsutskottet - med hänvisning till vad industriverket
uttalat i sitt remissyttrande - att det angivna syftet kan nås utan
lagändring. Näringsutskottet pekar härvidlag på de möjligheter som staten
har att förknippa sitt ekonomiska stöd till företagen med olika villkor.
Näringsutskottet utgår från att regeringen och de olika organ som administrerar
stödet fäster stort avseende vid att åstadkomma en verksam och
alltmer förbättrad kontroll, generellt och i det enskilda fallet, och att
riksdagen vid behov får förslag till åtgärder för att förstärka kontrollen.
Någon framställning till regeringen med anledning av den nu aktuella
punkten i motion 1120 finner näringsutskottet inte erforderlig.

En minoritet (s) inom näringsutskottet redovisar avvikande mening.

Arbetsmarknadsutskottet anför i sitt yttrande att det är angeläget att
man på olika sätt söker bekämpa missbruk av statligt ekonomiskt stöd till
företagen och pekar i sammanhanget på att regler om uppföljning och
kontroll också finns på olika områden. Arbetsmarknadsutskottet erinrar
härvidlag om att stödmottagare skall granskas av revisor som i princip
skall vara auktoriserad eller godkänd. Vidare framhåller arbetsmarknadsutskottet
att om det bedöms som önskvärt i det enskilda fallet med en
samhällsrepresentant i stödföretagets styrelse det är möjligt att föreskriva
detta som villkor för stöd. Motsvarande ordning kan tillämpas i fråga om
revisorer.

När det gäller frågan om missbruk av de aktuella stödformerna anför
arbetsmarknadsutskottet att det inte kan bestridas att det finns tecken som
tyder på att en del stödformer överutnyttjas. Orsaken till sådana missförhållanden
torde enligt arbetsmarknadsutskottet i allmänhet vara bl. a. otillräckliga
resurser hos de kontrollerande myndigheterna, och arbetsmarknadsutskottet
betonar vikten av att myndigheterna avdelar ytterligare resurser
för företagskontrollen.

Arbetsmarknadsutskottet förklarar att utskottet inte är berett att föreslå
några generella åtgärder för skärpning av kontrollen av det statliga stödet,
men utskottet förutsätter att myndigheterna fortlöpande bevakar dessa
frågor och tar till vara de möjligheter till förbättringar som finns. Arbetsmarknadsutskottet
finner att vad som har anförts i motion 1120 i nu berört
hänseende inte bör leda till någon särskild framställning till regeringen.

En minoritet (s) inom arbetsmarknadsutskottet redovisar avvikande mening.

JuU 1980/81:21

Företagsrevisorernas ställning och uppgifter

Gällande ordning m. m.

I åtskillig lagstiftning på associationsrättens område finns regler om
revision av ett företags eller en organisations ekonomiska förvaltning samt
om obligatorisk medverkan av en eller flera revisorer. Revisionen skall
normalt omfatta granskning såväl av rörelsens räkenskaper som av företagsledningens
förvaltning. Inte bara årsrevision skall ske utan i princip
även en löpande revision. I samband med exempelvis försäljning av ett
företag eller andra genomgripande förändringar kan specialrevision behöva
företas. Lagstadgad skyldighet att ha revisor åvilar f. n. i huvudsak
endast företag som drivs i aktiebolagsform, ekonomiska föreningar samt
bank- och försäkringsrörelser. Genom den nyligen antagna lagen
(1980: 1103) om årsredovisningsskyldighet m. m. i vissa företag, som träder
i kraft den 1 juli 1981, har den lagstadgade skyldigheten att ha revisor
utvidgats till att omfatta även vissa handelsbolag, ideella föreningar som
driver rörelse och enskilda företagare.

Enligt gällande ordning utses revisor av företagets beslutande organ. I
ett aktiebolag skall sålunda bolagsstämman välja åtminstone en revisor. 1
vissa slag av företag, nämligen bank- och försäkringsrörelser, skall finnas
offentliga revisorer, utsedda av bankinspektionen resp. försäkringsinspektionen.

Revisorn skall vara fristående i förhållande till det företag han reviderar.
Hans kontrollfunktion är riktad mot företagsledningen. Han skall därvid
inte bara bevaka ägarnas intressen utan också övervaka att regler till skydd
för borgenärer, aktieköpande allmänhet och anställda iakttas samt att
samhällets intressen inte åsidosätts (jfr LU 1979/80: 3).

Frågan om företagsrevisorernas ställning och verksamhet har tid efter
annan behandlats av riksdagen och senast i samband med att en ny handelsbolagslag
och ändringar i bl. a. aktiebolagslagen beslutades (LU 1980/
81:4).

I en motion i det lagstiftningsärendet förespråkades att revisors ställning
skulle stärkas på det sättet att han utses av en opartisk instans, förslagsvis
en statlig myndighet, i stället för av bolagsstämman. Lagutskottet anförde
med anledning av motionen att det är nödvändigt att revisorn intar en
självständig ställning gentemot den han skall revidera och gentemot bolagsstämman.
Vissa principiella invändningar kan enligt lagutskottet riktas
mot att revisorn, framför allt i fåmansbolag, i praktiken utses av dem som
han skall granska. Å andra sidan måste, framhöll lagutskottet, beaktas att
hittillsvarande ordning inte inneburit några mera betydande nackdelar när
det gäller revisorernas möjligheter att opartiskt granska företagen. Lagutskottet
pekade vidare på att det kan vara svårt att hitta tillfredsställande
alternativa former för utseende av företagsrevisorer. Enligt lagutskottet
talar nämligen mycket för att man bör vara försiktig med att rubba det

JuU 1980/81:21

förtroendefulla förhållande som i allmänhet råder mellan företag och revisorer.

Med hänvisning till bl. a. det nu anförda avstyrkte lagutskottet i sitt av
riksdagen godkända betänkande bifall till motionen.

I det nu berörda lagstiftningsärendet om ny handelsbolagslag m. m.
beslutades ändringar i bl. a. aktiebolagslagen avseende revisorernas uppgifter.
Dessa lagändringar bygger bl. a. på den förut omnämnda promemorian
(1978:2) från BRÅ om revisorernas verksamhet. Ändringarna, som
träder i kraft den I juli 1981, innebär att revisorn skall ha uppgiftsskyldighet
inte såsom f. n. endast i förhållande till bolagsstämman utan också
till medrevisorer, särskild granskare, ny revisor och, vid konkurs, konkursförvaltaren.

1 lagstiftningsärendet behandlades också en motion, vari föreslogs en
översyn av frågan om revisionens inriktning, innehåll och omfattning samt
om förutsättningarna för en långtgående upplysningsplikt gentemot det
allmänna. Vid behandlingen av motionen konstaterade lagutskottet att det
givetvis skulle vara möjligt att lagstiftningsvägen utöka revisorns skyldigheter
och befogenheter att kontrollera ett företags verksamhet. Enligt
lagutskottets mening är dock dessa befogenheter mycket stora redan f. n..
och den utvidgning av revisors uppgiftsskyldighet som lagutskottet tillstyrkt
bidrar också till en ökad öppenhet i dessa sammanhang. Sammantaget
fann lagutskottet att någon allmän översyn av företagsrevisionens
innebörd och inriktning inte var erforderlig. Riksdagen följde lagutskottet.

Remissyttranden

BRÅ ställer sig positivt till tanken på en utredning om företagsrevisorernas
ställning och uppgifter. Detsamma gäller kommerskollegium som i
första hand ser att kollegiet tilldelas resurser för att driva på utvecklingen
på området. Kollegiet varnar dock för en utveckling mot en förvaltningsrevision.

Också kronofogdemyndigheten i Göteborg och LO anser att företagsrevisorernas
ställning och uppgifter bör utredas. Enligt kronofogdemyndigheten
bör en sådan utredning ta ställning till de frågor som berörs i
motion 1120.

Sveriges industriförbund avstyrker förslaget i motion 1120 vad gäller
företagsrevisorernas ställning, m. m. Föreningen auktoriserade revisorer
FAR och Svenska revisorssamfundet SRS uttalar sig i avstyrkande riktning.

Yttrande från annat utskott

Lagutskottet har avgett yttrande rörande bl. a. frågan om företagsrevisionen
(bilaga 2:3).

Juli 1980/81:21

Med hänvisning till sina ställningstaganden i betänkandet (LU 1980/
81:4) om ny handelsbolagslag m. m. anser lagutskottet att önskemålen i
motion 1120 inte bör föranleda någon riksdagens åtgärd.

En minoritet (s) inom lagutskottet redovisar avvikande mening (jfr bilaga

2:3:1).

Ansvarsgenombrott

Gällande ordning m.m.

Ett utmärkande drag för verksamhet som bedrivs i aktiebolagsform är
att ansvaret för skulder som uppkommer i verksamheten drabbar bolaget
som sådant och att delägarna svarar endast med sitt insatskapital. Reglerna
innebär med andra ord att borgenärerna är hänvisade till att söka få
betalning för sina fordringar ur bolagets tillgångar och inte kan vända sig
mot de enskilda delägarna vare sig dessa är fysiska eller juridiska personer.
Till skydd för borgenärernas intresse har uppställts ett omfattande regelsystem
för att trygga att en bolagsförmögenhet verkligen skapas vid bolagets
bildande och att detta bundna kapital inte sedan försvinner under
bolagets verksamhet. Det anförda gäller i huvudsak också ekonomiska
föreningar. Även en ekonomisk förenings borgenärer är således hänvisade
till föreningens tillgångar och kan inte vända sig mot medlemmarna personligen.
— Den personliga ansvarsfriheten för delägarna eller medlemmarna
anses vara en grundläggande princip i aktiebolagsrätten och föreningsrätten.

Från principen om delägarnas eller medlemmarnas ansvarsfrihet har i
lagstiftningen gjorts vissa avsteg (ansvarsgenombrott). Sålunda ådrar sig
de som före ett aktiebolags bildande deltar i åtgärd eller beslut på bolagets
vägnar ett solidariskt ansvar för de förpliktelser som ingåtts (2 kap. 13 §
aktiebolagslagen). Om en aktiebolagsstyrelse underlåter att fullgöra
likvidationsskyldighet när bolaget förlorat mer än två tredjedelar av aktiekapitalet
blir styrelseledamöterna och andra som med vetskap om obeståndet
handlat på bolagets vägnar likaledes solidariskt ansvariga för uppkomna
förpliktelser (13 kap. 2 § aktiebolagslagen). Vidare kan enligt bestämmelser
i 15 kap. aktiebolagslagen skadeståndsskyldighet uppkomma
för stiftare, styrelseledamot, verkställande direktör och aktieägare som
uppsåtligen eller av oaktsamhet skadar bolaget, aktieägare eller annan. För
de ekonomiska föreningarnas vidkommande finns liknande bestämmelser i
lagen (1951: 308) om ekonomiska föreningar.

Ansvar för en juridisk persons skulder kan vidare uppkomma till följd av
skatterättsliga bestämmelser. Enligt uppbördslagen (1953:272) kan sålunda
den som i egenskap av företrädare för en juridisk person har verkställt
skatteavdrag, men uppsåtligen eller av grov oaktsamhet har underlåtit att
betala det innehållna beloppet i rätt tid och ordning, bli solidariskt betalningsskyldig
med den juridiska personen för skattebeloppet jämte restav -

JuU 1980/81:21

gift. En motsvarande ordning gäller enligt särskilda författningar när mervärdeskatt
inte inbetalas samt. fr. o. m. den I juli 1980, när arbetsgivaravgifter
inte inlevereras i rätt tid och ordning (SFS 1980:314).

Fr. o. m. den 1 juli 1980 gäller på konkursrättens område att ställföreträdare
för aktiebolag och vissa andra juridiska personer enligt konkurslagen
kan meddelas ett straffsanktionerat näringsförbud om de har handlat otillbörligt.
Under förarbetena till bestämmelserna om näringsförbud (prop.
1979/80:83, LU 1979/80: 31) uttalades att det inte var erforderligt att komplettera
straffsanktionen vid näringsförbud med bestämmelser om personligt
betalningsansvar. Det framhölls vidare att om erfarenheterna av tilllämpningen
av det nya näringsförbudet visade att behov av ett vidgat
sanktionssystem föreligger får saken tas upp till förnyat övervägande.

Remissyttranden

Hovrätten över Skåne och Blekinge uttalar att det är angeläget att man
med ansvarsgenombrott kan komma åt skentransaktioner. Hovrätten anser
därför att främst förhållandena i enmansbolag och familjebolag liksom
relationerna mellan moderbolag och dotterbolag från de synpunkter som
framförs i motion 1120 är av sådant intresse att frågan kräver närmare
studier. En sådan uppgift bör enligt hovrättens mening anförtros BRÅ.

Enligt BRA:s mening bör, om än med viss försiktighet, prövas möjligheten
att i extrema situationer åstadkomma ansvarsgenombrott.

LO tillstyrker förslaget om ansvarsgenombrott i motion 1120.

Sveriges advokatsamfund, SHIO-Familjeföretagen och Svenska företagares
riksförbund avstyrker förslaget om ansvarsgenombrott.

Enligt Svenska arbetsgivareföreningen (SAF) saknas tillräckliga skäl att
tillsätta en utredning av det slag som föreslås i motion 1120. Samma
inställning redovisar Sveriges industriförbund och Svenska handelskammarförbundet
som bl. a. pekar på att redan gällande rätt medger ansvarsgenombrott
i vissa fall av missbruk av aktiebolagsformen.

Yttrande från annat utskott

Över frågan om ansvarsgenombrott har yttrande avgetts av lagutskottet
(bilaga 2: 3).

Enligt lagutskottets mening ger gällande regler om ansvarsgenombrott i
förening med den rättspraxis som har utvecklats möjligheter att ålägga dem
som har ett bestämmande inflytande över en juridisk person ansvar för
dennas skulder i sådana fall då fordringsägarnas intressen klart och illojalt
har åsidosatts. Lagutskottet anser att man inom den civilrättsliga lagstiftningen
inte utan starka skäl bör urholka principen om ansvarsfrihet ytterli -

Juli 1980/81:21

gare. Sådana starka skäl har enligt lagutskottets mening inte visats föreligga Med

hänvisning till bl. a. det anförda anser lagutskottet att motionerna
1120 och 1864 såvitt avser frågan om ansvarsgenombrott bör avstyrkas.

En minoritet (s) inom lagutskottet redovisar avvikande mening.

Grå arbetskraft

Inledning

Uttrycket grå arbetskraft synes från början ha använts som en beteckning
på arbetstagare som genom olaga arbetsförmedling sätts in för att
utföra arbete på en uppdragsgivares arbetsplats. Det uppkomna förhållandet
framstår utåt som ett uppdragsförhåll^nde mellan två självständiga
näringsutövare, medan uppdragsgivaren i verkligheten är huvudarbetsgivare
för de arbetstagare som utför arbetena hos honom. Ett sådant uppdragsförhållande
kan vara, men är inte alltid, ett mellan parterna överenskommet
arrangemang. Det utmärkande för detta uppdragsförhållande är
att förmedlaren inte gör något avdrag för preliminärskatt vid utbetalningen
av arbetstagarens ersättningar.

När uttrycket grå arbetskraft numera används i dagligt tal synes man
emellertid avse inte bara sådana grupper av arbetstagare som anlitas med
hjälp av en förmedlare eller mellanhand utan också personer som ensamma
anlitas för ett uppdrag under förhållanden som kan medföra att en tjänsteeller
rörelseinkomst undanhålls från beskattning. Det gäller här bl. a. personer
som åtar sig uppdrag som bisyssla eller i egenskap av s. k. enmansföretagare.

Gällande ordning

Enligt lagen (1935:113) med vissa bestämmelser om arbetsförmedling
(arbetsförmedlingslagen) gäller som huvudregel bl. a. att arbetsförmedling
inte får bedrivas i förvärvssyfte. Med arbetsförmedling avses även uthyrning
av arbetskraft.

Bestämmelserna i arbetsförmedlingslagen är straffsanktionerade. Den
som utan tillstånd bedriver arbetsförmedling i förvärvssyfte kan dömas till
böter eller fängelse i högst sex månader. Även den som bereder arbete åt
någon efter anvisning genom olaga arbetsförmedling kan dömas till samma
straff. Det sagda innebär att det är straffbart såväl att hyra ut arbetskraft
som att engagera sådan arbetskraft i en viss verksamhet.

Utanför lagens tillämpningsområde faller uppdrag med entreprenadkaraktär.

Lagen (1976:580) om medbestämmande i arbetslivet ger de fackliga
organisationer som är bundna av kollektivavtal på en arbetsplats inflytande
när det gäller att engagera arbetskraft genom entreprenader eller inhyrning
av arbetskraft. Syftet med dessa regler är att komma åt använd -

JuU 1980/81:21

ningen av s. k. grå arbetskraft. En arbetsgivare är skyldig att - innan han
beslutar att utföra visst arbete på arbetsplatsen med arbetskraft som inte
har anställning där - på eget initiativ förhandla med vederbörande arbetstagarorganisation.
Syftet med denna s. k. primära förhandlingsskyldighet
är att arbetstagarsidan på förhand skall få kännedom om och möjlighet att
påverka ett tilltänkt beslut. Bestämmelsen om primär förhandling gäller
inte vid tillfälliga arbeten eller för arbeten som traditionellt inom företaget
brukar utföras på entreprenad. Om det föreligger synnerliga skäl. kan
arbetsgivaren undantagsvis få besluta om en entreprenad trots att förhandlingsskyldigheten
inte fullgjorts. Om en aktuell entreprenad eller annat
liknande avtal kan antas medföra åsidosättande av lag eller kollektivavtal
eller om åtgärden på annat sätt skulle strida mot vad som är godtaget inom
parternas avtalsområde, kan vederbörande centrala fackliga organisation
förbjuda att avtalet kommer till stånd eller verkställs (facklig vetorätt).

Pågående reformarbete

I departementspromemorian (Ds Fi 1976:4) Ansvar för skatt vid entreprenad
m. m. lades fram förslag till lagstiftning om särskilt uppdragsgivaransvar
för skatt m. m. Lagstiftningen avsågs bli tillämplig i fall då en
näringsidkare uppdragit åt någon som inte är anställd hos honom att för
hans räkning utföra arbete i hans rörelse. Förslaget innehåller dels generella
regler, dels regler för uppdrag inom varvs-, anläggnings- och byggnadsnäringarna.

De generella reglerna innebar i första hand en skyldighet för uppdragsgivare
att lämna kontrolluppgift rörande vissa uppdrag. Åsidosätts denna
skyldighet skulle uppdragsgivaren tillsammans med uppdragstagaren bli
ansvarig för skatt och arbetsgivaravgifter som belöper på lön till anställd
hos uppdragstagaren för arbete hos uppdragsgivaren.

Promemorian remissbehandlades. Därvid kritiserades såväl förslaget om
rörelseidkares uppgiftsskyldighet som de föreslagna bestämmelserna för
varvs-, anläggnings- och byggnadsnäringarna.

Mot bakgrund av den remisskritik som sålunda framkom har försök
gjorts att på andra vägar komma till rätta med de aktuella problemen.

Ett försök i den riktningen har redovisats i departementspromemorian
(Ds B 1980:10) Den grå arbetskraften och skattekontrollen. I den promemorian
framhålls att man särskilt bör beakta möjligheterna att rikta åtgärder
mera direkt mot sådana uppdragsförhållanden som är av intresse från
kontrollsynpunkt. Bl. a. bör övervägas om inte åtgärderna i högre grad än
enligt den tidigare departementspromemorian bör riktas in mot den typ av
grå arbetskraft som består av personer som åtar sig att ensamma utföra ett
uppdrag, dvs. s. k. enpersonsföretagare och liknande.

Det lagförslag som läggs fram i promemorian har utarbetats i enlighet
med nu angivna tankegångar. Förslaget syftar till att försvåra utnyttjandet
av grå arbetskraft inom sådana områden, där problemen är särskilt besvä -

JuU 1980/81:21

rande med avseende på skatteundandragande och illojal konkurrens för de
seriösa företagarna.

Enligt förslaget skall en uppdragsgivare åläggas viss skyldighet och
ansvarighet när ett uppdrag ges till någon som inte är registrerad till
mervärdeskatt. Kan uppdragstagaren inte visa att han är registrerad skall
uppdragsgivaren hålla inne hälften av uppdragsersättningen och betala in
denna till uppbördsmyndighet.

Den nu angivna skyldigheten föreslås gälla i fråga om praktiskt taget alla
slags arbeten som en fastighetsägare kan uppdra åt någon att utföra på sin
mark eller sina byggnader eller andra anläggningar. En kontroll- och avgiftsskyldighet
får också den uppdragsgivare som på sin egen arbetsplats
och som ett led i sin rörelse låter en uppdragstagare utföra ett arbete åt sig.

I promemorian redovisas vidare - utan slutligt ställningstagande -alternativa förslag i fråga om ägare av småhus och bostadslägenheter i
syfte att ge myndigheterna ett vidgat underlag för sin kontroll.

Den nu angivna departementspromemorian har remissbehandlats och
bereds f. n. i regeringskansliet. Enligt vad som har inhämtats avses en
proposition i ämnet bli förelagd riksdagen under innevarande år.

Remissyttranden

Riksåklagaren intar en försiktig hållning när det gäller frågan om att
genomföra de förslag som lagts fram i departementspromemorian (Ds Fi
1976:4) Ansvar för skatt vid entreprenad m.m. Trots de fördelar som
grundtankarna i förslaget innebär ställer sig riksåklagaren tveksam till att
förslaget genomförs på grundval av det utredningsunderlag som föreligger.

BRÅ anser det vara en angelägen åtgärd att de i promemorian framförda
förslagen genomförs.

Riksskatteverket, som instämmer i tankegångarna bakom promemorieförslaget,
anser att åtgärder snarast bör vidtas för att stävja systemet med
grå arbetskraft. Verket framhåller härvidlag att under den tid som har gått
sedan promemorian lades fram har omfattningen av systemet med grå
arbetskraft ökat.

Enligt Tjänstemännens centralorganisation (TCO) bör de förslag som
redovisas i departementspromemorian snarast föreläggas riksdagen. Även
LO instämmer i dessa förslag.

SAF ställer sig avvisande till de i promemorian framförda förslagen.
Enligt SAF skulle förslaget om ökad uppgiftsskyldighet och ökat ekonomiskt
ansvar kunna medföra allvarliga störningar i många seriöst arbetande
företags verksamhet.

Även Sveriges industriförbund intar en negativ hållning till förslagen i
promemorian. Förbundet understryker dock det angelägna i att effektiva
åtgärder vidtas för att komma till rätta med vissa uppdragstagares skatteoch
avgiftsundandragande, inte minst med hänsyn till de konkurrenssnedvridande
effekter till de seriösa företagens nackdel som detta undandragande
leder till.

JuU 1980/81:21

Yttrande från annat utskott

Yttrande har avgetts av skatteutskottet (bilaga 2:2) och arbetsmarknadsutskottet
(bilaga 2:7).

Vad gäller den grå arbetskraften pekar skatteutskottet endast på att
saken är föremål för beredning inom regeringskansliet. Skatteutskottet
avstyrker bifall till motionerna 1120 och 1864 i vad de rör skattefrågor.

En minoritet (s) inom skatteutskottet redovisar avvikande mening.

Arbetsmarknadsutskottet framhåller att det är angeläget att söka komma
till rätta med det problem som den grå arbetskraften utgör. Företeelsen är
enligt arbetsmarknadsutskottet osund och den har många nackdelar: skatter
och avgifter undandras samhället, seriösa företag råkar i en orimlig
konkurrenssituation, den sociala tryggheten eftersätts för arbetstagarna,
svårigheter föreligger att bedriva ett effektivt skyddsarbete, facklig splittring
kan uppstå på arbetsplatsen, arbetsmarknadspolitiken försvåras genom
uppdelningen på en legal och en illegal arbetsmarknad, etc.

Arbetsmarknadsutskottet pekar på de olika åtgärder som under 1970-talet har vidtagits mot den grå arbetskraften: bl. a. har arbetsförmedlingslagen
skärpts och straff införts för den som utnyttjar grå arbetskraft. Enligt
arbetsmarknadsutskottet har man emellertid inte kunnat lösa problemen
enbart genom gjorda insatser. Också åtgärder på skattesidan är nödvändiga.
Arbetsmarknadsutskottet utgår från att förslag på grundval av gjorda
utredningar snarast kommer att föreläggas riksdagen. Med hänvisning till
det arbete som f. n. bedrivs finns det enligt arbetsmarknadsutskottets
mening inte skäl att föreslå någon åtgärd på grund av motionen i den nu
aktuella delen.

Näringsförbud

Gällande ordning rn. m.

I vårt land gäller att all näringsverksamhet är fri för svenska medborgare
och svenska juridiska personer, om inte annat är föreskrivet. På åtskilliga
områden finns emellertid begränsningar i näringsfriheten. En sådan begränsning
utgörs av det näringsförbud varom bestämmelser finns i konkurslagen
(1921:225). En redogörelse förandra inskränkningar i näringsfriheten
lämnas under avsnittet om etableringskontroll.

Enligt konkurslagen gäller sedan gammalt den huvudregeln att en person
sorn är försatt i konkurs inte får idka rörelse varmed följer bokföringsskyldighet.
Bestämmelsen är straffsanktionerad.

Genom nyligen beslutade ändringar i konkurslagen har som ett ied i
kampen mot den ekonomiska brottsligheten införts nya regler om näringsförbud
i samband med konkurs. Vid sidan av det sedan tidigare gällande
generella förbudet mot näringsverksamhet under konkurs gäller sålunda
fr. o. m. den 1 juli 1980 ett mera långtgående näringsförbud som förutsätter
prövning i det enskilda fallet.

JuU 1980/81:21

Näringsförbud kan meddelas att gälla inte bara under konkursen utan
också sedan denna har avslutats. Förbudet är emellertid tidsbegränsat;
maximitiden är högst fem år med viss möjlighet till förlängning. Den som
bryter mot ett meddelat näringsförbud kan dömas till fängelse i högst två
år.

Detta näringsförbud, som prövas av allmän domstol på talan av åklagare,
kan meddelas en gäldenär när konkurs har inträffat. Förutsättningen är
att konkursgäldenären har förfarit grovt otillbörligt mot sina borgenärer
eller på annat sätt har grovt åsidosatt vad som ålegat honom i hans
näringsverksamhet. Förbud kan också meddelas den som upprepade
gånger har förekommit i konkurs, om han i näringsverksamhet som har
föregått konkurserna har åsidosatt vad som ålegat honom som näringsidkare
och näringsförbud är påkallat av särskilda skäl.

Den som har meddelats näringsförbud får i princip inte driva näringsverksamhet
som medför bokföringsplikt. Han får inte heller vara styrelseledamot
eller i annan egenskap vara ställföreträdare för bl. a. aktiebolag
eller, utan att formellt vara ställföreträdare, faktiskt handha ledningen eller
förvaltningen av företaget.

I lagstiftningsärendet om utvidgat näringsförbud (prop. 1979/80:83, LU
31) berördes något frågan om näringsförbudets omfattning. Departementschefen
anförde i denna sak att det i och för sig finns skäl att överväga om
inte ett näringsförbud bör kunna tillgripas också i andra fall än då en
person har gått i konkurs, exempelvis vid missbruk av likvidationsinstitutet.
Departementschefen fann emellertid att det i det aktuella lagstiftningsärendet
skulle föra för långt att ta upp frågan om näringsförbud i ett vidare
sammanhang än det vari utredning skett.

I samma lagstiftningsärende diskuterades frågan huruvida näringsförbudet
skulle föregås av en prövning i varje särskilt fall eller inträda automatiskt.
Med anledning av en motion om automatiskt näringsförbud uttalade
lagutskottet att en sådan ordning skulle innebära en alltför långtgående
åtgärd. Enligt lagutskottet gällde frågan hur man skall komma till rätta med
allvarliga fall av missbruk i samband med konkurs. Det kunde då enligt
lagutskottets mening inte gärna komma i fråga att förhindra varje näringsidkare
som gått i konkurs att bedriva näring. Lagutskottet avstyrkte bifall
till motionen.

Frågor rörande näringsförbud har i olika sammanhang aktualiserats
inom konsumentområdet. Här skall något beröras vissa förslag som har
lagts fram på området.

1 konsumentverkets rapport 1977:5 Konsumentskydd vid bilreparationer
diskuteras lämpliga åtgärder för att förbättra konsumentskyddet vid
bilreparationer. Därvid befinns att ett system med statlig auktorisation av
reparationsverkstäderna kan föra med sig tler nackdelar än fördelar för
konsumenterna. Mot denna bakgrund förordas i rapporten i stället ett
system bestående av tillsyn, registrering av verkstäder, garantiplikt, för -

JulJ 1980/81:21

säkringsplikt, kontroll samt, vid uppenbara missförhållanden, näringsförbud.

Förbud att vara verksam inom fordonsverkstadsbranschen skall enligt
rapporten få tillgripas endast vid särskilt kvalificerade fall, bl. a. då utförda
arbeten vid upprepade tillfällen befunnits vara felaktigt, bristfälligt eller
osakkunnigt utförda.

I en annan rapport (1978:8-01) från konsumentverket benämnd Auktorisation
och konsumentskydd, som har överlämnats till regeringen, redovisas
en bedömning av i vilken utsträckning och i vilken form auktorisation
av näringsidkare bör användas som medel att förbättra konsumenternas
situation.

I rapporten sägs bl. a. att restriktivitet bör iakttas med att införa obligatorisk
auktorisation. De områden där obligatorisk auktorisation dock kan
komma i fråga synes enligt rapporten väsentligen vara sådana där dylika
åtgärder bedöms erforderliga för säkerställande av trygghet till liv. hälsa,
säkerhet och personlig integritet samt större ekonomiska värden för den
enskilde.

Som ett alternativ till obligatorisk auktorisation nämns i rapporten bl. a.
näringsförbud för vissa särskilt misskötsamma näringsidkare i enlighet
med den nyss nämnda rapporten om konsumentskydd vid bilreparationer.

Konsumenttjänstutredningen har under år 1979 lagt fram betänkandet
(SOU 1979:36) Konsumenttjänstlag, som innehåller förslag till regler om
bl. a. reparations- och servicearbeten. I betänkandet berörs också frågan
om att införa institutet näringsförbud på konsumentområdet. Utredningen
pekar i sammanhanget på att näringsförbud utgör en mycket ingripande
sanktion för den näringsidkare det drabbar och ett genomförande fordrar
ställningstaganden till åtskilliga problem, bl. a. de anställdas och borgenärers
ställning. Det framstår enligt utredningen f. ö. som diskutabelt om
ett näringsförbudsinstitut bör begränsas till att avse enbart konsumenttjänster,
då ju uppenbart oseriös näringsverksamhet förekommer också på
konsumentköpsområdet och även utanför konsumentsektorn.

Utredningen konstaterar att metoden att med bibehållen etableringsfrihet
rikta åtgärder direkt mot de näringsidkare som missbrukar näringsfriheten
från flera synpunkter har väsentliga fördelar framför ett auktorisationssystem.
Utredningen förordar därför att en särskild utredning kommer
till stånd om införande av ett näringsförbudsinstitut. Denna utredning
torde inte böra begränsas till att avse konsumenttjänster utan bör i vart fall
avse hela konsumentområdet. Uppenbart oseriös näringsverksamhet är
emellertid enligt utredningens mening ett generellt problem som tar sig
uttryck i åsidosättande av annan lagstiftning än den som finns på konsumentområdet,
t. ex. angående skatteuppbörd eller arbetarskydd. Övervägande
skäl talar därför enligt utredningens mening för att frågan om införande
av möjlighet att meddela näringsförbud mot uppenbart oseriösa
näringsidkare utreds generellt.

JuU 1980/81:21

Konsumenttjänstutredningens betänkande har remissbehandlats och
övervägs f. n. inom justitiedepartementet.

Frågan om att införa någon form av näringsförbud berörs också av
hemförsäljningskommittén i betänkandet (SOU 1979:76) Ny hemförsäljningslag.
Kommittén ställer sig något tveksam till effekten av ett näringsförbud
på hemförsäljningsområdet. Kommittén vill dock inte utesluta att
ett sådant förbud kan visa sig fylla ett behov. Något förslag lägger kommittén
inte fram utan frågan om näringsförbud bör enligt kommitténs mening
utredas med ett bredare perspektiv.

En proposition på grundval av kommitténs betänkande avses bli förelagd
riksdagen till våren.

Remissyttranden

BRÅ framhåller att näringsförbud kan utgöra ett verksamt medel mot
ekonomisk brottslighet.

Näringsfrihetsombudsmannen tillstyrker förslaget i motion 1120 att man
utreder möjligheterna att tillämpa ett näringsförbudssystem i andra fall än
vid konkurs. En liknande inställning redovisar konsumentombudsmannen
och Kooperativa förbundet. Kronofogdemyndigheten i Malmö ställer sig
positiv till att näringsförbud tillgrips även utan samband med konkurs.
Även TCO uttalar sig positivt.

LO anser det tänkbart att näringsförbud meddelas i andra situationer än i
samband med konkurs, t. ex. när en näringsidkare blir fälld för grovt
skattebrott.

Riksåklagaren anför att erfarenheterna av de nya reglerna om näringsförbud
i samband med konkurs bör avvaktas innan man överväger att
införa liknande förbud i andra fall. En liknande inställning redovisas av
hovrätten över Skåne och Blekinge, kommerskollegium, kronofogdemyndigheten
i Stockholm och Sveriges köpmannaförbund.

Statens industriverk förklarar sig i princip inte ha något emot att utredning
om näringsförbud som sanktion utanför konkursområdet påbörjas.
Verket ställer sig dock tveksamt till att ett förslag i ämnet utformas enligt
de riktlinjer som föreslås i motion 1120. Innan ett utredningsarbete påbörjas
bör enligt verkets mening i första hand prövas om frågan kan tas upp av
BRÅ inom ramen för dess översyn av lagstiftningen mot organiserad och
ekonomisk brottslighet.

Enligt kronofogdemyndigheten i Göteborg är de fall av illojala förfaranden
som inte har samband med konkurs så sällsynta att det inte för dessa
fall behövs särskilda regler om näringsförbud.

SAF uttalar att det inte f. n. finns tillräckliga skäl att överväga ytterligare
regler om näringsförbud. I vart fall bör enligt SAF erfarenheterna av de
nya reglerna på konkursområdet avvaktas. Liknande synpunkter anförs av
Sveriges industriförbund.

3 Riksdagen 1980/81. 7 sami. Nr 21

Juli 1980/81:21

Sveriges advokatsamfund och Motorbranschens riksförbund uttalar sig i
avstyrkande riktning beträffande förslaget i motion 1120.

Yttrande från annat utskott

Över frågan om näringsförbud som sanktion utanför konkursområdet
har yttrande avgetts av näringsutskottet (bilaga 2:6).

Näringsutskottet delar den uppfattning som många remissinstanser
framfört att det nu är för tidigt att ta upp frågan om näringsförbud som en
mera allmänt förekommande reaktion från samhällets sida gentemot ekonomisk
brottslighet. När ett antal ingripanden med näringsförbud enligt
konkurslagen har skett och förbuden har varit i kraft en tid kommer det
enligt näringsutskottets mening att finnas underlag för en bedömning av
den nya sanktionsformens för- och nackdelar. Näringsutskottet avstyrker
alltså förslaget om en omedelbar utredning beträffande näringsförbud som
en mera generell sanktionsform och menar att statsmakterna t. v. bör rikta
in sig på andra metoder att komma till rätta med den ekonomiska brottsligheten.

En minoritet (s) inom näringsutskottet redovisar avvikande mening.

Etableringskontroll m. m.

Gällande ordning

Såsom har sagts under föregående avsnitt räder i Sverige i princip fri
etableringsrätt. All näringsverksamhet är fri för svenska medborgare och
svenska juridiska personer såvida inte annat är uttryckligen stadgat.

Näringsfriheten är emellertid inskränkt på en rad områden.

Vissa typer av näringsverksamhet är förbehållna staten eller staten
närstående företag. Detta gäller t. ex. beträffande tillverkning och försäljning
av rusdrycker samt detaljhandel med läkemedel. Vissa yrken får
utövas endast av den som visat sig ha erforderlig kompetens såsom i fråga
om läkare, tandläkare och veterinärer. På andra områden, där det i och för
sig råder fri etableringsrätt, förekommer ett frivilligt auktorisationsförfarande
genom kommerskollegium, handelskammare eller branschförening.
Så är fallet exempelvis beträffande revisorer och fastighetsmäklare.
Auktorisationsförfarandet för advokater kan också nämnas i sammanhanget.

I andra branscher åter krävs tillstånd av en offentlig myndighet för
utövande av näringsverksamhet. Skälen härför varierar. I vissa fall är
motivet att det finns behov av samhällelig kontroll över utnyttjandet av
landets naturresurser eller över andra typer av verksamhet av allmän vikt.
I andra fall är det fråga om en verksamhet av särskilt ömtålig natur. I
allmänhet har man velat ha garantier för att den ifrågavarande verksamheten
bedrivs på ett ekonomiskt tillförlitligt sätt och för att utövaren av
verksamheten i övrigt uppfyller de lämplighetskrav som kan ställas. I en

JuU 1980/81:21

del fall motiveras tillståndsplikten snarast av hänsyn till allmän ordning.
Som exempel på lagar där etableringskontroll föreskrivs kan nämnas lagen
(1948:433) om försäkringsrörelse, lagen (1955: 183) om bankrörelse, lagen
(1968:555) om rätt för utlänning och utländskt företag att idka näring här i
riket, jordförvärvslagen (1979:230), kreditupplysningslagen (1973:1173),
inkassolagen (1974:182). lagen (1974: 191) om bevakningsföretag, yrkestrafiklagen
(1979:559), vapenlagen (1973: 1176). lagen (1981:2) om handel
med skrot och begagnade varor. En speciell form av kontroll gäller enligt
resegarantilagen (1972:204), som föreskriver att den som anordnar sällskapsresor
i förvärvssyfte skall ställa säkerhet hos kommerskollegium.

Tidigare riksdagsbehandling

Frågor om etableringskontroll har vid flera tillfällen under senare år
behandlats av riksdagen i samband med motioner i ämnet. En redovisning
av vad som därvid framkommit finns intagen i näringsutskottets betänkande
NU 1980/81:2, till vilket här hänvisas.

1 anslutning till det förut omnämnda lagstiftningsärendet om näringsförbud
i konkurs väcktes en motion om etableringskontroll i syfte att motverka
den ekonomiska brottsligheten. Motionen behandlades i den delen av
näringsutskottet. I sitt av riksdagen godkända betänkande (NU 1979/
80:53) erinrade näringsutskottet om den genomgripande revision av konkurslagstiftningen
som pågick och som hade lett fram till den då aktuella
propositionen om utvidgat näringsförbud.

Näringsutskottet anförde vidare.

Enligt utskottets mening är det väsentligt för den ekonomiska utvecklingen
att näringslivet fortlöpande får tillskott av nya företag. Samtidigt är
det angeläget att olika slags missförhållanden i företagens verksamhet så
långt möjligt undanröjs och förebyggs. Bl. a. konkurs- och skattelagstiftning
är viktiga instrument för detta. Mot den angivna bakgrunden avstyrker
utskottet motionsyrkandet om en allmän etableringskontroll.

Frågan om etableringskontroll ägnas en utförlig behandling också i
näringsutskottets nyss nämnda betänkande NU 1980/81:2. 1 betänkandet
avstyrkte näringsutskottet motionsyrkanden som går ut på etableringskontroll
inom hotell- och restaurangbranschen och för städbolag. Även yrkanden
om inrättande av särskilda branschregister för bilverkstäder och över
näringsidkare inom byggbranschen avstyrktes av näringsutskottet. Näringsutskottet
hänvisade härvidlag till det arbete rörande inrättande av ett
s. k. basregister med grundläggande uppgifter om företag och organisationer
som uppdragits åt statskontoret. Vid ärendets behandling av riksdagen
den 21 januari 1981 beslöts efter lika röstetal vid votering att det skulle
återförvisas till näringsutskottet.

Ärendet har nyligen behandlats på nytt av näringsutskottet (NU 1980/
81:39).

Juli 1980/81:21

Remissyttranden

Hovrätten över Skåne och Blekinge tillstyrker en utredning - i första
hand genom BRÄ:s försorg - om etableringskontroll enligt de tankegångar
som förs fram i motionerna. Enligt hovrätten bör i första hand kartläggas
hur stort behovet av etableringskontroll är och vad som kan vinnas därmed.
Även kronofogdemyndigheten i Göteborg anser att övervägande skäl
talar för förslaget om en utredning av frågan om etableringskontroll.

Kronofogdemyndigheten i Malmö uttalar att ställföreträdaransvaret för
juridiska personers ekonomiska förehavanden i första hand bör byggas ut
men att även etableringskontroll bör kunna tillgripas när det finns fog för
det.

Enligt LO bör man pröva frågan om att införa etableringskontroll inom
sådana branscher, där den fria etableringsrätten har missbrukats. Liknande
synpunkter framförs också av TCO.

Riksåklagaren pekar på att även när det gäller förutsättningarna för att
genom etableringskontroll motverka ekonomisk brottslighet kan värdefulla
erfarenheter vinnas genom tillämpningen av de nya reglerna om näringsförbud
i konkurs. Enligt riksåklagaren finns det därför skäl att även på
detta område avvakta sådana erfarenheter innan införandet av ny och mera
omfattande reglering övervägs.

BRÅ anför att en viss restriktivitet bör iakttas vad gäller etableringskontroll
i form av obligatorisk auktorisation eller tillståndsgivning.

Statens industriverk förklarar sig i princip inte ha något emot en utredning
om etableringskontroll i branscher med stor ekonomisk brottslighet.
Verket ställer sig dock tveksamt till att ett förslag i ämnet utformas enligt
de riktlinjer som föreslagits i motionerna. Innan något utredningsarbete
påbörjas bör enligt verket i första hand övervägas om frågan inte kan tas
upp av BRÅ.

Tveksamt till en särskild utredning om etableringskontroll ställer sig
också kommerskollegium. Enligt kollegiet bör först kartläggas de missförhållanden
man vill ingripa mot och därefter de medel väljas som är mest
ändamålsenliga.

Centralorganisationen SACOISR ställer sig ytterst tveksam till förslaget
om etableringskontroll på grund av både den byråkrati som då skulle
uppstå och risken för att näringsfriheten urholkas.

Sveriges köpmannaförbund rekommenderar branschregister och är
tveksamt till etableringskontroll i fråga om andra branscher än banker och
försäkringsbolag.

Även Motorbranschens riksförbund förordar för bilverkstädernas del i
första hand ett system med branschregister. Först om ett registreringssystem
inte är verksamt för att komma till rätta med problemen i branschen
bör frågan om etableringskontroll utredas närmare.

Tveksamt till övervägandena om etableringskontroll är också Kooperativa
förbundet.

JuU 1980/81:21

Näringsfrihetsombudsmannen anför att inskränkningar i den fria etableringsrätten
bör begränsas uteslutande till sådana verksamhetsområden
där hänsyn till liv, hälsa och säkerhet gör det nödvändigt med etableringskontroll.
Med hänsyn härtill tar näringsfrihetsombudsmannen avstånd från
de i motionerna framförda önskemålen om en utredning rörande etableringskontroll
i branscher med stor ekonomisk brottslighet.

Konsumentombudsmannen vill inte, från konsumentpolitisk synpunkt,
förorda regler om etableringskontroll i andra fall än då särskilt betydande
ekonomiska risker för konsumenterna eller fara för liv och hälsa är för
handen.

Kronofogdemyndigheten i Stockholm anför att etableringskontroll knappast
är en framkomlig väg när det gäller att ingripa mot branscher med stor
ekonomisk brottslighet. Myndigheten pekar på att man i stället bör överväga
ett system där rätten att driva näring är beroende av att skyldigheten
att betala skatter och avgifter fullgörs.

SAF, Sveriges industriförbund och Svenska företagares riksförbund
ställer sig avvisande till motionsönskemålen såvitt gäller etableringskontroll.
En sådan skulle enligt SAF medföra allvarliga negativa verkningar
såväl för enskilda som för samhället.

Också Sveriges advokatsamfund uttalar sig i avstyrkande riktning beträffande
motionsönskemålen om etableringskontroll.

Yttrande från annat utskott

Näringsutskottet har avgett yttrande även över frågan om etableringskontroll
(bilaga 2:6).

Näringsutskottet anför att enligt den näringsfrihetsprincip som tillämpats
i Sverige relativt få inskränkningar har gjorts i rätten att etablera
företag; sådana inskränkningar har varit betingade av bl. a. ordnings-,
säkerhets-, hälsovårds- och arbetarskyddshänsyn. De hittillsvarande riktlinjerna
bör enligt näringsutskottets mening följas även framgent. Någon
allmän utredning om etableringskontroll vill näringsutskottet inte förorda,
och erinrar om att det finns andra mera direkt verkande åtgärder som man i
första hand bör överväga att sätta in mot de företagare som missbrukar
näringsfriheten.

En minoritet (s) inom näringsutskottet redovisar avvikande mening.

1 ett senare yttrande (bilaga 3) i saken avseende motionerna 1980/81: 237
och 1980/81: 1098 hänvisar näringsutskottet till sitt nyss återgivna yttrande
och förklarar att förenämnda motioner inte ger utskottet anledning till
något ändrat ställningstagande i frågan om etableringskontroll. Vad gäller
frågan om inrättande av branschregister i vissa branscher pekar näringsutskottet
på att det arbete som pågår med ett basregister för alla branscher
bör kunna leda till en lösning som tillgodoser motionsönskemålen i detta
avseende.

En minoritet (s) inom näringsutskottet redovisar avvikande mening.

JuU 1980/81:21

Kontroll över kreditströmmarna m. m.

Gällande ordning m. m.

Den nuvarande samhällskontrollen över bankerna och kreditströmmarna
kan kortfattat beskrivas på följande sätt.

Bankerna övervakas av riksbanken, bankinspektionen, valutastyrelsen,
näringsfrihetsombudsmannen, konsumentombudsmannen och datainspektionen.
Bankinspektionen kontrollerar att sund bankverksamhet iakttas
och utövar priskontroll på banktjänster. Riksbanken tillämpar i sin kontroll
bl. a. lagen (1974:922) om kreditpolitiska medel. Vidare tillsätter regeringen
ledamöter i bankernas styrelser, både centralt och regionalt, och kommunerna
har rätt att utse representanter i affärsbankernas kontorsstyrelser.

Genom den kreditpolitiska lagstiftningen utövar samhället påverkan på
bl. a. kreditströmmarnas storlek och inriktning. Den författningsmässiga
grundvalen för kreditpolitiken utgörs av den nyss nämnda lagen om kreditpolitiska
medel.

Lagen om kreditpolitiska medel trädde i kraft den I januari 1975. Giltighetstiden
begränsades till tre år. Därefter har lagens giltighetstid förlängts
två gånger, senast hösten 1978, då riksdagen beslöt förlänga giltighetstiden
till utgången avår 1981 (prop. 1978/79:47, FiU 12, rskr 71).

Lagen om kreditpolitiska medel har formen av en fullmaktslag. Den ger
regeringen befogenhet att på framställning av fullmäktige i riksbanken
förordna att riksbanken får använda kreditpolitiskt medel. Förutsättningen
för sådant förordnande är att det behövs för att uppnå de mål som har
fastställts för riksbankens penningpolitiska verksamhet.

De kreditpolitiska medlen enligt lagen är likviditetskrav, kassakrav.
utlåningsreglering, emissionskontroll, allmän placeringsplikt, särskild placeringsplikt
och räntereglering. Av dessa är likviditetskrav, kassakrav och
emissionskontroll avsedda att vara mera normala inslag i kreditpolitiken
och kunna användas fortlöpande. De övriga är enligt lagen att anse som
extraordinära medel och förordnande om något av dem får meddelas
endast om synnerliga skäl föreligger.

Förordnande om kreditpolitiskt medel kan avse ett eller flera slag av
bankinstitut, försäkringsinstitut eller annat kreditinstitut. Förordnande om
emissionskontroll eller räntereglering kan avse även annan än kreditinstitut.

Med likviditetskrav avses att bankinstituts likvida medel, inkl. stats- och
bostadsobligationer, skall motsvara viss andel av bankens förbindelser.
Kassakrav. som liksom likviditetskrav kan riktas endast mot bankerna,
betyder att bankens medel på checkräkning i riksbanken tillsammans med
så stor del av inneliggande kassa som riksbanken medger skall motsvara
viss andel av bankens förbindelser. Utlåningsreglering, som kan gälla
bankinstitut och finansbolag, innebär i huvudsak att ett högsta belopp

JuU 1980/81:21

fastställs för utlåningen. Utlåningstaket kan bestämmas som en andel av
kreditvolymens storlek vid viss tidigare tidpunkt. Genom allmän placeringsplikt
åläggs bank- eller försäkringsinstitut att se till att viss andel av
den ökning deras totala placeringar undergår består av prioriterade placeringar,
dvs. lån åt staten och lån för bostadsändamål. Med särskild placeringsplikt
avses skyldighet för bank att lämna byggnadskredit för särskilt
angivet byggnadsprojekt. Räntereglering slutligen innebär att högsta eller
lägsta ränta fastställs för inlåning eller att högsta ränta fastställs för utlåning.

Om regeringen har meddelat förordnande om kreditpolitiskt medel ankommer
det på riksbanken att svara för de föreskrifter som behövs för
användningen.

Lagen om kreditpolitiska medel är f. n. föremål för översyn. Enligt
regeringens bemyndigande i mars 1980 har chefen för ekonomidepartementet
tillsatt en kommitté med uppgift att förutsättningslöst se över
kreditpolitikens mål och medel och den kreditpolitiska lagstiftningens ändamålsenlighet.
Enligt direktiven (kommittéberättelsen 1981 del II s. 122)
till kommittén bör en allmän strävan vara att i möjligaste mån avreglera
kreditmarknaden. I sammanhanget pekas bl. a. på att en åtstramning av
kreditmarknaden med hjälp av selektiva medel resulterar i framväxten av
en icke organiserad (”grå”) kreditmarknad. Kommittén har härvidlag att
förutsättningslöst överväga i vad mån kreditpolitiska medel behöver användas
mot finansbolag eller företag utanför den kontrollerade kreditmarknaden.

I detta sammanhang skall också nämnas att regeringen i mars 1980
beslutat tillkalla en kommitté för översyn av kontokortsverksamheten.
Enligt sina direktiv (kommittéberättelsen 1981 del II s. 117) har kommittén
bl. a. att bedöma behovet av penning- och kreditpolitisk kontroll över
kontokortsmarknaden.

Remissyttranden

Fullmäktige i riksbanken anför att i strikt mening olagliga transaktioner
inom banksystemet är mycket sällsynta. Fullmäktige framhåller också att
det kan vara mycket svårt för en bank att fastställa syftet med alla de lån
som förmedlas: det är fråga om stora lånevolymer och ändamålet anges
ofta av låntagaren utan att banken kan kontrollera denna uppgift. I en
ekonomi av Sveriges typ sker, påpekar fullmäktige, kontrollen över kreditgivningen
med huvudsakligen generella medel, där en styrning av enskilda
lånetransaktioner genom myndigheternas försorg knappast är förenlig med
ett sådant system.

BRÅ erinrar om att de många olika kreditformer, t. ex. via privatbankirer,
säljarreverser och kontokort, som under senare år har vuxit fram vid
sidan av det traditionella kreditväsendet kan utgöra en grogrund för ekono -

JuU 1980/81:21

misk brottslighet. Från brottsförebyggande synpunkt är det enligt BRÅ
därför angeläget att detta område närmare regleras.

Bankinspektionen uppger att den vid sin tillsyn av bankernas kreditgivning
granskar att beviljade krediter går till ändamål som är godtagbara från
samhällelig synpunkt. Inspektionen har i ett stort antal fall reagerat mot
krediter som synts tillgodose spekulativa syften av olika slag. t. ex. spekulationsaffärer
med fastigheter.

Svenska bankföreningen och Sveriges föreningsbanker förband hävdar
att samhällsinflytandet i bankerna är betydande och fullt tillräckligt för att
möjliggöra erforderlig kontroll. Bankorganisationerna understryker i sammanhanget
att förekomsten och ökningen av den oreglerade kreditmarknaden
inte beror på bristande samhällsinflytande i bankerna. I stället är det
den ökande kreditpolitiska kontrollen som styr kreditströmmarna ut till
den oreglerade marknaden.

TCO anför att kontrollen över kreditströmmarna är en viktig åtgärd för
att bekämpa den ekonomiska brottsligheten och därför måste bl. a. bankinspektionens
möjligheter till kontroll förstärkas.

Yttrande från annat utskott

Yttrande har avgetts av finansutskottet (bilaga 2:1) och näringsutskottet
(bilaga 2:6).

Finansutskottet anför att en ökad kontroll över bankerna knappast i sig
torde medföra att enskilda låneärenden granskas bättre. Enligt finansutskottet
bör också observeras att en mycket stor del av kreditgivningen sker
utanför kreditinstituten och att denna förmedling ingalunda är mindre
laglig än den som sker via kreditinstituten. Förekommer det brottslighet i
dessa sammanhang skall detta enligt finansutskottet med kraft beivras.
Finansutskottet avstyrker kraven i motion 1120 om att införa bättre samhällelig
kontroll över kreditströmmarna och förstärka samhällets inflytande
i bankerna.

En minoritet (s) inom finansutskottet redovisar avvikande mening.

Näringsutskottet anför att varken motionärerna eller de remissinstanser
som har ställt sig bakom deras önskemål på denna punkt har pekat på
några särskilda brister i den kontrollapparat som staten nu förfogar över
när det gäller kreditväsendet. Näringsutskottet, som understryker bankernas
eget och bankinspektionens ansvar för en sund utveckling av bankverksamheten,
finner inte att riksdagen har skäl att göra någon framställning
till regeringen enligt motionärernas önskemål.

En minoritet (s) inom näringsutskottet redovisar avvikande mening.

Miljöbrott

Gällande ordning m.m.

På miljölagstiftningens område finns åtskilliga lagar som innehåller bestämmelser
om straff. I detta betänkande begränsas framställningen till att

JuU 1980/81:21

gälla främst två centrala miljövårdslagar. nämligen arbetsmiljölagen
(1977: 1160) och miljöskyddslagen (1969:387). Dessutom berörs vissa bestämmelser
i brottsbalken (BrB).

Bland sådana miljövårdslagar som innehåller ansvarsbestämmelser skall
dock här också nämnas lagen (1973: 329) om hälso- och miljöfarliga varor,
lagen (1971:1154) om förbud mot dumpning av avfall i vatten, lagen
(1980:424) om åtgärder mot vattenförorening från fartyg, lagen
(1973:1198) om ansvarighet för oljeskada till sjöss, lagen (1976: 1054) om
svavelhaltigt bränsle och naturvårdslagen (1964:822).

Bestämmelser om arbetsmiljöns utformning och därmed sammanhängande
frågor regleras i arbetsmiljölagen. Denna lag, som trädde i kraft den 1
juli 1978, är utformad som en ramlag och kompletteras med föreskrifter
som meddelats med stöd av lagen. Till lagen anknyter arbetsmiljöförordningen
(1977: 1166).

Föreskrifterna i arbetsmiljölagen är inte direkt straffsanktionerade. De
ger i stället möjlighet till ingripande i enskilda fall av yrkesinspektionen i
syfte att få till stånd konkreta åtgärder i arbetsmiljöfrämjande syfte. Enligt
lagen kan yrkesinspektionen sålunda meddela föreläggande eller förbud för
att arbetsmiljölagens föreskrifter skall efterlevas. Den som uppsåtligen
eller av oaktsamhet bryter mot meddelat föreläggande eller förbud kan
dömas till böter eller fängelse i högst ett år. Till samma straff kan den
dömas som bryter mot föreskrift som innehåller krav på förprovning eller
konkreta eller generella förbud mot användning av bl. a. arbetsprocess
eller farligt ämne.

Ansvar för brott mot arbetsmiljön kan också förekomma enligt BrB. Har
arbetsgivaren åsidosatt föreskrifter eller ej anskaffat erforderliga säkerhetsanordningar
eller på annat sätt förfarit oaktsamt och därigenom vållat
arbetstagarens död eller åsamkat denne kroppsskada eller sjukdom som
inte är ringa kan straff sålunda bli aktuellt enligt 3 kap. 7 och 8§§ BrB.
Enligt 3 kap. 7 § BrB döms den som av oaktsamhet vållar annans död för
vållande till annans död till fängelse i högst två år eller, om brottet är ringa,
till böter. Enligt 3 kap. 8§ BrB döms den som av oaktsamhet åsamkar
någon sådan kroppsskada eller sjukdom som inte är ringa för vållande till
kroppsskada eller sjukdom till böter eller fängelse i högst sex månader.
Utsätter någon av grov oaktsamhet annan för livsfara eller fara för svår
kroppsskada eller allvarlig sjukdom kan han enligt 3 kap. 9§ BrB dömas
för framkallande av fara för annan till böter eller fängelse i högst två år.

Som tidigare har nämnts har riksdagen förra året beslutat nya åtalsregler
vid brottet vållande till kroppsskada eller sjukdom enligt 3 kap. 8§ BrB. I
syfte att öka möjligheterna för de rättsvårdande myndigheterna att ingripa
mot arbetsmiljöbrott slopades kravet på angivelse från målsägande för fall
då skadan eller sjukdomen åsamkats målsäganden i verksamhet som arbetstagare.
Lagändringen trädde i kraft den 1 juli 1980.

Frågor om en utvärdering av arbetsmiljölagens sanktionssystem har

JuU 1980/81:21

under våren 1980 behandlats av socialutskottet med anledning av en motion
i ämnet. I sitt av riksdagen godkända betänkande (SoU 1979/80: 34)
förklarade sig socialutskottet på anförda skäl inte berett att tillstyrka en
sådan utvärdering. Bl. a. anfördes att man borde avvakta tills den nya
lagstiftningen varit i kraft ytterligare någon tid innan man tog ställning till
frågan om en utvärdering.

När det gäller annan miljölagstiftning än den som rör arbetsmiljön intar
miljöskyddslagen en central plats. I den lagen regleras s. k. miljöfarlig
verksamhet som härrör från mark, byggnader eller anläggningar. Straffansvar
enligt miljöskyddslagen kan drabba den som överträder vissa med
stöd av lagen meddelade förbud, underlåter att iaktta förprövningsplikt,
åsidosätter vissa meddelade villkor eller föreskrifter så att allmän eller
enskild rätt kan kränkas eller underlåter att lämna tillsynsmyndighet begärda
uppgifter (45 §). För ansvar krävs att överträdelsen eller underlåtenheten
begåtts uppsåtligen eller av oaktsamhet. Straffet är böter eller fängelse
i högst ett år, för underlåtenhet att fullgöra upplysningsplikt dock
endast böter.

Miljöskyddslagen omfattar inte all miljöfarlig verksamhet. Den största
begränsningen ligger i att den i huvudsak endast avser störningar som
kommer från fast egendom. För t. ex. föroreningar från fartyg finns särskilda
bestämmelser. Miljöskyddslagen reglerar inte heller uttömmande miljöfarlig
verksamhet från fast egendom. Vid sidan av bestämmelserna i denna
lag gäller vad som föreskrivs i annan lagstiftning, främst hälsovårds-,
byggnads- och naturvårdslagstiftningen.

I vissa fall kan gärningar som innebär oacceptabel påverkan på den yttre
miljön bestraffas med stöd av BrB. Enligt 13 kap. 7 8 BrB kan den som
uppsåtligen framkallar allmän fara för människors liv eller hälsa genom att
sprida gift e.d. eller överföra eller sprida allvarlig sjukdom dömas för
spridande av gift eller smitta. Om någon med uppsåt framkallar allmän fara
för djur eller växter med gift eller genom att överföra eller sprida elakartad
sjukdom eller sprida skadedjur eller ogräs eller på annat dylikt sätt skall
han enligt 13 kap. 8 § BrB dömas för förgöring. Straffet är för spridande av
gift eller smitta fängelse i högst sex år och för förgöring böter eller fängelse
i högst två år. För grova brott är straffsatserna fängelse fyra—tio år, resp.
sex månader-sex år. Har gärningen inte begåtts med uppsåt men av grov
oaktsamhet, döms den skyldige enligt 13 kap. 98 BrB för vårdslöshet med
gift eller smittämne till böter eller fängelse i högst två år.

Pågående reformarbete

Såsom har nämnts tidigare har regeringen nyligen lagt fram en proposition
(1980/81: 108) om ändring i BrB, vari föreslås att särskilda straffbestämmelser
om miljöbrott och vållande till miljöstörning tas in i balkens 13
kap. För miljöbrott skall enligt propositionen den straffas som förorenar
mark, vatten eller luft på ett sätt som medför eller kan medföra sådana

JuU 1980/81:21

hälsorisker för människor eller sådana skador på djur eller växter som inte
är av ringa betydelse. Detsamma föreslås gälla när någon förvarar avfall
eller annat ämne på sätt som kan medföra hälsorisker eller skador som inte
är av ringa betydelse eller annan betydande olägenhet i miljön. För miljöbrott
döms också den som orsakar betydande olägenhet i miljön genom
buller, skakning eller strålning. 1 samtliga fall gäller att förfarandet inte är
brottsligt, om det har tillåtits av behörig myndighet eller är allmänt vedertaget.
Det kriminaliserade området inskränks vidare på så sätt att en
gärning som kan anses försvarlig inte skall föranleda straffansvar.

Straffet för miljöbrott föreslås i normalfall bli böter eller fängelse i högst
två år. För grovt brott föreslås straffet bli lägst sex månader och högst sex
år.

Miljöbrott förutsätter att gärningen har begåtts med uppsåt. Om någon
begår en sådan gärning av grov oaktsamhet skall han enligt förslaget kunna
dömas för vållande till miljöstörning till böter eller fängelse i högst två år.

De föreslagna straffskalorna innebär enligt de allmänna reglerna om
åtalspreskription att preskriptionstiden blir tio år för grovt miljöbrott och
fem år i övriga fall.

Även i miljöskyddslagen har föreslagits ändringar i en nyligen framlagd
proposition (1980/81:92). Sålunda föreslås bl. a. att straffbestämmelserna i
45 § lagen ändras så att straffmaximum höjs till fängelse i två år.

Påföljdssystemet föreslås bli förstärkt med en avgiftspåföljd (miljöskyddsavgift).
Syftet med en sådan avgift är att eliminera de ekonomiska
fördelar som överträdelser av lagen kan medföra.

De nu berörda ändringarna i BrB resp. miljöskyddslagen föreslås träda i
kraft den 1 juli 1981.

Till arbetsmiljöområdet brukar också hänföras frågor om arbetstid. Det
kan därför här nämnas att ett förslag till ny arbetstidslag nyligen har lagts
fram i ett betänkande (SOU 1981:5). I betänkandet föreslås, vid sidan av
straffbestämmelser, ett system med övertidsavgifter vid överträdelse av
föreskrifterna om tillåten arbetstid.

När det gäller straffsatserna för olika brott kan dessa komma att ändras
som en följd av den mera allmänna översyn av dessa som fängelsestraffkommittén
(Ju 1979:04) har till uppgift att göra. Översynen skall enligt
direktiven (kommittéberättelsen 1980 del II s. 37) ta sikte på om straffskalorna
är avpassade till de värderingar som råder i dagens samhälle. I
direktiven framhålls i sammanhanget att insatserna i kampen mot den
organiserade och den ekonomiska brottsligheten kan behöva stödjas av
ändringar i de straffvärden som kommer till uttryck i BrB och andra
författningar. Denna fråga bör uppmärksammas särskilt av kommittén.

Remissyttranden

Riksåklagaren påpekar att vid mera allvarliga överträdelser eller åsidosättanden
av de aktsamhetskrav som uppställs i arbetsmiljölagen torde ofta

JuU 1980/81:21

sådana omständigheter föreligga att BrB:s regler om brott mot liv och hälsa
eller om allmänfarliga brott blir tillämpliga. En i huvudsak tillfredsställande
jämställdhet i påföljdshänseende med andra brott som äventyrar människors
liv och hälsa har enligt riksåklagaren därmed uppnåtts.

Förslaget om straffskärpningar för brott mot arbetarskydds- och miljöskyddslagstiftningen
föranleder inga erinringar från rikspolisstyrelsens
sida.

BRÅ anser att det för att åstadkomma ett tillfredsställande skydd för
miljöintressena finns behov av en mera omfattande översyn av reglerna om
allmänfarliga brott i BrB.

Statens naturvårdsverk konstaterar att de åtgärder på miljövårdsområdet
som f. n. förbereds i avsevärd mån svarar mot de aktuella motionsförslagen.

Arbetarskyddsstyrelsen framhåller att den tid varunder arbetsmiljölagen
varit i kraft inte medger en fullständig utvärdering av vilka effekter lagen
haft. Enligt styrelsens mening är det därför för tidigt att bedöma om det
finns några behov av ändringar i arbetsmiljölagens sanktionssystem.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län anser det mycket angeläget att påföljdssystemet
för miljöskyddsbrott ses över.

Förslaget om straffskärpningar tillstyrks av LO.

SAF anför att frågan om straffsatserna för arbetsmiljöbrott har behandlats
relativt nyligen och att frågan om straffskärpningar på miljöskyddsområdet
i övrigt redan är aktuell. Motionsönskemålen bör därför avslås.
Liknande synpunkter anförs av Sveriges industriförbund.

Yttrande från annat utskott

Yttrande har avgetts över frågan om straffskärpningar, för brott mot
arbetsmiljölagstiftningen av socialutskottet (bilaga 2:4) och för brott mot
miljöskyddslagstiftningen av jordbruksutskottet (bilaga 2:5).

Socialutskottet anför att vad som har framkommit i ärendet inte har gett
utskottet anledning att ompröva sitt i det föregående omnämnda ställningstagande
att riksdagen inte bör begära en utvärdering av ansvarsreglerna
beträffande arbetsmiljöbrott. Socialutskottet avstyrker därmed motionsönskemålet
om straffskärpning.

Jordbruksutskottet anför att i avbidan på resultatet av de lagstiftningsåtgärder
som är aktuella på miljövårdsområdet bör motionen i dessa delar
f. n. inte föranleda någon särskild åtgärd från riksdagens sida.

En minoritet (s) inom jordbruksutskottet redovisar avvikande mening.

Företagsböter

Gällande ordning

Böter är ett av de allmänna straffen i BrB:s påföljdssystem och detta
straff utgör i rättstillämpningen den helt dominerande brottspåföljden.

JuU 1980/81:21

Böter ådöms enligt huvudregeln i dagsböter eller i pengar (penningböter).
Juridiska personer kan inte ådömas böter.

En annan ekonomisk påföljd är vite. Detta skiljer sig från böter i flera
avseenden. Vitet är ett tvångsmedel avsett att tvinga fram en viss prestation
eller underlåtenhet. Vitesinstitutet består av två led, dels ett föreläggande
varigenom någon uppmanas att fullgöra eller underlåta något, med
risk att han annars förpliktas att utge ett penningbelopp, dels ett beslut om
utdömande av beloppet. Ett vitesföreläggande kan riktas såväl mot juridiska
personer, t. ex. aktiebolag, som mot enskilda fysiska personer.

Som ytterligare en ekonomisk sanktion kan nämnas den offentligrättsliga
sanktionsavgiften. Ett exempel härpå utgör sådan avgift som utgår vid
överträdelse av föreskrift rörande bl. a. parkering av fordon (felparkeringsavgift).
Andra exempel på avgifter av detta slag är skattetillägg, överlastavgift
och avgifter vid olovligt byggande. Skyldighet att betala avgift kan
åläggas såväl fysisk som juridisk person.

Pågående reformarbete

Som har nämnts i det föregående har regeringen nyligen lagt fram ett
förslag till ändring i miljöskyddslagen (prop. 1980/81:92), vari föreslås att
påföljdssystemet förstärks med en avgiftspåföljd (miljöskyddsavgift). Sådan
avgift skall utgå då miljöskyddslagen har överträtts och överträdelsen
har medfört dels ekonomiska fördelar för den som utövar den miljöfarliga
verksamheten, dels betydande störningar för omgivningen eller risk för
sådana störningar. Enligt förslaget skall miljöskyddsavgiften påföras den
fysiska eller juridiska person som utövar den verksamhet i vilken överträdelsen
har begåtts. Miljöskyddsavgiften skall enligt förslaget i regel bestämmas
till ett belopp som svarar mot de ekonomiska fördelarna av
överträdelsen.

I det förslag till ny arbetstidslag som har lagts fram i betänkandet SOU
1981: 5 föreslås införandet av en övertidsavgift, som skall påföras den som
utövar den verksamhet i vilken överträdelsen av arbetstidsreglerna har
begåtts. Övertidsavgiften utgör normalt för varje timme och för varje
arbetstagare en procent av basbeloppet.

En inom BRÅ tillsatt arbetsgrupp rörande kriminalpolitik lämnade i
slutet av år 1977 en rapport med översyn av straffsystemet (BRÅ-rapport
1977:7) Nytt straffsystem. Idéer och förslag. En bärande tanke i denna
rapport är att böter - som ett led i strävandena att begränsa användningen
av frihetsstraff - skall införas som tänkbar påföljd för alla brott som inte
tillmäts ett mycket högt straffvärde. BRÅ-rapporten berör också frågor om
att införa någon form av företagsböter som ett komplement till dagsbotspåföljden.

Frågan om ekonomiska straffsanktioner mot juridiska personer har också
varit aktuell i betänkandet (Ds Ju 1978:5) Företagsböter - En kartläggande
undersökning av korporativt ansvar. I anslutning till betänkandet

Juli 1980/81:21

har upprättats departementspromemorian (Ds Ju 1979:10) Företagsböter
— Förslag till lagtexter. I betänkandet och promemorian, som har remissbehandlats,
tas upp frågan om hur ett ändamålsenligt sanktionssystem för
juridiska personer bör vara utformat. Med hänsyn till remissutfallet har
förslaget ansetts inte utan ytterligare överarbetning kunna läggas till grund
för åtgärder.

Resultatet av en sådan överarbetning har redovisats i den nyligen framlagda
departementspromemorian (Ds Ju 1981:3) Ekonomiska sanktioner
vid brott i näringsverksamhet. I promemorian föreslås en ny bestämmelse i
BrB:s regler om förverkande. Förslaget går i huvudsak ut på att förverkande
skall kunna ske av värdet av sådan otillbörlig förtjänst eller besparing
hos näringsidkare som uppkommit i anledning av brott begånget i
utövningen av näringsverksamhet. Dessutom läggs i promemorian fram
förslag till de principer som bör vara vägledande när man på skilda områden
inom specialstraffrätten inför avgifter som sanktion på regelöverträdelser
av olika slag särskilt med sikte på juridiska personers verksamhet.
Efter remissbehandling kan en eventuell proposition i ämnet väntas bli
förelagd riksdagen senare i år (jfr statsrådsberedningens propositionsförteckning
till 1980/81 års riksmöte avseende våren 1981).

Samarbetet mellan polis, åklagare m. fl.

Satsningar på samarbete

I budgetpropositionen för budgetåret 1978/79 ( prop. 1977/78: 100. bilaga
5) berördes - som tidigare har sagts - frågan om samarbetet mellan
polisen och skattemyndigheterna. Chefen för justitiedepartementet anförde
då att det borde ankomma på riksskatteverket, riksåklagaren och
rikspolisstyrelsen att finna ut de samarbetsformer mellan berörda myndigheter
som är mest lämpliga i olika situationer.

Till följd av vad departementschefen sålunda anfört tillsatte riksåklagaren.
rikspolisstyrelsen och riksskatteverket en arbetsgrupp med uppdrag
att utarbeta förslag till hur denna samordning skulle ske. Också riksbanken
och generaltullstyrelsen var representerade i gruppen. Gruppen lade på
våren 1979 fram en promemoria (SAMEB-rapporten) angående samordningen
av verksamheten mot den ekonomiska brottsligheten och den del
av den organiserade brottsligheten som står den ekonomiska brottsligheten
nära eller är en del av denna. Enligt gruppens mening krävdes bl. a. ett
relativt omfattande och oavbrutet informationsutbyte — även av sekretessskyddade
uppgifter - mellan de myndigheter som skulle samverka, främst
polis-, åklagar-, skatte- och kronofogdemyndigheterna samt. beträffande
utlandstransaktioner. tullverket och riksbanken. Gruppen ansåg att dåvarande
och föreslagna regler om informationsutbyte och sekretess begränsade
resp. skulle komma att begränsa möjligheterna till en sådan samverkan.
Vidare pekade gruppen på vissa brister som förelåg beträffande vissa

Juli 1980/81:21

myndigheters skyldighet att anmäla misstanke om brott m.m. Gruppen
föreslog att BRÅ skulle få i uppdrag att se över de lagstiftningsfrågor som
det gällde.

I en gemensam framställning till chefen för justitiedepartementet förklarade
sig riksåklagaren, rikspolisstyrelsen, riksskatteverket, generaltullstyrelsen
och riksbanken i allt väsentligt dela gruppens uppfattning.

Med anledning av denna framställning uppdrog regeringen i juni 1979 åt
BRÅ att, inom ramen för sitt uppdrag att se över lagstiftningen mot den
organiserade och den ekonomiska brottsligheten, granska bestämmelserna
om informationsutbyte och anmälningsskyldighet mellan myndigheterna
samt föreslå erforderliga lagstiftningsåtgärder. Vidare skulle BRÅ arbeta
ut förslag till bestämmelser som skulle komplettera reglerna om sekretess
mellan myndigheter i det förslag till en ny sekretesslag som regeringen
samtidigt lade fram.

Riksdagen antog i mars 1980 förslaget till ny sekretesslag, som trädde i
kraft den 1 januari 1981 (SFS 1980: 100). Frågan om den nya sekretesslagens
effekter på myndigheternas samarbete mot ekonomisk brottslighet
uppmärksammades i samband med lagens tillkomst (KU 1979/80: 37).

Med anledning av regeringens uppdrag har en av BRÅ tillkallad arbetsgrupp
utarbetat promemorian (1980:4) Informationsutbyte mellan myndigheter
En lägesrapport. Promemorian, som är avsedd att vara en första
utredningsetapp i arbetet, innehåller en redovisning av hur arbetsgruppen
bedömer att den nya sekretesslagen påverkar möjligheterna till informationsutbyte
mellan de myndigheter som är att anse som centrala i kampen
mot den organiserade och den ekonomiska brottsligheten. 1 en andra
utredningsetapp avser arbetsgruppen att behandla övriga frågor som omfattas
av regeringens uppdrag, bl. a. att se över bestämmelserna om informationsutbyte
och anmälningsskyldighet mellan myndigheterna samt att
föreslå erforderliga lagstiftningsåtgärder.

Den nu berörda promemorian har av BRÅ överlämnats till regeringen
och är f. n. föremål för remissbehandling. Regeringen har emellertid ansett
det vara av vikt att riksdagen snarast möjligt får ta del av bedömningen av
den nya sekretesslagens inverkan på myndigheternas möjligheter att lämna
varandra sådana uppgifter som behövs för kampen mot den organiserade
och den ekonomiska kriminaliteten. Regeringen har därför i den av riksdagen
nyligen behandlade propositionen 1980/81:78 redovisat en sådan bedömning
som nu har sagts. Enligt denna bedömning inträder inte några
väsentliga förändringar i myndigheternas möjligheter att utbyta uppgifter i
brottsbekämpande syfte i och med att sekretesslagen trätt i kraft. På en
punkt, som gäller riksbankens bankrörelse, föreslogs dock i propositionen
efter förslag av BRÅ en ny bestämmelse som innebär att riksbanken får en
skyldighet att lämna uppgifter till bl. a. polisen om brottsmisstankar som
uppkommer i bankrörelsen. Genom den föreslagna bestämmelsen vidmakthålls
i allt väsentligt det läge som rådde före den 1 januari 1981.

Juli 1980/81:21

Sammanfattningsvis anförde föredragande statsrådet i propositionen att
det f. n. inte behövs någon lagstiftning utöver den som har berörts för att
myndigheternas möjligheter till informationsutbyte i kampen mot den organiserade
och den ekonomiska kriminaliteten skall bibehållas efter sekretesslagens
ikraftträdande. Han framhöll emellertid att strävandena måste
inriktas på att för framtiden skapa möjligheter för ett ökat informationsutbyte.
Han förutsatte att det fortsatta arbetet inom BRÅ med dessa frågor
bedrivs med största skyndsamhet.

I sitt av riksdagen godkända betänkande med anledning av propositionen
tillstyrkte konstitutionsutskottet bifall till det framlagda lagförslaget
(KU 1980/81: 12, SFS 1981: 109). Konstitutionsutskottet underströk i sammanhanget
vikten av att det fortsatta arbetet inom BRÅ bedrivs med
största skyndsamhet.

I den förut nämnda SAMEB-rapporten lades fram vissa riktlinjer för hur
samverkan mellan myndigheterna borde ske. Bl. a. föreslogs inrättande av
samarbetsorgan på central, regional och lokal nivå mellan de berörda
myndigheterna. Under år 1979 har sådana samarbetsorgan tillskapats.

Remissyttranden

Fullmäktige i riksbanken framhåller att samarbete mellan myndigheter
är nödvändigt för att samhället effektivt skall kunna bekämpa den ekonomiska
brottsligheten. Enligt fullmäktige lägger emellertid lagstiftningen i
vissa fall hinder i vägen för sådan samverkan. Fullmäktige pekar dock på
att frågan om myndighetssamarbete är föremål för utredning inom BRÅ.

Riksåklagaren anför att det, förutom de eventuella lagstiftningsåtgärder
som kan visa sig påkallade genom BRÅ:s undersökning, f. n. inte föreligger
behov av några åtgärder från regeringen vad gäller samarbetsfrågor.

Enligt rikspolisstyrelsens mening är samarbete mellan myndigheter av
helt avgörande betydelse för att åstadkomma en effektiv brottsbekämpning
på det ekonomiska området. Det är därför av vikt att den arbetsgrupp inom
BRÅ som arbetar med dessa frågor snarast lägger fram förslag som medger
praktiska lösningar på detta viktiga informationsområde.

Riksskatteverket anför att det arbete i syfte att underlätta samarbetet
mellan myndigheter som pågår bör avvaktas innan ytterligare åtgärder i
saken vidtas.

Generaltullstyrelsen pekar på att ett mera regelbundet samarbete med
polis-, åklagar- och skattemyndigheter har satts i gång under andra halvåret
1979. Sedan möjligheter till informationsöverföring mellan beskattningsmyndigheter
skapats genom särskild lagstiftning väntas enligt styrelsen
samarbetet leda till att tullmyndigheterna kan effektivisera den egna
kontrollen, samtidigt som samhällets totala insatser mot den ekonomiska
brottsligheten kan bli mera verkningsfulla.

Otillräckliga personalresurser hos de berörda myndigheterna, förbud
mot samköming av dataregister och bestämmelser om sekretess medför

JuU 1980/81:21

enligt kronofogdemyndigheten i Stockholm att utbytet av det igångsatta
samarbetet i praktiken ofta inte kan utnyttjas i kampen mot den ekonomiska
brottsligheten.

Kronofogdemyndigheten i Malmö framhåller bl. a. att samarbetet mellan
myndigheterna måste ordnas så att ett fritt informationsflöde kan ske
mellan handläggarna vid samarbetande myndigheter. Samarbete på chefsoch
myndighetsnivå torde vara betydligt mindre fruktbringande. Kronofogdemyndigheten
pekar i sammanhanget också på behovet av resursförstärkningar.

Kronofogdemyndigheten i Göteborg påtalar att utredningar av ekonomiska
brott ofta försvåras av att den verksamhet som skall utredas har
bedrivits över kommun- och länsgränser. Mot den bakgrunden bör enligt
kronofogdemyndigheten övervägas inrättandet av centrala utredningsgrupper
bestående av befattningshavare från berörda myndigheter med
befogenhet att verka över hela landet.

Enligt TCO:s uppfattning är det angeläget att intensifiera samarbetet
mellan polis, åklagare, skatte- och kronofogdemyndigheter, tullverket och
riksbanken. Även LO yttrar sig i den riktningen.

Yttrande från annat utskott

Såvitt gäller kronofogdemyndigheternas verksamhet har yttrande avgetts
av civilutskottet (bilaga 2:8).

Civilutskottet anför bl. a. att det är angeläget att myndigheterna i kampen
mot den ekonomiska brottsligheten utan onödiga svårigheter kan
hämta in upplysningar från varandra. Civilutskottet utgår härvidlag från att
regeringen snarast - om så befinns nödvändigt - lämnar riksdagen förslag
i syfte att underlätta informationsutbytet mellan myndigheterna.

Förstärkning av polisens resurser

För de insatser som under senare år har gjorts för att förstärka polisens
resurser i kampen mot den ekonomiska brottsligheten har lämnats en
redogörelse tidigare i detta betänkande, till vilken här hänvisas.

Riksrevisionsverket har som ett led i sin förvaltningsrevision granskat
polisens åtgärder mot ekonomisk brottslighet. Resultatet av granskningen
har i oktober 1980 sammanställts i en revisionsrapport (dnr 1979: 1302). Av
rapporten framgår att riksrevisionsverket ser positivt på polisens åtgärder
mot ekonomisk brottslighet, centralt, regionalt och lokalt. Enligt riksrevisionsverkets
mening finns det dock behov av ytterligare åtgärder inom
området. Sålunda anser verket att man måste bringa bättre klarhet i de
ekonomiska rotlarnas ansvarsområden vad gäller typ av brott. Även de
geografiska ansvarsområdena måste anges bättre. Riksrevisionsverket pekar
också på behovet av en bättre samverkan mellan myndigheter på
regional och lokal nivå.

4 Riksdagen 1980181. 7 sami. Nr 21

JuU 1980/81:21

Förstärkning av skattemyndigheternas resurser m. m.

Skatteförvaltningens organisation

Skatteförvaltningen på det lokala planet ombesörjs av de lokala skattemyndigheterna.
Det finns en i vart och ett av landets 120 fögderier. Även
andra uppgifter än skatteförvaltning ligger på de lokala skattemyndigheterna.

Regionalt ombesöljs skatteförvaltningen av länsstyrelserna.

Riksskatteverket är central förvaltningsmyndighet i fråga om beskattning.
Verket är också beskattningsmyndighet för vissa skatter.

F.n. genomförs en omläggning av formerna för taxeringen i första instans.
Reformen innebär i huvudsak följande.

Alla deklarationer skall granskas och föredras inför taxeringsnämnderna
av särskilt utbildade tjänstemän vid länsstyrelserna eller de lokala skattemyndigheterna.
En enklare kontrollform vid sidan av taxeringsrevision har
införts (taxeringsbesök). Möjlighet att i samband med dekiarationsgranskningen
utföra revision av deklarationsunderlaget finns också. Lekmannainflytandet
vid taxeringen har förstärkts genom att antalet förtroendevalda
taxeringsnämndsledamöter ökats och att mandatperioden förlängts.
Taxeringsnämndernas beslutsområde har utvidgats till att omfatta även
ärenden om skattetillägg, förseningsavgift och ackumulerad inkomst.
ADB-tekniken tas i anspråk. Deklarationsgranskningen skall inriktas på att
upptäcka fall av väsentligt skatteundandragande och undvika bagatelländringar.
Taxeringsnämndens ordförande har fått rätt att ensam besluta i
fråga om otvistiga deklarationer och avvikelser med småbelopp. Nämnden
som helhet får på så sätt mer tid för behandling av svårbedömda fall.
Flertalet löntagardeklarationer och andra mindre svårkontrollerade deklarationer
granskas av personal placerad hos de lokala skattemyndigheterna,
medan de mera svårkontrollerade deklarationerna skall granskas regionalt
av kvalificerade handläggare hos länsstyrelserna.

Den nya taxeringsorganisationen har byggts ut i etapper fr. o. m. budgetåret
1975/76. T. o.m. budgetåret 1979/80 hade den tillförts I 140 tjänster.
Härigenom var länsstyrelsernas personalbehov tillgodosett enligt de
normer som lagts till grund för omorganisationen (prop. 1979/80:100, bil.
18, s. 22). För innevarande budgetår har de lokala skattemyndigheterna
tillförts ytterligare ca 130 tjänster (prop. 1979/80: 100, bil. 18, s. 25 jämförd
med prop. 1980/81:100, bil. 18, s. 31). F.n. återstår 160 tjänster för att
organisationen vid de lokala skattemyndigheterna skall vara fullt utbyggd.
Regeringen har föreslagit att - med tanke på den kraftiga satsning som
gjorts på uppbördssidan - någon ytterligare utbyggnad av taxeringsorganisationen
inte skall ske under budgetåret 1981/82 (prop. 1980/81: 100. bil.
18, s. 28).

Inom riksskatteverket pågår sedan år 1978 en översyn av länsstyrelsernas
mervärdeskatteenheter. I en första rapport föreslog verket vissa orne -

JulJ 1980/81:21

delbara förstärkningar av enheterna. De har delvis genomförts (prop.
1978/79:100, bil. 18, s. 23 och Ds B 1980:6, s. 2). I april 1981 kommer
verket att lämna ett förslag till bemanning av enheterna. På grund av de
stora bristerna i mervärdeskattekontrollen har verket inför årets budgetbehandling
föreslagit en snar förstärkning av enheterna. Regeringen har i
årets budgetproposition föreslagit 27 nya tjänster för förstärkning av mervärdeskattekontrollen
i de tre storstadslänen (prop. 1980/81:100, bil. 18, s.
17,26).

Exekutionsväsendets organisation

För den exekutiva verksamheten är landet indelat i 81 kronofogdedistrikt.
Det finns en kronofogdemyndighet inom varje distrikt. Kronofogdemyndigheterna
lyder under länsstyrelserna. Riksskatteverket är centralmyndighet
för exekutionsväsendet.

Sedan år 1975 används på försök ett ADB-system (REX-systemet) inom
exekutionsväsendet. På initiativ av riksdagen pågår en utvärdering av
systemet (Kn 1980:02). Utvärderingen skall redovisas under år 1981. 1
uppdraget ingår att överväga i vilken omfattning ett datasystem för den
exekutiva verksamheten kan samordnas med andra ADB-system i avsikt
att ur olika register hämta information om gäldenärer. I sammanhanget kan
nämnas att chefen för budgetdepartementet har uttalat att det är naturligt
att kronofogdemyndigheterna i framtiden kan få tillgång till uppgifter i det
nya skatteregistret (prop. 1979/80: 146, s. 26).

De största kronofogdemyndigheterna har sedan något år haft tillgång till
tjänstemän med ekonomisk kompetens. Erfarenheterna av deras arbetsinsatser
har bedömts som goda, och i årets budgetproposition har regeringen
föreslagit att kronofogdemyndigheterna tillförs medel för anlitande av ekonomisk
sakkunskap motsvarande tio årsarbetskrafter. 1 de indrivningsfall
som denna personal skall arbeta med ingår sådana som kan hänföras till
den ekonomiska brottsligheten.

Regeringen har vidare föreslagit att 1,5 milj. kr. anslås för att bekämpa
den ekonomiska brottsligheten genom effektiviserad indrivning av främst
skatter och avgifter. Dessa insatser är av försökskaraktär. Avsikten är att
de skall utvärderas innan man tar ställning till hur en permanent verksamhet
bör bedrivas (prop. 1980/81: 100, bil. 18, s. 29).

Regeringen har också föreslagit att riksskatteverket tillförs två tjänster
för att förstärka verkets möjligheter att aktivt bistå kronofogdemyndigheterna
i svårutredda indrivningsfall (prop. 1980/81:100, bil. 11, s. 61).

Yttrande från annat utskott
Här berörda frågor behandlas i yttrande från civilutskottet (bilaga 2:8).

I sitt yttrande erinrar civilutskottet om insatser som vidtagits för att
effektivisera exekutionsväsendet. Civilutskottet behandlar bl. a. åtgärden
att förstärka kronofogdemyndigheterna med ekonomisk sakkunskap. En -

JuU 1980/81:21

ligt civilutskottets mening är det av stor vikt att kronofogdemyndigheterna
kan anlita tjänstemän med ekonomisk kompetens. Civilutskottet tar också
upp möjligheten att utforma REX-systemet så att kronofogdemyndigheterna
kan handla effektivt och rationellt och därmed stå bättre rustade i
kampen mot den ekonomiska brottsligheten. Vidare erinrar civilutskottet
om förslaget till ny utsökningsbalk som enligt utskottet är ytterligare ett
steg mot ett effektivare exekutionsförfarande. Civilutskottet pekar särskilt
på att det i förslaget anges att uppgifter om gäldenärernas tillgångar främst
bör skaffas genom kontroll av tillgängliga register och uttalar att utskottet
förutsätter att regeringen undersöker hur denna kontroll skall utföras så
effektivt som möjligt.

Enligt civilutskottet innebären samlad bedömning av genomförda, föreslagna
och väntade åtgärder att flera av motionsförslagen realiserats medan
andra förslag kommer att underställas riksdagen. Resultatet av pågående
överväganden bör enligt civilutskottet avvaktas.

Mervärdeskatteregistrering

Gällande ordning m.m.

Den som är redovisningsskyldig för mervärdeskatt skall enligt lagen
(1968:430) om mervärdeskatt anmäla sig för registrering hos länsstyrelsen
senast 14 dagar innan han börjar eller övertar verksamhet som medför
skattskyldighet. Några föreskrifter om påföljder för den som inte anmäler
sig finns inte. När det gäller andra skyldigheter enligt lagen finns dock
regler om olika sanktioner. Den som är redovisningsskyldig är — oavsett
om han anmält sig eller inte - skyldig att lämna deklaration för mervärdeskatt.
Detta skall ske för varje redovisningsperiod. Redovisningsperioderna
omfattar två månader.

Den som inte lämnar deklaration i rätt tid påförs förseningsavgift. Skatt
fastställs för varje redovisningsperiod. Kan skatten inte beräknas tillförlitligt
med ledning av deklarationer eller andra handlingar fastställs skatten
efter skälig grund. Sker uppskattning på grund av att deklaration inte har
lämnats, påförs den skattskyldige skattetillägg. Även enligt skattebrottslagen
(1971:69) finns möjlighet att ingripa mot den som inte fullgör sina
skyldigheter enligt lagen om mervärdeskatt. För skattebedrägeri kan bl. a.
den dömas som i avsikt att skatt skall påföras med för lågt belopp underlåter
att avlämna deklarationer eller därmed jämförliga handlingar och
därigenom föranleder att för lågt belopp påförs. Enligt ett avgörande av
högsta domstolen (NJA 1978:452) är denna bestämmelse analogt tillämplig
då någon i avsikt att skatt inte skall påföras underlåter att avge deklaration
eller därmed jämförlig handling och därigenom föranleder att inget belopp
påförs honom.

JuU 1980/81:21

Pågående reformarbete

Mervärdeskatteutredningen avlämnade år 1980 delbetänkandet (Ds B
1980:6) Översyn av mervärdeskatten Del V. 1 betänkandet föreslås reformer
för att förbättra mervärdeskattekontrollen. 1 betänkandet diskuteras
också möjligheten att utveckla ett registreringsförfarande som kan
användas för att komma till rätta med problemen kring sådana företeelser
som bl. a. den s. k. grå arbetskraften (avsnitt 4).

Regeringen har aviserat att en proposition om förbättrad kontroll av
mervärdeskatten kommer att lämnas under innevarande riksmöte. 1 denna
kommer bl. a. frågor om registrering av skattskyldiga att behandlas.

Inom riksdagens revisorers kansli pågår f. n. en undersökning av kontrollen
av mervärdeskatt och arbetsgivaravgifter m. m. Den avser bl. a. de
principer som tillämpas av myndigheterna vid kontrollen av de uppgifter
som lämnas av näringsidkare till grund för debitering av mervärdeskatt och
arbetsgivaravgifter (Redog. 1980/81:2, s. 20).

Remissyttranden

BRÅ har i sitt remissyttrande uttalat att effektiva, snabba och säkra
registreringssystem är viktiga brottsförebyggande faktorer. Detta torde
enligt BRÅ:s uppfattning förutsätta även effektiva sanktionssystem.

Kronofogdemyndigheten i Göteborg delar motionärernas uppfattning.

Gäldenärsbrott m. m.

Gällande ordning

De brott som traditionellt förknippas med konkurser är gäldenärsbrotten.
Gäldenärsbrotten är oredlighet mot borgenärer, grov oredlighet mot
borgenärer, vårdslöshet mot borgenärer, mannamån mot borgenärer och
bokföringsbrott (11 kap. BrB). Ett brott som ligger nära bokföringsbrottet
är försvårande av skattekontroll (10 § skattebrottslagen).

För att en gärning skall kunna bedömas som gäldenärsbrott krävs att den
som begår gärningen är skuldsatt. Huvudfallet av oredlighet mot borgenärer
är att gäldenären förstör eller genom gåva eller annan liknande åtgärd
avhänder sig egendom av betydenhet och därigenom försätter sig på obestånd
eller förvärrar sitt obestånd. Oredlighetsparagrafen riktar sig också
mot gäldenärer som vid konkurs eller i vissa andra situationer lämnar
oriktiga uppgifter om tillgångar och skulder. Kriminaliseringen avser också
gärningar som innebär att konkursborgenärer undandras tillgångar. För
oredlighet mot borgenärer är straffet fängelse i högst två år eller vid grovt
brott fängelse i lägst sex månader och högst sex år.

Huvudfallet av vårdslöshet mot borgenärer är att gäldenären fortsätter
sin rörelse och därvid förbrukar avsevärda medel utan motsvarande nytta
för rörelsen eller lever slösaktigt eller vidtar annan sådan åtgärd och
därigenom framkallar eller försvårar obestånd. Straffet är fängelse i högst
två år.

JuU 1980/81:21

Brottet mannamån mot borgenärer tar sikte på situationer som innebär
att en gäldenär gynnar en viss borgenär. Även för detta brott stadgas ett
straff av fängelse i högst två år.

Bokföringsbrott, för vilket straffet är böter eller fängelse i högst två år,
innebär att en gäldenär åsidosätter sin bokföringsskyldighet på ett sådant
sätt att ställningen och rörelsens gång inte kan i huvudsak bedömas med
ledning av bokföringen.

Åtal för bokföringsbrott får ske bara om gäldenären har kommit i konkurs,
fått eller erbjudit ackord eller ställt in sina betalningar inom fem år
från det att brottet begicks.

För brottet försvårande av skattekontroll döms den som åsidosätter
bokföringsskyldighet m. m. och därigenom allvarligt försvårar myndigheternas
kontroll vid beräkning eller uppbörd av skatt eller avgifter (10 §
skattebrottslagen). Straffet är böter eller fängelse i högst två år.

Enligt BrB är vissa brott straffbara redan på förberedelsestadiet. Inget
av de brott som har behandlats nu är dock straffbelagt på förberedelsestadiet.

Pågående reformarbete

Riksåklagaren har år 1979 till BRÅ lämnat ett förslag om skärpning av
strafflatituderna för mera kvalificerade fall av bokföringsbrott och försvårande
av skattekontroll.

BRÅ har därefter i sin översyn av lagstiftningen mot organiserad och
ekonomisk brottslighet behandlat dessa brott i en nyligen framlagd promemoria
(1981:1). BRÅ föreslår att det kriminaliserade området för bokföringsbrott
utvidgas och att den särskilda åtalsregeln utgår. Enligt BRÅ:s
bedömning får bestämmelsen i skattebrottslagen om försvårande av skattekontroll
ingen praktisk betydelse om förslaget om ändrad utformning av
bokföringsbrottet genomförs. Därför föreslår BRÅ att den bestämmelsen
upphävs. Promemorian innehåller också förslag till straffskärpningar.

När det gäller straffsatser för ekonomisk kriminalitet kan här erinras om
det som tidigare under avsnittet om Miljöbrott sagts om fängelsestraffkommitténs
översynsarbete på området.

Aktiekapitalets storlek

Gällande ordning m.m.

Aktiebolag skall ha ett aktiekapital som uppgår till minst 50000 kr. (I
kap. 1 § aktiebolagslagen /1975:1385/). Denna regel infördes år 1973. Tidigare
var gränsen 5000 kr. För bolag som bildades innan gränsen höjdes
gäller särskilda bestämmelser t. o. m. år 1981 (SFS 1977:320).

Frågan om en höjning av aktiekapitalets storlek med hänsyn till penningvärdeförsämringen
togs upp i en motion som behandlades av lagutskottet
under innevarande riksmöte. I sitt av riksdagen godkända betänkande (LU

JuU 1980/81:21

1980/81:4 angående ny lagstiftning om handelsbolag m. m.) anförde lagutskottet
att det kunde vara motiverat att höja den undre gränsen för aktiekapitalet
relativt kraftigt vid en anpassning av aktiebolagslagens regler till
verksamheten i de största aktiebolagen och införandet av särskilda regler
för mindre företag. Lagutskottet förutsatte att regeringen vid en ny prövning
av frågan om olika regler för de största och de mindre bolagen också
skulle överväga frågan om en höjning av aktiekapitalet. Därför behövdes
ingen åtgärd från riksdagen med anledning av motionsyrkandet.

I delbetänkandet (SOU 1978:66) Andelsbolag föreslog 1974 års bolagskommitté
en ny bolagsform - andelsbolag - för mindre företag. Kommittén
föreslog att andelskapitalet i dessa bolag skulle vara 20000 kr. Samtidigt
föreslog kommittén att aktiebolagslagen skulle ändras så att den undre
gränsen för aktiekapitalet höjdes till 125000 kr. Kommitténs förslag mötte
betydande invändningar under remissbehandlingen. Därför har regeringen
beslutat att inte lägga fram någon proposition på grundval av kommitténs
förslag (prop. 1979/80:143 s. 103).

I en promemoria (1980: 1) från BRÅ om likvidationsförfarande enligt
aktiebolagslagen har tagits upp frågan om aktiekapitalets storlek.

Enligt de beräkningar som redovisas i promemorian bör minimikapitalet
för att motsvara 50000 kr. i 1973 års penningvärde i början av år 1980 vara
drygt 91 000 kr.

Enligt promemorian kan det sättas i fråga om man inte, med hänsyn till
den snabba penningvärdeförändringen, bör övergå till en ordning där aktiekapitalet
eller åtminstone minimikapitalet binds till index.

Under remissbehandlingen av promemorian utsattes förslaget för en
omfattande kritik. Chefen för justitiedepartementet har uttalat sig mot en
sådan ordning som föreslagits i promemorian (se prop. 1980/81:146 s. 24).

Remissyttranden

BRÅ har i sitt yttrande hänvisat till sin promemoria (1980: 1) om likvidationsförfarandet
enligt aktiebolagslagen.

Kronofogdemyndigheten i Göteborg anser att förslaget om en höjning av
aktiekapitalet bör övervägas.

Yttrande från annat utskott

Lagutskottet har avgett yttrande i frågan om höjning av aktiekapitalet
(bilaga 2:3).

I sitt yttrande hänvisar lagutskottet till frågans tidigare behandling (LU
1980/81:4) och uttalar att motionsyrkandet inte bör föranleda någon åtgärd
från riksdagens sida.

En minoritet (s) inom lagutskottet redovisar avvikande mening (jfr bilaga
2:3:1).

JuU 1980/81:21

Skatteflyktsklausul m. m.

Inledning

I detta avsnitt redogörs i första hand för den s. k. skatteflyktsklausulen. I
anslutning härtill behandlas också några lagar som syftar till att effektivisera
myndigheternas arbete på skatteområdet.

Skatteflyktsklausul

Under hösten 1980 beslutade riksdagen om en s. k. skatteflyktsklausul
genom lagen (1980:865) mot skatteflykt. Lagen trädde i kraft den I januari
1981. Den är tillämplig i fråga om rättshandlingar som företas åren 1981 —
1985. Avsikten är att tillämpningen av lagen skall utvärderas mot slutet av
denna femårsperiod (prop. 1980/81: 17).

Enligt lagen skall myndigheterna vid taxering till bl. a. inkomst- och
förmögenhetsskatt inte ta hänsyn till rättshandlingar som är ett led i ett
förfarande som innebär att en skattebestämmelse kringgås. För att det
skall anses föreligga ett sådant kringgående måste vissa förutsättningar
vara uppfyllda. För det första skall förfarandet framstå som en omväg i
förhållande till det närmast till hands liggande förfarandet. Vidare skall
förfarandet medföra en icke oväsentlig skatteförmån. Denna skall kunna
antas ha utgjort det avgörande skälet för förfarandet. Slutligen skall en
taxering på grundval av förfarandet klart strida mot grunderna för den
bestämmelse som har kringgåtts eller för de bestämmelser som skulle
tillämpas, om förfarandet lades till grund för taxeringen.

För den skattskyldige blir följden av att skatteflyktsklausulen tillämpas
att taxeringen sker som om han hade valt det närmast till hands liggande
förfarandet. Om detta leder till ett oskäligt resultat skall taxeringen bestämmas
till ett skäligt belopp.

Om en skattskyldig på förhand vill få klarhet i om ett visst förfarande
omfattas av skatteflyktsklausulen eller inte har han möjlighet att få förhandsbesked
(I § lagen /1951: 442/ om förhandsbesked i taxeringsfrågor).

Ärendet om skatteflyktsklausulen behandlades av skatteutskottet. En
minoritet (s) inom skatteutskottet ansåg att lagens utformning var sådan att
den i hög grad skulle begränsa lagstiftningens effektivitet och de med
klausulen avsedda effekterna (SkU 1980/81:8 s. 22 ff.).

Bevissäkringslag

Bevissäkringslagen (1975: 1027) för skatte- och avgiftsprocessen syftar
till att säkerställa att myndigheterna får tillgång till bevismedel för skatteoch
avgiftsprocessen. De bevismedel som kommer i fråga är t. ex. räkenskaper,
som enligt andra författningar skall tillhandahållas för granskning.
Säkerhetsåtgärderna enligt lagen är beslag, försegling och eftersökande.
Beslag sker genom att bevismedel tas om hand. Eftersökning innebär att
bevismedel efterforskas i förvar (skåp, låda. behållare, bankfack m.m.)

JuU 1980/81:21

eller utrymme (byggnad, lokal m.m.). Försegling innebär att förvar eller
utrymme förses med sigill e. d.

Beslag får beslutas om bevismedlet inte tillhandahålls för granskning
eller om det finns risk att det kommer att undanhållas eller förvanskas.

För eftersökning gäller samma riskvillkor. Försegling får bl. a. användas
när tillåtelse att undersöka förvar eller utrymme vägras.

Utredningen (Fi 1973:01) om säkerhetsåtgärder m. m. i skatteprocessen
har genom tilläggsdirektiv (1979 års kommittéberättelse del II s. 183) fått i
uppdrag att se över bl. a. reglerna om kontroll inom beskattningen. Utredningen
bör enligt direktiven sträva efter att sammanställa reglerna inom de
olika skatteslagen till en enhetlig kontrollag. Även bestämmelserna i bevissäkringslagen
bör ingå i denna. I uppdraget ingår också att utvärdera
erfarenheterna av lagen.

Betalningssäkringslag

Lagen (1978:880) om betalningssäkring för skatter, tullar och avgifter
trädde i kraft den 1 januari 1979. Syftet med lagen är att stärka det
allmännas ställning som borgenär vid uppbörd och indrivning av fordran på
skatt m. m. För att ett beslut om betalningssäkring skall kunna fattas,
krävs att det allmänna har en fordran mot gäldenären som avser betydande
belopp. Om fordringen hänför sig till en viss tidsperiod, skall tiden ha gått
till ända eller fordringen dessförinnan ha förfallit till betalning. Slutligen
krävs att det finns en påtaglig risk att gäldenären inte kommer att betala
fordringen. Att ett beslut om betalningssäkring har verkställts innebär att
gäldenären inte får förfoga över den egendom som omfattas av betalningssäkringen.
Den ger också förmånsrätt i den egendom som har tagits i
anspråk (8 § förmånsrättslagen /1970:979/).

Yttrande från annat utskott

Yttrande har avgetts av skatteutskottet (bilaga 2:2).

Skatteutskottet avgav sitt yttrande över motionerna innan skatteflyktsklausulen
hade antagits. Som exempel på aktuella åtgärder för att motverka
skatteflykt nämner skatteutskottet det då väntade förslaget till skatteflyktsklausul.

En minoritet (s) inom skatteutskottet redovisar avvikande mening.

JuU 1980/81:21

Övrigt om åtgärder mot den ekonomiska brottsligheten1
Inledning

I detta avsnitt skall mera översiktligt redogöras bl. a. för viss lagstiftning
och vissa aktuella åtgärder av betydelse beträffande den ekonomiska
brottsligheten som inte har berörts i det föregående.

Tidigare riksdagsbehandling av motioner om åtgärder mot den ekonomiska
brottsligheten

Under 1977/78 års riksmöte behandlade justitieutskottet en motion vari
begärdes en utredning i syfte att effektivt bekämpa sådana som ekonomisk
brottslighet betecknade förfaranden som t. ex. ocker, prostitution, illegalt
spel, narkotikahandel, häleri, skattefusk och valutabrott.

I sitt av riksdagen godkända betänkande (JuU 1977/78: 16) underströk
utskottet att det är mycket angeläget att samhället sätter in kraftfulla
åtgärder för att möta den organiserade och ekonomiska brottsligheten.
Enligt utskottets mening måste det bli fråga om en rad skiftande åtgärder
på många områden. Utskottet framhöll härvidlag att en hög prioritet måste
ges frågor om resursförstärkningar och organisatoriska förbättringar inom
de rättsvårdande myndigheterna. Lika angeläget är, enligt vad utskottet
anförde, att det genomförs en allmän översyn av den lagstiftning som har
anknytning till de aktuella förfarandena. - Med hänvisning till bl. a. att
berörda frågor redan hade aktualiserats i regeringskansliet fann utskottet
att någon åtgärd med anledning av motionen inte var påkallad.

I samband med behandlingen av anslaget till polisväsendet i 1978/79 års
budgetproposition behandlade utskottet också motioner vari framställts
yrkanden som berör samhällets åtgärder mot den ekonomiska och den
organiserade brottsligheten.

Vid behandlingen av motionerna uttalade utskottet (JuU 1978/79:28 s.
10) bl. a. att stor samstämmighet råder om att den ekonomiska och den
organiserade brottsligheten utgör ett mycket allvarligt samhällsproblem. I
betänkandet lämnades en utförlig redogörelse för vidtagna och planerade
åtgärder mot den aktuella brottsligheten såväl beträffande organisatoriska
och resursmässiga satsningar som i fråga om lagstiftningsåtgärder. - Utskottet,
som fann att något särskilt initiativ från riksdagens sida med
anledning av motionerna inte erfordrades, avstyrkte bifall till motionerna.
Riksdagen följde utskottet.

1 Avser, om ej annat anges, förhållandena t. o. m. den I april 1981.

JuU 1980/81:21

Nyligen genomförd lagstiftning m. m.

År 1978 beslutades ändringar i jordabalkens regler om hyra. som bl. a.
innefattar skärpta straffbestämmelser som ett led i åtgärderna mot den s. k.
svarta handeln med bostadslägenheter (SFS 1978: 305).

Reglerna om tillståndskrav vid förvärv av hyresfastigheter ändrades år
1979 bl. a. på så sätt att bestämmelserna om tillståndsprövning utsträcktes
till att gälla i hela landet (SFS 1979: 307).

Riksdagen har godkänt tilläggsprotokoll till internationella konventionen
om samarbete i brottmål (prop. 1978/79: 80, JuU 18, rskr 157). Tilläggsprotokollen
tar framför allt sikte på brott mot lagstiftning om skatter och andra
offentliga avgifter samt tullar och valutatransaktioner. De avtalsslutande
staterna skall lämna varandra biträde med utlämning av personer som har
begått sådana brott samt lämna varandra hjälp med bevisning o.d. för
lagföring av brotten.

I lagen (1980:2) om finansbolag finns bestämmelser om bl. a. offentlig
tillsyn över sådana bolag till skydd för långivare och kunder. Verksamhet
som omfattas av lagen får drivas endast av aktiebolag.

Skatteregisterlagen (1980:343) innehåller en samlad reglering av registerföringen
i fråga om inkomst- och förmögenhetstaxeringen samt den
därmed sammanhängande uppbörden.

Genom ändringar i yrkestrafiklagen (1979:559) har straffbestämmelserna
för olaga yrkesmässig trafik skärpts fr. o.m. den 1 juli 1980. I detta
sammanhang kan nämnas att chefen för kommunikationsdepartementet
nyligen har satt i gång ett arbete i syfte att få till stånd samlade insatser mot
den typ av ekonomisk brottslighet som den s. k. svartåkningen utgör.

En ny utsökningslagstiftning (utsökningsbalk) har föreslagits i en under
innevarande riksmöte framlagd proposition (1980/81:8). Förslaget, som
f. n. behandlas av lagutskottet, syftar till att modernisera och effektivisera
exekutionsväsendet.

Pågående reformarbete

Inom regeringskansliet pågår arbete med förslag till ny konkurrensbegränsningslag
(jfr propositionsförteckning till 1980/81 års riksmöte avseende
våren 1981).

Nya regler om preskription av skattefordringar m. m. grundade på ett
betänkande (SOU 1978:87) av utredningen om säkerhetsåtgärder m.m. i
skatteprocessen förbereds också i regeringskansliet (jfr den nyss nämnda
propositionsförteckningen).

I regeringskansliet övervägs ett annat förslag av den nyss nämnda utredningen
som lagts fram i betänkandet (SOU 1980: 3) Preskriptionshinder vid
skattebrott. Betänkandet innehåller förslag till bestämmelser som syftar till
att åstadkomma en förlängning av preskriptionstiden vid misstanke om
skattebrott.

JuU 1980/81:21

Bland de offentliga utredningar som har ålagts uppgifter som berör
kampen mot den ekonomiska kriminaliteten i vid mening kan här nämnas
miljöskadeutredningen (Ju 1978:08). Denna utredning har till uppgift att
bl. a. undersöka om det krav på bevisning i fråga om samband mellan
skada och skadegörande handling som normalt gäller inom skadeståndsrätten
bör tillämpas fullt ut i fråga om samtliga miljöskador. Vidare skall
utredningen pröva om särskilda preskriptionsregler bör gälla för vissa
typer av miljöskador.

En översyn av den offentliga tillsynen över handeln med värdepapper
och den yrkesmässiga förvaltningen av värdepapper görs av utredningen
(E 1979:02) om tillsynen över värdepappersmarknaden.

I en nyligen framlagd proposition (1980/81:146) har regeringen föreslagit
att bestämmelserna i aktiebolagslagen om s.k. fattiglikvidation upphävs
och ersätts med en ordning som innebär att likvidatorerna skall ansöka att
bolaget försätts i konkurs om de finnér att bolaget är på obestånd och inte
kan betala likvidationskostnaderna. Genom denna ordning kommer frågan
om gäldenärsbrott att utredas.

I lagen (1981:2) om handel med skrot och begagnade varor, som träder i
kraft den 1 juli 1981, bemyndigas regeringen att föreskriva att handel med
begagnade varor, i den omfattning som regeringen bestämmer, endast får
bedrivas efter registrering hos myndighet. Enligt vad som uttalas i proposition
1980/81:3 är syftet med registreringsförfarandet att förebygga att bl. a.
stulet gods avsätts inom handeln och att underlätta polisens spaning efter
sådant gods; registreringsförfarandet avses omfatta bl. a. handeln med
pälsverk samt konst och antikviteter.

Kommunalt utredningsarbete

I framför allt Stockholms och Malmö kommuner bedrivs arbete som
syftar till att komma till rätta med den organiserade och den ekonomiska
brottsligheten.

Stockholms kommun bedriver sålunda f. n. en utredning om social utslagning
och ekonomisk brottslighet. Projektet har varit uppdelat på tre
delutredningar; fastighetshandelns samband med ekonomisk brottslighet,
olämpliga ungdomsmiljöer (inkl. ungdomsprostitution) och organiserad
ekonomisk brottslighet. I de två förstnämnda delutredningarna har åtgärdsprogram
presenterats, i den sistnämnda kommer åtgärdsprogram att
läggas fram inom kort. Inom ramen för delutredningen om ekonomisk
brottslighet har ett antal rapporter och kartläggningar publicerats, berörande
bl. a. illegal klubbverksamhet, ”svarttaxi”, narkotika, prostitution,
illegal vadhållning och grå arbetskraft.

En inom Malmö kommun tillsatt projektgrupp har utarbetat rapporten
Svarta affärer, som är en utredning om vissa klubbars och näringsställens
sociala betydelse och struktur.

Juli 1980/81:21

Motioner väckta under den allmänna motionstiden 1981

Under den allmänna motionstiden vid 1980/81 års riksmöte har väckts
motioner i ämnen som berör den ekonomiska brottsligheten. Här skall
nämnas några motioner som inte har hänvisats till justitieutskottet.

Till konstitutionsutskottet har hänvisats en motion (1980/81:235) om
samköming av olika datasystem med ekonomisk information om företag
vid misstanke om ekonomisk brottslighet.

1 till finansutskottet hänvisade motioner (1980/81:499, 1980/81:872,
1980/81:1900 och 1980/81:1463) tas upp frågan om att ändra reglerna om
upphandling på så sätt att det allmänna inte skall anlita företag som har
brustit i sina förpliktelser beträffande skatter, avgifter m. m. Till näringsutskottet
har hänvisats tre motioner (1980/81:326, 1980/81:783 och 1980/
81:802) vari läggs fram förslag med anknytning till upphandlingsbestämmelserna.
Näringsutskottet har med eget yttrande (NU 1980/81:5 y) överlämnat
motionerna till finansutskottet. 1 sitt yttrande uttalar näringsutskottet
att det kan vara ett effektivt medel mot de icke seriösa företagen att vid
en anbudsprövning beakta anbudsgivarens förhållanden i skatte- och avgiftshänseende.
Näringsutskottet förklarar sig därför vara för att frågan om
lämpliga ändringar i reglerna för den statliga upphandlingen närmare övervägs
av regeringen.

Till skatteutskottet har hänvisats bl. a. två motioner (1980/81: 1159 och
1980/81: 1168) vari hemställs om åtgärder mot den s. k. svarta marknaden,
dvs. näringsidkare och företag som underlåter att redovisa intäkter för
beskattning. 1 en motion (1980/81: 1887) begärs förslag till utvidgad skattekontroll
av uppdragstagare. Frågan om åtgärder mot skatte- och avgiftsundandragande
tas upp i en annan till skatteutskottet hänvisad motion (1980/
81:1462). I den motionen föreslås en rad åtgärder i syfte att komma till
rätta med skatte- och avgiftsundandragandet.

Införande av näringsförbud vid vissa fall av likvidation och av automatiskt
näringsförbud vid grovt brott i samband med konkurs förespråkas i en
till lagutskottet hänvisad motion (1980/81:236). Till lagutskottet har vidare
hänvisats två motioner om aktiekapitalets storlek. I den ena (1980/81:904)
begärs en höjning av minimigränsen för aktiekapitalet, och i den andra
(1980/81:1194) yrkas en översyn av aktiebolagslagstiftningen för att skapa
skilda regler för stora och mindre företag. Även reglerna om företagsrevision
berörs i motioner hänvisade till lagutskottet. I en motion (1980/
81: 1579) begärs en översyn av företagsrevisionen såvitt gäller bl. a. företagsrevisorns
allmänna ställning och revisionens inriktning och innehåll. 1
en annan motion (1980/81:1586) hemställs om skärpta krav på kvalificerad
revision av aktiebolag.

Ytterligare resurser för kontroll av skatter och arbetsgivaravgifter begärs
i en till civilutskottet hänvisad motion (1980/81: 1465).

JuU 1980/81:21

Utskottet

Inledning

I detta betänkande behandlar utskottet yrkanden i sju motioner angående
åtgärder mot den ekonomiska brottsligheten. I motionerna uttrycks
oro över den tilltagande ekonomiska kriminaliteten, och yrkandena innefattar
önskemål om lagstiftningsåtgärder samt om organisatoriska och andra
insatser mot denna typ av brottslighet.

Begreppet ekonomisk brottslighet har inte någon strikt straffrättslig
avgränsning och det finns olika uppfattningar om innebörden av begreppet.
Under uttrycket ekonomisk brottslighet ryms en rad företeelser av skilda
slag, och i den allmänna debatten torde begreppet användas såväl i fråga
om straffbara gärningar som beträffande företeelser som väl kan anses
straffvärda men som enligt gällande lagstiftning inte är kriminaliserade.

Enligt den beskrivning av begreppet som de brottsbekämpande myndigheterna,
dvs. i första hand polis- och åklagarmyndigheterna, använder bör
till ekonomisk brottslighet räknas först och främst sådan kriminalitet som
har ekonomisk vinning som motiv. Härutöver skall brottsligheten för att
betraktas som ekonomisk kriminalitet ha en kontinuerlig karaktär, bedrivas
på ett systematiskt sätt och förövas inom ramen för näringsverksamhet
som i sig inte är kriminaliserad men som i det enskilda fallet utgör själva
grunden för de kriminella handlingarna.

De ekonomiska brotten anses ofta vara av kvalificerad art i den meningen
att de enskilda brotten har stor omfattning, rör stora samhälleliga
värden eller drabbar grupper av enskilda. Brotten är i regel svåra att
uppdaga och beivra. Som exempel på vad som brukar hänföras till ekonomisk
brottslighet i här avsedd mening kan nämnas brott som skattebedrägerier,
valutabrott, bedrägerier och gäldenärsbrott.

Till den ekonomiska brottsligheten anses inte höra den s. k. organiserade
brottsligheten. Med organiserad brottslighet avses i allmänhet sådana brott
som vissa grövre narkotikabrott, koppleri i form av organiserad prostitution,
organiserad häleriverksamhet m.m. Ekonomisk brottslighet anses
inte heller omfatta förmögenhetsbrott av traditionellt slag som begås av
enskilda personer utan att brotten har något samband med näringsverksamhet.

Olika försök har gjorts att uppskatta omfattningen av den ekonomiska
brottsligheten och samhällets förluster till följd av denna brottslighet. Med
tanke på de begränsade kunskaper som finns på området torde de uppskattningar
som har gjorts vara ytterst osäkra. Såsom finansutskottet
påpekar i sitt yttrande i ärendet torde det dock vara ställt utom allt tvivel
att den ekonomiska brottsligheten har en mycket stor omfattning i Sverige.

Den ekonomiska brottslighetens utbredning leder till en rad skadeverkningar
för samhället. Mest betänkligt är kanske att de ekonomiska brotten
sätter stora medborgargruppers lojalitet mot regelsystemet på främst skat -

JuU 1980/81:21

terättens och det ekonomiska livets område i övrigt på svåra prov. Här kan
pekas på den av alla tecken att döma ökande förekomsten av sådana
företeelser som i den allmänna debatten ges den samlande beteckningen
”det kvittolösa samhället”. En fortsatt utveckling härvidlag kan leda till
oöverblickbara konsekvenser för den allmänna laglydnaden.

Omfattningen av den ekonomiska brottsligheten torde vara sådan att den
också får konsekvenser för samhällsekonomin. Genom att betydande belopp
undandras beskattning påverkas statens och kommunernas finanser
och därmed också skatteuttaget. Även i andra avseenden torde den ekonomiska
kriminaliteten ha negativa effekter för den ekonomiska politiken och
motverka t. ex. fördelningspolitiska strävanden.

Vissa former av ekonomisk brottslighet torde direkt drabba också enskilda
medborgare, t. ex. då det gäller arbetsmiljön och den sociala tryggheten.
En annan allvarlig följd av denna brottslighet är att en snedvriden
konkurrenssituation mellan olika företag lätt uppstår. Genom att inte fullgöra
sina skyldigheter i fråga om skatter och avgifter kan sålunda mindre
nogräknande företag ge låga anbud och hålla låga priser och till följd härav
kan de seriöst arbetande företagen slås ut i konkurrensen med dessa
företag. I detta liksom i andra sammanhang är det självfallet av stor vikt att
den ekonomiska brottsligheten motverkas effektivt.

Allmänna överväganden

Mot bakgrund av den ekonomiska brottslighetens omfattning och skadeverkningar
vill utskottet inledningsvis understryka att den ifrågavarande
brottsligheten utgör ett stort samhällsproblem. I linje med vad som anförs i
motionerna finnér utskottet det därför angeläget att samhället sätter in
kraftfulla åtgärder på bred front för att motverka den ekonomiska brottsligheten.
Sådana åtgärder har också kommit till stånd framför allt efter
regeringsskiftet hösten 1976.

Som framgår av framställningen i det föregående i detta betänkande har
sålunda statsmakterna gjort stora ansträngningar för att komma till rätta
med den ekonomiska brottsligheten. Bl. a. har med början under budgetåret
1977/78 polisen hittills tillförts mer än 100 tjänster för bekämpande av
den organiserade och den ekonomiska brottsligheten. En särskild organisation
för ändamålet har - förutom vid rikspolisstyrelsen — tillskapats i de
tre storstäderna och på ytterligare fem orter i landet. För budgetåret 1981/
82 föreslås att ytterligare 16 polismän sätts in för att bekämpa bl. a. den
ekonomiska brottsligheten och att fyra nya rotlar inrättas för denna verksamhet.
Av betydelse i sammanhanget är också den fortgående förstärkningen
av resurserna för bl. a. skatte- och avgiftskontroll.

I ansträngningarna att komma åt den ekonomiska kriminaliteten krävs
inte bara resursförstärkningar utan också en ändamålsenlig utformning av
den lagstiftning som kan motverka den ekonomiska kriminaliteten och

Juli 1980/81:21

andra illojala förfaranden på området. 1 detta syfte har regeringen i december
1977 uppdragit åt brottsförebyggande rådet (BRÅ) att föranstalta om
en övergripande översyn av lagstiftningen mot den organiserade och den
ekonomiska brottsligheten.

För ändamålet har inom BRÅ byggts upp en organisation som i sina
huvuddrag består av en styrgrupp med parlamentariskt inflytande och ett
antal arbetsgrupper. Dessa härefter hand redovisat resultatet av sitt arbete
på olika områden. Redovisningen har skett främst i form av promemorior
vari lagts fram förslag till ändrad eller ny lagstiftning eller till andra åtgärder.
Som framgår av framställningen i det föregående har de olika förslagen
från BRÅ legat till grund för lagstiftning på åtskilliga områden.

Vid sidan av det arbete på lagstiftningsområdet som sker inom BRÅ
skall här också nämnas att i förmögenhetsbrottsutredningens (Ju 1976:04)
uppdrag att göra en översyn av förmögenhetsbrotten också ingår att pröva
behovet av ny eller ändrad lagstiftning för att möta avarter på det ekonomiska
området. Straffsatserna för olika brott ses över av fängelsestraffkommittén
(Ju 1979:04). I direktiven till kommittén uttalas bl. a. att insatserna
mot den organiserade och den ekonomiska brottsligheten kan behöva
stödjas av ändringar i de straffvärden som kommer till uttryck i brottsbalken
och andra författningar.

I kampen mot den ekonomiska brottsligheten krävs inte bara förstärkningar
av resurserna för berörda myndigheter och åtgärder på lagstiftningssidan
utan också ett smidigt och väl fungerande samarbete mellan de
myndigheter som är engagerade på området. På grundval av en promemoria
i ämnet från riksåklagaren, rikspolisstyrelsen, riksskatteverket, generaltullstyrelsen
och riksbanken (den s. k. SAMEB-rapporten) har regeringen
i juni 1979 uppdragit åt BRÅ att se över bestämmelserna om informationsutbyte
och anmälningsskyldighet mellan myndigheterna samt föreslå
erforderliga lagstiftningsåtgärder. Detta arbete bedrivs med största
skyndsamhet.

Utöver vad som nu har sagts har under senare år från statsmakternas
sida vidtagits en rad åtgärder både på lagstiftningssidan och i andra avseenden
i syfte att bemästra den ekonomiska kriminaliteten. Utskottet får här
hänvisa till den utförliga redogörelsen i ämnet som har lämnats i det
föregående under rubriken Vissa uppgifter i anslutning till motionerna (s.
12) och under rubriken Övrigt om åtgärder mot den ekonomiska brottsligheten
(s. 58).

Såsom utskottet nyss uttalat måste samhället sätta in betydande insatser
i kampen mot den ekonomiska brottsligheten. Omfattningen och karaktären
av de åtgärder som lämpligen bör vidtas måste bedömas utifrån en rad
mångskiftande faktorer. Åtskilliga av de bestämmelser av administrativ,
skatterättslig eller straffrättslig natur som ytterst riktar sig mot den ekonomiska
brottsligheten träffar också andra fysiska och juridiska personer än
sådana som är involverade i ekonomisk kriminalitet. De kontrollåtgärder

JuU 1980/81:21

sorn föreskrivs eller de andra förpliktelser av olika slag som åläggs får
enligt utskottets mening inte ges en sådan utformning att de för det stora
flertalet upplevs som integritetskränkande eller alltför betungande; om så
sker riskerar man att åtgärderna motverkar sitt syfte. Vidare måste också
de regler som riktar sig mot ekonomisk kriminalitet utformas så att de
uppfyller de krav på rättssäkerhet som gäller i vårt land.

Enligt utskottets mening måste det i sammanhanget också understrykas
att åtgärder riktade mot den ekonomiska kriminaliteten kan — såsom torde
vara fallet med vissa av de förslag som framförs i motionerna — leda till
väsentliga avsteg från våra grundläggande civilrättsliga och näringsrättsliga
principer. Betydande ändringar i dessa principer skulle kunna inverka
menligt på det svenska näringslivet och därmed äventyra vår välfärd.
Åtgärder av det slaget torde f. ö. inte bara leda till djupgående förändringar
av näringslivet utan också till förändringar av annat slag som inte är
godtagbara i ett demokratiskt samhälle. Utskottet tar bestämt avstånd från
åtgärder som kan få sådana effekter.

Av det anförda följer att samhällets ansträngningar att bemästra den
ekonomiska kriminaliteten måste präglas av balans och omdöme när det
gäller åtgärder av det slag som har berörts i det föregående. Vad nu sagts
riktar uppmärksamheten på angelägenheten av att, såsom vid all annan
brottslighet, också söka undanröja de bakomliggande orsakerna till den
ekonomiska kriminaliteten. En åtgärd i sådan riktning kan vara att söka
åstadkomma förändringar av skatte- och avgiftssystemet och av uttaget av
sådana bördor, så att beskattningen upplevs som rimlig av de skattskyldiga.

Den bedömning av de olika motionsspörsmålen som utskottet gör i det
följande skall ses inte bara mot bakgrund av de åtgärder som redan har
vidtagits eller som är förestående utan också mot bakgrund av vad utskottet
har uttalat om hur långtgående åtgärder som lämpligen kan vidtas med
hänsyn till andra vitala samhällsintressen.

Överväganden i de enskilda motionsfrågorna

Valutakontrollen m. m.

Frågor rörande valutakontrollen berörs i motion 1120 och motion 1577.1
den förstnämnda motionen begärs att valutakontrollen omedelbart förbättras
samt att valutakommittén ges i uppdrag att föreslå sådana ändringar i
valutalagstiftningen som möjliggör en mera effektiv bekämpning av den
ekonomiska brottsligheten på området. I motion 1577 förespråkas skärpta
åtgärder mot kapitalflykt ur landet.

Den valutakontroll som förekommer i Sverige sker framför allt genom
valutaregleringen. Den författningsmässiga grundvalen för valutaregleringen
utgörs av valutalagen (1939:350). Denna är en fullmaktslag och ger
regeringen rätt att under vissa förutsättningar utfärda i lagen angivna
5 Riksdagen 1980181. 7 sami. Nr 21

JuU 1980/81:21

valutareglerande föreskrifter. Regeringens föreskrifter på området finns i
valutaförordningen (1959:264).

Genom valutaregleringen är det möjligt att i penningpolitiskt syfte påverka
valutaströmmarna till och från utlandet. Regleringen omfattar huvudsakligen
sådana transaktioner som saknar direkt samband med utrikeshandeln.
Vittgående undantag har nämligen främst gjorts för likvider på normala
betalningsvillkor vid export och import av varor och tjänster. De
valutareglerande föreskrifterna gäller därmed väsentligen s. k.
kapitaltransaktioner, dvs. betalningar i samband med investeringar och
personliga kapitalöverföringar.

Valutaregleringen och valutalagstiftningen är f. n. föremål för översyn
av valutakommittén (E 1977:03). Enligt sina direktiv har kommittén bl. a.
att utreda frågan hur man på ett effektivare sätt skall förebygga och beivra
överträdelser och kringgående av valutaregleringen utan att därmed åstadkomma
nämnvärda störningar av det stora antalet legala betalningstransaktioner.

Valutatransaktioner av olika slag torde spela en inte obetydlig roll vid
ekonomisk kriminalitet. Enligt utskottets mening är det därför angeläget
att valutabrottsligheten förebyggs och beivras. Såsom finansutskottet påpekar
är dock denna brottslighet även med mycket stora kontrollinsatser
svår att upptäcka. Detta sammanhänger bl. a. med att man vid kontrollen
måste ta hänsyn till att den legala valutatrafiken inte onödigtvis försvåras.

När det gäller den i motion 1120 berörda frågan om de valutavårdande
myndigheternas kontrollåtgärder vill utskottet särskilt peka på vikten av
att berörda myndigheter samordnar sina insatser på området. Lika viktigt
är enligt utskottets mening att åstadkomma ett förstärkt och fördjupat
samarbete mellan myndigheterna. Hithörande frågor omfattas av regeringens
uppdrag till BRÅ att granska bestämmelserna om informationsutbyte
och anmälningsskyldighet mellan myndigheterna samt att föreslå erforderliga
lagstiftningsåtgärder.

Såsom finansutskottet anför får det förutsättas att regeringen och riksbanksfullmäktige
i avvaktan på resultaten av pågående utredningsarbete
följer utvecklingen och tar de initiativ som kan visa sig nödvändiga såväl
beträffande omedelbara resursförstärkningar m. m. som när det gäller författningsarbetet.
Något initiativ från riksdagens sida är därför inte påkallat,
och justitieutskottet avstyrker därför bifall till motionerna i denna del.

Enligt justitieutskottets mening ingår det, såsom också finansutskottet
finnér, i valutakommitténs uppdrag att överväga de frågor rörande valutakontrollen
som berörs i motion 1120. Det är därför inte heller påkallat att
såsom förespråkas i motionen meddela ändrade direktiv till kommittén.

Utskottet avstyrker bifall till motionerna 1120 och 1577 i nu berörda
delar.

JuU 1980/81:21

Kontroll av företag som får statligt stöd

I motion 1120 begärs åtgärder i syfte att förbättra samhällets insyn i och
kontroll av företag som får lån eller bidrag från staten.

Det statliga stödet i form av lån eller bidrag till företag har ökat kraftigt
under senare år. Ett stort antal stödformer har tillkommit samtidigt som
stödbeloppen har blivit större. Statligt stöd kan utgå som ett led i regionaleller
arbetsmarknadspolitiken. Även av industripolitiska och andra skäl
kan stöd utgå.

Regler om statligt stöd till företag finns i flera olika författningar. Här
kan nämnas förordningen (1979:632) om regionalpolitisk! stöd, vari ges
regler om lokaliseringsstöd, och förordningen (1978:507) om industrigarantilån
m. m. I de olika bidrags- och låneförfattningarna finns föreskrifter
om uppföljning och kontroll.

Enligt justitieutskottets mening är det angeläget med en sådan kontroll
av hur företag använder ekonomiskt stöd som de får av staten att därigenom
kan uppdagas eller på annat sätt motverkas missbruk av det statliga
stödet. Samtidigt är det givetvis också viktigt att staten med positiva
insatser bidrar till att ändamålet med stödet uppnås.

När det gäller frågan om med vilka medel staten skall kunna göra
kontrollen mera effektiv pekar näringsutskottet och arbetsmarknadsutskottet
på de förefintliga möjligheterna att förknippa det ekonomiska stödet
med olika villkor. Dessa villkor kan avse sådana åtgärder som förespråkas
i motion 1120, dvs. att staten utser representant i stödföretagets
styrelse eller revisor för företaget. Något behov av lagändring i detta syfte
med anledning av motion 1120 föreligger alltså enligt justitieutskottets
mening inte.

Ett sätt att ytterligare förbättra kontrollen av stödföretagen är enligt vad
arbetsmarknadsutskottet framhåller att de kontrollerande myndigheterna
avdelar ytterligare resurser för företagskontrollen. Justitieutskottet ansluter
sig till denna uppfattning och utgår från att regeringen och berörda
myndigheter uppmärksammar hithörande frågor och tar till vara de möjligheter
som finns att åstadkomma en verksam och förstärkt kontroll. I likhet
med näringsutskottet och arbetsmarknadsutskottet anser justitieutskottet
att motion 1120 inte påkallar någon framställning i saken till regeringen.

Utskottet avstyrker bifall till motion 1120 i här behandlad del.

Företagsrevisorernas ställning och uppgifter

I motion 1120 förespråkas att företagsrevisorer generellt bör utses av
opartiska organ samt att deras uppgifter utvidgas till att omfatta hur företaget
har skött sina förpliktelser mot det allmänna. Enligt motionärerna bör
hithörande frågor utredas.

JuU 1980/81:21

normalt omfatta granskning såväl av rörelsens räkenskaper som av företagsledningens
förvaltning. Lagstadgad skyldighet att ha revisor åvilar f. n.
i huvudsak företag som drivs i aktiebolagsform, ekonomiska föreningar
samt bank- och försäkringsrörelser. Fr. o. m. den 1 juli 1981 utsträcks
skyldigheten att ha revisor även till vissa handelsbolag, ideella föreningar
som driver rörelse och enskilda företagare.

Enligt gällande ordning utses revisor av företagets beslutande organ. I
vissa slag av företag, nämligen bank- och försäkringsrörelser, skall finnas
offentliga revisorer utsedda av bankinspektionen resp. försäkringsinspektionen.

Frågan om företagsrevisoremas ställning och verksamhet har tid efter
annan behandlats av riksdagen, senast i samband med att en ny handelsbolagslag
och ändringar i bl. a. aktiebolagslagen beslutades (LU 1980/81:4).

I det lagstiftningsärendet behandlade lagutskottet en motion om att
revisor skulle utses av en opartisk instans. Lagutskottet anförde bl. a. att
vissa principiella invändningar kan riktas mot att revisorn, framför allt i
fåmansbolag, i praktiken utses av dem som han skall granska. Å andra
sidan måste, framhöll lagutskottet, beaktas att hittillsvarande ordning inte
inneburit några mera betydande nackdelar när det gäller revisorernas
möjligheter att opartiskt granska företagen. Lagutskottet pekade vidare på
att det kan vara svårt att hitta tillfredsställande alternativa former för
utseende av företagsrevisorer. Lagutskottet avstyrkte i sitt av riksdagen
godkända betänkande bifall till motionen.

I det nu berörda lagstiftningsärendet om ny handelsbolagslag m. m.
beslutades ändringar i bl. a. aktiebolagslagen avseende revisorernas uppgifter.
Ändringarna, som träder i kraft den I juli 1981, innebär att revisorn
skall ha uppgiftsskyldighet inte såsom f. n. endast i förhållande till bolagsstämman
utan också till medrevisorer, särskild granskare, ny revisor och,
vid konkurs, konkursförvaltaren.

I lagstiftningsärendet behandlades också en motion, vari föreslogs en
översyn av frågan om bl. a. revisionens omfattning samt om förutsättningarna
för en långtgående upplysningsplikt gentemot det allmänna. Vid behandlingen
av motionen anförde lagutskottet att revisorns skyldigheter och
befogenheter att kontrollera ett företags verksamhet redan är mycket stora
och att den i ärendet tillstyrkta utvidgningen av revisors uppgiftsskyldighet
också bidrar till en ökad öppenhet i dessa sammanhang. Sammantaget fann
lagutskottet att någon allmän översyn av företagsrevisionens innebörd och
inriktning inte var erforderlig. Riksdagen följde lagutskottet.

I förevarande ärende uttalar lagutskottet med hänvisning till sina nyss

JuU 1980/81:21

nämnda ställningstaganden att önskemålen i motion 1120 inte bör föranleda
någon riksdagens åtgärd. Justititeutskottet delar denna uppfattning och
avstyrker därför bifall till motionen i nu berörd del.

Ansvarsgenombrott m.m.

I motion 1120 förespråkas en utvidgning av ansvaret för juridiska personers
skulder. En liknande begäran framförs i motion 1864.1 den motionen
begärs också en höjning av aktiebolagens aktiekapital.

Från principen om delägarnas eller medlemmarnas ansvarsfrihet har i
lagstiftningen gjorts vissa avsteg (ansvarsgenombrott) för bl. a. sådana fall
då likvidationsskyldighet underlåts eller då bolaget eller föreningen på
visst sätt har tillfogats skada av ledningen.

Ansvar för en juridisk persons skulder kan också uppkomma till följd av
andra bl. a. skatterättsliga bestämmelser. Den som i egenskap av företrädare
för en juridisk person har verkställt skatteavdrag men uppsåtligen
eller av grov oaktsamhet har underlåtit att betala innehållna belopp i rätt
tid och ordning kan sålunda bli betalningsskyldig solidariskt med den
juridiska personen.

En motsvarande ordning gäller enligt särskilda författningar när mervärdeskatt
inte inbetalas samt, fr. o. m. den 1 juli 1980, när arbetsgivaravgifter
inte inlevereras i rätt tid och ordning.

När det gäller enmans- och fåmansföretag har i rättspraxis vissa ytterligare,
delvis långtgående undantag gjorts från principen om delägares och
medlemmars ansvarsfrihet för aktiebolags och ekonomiska föreningars
förpliktelser.

Ett aktiebolags aktiekapital skall uppgå till minst 50000 kr. Bestämmelsen
härom infördes år 1973. Tidigare gällde ett minimikapital av 5000 kr.
För bolag som bildats innan gränsen för minimikapitalet höjdes gäller
särskilda bestämmelser till utgången av år 1981.

En höjning av aktiekapitalets storlek föreslogs i ett betänkande (SOU
1978:66) om andelsbolag. För denna nya bolagsform för mindre företag
föreslogs ett andelskapital av 20000 kr. Samtidigt föreslogs att den undre
gränsen för aktiekapitalet höjdes till 125000 kr. På grund av remisskritik

JuU 1980/81:21

mot förslagen har regeringen beslutat att inte lägga fram någon proposition
på grundval av betänkandet (prop. 1979/80:143 med förslag till ny lagstiftning
om handelsbolag m. m.).

I samband med lagstiftningsärendet om den nya handelsbolagslagen och
ändringarna i bl. a. aktiebolagslagen behandlade lagutskottet också frågan
om höjning av aktiekapitalets storlek (LU 1980/81:4). Lagutskottet anförde
bl. a. att det kunde vara motiverat att höja den undre gränsen för
aktiekapitalet relativt kraftigt vid en anpassning av aktiebolagslagens
regler till verksamheten i de största aktiebolagen och införandet av särskilda
regler för mindre företag. Lagutskottet förutsatte att regeringen vid en
ny prövning av frågan om olika regler för de största och de mindre bolagen
också skulle överväga frågan om en höjning av aktiekapitalet; någon åtgärd
från riksdagens sida behövdes därför inte. Riksdagen följde lagutskottet.

Frågan om aktiekapitalets storlek behandlas i en promemoria från BRÅ.
Enligt promemorian kan det ifrågasättas om man inte, med hänsyn till den
snabba penningvärdeförändringen, bör övergå till en ordning enligt vilken
åtminstone minimikapitalet anknyts till index. Chefen för justitiedepartementet
har uttalat sig mot en sådan ordning (prop. 1980/81:146).

Vid bedömningen av motionsspörsmålet om ansvarsgenombrott måste
enligt utskottets mening beaktas att ordningen med begränsning av ansvar
för skuld för delägarna eller medlemmarna är en grundläggande princip i
aktiebolagsrätten och föreningsrätten och utgör en förutsättning för den
industriella och merkantila utvecklingen i vårt land. Gällande regler om
ansvarsgenombrott jämte den utveckling som skett i rättspraxis ger enligt
utskottets uppfattning möjlighet att ålägga den som har ett bestämmande
inflytande över en juridisk person ansvar för den juridiska personens
skulder i sådana fall då fordringsägarnas intressen klart och illojalt har
satts åsido. I likhet med vad lagutskottet anför anser justitieutskottet att
man inte utan starka skäl bör urholka principen om ansvarsfrihet ytterligare.
Såsom lagutskottet anför har sådana starka skäl inte visats föreligga.

När det sedan gäller frågan om aktiekapitalets storlek uttalar lagutskottet
- med hänvisning till sina nyss redovisade ställningstaganden - att
önskemålen härom i motion 1864 inte bör föranleda någon riksdagens
åtgärd. Justitieutskottet delar denna uppfattning.

Med hänvisning till det anförda avstyrker justitieutskottet motionerna
1120 och 1864 i de delar som behandlats i detta avsnitt.

Grå arbetskraft

Yrkanden om åtgärder för att motverka förekomsten av grå arbetskraft
upptas i motion 1120 och motion 1577. I motion 1120 begärs härvidlag att
förslag till lagstiftning på grundval av departementspromemorian (Ds Fi
1976:4) Ansvar för skatt vid entreprenad m. m. framläggs.

Med uttrycket grå arbetskraft torde först och främst avses sådana grupper
av arbetstagare som anlitas med hjälp av en förmedlare eller mellan -

JuU 1980/81:21

hand. Till begreppet grå arbetskraft torde också hänföras personer som
ensamma anlitas för ett uppdrag under förhållanden som kan medföra att
en tjänste- eller rörelseinkomst undanhålls från beskattning. Det gäller här
bl. a. personer som åtar sig uppdrag som bisyssla eller i egenskap av s. k.
enmansföretagare.

Regler som syftar till att bl. a. motverka förekomsten av grå arbetskraft
finns i lagen (1935:113) med vissa bestämmelser om arbetsförmedling.
Enligt den lagen är det straffbart såväl att hyra ut arbetskraft som att
engagera på sådant sätt förmedlad arbetskraft i en viss verksamhet. Möjligheter
att motverka användningen av grå arbetskraft ges också i lagen
(1976:580) om medbestämmande i arbetslivet (facklig vetorätt m. m.)

Förslag till lagstiftning om särskilt uppdragsgivaransvar för skatt m. m.
lades fram i departementspromemorian (Ds Fi 1976:4) Ansvar för skatt vid
entreprenad m. m. Den föreslagna lagstiftningen avsågs bli tillämplig i fall
då en näringsidkare uppdragit åt någon som inte är anställd hos honom att
för hans räkning utföra arbete i hans rörelse. Mot bakgrund av den kritik
mot förslaget som framfördes vid remissbehandlingen av promemorian
lades ett nytt förslag i ämnet fram i departementspromemorian (Ds B
1980:10) Den grå arbetskraften och skattekontrollen. Förslaget i denna
promemoria syftar till att försvåra utnyttjandet av grå arbetskraft inom
sådana områden där problemen är särskilt besvärande med avseende på
skatteundandragande och illojal konkurrens för de seriösa företagarna.

Enligt utskottets mening är det angeläget att söka komma till rätta med
de problem som den grå arbetskraften utgör. Företeelsen leder till många
olyckliga konsekvenser för både samhället och enskilda; skatter och avgifter
undandras det allmänna, seriösa företag råkar i en försämrad konkurrenssituation,
den sociala tryggheten för arbetstagarna eftersätts m.m.
Såsom arbetsmarknadsutskottet anför har problemet med den grå arbetskraften
inte kunnat lösas genom den lagstiftning som finns på området;
också åtgärder på skattesidan är nödvändiga.

Som nyss har sagts har förslag till lagstiftning på skatterättens område
som syftar till att motverka förekomsten av grå arbetskraft lagts fram i två
departementspromemorior. Ett förslag i ämnet avses bli förelagt riksdagen
i år. Med hänsyn härtill anser utskottet i likhet med arbetsmarknadsutskottet
att det inte finns skäl för riksdagen att nu vidta någon åtgärd på grund
av de aktuella motionsyrkandena.

Utskottet avstyrker således bifall till motionerna 1120 och 1577 i nu
berörd del.

Näringsförbud

I motion 1120 förespråkas en utredning av frågan om att införa näringsförbud
även i andra fall än vid konkursmissbruk.

I Sverige gäller att all näringsverksamhet är fri för svenska medborgare
och svenska juridiska personer, om inte annat är föreskrivet. På åtskilliga

JuU 1980/81:21

områden finns emellertid begränsningar i näringsfriheten. En sådan begränsning
utgörs av det näringsförbud varom bestämmelser finns i konkurslagen
(1921:225).

Enligt konkurslagen gäller sedan gammalt den huvudregeln att en person
som är försatt i konkurs inte får idka rörelse varmed följer bokföringsskyldighet.
Bestämmelsen är straffsanktionerad.

Genom förra året beslutade ändringar i konkurslagen har som ett led i
kampen mot den ekonomiska brottsligheten införts nya regler om näringsförbud
i samband med konkurs. Vid sidan av det sedan tidigare gällande
generella förbudet mot näringsverksamhet under konkurs finns sålunda
fr. o. m. den 1 juli 1980 regler om ett mera långtgående näringsförbud som
förutsätter prövning i det enskilda fallet.

Sådant näringsförbud kan meddelas att gälla inte bara under konkursen
utan också under en viss tid, i regel högst fem år.

Fråga om näringsförbud enligt de nya reglerna prövas av allmän domstol
på talan av åklagare. Förutsättningen för näringsförbud är bl. a. att konkursgäldenären
har förfarit grovt otillbörligt mot sina borgenärer eller på
annat sätt har grovt åsidosatt vad som ålegat honom i hans näringsverksamhet.
Förbud kan också meddelas den som intagit ledande ställning i ett
företag som försätts i konkurs, om han förfarit på motsvarande sätt. Den
som har meddelats näringsförbud får i princip inte driva näringsverksamhet
som medför bokföringsplikt. Han får inte heller utöva ledning eller
förvaltning av ett företag. Den som bryter mot ett meddelat näringsförbud
kan dömas till fängelse i högst två år.

Frågor rörande näringsförbud har, såsom berörs i motion 1120, i olika
sammanhang aktualiserats inom konsumentområdet. Sålunda har förslag i
ämnet tagits upp i konsumentverkets rapport 1977: 5 Konsumentskydd vid
bilreparationer, vari diskuteras lämpliga åtgärder för att förbättra konsumentskyddet
vid bilreparationer. 1 rapporten förordas ett system bestående
av bl. a. tillsyn och kontroll samt, vid uppenbara missförhållanden,
näringsförbud. Saken berörs också i det år 1979 framlagda betänkandet
(SOU 1979:36) Konsumenttjänstlag, som innehåller förslag till regler om
bl. a. reparations- och servicearbeten. I betänkandet förordas att en särskild
utredning kommer till stånd om införande av ett näringsförbudsinstitut
inte bara på konsumentområdet utan även på andra näringsområden.
Betänkandet har remissbehandlats och övervägs f. n. inom justitiedepartementet.

Frågan om att införa någon form av näringsförbud berörs också i betänkandet
(SOU 1979:76) Ny hemförsäljningslag. I betänkandet, som ägnas åt
frågor om öppet köp samt hem- och telefonförsäljning, diskuteras också
frågan om eventuella näringsförbud.

Vid bedömningen av motionsspörsmålet bör enligt utskottets mening
beaktas av de nya reglerna i konkurslagen om ett utvidgat näringsförbud
trädde i kraft så sent som den I juli 1980. Utskottet anser i likhet med

JulJ 1980/81:21

näringsutskottet att större erfarenheter av detta näringsförbudsinstitut än
som f. n. finns måste avvaktas innan man tar upp frågan om näringsförbud
som en mera allmänt förekommande reaktion från samhället sida gentemot
ekonomisk brottslighet. När ett antal ingripanden med näringsförbud enligt
konkurslagen har skett och förbuden har varit i kraft en tid kommer det
enligt utskottets mening att finnas underlag för en bedömning av den nya
sanktionsformens för- och nackdelar. Först därefter kan det finnas anledning
att överväga frågan om en utvidgning av sanktionen näringsförbud.

Med hänvisning till det anförda avstyrker utskottet bifall till motion 1120
i här behandlad del.

Etableringskontroll m.m.

I motion 1120 begärs en undersökning av möjligheterna att införa etableringskontroll
i branscher med stor ekonomisk brottslighet. Önskemål av
liknande innebörd tas också upp i motionerna 1864, '237, 1098 och 1577. I
motion 1098 förespråkas också att branschregister upprättas för sådana
branscher där missbruk av den fria etableringsrätten är mest utbrett.

Såsom har sagts under föregående avsnitt råder i vårt land i princip fri
etableringsrätt. Denna näringsfrihet gäller emellertid inte utan begränsningar.
De inskränkningar i rätten att etablera företag som råder är betingade
av bl. a. ordnings-, säkerhets-, hälsovårds- och arbetarskyddshänsyn.
Begränsningarna kan vara av sådant slag att näringsverksamheten är förbehållen
staten, t. ex. vid tillverkning och försäljning av rusdrycker. På
vissa områden förekommer ett frivilligt auktorisationsförfarande genom
myndighet eller annat organ, t. ex. beträffande revisorer och fastighetsmäklare.
I andra fall åter krävs tillstånd av en myndighet för utövande av
näringsverksamhet. Tillståndskravet kan vara förestavat av behovet av
samhällelig kontroll eller av intresset av att skapa garantier för att verksamheten
bedrivs på ett ekonomiskt tillförlitligt sätt. Som exempel på
verksamhetsområden där etableringskontroll föreskrivs kan nämnas bankoch
försäkringsväsendet, kommunikationsväsendet samt inkasso- och kreditupplysningsverksamheten.

Frågor om etableringskontroll har vid flera tillfällen under senare år
behandlats av riksdagen i samband med motioner i ämnet. Vid behandling
förra året av en motion om etableringskontroll i syfte att motverka den
ekonomiska brottsligheten erinrade näringsutskottet bl. a. om den betydelse
det har för den ekonomiska utvecklingen att näringslivet fortlöpande får
tillskott av nya företag. Olika slags missförhållanden i företagens verksamhet
motverkas enligt näringsutskottet genom bl. a. konkurs- och skattelagstiftningen.
Näringsutskottet avstyrkte mot den angivna bakgrunden yrkandet
om en allmän etableringskontroll. Riksdagen följde utskottet (NU
1979/80:53). I ett senare ärende som gällde motionsyrkanden om etableringskontroll
inom hotell- och restaurangbranschen och för städbolag av -

JuU 1980/81:21

styrktes också yrkandena av näringsutskottet. Även yrkanden om inrättande
av särskilda branschregister för bl. a. bilverkstäder avstyrktes av
näringsutskottet (NU 1980/81:2). Härvidlag hänvisades till det arbete med
att inrätta ett s. k. basregister med grundläggande uppgifter om företag
m. m. som uppdragits åt statskontoret. Riksdagen återförvisade efter lika
röstetal vid votering ärendet till näringsutskottet, där det nyligen har
behandlats på nytt (NU 1980/81:39).

Näringsutskottet anför i nu förevarande ärende att de hittillsvarande
riktlinjerna i fråga om rätten att etablera företag bör följas även framgent.
Justitieutskottet delar denna uppfattning och anser i likhet med näringsutskottet
att det inte är påkallat med någon allmän utredning om etableringskontroll.

Beträffande frågan om inrättande av branschregister i vissa branscher
bör såsom näringsutskottet anför pågående arbete med ett basregister för
alla branscher kunna leda till en lösning som tillgodoser motionsönskemålet
i detta avseende.

Vad nu har sagts innebär att justitieutskottet avstyrker bifall till motionerna
1120, 1864, 237, 1098 och 1577 i här behandlade delar.

Kontroll över kreditströmmarna m.m.

I motion 1120 begärs en förbättrad samhällelig kontroll över kreditströmmarna
samt förstärkning av samhällets inflytande i bankerna.

Samhällskontrollen över bankerna sker på så sätt att dessa övervakas av
riksbanken, bankinspektionen, valutastyrelsen, näringsfrihetsombudsmannen,
konsumentombudsmannen och datainspektionen. Bankinspektionen
kontrollerar att sund bankverksamhet iakttas och utövar priskontroll
på banktjänster. Riksbanken tillämpar i sin kontroll bl. a. lagen
(1974:922) om kreditpolitiska medel. Som ett led i samhällskontrollen över
bankväsendet skall också ses att regeringen tillsätter ledamöter i bankernas
styrelser, både centralt och regionalt, och att kommunerna har rätt att
utse representanter i affärsbankernas kontorsstyrelser.

Lagen om kreditpolitiska medel är f. n. föremål för översyn av en förra
året tillsatt kommitté (E 1980:03). Denna har till uppgift att förutsättningslöst
se över kreditpolitikens mål och medel och den kreditpolitiska lagstiftningens
ändamålsenlighet. En allmän strävan bör enligt kommitténs direk -

JuU 1980/81:21

tiv vara att i möjligaste mån avreglera kreditmarknaden; i sammanhanget
pekas bl. a. på att en åtstramning av kreditmarknaden med hjälp av selektiva
medel resulterar i framväxten av en icke organiserad (”grå”) kreditmarknad.
Det kan också nämnas att regeringen förra året tillkallat en
kommitté för översyn av kontokortsverksamheten (E 1980:04).

Enligt utskottets mening finns det inte fog för antagandet att det skulle
råda några särskilda brister i den kontrollapparat som samhället f. n. förfogar
över när det gäller kreditväsendet. Såsom finansutskottet anför torde
en ökad kontroll över bankerna knappast i sig medföra att enskilda ärenden
där granskas bättre. Näringsutskottet understryker för sin del det
ansvar som bankerna själva och bankinspektionen har för en sund utveckling
av bankverksamheten. Det förtjänar f. ö. att erinras om att beträffande
den del av kreditgivningen som sker utanför kreditinstituten samhällets
kontrollmöjligheter av rent praktiska skäl är starkt begränsade.

I likhet med finansutskottet och näringsutskottet finnér justitieutskottet
att det inte finns skäl för riksdagen till åtgärder på kreditväsendets område
i den riktning som förespråkas i motion 1120. Utskottet avstyrker alltså
bifall till motionen i denna del.

Miljöbrott

I motion 1120 förespråkas straffskärpningar för brott mot arbetarskyddsoch
miljöskyddslagstiftningen.

På miljölagstiftningens område finns åtskilliga lagar som innehåller bestämmelser
om straff. Här skall beröras, förutom aktuella bestämmelser i
brottsbalken (BrB), främst två centrala miljövårdslagar, nämligen arbetsmiljölagen
(1977:1160) och miljöskyddslagen (1969:387).

Bestämmelser om arbetsmiljöns utformning och därmed sammanhängande
frågor regleras i arbetsmiljölagen som trädde i kraft den 1 juli 1978.
Till lagen anknyter arbetsmiljöförordningen (1977:1166).

Föreskrifterna i arbetsmiljölagen är inte direkt straffsanktionerade. De
ger i stället möjlighet till ingripande i enskilda fall av yrkesinspektionen i
syfte att få till stånd konkreta åtgärder i arbetsmiljöfrämjande syfte. Den
som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot ett av yrkesinspektionen
meddelat föreläggande eller förbud kan dömas till böter eller fängelse i
högst ett år. Till samma straff kan den dömas som bryter mot föreskrift
som innehåller t. ex. konkreta eller generella förbud mot användning av
bl. a. viss arbetsprocess eller farligt ämne.

JuU 1980/81:21

straffet böter eller fängelse i högst sex månader (8 §). Utsätter någon av
grov oaktsamhet annan för livsfara eller fara för svår kroppsskada eller
allvarlig sjukdom kan han enligt 3 kap. 9 § BrB dömas för framkallande av
fara för annan till böter eller fängelse i högst två år.

I syfte att öka möjligheterna för de rättsvårdande myndigheterna att
ingripa mot arbetsmiljöbrott slopades genom en lagändring förra året kravet
på angivelse från målsägande vid brottet vållande till kroppsskada eller
sjukdom för fall då skadan eller sjukdomen åsamkats målsäganden i verksamhet
som arbetstagare. Lagändringen trädde i kraft den 1 juli 1980.

När det gäller annan miljölagstiftning än den som rör arbetsmiljön intar
miljöskyddslagen en central plats. I den lagen regleras s. k. miljöfarlig
verksamhet som härrör från mark, byggnader eller anläggningar. Straffansvar
enligt miljöskyddslagen kan drabba den som överträder vissa med
stöd av lagen meddelade förbud, underlåter att iaktta förprövningsplikt,
åsidosätter vissa meddelade villkor eller föreskrifter eller underlåter att
lämna tillsynsmyndighet begärda uppgifter (45 §). För ansvar krävs att
överträdelsen eller underlåtenheten begåtts uppsåtligen eller av oaktsamhet.
Straffet är f. n. böter eller fängelse i högst ett år, för underlåtenhet att
fullgöra upplysningsplikt dock endast böter.

I vissa fall kan gärningar som innebär oacceptabel påverkan på den yttre
miljön bestraffas med stöd av bestämmelserna i 13 kap. BrB om spridande
av gift eller smitta (7 §) eller förgöring (8 §). Straffet är för spridande av gift
eller smitta fängelse i högst sex år och för förgöring böter eller fängelse i
högst två år. För grova brott är straffsatserna fängelse lägst fyra och högst
tio år, resp. lägst sex månader och högst sex år. Har gärningen inte begåtts
med uppsåt men av grov oaktsamhet, döms den skyldige för vårdslöshet
med gift eller smittämne till böter eller fängelse i högst två år (9 §).

Regeringen har nyligen lagt fram en proposition (1980/81:108) om ändring
i BrB, vari föreslås att särskilda straffbestämmelser om miljöbrott och
vållande till miljöstörning tas in i balkens 13 kap. För miljöbrott skall enligt
propositionen i regel den straffas som förorenar mark, vatten eller luft på
ett sätt som medför eller kan medföra vissa hälsorisker för människor eller
andra miljöskador. Detsamma föreslås gälla när någon förvarar avfall eller
annat ämne på sätt som kan medföra vissa hälsorisker eller andra skador
på miljön.

Straffet för miljöbrott föreslås i normalfall bli böter eller fängelse i högst
två år. För grovt brott föreslås straffet bli lägst sex månader och högst sex
år.

De föreslagna straffskalorna innebär enligt de allmänna reglerna om
åtalspreskription att preskriptionstiden blir tio år för grovt miljöbrott och
fem år i övriga fall.

JuU 1980/81:21

De nu berörda ändringarna i BrB resp. miljöskyddslagen föreslås träda i
kraft den I juli 1981.

Förslaget rörande ändringar i BrB bereds f. n. av justitieutskottet. I
ärendet har väckts en motion om förlängning av preskriptionstiden för
miljöbrott. Propositionen om ändring i miljöskyddslagen har nyligen behandlats
av jordbruksutskottet (JoU 1980/81:21) som också behandlade
motioner vari begärdes förlängda preskriptionstider för brott mot miljöskyddslagen.

När det gäller straffsatserna för olika brott kan dessa komma att ändras
som en följd av den mera allmänna översyn av dessa som fängelsestraffkommittén
har till uppgift att göra. I direktiven till kommittén framhålls
bl. a. att insatserna i kampen mot den organiserade och den ekonomiska
brottsligheten kan behöva stödjas av ändringar i de straffvärden som
kommer till uttryck i BrB och andra författningar.

Vid bedömningen av motionsspörsmålet vill utskottet i linje med vad
som anförs i motion 1120 framhålla att det givetvis är ytterst angeläget att
samhället skyddar sig mot uppkomsten av miljöskador, vare sig dessa
riktar sig mot människor eller mot den omgivande miljön. I syfte att värna
om dessa intressen fyller de straffbud som finns på området en viktig roll.
Detta gäller kanske särskilt i sådana fall som berörs i motionen, nämligen
då människors liv eller hälsa äventyras av rena lönsamhetshänsyn från den
som bedriver den miljöfarliga verksamheten. Betydelsen av enbart kriminalpolitiska
åtgärder får emellertid inte överskattas. I strävandena att
värna om miljön erfordras inte minst verksamma insatser från de myndigheter
som bedriver tillsyn på området.

Beträffande sådana åtgärder inom strafflagstiftningens ram som efterlyses
i motionen vill utskottet först erinra om att nuvarande straffbestämmelser
på arbetsmiljölagstiftningens område trädde i kraft den 1 juli 1978.
Under våren 1980 behandlade socialutskottet en motion som gällde frågor
om en utvärdering av arbetsmiljölagens sanktionssystern. Socialutskottet
anförde i ärendet bl. a. att man borde avvakta tills den nya lagstiftningen
varit i kraft ytterligare tid innan man tog ställning till frågan om en utvärdering.
Socialutskottet förklarade sig bl. a. därför inte berett att tillstyrka
bifall till motionen. Riksdagen följde utskottet (SoU 1979/80: 34).

I nu förevarande ärende intar socialutskottet inte någon annan ståndpunkt
till frågan om en utvärdering av ansvarsreglema beträffande arbetsmiljöbrott
än den som nyss redovisats, och socialutskottet finnér det
därför inte motiverat att riksdagen nu tar ställning till motionsönskemålet

JuU 1980/81:21

om straffskärpning. Justitieutskottet delar socialutskottets uppfattning i
frågan.

När det gäller andra miljöbrott än sådana som gäller arbetsmiljön föreligger
för riksdagens behandling två propositioner som innefattar bl. a. förslag
om en betydande förstärkning av sanktionssystemet på området. 1
likhet med jordbruksutskottet anser justitieutskottet att motionen i denna
del i avbidan på riksdagens förestående ställningstagande i dessa lagstiftningsärenden
inte bör föranleda någon åtgärd från riksdagens sida.

Vad nu har sagts innebär att utskottet avstyrker bifall till motion 1120 i
nu berörd del.

Företagsböter

Införandet av företagsböter som påföljd vid ekonomisk brottslighet förespråkas
i motion 1120 och motion 1121.

Böter är ett av de allmänna straffen i brottsbalkens påföljdssystem.
Böter kan inte ådömas juridiska personer. En annan ekonomisk påföljd
som förekommer i lagstiftningen är vite. Detta skiljer sig från böter bl. a. på
så sätt att ett föreläggande om vite kan riktas såväl mot en juridisk person,
t. ex. ett aktiebolag, som mot en enskild fysisk person. Som ytterligare en
ekonomisk sanktion kan nämnas den offentligrättsliga sanktionsavgiften.
Exempel härpå är felparkeringsavgift, skattetillägg, avgifter vid olovligt
byggande och överlastavgift. Skyldighet att betala avgift kan åläggas såväl
fysisk som juridisk person.

Som har nämnts under föregående avsnitt föreslås i det nyligen framlagda
förslaget om ändringar i miljöskyddslagen att lagens påföljdssystem
förstärks med en avgiftspåföljd, miljöskyddsavgift. Miljöskyddsavgiften -som skall kunna påföras både fysisk och juridisk person - skall utgå då
miljöskyddslagen har överträtts och överträdelsen har medfört dels ekonomiska
fördelar för den som utövar den miljöfarliga verksamheten, dels
betydande störningar för omgivningen eller risk för sådana störningar.

I ett nyligen framlagt betänkande (SOU 1981:5) med förslag till ny
arbetstidslag föreslås att en övertidsavgift införs. Övertidsavgiften föreslås
kunna påföras den som utövar den verksamhet i vilken överträdelsen av
arbetstidsreglema har begåtts.

Förslag till ekonomiska sanktioner vid brott i näringsverksamhet föreslås
i en inom justitiedepartementet utarbetad departementspromemoria
(Ds Ju 1981:3). Promemorian utgör en överarbetning av tidigare förslag om
företagsböter. I promemorian föreslås en ny bestämmelse i brottsbalkens
regler om förverkande. Bestämmelsen går ut på att förverkande skall
kunna ske av värdet av otillbörlig förtjänst eller besparing hos näringsidkare
som uppkommit i anledning av brott begånget i utövningen av näringsverksamhet.
Dessutom föreslås principer för hur sanktionsavgifter skall
användas i lagstiftningen. Efter remissbehandling kan en proposition i
ämnet väntas bli förelagd riksdagen senare i år.

JuU 1980/81:21

Som framgår av det anförda föreligger f. n., på olika stadier i
lagstiftningsarbetet, förslag till regler som innebär att näringsidkare och
andra i större utsträckning än f. n. skall kunna åläggas ekonomiska sanktioner
vid brott i näringsverksamhet. Enligt utskottets mening tilldrar sig i
detta sammanhang de föreslagna nya reglerna i brottsbalken särskilt intresse,
och utskottet räknar med att förslag till sådana regler kommer att
föreläggas riksdagen inom kort. I det läge som lagstiftningsärendet f. n.
befinner sig i anser utskottet att det inte finns skäl till någon åtgärd från
riksdagens sida till följd av motionerna.

Med dessa uttalanden avstyrker utskottet bifall till motionerna 1120 och
1121 i nu berörd del.

Samarbetet mellan polis, åklagare m.fl.

I motion 1120 begärs åtgärder i syfte att intensifiera samarbetet mellan
polis, åklagare m. fl. myndigheter i kampen mot den ekonomiska brottsligheten.

I juni 1979 uppdrog regeringen åt BRÅ att, inom ramen för sitt uppdrag
att se över lagstiftningen mot den organiserade och den ekonomiska brottsligheten,
granska bestämmelserna om informationsutbyte och anmälningsskyldighet
mellan myndigheterna samt föreslå erforderliga lagstiftningsåtgärder.
I uppdraget ingick också att arbeta ut förslag till bestämmelser
som skulle komplettera reglerna om sekretess mellan myndigheter i det
förslag till en ny sekretesslag som regeringen samtidigt lade fram. Bakgrunden
till regeringens uppdrag åt BRÅ var en promemoria angående
samordning av verksamheten mot ekonomisk brottslighet som utarbetats
av en arbetsgrupp med representanter för riksåklagaren, rikspolisstyrelsen,
riksskatteverket, generaltullstyrelsen och riksbanken (den i det föregående
nämnda s. k. SAMEB-rapporten).

Med anledning av regeringens uppdrag framlade en av BRÅ tillkallad
arbetsgrupp i november 1980 en promemoria om informationsutbyte mellan
myndigheter. Promemorian var avsedd att vara en första utredningsetapp
i arbetet och den innehåller en bedömning av hur den nya sekretesslagen
(1980:100) påverkar möjligheterna till informationsutbyte mellan de
myndigheter som är att anse som centrala i kampen mot den organiserade
och den ekonomiska brottsligheten. 1 en andra utredningsetapp avser
arbetsgruppen bl. a. att se över bestämmelserna om informationsutbyte
och anmälningsskyldighet mellan myndigheterna samt att föreslå erforderliga
lagstiftningsåtgärder.

I en på grundval av promemorian framlagd proposition (1980/81:78)
redovisas för riksdagen en bedömning av sekretesslagens inverkan på
myndigheternas möjligheter att lämna varandra sådana uppgifter som behövs
för kampen mot bl. a. den ekonomiska brottsligheten. Enligt det
föredragande statsrådet inträder inte några väsentliga förändringar i myndigheternas
möjligheter att utbyta uppgifter i brottsbekämpande syfte i och

JuU 1980/81:21

med att sekretesslagen trätt i kraft. 1 sammanhanget framhöll föredraganden
emellertid att strävandena måste inriktas på att för framtiden skapa
möjligheter för ett ökat informationsutbyte, och det förutsattes att det
fortsatta arbetet inom BRÅ med dessa frågor bedrivs med största skyndsamhet.
I detta uttalande instämde konstitutionsutskottet i sitt av riksdagen
godkända betänkande (KU 1980/81:12).

I den nyss nämnda SAMEB-rapporten lades fram vissa riktlinjer för
samverkan mellan de myndigheter som är engagerade i kampen mot den
ekonomiska brottsligheten. Bl. a. föreslogs inrättande av samarbetsorgan
på central, regional och lokal nivå mellan berörda myndigheter. Under år
1979 har sådana samarbetsorgan inrättats.

I linje med vad civilutskottet anför anser justitieutskottet att det är av
grundläggande betydelse för myndigheternas möjligheter att komma till
rätta med den ekonomiska kriminaliteten att de ges goda möjligheter till ett
väl fungerande samarbete. Brister i detta avseende kan enligt utskottets
mening leda till misshushållning med tillgängliga resurser och motverka
samhällets ansträngningar att bekämpa den ekonomiska brottsligheten.
Det arbete i syfte att skapa möjligheter för ett ökat informationsutbyte
myndigheter emellan som bedrivs inom BRÅ är därför enligt utskottets
mening mycket angeläget, och utskottet vill framhålla angelägenheten av
att de förslag som BRÅ:s arbete kan mynna ut i - om de är sådana att de
kräver lagstiftning - föreläggs riksdagen snarast möjligt.

Utskottet konstaterar att det önskemål som framförs i motion 1120 får
anses vara tillgodosett genom det arbete som f. n. pågår inom BRÅ och
genom den modell för samverkan mellan vissa myndigheter som sedan
något år är i funktion. Med dessa uttalanden avstyrker utskottet bifall till
motionen i nu berörd del.

Polisens organisation m.m.

I motion 1120 begärs organisatoriska åtgärder för att förstärka polisens
insatser mot den ekonomiska och den organiserade brottsligheten. 1 motion
234 påtalas behovet av att flera kvalificerade tjänstemän utbildas på
området.

Såsom redovisats tidigare i detta betänkande har polisväsendets insatser
mot den organiserade och den ekonomiska brottsligheten ökat kraftigt
under senare år. Detta har skett både genom personalförstärkningar och
genom organisatoriska förändringar. Med början under budgetåret 1977/78
har sålunda polisen tillförts tillhopa 104 tjänster för bekämpande av den
aktuella brottsligheten. I årets budgetproposition föreslås att ytterligare 16
polismän sätts in i detta syfte. En kraftig satsning har gjorts på utbildning
av i första hand poliser och åklagare men också av domare. Medel har
vidare ställts till förfogande för att det skall bli möjligt att fastare knyta
utomstående expertis till brottsutredningarna.

När det gäller de organisatoriska förbättringar som har skett inom poli -

JuU 1980/81:21

sen i syfte att komma till rätta med den organiserade och den ekonomiska
brottsligheten skall nämnas den särskilda organisation för ändamålet (s. k.
ekonomiska rotlar) som har tillskapats vid polisdistrikten i Stockholm,
Göteborg, Malmö, Sundsvall, Jönköping, Linköping, Karlstad och Umeå.
I årets budgetproposition uppger chefen för justitiedepartementet att för
nästa budgetår avses — i enlighet med rikspolisstyrelsens önskemål därom
— ytterligare ekonomiska rotlar bli inrättade på fyra orter i landet.

Också vid den till rikspolisstyrelsen knutna rikskriminalsektionen finns
en särskild enhet för bekämpande av den ekonomiska brottsligheten. I
detta sammanhang kan nämnas den organisatoriska översyn av rikspolisstyrelsen
som skall ske i anslutning till den reformering av polisväsendet
som riksdagen nyligen har fattat principbeslut om (prop. 1980/81:13, JuU
24, rskr 210). Översynen, som skall göras av en särskilt tillkallad polisberedning,
avses ske med sikte på bl. a. ett minskat personalbehov. Därvid
måste dock, såsom framhålls av chefen för justitiedepartementet, beaktas
det behov av resurser som finns för att samlat bedöma polisverksamheten
och verka för samordning och effektivitet. I sammanhanget anger departementschefen
som exempel på områden, där särskilda krav kommer att
ställas på det centrala förvaltningsorganet i framtiden, bekämpandet av
den organiserade och den ekonomiska brottsligheten.

Det finns skäl att här också nämna att polisen ingår i de samarbetsorgan
mellan berörda myndigheter på central, regional och lokal nivå som tillskapats
under år 1979 och som har till uppgift att främja myndigheternas
samarbete i kampen mot den organiserade och den ekonomiska brottsligheten.

Enligt utskottets mening utgör de åtgärder av organisatorisk art som
skett inom polisväsendet värdefulla insatser i strävandena att komma till
rätta med den ekonomiska och den organiserade brottsligheten. Det sagda
gäller i synnerhet tillskapandet av de ekonomiska rotlarna. Utskottet utgår
från att det, efter hand som verksamheten mot denna typ av brottslighet
tillförs ytterligare resurser, kommer att inrättas ytterligare rotlar för ändamålet
där så befinns nödvändigt.

Vad nu har sagts innebär enligt utskottets mening att de önskemål som
framförs i motion 1120 väsentligen är tillgodosedda, och motionen bör i nu
behandlad del därför inte föranleda någon riksdagens åtgärd. Med hänvisning
till de insatser på utbildningssidan som skett finner utskottet att det
med anledning av önskemålen i motion 234 inte heller i detta avseende
finns skäl till någon åtgärd från riksdagens sida.

Med dessa uttalanden avstyrker utskottet bifall till motionerna 1120 och
234 i här berörda delar.

Skattefrågor

I motion 1864 tas upp behovet av en allmän skatteflyktsklausul samt
begärs bl. a. resursförstärkningar för skattemyndigheterna. 1 motion 1577
6 Riksdagen 1980/81. 7 sami. Nr 21

JuU 1980/81:21

begärs åtgärder för att förhindra en medveten förhalning av skatteprocesser.
Även i motion 1120 framhålls att insatser på skatteområdet behövs,
vilka frågor emellertid hänvisats till skatteutskottet.

Under hösten 1980 beslutade riksdagen om en s.k. skatteflyktsklausul
genom lagen (1980:865) mot skatteflykt. Lagen, som trädde i kraft den 1
januari 1981, är tillämplig i fråga om rättshandlingar som företas åren
1981-1985. Mot slutet av denna period avses en utvärdering bli gjord av
lagens tillämpning.

Enligt lagen skall myndigheterna vid taxering till bl. a. inkomst- och
förmögenhetsskatt inte ta hänsyn till rättshandlingar som utgör ett led i ett
förfarande som innebär att en skattebestämmelse kringgås. För att det
skall anses föreligga ett sådant kringgående måste vissa i lagen angivna
förutsättningar vara uppfyllda. Följden av att skatteflyktsklausulen tillämpas
blir den att taxeringen sker som om närmast till hands liggande rättshandling
eller förfarande hade valts.

Här skall också nämnas de hjälpmedel för skatte- och avgiftsförfarandet
som tillskapats genom 1975 års bevissäkringslag och 1978 års betalningssäkringslag.

När det härefter gäller frågan om skattemyndigheternas resurser skall
här först nämnas att det f. n. pågår en omläggning av taxeringen i första
instans som i huvudsak innebär att granskningsarbetet sker av särskilt
utbildade tjänstemän vid länsstyrelserna eller de lokala skattemyndigheterna.
Den nya taxeringsorganisationen har byggts ut i etapper fr. o. m. budgetåret
1975/76. T. o. m. budgetåret 1979/80 hade den tillförts 1 140 tjänster.
Härigenom var länsstyrelsernas personalbehov tillgodosett enligt de
normer som statsmakterna lagt till grund för omorganisationen. För innevarande
budgetår har de lokala skattemyndigheterna tillförts ytterligare ca
130 tjänster. F. n. återstår 160 tjänster för att organisationen vid de lokala
skattemyndigheterna skall vara fullt utbyggd. I årets budgetproposition
uppger chefen för kommundepartementet att - med tanke på den kraftiga
satsning som gjorts på uppbördssidan — någon ytterligare utbyggnad av
taxeringsorganisationen inte skall ske under nästa budgetår.

Det kan här tilläggas att i årets budgetproposition föreslås att 27 nya
tjänster tillförs för förstärkning av mervärdeskattekontrollen i de tre storstadslänen.

Beträffande kronofogdeväsendet föreslås i årets budgetproposition att
kronofogdemyndigheterna i Stockholm, Göteborg och Malmö tilldelas särskilda
medel, 1,5 milj. kr., för att bekämpa den ekonomiska brottsligheten
genom en effektivare indrivning av främst skatter och avgifter. I sammanhanget
kan också nämnas det förslag till ny utsökningsbalk som f. n.
behandlas av lagutskottet och som innebär ett ytterligare steg i riktning
mot ett effektivare exekutionsförfarande.

Enligt en inom BRÅ utarbetad promemoria rörande regler om skyndsam
handläggning av skattemål föreslås att förtursregler införs avseende mål

JuU 1980/81:21

eller ärenden om skatter och avgifter, i fall då misstankar om skattebrott
föreligger. Förslaget övervägs f. n. inom regeringskansliet.

I fråga om lagstiftningsåtgärder på skatteområdet vill utskottet särskilt
peka på bevissäkringslagen, betalningssäkringslagen och lagen om skatteflykt.
Denna lagstiftning innebär utan tvivel att verksamma medel har
åstadkommits för att tillgodose statens fiskaliska intressen, och den utgör
enligt utskottets mening framträdande exempel på statsmakternas åtgärder
mot skatteundandragande och andra illojala förfaranden och därmed ett
instrument i kampen mot den ekonomiska brottsligheten. Samtidigt som
detta konstateras kan emellertid inte bortses från att de instrument som
sålunda tillskapats både i den allmänna debatten och i mera fackbetonade
sammanhang har diskuterats bl. a. från rättssäkerhetssynpunkt. Enligt utskottets
mening har angelägenheten av att effektivisera samhällets insatser
mot förfaranden av det slag det här är fråga om tvingat fram ett regelsystem
som ligger invid gränsen till vad som kan anses vara godtagbart. Mot
denna bakgrund finnér utskottet det välbetänkt att tillämpningen av såväl
bevissäkringslagen som lagen mot skatteflykt skall utvärderas.

I fråga om övriga åtgärder på skatteområdet vill utskottet peka på de
betydande resursförstärkningar som tillförts och kommer att tillföras skatteväsendet.
Såsom civilutskottet anför innebär också de insatser som
gjorts och kommer att göras inom exekutionsväsendet att kronofogdemyndigheterna
står bättre rustade i kampen mot den ekonomiska brottsligheten.

Vad gäller motionsönskemålet om snabbare skatteprocesser vill utskottet
hänvisa till att förslag i detta avseende f. n. övervägs av regeringen.

Vad nu har anförts leder utskottet till uppfattningen att det med anledning
av de nu aktuella önskemålen i motionerna 1864 och 1577 inte finns
skäl till någon åtgärd från riksdagens sida.

Utskottet avstyrker bifall till motionerna 1864 och 1577 i här behandlade
delar.

Gäldenärsbrott m.m.

I motion 234 förespråkas bl. a. att man bör överväga att skärpa straffen
för gäldenärsbrotten. Frågor med anknytning till gäldenärsbrotten berörs
också i motionerna 1864 och 1577, vari begärs en vidgad kriminalisering av
förberedelser till konkursbrottslighet och en skärpning av konkurslagen.

De brott som traditionellt förknippas med konkurser är gäldenärsbrotten.
Bestämmelser härom finns i 11 kap. brottsbalken. Gäldenärsbrotten är
oredlighet mot borgenärer, grov oredlighet mot borgenärer, vårdslöshet
mot borgenärer, mannamån mot borgenärer och bokföringsbrott. Ett brott
som ligger nära bokföringsbrottet är försvårande av skattekontroll enligt
10 § skattebrottslagen (1971:69).

För att en gärning skall kunna bedömas som gäldenärsbrott krävs att den
som begår gärningen är skuldsatt. Huvudfallet av oredlighet mot borgenä -

JuU 1980/81:21

rer är att gäldenären avhänder sig egendom av betydenhet och därigenom
försätter sig på obestånd eller förvärrar sitt obestånd. Oredlighetsparagrafen
riktar sig också mot gäldenärer som vid konkurs eller i vissa andra
situationer lämnar oriktiga uppgifter om tillgångar och skulder. Kriminaliseringen
avser också gärningar som innebär att konkursborgenärer undandras
tillgångar. För oredlighet mot borgenärer är straffet fängelse i högst
två år eller vid grovt brott fängelse i lägst sex månader och högst sex år.

Brottet mannamån mot borgenärer tar sikte på situationer som innebär
att en gäldenär gynnar en viss borgenär. Även för detta brott stadgas ett
straff av fängelse i högst två år.

Åtal för bokföringsbrott får ske bara om gäldenären har kommit i konkurs,
fått eller erbjudit ackord eller inställt sina betalningar inom fem år
från det att brottet begicks.

För brottet försvårande av skattekontroll döms den som åsidosätter
bokföringsskyldighet m.m. och därigenom allvarligt försvårar myndigheternas
kontroll vid beräkning eller uppbörd av skatt eller avgifter. Straffet
är böter eller fängelse i högst två år.

Enligt brottsbalken är vissa brott straffbara redan på förberedelsestadiet.
Inget av de brott som har behandlats nu är dock straffbelagt på
förberedelsestadiet.

Riksåklagaren har år 1979 till BRÅ lämnat ett förslag om skärpning av
strafflatitudema för mera kvalificerade fall av bokföringsbrott och försvårande
av skattekontroll.

BRÅ har därefter i sin översyn av lagstiftningen mot organiserad och
ekonomisk brottslighet behandlat dessa brott i en nyligen framlagd promemoria.
I promemorian föreslås bl. a. att det kriminaliserade området för
bokföringsbrott utvidgas och att den särskilda åtalsregeln utgår. Promemorian,
som f. n. övervägs i regeringskansliet, innehåller också förslag till
straffskärpningar.

När det gäller straffsatserna för brott som innefattar ekonomisk kriminalitet
skall här erinras om det som tidigare under avsnittet Miljöbrott sagts
om fangelsestraffkommitténs översynsarbete på området.

Utskottet vill framhålla att reglerna om gäldenärsbrott utgör en väsentlig
del av det straffrättsliga reaktionssystemet mot den ekonomiska brottsligheten.
Som framgår av det nyss sagda har frågan om att ändra bestämmel -

JuU 1980/81:21

serna för gäldenärsbrott i den riktning som förespråkas i motionerna nyligen
aktualiserats för regeringen. I avvaktan på resultatet av regeringens
överväganden i saken finner utskottet det inte påkallat med någon åtgärd
från riksdagens sida med anledning av motionsönskemålen.

Utskottet avstyrker bifall till motionerna 234, 1864 och 1577 i nu berörda
delar.

Övriga frågor

Under detta avsnitt behandlas några i ärendet återstående frågor som tas
upp i motionerna 1864 och 1577. Det gäller begäran i motion 1864 om
införande av straffansvar för den som underlåter att registrera sig för
mervärdeskatt samt önskemålet i motion 1577 om att endast företag som
fullgör sina skyldigheter mot det allmänna anlitas av staten och kommunerna.

Den som är redovisningsskyldig för mervärdeskatt skall enligt lagen
(1968:430) om mervärdeskatt anmäla sig för registrering hos länsstyrelsen.
Några föreskrifter om påföljder för den som inte anmäler sig finns inte. När
det gäller andra skyldigheter enligt lagen finns dock regler om olika sanktioner;
förseningsavgift för den som inte i rätt tid lämnar deklaration för
mervärdeskatt, skattetillägg bl. a. i fall då skatt vid utebliven deklaration
fastställs efter skälig grund. Även enligt skattebrottslagen (1971:69) finns
möjlighet att ingripa mot den som inte fullgör sina skyldigheter enligt lagen
om mervärdeskatt. För skattebedrägeri kan sålunda den dömas som i
avsikt att skatt inte skall påföras underlåter att avge deklaration och
därigenom föranleder att inget belopp påförs honom.

Regeringen har aviserat att en proposition om förbättrad kontroll av
mervärdeskatten kommer att lämnas under innevarande riksmöte. I denna
kommer bl. a. frågor om registrering av skattskyldiga att behandlas.

Med hänsyn till att riksdagen sålunda kan förvänta en proposition med
förslag om förbättringar av mervärdeskattekontrollen finns det enligt utskottets
mening inte skäl till någon åtgärd från riksdagens sida med anledning
av önskemålen i detta hänseende i motion 1864. Utskottet avstyrker
därför bifall till motionen i denna del.

Vissa frågor om statlig och kommunal upphandling belyses i en färsk
promemoria (1980:6) från BRÅ; det gäller närmast frågan om att upphandling
inte bör ske från sådana näringsidkare som har brustit i sina förpliktelser
mot det allmänna. I flera motioner väckta under den allmänna motionstiden
i år framförs önskemål om att ändra reglerna om upphandling i den
riktning som anges i promemorian från BRÅ. Dessa motioner behandlas av
finansutskottet. I yttrande till finansutskottet över några av de aktuella
motionerna uttalar näringsutskottet (NU 1980/81:5 y) att det kan vara ett
effektivt medel mot de icke seriösa företagen att vid en anbudsprövning
beakta anbudsgivarens förhållanden i skatte- och avgiftshänseende.
Näringsutskottet förklarar sig därför vara för att frågan om lämpliga änd -

JuU 1980/81:21

ringar i reglerna för den statliga upphandlingen närmare övervägs av regeringen.

I avbidan på finansutskottets prövning av de aktuella motionerna om
ändring i upphandlingsreglema saknas anledning för justitieutskottet att nu
uttala sig i denna fråga. Utskottet avstyrker bifall till motion 1577 i nu
berörd del.

Utskottets hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande valutakontrollen m.m.

att riksdagen avslår motion 1979/80:1120 i denna del och motion
1980/81:1577 i denna del,

2. beträffande kontroll av företag som får statligt stöd
att riksdagen avslår motion 1979/80:1120 i denna del,

3. beträffande företagsrevisorernas ställning och uppgifter
att riksdagen avslår motion 1979/80:1120 i denna del,

4. beträffande ansvarsgenombrott

att riksdagen avslår motion 1979/80:1120 i denna del och motion
1979/80:1864 i denna del,

5. beträffande höjning av gränsen för aktiekapital

att riksdagen avslår motion 1979/80:1864 i denna del,

6. beträffande grå arbetskraft

att riksdagen avslår motion 1979/80:1120 i denna del och motion
1980/81:1577 i denna del,

7. beträffande näringsförbud

att riksdagen avslår motion 1979/80:1120 i denna del,

8. beträffande etableringskontroll m. m.

att riksdagen avslår motion 1979/80:1120 i denna del, motion
1979/80:1864 i denna del, motion 1980/81:237, motion 1980/
81:1098 och motion 1980/81:1577 i denna del,

9. beträffande kontroll över kreditströmmarna m.m.
att riksdagen avslår motion 1979/80:1120 i denna del,

10. beträffande miljöbrott

att riksdagen avslår motion 1979/80:1120 i denna del,

11. beträffande företagsböter

att riksdagen avslår motion 1979/80: 1120 i denna del och motion
1979/80:1121 i denna del (yrkande 4),

12. beträffande samarbetet mellan polis, åklagare m.fl.
att riksdagen avslår motion 1979/80:1120 i denna del,

13. beträffande förstärkning av polisens organisation m. m.

att riksdagen avslår motion 1979/80:1120 i denna del och motion
1980/81:234 i denna del,

JuU 1980/81:21

14. beträffande skatteflyktsklausul

att riksdagen avslår motion 1979/80:1864 i denna del,

15. beträffande resursförstärkningar för skattemyndigheterna
att riksdagen avslår motion 1979/80:1864 i denna del,

16. beträffande förtursregler för vissa skattemål m. m.
att riksdagen avslår motion 1980/81:1577 i denna del,

17. beträffande gäldenärshrott m.m.

att riksdagen avslår motion 1979/80:1864 i denna del, motion
1980/81:234 i denna del och motion 1980/81:1577 i denna del,

18. beträffande mervärdeskatteregistrering

att riksdagen avslår motion 1979/80:1864 i denna del,

19. beträffande statlig och kommunal upphandling

att riksdagen avslår motion 1980/81:1577 i denna del.

Stockholm den 28 april 1981
På justitieutskottets vägnar
BERTIL LIDGÅRD

Närvarande: Bertil Lidgård (m). Lisa Mattson (s), Åke Polstam (c), Eric
Jönsson (s), Hans Petersson i Röstånga (fp), Arne Nygren (s), Lilly
Bergander (s), Hans Pettersson i Helsingborg (s), Göte Jonsson (m), Helge
Klöver (s), Ella Johnsson (c), Karl-Gustaf Mathsson (s), Bonnie Bernström
(fp), Stina Eliasson (c) och Sven Munke (m).

Reservationer

Lisa Mattson (s), Eric Jönsson (s), Arne Nygren (s), Lilly Bergander (s),
Hans Pettersson i Helsingborg (s), Helge Klöver (s) och Karl-Gustaf
Mathsson (s) har avgett följande reservationer.

1. Allmänna överväganden

Reservanterna anser att den del av utskottets yttrande som böijar på s.
63 med ”Mot bakgrund” och slutar på s. 65 med ”vitala samhällsintressen”
bort ha följande lydelse:

Såsom har nämnts i det föregående har den ekonomiska kriminaliteten i
Sverige en mycket stor omfattning, och skadeverkningarna för samhället
är betydande. I sammanhanget vill utskottet peka på att framväxten av den
ekonomiska kriminaliteten och andra illojala förfaranden på området har
varit särskilt påtaglig under de senaste tio åren samtidigt som frågan om
åtgärder mot avarter av detta slag aktualiserats i riksdagen särskilt genom

JulJ 1980/81:21

initiativ från socialdemokratiskt håll. Enligt utskottets mening torde den
ekonomiska brottsligheten nu utgöra ett av vår tids största kriminalpolitiska
problem. Såsom anförs i motionerna anser utskottet det därför ytterst
angeläget att samhället sätter in kraftfulla åtgärder på alla områden för att
motverka den ekonomiska kriminaliteten. Visserligen kan det sägas att
åtgärder i den riktningen har kommit till stånd, men utskottet nödgas
konstatera att dessa åtgärder har varit klart otillräckliga: utvecklingen har
inte kunnat hejdas. Enligt utskottets mening är situationen så allvarlig att
betydligt effektivare åtgärder än de hittills vidtagna erfordras: hela samhället,
myndigheter, företag, organisationer och enskilda medborgare måste
engageras i en målmedveten satsning.

I ansträngningarna att bekämpa den ekonomiska brottsligheten intar
givetvis polisens arbete en framträdande roll. Likväl har enligt utskottets
mening polisväsendet inte tillförts de resurser som är nödvändiga för att
göra det polisiära arbetet på området verkningsfullt. Bekämpandet av den
ekonomiska brottsligheten har fått stå tillbaka för arbetet med t. ex. förmögenhetsbrottslighet
av mer traditionellt slag. Den särskilda organisation för
bekämpande av den organiserade och den ekonomiska brottsligheten som
tillskapats har inte byggts ut i den takt som hade varit önskvärd. Den kritik
som i enlighet med det sagda kan riktas mot att polisen inte tillförts
tillräckliga resurser gäller i hög grad också i fråga om resurserna för skatteoch
avgiftskontrollen.

För att komma åt den ekonomiska kriminaliteten krävs inte bara resursförstärkningar
utan också en ändamålsenlig utformning av den lagstiftning
som kan motverka den ekonomiska kriminaliteten och andra illojala förfaranden
på området. I detta sammanhang fyller BRÅ:s arbete på en övergripande
översyn av lagstiftningen mot den organiserade och den ekonomiska
brottsligheten en betydelsefull funktion. >

För ändamålet har inom BRÅ byggts upp en organisation som i sina
huvuddrag består av en styrgrupp med parlamentariskt inflytande och ett
antal arbetsgrupper. Dessa har efter hand redovisat resultatet av sitt arbete
på olika områden. Redovisningen har skett främst i form av promemorior
vari har lagts fram förslag till ändrad eller ny lagstiftning eller till andra
åtgärder. Förslagen från BRÅ har enligt utskottets mening varit ändamålsenliga
och de borde därför i allt väsentligt ha genomförts. Så har dock inte
blivit fallet. Även om flertalet av förslagen från BRÅ har legat till grund för
lagstiftning har denna dock i icke oväsentliga avseenden avvikit från
BRÅ:s förslag. Detta har lett till att den genomförda lagstiftningen inte i
erforderlig mån fyller sitt syfte att motverka den kriminalitet det här gäller.
Här kan nämnas t. ex. att BRÅ:s förslag i en promemoria (1978:2) om
revisorers verksamhet inte har genomförts i alla delar. Ett annat av BRÅ
framlagt förslag (1978:6) rörande förtursregler i vissa skattemål har över
huvud taget inte föranlett åtgärder. Även de av BRÅ föreslagna (1979:5)
ändringarna i aktiebolagslagen har i viktiga delar inte genomförts. I detta

JuU 1980/81:21

sammanhang vill utskottet också uttrycka kritik mot att det i vissa fall har
uppstått betydande tidsutdräkt från det att BRÅ:s förslag lagts fram till
dess att riksdagen förelagts förslag till lagstiftning grundade på BRÅ:s
arbete.

I kampen mot den ekonomiska brottsligheten krävs inte bara förstärkningar
av resurserna för berörda myndigheter och kraftfulla åtgärder på
lagstiftningssidan utan också ett smidigt och väl fungerande samarbete
mellan de myndigheter som är engagerade på området. I detta avseende
föreligger i dag vissa svårigheter som bl. a. har sin grund i bestämmelserna
i den nya sekretesslagen. Även på detta område bedrivs arbete inom BRÅ.
I sammanhanget vill utskottet understryka vikten av att en kommande
lagstiftning om informationsutbyte och anmälningsskyldighet mellan myndigheter
utformas så att kampen mot den ekonomiska brottsligheten verkligen
främjas. Det bör därför redan nu slås fast att integritetsskyddsaspektema
inte får lägga avgörande hinder i vägen när det gäller information
rörande näringsidkares förhållanden och över huvud taget när det gäller
uppgifter som rör ekonomiska förhållanden av betydelse i kampen mot den
ekonomiska brottsligheten.

Såsom utskottet nyss uttalat måste samhället sätta in kraftfulla åtgärder
på alla områden mot den ekonomiska brottsligheten. Det är viktigt att alla
berörda myndigheter deltar i detta arbete. Väl så viktigt är att också
folkrörelserna, särskilt fackföreningsrörelsen, engagerar sig i strävandena
att motverka den ekonomiska brottsligheten. Givetvis har också näringslivet
en funktion att fylla i detta sammanhang. Det yttersta ansvaret för att
bekämpa den ekonomiska kriminaliteten måste dock ligga på regeringen,
som också måste leda och samordna arbetet.

Som exempel på åtgärder som bör komma i fråga kan nämnas att straffen
för ekonomisk kriminalitet måste bestämmas så att de upplevs som rättvisa
i jämförelse med straffen för brottslighet av traditionell art. Enligt utskottets
mening är i dag straffsatserna i många fall alltför låga. Arbetet inom
BRÅ och inom förmögenhetsbrottsutredningen och fängelsestraffkommittén
bör därför bedrivas bl. a. med sikte på att åstadkomma straffskärpningar
för ekonomisk kriminalitet.

Viktigt är att det rättsliga förfarandet kan genomföras så snabbt att
straffet kommer i nära anknytning till brottet. Här föreligger enligt utskottets
mening stora brister när det gäller ekonomisk brottslighet. Dröjsmålen
under förundersökningsstadiet i mål om ekonomisk brottslighet samt med
behandling av skattemål och skattebrott är oacceptabla. Detsamma gäller
beträffande förfarandet på exempelvis arbetsmiljöområdet.

Enligt utskottets mening är det beträffande denna brottslighet - liksom
beträffande all annan brottslighet - viktigt med förebyggande åtgärder.
Sådana åtgärder kan t. ex. vara att man bygger in den samhälleliga kontrollen
i fråga om beskattning, valutatransaktioner etc. i företagen. Ekonomisk
verksamhet måste därför drivas i sådana former och kunna från samhäl -

JuU 1980/81:21

lets sida så planeras och kontrolleras att möjligheter att skapa sig vinning
med illegala metoder motverkas i största möjliga utsträckning. I sammanhanget
vill utskottet understryka att skattesystemet härvidlag har en central
betydelse. Detta bör ges en sådan utformning och ett sådant innehåll
att ett skatteundandragande i olika former effektivt kan förhindras.

Här skall också understrykas betydelsen av att skatte- och uppbördsmyndigheterna
ges de resurser som krävs för att kontrollen skall bli mer
effektiv. Verksamheten bör i första hand riktas in mot områden där stora
möjligheter finns till skatteflykt. Branschvisa kontroller har visat sig vara
en bra metod för att avslöja skattefusk. Sådana bör komma till användning
i ökad utsträckning. Samverkan och utbyte av informationer mellan olika
myndigheter är ofta ett verksamt medel att förebygga skattebrott. Härvid
är användningen av den moderna datatekniken ett betydelsefullt hjälpmedel.
Den personliga integriteten skall respekteras men får, såsom nyss
sagts, inte bli en skyddsmantel för att försvåra insynen i ekonomisk verksamhet
som innefattar bl. a. skattebrott.

Utformningen av lagregler om bolag och andra juridiska personer är av
central betydelse när det gäller att förebygga ekonomisk brottslighet. Den
grundläggande företagsformen i vårt land är aktiebolaget. Detta är en form
som bl. a. underlättar de anställdas deltagande i företagets ledning. Det
medför att verksamhet av större betydelse, som inte sker inom ramen för
föreningsrörelserna, bör drivas i aktiebolagsform. Samtidigt måste större
krav än f. n. ställas på sådana bolag för att motverka risker för anställda
och för allmänna och enskilda fordringsägare. Det behövs större inflytande
för de anställda i företagens ledning, större eget kapital, mer kvalificerad
revision och revisorer i aktiebolagen som utses av samhället och ges en
oberoende ställning. Revisorerna måste bli skyldiga att redovisa de anmärkningar
som kan göras mot företagens sätt att fullgöra sina skyldigheter
mot samhället. Särskilda krav på insyn måste ställas på privata företag
som arbetar med samhällsstöd.

Både i samband med annan brottslighet, t. ex. skattebrott och konkursbrottslighet,
och i mer normal affärsverksamhet förekommer att vinster
förs ur landet på olagliga vägar eller aldrig tas hem. Det är stora värden
som på så sätt förs ur landet. Olika metoder att låta pengar vandra ur
landet måste kartläggas och effektivt motmedel utarbetas. Valutakontrollen
måste förstärkas.

Den ekonomiska kriminaliteten är i hög grad en internationell företeelse.
Utskottet anser att det behövs ett internationellt samarbete på området,
och från svensk sida bör därför tas initiativ som kan förbättra samarbetet
över gränserna; Sverige bör t. ex. verka för att det arbete på området som
bedrivs inom Europarådet påskyndas.

Med tanke på bl. a. de stora samhällsekonomiska och kriminalpolitiska
intressen som här berörs får samhällets ansträngningar att bemästra den
ekonomiska kriminaliteten - om det visar sig nödvändigt - inte hindras av

JuU 1980/81:21

t. ex. skilda civilrättsliga och näringsrättsliga principer med rötter i ett
äldre, kapitalistiskt samhällssystem. Omfattande missbruk av t. ex. den
fria etableringsrätten inom vissa branscher bör föranleda att utnyttjandet
av denna rätt bättre kontrolleras. En allmän strävan härvidlag måste naturligtvis
vara att de seriösa företagen och de seriösa näringsidkarna inte
drabbas på ett otillbörligt sätt.

De regler som riktar sig mot den ekonomiska kriminaliteten måste givetvis
utformas med beaktande av rättmätiga rättssäkerhetskrav. Det förtjänar
härvidlag att framhållas att det också är ett rättssäkerhetskrav att
begångna brott verkligen beivras och att detta sker utan onödiga dröjsmål.

Den bedömning av de olika motionsspörsmålen som utskottet gör i det
följande skall ses inte bara mot bakgrund av den kritik som utskottet riktat
mot brister i rådande ordning hänförliga till de borgerliga regeringarnas
ovilja till handling utan också mot bakgrund av vad utskottet nyss sagt om
avvägningen mellan olika samhällsintressen.

2. Valutakontrollen m. m. (morn. 1)

Reservanterna anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 66 som böljar med ”Valutatransaktioner
av” och slutar med ”berörda delar” bort ha följande lydelse:

Utskottet delar den uppfattning som framförs i motion 1120 att valutabrottsligheten
är ett allvarligt problem, och utskottet anser det mycket
angeläget att valutabrott förebyggs och beivras. Såsom framförs av minoriteten
i finansutskottet har samhället inte en tillfredsställande kontroll över
betalningarna till och från utlandet. Denna kontroll måste förbättras bl. a.
genom att de valutakontrollerande myndigheterna ges omedelbara resursförstärkningar.
Enligt utskottets mening bör det ankomma på riksbanksfullmäktige
att föranstalta om de personalförstärkningar och omdisponeringar
som en tillfredsställande kontroll av valutarörelserna föranleder.

För att förbättra de valutavårdande myndigheternas kontrollmöjligheter
krävs också att de berörda myndigheterna samordnar sina insatser på
området. Lika viktigt är enligt utskottets mening att åstadkomma ett förstärkt
och fördjupat samarbete mellan myndigheterna. Härvidlag utgår
utskottet från att förslag i ämnet snarast läggs fram av BRÅ och att dessa
förslag - om de kräver lagstiftning - föreläggs riksdagen snarast möjligt.

När det sedan gäller den i motion 1120 berörda frågan om valutakommitténs
arbete kan utskottet konstatera att direktiven till kommittén - tvärt
emot vad som framstår som påkallat - närmast syftar till en liberalisering
av nuvarande valutareglering. Såsom minoriteten i finansutskottet anför
går direktiven ut på att myndigheternas kontrollmöjligheter skall begränsas.

Enligt utskottets mening bör det vara möjligt att med relativt enkla

JuU 1980/81:21

medel förbättra den nuvarande valutakontrollen. Den högt utvecklade
datateknik som tillämpas i banksystemet kan här erbjuda goda möjligheter.
Frågan om tekniska förbättringar av valutakontrollen liksom frågan om
vilka ändringar som behövs i valutalagstiftningen för att möjliggöra en
mera effektiv bekämpning av den ekonomiska brottsligheten bör såsom
anförs i motion 1120 tas upp av valutakommittén. I likhet med minoriteten
i finansutskottet anser justitieutskottet att valutakommittén i det hänseende
som nu har sagts bör ges ändrade direktiv i den riktning som nyss
förespråkats.

Vad utskottet sålunda har anfört bör riksdagen som sin mening ge
regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under moment I bort ha följande lydelse:

1. beträffande valutakontrollen m.m.

att riksdagen med bifall till motion 1979/80:1120 i denna del och
med anledning av motion 1980/81: 1577 i denna del som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört om förbättringar
av valutakontrollen och om ändrade direktiv till valutakommittén.

3. Kontroll av företag som får statligt stöd (mom.2)

Reservanterna anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 67 som börjar med ”Enligt
justitieutskottets” och slutar med ”behandlad del” bort ha följande lydelse: Justitieutskottet

delar den uppfattning som framförs i motion 1120 om att
det är angeläget med en förstärkt kontroll över användningen av det
ekonomiska stöd som staten ger till företagen. Missbruk av statligt stöd
innebär inte bara ekonomiska förluster för samhället utan också allvarliga
besvikelser för andra intressenter, inte minst de anställda i berörda företag.
Visserligen finns regler om uppföljning och kontroll av användningen
av det statliga stödet. Erfarenheterna visar emellertid att den hittillsvarande
kontrollen inte har varit effektiv nog. Vissa stödformer har överutnyttjats
eller missbrukats; även rent brottsliga förfaranden har kunnat förekomma.
I likhet med minoriteterna i näringsutskottet och arbetsmarknadsutskottet
anser justitieutskottet att en allmän översyn över kontrollsystemet
bör företas. Både metoder och resursbehov bör därvid studeras.
Särskilt bör man ta fasta på önskemålen i motion 1120 att staten i ökad
utsträckning skall skaffa sig insyn genom egna styrelseledamöter och revisorer.
Denna möjlighet kan f.ö. stå öppen redan under nuvarande förhållanden
och bör då också utnyttjas när omständigheterna talar för det. Vad
justitieutskottet nu anfört bör riksdagen som sin mening ge regeringen till
känna.

JuU 1980/81:21

dels att utskottets hemställan under moment 2 bort ha följande lydelse:

2. beträffande kontroll av företag som får statligt stöd

att riksdagen med bifall till motion 1979/80:1120 i denna del som
sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört om
förbättringar av kontrollsystemet.

4. Företagsrevisorernas ställning och uppgifter (mom. 3)

Reservanterna anser

dels att den del av utskottets yttrande som böljar på s. 68 med ”1
förevarande” och slutar på s. 69 med ”berörd del” bort ha följande
lydelse:

Enligt utskottets mening ligger den grundläggande svagheten i systemet
med företagsrevision i det sätt varpå revisorer utses och entledigas i ett
företag. Så länge dessa funktioner fullgörs av företagets egna och inte av
något från företaget fristående organ kan risker för missbruk av revisorns
ställning och för otillbörliga påtryckningar på revisorn från företagets sida
inte uteslutas. Riskerna är särskilt framträdande i fåmansbolagen, alltså i
den grupp av företag där ekonomisk brottslighet kan antas vara vanligast.

I kampen mot den ekonomiska brottsligheten bör alla tillgängliga möjligheter
utnyttjas, och justitieutskottet anser i likhet med minoriteten i lagutskottet
att en genomgripande översyn av företagsrevisionen skulle kunna
bli av stor betydelse för strävandena att komma åt denna typ av brottslighet.
En utredning om företagsrevisionen bör således ske. Den bör ges den
inriktning som anges i motion 1120. Det primära bör alltså vara att skapa
en självständigare och från olika partsintressen mera oberoende ställning
för revisorn. Utredningen bör således överväga om inte revisor i fortsättningen
bör utses av ett från företaget fristående organ. Andra frågor som
bör övervägas är utbildningen av revisorer, förutsättningarna för en långtgående
upplysningsplikt gentemot det allmänna samt spörsmål om revisionens
inriktning, innehåll och omfattning. Vad utskottet anfört bör riksdagen
med bifall till motion 1120 som sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under moment 3 bort ha följande lydelse:

3. beträffande företagsrevisorernas ställning och uppgifter

att riksdagen med bifall till motion 1979/80: 1120 i denna del som
sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört om
översyn av företagsrevisionen.

5. Ansvarsgenombrott m. m. (mom. 4 och 5)

Reservanterna anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 69 som böljar med ”Ett
aktiebolags” och slutar med ”år 1981” bort ha följande lydelse:

JuU 1980/81:21

Dessa särskilda bestämmelser innehöll ursprungligen en föreskrift om
att minimikapitalet av 5000 kr. för de äldre bolagen skulle gälla till utgången
av år 1978. Genom en lagändring år 1977 förlängdes övergångstiden för
de äldre bolagen till utgången av år 1981. Enligt vad som anfördes i lagstiftningsärendet
(prop. 1976/77:109, LU 29) var skälet till att övergångstiden
förlängdes att man ville avvakta resultatet av visst utredningsarbete rörande
de olika företagsformernas civilrättsliga och skatterättsliga ställning.

dels att den del av utskottets yttrande på s. 70 som böljar med ”Vid
bedömningen” och slutar med ”detta avsnitt” bort ha följande lydelse:

Vid bedömningen av motionsspörsmålet om ansvarsgenombrott vill utskottet
för sin del framhålla att det från olika utgångspunkter framstår som
i och för sig rimligt att ett företag eller en person som har ett avgörande
inflytande över ett bolag och drar ekonomisk nytta av detta också ytterst
bör ha ansvaret för bolagets skulder, i vaije fall om skulderna uppkommit
som en följd av att bolagets verksamhet inte bedrivits enligt sunda affärsmässiga
principer. Detta synsätt gör sig enligt utskottets mening särskilt
starkt gällande när skulderna uppkommit som ett led i ekonomisk brottslighet.
Starka skäl talar för att man i sådana fall bör kunna ålägga den som har
ett bestämmande inflytande över bolaget ett direkt ansvar för bolagets
skulder.

De regler om ansvarsgenombrott och skadestånd som finns i aktiebolagslagen
och föreningslagen har, som framgått, en begränsad räckvidd.
Visserligen kompletteras dessa regler genom bl. a. skatterättsliga bestämmelser,
men som helhet är lagreglerna på det associations- och skatterättsliga
området enligt utskottets mening inte i någon högre grad ägnade att
motverka skentransaktioner och andra otillbörliga utnyttjanden av bolagsoch
föreningsformen. Den utveckling som har skett i rättspraxis tyder i och
för sig på att domstolarna är beredda att utsträcka ställföreträdaransvaret
något längre än vad som varit förutsatt i den associationsrättsliga lagstiftningen.
Det kan emellertid antas att domstolarna endast med stor försiktighet
kommer att vidareutveckla grundsatserna om ansvarsgenombrott så
länge lagregleringen på förevarande område är oförändrad. Några klara
och lättillämpliga principer för när ansvarsgenombrott skall få göras kan i
alla händelser inte sägas föreligga.

Justitieutskottet anser i likhet med minoriteten i lagutskottet att det är
önskvärt att möjligheterna till ansvarsgenombrott vidgas. Införandet av
regler om ställföreträdaransvar för en juridisk persons skulder förutsätter
såsom minoriteten i lagutskottet anför en delvis ny syn på förhållandet
mellan exempelvis moderbolag och dotterbolag eller mellan ett bolag och

JuU 1980/81:21

dess ägare. En lagändring om ansvarsgenombrott bör därför inte genomföras
utan att frågan dessförinnan ingående övervägts. Med hänvisning till
vad som i detta hänseende anförs i motionerna 1120 och 1864 anser
justitieutskottet följaktligen att frågan om en utvidgning av möjligheterna
till ansvarsgenombrott bör utredas. Vad sålunda anförts bör riksdagen med
bifall till motionerna i här berörd del ge regeringen till känna.

När det sedan gäller frågan om aktiekapitalets storlek vill utskottet först
uttala sin kritik mot att övergångstiden för höjningen av minimibeloppet
för äldre aktiebolag sträcker sig så långt som till utgången av innevarande
år. Med tanke på att den övergångstid som nu återstår är så pass kort
finnér utskottet dock inte skäl till någon riksdagens åtgärd i saken.

Med anledning av önskemålen i motion 1864 om en höjning av minimibeloppet
i aktiebolag vill utskottet peka på den penningvärdeförsämring som
skett och som medför att den år 1973 satta gränsen för aktiekapitalet,
50000 kr., i dag framstår som för låg. I sammanhanget förtjänar det att
erinras om att syftet med bestämmelserna om aktiekapitalet främst är att
ge trygghet för att bolaget uppfyller vissa förpliktelser mot de anställda och
det allmänna liksom mot andra borgenärer. I likhet med minoriteten i
lagutskottet anser justitieutskottet att det finns starka skäl för att en
höjning av aktiekapitalet bör komma till stånd. I samband med att förslag
till en sådan höjning utarbetas bör enligt justitieutskottets mening också
prövas om inte minimibeloppet bör göras värdebeständigt genom någon
form av anknytning till basbelopp e. d. eller genom att minimibeloppet
räknas upp med vissa intervaller, t. ex. vart femte år.

Vad utskottet sålunda uttalat bör riksdagen som sin mening ge regeringen
till känna.

dels att utskottets hemställan under moment 4 bort ha följande lydelse:

4. beträffande ansvarsgenombrott

att riksdagen med bifall till motion 1979/80:1120 i denna del och
motion 1979/80:1864 i denna del som sin mening ger regeringen till
känna vad utskottet anfört om utredning av möjligheterna till ett
vidgat ansvarsgenombrott.

dels att utskottets hemställan under moment 5 bort ha följande lydelse:

5. beträffande höjning av gränsen för aktiekapitalet

att riksdagen med anledning av motion 1979/80: 1864 i denna del
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört om
utredning av frågan om höjning av minimigränsen för aktiekapitalet.

6. Grå arbetskraft

Reservanterna anser att den del av utskottets yttrande på s. 71 som
börjar med ”Sorn nyss” och som slutar med ”aktuella motionsyrkandena"
bort ha följande lydelse:

JuU 1980/81:21

Som nyss har sagts har förslag till lagstiftning på skatterättens område
som syftar till att motverka förekomsten av grå arbetskraft lagts fram i två
departementspromemorior. Den första departementspromemorian framlades
redan år 1976. Ett förslag i ämnet avses bli förelagt riksdagen först i
år. Med tanke på sakens vikt anser utskottet att det dröjsmål som föreligger
är högst otillfredsställande. Utskottet utgår emellertid från att det
förslag som har aviserats inte fördröjs ytterligare. Någon åtgärd från riksdagens
sida på grund av de aktuella motionsyrkandena skall därför inte
behövas.

7. Näringsförbud (mom. 7)

Reservanterna anser

dels att den del av utskottets yttrande som börjar på s. 72 med ”Vid
bedömningen” och slutar på s. 73 med ”behandlad del” bort ha följande
lydelse:

I likhet med minoriteten i näringsutskottet anser justitieutskottet att
starka skäl talar för att frågan om näringsförbud som en mera allmän
sanktion mot ekonomisk brottslighet bör tas upp till prövning med det
snaraste. De missförhållanden som det här gäller att komma till rätta med
är väl belagda, och den nya sanktionsformens för- och nackdelar har blivit
grundligt belysta inför beslutet att införa den i konkurssammanhang. Problemet
med oseriösa näringsidkare som undandrar sig sina förpliktelser
mot samhället och missbrukar kundernas förtroende är enligt utskottets
mening alltför stort för att vidare överväganden om näringsförbud skall fa
uppskjutas till en obestämd framtid. Utskottet förordar också att en sådan
utredning i ämnet som föreslås i motion 1120 snarast kommer till stånd.

Vad utskottet sålunda anfört bör ges regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under moment 7 bort ha följande lydelse:

7. beträffande näringsförbud
att riksdagen med bifall till motion 1979/80:1120 i denna del som
sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört om en
utredning av frågan om näringsförbud även i andra fall än vid
konkursmissbruk.

8. Etableringskontroll m. m. (mom. 8)

Reservanterna anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 74 som börjar med ”Näringsutskottet
anför” och slutar med ”behandlade delar” bort ha följande
lydelse:

Justitieutskottet finner i likhet med minoriteten i näringsutskottet att den
självklara utgångspunkten vid bedömningen av motionsspörsmålen måste

JuU 1980/81:21

vara att alla seriösa uppslag till åtgärder mot den ekonomiska brottsligheten
bör noga prövas. Ett viktigt inslag i en sådan prövning blir att väga
motstående intressen - såsom näringsfrihet och brottsbekämpning - mot
varandra. Det finns enligt justitieutskottets mening starka skäl att underlätta
fortsatta överväganden på detta område genom en allmän kartläggning
av problem i samband med en etableringskontroll. Frågor som bör uppmärksammas
är bl. a. i vilka branscher kontrollbehovet gör sig särskilt
gällande och vilka näringspolitiska konsekvenser en etableringskontroll
kan få. En förutsättningslös utredning om etableringskontroll ter sig för
utskottet som en naturlig beredskapsåtgärd inom ramen för ett program
riktat mot den ekonomiska brottsligheten och fullt förenlig med att man
håller fast vid principen om en långtgående näringsfrihet.

Utskottet förordar därför - i linje med önskemålen i motion 1120 - att
en utredning kommer till stånd rörande förutsättningarna för införande av
etableringskontroll i branscher med särskilt utbredd ekonomisk brottslighet.
Det bör härvid särskilt övervägas vad som skall göras för att komma
till rätta med missförhållandena inom restaurangbranschen. Likaså bör
frågan om krav på auktorisation för dem som vill etablera sig i byggbranschen
övervägas i den nu förordade utredningen.

Beträffande frågan om inrättande av branschregister i vissa branscher
vill utskottet i likhet med minoriteten i näringsutskottet framhålla att
förekomsten av särskilda register kan vara ett betydelsefullt medel för att
förebygga brott och andra missförhållanden. Det sagda gäller i synnerhet
register över bilverkstäder och över företagare inom byggbranschen. Enligt
utskottets mening är tillkomsten av det förut nämnda basregistret för
alla branscher inte tillräckligt för att tillgodose de syften som nu angetts.
Särskilda branschregister bör därför komma till stånd i branscher där
missbruk av den fria etableringsrätten är mest utbredd.

Vad utskottet har anfört om utredning av frågan om införande av etableringskontroll
och om inrättande av särskilda branschregister bör ges
regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under moment 8 bort ha följande lydelse:

8. beträffande etableringskontroll m. m.

att riksdagen med bifall till motion 1979/80:1120 i denna del och
med anledning av motion 1979/80:1864 i denna del, motion 1980/
81:237, motion 1980/81:1098 och motion 1980/81:1577 i denna
del som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört
om utredning av frågan om införande av etableringskontroll och
om införande av särskilda branschregister.

7 Riksdagen 1980181. 7 sami. Nr 21

JuU 1980/81:21

9. Kontroll över kreditströmmarna m. m. (mom. 9)

Reservanterna anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 75 som börjar med "Enligt
utskottets” och slutar med ”denna del” bort ha följande lydelse:

Utskottet vill erinra om att banklagstiftningen ställer höga krav på bankernas
kreditprövning liksom på deras verksamhet i övrigt. Det ankommer
på bankinspektionen att kontrollera att dessa krav uppfylls. Inspektionen
utövar otvivelaktigt en aktiv och i många hänseenden effektiv tillsynsverksamhet.
Denna är emellertid inte tillräcklig för att hindra att banker kan
engageras i transaktioner med anknytning till ekonomisk brottslighet. Det
är därför, som framhålls i motion 1120, angeläget att staten förbättrar sin
kontroll över kreditgivningen och skaffar sig ökat inflytande i bankerna. I
likhet med minoriteterna i finansutskottet och näringsutskottet finnér justitieutskottet
att utredning i det syfte som nu angetts bör komma till stånd.

Vad utskottet sålunda anfört bör ges regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under moment 9 bort ha följande lydelse:

9. beträffande kontroll över kreditströmmarna m. m.

att riksdagen med bifall till motion 1979/80:1120 i denna del som
sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört i detta
hänseende.

10. Miljöbrott (mom. 10)

Reservanterna anser

dels att den del av utskottets yttrande som börjar på s. 77 med ”1 nu”
och slutar på s. 78 med ”berörd del” bort ha följande lydelse:

De nuvarande straffbestämmelserna på arbetsmiljölagstiftningens område
har varit i kraft i snart tre år.

Enligt utskottets mening finns det såsom förespråkas i motion 1120 skäl
att höja straffsatserna för arbetsmiljöbrotten så att dessa anpassas till det
straffvärde som dessa brott bör tillmätas, dvs. så att de blir jämbördiga
med de straffsatser som i allmänhet gäller för brott som äventyrar människors
liv och hälsa.

Vad utskottet sålunda anfört bör ges regeringen till känna.

Beträffande andra miljöbrott än sådana som gäller arbetsmiljön föreligger
för riksdagens behandling två propositioner som innefattar bl. a. förslag
om förstärkningar av sanktionssystemet på området. I likhet med
jordbruksutskottet anser justitieutskottet att motionen i denna del i avbidan
på riksdagens förestående ställningstagande i dessa lagstiftningsärenden
inte bör föranleda någon åtgärd från riksdagens sida.

dels att utskottets hemställan under moment 10 bort ha följande lydelse:

10. beträffande miljöbrott

att riksdagen med anledning av motion 1979/80:1120 i denna del

JuU 1980/81:21

sorn sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört om
straffskärpningar för brott mot arbetsmiljön.

11. Företagsböter

Reservanterna anser att den del av utskottets yttrande på s. 79 som
böljar med ”Sorn framgår” och som slutar med ”av motionerna” bort ha
följande lydelse:

Enligt utskottets mening behövs det regler som, beträffande brott i
näringsverksamhet, innebär att ett tillräckligt kännbart ansvar kan utkrävas
av juridiska personer; genom sådana regler kan man, på ett annat sätt
än som är möjligt inom ramen för nuvarande sanktionssystem, åstadkomma
sanktioner som står i proportion till de skador som uppkommit genom
brottet. Det är enligt utskottets mening mycket angeläget att regler av
sådan innebörd snarast tillskapas. Trots att frågan aktualiserades redan för
flera år sedan har riksdagen ännu inte förelagts något förslag till lagstiftning
i ämnet. Utskottet finnér detta dröjsmål anmärkningsvärt. Med hänsyn till
att det finns anledning att utgå från att regeringen lägger fram ett förslag i
år, anser emellertid utskottet att några åtgärder från riksdagens sida med
anledning av motionerna i nu berörd del inte är påkallade.

12. Samarbetet mellan polis, åklagare m. fl. (mom. 12)

Reservanterna anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 80 som börjar med ”1 linje”
och slutar med ”berörd del” bort ha följande lydelse:

Den ekonomiska kriminaliteten tar sig ofta sådana uttryck att samhället
inte har möjlighet att komma åt den utan att olika myndigheter engagerar
sig. Därför är det enligt utskottets mening utomordentligt angeläget med en
aktiv och intensiv samverkan mellan olika berörda myndigheter.

Inrättandet av de samarbetsorgan som har nämnts i det föregående skall
ses som ett första steg bland de åtgärder som behövs för att intensifiera och
bredda samarbetet mellan de berörda myndigheterna. Resultatet av verksamheten
inom dessa organ bör enligt utskottets mening följas noga och
om det visar sig att den valda samverkansmodellen inte är tillräckligt
effektiv måste åtgärder omedelbart vidtas för att förbättra samverkan.
Såvitt gäller informationsutbytet mellan myndigheterna vill utskottet framhålla
att det är självklart att reglerna om sekretess inte får utgöra något
hinder för myndigheterna i kampen mot den ekonomiska brottsligheten.
Därför är det enligt utskottets mening synnerligen angeläget att arbetet
inom BRÅ snarast leder fram till ett regelsystem som gör det möjligt för
myndigheterna att utbyta den information som behövs för en effektiv
samverkan i syfte att motverka den ekonomiska brottsligheten.

JuU 1980/81:21

100

Vad utskottet nu har anfört bör riksdagen som sin mening ge regeringen
till känna.

dels att utskottets hemställan under moment 12 bort ha följande lydelse:

12. beträffande samarbetet mellan polis, åklagare m.fl.

att riksdagen med anledning av motion 1979/80:1120 i denna del
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört i
detta hänseende.

13. Polisens organisation m. m. (mom. 13)

Reservanterna anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 81 som börjar med ”Enligt
utskottets” och som slutar med ”berörda delar" bort ha följande lydelse:

Som tidigare har anförts har enligt utskottets mening polisväsendet inte
tillförts de resurser som är nödvändiga för att göra det polisiära arbetet på
området verkningsfullt; bekämpandet av den ekonomiska brottsligheten
har fått stå tillbaka för arbetet med förmögenhetsbrott av mera traditionellt
slag.

Enligt utskottets mening måste spaning och utredning i fråga om ekonomisk
brottslighet ges företräde i polisverksamheten. För att detta skall
kunna ske krävs omfördelningar och förstärkningar av polisens resurser.
Ytterligare resurser måste sättas in för polisens bekämpning av den ekonomiska
brottsligheten och effektiva åtgärder måste till från regeringens och
den centrala polisledningens sida för at'. de tjänster för ändamålet som
inrättas snabbt besätts med erfarna och väl utbildade befattningshavare.
För att polisens arbete på området skall bli tillräckligt effektivt krävs enligt
utskottets mening också rent generellt att polisen i större utsträckning än
nu ges särskild utbildning för bekämpning av den ekonomiska brottsligheten.

Ytterligare ett sätt att effektivisera polisens kamp mot den ekonomiska
brottsligheten bör enligt utskottets mening vara att göra det möjligt för
polisen att i väsentlig omfattning anlita utomstående experter på t. ex.
skatte- och bokföringsfrågor.

Den nyligen tillsatta polisberedningen torde få anledning att i ett större
och mera långsiktigt perspektiv ta upp här berörda frågor om polisens
verksamhet beträffande den ekonomiska brottsligheten. Därvid bör eftersträvas
lösningar och förslag enligt de riktlinjer som har skisserats i det
föregående.

Vad utskottet sålunda uttalat bör riksdagen som sin mening ge regeringen
till känna.

dels att utskottets hemställan under moment 13 bort ha följande lydelse:

13. beträffande förstärkning av polisens organisation m.m.

att riksdagen med anledning av motion 1979/80:1120 i denna del

JuU 1980/81:21

101

och motion 1980/81:234 i denna del som sin mening ger regeringen
till känna vad utskottet anfört i detta hänseende.

14. Skattefrågor (mom. 14)

Reservanterna anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 83 som börjar med ”1 fråga”
och slutar med ”skall utvärderas” bort ha följande lydelse:

Genom brott mot och kringgående av skattelagstiftningen undandras
samhället betydande belopp. Mycket tyder på att skatte- och uppbördsbrotten
värdemässigt utgör den allvarligaste formen av ekonomisk brottslighet.
För att motverka skattebrott och skatteflykt krävs åtgärder av olika
slag. Utskottet vill särskilt framhålla att skattesystemet måste vara så
uppbyggt att kontrollen av skatteunderlaget och möjligheterna att ta ut
skatten underlättas. Enligt utskottets mening är en omläggning av skattesystemet
som beaktar de brottsförebyggande effekterna en väsentlig reform.
Av central betydelse i detta sammanhang är enligt utskottets mening
en effektiv lagstiftning mot skatteflykt, såväl när det gäller skatteflykt
inom landet som skatteflykt genom internationella transaktioner.

Den lag mot skatteflykt som riksdagen beslutade om förra året har enligt
utskottets uppfattning getts en utformning som i hög grad begränsar lagstiftningens
effektivitet och de med klausulen avsedda effekterna. Utskottet
vill särskilt framhålla att skatteflyktsklausulen har fått en alltför restriktiv
utformning; risken för att den skall kringgås är betydande. Förslag till
effektiv lagstiftning i ämnet bör snarast föreläggas riksdagen.

Även den internationella skatteflykten utgör enligt utskottets mening ett
allvarligt problem; förslag till regler som gör det möjligt att komma åt
sådan skatteflykt bör därför föreläggas riksdagen samtidigt.

Vad utskottet anfört med anledning av motion 1120 och motion 1864 i nu
berörd del bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under moment 14 bort ha följande lydelse:

14. beträffande skatteflyktsklausul

att riksdagen med anledning av motion 1979/80:1120 i denna del
och motion 1979/80:1864 i denna del som sin mening ger regeringen
till känna vad utskottet anfört i detta hänseende.

15. Gäldenärsbrott m. m. (mom. 17)

Reservanterna anser

dels att den del av utskottets yttrande som böljar på s. 84 med ”Utskottet
vill” och slutar på s. 85 med ”berörda delar” bort ha följande lydelse:
Utvecklingen av den ekonomiska brottsligheten motiverar enligt utskot -

JuU 1980/81:21

102

tets mening en ändrad syn på olika brotts straffvärde; en skärpning av
straffskaloma är angelägen för att samhället effektivare än i dag skall
kunna ingripa mot den ekonomiska brottsligheten med hjälp av det straffrättsliga
sanktionssystemet. Vad nu sagts gör sig särskilt gällande beträffande
gäldenärsbrotten, som ofta utgör led i ekonomisk brottslighet. En
skärpning av straffskalorna för samtliga gäldenärsbrott - inte bara för
bokföringsbrott — framstår således enligt utskottets mening som motiverad.
En översyn i detta syfte bör snarast komma till stånd. I detta
sammanhang bör enligt utskottets mening också övervägas om inte straffstadgandena
kan ges ökad effektivitet genom ändringar av själva brottsbeskrivningama
i de skilda straffbuden.

Vad utskottet nu har anfört bör riksdagen som sin mening ge regeringen
till känna.

dels att utskottets hemställan under moment 17 bort ha följande lydelse:

17. beträffande gäldenärsbrott m.m.

att riksdagen med bifall till motion 1980/81:234 i denna del samt
med anledning av motion 1979/80:1864 i denna del och motion
1980/81:1577 i denna del som sin mening ger regeringen till
känna vad utskottet anfört i detta hänseende.

JuU 1980/81:21

103
Bilaga 1

Sammanställning av remissyttranden över motionerna 1979/80:1120
och 1979/80:1864 om den ekonomiska brottsligheten

Remissinstanser1

Efter remiss har yttranden över motionerna avgetts av riksbanken,
riksåklagaren (RÅ), hovrätten över Skåne och Blekinge, rikspolisstyrelsen,
brottsförebyggande rådet (BRÅ), bankinspektionen, riksskatteverket,
statens naturvårdsverk, koncessionsnämnden för miljöskydd, kommerskollegium,
generaltullstyrelsen, näringsfrihetsombudsmannen, konsumentombudsmannen,
arbetsmarknadsstyrelsen, arbetarskyddsstyrelsen,
statens industriverk, länsstyrelserna i Gävleborgs och Västerbottens län,
kronofogdemyndigheterna i Stockholm, Malmö och Göteborg, Sveriges
advokatsamfund, Tjänstemännens centralorganisation (TCO), Landsorganisationen
i Sverige (LO), Centralorganisationen SACO/SR, Svenska
arbetsgivareföreningen (SAF), Sveriges köpmannaförbund, Sveriges industriförbund,
Svenska handelskammarförbundet, Sveriges hantverks- och
industriorganisation SHIO-Familjeföretagen, Svenska bankföreningen och
Sveriges föreningsbankers förbund (gemensamt yttrande), Föreningen
auktoriserade revisorer FAR, Svenska revisorssamfundet SRS, Kooperativa
förbundet (KF), Svenska företagares riksförbund och Motorbranschens
riksförbund (MRF).

Riksåklagaren har till sitt yttrande fogat yttranden från överåklagarna i
Stockholms, Göteborgs och Malmö åklagardistrikt, länsåklagarna i
Malmöhus län och Gävleborgs län samt länsåklagaren för speciella mål
Thorsten Rosenberg.

Sveriges kemiska industrikontor har förklarat sig instämma i det yttrande
som Sveriges industriförbund har avgett.

Bokföringsnämnden och Svenska sparbanksföreningen har avstått från
att avge yttranden. Svenska naturskyddsföreningen och Miljögruppernas
riksförbund har inte inkommit med remissvar.

Remissyttranden

Riksbanken (fullmäktige)

Riksbanken medverkar i brottsutredningar beträffande s.k. ekonomisk
brottslighet väsentligen när fråga är om valutabrott. Denna form av brottslighet
är emellertid inte sällan sammansatt av brott mot olika regelkomplex,
t. ex. valuta-, skatte- och varusmugglingsbrott, genom att medel utan
tillstånd placeras i utlandet för att undgå upptäckt och beskattning i Sverige,
men valutabrott kan givetvis även begås därför att vissa valutadispositioner
ej medges av riksbanken eller endast medges ske under vissa villkor.

1 Remisstiden utgick den 30 april 1980.

JuU 1980/81:21

104

För en förstärkt valutakontroll erfordras dels lagstiftning och andra
föreskrifter, dels resurser i form av lämplig personal m. m. Nedan redovisas
samarbetet med andra myndigheter, pågående utredningar om förslag
till nya regler samt synpunkter i resursfrågan.

Under senare år har de myndigheter som främst har att bekämpa den
ekonomiska brottsligheten - åklagar- och polisväsendet, skatte- och uppbördsmyndigheter,
tullverket och riksbanken - sökt ett närmare samarbete
och övervägt förslag till lagstiftning och andra åtgärder för att effektivisera
samhällets möjligheter att upptäcka och beivra ekonomisk brottslighet.
Sedan 1978 deltar sålunda riksbanken i en arbetsgrupp inom
brottsförebyggande rådet (enligt regeringens beslut tili rådet den 8 december
1977). Arbetsgruppen skall ägna sig åt ”frågor som rör vad som allmänt
kan uttryckas som förpliktelser mot eller utskylder till det allmänna”.
Arbetsgruppen väntas avge förslag till lagstiftningståtgärder beträffande
vissa utlandstransaktioners skattemässiga behandling under våren 1980.
Riksbanken deltar även i ett samarbete inom en arbetsgrupp tillsatt i
november 1977 av riksåklagaren. Dess uppgift är att överväga och hos
riksåklagaren föreslå åtgärder i syfte att effektivisera brottsbekämpningen
såvitt avser kvalificerad ekonomisk brottslighet. Arbetsgruppen skall studera
bl. a. brottsformer, rättsfrågor, utredningsmetoder, informationskällor,
samarbetsfrågor och utbildningsbehov samt frågor rörande organisation,
resurser och lagstiftning. En huvuduppgift för gruppen är att insamla,
bearbeta och vidarebefordra information om brottsbekämpningen. Gruppen
har lämnat förslag till ändring i bl. a. skattebrottslagen och har utarbetat
förslag till utredningsmetodik vid massutredning av s. k. bostadsbidragsbedrägerier.
Riksbanken deltar vidare i den nya samverkansorganisation,
som är under uppbyggnad och som syftar till ett närmare samarbete
mellan berörda myndigheter mot den ekonomiska brottsligheten. Samverkansformerna
har föreslagits av en arbetsgrupp med företrädare för berörda
myndigheter i promemorian av den 23 maj 1979 ”Samordnad verksamhet
mot den ekonomiska och organiserade brottsligheten” (den s. k.
SAMEB-rapporten).

Samarbete mellan myndigheter mot den ekonomiska brottsligheten är
nödvändigt för att samhället effektivt skall bekämpa sådan brottslighet
som bl. a. kännetecknas av att den är komplicerad och svårutredd. Lagstiftning
eller andra föreskrifter utgör emellertid i vissa fall hinder för
sådan samverkan. Det har sålunda uppmärksammats att gällande regler om
sekretess, och i viss mån även i den nya sekretesslagen föreslagna regler,
kan i vissa fall innebära hinder mot att myndigheterna fritt med varandra
utbyter sekretesskyddade allmänna handlingar och muntliga uppgifter.
Myndighetssamarbete mot den ekonomiska brottsligheten kan ej bli meningsfullt
utan ett långtgående utbyte av uppgifter mellan myndigheterna.
Med anledning av sådana synpunkter vilka framförts i den ovan nämnda
SAMEB-rapporten har det inom brottsförebyggande rådet tillsatts en ar -

JuU 1980/81:21

105

betsgrupp med uppgift att göra en översyn av den nya sekretesslagens
regler om myndighetssamarbete och att lämna de förslag till åtgärder som
anses erforderliga. Avsikten är att eventuella förslag om lagstiftningsåtgärder
skall kunna föreläggas riksdagen under detta år och att sålunda
eventuell kompletterande lagstiftning skall träda i kraft samtidigt med den
nya sekretesslagen, nämligen den 1 januari 1981.

I direktiven (E 1977:85) till kommittén med uppdrag att göra en översyn
av valutaregleringen (valutakommittén) understryks vikten av kontrollfrågorna.
Ett av de tre konkreta problemområden som särskilt framhålls i
direktiven är "den författningsmässiga utformningen av valutaregleringen
inbegripet frågan om förebyggande och beivrande av överträdelser och
kringgående av valutaregleringen”. Kommittén skall närmare överväga
möjligheterna att inom valutaregleringen kontrollera utlandstransaktioner
och att sålunda förbättra kontrollen utan mer ingripande åtgärder vad
avser fysisk kontroll och registrering av allmänheten och utan ett betungande
kontrollsystem av att förbjudna kapitalbetalningar inte utförs under
sken att vara löpande. Vidare framhålls i direktiven att privatpersoners
kapitaltransaktioner torde i vissa fall ha sin grund i strävanden att undgå
beskattning här i riket, vilket lett till ett samarbete mellan riksbanken och
skattemyndigheterna. Direktiven förutsätter att den valuta- och skattebrottslighet
det här gäller bör bekämpas. Vidare behandlas i direktiven
frågan om utvidgad stickprovskontroll vid gränsstationerna. Även om
kommittén sålunda skall överväga möjligheter att förbättra valutakontrollen
bör enligt direktiven nuvarande ”öppenhet” i valutaregleringen i princip
bestå.

Kommittén skall sålunda närmare söka utreda huruvida det är möjligt att
finna kontrollformer som innebär effektivare valutakontroll utan att kontrollen
blir alltför betungande för allmänheten och företagen. En mycket
ingående kontroll är vidare svår att genomföra redan genom den omfattande
kontrollvolymen (resandeströmmen vid gränsstationerna, posttrafiken
med utlandet samt den dagliga mängden banktransaktioner med utlandet).
Bland banktransaktionerna med utlandet märks t. ex. företagens betalningar
för export och import av varor och flertalet tjänster med utlandet
vilka är att hänföra till s. k. löpande betalningar som får genomföras genom
valutabank utan riksbankens tillstånd. En naturlig kontrollåtgärd är att
kontrollera att det ej sker kapitalbetalningar, vilka kräver riksbankens
tillstånd, under sken av löpande betalningar. Men en fullständig sådan
kontroll är svår att genomföra utan risk för störningar för utrikeshandeln
eftersom de löpande betalningarna utgör ca 85 % av samtliga utlandsbetalningar.

Resurserna för kontrollarbetet inom riksbanken bör anpassas efter de
regler som gäller inom valutaregleringen. Nuvarande resurser är enligt
fullmäktiges mening tillräckliga för att utöva den valutakontroll inom riksbanken
som nuvarande regleringsnivå erfordrar. Under innevarande år har

JuU 1980/81:21

106

fullmäktige emellertid beslutat om en mindre personell förstärkning för
valutakontrollarbetet. I avvaktan på kommitténs förslag och regeringens
och riksdagens ställningstagande härtill synes det emellertid ej föreligga
skäl för en mer väsentlig förstärkning av riksbankens personella och andra
resurser inom kontrollen. Flertalet brott upptäcks också genom andra
myndigheters verksamhet i samband med förundersökning vid misstanke
om andra brott, vid taxeringsrevisioner m. m. För att inom nuvarande
valutareglering uppnå en förbättrad valutakontroll har det därför bedömts
lämpligt att på sätt ovan beskrivits intensifiera samarbetet med andra
myndigheter. Ytterligare åtgärder på den vägen kan vara möjliga att genomföra,
bl. a. synes det närmare böra utredas huruvida det är möjligt att
iakttagelser av andra myndigheter som ger anledning till misstanke om
olovliga valutatransaktioner regelmässigt bringas till riksbankens kännedom.

I motionen efterlyses även en bättre samhällelig kontroll över kreditströmmarna,
som bör vara ägnad att motverka ekonomisk brottslighet.
Samhällets inflytande i bankerna bör därför enligt motionen ökas. I motionen
framhålles att ekonomisk brottslighet riktad mot enskilda personer
ofta sker med hjälp av lånetransaktioner av olika slag. Man använder här
beteckningen ”svart” lånemarknad, vilket syftar på att dessa transaktioner
ingår eller utgör förutsättning för att ekonomiskt brott begås.

Det kan enligt fullmäktige vara värt att betona att själva lånetransaktionerna
även i sådana fall kan vara helt lagliga. Lånetransaktionerna sker
också såväl med banker eller andra kreditinstitut som med långivare utanför
den institutionella kreditmarknaden, ibland kallad den grå marknaden.
Man bör observera att en mycket betydande del av kreditgivningen inom
samhällsekonomin sker utanför kreditinstituten och att denna förmedling
ingalunda är mindre laglig än den som sker via kreditinstituten, även om
den kan utgöra ett stort problem ur kreditpolitisk synvinkel.

I strikt mening olagliga transaktioner inom banksystemet, dvs. i strid
med speciellt för banker gällande lagstiftning, är mycket sällsynta och
deras volym står inte i någon rimlig proportion till den ekonomiska brottslighet
som motionen tar upp. Brottslighet i vidare mening föreligger därför
oftast först om banken hade vetskap om att transaktionen skulle möjliggöra
någon brottslig handling eller borde på grund av sina kunskaper ha
förmodat att den skulle ingå i något brottsligt sammanhang.

Det kan vara förenat med betydande svårigheter för en bank att fastställa
syftet med alla de lån som förmedlas, inte minst när det är fråga om
ibland ytterst komplicerade affärer, eller när banken får endast så mycket
information som erfordras för att lånet skall kunna beviljas med någon
rimlig grad av säkerhet. Det ligger i sakens natur med hänsyn till de stora
lånevolymer det är fråga om att bankernas granskning av låntagaren oftast
inskränker sig till att fastställa om säkerhetskraven är tillgodosedda. Ändamålet
med lånet anges ofta av låntagaren utan att banken kan kontrollera
denna uppgift.

JuU 1980/81:21

107

När det i motionen talas om kontroll över kreditströmmar i samhället
förutsätter fullmäktige att det inte är fråga om aggregerade kreditbelopp.
Dessa är av intresse ur stabiliserings- och allokeringspolitisk synvinkel och
det är dessa kreditströmmar som riksbankens kreditpolitik i första hand
inriktas på. I en ekonomi av Sveriges typ sker kontrollen över kreditgivningen
med huvudsakligen generella medel. En styrning av enskilda lånetransaktioner
genom myndigheternas försorg är knappast förenlig med ett
sådant system. Kontrollen av enskilda lånetransaktioner och granskningen
av huruvida dessa sker i enlighet med för bankerna gällande lagstiftning
ankommer på bankinspektionen. När det är fråga om kontroll över sådana
transaktioner som i nyssnämnda mening är lagliga men som i en vidare
mening bidrar till att möjliggöra ekonomiska brott vilar samhällets kontroll
i den allmänna lagstiftningen.

Särskilt yttrande av ledamöterna i riksbanksfullmäktige
Erik Wärnberg, Gunnar Sträng och Grethe Lundblad

Enligt majoriteten i riksbanksfullmäktige är ”nuvarande resurser” —
”tillräckliga för att utöva den valutakontroll inom riksbanken som nuvarande
regleringsnivå erfordrar”. Vi kan inte dela denna uppfattning.

Ett klart tecken på det nuvarande kontrollsystemets otillräcklighet fick
vi sommaren 1977. Genom oförsiktiga uttalanden kom det i gång en spekulation
mot den svenska kronan som enligt riksbankens egna uträkningar
fick en betydande omfattning. Även under 1979 har det förekommit kortsiktiga
kapitalrörelser som icke kan anses stå i överensstämmelse med
nuvarande valutaregler.

De omfattande revideringar som under senare år skett av betalningsbalansstatistiken
- sammantaget uppgår dessa till 6 å 7 miljarder kr. - visar
att samhället inte har en tillfredsställande kontroll över betalningarna till
och från utlandet.

I majoritetens yttrande hänvisar man till att kommittén med uppdrag att
göra en översyn av valutaregleringen (valutakommittén) även har att ta
ställning till kontrollfrågorna. Men direktiven till denna utredning syftar
närmast till en liberalisering av nuvarande valutareglering. Vad gäller
kontrollfrågorna så lägger direktiven mycket klara begränsningar på möjligheterna
att förbättra dessa.

Enligt vår mening bör det vara möjligt att med relativt enkla medel
förbättra den nuvarande kontrollen. Den högt utvecklade datateknik som
tillämpas i banksystemet bör här erbjuda goda möjligheter. Inte minst
viktigt är det att förstärka samhällets möjligheter att få ett grepp om
tjänstetransaktionerna.

Det bör enligt vår mening ankomma på riksbanksfullmäktige att vidta de
personalförstärkningar som en tillfredsställande kontroll av valutarörelserna
föranleder.

JuU 1980/81:21

108

Riksåklagaren

Förbättring av valutakontrollen

Genom att löpande betalningar i princip faller utanför valutaregleringen
föreligger vissa möjligheter att företa otillåtna valutatransaktioner under
sken av att fråga är om löpande betalning. Även på andra sätt, t. ex. såsom
framhållits i motionen 1120 via utländska bolag, kan valutalagstiftningen
överträdas eller kringgås. Valutaregleringens omfattning och inriktning är
emellertid i första hand en fråga som får bedömas utifrån politiska och
ekonomiska överväganden. Från åklagarsynpunkt ligger de problem som
är förknippade med den gällande valutaregleringen inte på författningsområdet
utan på kontrollsidan. Det torde - såsom exemplifieras av yttrandet
från överåklagaren i Göteborg - vara en vanlig erfarenhet att valutabrott
som kommer till åklagarnas kännedom ofta uppdagats inte genom
direkta kontrollåtgärder utan genom slumpvisa fynd i samband med skatteutredning
eller förundersökning som primärt avsett annan brottslighet. En
skärpt kontrollverksamhet på valutaregleringens område framstår som
angelägen. Den kommitté som fått i uppdrag att se över valutaregleringen
har enligt direktiven bl. a. att undersöka hur kontrollen i olika hänseenden
skall kunna förbättras. Enligt min mening bör resultatet av denna utredning
föreligga innan ytterligare åtgärder vidtas.

Ansvar för skatt vid entreprenad m. m.

De i departementspromemorian (Ds Fi 1976:4) Ansvar för skatt vid
entreprenad m. m. framlagda förslagen innebär bl. a. att uppgiftsskyldighet
sanktionerad genom ett betalningsansvar samt inom vissa områden ett
obligatoriskt ansvar för skatter och avgifter för entreprenadarbeten åläggs
uppdragsgivaren. Uppdragsgivarens ansvar enligt förslaget inskränker sig
inte endast till fall där entreprenadavtalet är en skenkonstruktion (dvs. fall
där ”uppdragsgivaren” redan enligt gällande regler har ett arbetsgivaransvar
om bara det rätta förhållandet kan klarläggas) utan omfattar också
seriösa entreprenadavtal där uppdragstagaren av någon anledning inte
fullgör sina förpliktelser mot det allmänna. Särskilt i de senare delarna
innebär förslaget en långtgående nyordning. Konsekvenserna för mellanhavanden
av seriös natur är inte lätta att överblicka. Med tanke på den
spridning som problemet med mer eller mindre illojala entreprenadkonstruktioner
torde ha inom skilda områden av näringslivet synes den föreslagna
avgränsningen av området för ett obligatoriskt uppdragsgivaransvar
kunna diskuteras. Som en brist i förslaget ser jag avsaknaden av underlag
för en bedömning av i vad mån den föreslagna starkt utvidgade uppgiftsskyldigheten
för uppdragsgivare motsvaras av erforderliga resurser från
kontrollorganens sida att granska och följa upp inkommet material. Anförda
förhållanden bör enligt min mening medföra viss försiktighet när det
gäller genomförande av en reform av det ingripande slag som det här rör

JuU 1980/81:21

109

sig om. Saken synes därför ha förtjänat att utredas i ett något vidare
sammanhang än som skett.

Av promemorian framgår (se särskilt s. 85 f.) att den föreslagna lagstiftningen
är avsedd som ett provisiorium i avvaktan på att man kan utvärdera
effekterna av medbestämmandelagstiftningen och rationaliseringen av taxeringsorganisationen
i första instans. Sedan promemorian framlades har
lagen (1976:580) om medbestämmande i arbetslivet trätt i kraft och nya
regier om taxeringsförfarandet har införts och lett till att nya granskningsrutiner
böljat tillämpas eller är under uppbyggnad. Enligt min mening kan
det därför vara lämpligt att innan ett genomförande av förslaget övervägs
avvakta effekten av de nämnda reformerna. Därigenom skulle kunna undvikas
en lagstiftning som har karaktär av ett provisorium med alla de
olägenheter för såväl näringsidkare som myndigheter - inte minst av
övergångskaraktär - som ett sådant kan medföra. Trots de fördelar som
grundtankarna i förslaget innebär när det gäller möjligheterna att förebygga
och beivra företeelser som utnyttjande av grå arbetskraft m. m. ställer jag
mig därför tveksam till ett genomförande av förslaget på grundval av det
utredningsunderlag som f. n. föreligger.

Näringsförbud och etableringskontroll

Regeringen har i proposition (1979/80:83) framlagt förslag till ändringar i
konkurslagen genom införande av nya regler om näringsförbud i samband
med konkurs, s.k. konkurskarantän. Ändringarna avses enligt förslaget
träda i kraft den 1 juli 1980. Enligt min mening bör erfarenheterna av den
föreslagna lagstiftningen avvaktas innan man överväger ett införande av
regler om näringsförbud som sanktion mot ekonomisk brottslighet i andra
fall än vid konkurs.

Frågan om etableringskontroll som medel att motverka ekonomisk
brottslighet har mycket gemensamt med de frågor som rör näringsförbud.
Förutom de konflikter som uppstår med grundläggande näringsfrihetsprinciper
kan här nämnas kontrollsvårigheter, risk för uppkomst av för myndigheterna
helt dold verksamhet samt problem med bulvanförhållanden.
Även när det gäller förutsättningarna för att genom etableringskontroll
motverka ekonomisk brottslighet synes därför värdefulla erfarenheter kunna
vinnas genom tillämpningen av regler om konkurskarantän. Enligt min
mening finns därför även på detta område skäl att avvakta sådana erfarenheter
innan införande av en ny och mera omfattande reglering övervägs.

Straffskärpningar för brott mot arbetarskydds- och miljöskyddslagstiftningen Strafflatituderna

i arbetsmiljölagen (1977:1160) och miljöskyddslagen
(1969:387) omfattar huvudsakligen böter eller fängelse i högst ett år som
påföljd för den som bryter mot föreläggande, förbud eller föreskrift som

JuU 1980/81:21

110

meddelats med stöd av lagen. Vid mera allvarliga överträdelser eller åsidosättanden
av det aktsamhetskrav som uppställs i de båda lagarna eller i
föreskrifter som meddelats med stöd av lagarna torde emellertid ofta
sådana omständigheter föreligga att brottsbalkens regler om brott mot liv
och hälsa (BrB 3 kap.) eller om allmänfarliga brott (BrB 13 kap.) blir
tillämpliga. Härigenom har i vart fall när det gäller allvarligare brott på
arbetarskyddslagstiftningens område en såvitt jag kan bedöma i huvudsak
tillfredsställande jämställdhet i påföljdshänseende med andra brott som
äventyrar människors liv och hälsa uppnåtts. Vad gäller vållande till
kroppsskada eller sjukdom (BrB 3:8) kan i sammanhanget anmärkas att
genom lagändring (lag 1980:107) som träder i kraft den 1 juh 1980 skett den
förändringen i åtalsregeln i BrB 3:11 att vållande till kroppsskada eller
sjukdom får åtalas av åklagare utan hinder av att målsäganden inte anger
brottet till åtal om målsäganden åsamkats skadan eller sjukdomen i verksamhet
som arbetstagare.

Vad gäller miljöbrottsligheten har miljöskyddsutredningen i sitt delbetänkande
(SOU 1978: 80) Bättre miljöskydd 1 givit uttryck för uppfattningen
att BrB 13 kap. bör kompletteras med en bestämmelse som tillgodoser
kravet på skydd för miljön. Utredningens majoritet avstod emellertid från
att lägga fram något förslag till ändring i BrB under hänvisning till att
frågan vid tiden för betänkandets avlämnande uppmärksammats inom
brottsförebyggande rådet (BRÅ). I remissyttrande den 5 april 1979 över
betänkandet förordade riksåklagaren bl. a. en effektivisering av straffbestämmelserna
på området och en höjning av straffmaximum med därav
följande förlängning av preskriptionstiden. Sedan BRÅ i mars 1979 i promemorian
(PM 1979:6) Kriminalisering av föroreningar av miljön m.m.
framlagt förslag till ändringar i 13 kap. 8 och 9 §§ BrB har i anslutning till
promemorian inom justitiedepartementet utarbetats ett förslag (justitiedepartementets
PM 1980-02-11, dnr 358-80) till ändringar i BrB 13 kap. bl. a.
genom införande av ett nytt straffstadgande för miljöbrott. Promemoriorna
är f. n. under remissbehandling bl. a. hos riksåklagaren och som underremiss
hos vissa statsåklagare. Såsom framgår av det sagda är den i
motionen 1120 väckta frågan om miljöbrotten uppmärksammad och torde
inom den närmaste tiden bli föremål för statsmakternas ställningstagande.

I anslutning till frågan rörande straffskärpningar som ett medel i kampen
mot ekonomisk brottslighet vill jag här slutligen nämna att riksåklagarens
arbetsgrupp mot kvalificerad ekonomisk brottslighet i januari 1979 till
BRÅ överlämnat ett förslag till ändringar i 11 kap 5 § BrB och 10 §
skattebrottslagen som går ut på att för mera kvalificerade fall av bokföringsbrott
och försvårande av skattekontroll införa betydande skärpningar
av strafflatituderna. Bakgrunden till detta förslag är att de nämnda brotten
är tämligen frekventa och att de i jämförelse med skattebrotten som regel
är mindre tids- och resurskrävande från utredningssynpunkt.

JuU 1980/81:21

lil

Samarbete mellan polis, åklagare m.fl.

Ett väl fungerande samarbete mellan polis, åklagare och andra myndigheter
utgör en förutsättning för att ekonomisk och organiserad brottslighet
skall kunna förebyggas och bekämpas på ett effektivt sätt. Ett samarbete
mellan berörda myndigheter efter i huvudsak de riktlinjer som dragits upp i
promemorian (1979-05-23) Samordnad verksamhet mot den ekonomiska
och den organiserade brottsligheten har sedan någon tid fungerat på central
nivå och är under uppbyggnad på regional nivå. Brottsförebyggande
rådet undersöker f. n. på uppdrag av regeringen frågan om bl. a. informationsutbyte
myndigheter emellan på det område som rör bekämpandet av
ekonomisk och organiserad brottslighet i syfte att utarbeta förslag till
erforderliga lagstiftningsåtgärder bl. a. till komplettering av sekretesslagen
(1980:100). Förutom eventuella lagstiftningsåtgärder som genom denna
undersökning kan visa sig påkallade föreligger såvitt jag kan se f. n. inte
behov av några åtgärder från regeringen vad gäller de samarbetsfrågor som
berörts i den nämnda promemorian.

Hovrätten över Skåne och Blekinge
Allmänt

Kriminalpolitiska insatser mot den ekonomiska brottsligheten ägnas i
dag stor uppmärksamhet i den allmänna debatten. Sådan kriminalitet har
också blivit ett angeläget ämne för kriminologisk forskning och utredningar
i lagstiftningssammanhang. Det är bekant att en betydande del av resurserna
inom brottsförebyggande rådet (BRÅ) f. n. inriktas på en översyn av
den ekonomiska brottsligheten och att arbetsgrupper under RÅ och RPS
arbetar inom samma område. Totalt sett innebär det att samhällets insatser
på det utredande och förebyggande stadiet är betydande.

Under senare år har på detta område gjorts flera lagstiftningsreformer på
grundval av framlagda förslag. Här behöver bara nämnas lagarna om
betalningssäkring och säkerhet för skattefordringar (SFS 1978:880, 882),
de ändrade reglerna om konkursförvaltning (SFS 1979:34), reglerna för
rationalisering av uppbördsförfarandet (SFS 1979:489) och lagen om finansbolag
(prop. 1978/79:170).

Många förslag till reformer har dock ännu inte lett till lagstiftning. Det
föreligger t. ex. förslag om näringsförbud i samband med konkurs (prop.
1979/80:83). Ett förslag om kontroll av utländsk företagsetablering i Sverige
(SOU 1978:73) har remissbehandlats. Detta gäller också förslaget om
preskription av skattefordringar (SOU 1979:87), promemoriorna Företagsböter
(Ds Ju 1978:5) och Nya redovisningsregler för ekonomiska föreningar
m. m. (Ds Ju 1979:14).

Det råder delade meningar bland berörda remissorgan i fråga om åtskilliga
reformförslag som lagts fram eller är under beredning. Man kan också
vänta sig att den fortsatta diskussionen om mål och medel i kampen mot
ekonomiska brott kommer att bli livlig. Ej sällan gäller debatten om de

JuU 1980/81:21

112

föreslagna åtgärderna anses alltför ingripande och strider mot givna rättsprinciper
eller på ett alltför drastiskt sätt begränsar den enskildes rörelsefrihet.

Det står emellertid klart att nu genomförda eller planerade lagstiftningsåtgärder
mot den ekonomiska kriminaliteten drivits fram av viktiga samhällsintressen.
Det har blivit alltmer uppenbart att denna kriminalitet medför
betydande skador för samhället och att motåtgärderna måste prioriteras.
Problemet gäller närmast att skapa resurser och finna tillräckligt
effektiva medel. De remitterade motionerna bör ses mot denna bakgrund.
De ger uttryck för en allmän oro för samhällsutvecklingen om inte kraftfulla
åtgärder sätts in mot den ekonomiska brottsligheten. Man kan också
spåra en viss otålighet hos motionärerna därför att reformarbetet enligt
deras mening inte bedrivs tillräckligt energiskt och snabbt. Enligt hovrätten
är dock dessa farhågor överdrivna. Lagstiftningsreformer på detta
område kräver omfattande utredningsarbete, inte minst därför att den
ekonomiska brottsligheten är svårgripbar och att de berörda lagarna vävs
in i varandra.

I detta sammanhang vill hovrätten framhålla att arbetet med den ekonomiska
brottsligheten kräver betydande personalresurser inom rättsvården.
Under senare år har polis- och åklagarmyndigheter tillförts angelägna
förstärkningar och särskilda insatser har vidtagits för att förbättra åklagarnas
och polisernas utbildning i fråga om den ekonomiska brottsligheten.
Däremot har domstolarna inte tillförts motsvarande resurser. Målen angående
ekonomisk kriminalitet är ofta omfattande och svårbedömda. De
tar allt mer av domstolarnas tid i anspråk och det är uppenbart att en
prioritering av denna brottslighet kräver en utbyggnad av domstolarnas
resurser. För hovrättens del har utvecklingen lett till problem för den
dömande verksamheten bl. a. genom att stora flerdagarsmål måste handläggas
på ordinarie avdelningar utan att ledamöterna kan räkna med ersättare
för rotelarbetet i övrigt. Tiden räcker ej heller till för den utbildning
och fortbildning som för domstolsjuristemas del är både önskvärd och
nödvändig.

Ansvaret för juridiska personers skulder

I motionen 1979/80:1120 aktualiseras frågan om en fysisk eller juridisk
person som har inflytande över annan juridisk person — moderbolag i
förhållande till dotterbolag - skall kunna göras ansvarig för det andra
bolagets skulder. Närmast kommer den situationen i tankarna att en juridisk
person använder ett annat bolag som ”mjölkko" för att sedan, när det
körts i botten, gå fri från ansvar för bolagets skulder. Som ett annat
exempel kan nämnas att skadeståndskrav på grund av miljöbrott riktas mot
ett bolag, som bedrivit miljöfarlig verksamhet, varvid det visar sig att
bolaget saknar betalningsförmåga men dess solventa moderbolag går fritt
från ersättningsskyldighet.

JuU 1980/81:21

113

Det förefaller i och för sig rimligt att ett företag som har avgörande
inflytande över ett bolag och drar ekonomisk nytta av detta, också ytterst
bör vara ansvarigt för bolagets skulder. En sådan ordning skulle dock
förutsätta en delvis annan syn på rättsförhållandet mellan moderbolag och
dotterbolag, då det senare fungerar som en självständig juridisk person.
Det är svårt att överblicka vilka konsekvenser en ändrad lagstiftning skulle
få. Om man, som förslagsställarna bakom motionen tycks mena, också
skall kunna ålägga fysisk person direkt ansvar för ett bolags skulder, tar
man ett djärvt steg mot nya principer inom bolagsrätten.

Emellertid kan i praxis spåras en utveckling som innebär att ansvaret för
ett bolags skulder (främst skatteskulder) under vissa förhållanden kan
påföras annan. Det är angeläget att man med sådant ansvarsgenombrott
kan komma åt skentransaktioner. Hovrätten anser därför att främst förhållandena
i enmansbolag och familjebolag liksom relationen mellan moderbolag
och dotterbolag från de synpunkter, som framförts i motionen, är av
sådant intresse att frågan kräver närmare studier. Uppgiften bör lämpligen
anförtros BRÅ och ingå som ett led i dess översyn av den ekonomiska
brottsligheten.

Näringsförbud

I vårt land råder i princip fri näringsverksamhet för svenska medborgare,
om inte annat uttryckligen är föreskrivet. Begränsningar i näringsfriheten
finns på många områden, t. ex. i fråga om sådan verksamhet som
förbehålls staten (handel med rusdrycker, läkemedel m.m.). I fråga om
vissa näringar krävs legitimation (läkare, tandläkare, veterinärer) eller för
vissa uppdrag auktorisation (advokater, revisorer, fastighetsmäklare). Det
förekommer också att utövandet av näringsverksamhet förutsätter tillstånd
av offentlig myndighet och att verksamheten fortlöpande underkastas
kontroll. Sådant tillstånd kan meddelas efter viss prövning av sökandens
lämplighet, varvid hänsyn även kan tas till hans ekonomiska förhållanden.

De gjorda begränsningarna i näringsfriheten har bl. a. sin grund i att
vissa näringar anses vara speciellt betydelsefulla för samhällslivet och
därför måste utsättas för särskild samhällskontroll. Men begränsningarna
kan också motiveras av att vissa personer saknar ekonomiska förutsättningar
och omdöme för att driva näringsverksamhet, vilket dokumenterats
genom konkursmissbruk.

I prop. 1979/80:83 om konkurs och rätten att idka näring har just dessa
omständigheter förts fram till stöd för näringsförbud i samband med konkurs
(konkurskarantän). Förslaget innebär att näringsförbud skall kunna
meddelas när konkurs inträffat och gäldenären förfarit grovt oaktsamt mot
sina borgenärer eller på annat sätt grovt åsidosatt vad som ålegat honom
som näringsidkare. Även den, som upprepade gånger förekommit i konkurser
och eljest visat sig uppenbart olämplig att driva näringsverksamhet,
8 Riksdagen 1980/81. 7 sami. Nr 21

JuU 1980/81:21

114

skall kunna meddelas näringsförbud. Detta förbud skall gälla för en tid av
högst fem år.

I motionerna föreslås nu en utredning av frågan om införande av näringsförbud
som sanktion mot ekonomisk brottslighet även i andra fall än vid
konkursmissbruk.

Frågan leder in på centrala straffrättsliga problem, nämligen hur sanktionssystemet
skall utformas. BRÅ:s kriminalpolitiska arbetsgrupp har i
sin rapport (1977:7) Nytt straffsystem lagt grunden till en bred diskussion i
ämnet. Därvid har gruppen också behandlat s. k. sanktionskumulation,
som innebär att den som straffas för brott utöver straffet även får vidkännas
annat obehag på grund av brottet. Hit hör vissa sanktioner som
domstolen skall ta hänsyn till (t. ex. förvisning, förverkande) men också
s.k. okontrollerade sanktioner (typfall: körkortsåterkallelse). Självfallet
skulle ett näringsförbud på grund av ekonomiskt brott uppfattas som ett
tilläggsstraff. Konsekvenserna därav skulle i många fall uppfattas som
betydligt allvarligare än själva straffet. I BRÅ-rapporten (s 422—423) framhålls
vikten av att domstolarna i sin straffmätning beaktar att den dömde
påförts eller kommer att påföras andra sanktioner på grund av brottet.

Det är tveksamt om man bör införa näringsförbud som en ny sanktionsform
och därmed vidga området för tilläggsstraff. Det är också tveksamt
om det går att legitimera en sådan sanktion. Att den, som gör sig skyldig till
organiserat häleri genom att i sin antikvitetshandel köpa upp tjuvgods,
skall diskvalificeras som antikvitetshandlare kan möjligen synas rimligt.
Men bör han också förbjudas att driva annan handel? Eller skall den
hotellägare som dömts för koppleri mellan en gäst och en prostituerad
förbjudas att driva hotellrörelse? Även om man begränsar ett näringsförbud
till att gälla personer som förövat allvarliga ekonomiska brott, torde
det bli svårt att motivera långtgående ingripanden i den enskildes näringsfrihet
på grund av brottet. I detta sammanhang bör också framhållas att ett
näringsförbud kan få icke önskvärda sidoeffekter, t. ex. i fråga om den
dömdes möjligheter att försörja sig. Från rehabiliteringssynpunkt är det
angeläget att han kan erbjudas arbete men valmöjligheterna är i allmänhet
inte många.

Enligt hovrätten finns anledning att avvakta resultatet av den i prop.
1979/80:83 föreslagna ordningen med näringsförbud i samband med konkurs
innan frågan prövas om en utvidgning av detta institut. Det finns dock
anledning tro att frågan om användandet av näringsförbud som sanktionsform
kommer att intressera den nyligen tillsatta frivårdskommittén. Denna
har nämligen enligt sina direktiv att undersöka behovet av nya former för
påföljd i straffsystemet, främst i syfte att skapa alternativ till frihetsstraffet.

Etableringskontroll

Etableringskontroll behöver inte betyda näringsförbud utan kan i stället
innebära att utövandet av viss näring förbinds med särskilda krav. I det

JuU 1980/81:21

115

modema samhället måste ställas vissa anspråk på den som driver näringsverksamhet,
bl. a. med hänsyn till att betydande ekonomiska intressen kan
stå på spel för det allmänna. En utbyggd kontroll över näringsverksamheten
är därför motiverad.

Införandet av etableringskontroll inom vissa branscher skulle otvivelaktigt
vara ägnat att motverka den ekonomiska brottsligheten. Hittills har
sådan kontroll främst avsett utländska företag. I sitt förut nämnda betänkande
(SOU 1978:73) har utredningen om utländska övertaganden av
svenska företag behandlat etableringskontrollen. På grund av djup oenighet
inom utredningen har det inte ansetts möjligt att avge ett förslag som
kunnat samla majoritet. I stället har utredningen redovisat tre förslag vid
sidan om varandra med olika uppfattningar i fråga om styrkan av kontrollinsatserna.

Enligt hovrätten finns skäl att - på grundval bl. a. av de erfarenheter
som vunnits under utredningen av utländsk företagsetablering - undersöka
vilka förutsättningar som gäller för etableringskontroll inom vissa branscher
som ligger i riskzonen för ekonomisk kriminalitet. Det står dock klart
att man med en sådan kontroll avlägsnar sig allt längre bort från principen
om näringsfrihet. En avvägning mellan intresset av fri näringsverksamhet
och etableringskontroll måste göras varvid kravet på insatser mot den
ekonomiska brottsligheten väger tungt i kontrollens vågskål.

Hovrätten tillstyrker alltså förslaget om en utredning enligt de tankar
som motionerna ger uttryck för. Den primära uppgiften måste dock bli att
klarlägga hur stort behovet av etableringskontroll är och vad man kan
vinna därmed. En studie av dessa frågor bör lämpligen utföras av BRÅ
som ett första steg i utredningsarbetet. Det får sedan bli en uppgift att
bestämma området för etableringskontrollen samt formerna för och innehållet
i denna.

Rikspolisstyrelsen

En förbättring av den nuvarande valutakontrollen är önskvärd på grund
av att valutatransaktioner mer och mer kommit att spela en viktig roll vid
ekonomisk kriminalitet. Styrelsen delar även motionärernas uppfattning
att förbättrade kontrollmetoder samt kartläggningar av olika utlandstransaktioner
på valutaområdet snarast bör komma till stånd.

Förslaget till straffskärpningar för brott mot arbetarskydds- och miljöskyddslagstiftningen
föranleder inga erinringar från styrelsens sida.

Vad så gäller motionärernas förslag om organisatoriska insatser och
förslag till lagstiftning för att intensifiera samarbetet mellan polis-, åklagar-,
skatte- och kronofogdemyndigheter, tullverket samt riksbanken vill
styrelsen påpeka följande.

Ett samarbete, om än på informella vägar, har sedan lång tid tillbaka
förekommit mellan polisen och de nämnda myndigheterna. Detta samarbete
har, sedan särskilda ekonomiska rotlar inrättats i Stockholms, Göte -

JuU 1980/81:21

116

borgs. Malmö och Sundsvalls polisdistrikt samt vid rikskriminalsektionen,
ytterligare intensifierats på central, regional och lokal nivå. Erfarenheterna
av samarbetet har hittills varit goda. Gemensamma insatser från framför
allt polisens och skattemyndigheternas samt tullverkets sida mot ekonomiska
brott har skett. Rikspolisstyrelsens uppfattning är att samarbetet
mellan myndigheterna är av helt avgörande betydelse för att åstadkomma
en effektiv brottsbekämpning på det ekonomiska området. Genom den
sekretesslagstiftning som under våren 1980 antagits av riksdagen och genom
vilken sekretessen mellan myndigheter numera erhållit en lagreglering
har emellertid hos flera myndigheter uttalats tveksamhet om det informationsflöde
som hittills förekommit mellan myndigheterna även i framtiden
kan ske i samma omfattning som förut. För att undanröja den tveksamhet
som finns är det betydelsefullt att den särskilda arbetsgrupp inom BRÅ
som fått regeringens bemyndigande att närmare utreda frågorna om sekretessen
mellan myndigheter snarast lägger fram förslag som medger praktiska
lösningar på detta viktiga informationsområde.

Vad slutligen gäller de polisiära insatserna mot den ekonomiska och den
organiserade brottsligheten är det rikspolisstyrelsens uppfattning att särskilda
ekonomiska rotlar bör inrättas i de polisdistrikt där bl. a. näringsverksamhetens
struktur gör sådana rotlar motiverade.

Brottsförebyggande rådet (BRÅ)

Det är ställt utom varje tvivel att den ekonomiska brottsligheten orsakar
samhället mycket omfattande och allvarliga skador. Skadorna begränsar
sig inte till ekonomiska förluster för enskilda och för det allmänna. De
sociala skadeverkningarna är också betydande. De kvalificerade ekonomiska
brotten utgör vidare en fara för laglydnaden och samhällsmoralen i
stort. När omfattande oegentligheter kan passera opåtalade eller med föga
ingripande påföljder skapas en grogrund för synsätt enligt vilka fusk med
exempelvis skatter och bidrag inte anses klandervärt.

BRÅ har statsmakternas uppdrag att se över lagstiftningen mot organiserad
och ekonomisk brottslighet. Översynsarbetets bakgrund, inriktning
och hitintillsvarande resultat torde vara väl känt och skall ej här närmare
redovisas. BRÅ:s insatser inskränker sig dock inte till översynsarbetet. En
viktig orsak till att den ekonomiska brottsligheten kunnat få sådan utbredning
är att den med utnyttjande av brister i lagstiftning och administrativ
tillsyn kunnat fungera till så stor del i det fördolda. Kunskaperna om dess
faktiska utbredning, skadeverkningar och metoder är i många hänseenden
bristfälliga. BRÅ, som årligen fördelar bidrag till enskilda forskare, har
därför beslutat prioritera ansökningar rörande forskning om ekonomisk
brottslighet. Inom rådet har vidare påbörjats forskningsprojekt kring frågor
om subventionsmissbruk, försäkringsbedrägerier och brott mot tullagstiftningen.

Mot den här angivna bakgrunden är det naturligt att BRÅ med tillfreds -

JuU 1980/81:21

117

ställelse hälsar den vilja att komma till rätta med den ekonomiska brottsligheten
som ligger bakom de bägge motionerna. BRÅ vill också i detta
sammanhang understryka att uppgiften att motverka den ekomiska brottsligheten
inte är av sådan art att den kan begränsas till något visst organ,
som exempelvis organisationen för det inom BRÅ bedrivna översynsarbetet,
utan överväganden och åtgärder måste aktualiseras inom ett brett falt
hos myndigheter och utredningar som har kontakt med problematiken. Det
är av stor vikt att översynsarbetet inom BRÅ inte tjänar som ursäkt för att i
andra sammanhang bortse från problematiken med den ekonomiska brottsligheten.
Olika skäl talar många gånger för att problem bör behandlas i
annan ordning än inom BRÅ.

De konkreta åtgärder som föreslås i motionerna hänför sig till många och
skiftande lagstiftningsområden. BRÅ:s yttrande har företrädesvis begärts
beträffande förslagen rörande valutakontroll, näringsförbud, etableringskontroll,
straffskärpningar för arbetarskydds- och miljöskyddsbrott och
samarbete mellan polis, åklagare m.fl. myndigheter. Även i andra hänseenden
har dock BRÅ funnit anledning att kommentera förslagen.

Yttrandet disponeras härefter så att först var och en av punkterna i
motionen 1120 kommenteras under särskild rubrik. Därefter behandlas
förslagen i motion 1864 också vart och ett under särskild rubrik.

Motion 1120

2. Förbättringar av valutakontrollen

Liksom motionärerna är BRÅ av den uppfattningen att det är angeläget
att valutakontrollen sköts på ett effektivt sätt. Även inom ramen för
gällande lagstiftning bör utrymme finnas för förbättringar i detta hänseende.
Ansvaret för att så sker åligger de valutavårdande myndigheterna och
bör av dessa självfallet löpande beaktas i deras verksamhet. Givetvis är det
i detta sammanhang viktigt att riksbanksfullmäktige ser till ”att erforderliga
resurser ställs till förfogande för genomförande av behövliga kontrollåtgärder”.

3. Ändrade direktiv till kommittén (E 1977:03)

Valutaområdet är enligt BRÅ:s uppfattning ett av de centrala områdena
när det gäller ekonomisk brottslighet. Det framstår som en ytterst angelägen
uppgift att närmare se över valutalagstiftningen i detta hänseende och
pröva olika vägar att åstadkomma en bättre kontroll. BRÅ anser liksom
motionärerna att det bör ankomma på den rubricerade kommittén att
föreslå de ändringar som kan behövas i valutalagstiftningen för att möjliggöra
en mer effektiv bekämpning av den ekonomiska brottsligheten.

I kommitténs uppdrag ingår att se över ”den författningsmässiga utformningen
av valutaregleringen inbegripet frågan om förebyggande och beivrande
av överträdelser och kringgående av valutaregleringen”. Man skall

JuU 1980/81:21

118

härvid enligt direktiven eftersträva ”en sådan utformning av regelsystemet
att möjligheterna att kringgå valutaregleringen minimeras och att överträdelser
kan beivras”. Det sägs vidare bl. a. att man bör söka åstadkomma
ett effektivare kontrollsystem och att man bör överväga om kontroll och
brottsförebyggande verksamhet bör tillföras ökade resurser.

Kampen mot den avancerade ekonomiska brottsligheten är ett så allmänt
och viktigt samhällsintresse att hänsyn till detta måste tas vid överväganden
på t. ex. valutaområdet. Det hade varit önskvärt att detta kommit
till ännu tydligare uttryck i kommitténs direktiv. Enligt BRÅ:s uppfattning
är det emellertid - oavsett om tilläggsdirektiv utfärdas eller ej - knappast
möjligt för kommittén att fullgöra sitt uppdrag utan att närmare pröva
möjligheterna att effektivt kontrollera den valutareglering man föreslår och
vilka sanktioner som bör ifrågakomma vid brott mot denna reglering.

4. Insyn och kontroll i företag som får lån eller bidrag från staten

Frågan om missbruk av olika former av statliga eller kommunala subventioner
till företagsamheten är av stort intresse. En rik flora av bidragsmöjligheter
har vuxit upp under senare år. Några enhetliga regler för
sådana lån eller bidrag finns emellertid inte. BRÅ har nyligen inlett ett
forskningsprojekt på detta område. Arbetet som beräknas vara avslutat
hösten 1980 kan förväntas ge underlag för att förenkla bidragssystemet och
därmed underlätta kontrollen och förebygga missbruk.

Betydelsefullt underlag i detta hänseende bör vidare erhållas genom
industristödutredningen (I 1979:17) vars arbete avses slutföras under 1980.

En tänkbar kontrollåtgärd är att på sätt som föreslås i motionen skaffa
det allmänna möjligheter till insyn och kontroll. Det kan ske genom avtal i
det särskilda fallet eller genom ändring i den särskilda författning som
reglerar låne- eller bidragsformen. BRÅ vill dock betona att det är angeläget
med en mer allmän översyn av området och en förutsättningslös
prövning av olika tänkbara brottsförebyggande åtgärder. I sammanhanget
kan nämnas att man i Västtyskland infört en särskild subventionslag med
bl. a. regler om upplysningsplikt, skentransaktioner och återbetalningsplikt
samt i anslutning därtill också i strafflagen infört ett särskilt straffstadgande
för subventionsbedrägeri.

5. Företagsrevisorernas ställning och uppgifter

Frågor om revisorers uppgifter och verksamhet har behandlats inom
översynsarbetet, främst i BRÅ PM 1978:2 Revisors verksamhet, men även
i BRÅ PM 1979:5 Aktiebolagslagen - förstärkt skydd för det bundna
kapitalet, m.m. och i BRÅ PM 1980:1 Likvidationsförfarandet enligt aktiebolagslagen.

I BRÅ PM 1979:5 uttalas sålunda (s. 68) att från de synpunkter den
arbetsgruppen har att beakta skulle det vara värdefullt med revisorer som
står mera fria från bolagsstämman än vad som nu är fallet i t. ex. fåmansbo -

JuU 1980/81:21

119

lagen. Ett överförande till t. ex. länsstyrelserna av uppgiften att utse revisor
i aktiebolag förutsätter emellertid bl. a. en grundläggande diskussion
om revisionernas syfte och revisorns roll i företagen, en diskussion som
inte kunnat föras inom ramen för denna arbetsgrupp. Mot bakgrund av vad
sålunda har anförts ställer sig BRÅ positivt till tanken på en utredning om
företagsrevisorernas ställning och uppgifter.

6. Ansvar för annan juridisk persons skulder

Frågan om moderbolags ansvar för dotterbolags skulder är komplicerad.
Själva grundtanken med aktiebolagsformen är just det begränsade betalningsansvaret.
Aktieägarna svarar endast med sina insatser och borgenärerna
är hänvisade till bolagets tillgångar för betalning.

Inom OECD har frågan väckts om moderbolag på grund av den uppförandekod
för multinationella företag som utarbetas inom organisationen
har ett längre gående ansvar t. ex. så att ett moderbolag som plundrar ett
helägt dotterföretag i annat land på alla tillgångar och lägger ner det har en
juridisk skyldighet att betala lön till dotterföretagets anställda under den
uppsägningstid som måste iakttas enligt värdlandets lag. Från svensk sida
har man inte ställt sig avvisande till tanken men understrukit att det i så fall
måste ses som ett mycket begränsat undantag från den eljest gällande
principen.

Frågan om att ålägga fysisk person ett direkt betalningsansvar för
skulder som åvilar bolag över vilket han har ett bestämmande inflytande
torde ha övervägts bl. a. i företagsskatteberedningen utan att man då
kunde finna en lösning. Möjligheten att i extrema situationer ”lyfta på
slöjan” och se till realiteterna bakom en bolagskonstruktion bör enligt
BRÅ:s mening prövas, om än med viss försiktighet. En sådan möjlighet
skulle bl. a. kunna bli ett värdefullt komplement till en generalklausul på
skatterättens område.

7. Grå arbetskraft (Ds Fi 1976:4)

BRÅ anser det vara en angelägen åtgärd att de i promemorian framförda
förslagen läggs till grund för lagstiftning.

8. Näringsförbud

Näringsförbud kan enligt BRÅ:s uppfattning utgöra ett verksamt medel
mot ekonomisk brottslighet. I prop. 79/80:83 om konkurskarantän har
förslag framlagts om möjlighet till ”näringsförbud” i samband med konkurser.
BRÅ har med tillfredsställelse noterat att departementschefen i
proposition (s 25) uttalat sig positivt till att pröva frågan om näringsförbud
även i andra sammanhang. BRÅ vill också här peka på att
konsumenttjänstutredningen i sitt slutbetänkande (SOU 1979:36) förordat
att frågan om införande av ett näringsförbudsinstitut, bl. a. med sikte på
näringsidkare som tillhandahåller konsumenttjänster, blir föremål för särskild
utredning.

JuU 1980/81:21

120

9. Etableringskontroll

Frågan om etableringskontroll har vid åtskilliga tillfällen under senare år
varit aktuell i riksdagen såväl ur brottsförebyggande som konsumenträttsliga
och andra aspekter. Riksdagen har visat en mycket restriktiv inställning
i frågan. En översikt över frågans behandling såväl i riksdagen som i
andra sammanhang finns i konsumentverkets rapport Auktorisation och
konsumentskydd (Rapport KOV 1978:8-01. särskilt avsnitten l.l och 8.3).

I denna rapport uttalas att vad gäller etableringskontroll i form av
obligatorisk auktorisation så bör restriktivitet iakttagas. Man menar att de
områden där sådan kan komma i fråga väsentligen är sådana där dylika
åtgärder bedöms erforderliga till säkerställande av liv, hälsa, säkerhet och
personlig integritet samt större ekonomiska värden. 1 första hand menar
man dock att mjukare system bör tillgripas. Som exempel på sådana
nämner man resegarantilagen på sällskapsreseområdet.

BRÅ delar uppfattningen att viss restriktivitet bör iakttas vad gäller
etableringskontroll i form av obligatorisk auktorisation eller tillståndsgivning.
Vid övervägande av sådana åtgärder är inte endast brottsförebyggande
synpunkter av betydelse. Konsumentintressena och de näringsfrihetsrättsliga
synpunkterna måste också beaktas. BRÅ utesluter inte att
etableringskontroll kan behövas i vissas branscher men menar att frågan
måste prövas från fall till fall.

10. Samhällelig kontroll över kreditströmmarna

BRÅ är av den uppfattningen att de många olika kreditformer, t. ex. via
privatbankirer, säljarreverser och kontokort, som under senare år vuxit
fram vid sidan av det traditionella kreditväsendet kan utgöra en grogrund
för ekonomisk brottslighet. Från brottsförebyggande synpunkt framstår
det därför som angeläget att detta område närmare regleras. Vad gäller
straffrättsliga åtgärder kan nämnas att såväl Danmark och Norge som
Västtyskland infört ändringar i ockerregleringen mot bakgrund av likartade
erfarenheter beträffande kreditmarknaden.

11. Straffskärpningar för arbetarskydds- och miljöskyddsbrott

I BRÅ-promemoriorna (1978:7) Åtalsprövning vid vållande till kroppsskada
m. m. och (1979:6) Kriminalisering av föroreningar av miljön, m. m.
har förslag lagts fram om en strängare syn på arbetarskydds- och miljöskyddsbrott.
Den förra promemorian har numera lett till proposition medan
den senare är föremål för remissbehandling tillsammans med en promemoria
utarbetad i justitiedepartementet.

Behovet av åtgärder är dock enligt BRÅ:s uppfattning därmed inte
uttömt. BRÅ vill här hänvisa till vad rådet anförde i sitt remissvar på
miljöskyddsutredningens betänkande (SOU 1978:80) Bättre miljöskydd 1.
Efter att ha hänvisat till BRÅ PM 1979:6, som bilades yttrandet sades:

JuU 1980/81:21

121

På sikt bör emellertid enligt BRÅ en mer omfattande översyn av vissa
lagrum i 13 kap. BrB ske för att i BrB åstadkomma ett tillfredsställande
skydd för miljöskyddsintressen.

Ett fortsatt sådant utredningsarbete bör enligt BRÅ resultera i att straffbestämmelserna
till skydd för miljön på lång sikt får en annan utformning
än vad f. n. är fallet. Allvarligare angrepp mot miljön bör i framtiden
beivras enligt BrB. För mindre allvarliga angrepp mot miljön i form av
överträdelser av föreskrifter, förbud eller villkor, som satts upp till skydd
för miljön, bör det finnas kvar straffbestämmelser i ML. Ohörsamhet mot
myndigheter och föreskrifter bör betraktas som straffvärt när det gäller ett
så viktigt område som miljöskyddet. Eventuellt kan dessa straffbestämmelser
kompletteras med administrativa sanktioner. Förutsättningen är
emellertid att avgifterna schabloniseras och anpassas till ett konkret
avgiftsunderlag. Avgifterna måste utformas så att de kan användas regelmässigt.
De lindrigaste överträdelserna kan undantas från straff genom en
regel om att ansvar ej skall utdömas för ringa brott.

Till vad som rådet då anförde vill BRÅ nu tillägga att ett utredningsarbete
av det angivna slaget självfallet inte kan begränsas till BrB och miljöskyddslagen
utan att straff- och sanktionssystemet för hela miljöområdet
måste övervägas. I utredningsarbetet torde lämpligen också, förutom problem
med den yttre miljön, ingå att behandla sanktionssystemet beträffande
arbetarskydd och den inre miljön i övrigt.

12. Företagsböter

BRÅ har till justitiedepartementet avgivit bilagda1 remissvar på departementspromemoriorna
Ds Ju 1978:5 och DS Ju 1979: 10.

13. Samarbete mellan myndigheterna

BRÅ fick den 28 juni 1979 i uppdrag av regeringen att inom ramen för
översynen av lagstiftningen mot den organiserade och den ekonomiska
brottsligheten se över bestämmelserna om informationsutbyte och anmälningsskyldighet
mellan myndigheterna samt föreslå erforderliga lagstiftningsåtgärder
samt utarbeta förslag till bestämmelser som kompletterar
den nya sekretesslagen avseende sekretessen mellan myndigheterna på det
aktuella området. - Arbetet pågår.

14. Organisatoriska åtgärder för att förstärka polisens insatser

BRÅ instämmer självfallet i yrkandets allmänna syfte men anser sig inte
i förevarande sammanhang kunna ta ställning till i vad mån och vilka
åtgärder som skulle kunna vara befogade.

Motion 1864

a) Straffregler för skyldighet att registrera näringsverksamhet, momsskatteplikt
m. m.

' Här utesluten.

Juli 1980/81:21

122

Det är ett väl känt faktum att systematiska underlåtenheter att göra
föreskrivna registreringar ofta utgör förberedelser till eller led i omfattande
ekonomiska oegentligheter. Effektiva, snabba och säkra registreringssystem
utgör därför viktiga brottspreventiva faktorer. Detta torde förutsätta
att även effektiva sanktionssystem finns. BRÅ vill här särskilt peka på det
ytterligt vanliga förhållandet att nya företag ej kommer in med någon
nyanmälan för erhållande av preliminär arbetsgivaravgift. En bidragande
orsak torde vara att det inte existerar några sanktionsbestämmelser för
detta. Väl så viktigt är dock också att se över registreringsförfarandena.
Enligt BRÅ:s uppfattning talar exempelvis såväl effektivitetsskäl som hänsyn
till de registreringsskyldiga för att registrering för mervärdeskatt,
källskatt och arbetsgivaravgift bör samordnas (Jfr prop. 1979/80:146 s. 36
f).

b) Etableringskontroll

För denna fråga hänvisas till vad BRÅ ovan anfört i anknytning till punkt
9 i motion 1979/80:1120.

c) Förberedelse till konkursbrottslighet

BRÅ förmodar att motionärerna här i första hand syftar på reglerna om
bokföringsbrott och försvårande av skattekontroll. Inom ramen för översynen
av lagstiftning mot organiserad och ekonomisk brottslighet hos BRÅ
pågår f. n. arbete på ändringar i denna reglering i den riktning motionärerna
avser.

d) Höjning av aktiebolagens aktiekapital (minimikapital)

I fråga om aktiekapitalets storlek vill BRÅ citera vad som anförs i BRÅ
PM 1980:1 s. 116.

En fråga som bör tas upp till prövning i lämpligt sammanhang är aktiekapitalets
storlek. I juni 1973 beslöt riksdagen om höjning av lägsta tillåtna
aktiekapital från 5000 till 50000 kr. Höjningen träder i kraft den 1 januari
1982 såvitt avser bolag som bildats före juni 1973. 50000 kr motsvarade i
juni 1973 6,6 basbelopp. I december 1979 motsvarade 50000 kr endast 3,7
basbelopp eller drygt 27000 kr i 1973 års penningvärde. För att motsvara
50000 kr i 1973 års penningvärde borde minimikapitalet nu vara drygt
91000 kr. Man måste räkna med att 50000 kr vid utgången av år 1981 inte
kommer att utgöra en tillräcklig ersättning för aktieägarnas personliga
betalningsansvar för att förebygga att aktiebolagsformen utnyttjas för ekonomisk
kriminalitet.

Med hänsyn till den snabba penningvärdeförändringen kan ifrågasättas
om man inte borde övergå till en ordning där aktiekapitalet eller åtminstone
minimikapitalet indexeras genom anknytning till basbelopp eller liknande
(jfr 10 kap. 3§ andra stycket). Därigenom skulle man sannolikt också
påskynda en utveckling mot en mer inflationsanpassad redovisning och en
ökad konsolidering av aktiebolagen. En reform av antytt slag borde enligt
arbetsgruppens mening kombineras med ett borttagande av nominella be -

JuU 1980/81:21

123

loppet på aktiebreven och förenklade rutiner för höjning och sänkning av
aktiekapitalet. Därigenom skulle det registrerade aktiekapitalet kunna bli
en bättre och mera aktuell mätare på bolagets ekonomiska ställning än f. n.

e) Ansvarsgenombrott för styrelseledamöter/ägare i fåmansbolag

För denna fråga hänvisas till vad BRÅ ovan anfört i anknytning till punkt
6 i motion 1979/80:1120.

Bankinspektionen

Den ekonomiska brottsligheten har livligt uppmärksammats under det
senaste årtiondet. Åtskilliga åtgärder har vidtagits för att motverka denna
brottslighet. Bankinspektionen får erinra om det omfattande lagstiftningsarbete
som ägt rum. En viktig roll har här spelats av brottsförebyggande
rådet. För bankinspektionen har det varit en självklar uppgift att i mån av
befogenhet motverka företeelser med anknytning till ekonomisk brottslighet
som den mött i sin verksamhet.

I motionerna framföres en rad förslag, uppslag och synpunker med syfte
att förbättra skyddet mot ekonomisk brottslighet. Dessa ligger till större
delen utanför bankinspektionens verksamhetsområde. Det är huvudsakligen
två frågor, i vilka inspektionen kan redovisa erfarenheter.

Den ena gäller valutakontrollen. Denna kontroll ankommer på riksbanken.
Inspektionen kommer emellertid på olika sätt i beröring med fall där
valutabrott kan misstänkas. En typ av fall är då enskild person eller företag
olovligen utfört pengar från landet och detta framskymtat vid undersökning
hos bank eller annat företag som står under inspektionens tillsyn. I
sådana fall underrättar inspektionen riksbanken. Inspektionen har några
gånger själv vidtagit åtgärder. Mestadels har emellertid efter samråd med
riksbanken beslutats att inspektionens iakttagelser skall överlämnas till
riksbanken för eventuell vidare åtgärd. Fall av denna typ uppmärksammades
främst under de första åren av 1970-talet men synes sedan ha blivit
mera sällsynta.

Den andra huvudtypen sammanhänger med den starkt intensifierade
kontroll av bankernas arbitrageavdelningar som bankinspektionen bedrivit
sedan 1974. Denna kontroll föranleddes av talrika rapporter om stora
oegentligheter i utländska bankers arbitragehandel. Dessa bestod främst i
att valutahandlarna på otillåtet sätt spekulerade för bankens räkning. Även
i Sverige har några sådana fall förekommit, dock utan de katastrofala
följder för banken som på sina håll inträffat i utlandet. Dylika oegentligheter
kan utgöra ett allvarligt hot mot bankernas säkerhet men kan också
innefatta valutabrott. Inspektionen håller alltid riksbanken fortlöpande
informerad om sådana fall. De motåtgärder som inspektionen företagit har
tillkommit efter samråd med riksbanken. En livlig samverkan med riksbanken
fortgår ständigt på detta område.

Till det sagda kan fogas några allmänna reflexioner. Det är angeläget att

JuU 1980/81:21

124

valutabrott förebygges och beivras. Sådana brott är emellertid, hur stora
kontrollinsatser som än göres, svåra att upptäcka. Vid kontrollen måste
nämligen hänsyn tas till den legitima valutatrafiken, som inte får otillbörligen
försvåras. Särskilda svårigheter möter att upptäcka olovlig valutautförsel
genom enskilda personer, som medför valuta på resa, använder
posten osv. Å andra sidan synes erfarenheten visa. att de sålunda olovliga
utförda beloppen, ehuru betydande i enskilda fall, är ringa i jämförelse med
den legala valutautförseln.

Det andra område som berör bankinspektionens verksamhet är kreditströmmarna.
I motion 1979/80:1120 uttalas önskemål om en bättre samhällelig
kontroll över kreditströmmarna samt om ökat samhällsinflytande i
bankerna.

Dessa önskemål är huvudsakligen av politisk natur, och det ankommer
inte på bankinspektionen att i den delen uttala sig över motionen. I denna
framhålles emellertid, att det finns anledning anta att banker ibland har
medverkat till spekulationsaffärer med fastigheter. Inspektionen får med
anledning härav anföra följande.

I bankernas kreditprövning ingår regelmässigt att granska det av lånesökanden
angivna ändamålet med en sökt kredit. Bankinspektionen granskar
vid sin tillsyn av bankernas kreditgivning att beviljade krediter går till
ändamål som är godtagbara från samhällelig synpunkt och sålunda förenliga
med en sund utveckling av bankens rörelse. Därvid har inspektionen i
ett stort antal fall reagerat mot krediter som synts tillgodose spekulativa
syften av olika slag. Så har också och kanske i särskild grad varit fallet med
krediter till spekulationsaffärer med fastigheter. Inspektionen uppmärksammade
denna fråga särskilt, sedan oroande uppgifter framkommit om
den spekulativa handel med hyresfastigheter som numera motverkas genom
lagen (1975:1132) om förvärv av hyresfastighet m. m. Men inspektionens
ingripanden har inte begränsats till spekulation i hyresfastigheter utan
har även gällt t. ex affärsfastigheter. Om sådana ingripanden och om de
principer som inspektionen anser böra gälla har bankledningarna fått kännedom
genom upprepade meddelanden i den serie om banketiska frågor
som inspektionen utfärdar. Hithörande frågor uppmärksammas sedan mitten
av 1970-talet regelbundet vid inspektionens kreditundersökningar.

Riksskatteverket

Riksskatteverket (RSV) har tidigare yttrat sig över de utredningsförslag
och departementspromemorior som aktualiseras i motionerna (kopior av
remissvaren bifogas enligt förteckning bilaga l.1 Vidare har RSV den 20
mars 1980 yttrat sig till skatteutskottet över det i motionen 1104 framförda
förslaget om en särskild skatteflyktskommission. (Yttrandet biläggs i kopia.
)1

' Här uteslutna.

JuU 1980/81:21

125

Det samarbete som numera påbörjats enligt riktlinjerna i promemorian
Samordnad verksamhet mot den ekonomiska och den organiserade brottsligheten
(PM 1979-05-23) bör avvaktas innan ytterligare åtgärder vidtas.
Inom rikspolisstyrelsens rikskriminalsektion har tillsatts ett samverkansorgan
och en kontaktmannagrupp mellan de berörda myndigheterna. Rikspolisstyrelsen
har tillsatt särskilda utredningsgrupper ute i landet och har
tillförts 16 nya tjänster för ändamålet. I detta sammanhang vill RSV påpeka
att de insatser, som det utbyggda samarbetet och arbetsuppgifterna i
samband med omfattande skattebrottsutredningar medför för verkets revisionssektion,
hittills lösts genom att den löpande revisionsverksamheten
minskats. På sikt torde viss resursförstärkning bli aktuell även för RSV:s
vidkommande.

Som framgår av RSV:s bifogade remissyttranden har verket tidigare
framhållit värdet av en allmän skatteflyktsklausul liksom behovet av åtgärder
för att komma till rätta med s. k. grå arbetskraft. Det är angeläget att
åtgärder snarast vidtas för att stävja systemet med sådan arbetskraft.
Under de ca fyra år som gått sedan departementspromemorian i frågan
lämnades har omfattningen av systemet med grå arbetskraft ökat enligt vad
som kunnat konstateras i kontrollverksamheten. Åtgärder bör snarast
vidtas för att seriösa arbetsgivare skall kunna konkurrera på lika villkor.

Företagsrevisoms roll har varit föremål för översyn av brottsförebyggande
rådet (BRÅ), vars promemoria Revisors roll remissbehandlats så
sent som under 1979, varför någon förnyad utredning för tillfället synes
sakna aktualitet.

Statens naturvårdsverk

En överträdelse av bestämmelser till skydd för miljön kan i många fall
medföra en vinst eller uteblivna kostnader för den i vars verksamhet
överträdelsen begås. Med hänsyn härtill kan kategorin ekonomisk brottslighet
anses omfatta även en stor del av brottsligheten på miljövårdsområdet.

Under senare år har uppmärksamheten i allt större utsträckning riktats
på brottsligheten på miljövårdsområdet och på behovet av effektiva sanktioner
på detta område. Bl. a. har miljöskyddsutredningen i sitt betänkande
"Bättre miljöskydd I” (SOU 1978:80) föreslagit införande av ett avgiftssystem
vid överträdelser av vissa regler i miljöskyddslagen (1969:387)
samt höjning av straffmaximum enligt lagen från ett till två års fängelse. I
yttrande över betänkandet (kopia bifogas)1 har naturvårdsverket tillstyrkt
dessa förslag men samtidigt föreslagit införande av en särskild regel om
åtalspreskription först efter tio år. Efter remissbehandling av betänkandet
torde detta f. n. ligga till grund för arbete på en proposition i ämnet.

1 Här utesluten.

JuU 1980/81:21

126

Frågan om strängare påföljder för brott på miljövårdsområdet har vidare
tagits upp av brottsförebyggande rådet (BRÅ). Inom ramen för BRÅ:s
översyn av lagstiftningen mot organiserad och ekonomisk brottslighet har
utarbetats en PM angående kriminalisering av föroreningar av miljön,
m.m. (PM 1979:6). Denna PM har härefter kompletterats med en PM
1980-02-11 inom justitiedepartementet. Förslagen i dessa PM innebär att 13
kap. brottsbalken (BrB) skulle kompletteras med nya brottstyper för sådana
fall där någon förorenar mark, vatten eller luft på allvarligt sätt.
Härvid skulle man tillvarata den relativa strängheten i BrB-brottens
straffskalor och utnyttja det förhållandet att BrB:s bestämmelser anses ha
en högre moralbildande effekt än motsvarande bestämmelser i specialstraffrätten.

Naturvårdsverket torde i blivande remissyttrande över de aktuella promemoriorna
komma att i huvudsak tillstyrka bifall till förslagen om de nya
brottstyperna i 13 kap. BrB.

I förevarande sammanhang kan också konstateras att överväganden som
i väsentliga avseenden svarar mot de som redovisas i motionerna torde
ligga bakom det regeringsförslag om ny lagstiftning mot vattenförorening
från fartyg som nyligen remitterats till lagrådet.

Sammanfattningsvis kan således konstateras att åtgärder på miljövårdsområdet
f. n. förbereds som i avsevärd mån svarar mot de här aktuella
motionsförslagen.

Koncessionsnämnden för miljöskydd har i sitt yttrande endast hänvisat
till tidigare avgivna yttranden över betänkandet (SOU 1978:80) Bättre
miljöskydd I, betänkandet (Ds Ju 1978:5) Företagsböter En kartläggande
undersökning av korporativt ansvar och departementspromemorian (Ds Ju
1979:10) Företagsböter Förslag till lagtexter och över brottsförebyggande
rådets promemoria (1979:6) Kriminalisering av föroreningar av miljön,
m. m. och departementspromemorian (Dnr 358-80). De avgivna yttrandena
medtas dock inte i denna remissammanställning.

Kommerskollegium

Beträffande först förslaget om en utredning om företagsrevisorernas
uppgifter och ställning gäller att frågor om företagsrevision och revisorer
under senare år varit föremål för ett betydande intresse. Inte minst har
detta intresse kommit till uttryck i riksdagen. Kollegiet har avgivit yttrande
i frågan till lagutskottet (bifogas).1 Intresset har manifesterat sig också i
andra sammanhang varvid kanske främst bör nämnas den promemoria -”Revisors verksamhet” (PM 1978:2) — som framlagts av brottsförebyggande
rådet som ett led i dettas översyn av lagstiftningen mot organiserad
och ekonomisk brottslighet (kollegiets yttrande över promemorian bifogas).
1 På lagstiftningens område har också vissa åtgärder vidtagits, främst

1 Yttrandet är här uteslutet.

JuU 1980/81:21

127

så att förslag nu föreligger om införande av krav på revision i flera företag
och företagsformer än f. n. (jfr prop. 1979/80: 143 och 144).

I den allmänna debatten om företagsrevisionen har intresset under senare
tid främst inriktats på möjligheten att effektivare utnyttja revisionsfunktionen
som ett medel för att motverka ekonomisk brottslighet. Bakom
denna inriktning torde ligga dels en allmän föreställning om att revisorn
med den kännedom han har - eller förmodas ha - om de företag där han
är verksam närmast defmitionsmässigt måste kunna utnyttjas bättre i detta
sammanhang, dels uppfattningen att medan intressentkretsen kring företagen
förskjutits kraftigt och nya problem i samband med utövande av
näringsverksamhet tillkommit har detta inte sin motsvarighet i en utveckling
av revisionens syfte, inriktning och praktiska genomförande. Utan att
gå in i en närmnare diskussion härom vill kollegiet gärna säga att denna
verklighetsuppfattning enligt kollegiets mening inte saknar grund.

Om företagsrevisionen således visats stort intresse i den allmänna debatten
är det frapperande hur litet konkret som framkommit av det ibland
ganska livliga meningsutbytet. Detta gäller också den ovannämnda BRÅrapporten,
vars förslag måste karaktäriseras som ganska konventionellt
och utgörande endast ett första steg mot det åsyftade effektivare utnyttjandet
av revisionsfunktionen i det sammanhang som de nu föreliggande
motionerna berör.

Att så litet kommit fram ur det stora intresset är i och för sig inget att
förundra sig över - det rör sig här om ett mycket svåröverskådligt och
mångfasetterat område. Skall emellertid något av praktiskt värde komma
fram ur det stora intresset måste diskussionen föras ner på en konkret nivå
och försök göras att specificera de ytterligare insatser som revisorn eventuellt
kan göra. Kan exempelvis revisorn åläggas ett ansvar för kontrollen
av att källskatter dras och inlevereras i rätt tid? Hur skall i så fall brister
härvidlag åtgärdas och rapporteras? Hur skall revisorns ansvar formuleras?
Vad får ett sådant ansvar för revisorn för konsekvenser på revisionen
i övrigt?

I detta sammanhang förtjänar nämnas att kollegiet i syfte att bidra till att
debatten kan föras på ett mera konkret plan i dagarna uppdragit åt en
utomstående utredare att i debattpromemorians form försöka specificera
ett antal områden till vilka revisorns uppgifter eventuellt kan vidgas i syfte
att tillvarata revisionsfunktionen effektivare i det avseende som här är
aktuellt.

Vad så gäller yrkandet i motionen 1120 att en utredning tillsätts har
kollegiet för egen del all förståelse för att i en situation där både synen på
företagets intressentkrets förskjutits och nya problem i samband med
näringsutövning aktualiserats frågan väcks om revisionsfunktionen i dag
tillvaratas så effektivt som möjligt. I och för sig anser kollegiet att området
är så sammansatt och svåröverskådligt att det är önskvärt att man går fram
stegvis och att vaije förändring som vidtas är grundad i en nära kännedom

JuU 1980/81:21

128

om förhållandena på området. Kollegiet har därför i flera sammanhang
hävdat att kollegiet borde tilldelas resurser för att driva på en kontinuerlig
utveckling med hänsynstagande bl. a. till de intressen som här är aktuella.
Detta har emellertid inte lett till någon resursförstärkning. Om inte erforderligt
resurstillskott erhålles inom nära framtid vill kollegiet inte motsätta
sig en allmän översyn i annan ordning av företagsrevisionens syfte och
inriktning med särskilt beaktande av den problematik som förestavat motionärernas
yrkande.

Kollegiet finner ingen anledning att i detta sammanhang ta upp en mera
allmän diskussion om företagsrevisionens syfte och inriktning eller att
kommentera de mycket kortfattade propåer som framförs i motionen.
Dock vill kollegiet med anledning av vad som sägs om förvaltningsrevision
redan i detta sammanhang utfärda en bestämd varning för en utveckling
mot en förvaltningsrevision med inriktning på mer eller mindre allmänna
effektivitets- och lämplighetsbedömningar. Värdet av en sådan revision
skulle med all säkerhet bli - och upplevas som - ytterligt begränsat och
inte minst skulle en utveckling dithän riskera att undergräva förtroendet
för den traditionella redovisnings- och förvaltningsrevisionens saklighet
och stringens.

Vad så gäller frågan om näringsförbud har nyligen i en proposition
föreslagits att möjlighet skall finnas att i samband med konkurs meddela
sådant förbud att gälla i högst fem år. I motionen 1120 föreslås en utredning
av möjligheterna att införa näringsförbud som sanktion även i andra fall än
vid konkursmissbruk. I sitt yttrande över det utredningsförslag som legat
till grund för ovannämnda proposition anförde kollegiet bl. a. att kollegiet
inte var övertygat om att ett system med näringsförbud skulle komma att
bli helt verkningsfullt och att det torde kunna användas endast i ett begränsat
antal fall. Mot bakgrund härav anser kollegiet det rimligt, att man under
en tid prövar det nu föreslagna systemet med näringsförbud i samband med
konkurs, innan det övervägs att ytterligare utvidga tillämpningen av denna
sanktionsform.

Vidare föreslås i motionen 1120 att förutsättningarna undersöks att
införa etableringskontroll i branscher eller näringsgrenar där skattebrottslighet
och annan ekonomisk brottslighet har särskilt stor utbredning. Kollegiet
konstaterar att det i princip råder näringsfrihet här i landet. Denna är
emellertid — av olika skäl — inskränkt i ett flertal olika hänseenden.
Sålunda gäller som förutsättning för bedrivande av ett flertal näringar krav
på tillstånd, auktorisation, ställande av säkerhet e.d. Från kollegiets eget
verksamhetsområde kan nämnas auktorisation och godkännande av revisorer,
näringstillstånd för utlänningar, ställande av säkerhet för sällskapsresearrangörer.
Det finns ingen anledning att anta att nya behov av ingrepp
i näringsfriheten ej skulle uppkomma. Självfallet kan ifrågakomma att
företa sådana även i syfte att bekämpa ekonomisk brottslighet. Däremot
synes det tveksamt att därvid utpeka ett kontrollinstrument som t. ex.

JuU 1980/81:21

129

etableringskontroll som särskilt lämpligt eller effektivt. Det rimliga angreppssättet
måste vara att först noggrant kartlägga de missförhållanden
man vill ingripa mot och därefter - mot bakgrund av den därvid erhållna
kunskapen - välja de medel som framstår som effektiva och lämpliga.
Självfallet kan därvid etableringskontroll i någon form aktualiseras men
det finns ingen anledning att på förhand utpeka denna form av ingrepp som
mera lämpad än andra. Kollegiet ställer sig därför något tveksamt till en
särskild undersökning av institutet etableringskontroll.

Generaltullstyrelsen

Allmänna synpunkter på frågan om åtgärder mot den ekonomiska brottsligheten De

erfarenheter som har gjorts på senare tid, inte bara inom tullverket
utan även inom andra beskattningsmyndigheter, tyder på att internationella
varutransaktioner i allt större utsträckning utnyttjas för otillåtna valutaöverföringar
och kringgående av skatter. Detta sker exempelvis genom
över- eller underfaktureringar av import- eller exportvaror eller genom inoch
utförsel av försändelser som uppges ha mycket höga värden men som
inte innehåller annat än makulatur eller värdelösa varor.

För ett land som Sverige med en ökande grad av internationalisering av
företagandet, relativt stor frihet i vad avser valuta- och varutransaktioner
samt en hög andel för utrikeshandeln i ekonomin är möjligheterna begränsade
att utöva en effektiv kontroll mot sådan ekonomisk brottslighet vari
utrikeshandeln ingår som ett led i verksamheten. Styrelsens bedömning är
emellertid att den kvalificerade kontrollen i allt högre grad måste inriktas
mot oegentligheter i utrikeshandeln då dessa ingår som moment i en vidare
verksamhet som kan betecknas som ekonomisk brottslighet och har därför
vidtagit sådana åtgärder som stått till buds inom ramen för tillgängliga
resurser.

Granskningen av tulldeklarationer och tulltaxeringsarbetet i övrigt inrymmer
moment i bekämpningen av den typ av ekonomisk brottslighet
som här avses. Inte minst viktiga är härvid kontrollbesöken hos importörerna,
varvid redovisning och bokföring mer ingående kan granskas i vad
avser importen. En handledning för kontrollbesök har utarbetats och börjat
användas i det praktiska kontrollarbetet. Inriktningen och genomförandet
av kontrollbesök har härigenom underlättats och förutsättningarna
ökats för att kontrollen skall kunna fördjupas. Härigenom har förbättrade
möjligheter skapats för en kontroll av den kommersiella införseln. Samtidigt
har kontrollbesöken fått högre prioritet i tullverkets kontrollverksamhet.

När det gäller granskningen av tulldeklarationer har bestämmelser fastställts
som innebär, att kontrollen förskjuts mot större importsändningar
och sådana som i övrigt innebär de största riskerna för fel i fiskaliskt eller
annat hänseende. Kontorspersonal fattar i vissa fall tulltaxeringsbeslut.
9 Riksdagen 1980181. 7 sami. Nr 21

JuU 1980/81:21

130

Den frigjorda kvalificerade arbetskraften inriktas på en förstärkning av
varukontrollen och på en ytterligare intensifiering av kontrollbesöken hos
importörerna.

Enligt gällande bestämmelser skall fakturakopia överlämnas till tullmyndighet
när värdet av en importsändning överstiger 5000 kr. Fakturorna
förvaras hos lokal myndighet tillsammans med andra förtullningshandlingar.
Med hjälp av ADB framställs fr. o. m. 1980 en företagsanpassad
importstatistik vilket innebär att statistiken är ordnad så att importsändningarna
under viss tidsperiod finns samlade för vaije enskild importör.
Materialet överförs på mikrokort. Avsikten är att motsvarande system
skall införas avseende exporten. Materialet har visat sig vara mycket
värdefullt i tullverkets interna kontroll och bedöms i hög grad kunna
förbättra kontrollerna hos andra beskattningsmyndigheter, bl. a. ”avlyftningen”
av mervärdeskatt vid export.

Valutakontrollen

Genom ändring av valutalaglagstiftningen har nyligen vissa vidgade möjligheter
skapats för en effektivare kontroll av valutabestämmelsernas efterlevnad.
Tullverket har härigenom fått i huvudsak samma kontrollmöjligheter
i fråga om valuta som i fråga om varor. I yttrandet över förslag härom
av fullmäktige i riksbanken anförde styrelsen bl. a. följande.

Framställningen från fullmäktige syftar till kontroll av reglerna om valutautförsel.
Kontroll av valutainnehav vid utgående trafik synes för att ge
önskvärd effekt kräva noggrann visitation av fordon och resande liknande
den som utföres för eftersökning av narkotika. Sådan kontroll utföres för
närvarande endast om tillförlitliga informationer erhållits om någon förestående
olovlig valutautförsel. Sedan ett antal år har en fruktbärande
samverkan i berörda hänseende varit etablerad mellan riksbankens och
generaltullstyrelsens enheter för kontrollverksamhet.

Annan valutakontroll vid utförsel - t. ex. kontroll av stickprovsmässig
karaktär - har av skilda anledningar ej kunnat företas annat än i mycket
begränsad omfattning. Av olika skäl måste tullverkets kontroll av den
inkommande trafiken prioriteras. I motsats till vad som gäller vid import är
varor sålunda i regel ej avgiftsbelagda vid utförseln och endast ett fåtal
varuslag är underkastade utförselförbud. Det är därför naturligt att tillgänglig
personal koncentrerar sig på den ingående trafiken i syfte att
förhindra att avgifter undandrages och att varor införes i strid mot förbud.
De tekniska förutsättningarna för genomförande av stickprovsvis verkställd
valutakontroll vid utförsel är dessutom i många fall mindre tillfredsställande.
Särskilda kontrollanordningar saknas sålunda i regel för den
utgående trafiken och de anordningar som finns för den inkommande
trafiken är inte användbara vid kontroll av den utgående trafiken. Det
rödgröna tullfiltersystemet är exempelvis utformat för kontroll av den
inkommande resandeströmmen. På grund härav kan utförandet av kontroll
av den utgående trafiken leda till svåra praktiska problem. Undantag
härifrån gäller i fråga om resande med järnväg där tullkontrollen sker
ombord på tåget. Den knappa tillgången på personal tillåter i allmänhet inte

Juli 1980/81:21

131

heller att kontroll sker samtidigt av såväl inkommande som utgående
trafik. Sammanfaller ankomsttiden för inkommande trafik med avgångstiden
för utgående trafik måste tullverket som ovan nämnts i första hand
kontrollera den inkommande trafiken.

Generaltullstyrelsen har i princip inte något att erinra mot att tullverket
får i uppgift — och däremot svarande befogenheter - att stickprovsvis
kontrollera in- och utförseln av valuta under förutsättning att frekvensen
av kontrollen får bestämmas av styrelsen efter en avvägning med hänsyn
till angelägenhetsgraden hos de olika kontrolluppgifter som ankommer på
tullverket. Behovet av valutakontroll måste således vägas mot bl. a. det
behov av insatser som krävs för förhindrande av särskilt farlig smuggling,
främst narkotikasmuggling. Den kontroll som syftar till att förhindra narkotikasmugglingen
måste i dagens läge enligt styrelsens mening prioriteras
framför andra övervakningsuppgifter. Detta innebär att stickprovsvisa valutakontroller
skulle komma att anordnas endast i mycket gles omfattning.
En sådan kontrollverksamhet skulle förmodligen ge en viss, om än begränsad
preventiv effekt.

Vill man ha en större frekvens av stickproven än nu sagts, måste tullverket
få ökade personalresurser härför. För att få en märkbar ökning av
upptäcksrisken och den preventiva effekten torde det vara nödvändigt att
vid varje större utreseplats ständigt ha minst en tjänsteman i tjänst för
kontroll av utresandes valutainnehav. Detta skulle kräva en personalökning
i en storleksordning av minst 50 bevakningstjänstemän.

Oegentligheter på valutaområdet som har anknytning till en ekonomisk
brottslighet av större omfattning eller mer regelbunden art kan inte annat
än slumpmässigt avslöjas genom en förstärkt gränskontroll. Åtgärder måste
enligt styrelsens uppfattning sättas in på annat sätt, varvid ett förstärkt
samarbete mellan olika myndigheter i första hand kommer i blickpunkten.

Samarbetet mellan olika myndigheter

På förslag av riksrevisionsverket tillsattes år 1974 en arbetsgrupp med
representanter för generaltullstyrelsen och riksskatteverket. Gruppen
hade i uppgift att undersöka möjligheterna till samverkan mellan myndigheterna
för att uppnå en effektivare kontroll av bl. a. mervärdeskatten.

Generaltullstyrelsen föreslog sedermera i en skrivelse till regeringen -som utformats i samråd med riksskatteverket och statens pris- och kartellnämnd
- att tullagen skulle ändras så att man kunde föreskriva att importörer
och exportörer blir skyldiga att ange organisationsnummer/personnummer
i import- resp. exportanmälan. Styrelsen föreslog också att ett
utbyte av viss information skulle kunna ske mellan styrelsen, riksskatteverket
och statens pris- och kartellnämnd utan hinder av sekretessbestämmelserna
och att styrelsen får tillstånd enligt datalagen att utöka registret
över hemtagare och kreditimportörer för att detta skall kunna användas i
informationsöverföringen. Styrelsens förslag remissbehandlades under
våren 1978. Efter riksdagsbehandling under våren 1980 antogs generaltullstyrelsens
förslag i allt väsentligt. En informationsöverföring kan t. v. dock
göras endast mellan beskattningsmyndigheter. Enligt styrelsens bedöm -

JuU 1980/81:21

132

ning framstår det som en brist att en fullständig och regelbunden
informationsöverföring f. n. ej kan göras till riksbanken och kommerskollegiet
(i senare fallet för licenskontroll och dumpingundersökningar).

Ett mer regelbundet samarbete med polis-, åklagar- och skattemyndigheter
har igångsatts under andra halvåret 1979. Tulltaxeringspersonal ingår
i samarbetsgrupper på länsnivå, där information ges om aktuella aktioner
inom de enskilda myndigheterna och där samråd äger rum då det gäller
bekämpningen av den ekonomiska brottsligheten. Någon mer regelbunden
överföring av information har ännu ej kunnat äga rum av sekretesskäl.
Sedan möjligheter till en informationsöverföring mellan beskattningsmyndigheter
skapats genom särskild lagstiftning väntas samarbetet leda till att
tullmyndigheterna kan effektivisera den egna kontrollen, samtidigt som
samhällets totala insatser mot den ekonomiska brottsligheten kan bli mer
verkningsfulla.

Sedan samarbetet med andra beskattningsmyndigheter har intensifierats
och tullmyndigheterna härigenom fått uppmärksamheten mer inriktad på
samhällets totala skattekontroll har ett antal misstänkta fall av oegentligheter
på exempelvis valutaområdet och det direkta skatteområdet kunnat
noteras av tullmyndigheterna. Det praktiska gransknings- och kontrollarbetet
har sålunda i viss utsträckning kunnat verifiera vad styrelsen framförde
i anslagsframställningen för 1980/81, nämligen att de internationella
varutransaktionerna i allt större utsträckning utnyttjas för otillåtna valutaöverföringar
och kringgående av skatter. Eftersom dessa typer av brott
är svåra att komma till rätta med kräver de stora personalinsatser för
kontroll och beivrande. Resurserna har emellertid skurits ner under senare
tid, vilket i stora delar gått ut över den kvalificerade kontrollen. Tullmyndigheternas
medverkan i den totala skattekontrollen kommer vid en ytterligare
nedskärning av den tulltaxerande personalen att bli av begränsad
omfattning jämfört med vad som förutsattes när ett vidgat samarbete med
andra skattemyndigheter aktualiserades för ett antal år sedan. Enligt styrelsens
bedömning är detta olyckligt. Det årliga värdet av importen och
exporten uppgår till cirka 125 miljarder kr vardera, vilket är en mycket
betydande andel av bruttonationalprodukten. Tullverkets resurser när det
gäller egentlig kontroll av utrikeshandeln bör ses som en del av det totala
resursbehovet inom skatteområdet. Det är angeläget att de förstärkningar
som sker på polis-, åklagar- och skatteområdet för att intensifiera bekämpningen
av den ekonomiska brottsligheten följs upp även i fråga om tullverkets
resurser för egentlig kontroll av utrikeshandeln.

Näringsfrihetsombudsmannen (NO)

Vad först gäller förslaget om etableringskontroll vill NO erinra om att
det just var ett inom den enskilda handeln på 1930- och 1940-talet brett
tillämpat system med enskild nyetableringskontroll som föranledde tillsät -

JuU 1980/81:21

133

tandet av den utredning, Nyetableringssakkunniga, vars betänkande (SOU
1951:27) föranledde tillkomsten av lagen om motverkande i vissa fall av
konkurrensbegränsning inom näringslivet (KBL).

Från förarbetena till denna lag är särskilt att märka att departementschefen
i proposition 1953/103 som ligger till grund för KBL framhöll bl. a. (s.
212) att det för en accept från det allmännas sida av ett enskilt nyetableringskontrollsystem
borde krävas att nyetableringsregleringen medförde
en sådan rationalisering inom branschen, att distributionskostnaderna
sänktes och att en väsentlig del av rationaliseringsvinsten kom konsumenterna
till godo. De vid tiden för KBL:s ikraftträdande tillämpade enskilda
nyetableringskontrollsystemen upphävdes förhållandevis omgående efter
lagens tillkomst.

KBL har till syfte att främja en från allmän synpunkt önskvärd konkurrens
inom näringslivet. En fri etableringsrätt får anses vara en grundläggande
förutsättning för uppnåendet av detta syfte. Inskränkning i etableringsrätten
bör därför enligt NO:s mening begränsas uteslutande till sådana
verksamhetsområden där hänsyn till liv, hälsa och säkerhet nödvändiggör
en etableringskontroll, då företrädesvis utövad av offentlig myndighet.
Med hänsyn härtill måste NO ta avstånd från de i motionerna framförda
önskemålen om utredning av och förslag till införande av etableringskontroll
inom sådana områden av näringslivet som är särskilt utsatta för
ekonomisk brottslighet. Som ytterligare skäl för detta ställningstagande
vill NO framhålla att det kan förutsättas att det sannolikt endast är ett
förhållandevis begränsat antal företagare inom resp. branscher som gör sig
skyldiga till sådant missbruk i sin näringsutövning, som faller inom begreppet
ekonomisk brottslighet. Kostnaderna för det allmänna att upprätta och
vidmakthålla en administrativ apparat för etableringskontroll måste ofrånkomligen
bli höga. En viss tungroddhet torde heller inte kunna undvikas.
En förhandsprövning av en persons personliga förutsättningar garanterar
dessutom inte någon personlig laglydnad för framtiden. Skulle förutom en
allmän prövning av den etableringssökandes personliga och ekonomiska
förutsättningar även inkluderas ett hänsynstagande till behovet av etableringen,
vilket inte är alldeles otänkbart av hänsyn till exempelvis vid
tillfället rådande sysselsättningsförhållanden inom branschen, har man
tagit steget tillbaka till den situation, som rådde före KBL:s tillkomst. Från
denna tid vet man att etableringskontroll gav god möjlighet till prissamverkan
mellan de etablerade företagen och att strukturutvecklingen inom
etableringskontrollerade branscher bromsades med därav följande lägre
effektivitet, allt effekter som får anses vara till skada för samhället och
konsumenterna.

Det kan tillfogas att det enligt NO:s erfarenhet ofta just är nyetablerade
företag som introducerat från de traditionella företagen avvikande marknadsförings-
och/eller distributionsmetoder, som medverkat till de för konsumenterna
gynnsamma konkurrensförhållanden som föreligger inom ett

Juli 1980/81:21

134

flertal branscher och som ger konsumenterna möjlighet till köpval med
beaktande av varierande pris, kvalitet och service.

Det förhållandet att jag bestämt tar avsteg från tanken på att införa
branschomfattande etableringskontrollsystem såsom ett medel för att motverka
den ekonomiska brottsligheten innebär inte att jag anser att samhället
skall underlåta att ingripa häremot. Tvärtom är det angeläget att verka
för att företagare fullgör sina skyldigheter mot samhället och sin personal
samt sina motparter i affärsuppgörelser. Detta främjar konkurrens på lika
villkor. Samhällets åtgärder bör emellertid enligt min uppfattning inriktas
direkt mot de företag/företagare som ej iakttar ett samhällssolidariskt
beteende utan missbrukar den fria etableringsrätten. Samhället har redan
tagit ett steg i denna riktning genom det i proposition 1979/80:83 framlagda
förslaget om näringsförbud i samband med konkurs som f. n. behandlas av
1980 års riksdag och som innebär införande av regler i konkurslagen om
näringsförbud mot företagare, som missbrukar konkursinstitutet. De nya
reglerna förutsätts träda i kraft 1980-07-01. NO tillstyrker förslaget i motion
1120 att man utreder möjligheterna att tillämpa ett liknande förbudssystem
mot sådana företag/företagare som på annat sätt än genom konkurs
konsekvent gör sig skyldiga till sådant missbruk i sin näringsutövning som
är till uppenbar skada för samhället, företagets personal eller dess borgenärer.

Konsumentombudsmannen (KO)

KO instämmer inledningsvis i vad som sägs i motionen 1120 om de
negativa effekterna av den ekonomiska brottsligheten. Denna drabbar inte
bara samhället genom minskade skatteinkomster och ett undergrävande av
samhällsmoralen. Medborgarna gör också direkta ekonomiska förluster
bl. a. som konsumenter i förhållande till oseriösa näringsidkare. Samhället
måste ges ökade resurser att bekämpa sådan verksamhet.

Utan att gå in på innebörden av begreppet ekonomisk brottslighet vill
KO ändå framhålla att åtgärder av de slag som nämns i motionerna kan
vara påkallade även i situationer då egentliga brottsliga handlingar inte
föreligger. KO syftar då närmast på olika fall av illojalt och i övrigt från
samhällssynpunkt icke önskvärt handlande av näringsidkare. Som jämförelse
kan nämnas förslaget om konkurs och rätten att idka näring, prop.
1979/80:83. Enligt detta förslag kan näringsförbud meddelas den som
upprepade gånger har förekommit i konkurs, om han i näringsverksamhet
som har föregått konkurserna har åsidosatt vad som ålegat honom som
näringsidkare och näringsförbud är påkallat av särskilda skäl.

Konsumentverket/KO har många exempel från sin verksamhet på hur
näringsidkare i stor utsträckning åsidosätter civilrättsliga och näringsrättsliga
regler. Det rör sig om mindre grupper av oseriösa näringsidkare som
medvetet sätter sig över lagstiftningen. Detta innebär stora problem från

JuU 1980/81:21

135

konsumentsynpunkt. Tillämpningen av viktiga lagregler till skydd för konsumenterna
försvåras och konkurrensförhållandena kan komma att påverkas
till nackdel för seriösa näringsidkare.

Förhållandena finns inom de flesta branscher i större eller mindre utsträckning.
Som exempel på branscher där problemen är särskilt stora kan
nämnas bilreparationer och andra konsumenttjänster, byggnadsentreprenader
samt i samband med hemförsäljning. Storleken av problemet kan
bl. a. mätas i antalet anmälningar till konsumentverket/KO och antalet
reklamationer samt ärenden i allmänna reklamationsnämnden.

KO vill erinra om att förslag framställts i flera sammanhang om att
frågan om näringsförbud skall utredas inom konsumentområdet. Förslagen
skall här något beröras.

Konsumentverkets rapport 1977:5 Konsumentskydd vid bilreparationer

I rapporten redovisas arbetet i en arbetsgrupp där konsumentverket,
KO, statens trafiksäkerhetsverk, Motorbranschens Riksförbund (MRF),
Motorbranschens Arbetsgivarförbund (MAF), Petroleumhandelns Riksförbund
(PRF), Svenska Metallindustriarbetareförbundet, Försäkringsbranschens
Service AB samt Motororganisationernas Samarbetsdelegation
deltagit.

Arbetsgruppen konstaterar inledningsvis att allvarliga missförhållanden
inom bilreparationsbranschen föreligger. I rapporten diskuteras lämpliga
åtgärder för att förbättra konsumentskyddet vid bilreparationer. Arbetsgruppen
finner att ett system med statlig auktorisation av reparationsverkstäderna
kan föra med sig fler nackdelar än fördelar för konsumenterna.
Mot denna bakgrund förordas i stället ett system bestående av tillsyn,
registrering av verkstäder, garantiplikt, försäkringsplikt, kontroll samt, vid
uppenbara missförhållanden, näringsförbud.

Förbud att vara verksam inom fordonsverkstadsbranschen skall få tillgripas
endast vid särskilt kvalificerade fall. Sådana fall är 1) att någon
driver fordonsverkstad utan att åta sig garantiansvar eller att teckna och
vidmakthålla försäkring på sätt som föreslås gälla enligt nya lagen, 2) att
vid fordonsverkstad utförda arbeten vid upprepade tillfällen befunnits vara
felaktigt, bristfälligt eller osakkunnigt utförda eller 3) att verksamheten vid
fordonsverkstaden eljest utövas på ett från konsumentsynpunkt uppenbart
otillbörligt sätt.

Förbud enligt förslaget bör gälla viss tid eller t. v. och avser förbud att
driva fordonsverkstad eller att i ledande ställning vara verksam i sådan
rörelse.

Enligt förslaget skall marknadsdomstolen pröva frågan om näringsförbud.
Det skall ankomma på KO att i marknadsdomstolen föra sådan talan.
Om KO i visst fall beslutar att ej göra sådan ansökan bör sammanslutning
av näringsidkare, konsumenter eller löntagare få göra ansökan om förbud.

Juli 1980/81:21

136

Konsumentverkets rapport 1978:8-01 Auktorisation och konsumentskydd Rapporten

redovisar arbetet i en arbetsgrupp under ledning av konsumentverket
och med representanter för statens industriverk, näringsfrihetsombudsmannen,
SHIO samt svenska handelskammareförbundet.

Gruppens arbete syftade till att mot bakgrund av den konsumentpolitiska
utvecklingen bedöma i vilken utsträckning och i vilken form auktorisation
av näringsidkare bör användas som medel att förbättra konsumenternas
situation.

I rapporten sägs om obligatorisk auktorisation bl.a. följande. "Enligt
arbetsgruppens mening saknas skäl att frångå den i Sverige hittills härskande
synen på obligatorisk auktorisation. Restriktivitet bör alltså iakttagas
med införande härav. De områden där obligatorisk auktorisation dock kan
komma ifråga synes - som redan antytts - väsentligen vara sådana där
dylika åtgärder bedöms erforderliga för säkerställande av trygghet till liv,
hälsa, säkerhet och personlig integritet samt större ekonomiska värden för
den enskilde.”

Som ett alternativ till obligatorisk auktorisation nämner arbetsgruppen
bl. a. förslaget om näringsförbud för vissa särskilt misskötsamma näringsidkare
i enlighet med den ovan nämnda rapporten om konsumentskydd vid
bilreparationer.

Förslag till konsumenttjänstlag (SOU 1979:36)

Utredningen berör frågan om näringsförbud i flera sammanhang, se bl. a.
s. 128 och 205 f. I sin sammanfattning (s. 31), säger utredningen: "I första
hand bör man pröva om inte andra system, utan inslag av etableringskontroll,
kan ge konsumenterna tillräckligt skydd. Den mindre grupp
av oseriösa näringsidkare som finns även på tjänsternas område, utgör
dock ett konsumentprobiem som det gäller att komma till rätta med. Detta
är viktigt inte minst för att säkerställa att konsumenttjänstlagen slår igenom
på fältet. Åtgärderna bör riktas direkt mot de näringsidkare som
missbrukar näringsfriheten. Utredningen förordar därför att frågan om ett
näringsförbud skall utredas särskilt. En sådan utredning bör dock inte
begränsas till förbud mot näringsidkare som åsidosätter konsumenttjänstlagen
eller annan konsumentskyddslagstiftning. Övervägande skäl talar för
att möjligheten att meddela näringsförbud mot uppenbart oseriösa näringsidkare
utreds generellt.”

Förslag till ny hemförsäljningslag (SOU 1979:76)

I sitt särskilda yttrande framhåller experten Freivalds: ”Det är allmänt
känt att i åtskilliga branscher förekommit ett mindre antal oseriösa näringsidkare
som orsakar stora problem. Problemen visar sig främst i branscher
där det ställs förhållandevis små krav på kapitalinsatser och specialkunnande
hos näringsidkaren. Hemförsäljning är en säljform som ofta kan

JuU 1980/81:21

137

bedrivas utan större kapitalinsatser och av näringsidkare med kontoret på
fickan Möjligheten att förbjuda näringsidkare att fortsätta sin verksamhet
i form av hemförsäljning skulle innebära ett effektivt instrument att
komma till rätta med uppenbara missförhållanden. Mot bakgrund av de
skärpta regler för hemförsäljning som kommittén föreslår, framstår behovet
av att effektivt kunna ingripa mot näringsidkare som åsidosätter dessa
regler som än mer angeläget. Mot denna bakgrund och med hänsyn till de
speciella förhållanden som gäller vid hemförsäljning borde kommittén
närmare ha övervägt näringsförbud som påföljd samt reglerna för sådana
förbud.”

I sitt remissyttrande över betänkandet har konsumentverket anslutit sig
till experten Freivalds yttrande om näringsförbud.

Näringsförbud

De synpunkter som ovan redovisats har fortfarande giltighet. KO anser
det därför angeläget att frågan om näringsförbud utreds.

Förbud bör kunna meddelas näringsidkare som genom grova och upprepade
förfaranden agerat otillbörligt mot konsumenterna. Som exempel på
sådana förfaranden kan nämnas att näringsidkare vid upprepade tillfällen
åsidosatt förbud som utfärdats enligt marknadsföringslagen och avtalsvillkorslagen.
Samma bör gälla näringsidkare som vid upprepade tillfällen
vägrat följa rekommendationer utfärdade av allmänna reklamationsnämnden.

Som ytterligare exempel på otillbörligt agerande mot konsumenter kan
nämnas att näringsidkare vid upprepade tillfällen salufört farliga eller oanvändbara
produkter eller utfört arbeten som befunnits vara felaktigt, bristfälligt
eller osakkunnigt utförda.

Självfallet är otillbörligt uppträdande gentemot konsumenterna bara ett
av flera skäl för regler om näringsförbud. Många näringsidkare bedriver sin
rörelse på skattekredit i skydd av det långsamma taxeringsförfarandet och
den utdragna skatteprocessen. Under vissa förutsättningar borde ingripanden
mot dessa i form av näringsförbud kunna ske på ett tidigt stadium och i
de fallen medverka till att genomföra en välbehövlig sanering. Samma
gäller näringsidkare som konsekvent åsidosätter regler i exempelvis arbetsrättslig
lagstiftning och i arbetsmiljölagstiftningen.

Personkretsen

1 prop. 1979/80:83 om konkurs och rätten att idka näring går departementschefen
emot de remissinstanser som vill vidga personkretsen till att
även omfatta den som har eller har haft ett dominerande ekonomiskt
intresse i en juridisk persons verksamhet.

Enligt KO:s mening bör en utredning om näringsförbud utanför konkursområdet
ändå ta upp dessa frågor till behandling.

En grupp av personer som skulle kunna komma i fråga är vissa aktieäga -

JuU 1980/81:21

138

re. En person som genom sitt aktieinnehav har ett bestämmande inflytande
vid bolagsstämman kan i praktiken leda företaget förutsatt att det inte visar
sig att han på ett otillbörligt sätt ger direktiv för styrelsens verksamhet. Ett
näringsförbud skulle få en försvagad effekt om förbudet kan kringgås på
detta sätt. Frågan skulle tekniskt kunna lösas exempelvis genom att person
som meddelas näringsförbud, och som har ett väsentligt aktieinnehav i ett
eller flera bolag, skulle kunna åläggas att inom viss tid avyttra sina aktier
till en icke närstående person (jämför 12 kap. 7 § aktiebolagslagen).

I den ovan nämnda propositionen görs det gällande att bulvanfrågorna
får en tillfredsställande lösning i förslaget. Emellertid har bulvanbegreppet
inte vare sig utretts i det betänkande som ligger till grund för utredningsförslaget
eller närmare berörts i propositionen. Regler om näringsförbud
utanför konkursområdet skulle sannolikt få större betydelse än inom konkursområdet.
Det är därför angeläget att en eventuell utredning får uppdrag
att närmare utreda och precisera bulvanfrågorna.

Förfarandet

I de olika sammanhang då näringsförbud har övervägts har enighet i
regel rått om att domstol och inte administrativ myndighet bör anförtros
uppgiften att meddela näringsförbud. Olika meningar har däremot yppats
huruvida uppgiften skall anförtros de allmänna domstolarna eller marknadsdomstolen.
I prop. 1979/80:83 görs en ingående avvägning mellan
fördelar och nackdelar vid en prövning i marknadsdomstolen jämfört med
prövning i de allmänna domstolarna. Förslaget har slutligen förordat att
allmän domstol på talan av allmän åklagare skall pröva fråga om näringsförbud.
Skälen för detta ställningstagande har främst varit rättssäkerhetssynpunkter.
Det anses att näringsförbud är en så ingripande åtgärd att
frågan bör kunna få prövas i flera instanser. Även effektivitetsskäl har
anförts. Det har ansetts vara en fördel att samma domstol prövar frågan
om näringsförbud som tidigare, eller i samma sammanhang, prövat konkursfrågan
eller frågor om straffansvar.

Enligt KO:s mening har dessa synpunkter en avsevärd tyngd. Det är
dock inte alldeles självklart att samma ordning bör gälla vid prövning av
näringsförbud utanför konkursområdet. I dessa situationer är utredningen
inte lika ofta intimt kopplad till tingsrätterna genom föregående konkursförfarande
och brottmål.

I många fall då näringsförbud utanför konkursområdet skulle kunna bli
aktuellt har marknadsdomstolen en alldeles särskild kompetens. Dess sammansättning
med oberoende ämbetsmän samt representanter för konsument-
och löntagarintressen samt för näringslivet ger garantier för en
allsidig och kompetent handläggning.

KO har tidigare förordat att marknadsdomstolen, på talan av KO, skall
pröva mål om näringsförbud. Som anförts ovan kan emellertid näringsförbud
ofta bli aktuellt även då konsumentintressen inte är angripna. Olika

JuU 1980/81:21

139

processuella lösningar kan därför diskuteras. En tänkbar sådan är att
marknadsdomstolen som fullföljdsinstans till tingsrätt prövar mål om näringsförbud.
En motsvarande instansordning finns i arbetstvister där vissa
mål avgörs i tingsrätt som första instans och med arbetsdomstolen som
fullföljdsinstans.

En sådan ordning skulle tillgodose såväl rättssäkerhetssynpunkter som
intresset att praxis i mål av detta slag blir så enhetlig som möjligt.

Etableringskontroll

Regler om etableringskontroll i svensk rätt finns i första hand i form av
offentligrättsliga eller privaträttsliga regler om auktorisation. En översikt
av dessa system finns i konsumentverkets rapport KOV 1978:8-02 Auktorisationssystem
- en översikt.

Med vissa undantag innebär inte regler om auktorisation ett absolut
hinder för näringsidkare att bedriva viss näring. Denne kan i flertalet fall
välja att bedriva en icke auktoriserad verksamhet. Auktorisation innebär
ofta ett krav på viss utbildning eller utrustning och ibland att näringsidkare
lämnar ekonomisk garanti för att hålla konsumenterna skadeslösa. Som
framhållits bl. a. i konsumentverkets rapport 1977:5 Konsumentskydd vid
bilreparationer är krav på auktorisation inte alltid till konsumenternas
fördel. Sådana krav kan innebära att små men välskötta företag slås ut.
Detta varierar dock från bransch till bransch. I många fall är verksamhetens
art, och de risker som är förknippade med den, sådana att obligatorisk
auktorisation är att rekommendera från konsumentsynpunkt.

KO tillstyrker sammanfattningsvis att frågan om näringsförbud utanför
konkursområdet utreds. Däremot vill inte KO, från konsumentpolitisk
synpunkt, förorda regler om etableringskontroll i andra fall än då särskilt
betydande ekonomiska risker för konsumenterna eller fara för liv och hälsa
är för handen.

Arbetsmarknadsstyrelsen

Samhällelig insyn i företag som får lån och bidrag från staten

Vad beträffar företag som erhållit regionalpolitisk! stöd finns redan vissa
villkor om insyn. I 1970 och 1979 års förordningar finns regler som syftar
till att tillgodose samhällets krav på insyn i och kontroll av företag som
beviljats lokaliseringsstöd. Det åligger företagen att lämna redovisning för
verksamheten, att informera om föregående förändringar av större vikt
samt att bereda kontrollorganen tillfälle att granska verksamheten. Det
finns dessutom i båda författningarna regler som möjliggör att beviljat stöd
kan återkrävas resp. sägas upp till omedelbar betalning.

Det åligger länsstyrelserna, länsarbetsnämnderna, de regionala utvecklingsfonderna
och arbetsmarknadsstyrelsen att kontrollera de företag som
beviljats regionalpolitisk! stöd. För samordning av kontrollverksamheten
på länsnivå finns i länen särskilda beredningsgrupper vari ingår represen -

JuU 1980/81:21

140

tanter för länsstyrelsen, länsarbetsnämnden och utvecklingsfonden. Den
rutinmässiga kontrollen åvilar de regionala utvecklingsfonderna. Kontrollen
utövas främst genom analys av årsredovisningar, genom företagsbesök,
kontakter med banker samt genom avtal med kreditupplysningsbyråer
och kronofogdemyndigheter. Länsarbetsnämnderna är engagerade i kontrollverksamheten
genom dels sin medverkan i beredningsverksamheten,
dels att de med vissa intervaller infordrar och till styrelsen förmedlar
uppgifter om den aktuella sysselsättningssituationen i stödföretagen.

Styrelsen får i sammanhanget för kännedom bifoga ett denna dag avgivet
yttrande1 till riksdagens revisorer över en granskningspromemoria om
återbetalning av lokaliseringsbidrag.

Styrelsen har också under de senaste åren administrerat en rad tillfälliga
sysselsättningsbidrag, lagerstöd, tillfälligt sysselsättningsbidrag till företag
med dominerande ställning på den lokala arbetsmarknaden, tillfälligt sysselsättningsbidrag
för äldre arbetskraft inom tekoindustrin och nyrekryteringsbidrag.
Vid handläggningen av dessa enskilda ärenden har länsarbetsnämnden
och arbetsförmedlingen med sin goda lokala kännedom om olika
företag spelat en mycket aktiv roll. I stödvillkoren för dessa bidrag har
också angivits att berörda fackliga organisationer skall yttra sig över hela
eller delar av ansökningshandlingarna, varigenom ytterligare information
har erhållits.

Beträffande lagerstödet har också yttranden inhämtats från auktoriserade
revisorer över de av företagen lämnade uppgifterna om lagerökning.
Därutöver har verket i samband med handläggningen tagit en råd kontakter
med olika myndigheter för att inhämta ytterligare sakupplysningar.

Grå arbetskraft (Ds Fi 1976:4)

Arbetsmarknadsstyrelsen avstår från att i detta sammanhang ta ställning
till vad som föreslås i departementspromemorian Ds Fi 1976:4.

Näringsförbud

Arbetsmarknadsstyrelsen avstår från att yttra sig i dessa frågor som
ännu inte varit föremål för utredning.

Arbetarskyddsstyrelsen

På arbetarskyddsområdet gäller arbetsmiljölagen. Denna är en nyskriven
lag, som den 1 juli 1978 ersatte 1948 års arbetarskyddslag. Beslutet att
anta arbetsmiljölagen hade föregåtts av ett nära 6-årigt utredningsarbete
inom ramen för en kommitté, arbetsmiljöutredningen, med representanter
för arbetarskyddsstyrelsen och arbetsmarknadens parter.

Under kommittéarbetet övervägdes lagens sanktionssystem ingående.

1 Här uteslutet.

JuU 1980/81:21

141

Frågan om lämpliga påföljder för arbetsmiljöbrott diskuterades till en
böljan i det delbetänkande med titeln Bättre arbetsmiljö (SOU 1972:86)
som utredningen överlämnade i december 1972. Därvid uttalade kommittén
följande: ”Strävan måste även i fortsättningen vara att lösa arbetsmiljöfrågor
i samförstånd och på övertygelsens väg. Detta bör dock inte
undanskymma vikten av att effektiva tvångsmedel står till förfogande för
tillsynsmyndigheten och att myndigheten inte tvekar att vid behov använda
dessa medel.” Vidare framhöll utredningen att en genomgång av meddelade
domar inom arbetsmiljöområdet klart gav vid handen att domstolarna
sett milt på begångna överträdelser av arbetarskyddslagstiftningen. Mot
bakgrund bl. a. härav föreslog utredningen i delbetänkandet omfattande
ändringar i det då gällande sanktionssystemet i arbetarskyddslagen. Ändringarna
innebar bl. a. att tillsynsmyndigheternas befogenheter att ingripa
med förbud och förelägganden utvidgades. Dessutom föreslogs att förbud
och förelägganden skulle kunna förenas med vite. För de fall då vite inte
förelagts föreslogs en straffskärpning genom att maximistraffet för överträdelse
höjdes från fängelse i sex månader till fängelse i ett år.

Utredningens delbetänkande föranledde en proposition till 1973 års riksdag
(prop. 1973:130). Departementschefen anslöt sig därvid i huvudsak till
vad utredningen föreslagit om sanktionssystemet. I fråga om straffskalan
för överträdelse av föreläggande, förbud eller föreskrift från tillsynsorgan
framhöll departementschefen följande. ”För egen del ser jag förslaget som
en betydelsefull markering av att man måste se allvarligt på överträdelser
av det slag som det här gäller. Sådana överträdelser bör i regel medföra
kännbar påföljd. Ett straffmaximum på fängelse ett år står f. ö. helt i
överensstämmelse med vad som föreskrivits inom andra lagstiftningsområden
för jämförliga fall.” Riksdagen godtog förslagen, som trädde i
kraft den 1 januari 1974.

De nya bestämmelserna föranledde en kraftig ökning i antalet förbud och
förelägganden från tillsynsmyndigheterna. Under år 1973 hade förbud och
förelägganden meddelats i sammanlagt 43 fall. År 1977 hade antalet sådana
ingripanden ökat till 378.

Arbetsmiljöutredningens slutbetänkande överlämnades i december
1975. I detta togs sanktionsfrågoma på nytt upp till behandling. Utredningens
överväganden mynnade ut i ett uttalande att man i vidgad omfattning
borde införa direkta straffsanktioner i arbetsmiljölagen för avgränsade fall
där den ansvarige överträtt föreskrifter som anger vissa preciserade förfaranden.
På grundval av detta uttalande föreslog utredningen ett flertal
bestämmelser som innehöll bemyndigande för arbetarskyddsstyrelsen att
utfärda föreskrifter med direkt straffsanktion. De viktigaste av dessa bestämmelser
knöts till den strängare straffskala med ett maximistraff av
fängelse ett år, som infördes år 1974.

Utredningen föreslog vidare att påföljdssystemet skulle skärpas genom
införande av en regel om förverkande av teknisk anordning eller ämnen.

JuU 1980/81:21

142

som varit föremål för brott enligt arbetsmiljölagen eller använts vid sådant
brott. Enligt utredningen syftade bestämmelsen till att dels hindra att en
överträdelse av arbetsmiljölagen medförde ekonomisk vinning för överträdaren
dels hindra fortsatt brottslighet. Utredningen ansåg även att den
föreslagna förverkandepåföljden skulle komma att verka som ytterligare
förstärkning av påföljdssystemet enligt arbetsmiljölagen.

Propositionen till arbetsmiljölagen avlämnades i maj 1977 (prop. 1976/
77: 149). Departementschefen anslöt sig här i huvudsak till vad utredningen
hade föreslagit i fråga om påföljd för brott mot arbetsmiljölagen. De föreslagna
straffskalorna godtogs också liksom förverkandebestämmelsen.
Dessutom föreslog departementschefen en särskild bestämmelse om rätt
för tillsynsmyndighet att säkerställa förbud genom avstängning, plombering
e. d.

Propositionen lämnades i huvudsak utan erinran av riksdagen i vad
avser sanktionssystemet. Med anledning av vissa motioner om straffskärpning
uttalade dock socialutskottet bl. a. följande. "Med hänsyn till att
propositionen redan innebär en kraftig skärpning av ansvarsreglerna anser
utskottet att man bör avvakta tills den nya lagstiftningen varit i kraft någon
tid innan man tar ställning till frågan om det är motiverat med en ytterligare
skärpning. Utskottet förutsätter dock att regeringen med uppmärksamhet
följer utvecklingen på området.”

Under den tid som gått sedan arbetsmiljölagen trädde i kraft har utvecklingen
fortsatt i ungefär samma riktning som tidigare. Antalet förbud och
förelägganden från yrkesinspektionen uppgick år 1979 till sammanlagt 424.
Av dessa hade 91 förenats med vite. Ingripanden för säkerställande av
förbud genom avstängning eller försegling har förekommit vid flera tillfallen.
Tjänstemän från arbetarskyddsstyrelsen har vid upprepade tillfallen
deltagit som lärare vid utbildning om arbetsmiljölagen för poliser, åklagare
och domare. Arbete med att utfärda föreskrifter enligt arbetsmiljölagen
pågår. Vissa föreskrifter har redan utfärdats. En utbyggnad av tillsynsmyndigheterna
pågår för att dessa skall kunna möta de nya uppgifter, som
arbetsmiljölagen medför.

Arbetsmiljölagen har således endast varit i kraft under drygt 1 1/2 år.
Betydligt längre tid krävs för att en fullständig utvärdering skall kunna
göras av de effekter som de hittills införda straffskärpningarna och andra
nyheter i lagen har medfört. Enligt styrelsens uppfattning är det ännu för
tidigt att bedöma om det finns behov av ändringar i arbetsmiljölagens
sanktionssystem.

Styrelsen är därför inte beredd att förorda ytterligare påföljdsskärpningar
i arbetsmiljölagen.

Då det gäller miljöskyddsbrott har styrelsen svårare att bedöma vilka
behov som kan finnas av ändringar i sanktionssystemet. Styrelsen är här
tillsynsmyndighet endast inom sitt verksamhetsområde, dvs. arbetsmiljöområdet.
Skyddet för den yttre miljön ligger däremot utanför styrelsens
område.

JulJ 1980/81:21

143

På arbetsmiljöområdet ger sanktionssystemet i arbetsmiljölagen enligt
styrelsens uppfattning bättre möjligheter till kraftfulla ingripanden än lagen
om hälso- och miljöfarliga varor. Det finns därför från arbetsmiljösynpunkt
ingen anledning till straffskärpningar i sistnämnda lag.

Statens industriverk

I motionen 1979/80:1120 framförs krav på lagstiftande åtgärder för att
skapa en ökad insyn och kontroll i företag som får lån eller bidrag från
staten. I första hand syftas på ändring av aktiebolagslagstiftningen så att
staten utan beslut på bolagsstämma i dessa fall kan utse styrelseledamot
och/eller revisor i företaget. Industriverket anser att det finns möjligheter
att kunna kontrollera stora åtaganden i enskilda organisationer genom att
staten i vissa fall kräver redovisning av användningen av lån eller bidrag.
En sådan redovisningsfunktion borde kunna utföras av bolagets revisor.
Industriverket anser därför inte att det finns något behov av att genomföra
lagändringar i detta avseende.

I motionerna föreslås att utredningar genomförs för att undersöka möjligheterna
av att införa näringsförbud som sanktion utanför konkursområdet
resp. etableringskontroll i branscher med stor ekonomisk brottslighet.
Industriverket har i princip inget att anföra mot att utredningar påbörjas
vilka syftar till att klargöra problem och förhållanden inom dessa områden.
Verket ställer sig dock tveksamt till att framtida förslag bör utformas enligt
de riktlinjer som föreslagits i ovan rubricerade motioner. Innan utredningsarbetet
påbörjas bör i första hand utrönas huruvida inte dessa frågeställningar
kan tas upp i det uppdrag som brottsförebyggande rådet (BRÅ) fått
av regeringen i december 1977 avseende att göra en översyn av lagstiftningen
mot organiserad och ekonomisk brottslighet.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län

Samhällelig insyn i företag som får lån och bidrag från staten

Det enda samhälleliga stöd i form av lån och bidrag som länsstyrelsen
handlägger är lokaliseringsstödet varför yttrandet begränsar sig till detta.

Sedan 1979-07-01 gäller nya regler för det regionalpolitiska stödet
(1979:632). I paragraferna 18, 36 och 37 i stödförfattningen regleras hur
insyn i stödföretagens verksamhet skall ske. Jämfört med tidigare bestämmelser
innebär de nya reglerna en skärpning. Nytt är kraven på auktoriserad
eller godkänd revisor samt att företaget skall lämna en årlig rapport
över verksamheten vilken även skall vara granskad av företagets revisor
(se §§ 18 och 37 i nämnda författning). Länsstyrelsen har den uppfattningen
att reglerna för kontroll och insyn i och för sig är tillräckliga men att det
ändå kan vara svårt både för företagen och de kontrollerande organen att
få redovisningen och uppföljningen att fungera. Bestämmelserna finns
intagna i en bilaga till stödbeslutet men risken bedöms som stor att sådana

JuU 1980/81:21

144

detaljbestämmelser är bortglömda av företagen när rapportering av förändringar
skall ske.

Riksdagens revisorer undersöker f. n. tillämpningen av bestämmelserna
om återkrav av lokaliseringsbidrag och utsände med anledning av detta en
enkät till länsstyrelserna i juni 1979. En kopia av länsstyrelsens svar på
enkäten bifogas1 detta yttrande.

Straffskärpningar för miljöskyddsbrott

1 motionerna anges straffskärpning för miljöskyddsbrott som ett led i
åtgärder mot den ekonomiska brottsligheten. Länsstyrelsen vill inledningsvis
framhålla att överträdelser av villkor eller föreskrifter enligt miljöskyddslagstiftningen
inte alltid kan rubriceras som ekonomisk brottslighet.
Enligt länsstyrelsens uppfattning är det dock. med hänsyn till överträdelsernas
oftast allvarliga konsekvenser, mycket angeläget att påföljdssystemet
ses över.

Straffen för miljöskyddsbrott står f. n. inte i rimlig proportion till de
skador som kan vållas. En annan minst lika viktig fråga är att alla åsidosättanden
av villkor, meddelade med stöd av miljöskyddslagen, bör kunna
föranleda påföljd av något slag. Så är inte fallet f. n. utan dessutom krävs
dels uppsåtlighet eller oaktsamhet hos någon person, dels att allmän eller
enskild rätt bevisligen kan kränkas. Länsstyrelsen har nedslående erfarenheter
av miljöskyddslagens effektivitet i detta avseende. Sålunda anmälde
länsstyrelsen sommaren 1978 ett enligt länsstyrelsens uppfattning allvarligt
fall av överträdande av givna villkor för länsåklagaren. Anmälan föranledde
emellertid inget åtal på grund av att länsåklagaren i beslut nyligen ansett
sig ej kunna bevisa att allmän eller enskild rätt kunde kränkas av det som
skett.

De angivna bristerna i miljöskyddslagstiftningen har under de senaste
åren behandlats i flera utredningar, bl. a. av miljöskyddsutredningen.
Länsstyrelsen vill här åberopa vad länsstyrelsen anförde i sitt yttrande
1979-03-26 över utredningens betänkande (SOU 1978:80) Bättre miljöskydd
1.

”Länsstyrelsen delar utredningens uppfattning att ett effektivt påföljdssystem
är en viktig förutsättning för miljöskyddsarbetet och att nuvarande
system inte fungerar tillfredsställande. Utredningens förslag tillstyrks i
huvudsak. Den föreslagna miljöskyddsavgiften föreslås dock inte utgå vid
s. k. överutsläpp. Vid sådana utsläpp förordas i stället en avgift enligt den
modell som föreslagits av miljökostnadsutredningen och som tidigare tillstyrkts
av länsstyrelsen. Preskriptionstiden för miljöskyddsavgiften föreslås
förlängas till 10 år.”

1 Här utesluten.

JuU 1980/81:21

145

Länsstyrelsen i Västerbottens län

Samhällelig insyn i företag som får lån och bidrag från staten
På det regionala planet delas tillsynen över de företag som erhållit
regionalt stöd mellan länsstyrelsen och den regionala utvecklingsfonden.
Även länsarbetsnämnden fullgör vissa uppgifter i sammanhanget. Med
ledning av villkoren i förordningen om regionalpolitisk! stöd, som trädde i
kraft den 1 juli 1979, bedöms tillsynen kunna ske i tillfredsställande omfattning
i fortsättningen. Förordningen har dock varit i kraft under för kort tid
för att kunna utvärderas. Resultatet av föreskriften om att stödmottagarens
verksamhet skall stå under tillsyn av revisor eller motsvarande bör
därför avvaktas. Först om denna tillsyn och stödmottagarnas informationsskyldighet
till tillsynsmyndigheterna visar sig otillräckliga, bör ytterligare
kontrollåtgärder införas.

Tillsynsmöjligheten för länsstyrelsen i Västerbottens län begränsas f. n.
på grund av personalbrist.

I regel förflyter flera år mellan tidpunkten för att företag beviljas statligt
stöd och att det sedan råkar komma i ekonomiska svårigheter. Detta
medför att det är mycket svårt att i efterhand bedöma om det förelåg
brottsligt uppsåt redan vid ansökan om stöd. På grund härav bör stöd
endast ges till verksamhet som med skälig rimlighet bedöms ge tillfredsställande
lönsamhet varjämte undersökning bör göras om sökandens lämplighet
och kompetens.

Straffskärpningar för arbetarskydds- och miljöskyddsbrott
Länsåklagarens uppfattning i frågan har inhämtats och enligt denne
skulle en straffskärpning inte kunna medföra någon förbättring av arbetarskyddet.
Länsstyrelsen delar den uppfattningen.

Enligt länsstyrelsens mening bör en bättring av arbetarskyddet enklast
kunna erhållas genom en intensifierad information till all personal på de
arbetsplatser som är utsatta för olycksfall. Härigenom skulle arbetstagarna
bättre få insikt om nödvändigheten och skyldigheten att följa gällande
föreskrifter och anvisningar. Vidare skulle arbetsledarna få klart för sig att
de är skyldiga att tillse att bestämmelserna efterföljs.

För särskilt grova brott mot den yttre miljön bör en straffsanktion upp
till två år vara tillräcklig. Nämnda straff innebär en åtalspreskription på
fem år, vilket är tillfyllest ur utredningssynpunkt.

På grund av ovanstående föreslår länsstyrelsen en skärpning av påföljden
för brott mot miljöskyddslagen till fängelse i högst två år.

Utöver vad som ovan anförts föreslår länsstyrelsen följande brottsförebyggande
åtgärder:

Bostadsbidragsbedrägerier

Enligt länsstyrelsens uppfattning är reglerna för bostadsbidragen alldeles
för invecklade för att allmänheten skall kunna förstå och tillämpa dem.

10 Riksdagen 1980181. 7 sami. Nr 21

JuU 1980/81:21

146

Detta kan medföra problem även i framtiden. Länsstyrelsen anser därför,
att reglerna om bostadsbidragen bör ändras.

Statsbidrag till studieförbundens verksamhet

Enligt nuvarande regler utbetalas statsbidrag till studieförbunden enligt
ganska vaga regler. Vidare är kontrollen över underlaget till statsbidragsansökningarna
inte tillfredsställande, varigenom mindre nogräknade kan
lämna felaktiga uppgifter i ansökningarna om statsbidrag och på så sätt få
för höga bidrag. Härom vittnar många anmälningar om brott som kommit
till skolöverstyrelsens och polisens kännedom.

På grund av ovanstående föreslår länsstyrelsen, att en översyn av reglerna
för statsbidrag till studieförbunden görs.

Kronofogdemyndigheten i Stockholm

(Myndigheten har såsom sitt yttrande överlämnat ett av kronofogden B.
Arnborg till kronodirektören avgivet yttrande.)

Näringsförbud

Kronofogdemyndigheten i Stockholm har i yttrande den 18 april 1979,
varav kopia bifogas,1 över betänkandet (SOU 1979: 13) Konkurs och rätten
att idka näring gjort sig till förespråkare för en relativt hård linje, när
det gällt näringsförbud efter avslutad konkurs. Att redan nu utsträcka
näringsförbudet som sanktion utanför konkursområdet är däremot enligt
min mening mindre välbetänkt. Genom att anknyta näringsförbudet till
personer och företag, som direkt eller indirekt försatts i konkurs, har man
erhållit en för kontroll och uppföljning nödvändig avgränsning av denna
grupp personer och företag. Regeringen har i proposition 1979/80:83 om
ändring av konkurslagen nu föreslagit regler om näringsförbud i samband
med konkurs, s. k. konkurskarantän. Innan man går vidare på denna väg
utanför konkursområdet, torde det vara lämpligt att först tillgodogöra sig
erfarenheterna av konkurskarantänen, vilken reform föreslås träda i kraft
den I juli 1980.

Etableringskontroll

Gränsen mellan normalt skattefusk och ekonomisk brottslighet är flytande.
Att indela branscher och företagare i s. k. seriösa och icke-seriösa
leder lätt till godtycke. F. n. förekommer emellertid en sorts etableringskontroll
av personer som hos länsstyrelserna ansöker om tillstånd att driva
taxirörelse eller lastbilstrafik. För att erhålla sådant tillstånd krävs bl. a. att
sökanden inte får vara restförd för obetalda skatter och avgifter m. m.
Sedan sökanden väl erhållit sitt tillstånd, påverkar inte restförda skatter

1 Här utesluten.

JuU 1980/81:21

147

och andra nytillkomna skulder till det allmänna hans fortsatta innehav av
trafiktillstånd. Någon koppling mellan rätten att driva näring och skyldigheten
att betala skatt föreligger således inte.

Att som utgångspunkt för lagstiftning om etableringskontroll brännmärka
vissa branscher för extra stor ekonomisk brottslighet tror jag knappast
är en framkomlig väg. Om man nu anser tiden vara mogen för näringsförbud
och etableringskontroll, måste i detta sammanhang övervägas, om
det inte skulle vara en radikalare lösning att låta rätten att driva näring bli
beroende av att skyldigheten att betala skatter och avgifter till det allmänna
fullgörs. Tendenser till en sådan utveckling finns redan. Länsstyrelsen
i Stockholms län har i utskänkningsärenden börjat tillmäta restaurangidkares
sätt att betala skatter och avgifter allt större betydelse. Samarbete
för uppgiftslämning har etablerats mellan länsstyrelsen och kronofogdemyndigheten.
Även med Stockholms kommun har samarbete inletts, så att
kommunen inte anlitar entreprenörer och leverantörer, som är registrerade
som skattegäldenärer hos kronofogdemyndigheten, så vida det inte gäller
rena bagatellbelopp. Denna typ av kontroll borde kunna utvecklas exempelvis
genom föreskrifter för stat, kommun och landsting att antingen inte
anlita personer och företag, som är restförda hos kronofogdemyndigheterna
eller att i vart fall uppställa reglering av skulderna till det allmänna
som villkor för eventuella uppdrag.

Samarbete mellan polis, åklagare, skatte- och kronofogdemyndigheterna
samt riksbanken

Under senare år har samarbetet mellan ovan angivna myndigheter utvecklats
mer och mer. Samarbetet sker i ett antal arbetsgrupper. Otillräckliga
personalresurser hos de medverkande myndigheterna, förbud mot
samköming av olika dataregister med viktig information och sekretessbestämmelser
gör emellertid att utbytet av samarbetet i praktiken ofta inte
kan utnyttjas i kampen mot den ekonomiska brottsligheten.

Kronofogdemyndigheten i Malmö
Näringsförbud

Givetvis bör näringsförbud kunna tillgripas, även utan att rörelseidkare
dessförinnan försatts i konkurs. Om exempelvis någon straffas efter att ha
gjort sig skyldig till någon form av ekonomisk brottslighet, kan det vara
lämpligt att överväga, om han under viss tid eller t. v. skall avhålla sig från
att driva rörelse. Den praktiska tillämpningen bjuder dock åtskilliga stora
svårigheter i kontrollhänseende — än svårare än de konkurslagkommittén
skisserat. Vidden är sådan att myndigheten avstår från kommentarer i
denna del.

Juli 1980/81:21

148

Etableringskontroll

Gränsen mellan denna fråga och den föregående är inte särskilt distinkt
dragen av motionärerna. Näringsförbud och etableringskontroll kan åtminstone
i en del situationer komma att ligga oerhört nära varandra.

Även etableringskontroll bör kunna tillgripas, när det finns fog för det.
Dvs. när viss/vissa branscher är kända för att dölja mycken ekonomisk
brottslighet. Detta så mycket mer som sådan kontroll redan finns inom
verksamhetsfält, som på intet sätt kan sägas rymma brottslighet av något
slag i någon större omfattning. ”Vissa yrken får utövas endast av den som
visat sig ha erforderlig kompetens såsom i fråga om läkare, tandläkare och
veterinär. På andra områden, där det i och för sig råder fri etableringsrätt,
förekommer ett frivilligt auktorisationsförfarande genom kommerskollegium,
handelskammare eller branschförening. Så är fallet beträffande exempelvis
revisorer och fastighetsmäklare. Auktorisationsförfarandet för
advokater kan också nämnas i sammanhanget.” Citatet är hämtat ur konkurslagkommitténs
betänkande om Konkurs och rätten att idka näring, s.
65. Kommittén har angivit ytterligare områden av intresse i sammanhanget.

Bedömningen om hur långt man skall utsträcka användningen av etableringskontroll
måste ovillkorligen göras mot bakgrunden av att vi i vårt
land hyllar principen om fri företagsamhet. Denna uttunnas ju i samma
omfattning som vi inför etableringskontroll. Man bör med andra ord även
pröva andra vägar för att motverka den ekonomiska brottsligheten. Vidare
måste även beaktas att många seriösa och skötsamma företagare oförskyllt
drabbas av svårigheter och kontroller, som de egentligen inte har någon
anledning att finna sig i eller bli utsatta för. Utan att på något sätt förringa
betydelsen av bekämpandet av ekonomiska eller andra brott hävdas här att
det inte torde vara alltför djärvt att påstå att majoriteten av företagare är
skötsamma. Med andra ord är bedömningarna grannlaga och får inte
utmynna i att kontroll- och insynsapparaten i samhället utvecklas in absurdum.

En väg, som får anses synnerligen framkomlig är att bygga ut ställföreträdaransvaret
för juridiska personers ekonomiska förehavanden fullt ut.
Denna lösning bör alltså först utbyggas, innan etableringskontroller tillgrips
i större omfattning. I detta sammanhang skall påpekas vikten av att
berörda myndigheter förses med resurser, så att processer m. m. för fastställande
av ansvaret kan drivas i erforderlig omfattning. Dessa resurser
saknas i stor utsträckning i dag. i varje fall vid kronofogdemyndigheterna.

Vill man slå vakt om gamla fri- och rättigheter i vårt samhälle, synes den
närmast ovan nämnda vägen vara gångbar. Den allmänpreventiva effekt
som ligger i att man snabbt och exakt kan fastställa det personliga ansvaret
för företrädare för olika företag torde vara högst avsevärd. I förening med
en försiktig etableringskontroll. kompletterad med näringsförbud i och
utom konkurssituationer, torde den skisserade lösningen vara den bästa.

JuU 1980/81:21

149

Samarbete mellan polis, åklagare, skatte- och kronofogdemyndigheterna
samt riksbanken

Självfallet är samarbete mellan de uppräknade myndigheterna m.fl. av
allra största betydelse. Ett väl fungerande samarbete torde ha en nära nog
ovärderlig allmänpreventiv verkan. Givetvis kan även individualpreventionen
påverkas gynnsamt av detta förhållande.

Samarbetet måste läggas upp så att ett fritt informationsflöde kan uppstå
och hållas vid liv mellan handläggarna vid samarbetande myndigheter.
Samarbete på chefs- och myndighetsnivå torde vara betydligt mindre
fruktbringande. Inte heller bör sekretessbestämmelser få lägga hinder i
vägen för samarbetet, eftersom detta gäller angelägna och viktiga fall.
Trots det nu sagda är en viss fast samarbetsform ofrånkomlig, eftersom
ledningen för berörda myndigheter principiellt måste sanktionera åtgärderna
på handläggarnivå.

I detta sammanhang är alltså stora resursinsatser nödvändiga, vilket
medför att förstärkningar av de aktuella myndigheterna måste göras. Sålunda
måste i varje fall kronofogdemyndigheterna i storstadsdistrikten i
långt större omfattning än nu tilldelas expertresurser i form av i första hand
ekonomtjänster. Även utmätningsmannasidan måste förstärkas för att specialgrupper
och specialarrangemang skall kunna användas för att svara
mot de krav som ofta ställs från andra myndigheter i strävan efter samverkan.
Även en viss förstärkning av personalresurserna i övrigt är nödvändig
om flexibilitet och effektivitet skall kunna vinnas. Som exempel på vad
som uppnås i dessa sammanhang kan nämnas att kronofogdemyndigheten
genom specialinrättade funktioner i samverkan med polis- och åklagarmyndigheterna
fullgjort en operation, riktad mot en viss kategori gäldenärer.
Genom operationen säkerställdes egendom till ett värde om ca 1,5
milj. kr. Åtgärden genomfördes under i stort sett en arbetsdag och föregicks
av ett omfattande planerings- och spaningsarbete.

Kronofogdemyndigheten i Göteborg

I motionerna föreslås olika åtgärder mot den ekonomiska brottsligheten.
Som framhålls i motionerna har denna brottslighet fått en sådan omfattning
och medför sådana skadeverkningar att den blivit ett stort samhällsproblem.
I framför allt sin funktion att företräda staten som skatte- och avgiftsborgenär
har kronofogdemyndigheten kunnat följa hur den ekonomiska
brottsligheten utvecklats. Det har visat sig att de ekonomiska brotten,
varav missbruk av konkursinstitutet utgör ett väsentligt inslag, i stor
omfattning innebär en kränkning av statens rätt till skatter och avgifter.
Kronofogdemyndigheten, som har granskat motionerna främst med utgångspunkt
från de erfarenheter som vunnits i myndighetens fiskala funktion,
delar uppfattningen att det inom vissa områden föreligger ett angeläget
behov av att utreda ytterligare lagstiftning som ett led i arbetet med att
förebygga och beivra ekonomiska brott.

JuU 1980/81:21

150

Beträffande de punkter i motionen 1979/80:1120, som särskilt berör
exekutionsväsendets verksamhetsområde, får kronofogdemyndigheten anföra
följande:

Näringsförbud

I propositionen 1979/80:83 om ändring i konkurslagen föreslås nya
regler om näringsförbud, s.k. konkurskarantän. En grundläggande förutsättning
för sådant förbud är att konkurs inträffat. I motionen föreslås nu
utredning av frågan om införande av näringsförbud som sanktion mot
ekonomisk brottslighet även i andra fall än vid konkursmissbruk.

Indrivningsarbetet mot näringsidkare, som genom brottsligt förfarande
har åsidosatt statens intresse som borgenär, leder så gott som uteslutande
till att gäldenären försätts i konkurs. De fall av illojala förfaranden som inte
har samband med konkurs är enligt kronofogdemyndighetens mening så
sällsynta att det inte kan anses erforderligt med särskilda regler om näringsförbud
härför.

Etableringskontroll

Erfarenheterna visar att ekonomisk brottslighet är särskilt frekvent inom
vissa branscher. Som exempel kan nämnas byggnadsbranschen. Inom
sådana branscher är det naturligtvis särskilt angeläget att försöka skapa
garantier för att den som avser att inleda näringsverksamhet uppfyller i
vart fall grundläggande lämplighetskrav och för att den tilltänkta rörelsen
kommer att drivas på ett ekonomiskt tillförlitligt sätt. Mot etableringskontroll
talar andra faktorer. Den skulle innebära en begränsning av principen
om fri näringsverksamhet. För den ekonomiska utvecklingen över huvud
är det betydelsefullt att näringslivet får ett fortlöpande tillskott av nya
rörelser. Den ofrånkomliga byråkratin kring en etableringskontroll skulle
kunna verka hämmande på viljan att starta nya företag. Mot bakgrund av
den ekonomiska brottslighetens allvarliga skadeverkningar anser kronofogdemyndigheten
emellertid övervägande skäl tala för motionens förslag
om en utredning av frågan om etableringskontroll.

En fråga som bör ingå i utredningsarbetet är kontrollen av att den som
avser att inleda näringsverksamhet fullgör registreringsskyldigheten för
mervärdeskatt, registreras som arbetsgivare hos länsstyrelsen och anmäler
beräknade löneutgifter till riksförsäkringsverket. 1 dag är kontrollen härav
klart bristfällig, vilket av många utnyttjas systematiskt och orsakar det
allmänna betydande förluster. Ytterst är detta en fråga om vilka resurser
berörda myndigheter tilldelas för sådan kontroll. Om det skulle bli aktuellt
att för vissa branscher kräva tillstånd av en offentlig myndighet för utövande
av näringsverksamhet, synes det emellertid vara lämpligt att låta en
kontroll i nyssnämnda hänseenden ingå i prövningen.

JuU 1980/81:21

151

Samarbete mellan polis, åklagare, skatte- och kronofogdemyndigheterna
samt riksbanken

Sedan september 1977 deltar kronofogdemyndigheten i en lokal samrådsgrupp
mot ekonomisk brottslighet med representanter för bl. a. länsstyrelsens
revisions- och uppbördsenhet, lokala skattemyndigheten, åklagarmyndigheten,
polismyndigheten och tullverket. En av gruppens mera
väsentliga arbetsuppgifter har varit att vidga och säkerställa ett effektivt
informationsutbyte mellan berörda myndigheter och att klarlägga inom
vilka sakområden resp. myndigheter börge varandra information som kan
underlätta utredning och beivrande av ekonomiska brott. Erfarenheterna
av gruppens arbete är mycket goda, och kronofogdemyndigheten har också
i yttrande 1979-09-05 till riksskatteverket ställt sig i huvudsak positiv till
att förslagen i promemorian ”Samordnad verksamhet mot den ekonomiska
och organiserade brottsligheten” (PM 1979-05-23) genomförs.

Kronofogdemyndigheten vill i det här sammanhanget föra fram ett ytterligare
förslag till hur samarbetet mellan nu aktuella myndigheter kan effektiviseras.
Utredningar av ekonomiska brott försvåras ofta av att den verksamhet
som skall utredas har bedrivits över kommun- och länsgränser.
Detta innebär att om det under utredningen t. ex. blir aktuellt med exekutiva
åtgärder, såsom betalningssäkring eller verkställighet av kvarstadsbeslut,
måste verkställighetsåtgärder ofta vidtas av flera kronofogdemyndigheter,
vilket naturligtvis försvårar samordningen. Motsvarande problem
torde föreligga för andra myndigheter. Det bör mot den här bakgrunden
övervägas att inrätta centrala utredningsgrupper bestående av befattningshavare
från berörda myndigheter och med befogenhet att verka över
hela landet.

Övriga punkter

Kronofogdemyndigheten instämmer i motionens förslag om att företagsrevisorernas
ställning och uppgifter bör utredas. En sådan utredning bör
bl. a. ta ställning till frågan om inte revisorerna borde ges en i förhållande
till företaget mer fristående ställning och - som nämns i motionen - utses
av opartiska organ. Möjligheten att kräva obligatorisk redovisning från
revisorerna om hur företaget fullgör sina förpliktelser mot det allmänna är
också intressant.

Vidare noteras att motionen tar upp frågan om ökad användning av ADB
för att underlätta upptäckande av skattebrott. Kronofogdemyndigheten
delar uppfattningen att hänsynen till den personliga integriteten väger
mindre tungt när det är fråga om uppgifter som har samband med näringsverksamhet.
Även inom exekutionsväsendet finns ett stort behov av tillgång
till ADB-information vid bl. a. handläggningen av mål där illojala
transaktioner kan misstänkas. Kronofogdemyndigheten anser sålunda att
integritetshänsyn inte bör fa lägga hinder i vägen för exekutionsväsendets
krav att få utnyttja uppgifter ur det databaserade centrala skatteregistret. I

JuU 1980/81:21

152

detta register finns bl. a. uppgifter om vilka fåmansbolag en skattskyldig
har intressen i. Med direkt tillgång till skatteregistrets uppgifter i dessa och
andra hänseenden skulle myndighetens möjligheter att t. ex upptäcka systematiskt
missbruk av konkursinstitutet förbättras.

När det gäller de särskilda förslagen i motionen 1979/80: 1864. vill kronofogdemyndigheten
beträffande frågan om etableringskontroll hänvisa till
vad tidigare sagts, och i övrigt anföra följande:

Kronofogdemyndigheten delar uppfattningen att registreringsskyldigheten
för mervärdeskatt m. m. bör straffsanktioneras.

Det finns starka skäl som talar för att bestämmelserna om aktiebolagens
bundna kapital behöver förändras. Motionens förslag om en ytterligare
höjning av minsta tillåtna aktiekapital bör övervägas.

Det kan ifrågasättas om inte minimikapitalet borde göras beroende av
bolagets omsättning.

Sveriges advokatsamfund

Enligt samfundets uppfattning bör stora ansträngningar göras för snabba
och effektiva insatser mot all brottslighet, oavsett om den riktar sig mot
allmänna eller enskilda intressen. Motionerna behandlar särskilt den s.k.
ekonomiska och organiserade brottsligheten vars omfattning, såsom också
anges i motionerna, i stort sett är okänd men av vissa iakttagare antas vara
betydande. Enligt vad samfundet har sig bekant pågår redan den av motionärerna
efterlysta utredningen i vissa delar inom brottsförebyggande rådet,
BRÅ. Förslag från BRÅ bör därför avvaktas innan eventuella ytterligare
utredningsinitiativ tas i samma hänseenden.

Vad avser det i motionerna framförda kravet på en allmän lag mot
skatteflykt hänvisas till av samfundet avgivna två remissyttranden i den
frågan, nämligen 1975-12-18 i anledning av betänkandet "Allmän skatteflyktsklausul
(SOU 1975:77) och 1978-10-27 i anledning av departementspromemorian
"Lag mot skatteflykt” (DsB 1978:6). Det är sammanfattningsvis
samfundets uppfattning att en allmän skatteflyktslag endast kan
ifrågakomma om den ges en utformning och innebörd som överensstämmer
med det i svensk rätt gällande rättssäkerhetsbegreppet. Så är - enligt
samfundets uppfattning - inte fallet med de hittills framlagda förslagen.

Förslaget i motion 1120 om utredning av frågan om att ”i vissa fall”
eller, enligt motiveringen, "i vissa särpräglade undantagssituationer”
ålägga fysisk eller juridisk person direkt ansvar för annan juridisk persons
skulder avstyrks av samfundet. Av motionen framgår inte vad som åsyftas
med ”vissa fall”. Samfundet anser att den allmänna principen om avskilt
gäldansvar för främst aktiebolag och ekonomiska föreningar är välgrundad
och till betydande fördel för ett effektivt fungerande näringsliv. De missförhållanden
som har framkommit har haft undantagskaraktär. Rättsordningen
bör kunna komma tillrätta med dessa utan en ingripande lagstiftning
som blir ett allvarligt hinder för näringslivet i stort.

JuU 1980/81:21

153

Vad avser förslaget i motion 1120 om ansvar för skatt vid entreprenad
hänvisar samfundet till sitt remissyttrande 1976-10-13 i anledning av departementspromemorian
”Ansvar för skatt vid entreprenad m. m.” (DsFi
1976:4).

Samfundet anser att varje form av begränsning av näringsfriheten och
verkningsförmågan inom näringslivet måste prövas med stor omsorg och
med noggrant beaktande av följderna. Godtagbara skäl för generella näringsförbud
inom branscher eller allmän etableringskontroll har enligt samfundets
mening inte framförts i någon av motionerna.

Tjänstemännens centralorganisation (TCO)

Organiserad och ekonomisk brottslighet är ett snabbt växande samhällsproblem.
Den ekonomiska brottsligheten innebär en allvarlig fara för att
samhällssolidariteten undergrävs. TCO kan därför inledningsvis instämma
i motionernas allmänna syfte att det är angeläget att snabbt vidta åtgärder
på dessa områden, inte minst därför att den ekonomiska brottsligheten ofta
direkt drabbar löntagarna.

Kriminalitetens omfattning och innehåll förändras ständigt som en följd
av samhällsutvecklingen. Utvecklingen under senare år har medfört nya
inslag i brottsbilden vid sidan av de traditionella brotten mot egendom och
person genom att organiserad brottslighet kring bl.a. illegal spel- och
klubbverksamhet, prostitution och narkotikahandel utvecklats samt genom
att den ekonomiska brottsligheten blivit ett allt större problem. Det
förtjänar att uppmärksammas att det ofta finns kopplingar mellan organiserad
och ekonomisk brottslighet.

Exempel på ekonomisk brottslighet är brott mot arbetsmiljölagen och
skattelagstiftningen samt användandet av ”svart” eller ”grå” arbetskraft.
Vidare inryms under denna rubrik valutabrott, brott mot miljölagen samt
bildande av vinst- och förlustbolag i syfte att komma undan skatt och
sociala avgifter. Svart handel med lägenheter är ytterligare exempel på
denna form av verksamhet.

I samhället förekommer även verksamhet som inte är kriminaliserad
men som får anses ligga den ekonomiska brottsligheten mycket nära. Hit
hör olika former av ”snabba affärer” med hyresfastigheter till kontinuerligt
upptrissade priser.

När det gäller dessa nya former av kriminalitet krävs främst åtgärder
som innebär skärpt kontroll och vidgad lagstiftning. Exempel på åtgärder
som kan vidtas är tillståndskrav för förvärv av hyresfastigheter, vilket
redan har införts i vissa kommuner, samt skärpta krav på verksamhet som
kräver auktorisation. Ökat anlitande av experter och ökad utbildning av
personal inom rättsväsendet är andra möjliga vägar för att bekämpa ekonomisk
och organiserad brottslighet.

En noggrann uppföljning av konkurser är nödvändig. Åtgärder bör vidtas
för att hindra upprepat konkursförfarande för ekonomisk vinnings

JuU 1980/81:21

154

skull. Kontrollen över kreditströmmarna är vidare en viktig åtgärd för att
bekämpa den ekonomiska brottsligheten. Bl. a. måste bankinspektionens
möjlighet till kontroll förstärkas. Skattepolitikens utformning i sig är givetvis
av betydelse för möjligheterna att bekämpa ekonomisk brottslighet.
Skattemyndigheternas möjligheter till insyn och kontroll bör också utökas.

Respekten för lagstiftningen kan upprätthållas bara om medborgarna
upplever att den är meningsfull också i den meningen att den leder till
påföljd. I dagens läge sätts stora resurser in på att bekämpa den mera
traditionella brottsligheten som är av mindre omfattning. En omprioritering
bör göras så att större resurser ägnas den grövre brottsligheten och
främst då den organiserade och ekonomiska brottsligheten.

När det gäller att komma till rätta med de alltmer förfinade metoderna
att kringgå skattelagstiftningen har TCO länge krävt införandet av en s. k.
generalklausul mot skatteflykt. Sådana bestämmelser finns sedan lång tid
tillbaka i flera västeuropeiska länder. TCO vill starkt understryka behovet
av en sådan generalklausul. Det är också angeläget och nödvändigt att
skattemyndigheterna får ökade resurser för uppdagande av skattebrott.

En ur facklig synpunkt särskilt viktig fråga är att förhindra användandet
av s. k. ”grå” eller "svart” arbetskraft. Företag som anlitar entreprenörer
och som tjänar pengar på att sådan arbetskraft används bör i sista hand
göras ansvariga för att skatt och sociala avgifter betalas för entreprenörernas
anställda. Redan 1976 redovisades i en departementspromemoria förslag
med denna innebörd. Enligt TCO:s mening bör dessa förslag snarast
föreläggas riksdagen för beslut. En åtgärd som är effektiv vid vissa former
av ekonomisk brottslighet är näringsförbud efter mönster i konkurslagen.
En annan metod som enligt TCO:s mening bör prövas inom näringsgrenar
och branscher där missbruk regelmässigt förekommer i mera påtaglig
omfattning är en s. k. etableringskontroll, dvs. krav på tillstånd för verksamhetens
bedrivande. En sådan etableringskontroll kan konstrueras på
flera sätt. Regler om etableringskontroll i kombination med medbestämmandelagens
regler om veto skulle ge löntagarna och de fackliga organisationerna
möjlighet att på ett tidigt stadium ingripa mot ekonomisk brottslighet.

Flertalet av de åtgärder som föreslås bli vidtagna i motion 1979/80:1120 i
syfte att bekämpa den organiserade och ekonomiska brottsligheten har ett
direkt fackligt intresse. Exempel på sådana åtgärder är en effektivare
konkurslagstiftning, etableringskontroll, straffskärpningar för brott mot
arbetarskydds- och miljöskyddslagstiftning, lagstiftning om företagsböter
som påföljd vid ekonomisk brottslighet samt ansvar för skatt vid entreprenad
m. m. som ett led i samhällets åtgärder för att komma till rätta med den
s. k. ”grå” arbetskraften.

En prioritering av resurserna för bekämpande av brottsligheten är nödvändig.
Organisatoriska insatser och förslag till lagstiftning i syfte att
intensifiera samarbetet mellan polis, åklagare, skatte- och kronofogdemyn -

JuU 1980/81:21

155

digheter, tullverket och riksbanken är därför enligt TCO:s uppfattning en
angelägen åtgärd. Olika åtgärder för att förstärka polisens insatser mot den
ekonomiska och organiserade brottsligheten måste även vidtas.

När det gäller möjligheterna att på ett tidigt stadium avslöja skattebrott
är ökad användning av ADB för att sammanställa information en viktig
åtgärd. Härutöver kan framhållas att erfarenheter från kronofogdemyndigheternas
indrivningsarbete visar att användning av ADB många gånger
är en nödvändighet för att skattebrott över huvud taget skall upptäckas.
Det bör dessutom framhållas att det ofta förekommer även andra transaktioner
än skattebrott som innebär att väsentliga skattebelopp undandras
staten. Här åsyftas skattskyldiga som sätter i system att underlåta att
betala in debiterade belopp. Genom egendomsöverlåtelser, konkurser,
likvidation m. fl. åtgärder ser vissa skattskyldiga till att det inte finns några
tillgångar. Ofta har de skattskyldiga haft tillgång till kvalificerad juridisk
och bokföringsteknisk rådgivning. Det totala beloppet som undandras
årligen är svårt att beräkna men uppgår till betydande summor.

Kronofogdemyndigheternas möjligheter att upptäcka främst bokföringsoch
gäldenärsbrott i samband med indrivningsarbetet är stora. Brotten kan
uppdagas vid den ekonomiska utredning som indrivningsarbetet numera
ofta omfattar. Kronofogdemyndigheterna spelar därför en viktig roll i
brottsbekämpningen.

En viktig åtgärd som skulle effektivisera skattekontrollen är sådana
omläggningar av taxerings- och uppbördsförfarandet samt arbetsgivarkontrollen
att restföring av obetalda belopp kan ske väsentligt snabbare än f. n.
Höjning av minimibelopp för aktiekapital och spärrar mot förfogande över
kapitalet i aktiebolag är andra angelägna åtgärder.

TCO vill framhålla nödvändigheten av att kronofogdemyndigheterna
erhåller personella förstärkningar dels med kamerala och exekutiva tjänster
dels med tjänstemän med företagsekonomisk utbildning för att bättre
kunna medverka i utredningar angående den ekonomiska brottsligheten.

Sammanfattningsvis vill TCO starkt understryka behovet av snabba
åtgärder när det gäller att komma till rätta med den ekonomiska brottsligheten.
Enligt TCO:s mening bör regeringen snarast lägga fram förslag till
lagstiftning på olika områden i enlighet med vad TCO här anfört.

Landsorganisationen i Sverige (LO)

I skilda sammanhang har LO framhållit att brottsligheten delvis förändrats
och tagit nya allvarliga former. Till 1976 års LO-kongress anfördes
exempelvis i rapporten om kriminalpolitik att de brottsbekämpande resurserna
i högre utsträckning än hittills måste inriktas på den s.k. moderna
brottsligheten, exempelvis åtgärder för att komma till rätta med olaga
arbetsförmedling, arbetsmiljöbrott, skatte- och valutabrott.

I remissvaret över arbetsmiljöutredningens betänkande, ”Arbetsmiljölag”
(SOU 1976:1) har LO starkt understrukit vikten av att sanktionssy -

JuU 1980/81:21

156

stefliet kompletteras med straffavgifter, som också kan riktas mot juridiska
personer.

Den uppfattningen följer LO upp i remissvaret över brottsförebyggande
rådets PM ”Åtalsprövning vid vållande till kroppsskada m. m.”. LO anser
att straffavgiften är ett sanktionsmedel som ger möjlighet att angripa näringsidkare,
som bryter mot förebyggande föreskrifter på arbetsmiljöområdet.
LO uttalar att det aldrig får framstå som lönsamt för en arbetsgivare
att bryta mot arbetsmiljöbestämmelserna.

1 senare remisser över betänkandet "Företagsböter" (Ds Ju 1978:5) och
departementspromemorian ”Företagsböter” (Ds Ju 1979: 10) påpekar LO
på nytt behovet av ett obligatoriskt komplement med regler om personligt
ansvar. LO anser det behovet vara uppenbart mot bakgrund av att straffpåföljderna
inom exempelvis arbetstids-, arbetsmiljö- och yttre miljöskyddslagstiftningen
inte står på något sätt i proportion till de vinster, som
näringsidkare kan göra genom brott mot dessa lagregler. Förhållandet är
direkt stötande för det allmänna rättsmedvetandet menar LO.

I ett remissyttrande över motion 1977/78: 1004 om åtgärder för att förhindra
missbruk av statliga lönegarantimedel underströk LO behovet av
ökad samhällelig insyn i och kontroll över konkursförvaltningen i syfte att
särskilt angripa manipulationer med lönegarantisystemet och olika former
av ekonomisk brottslighet i allmänhet.

LO har i sitt remissyttrande över konkurslagskommitténs betänkande
”Konkursförvaltning” (SOU 1977:29) betonat nödvändigheten av åtgärder
som konkurskarantän eller näringsförbud för att skilja seriösa rörelseidkare
från dem. som begår gäldenärsbrott eller utnyttjar konkursinstitutet
som en möjlighet att undandraga främst stat och kommun skilda samhälleliga
avgifter, skatter och pålagor.

I sitt remissvar över betänkandet "Konkurs och rätten att idka näring”
(SOU 1979:13) har LO återkommit till nödvändigheten av kraftfulla åtgärder
mot dem som missbrukar gällande näringsfrihet. Med stöd av brottsförebyggande
rådets rapport 1978: I ”Konkurser och ekonomisk brottslighet”
har det varit möjligt att konstatera stor dold brottslighet i samband
med framför allt fattigkonkurser. Till följd därav har LO ansett att näringsförbud
bör bli en vanlig följd efter konkurs, om grova åsidosättanden skett
av vad som ålegat näringsidkaren i denna egenskap, eller upprepade konkurser
visar vederbörande som uppenbart olämplig att driva näringsverksamhet.
LO har i det sammanhanget även ansett det tänkbart att näringsförbud
meddelas också i andra situationer. LO har därvid ifrågasatt om
inte näringsförbud bör övervägas, när rörelseidkaren blir fälld för grova
skattebrott.

Den tilltagande oron hos LO över den växande ekonomiska brottsligheten
har även tagit sig uttryck i att organisationen i samma remissvar
understödjer tanken på ett centralt företagsregister, som näringsidkarna
bör upplysas om kan komma att samköras med andra register. Vidare har

JuU 1980/81:21

157

LO ansett det erforderligt att pröva frågan om införande av etableringskontroll
inom vissa branscher, dvs. sådana där den fria etableringsrätten
missbrukats.

Över en hemställan från rikspolisstyrelsen år 1977 om vissa åtgärder för
att bekämpa organiserad och ekonomisk brottslighet framhöll LO behovet
av att komma till rätta med skatte-, skatteflykts- och valutabrott.

Katalogen över tillfällen, när LO fört fram en allteftersom växande oro
över den ökade ekonomiska brottsligheten och dess nära anknytning till
organiserad brottslighet kan göras längre.

Denna typ av brottslighet åsamkar samhället allvarliga ekonomiska skador
men utgör ett direkt hot genom att underminera den samhälleliga
normbildningen. Utvecklingen har under senare tid accelererat. Det är hög
tid att kraftfulla åtgärder äntligen beslutas och sätts in i bekämpningen av
ekonomisk och organiserad brottslighet. LO har framfört och understött
flera sådana åtgärder, som exempelsamlingen utvisar.

Motionen har tagit ett samlat grepp och gått igenom de olika områden,
som är särskilt angelägna. 1 fjorton punkter läggs i motionen fram olika
förslag till åtgärder och beslut. LO anser förslagen vara såväl angelägna,
konstruktiva som väl övervägda och vill instämma i dessa.

Sammanfattningsvis tillstyrker LO de förslag till åtgärder, som motion
1979/80: 1120 föreslår under punkterna 1 t. o. m. 14 och motionens hemställan
om ett uttalande i denna riktning.

Centralorganisationen SACO/SR

SACO/SR instämmer självfallet i motionärernas uppfattning att det är
ytterst angeläget att bekämpa ekonomisk brottslighet. En sådan är allvarlig
både för näringslivet, eftersom konkurrensförhållandena förvrids om en
viss företagare undandrar sig sina skyldigheter att exempelvis betala sociala
avgifter och moms, och för enskilda medborgare, eftersom skattetrycket
ökar för dem som lojalt fullgör sin skattskyldighet. Motionerna ger
exempel på åtskilliga åtgärder som är värda att genomföras eller åtminstone
övervägas.

Beträffande några enskilda punkter kan SACO/SR härvidlag erinra om
att centralorganisationen tidigare uttalat sig för att samköming av personregister
under vissa villkor bör få ske för att uppdaga t. ex. skattefusk,
otillbörligt utnyttjande av sociala förmåner etc. (se SACO/SR:s yttrande
1978-11-17 över SOU 1978:54). I den socialdemokratiska motionen nämns
att integritetssynpunkter inte väger särskilt tungt när det gäller samkörningar
av uppgifter om företag. SACO/SR menar att integritetssynpunkter
får vika även i fråga om enskilda på detta område.

Vad gäller förslaget om införande av en generalklausul i skatterätten —
vilken egentligen inte har med ekonomisk brottslighet att göra - vill
SACO/SR likaledes framhålla att centralorganisationen 1978-10-23 i sitt
yttrande över DsB 1978:6 tillstyrkt en sådan generalklausul.

JuU 1980/81:21

158

Ett angeläget område är att försvåra för företag att bedriva sin rörelse
utan att betala moms och sociala avgifter. Kontrollen av att företagen
anmäler sig som momsskyldiga och som arbetsgivare är bristfällig. I praktiken
tar det tre år innan den som försummat att anmäla sig för första gången
debiteras en arbetsgivaravgift och kanske ytterligare något år innan han
blir föremål för indrivningsåtgärder. Den förmånliga räntan (4 procents
restavgift) utgör ytterligare en frestelse til! fusk på detta område. Det borde
därför övervägas att straffbelägga underlåtelse att fullgöra sin anmälningsskyldighet.

Införs en sådan straffsanktion torde behovet av etableringskontroll
minska. Även de nya reglerna om konkurskarantän (se SACO/SR:s yttrande
1979-04-27 över SOU 1979: 13) tillgodoser i viss utsträckning de syften
som en etableringskontroll skulle uppfylla. Mot en etableringskontroll som
innebär lämplighetsprövning ställer sig SACO/SR ytterst tveksam både på
grund av den byråkrati som skulle uppstå och risken för att näringsfriheten
inskränks. Visst utredningsmaterial om näringsförbud och etableringskontroll
har redan tagits fram på skilda fält (se bl. a. hemförsäljningskommitténs
betänkade om handeln med begagnade bilar) och materialet kan
gärna sammanställas och remissbehandlas.

Motionärerna har även framfört vissa andra intressanta utredningsförslag,
bl. a. om att revisorer skulle åläggas att yttra sig över hur ett företag
fullgör sina skyldigheter mot det allmänna. Vidare har motionärerna kommit
in på den s. k. organiserade brottsligheten. SACO/SR vill här instämma
i att det är väl så angeläget att bekämpa det yrkesmässiga häleriet som
stöldbrottsligheten, eftersom det förra i stor utsträckning föder den senare.

I den mån polisens resurser förstärks för att bekämpa ekonomisk och
organiserad brottslighet måste man som en konsekvens räkna med högre
belastning även inom åklagar- och domstolsväsendet.

Avslutningsvis vill SACO/SR emellertid framhålla att det som i dag
utgör en så stor påfrestning på samhällsmoralen i fråga om ekonomisk
brottslighet inte endast är den spektakulära företagsbrottsligheten, som
motionerna främst handlar om, utan i lika stor utsträckning det utbredda
skattefusket i form av kvittolösa ersättningar till enmansföretagare och
extraknäckande löntagare, arbetsbyten etc. Ett visst skattefusk torde alltid
vara oundvikligt, men ju högre skattetrycket är, desto större anspråk har
de lojala medborgarna på att staten garanterar en effektiv och likformig
efterlevnad bland alla skattesubjekt. SACO/SR menar att det i princip
borde vara möjligt att uppnå en rättvis fördelning av skattetrycket genom
radikala justeringar av nuvarande skattesystem, dvs. via kraftigt sänkta
marginalskatter. Skulle hindren för successiva justeringar i riktning mot
SACO/SR:s målsättning - marginalskatter på cirka 50 procent i ett brett
proportionellt skikt — i praktiken visa sig vara oöverstigliga bör en bred
utredning av skattesystemet göras. Möjligheterna att kontrollera systemets
efterlevnad bör därvid tillmätas stor vikt.

JuU 1980/81:21

159

Svenska arbetsgivareföreningen (SAF)

Motion 1979/80: 1120

Det är enligt föreningens mening angeläget att den ekonomiska brottsligheten
kartlägges för att få en någorlunda säker uppfattning om dess former,
hur den yttrar sig, vilka konsekvenser den får osv. Begreppet ekonomisk
brottslighet rymmer många företeelser som kan vara helt åtskilda eller ha
ett närmare samband. Det är nödvändigt att kunna ställa en så säker
diagnos på problemet som möjligt, att klargöra orsak och verkan av den
ekonomiska brottsligheten. Först därefter är det möjligt att föreslå relevanta
och effektiva åtgärder. Därtill kommer emellertid att man också
måste beakta risken för att de åtgärder som sätts in kan ha inte önskvärda
bieffekter. Med hänsyn till graden av sådana bieffekter kan det bli nödvändigt
att anpassa, modifiera eller till och med avstå från åtgärd som i och för
sig är ägnad att bekämpa den ekonomiska brottsligheten. En åtgärd får
med andra ord inte bedömas enbart efter den effekt som kan uppnås inom
ett isolerat område, med bortseende från de konsekvenser som kan följa
inom andra områden. Det optimala resultatet kan enligt föreningens mening
bedömas först genom att väga samman både positiva och negativa
konsekvenser av en insatt åtgärd utifrån alla de områden som påverkas.

Allmänt kan sägas att de åtgärder som föreslås i motionen syftar till att
på väsentliga punkter utöka kontrollen och inflytandet från samhällets sida
av ekonomiskt bedriven verksamhet. Enligt föreningen inger det principiella
betänkligheter att ytterligare utöka den redan mycket omfattande
samhällskontrolien av näringsverksamheten. Dessutom kan det ifrågasättas
om de åtgärder som föreslås är de mest lämpade eller om de över huvud
taget ger positivt resultat. Någon analys av det slag som inledningsvis
skisserades har motionärerna inte gjort. Detta måste anses vara en allvarlig
brist. Risken för skadliga bieffekter omnämns inte i motionen trots att det
torde stå klart att flera av de åtgärder som föreslås innebär allvarliga
ingrepp i även seriöst bedriven företagsamhet. Möjligheterna att etablera
och utöva allvarligt syftande näringsverksamhet skulle försämras. Den
svenska ekonomin, och därmed samhället i stort, är mera betjänt av
åtgärder som uppmuntrar och underlättar att bedriva företag i etablerade
former.

Det kan vidare sägas att de åtgärder som föreslås i motionen mera
angriper symptom än orsaker till den ekonomiska brottsligheten. Därtill
kommer att dessa åtgärder i sig kräver resurser som tar mycket stora
kostnader i anspråk. 1 sammanhanget bör också framhållas att motionärernas
förslag innebär en ytterligare byråkratisering av näringslivet.

Föreningen är av den uppfattningen att en stor del av den ekonomiska
brottsligheten har sitt ursprung i att dagens skattesystem är så utformat att
det inbjuder och motiverar till brott. För att i grunden komma till rätta med
den ekonomiska brottsligheten bör därför skattesystemet reformeras. En

JuU 1980/81:21

160

sådan åtgärd är mer ändamålsenlig än att genom ökad kontroll av näringslivet
angripa vissa yttringar av ekonomisk brottslighet.

Det finns anledning att närmare beröra några av de åtgärder som föreslås
i motionen. Det framhålls bl. a. att den juridiska personens form ibland
missbrukas genom att den används som ett instrument enbart för att samla
upp skulder. Föreningen vill i detta sammanhang framhålla att detta problem
väsentligen behandlats redan i konkurslagskommitténs betänkande
(SOU 1979: 13) "Konkurs och rätten att idka näring". Föreningen har i sitt
remissyttrande över detta betänkande ställt sig bakom kommitténs förslag
till åtgärder för att stävja missbruk av konkursinstitutet. Konkurslagskommitténs
betänkande har nyligen resulterat i lagstiftning (SFS 1980: 264).
Det bör vidare framhållas att redan gällande rätt erbjuder vissa möjligheter
att lägga ansvaret för skulder som uppkommit hos en juridisk person på ett
annat rättssubjekt under förutsättning att det föreligger en stark intressegemenskap
(se t. ex. Nytt Juridiskt Arkiv avdelning I 1975: 12). Mot bakgrund
av vad ovan anförts saknas enligt föreningens mening tillräckliga
skäl att tillsätta en utredning av det slag som föreslås i motionen.

Frågan om ansvar för skatt och sociala avgifter vid entreprenad har, som
framhållits i motionen, behandlats i en departementspromemoria redan år
1976 (Ds Fi 1976:4). 1 sitt yttrande över denna promemoria ställde sig
föreningen avvisande till tanken att den som anlitar en entreprenör skulle
kunna göras ansvarig för att skatt och sociala avgifter betalas för entreprenörens
anställda. Föreningen ansåg bl. a. att förslagen i promemorian om
ökad uppgiftsskyldighet och ökat ekonomiskt ansvar var alltför omfattande
och skulle kunna medföra allvarliga störningar i många seriöst arbetande
företags verksamhet. Förslaget om obligatoriskt ansvar för den
anlitade entreprenörens personalskatter och arbetsgivaravgifter bedömdes
vara helt oacceptabelt. Det har inte framkommit några skäl att nu inta
annan uppfattning än den som redovisades i föreningens yttrande över
nämnda promemoria.

I motionen föreslås utredning av frågan om införande av näringsförbud
som sanktion mot ekonomisk brottslighet. I det tidigare nämnda betänkandet
"Konkurs och rätten att idka näring" (SOU 1979: 13) har redan föreslagits
att näringsförbud under vissa bestämda förutsättningar skall få tillgripas
för att stävja missbruk av konkursinstitutet. Föreningen har godtagit
detta förslag. I sammanhanget framhöll dock föreningen att näringsfriheten
är en av grundvalarna i ett demokratiskt samhällssystem. Det uttalades
också att rätten att fritt idka näring har fundamental betydelse för marknadsekonomin
och därmed även för utveckling och välfärd. Föreningen
framhöll som sin principiella ståndpunkt att det endast är i undantagsfall
och då med hänsyn till mycket starkt vägande skäl som näringsfriheten kan
tillåtas bli inskränkt. Föreningen anser inte att det f. n. finns tillräckliga
skäl att överväga ytterligare näringsförbud. Under alla omständigheter
finns anledning att avvakta erfarenheterna av den lagstiftning (SFS

JuU 1980/81:21

161

1980:264) om näringsförbud vid konkursmissbruk som antagits på grundval
av det ovan nämnda betänkandet och som trädde i kraft den 1 juli 1980.

I motionen framförs också tanken att införa etableringskontroll i hela
branscher eller näringsgrenar. Etableringskontroll av detta slag är ett stort
steg tillbaka i utvecklingen och för närmast tanken till gångna tiders inskränkningar
i näringsfriheten. Redan detta förhållande bör mana till eftertanke.
Etableringskontroll av det slag motionärerna föreslår kan inte accepteras
i en demokrati, där näringsfriheten ingår som en av de viktigaste
beståndsdelarna. Dessutom skulle etableringskontroll medföra allvarliga
negativa återverkningar såväl för enskilda som för samhället. Etableringskontrollen
skulle med säkerhet leda till att även seriöst bedriven verksamhet
på sikt skulle minska i omfattning. Motionärernas förslag såvitt gäller
etableringskontroll bör därför avslås.

När det gäller frågan om straffskärpning för vissa typer av ekonomisk
brottslighet, exempelvis brott mot arbetarskydds- och miljöskyddslagstiftningen,
bör observeras att fängelsestraffkommittén bl. a. har till uppgift att
utreda olika brotts straffvärde. Kommittén skall därvidlag särskilt uppmärksamma
den ekonomiska brottsligheten. Direktiven för kommittén
innehåller i detta avseende följande uttalande.

Den organiserade och den ekonomiska brottsligheten har gett upphov till
mycket allvarliga problem och tillhör enligt en allmänt omfattad mening
den kriminalitet som bör ges hög prioritet i den brottsbekämpande verksamheten.
Betydande insatser har under de senaste åren också gjorts när
det gäller att bekämpa sådan brottslighet. Dessa insatser kan behöva
stödjas av ändringar i de straffvärden som kommer till uttryck i BrB och i
andra författningar. Denna fråga bör uppmärksammas särskilt av kommittén.
Bl. a. för undvikande av dubbelarbete har kommittén i den delen
anledning att söka samråd med BRÅ:s styrgrupp för översyn av lagstiftningen
mot den aktuella brottsligheten (se prop. 1978/79: 100 bil. 5 s. 24)
och med förmögenhetsbrottsutredningen.

Vidare bör framhållas att straffbestämmelserna i den nya arbetsmiljölagen
innebär en skärpning i förhållande till tidigare lagstiftning på arbetarskyddsområdet.
Såvitt gäller brott mot miljöskyddslagstiftningen har miljöskyddsutredningen
relativt nyligen behandlat frågor om straffvärde. Mot
bakgrund av att frågan om straffskärpningar nyligen har behandlats och
f. n. utreds anser föreningen att motionärernas förslag till straffskärpningar
bör avslås.

Motion 1979/80:1864

Även i motion 1979/80:1864 föreslås att etableringskontroll införs. Denna
kontroll skulle avse en rad branscher. Föreningen har berört frågan om
etableringskontroll i yttrandet ovan rörande motion 1979/80: 1120. Såvitt
nu är i fråga hänvisas till detta yttrande.

11 Riksdagen 1980181. 7 sami. Nr 21

JuU 1980/81:21

162

Sveriges köpmannaförbund

I motion 1120 anförs att åtskillig ekonomisk brottslighet försiggår inom
ramen för aktiebolag, som efter avslutad användning försätts i konkurs. I
vissa fall - s. k. fattigkonkurs - har inte tidigare förelegat skyldighet att
anmäla gäldenärsbrott. Enligt förbundets uppfattning bör man avvakta
erfarenheterna av de reformer från konkurslagstiftningen som trätt i kraft
vid årsskiftet. Detsamma gäller beträffande motionens förslag om näringsförbud
som sanktion utanför konkursområdet.

1 motion 1864 anförs att en stor del av den ekonomiska brottsligheten
skulle begås i direkt samband med näringsverksamheten, genom att näringsidkaren
underlåter att anmäla sig för skyldighet till mervärdeskatt,
liksom att inleverera B-skatt eller preliminärskatt samt arbetsgivaravgifter.
Enligt förbundets uppfattning är det helt naturligt att näringsidkaren skall
följa de verksamhetsregler som samhället ställer upp för näringsverksamheten.
Detta inte minst för att all verksamhet skall ske på lika konkurrensvillkor.
Motsvarande synpunkter har förbundet med anledning av den
omfattande tillfällighandeln som sker i vårt land, utan att det i varje enskilt
fall sker en motsvarande kontroll av verksamheten.

Däremot är förbundet tveksamt till motionens förslag om etableringskontroll.
Sådan bör tillämpas för branschavsnitt av speciell karaktär. Exempel
kan för Sveriges del vara banker och försäkringsbolag. Även i dessa
fall kan dock tveksamma effekter uppstå, bl. a. i relation till internationella
etableringsregler.

Förbundet önskar för sin del ifrågasätta om inte branschvisa, obligatoriska
registreringssystem - utan etableringskontroll eller auktorisationsregler
i stället kunde vara ett alternativ att utreda. Det svenska företagsregistreringssystemet
är otillfredsställande och har inga genomgående
branschuppdelningar. Om sådana register hade införts, skulle måhända
samhällets möjligheter till kontroll och översikt, vad gäller olika former av
pålagor och andra krav förbättras. Eventuellt kan man inleda verksamheten
försöksvis i en eller ett par branscher.

Sveriges industriförbund

(Avsnittet om ansvar för annan juridisk persons skulder har avgetts
gemensamt med Svenska handelskammarförbundet. Handelskammarförbundet
ställer sig också i övriga delar bakom industriförbundets yttrande.)

Den ekonomiska brottsligheten utgör ett allvarligt problem på flera
områden i samhället. Såväl från mera näringsrättsliga utgångspukter som
från samhälleliga aspekter i stort är det angeläget att åtgärder vidtas för att
hindra ekonomisk brottslighet. Flera förslag till förbättringar har också
redan genomförts och på andra områden utreds hur man bäst bör komma
till rätta med problemen.

I samband med att åtgärder mot den ekonomiska brottsligheten disku -

JuU 1980/81:21

163

teras måste dock uppmärksammas vilka effekter åtgärderna får i sin helhet.
Beträffande de intressen som förbundet företräder framstår då flertalet
av de förslag som läggs i motionerna som en ytterligare ökning av
kontrollen från samhällets sida av landets företag. Näringslivets förhållanden
är redan i dag föremål för en omfattande reglering och statlig byråkrati.
Enligt förbundets uppfattning inger det starka principiella betänkligheter
att vidga samhällskontrollen ytterligare. Till detta kommer att många av de
åtgärder som föreslås i motionen — oaktat de primärt är riktade mot icke
seriös verksamhet - också kommer att i flera fall direkt drabba den seriösa
delen av företagarna, vilka trots allt utgör den stora majoriteten av i
näringslivet verksamma personer. Risken för skadliga effekter på näringslivet
i dess helhet och därmed för samhället i stort måste alltid seriöst
övervägas vid sådana typer av åtgärder som föreslås från motionärernas
sida. I de lägen man finner att det uppstår en icke tolererbar risk för
negativa effekter på den seriösa näringsverksamheten bör man söka sig
andra vägar för att komma till rätta med problemen.

Från dessa mera allmänna synpunkter övergår förbundet till några av de
frågor som behandlas av motionärerna.

Samhällelig insyn i företag som får lån från staten

I motionen föreslås att staten bör kunna uppställa som villkor för lån
eller bidrag att insyn ges i de understödda företagens verksamhet, förutsatt
att insatsen är av en storleksordning att sådan kontroll är motiverad.
Vidare diskuteras möjligheten för staten att utse styrelseledamot och/eller
revisor för företaget.

I författningar som reglerar stöd till näringslivet finns i tillämpliga fall
regler för samhällets insyn i den verksamhet som stöds. I förordningen om
regionalpolitisk! stöd (SFS 1979:632) heter det sålunda i 36§ att

Låntagaren skall så länge lånet inte är helt avskrivet eller slutbetalt

1 för varje redovisningsår eller för den kortare tidsperiod som bestäms i
särskilt fall utan anmaning lämna länsstyrelsen och den regionala utvecklingsfonden
i det län där verksamheten utövas redovisning för verksamheten
samt till länsarbetsnämnden redovisa sysselsättningsutvecklingen i
företaget,

2 underrätta länsstyrelsen och fonden, innan beslut fattas om överlåtelse
av någon betydande del av företagets anläggningstillgångar, licenser,
patent eller andra liknande tillgångar eller om belåning i betydande
mån av kundfordringar eller om nedläggning av verksamheten eller om
annan åtgärd av motsvarande betydelse,

3 underrätta länsstyrelsen och fonden, innan beslut fattas om någon
åtgärd som medför en väsentlig ändring direkt eller indirekt i äganderätten
till det företag som har beviljats lånet,

4 bereda arbetsmarknadsstyrelsen, länsstyrelsen eller fonden eller den
någon av dem utser tillfälle att granska verksamheten och därvid lämna de
uppgifter om denna som begärs.

JuU 1980/81:21

164

I 37 § heter det vidare att företagets redovisning enligt 36 § 1. skall
åtföljas av en rapport med uppgifter som visar företagets utveckling och att
villkoren för stödet har uppfyllts. Rapportens uppgifter skall granskas och
bestyrkas av företagets revisor. Vidare skall de fackliga organisationerna i
företaget beredas tillfälle att yttra sig över uppgifterna.

Motsvarande regler gäller för andra stödformer, exempelvis utbildningsstödet,
där regleringen finns i förordningen om regionalpolitisk! stöd, 57 §.

Frågan om återbetalning av lokaliseringsbidrag har nyligen varit föremål
för granskning av riksdagens revisorer. Riksdagens revisorer har inga
erinringar mot tillämpningen av gällande bestämmelser.

Vad som här anförts visar att staten har goda möjligheter till insyn och
granskning av det stöd som ges till företagen, redan med gällande lagstiftning.
I motionen har inget anförts som påvisar att rådande förhållanden är
otillfredsställande.

I motionen diskuteras möjligheten för staten att utse styrelseledamot
och/eller revisor i företag som fått stöd. I ett exceptionellt undantagsfall
har staten tillsatt styrelseledamot i företag som fått stöd. Detta gäller
Uddeholmsbolaget. Det har då varit fråga om ett mycket omfattande stöd
utformat på ett för bolaget speciellt avpassat sätt. Stödformen har krävt
särskild riksdagsbehandling. Det har således legat utanför de ordinarie
ramarna för samhällets stöd till näringslivet.

Frågan rörande offentlig styrelserepresentation har aktualiserats vid
skilda tillfallen. Senast förbundet yttrade sig i frågan var med anledning av
departementspromemorian "Styrelserepresentation för samhället” (Ds 1
1975:6). Sammanfattningsvis uttalade förbundet m.fl. härvid följande.

"Organisationerna står fast vid sin uppfattning att statlig styrelserepresentation
utgör statlig maktutövning utan demokratisk kontroll. Motsvarande
gäller för kommunal styrelserepresentation. Det finns en risk att den
offentlige styrelseledamotens särställning kan komma att utnyttjas av ledamotens
uppdragsgivare till att föra näringspolitik direkt i storföretagen vid
sidan av den ordinarie förvaltningen. Lagar, författningar och myndighetspraxis
vars innehåll alla kan ta del av kommer då att ersättas med underhandsinstruktioner
som inte är omedelbart tillgängliga ens för de företag i
vilka den offentlige ledamoten skall fullgöra sin uppgift. Organisationerna
ser också en risk att denna indirekta styrning påverkar verk och andra
myndigheter genom att de i enskilda ärenden inte uteslutande tar hänsyn
till ansökans objektiva innehåll utan till den offentlige ledamotens uppfattning.
Även om så inte sker kan hos företagen och hos allmänheten uppfattningen
skapas att sådan hänsyn tas. Detta är, sett ur allmän demokratisk
synvinkel, tillräckligt för att på ett betänkligt sätt rubba tilltron till myndigheternas
integritet.

Organisationerna är positiva till ett breddat fördjupat samarbete med
statliga och kommunala organ. Det måste vara mest rationellt för samhällsorganen
att i samarbete möta dem som har den bästa kunskapen om de

JuU 1980/81:21

165

olika företagen och dessutom har befogenhet att företräda företagen utåt,
dvs. dem till vilka styrelsen uppdragit att ha samhällskontakterna vanligen
då styrelsens ordförande och verkställande direktören. Detta måste vara
så mycket mer ändamålsenligt som av företagen icke auktoriserade samarbets-
och informationskanaler är oacceptabla för dem. Offentlig styrelserepresentation
framstår som effektivitetshämmande för företagen. Styrelserna
blir för stora och särskilt i koncerner med många styrelser blir
arbetet tungrott. Systemet innebär risker för låsningar, gruppbildningar
och omgång. Även från företagens utgångspunkt är det mest rationellt att
kontakten med statliga och kommunala organ sker i beredningen och
uppföljningen av styrelsens befattning med ärendena och inte i styrelsen.

En styrelses huvuduppgift är att fatta beslut. I sin beslutsfunktion måste
styrelsen utgöra en enhet. Styrelsens ledamöter är sysslomän i företaget
och skall under såväl gynnsamma som ogynnsamma förhållanden fullgöra
sin förvaltningsuppgift med företagens bästa för ögonen. Styrelserna får
inte utvecklas till förhandlingsorgan där skilda styrelseledamöter har
skilda uppgifter och särintressen att bevaka. Offentlig styrelseledamot har
ett uttryckligt särintresse. Detta kan leda till dubbla lojaliteter. Beträffande
kommunal styrelserepresentation framstår det för organisationerna som
osunt att genom lagstiftning i ett företags styrelse ta in ett intresse som i så
hög grad är part i förhållande till företaget och som dessutom ofta står i ett
konkurrens- och konfliktförhållande till andra intressenter av samma slag.

Eftersom det i promemorian framlagda förslaget ända i grunden strider
mot organisationernas uppfattning om hur samarbetet mellan stat, kommun
och företag bör äga rum avstyrker organisationerna bestämt förslaget.
”

Förbundets principiella inställning i frågan kvarstår oförändrad. Principiella
invändningar mot systemet med offentliga styrelseledamöter har
senare också framförts av departementschefen i prop. 1978/79:184. Föredragande
statsrådet anförde där följande (s. 7):

”Å andra sidan kan principiella invändningar resas mot att kontakterna
mellan staten och näringslivet sker i former som innebär att ansvarsfördelningen
mellan enskilda och offentliga intressen blir oklar och att viktiga
avgöranden riskerar att undandras allmän insyn. Staten bör undvika att
själv bygga in sig i företag som den skall stå fri att övervaka utifrån.

Det kan vidare framhållas att, även om en offentlig styrelsledamot
principiellt har samma ställning som övriga ledamöter, det finns en risk att
statliga styrelseledamöter kan användas för diskret statlig maktutövning
gentemot näringslivet. Jag vill understryka att ingenting tyder på att något
sådant hittills skulle ha förekommit. Vad jag nu säger riktar sig således på
intet sätt mot de personer som hittills fungerat som offentliga styrelseledamöter.
Kritiken gäller att offentlig styrelserepresentation är ett instrument
som inom sig bär risker för utveckling av okontrollerad maktutövning hos
den centrala byråkratin.

JuU 1980/81:21

166

De principiella invändningarna gäller i första hand offentlig styrelserepresentation
i industriföretagen.”

I nyssnämnda proposition fann vidare departementschefen skäl föreligga
att utvärdera den hittillsvarande verksamheten med offentlig styrelserepresentation.
Arbete med den nämnda utvärderingen pågår f. n. inom
utredningen (Dir. 1979: 107) om utvärdering av offentliga styrelseledamöter
i vissa aktiebolag m. m.

Med hänsyn härtill och vad som sagts ovan avstyrker förbundet bestämt
motionärens förslag om möjlighet för staten att utse offentlig styrelseledamot
i vissa företag som mottagit lån eller bidrag från staten.

Företagsrevisorernas ställning

Motionen innehåller förslag om att staten skall kunna utse revisor i
företag som erhållit skilda stödåtgärder, om statens insatser är av den
storleksordning att en sådan kontroll är motiverad. Härvid är att märka att
i de fall där betydande belopp beviljats företag är det regelmässigt fråga om
företag som enligt lag är skyldig att ha kvalificerad revisor. I revisors
uppgift ligger bl. a. att granska huruvida mottaget stöd har använts på
avsett sätt. Kravet på kvalificerad revisor torde i hög grad medverka till att
sådan granskning blir samvetsgrann. Mot bakgrund härav saknas enligt
förbundets uppfattning stöd för det i motionen framförda förslaget.

I motionen framförs också att i ett vidare perspektiv bör utredas om inte
företagsrevisorer generellt bör utses av opartiska organ. Frågan om opartisk
företagsrevision har tagits upp vid skilda tillfällen. Sålunda yttrade sig
förbundet till riksdagens lagutskott i samma fråga över motion 1976/
77:648. Sammanfattningsvis uttalade förbundet därvid följande.

”Att bygga upp en omfattande och kostsam byråkrati för att utse företagens
revisorer i en ny ordning, utan att praktiska fördelar därmed kan
visas, är enligt Förbundets mening icke motiverat; i all synnerhet mot
bakgrund av de ovan redovisade genomgripande lagstiftningsåtgärder som
nyligen företagits för att åstadkomma en öppnare redovisning, förstärkt
oberoende för revisorerna samt samhällelig kontroll av revisorernas verksamhet.
Förbundet avstyrker därför motionärernas hemställan.”

I lagutskottets betänkande (1977/78:1) med anledning av nämnda motion
ansåg utskottet att frågan om offentliga revisorer då inte borde tas upp till
närmare prövning och hemställde att riksdagen skulle avstå motionen.
Riksdagen beslutade senare i enlighet med utskottets hemställan.

Några nya omständigheter som bör föranleda att bedöma frågan annorlunda
har inte förekommit. Med hänsyn härtill och vad som sagts ovan
avstyrker förbundet motionärens förslag.

Ansvar för annan juridisk persons skulder

I motionen sägs att det förtjänar övervägas om inte lagstiftningen om
juridiska personer bör ändras så att i vissa särpräglade undantagssitua -

JuU 1980/81:21

167

tioner fysisk eller juridisk person, sorn har ett bestämmande inflytande i en
annan juridisk person, åläggs ett direkt ansvar för dennas skulder. Frågan
- tilläggs det - bör utredas.

Den principfråga som tas upp i motionen har huvudsakligen aktualitet
för två företagsformer, nämligen aktiebolag och ekonomiska föreningar.
Otvivelaktigt är aktiebolaget den dominerande associationsformen inom
svensk industri och annan näringsverksamhet. Förbundet begränsar därför
sina synpunkter till denna associationsform. Det principiella resonemanget
har emellertid bäring även på ekonomiska föreningar eller andra associationsformer
där begränsad ansvarighet kan förekomma.

Att delägare i aktiebolag inte svarar personligen för bolagets förpliktelser
är en grundläggande regel i aktiebolagslagen (ABL). Regeln innebär att
borgenärerna är hänvisade till bolagets tillgångar. I syfte att säkra borgenärernas
rätt har emellertid ett omfattande regelsystem uppställts för att
tillse dels att en bolagsförmögenhet verkligen skapas vid bolagets bildande
och dels att det sålunda bundna kapitalet inte försvinner under bolagets
verksamhet. Det bundna kapitalet fungerar med andra ord som ett slags
garanti för borgenärsintressena.

Vidare är att märka att huvudregeln om frihet från personligt ansvar inte
är undantagslös. Ett begränsat ansvar för bolagsfunktionärer m.fl. kan
komma ifråga enligt särskilda regler i ABL. De som deltar i åtgärd eller
beslut på bolagets vägnar för bolagets registrering svarar sålunda solidariskt
för uppkommande förpliktelser. Ett viktigt undantag är vidare att
styrelseledamöter, VD och aktiägare kan komma att solidariskt svara för
bolagets förpliktelser i den mån de ej fullgör vad som åligger dem enligt
bestämmelsen om likvidationsskyldighet vid kapitalförlust (ABL 13 kap
2 §). Också andra bestämmelser i ABL genombryter principen om frihet
från ansvar för bolagets förpliktelser. Detta är fallet med de på skadeståndsrättslig
grund uppbyggda reglerna i 15 kap. om skadeståndsansvar
för bl. a. stiftare, styrelseledamot, verkställande direktör och revisor för
deras sätt att fullgöra sina uppdrag. Det förutsätts att skadan har orsakats
uppsåtligen eller av oaktsamhet. Även aktiägare kan drabbas av skadeståndsansvar,
om han genom att medverka till överträdelse av ABL eller
bolagsordningen uppsåtligen eller av grov oaktsamhet tillfogar bolaget,
aktieägare eller annan person skada.

På skatteområdet torde kunna sägas att personligt ansvar för aktiebolags
skulder snarare har blivit huvudregel än undantag. Sålunda förekommer
s. k. ställföreträdaransvar såväl enligt uppbördslagen som enligt lagen om
mervärdeskatt. Nyligen har motsvarande ansvar föreslagits för arbetsgivaravgifter.

I en nyligen framlagd proposition (prop. 1979/80:143) framläggs vidare
förslag om vissa ändringar i ABL bl. a. i syfte att förebygga missbruk av
aktiebolagsformen. Bl. a. föreslås att minst en av bolagsstämman utsedd
revisor skall vara kvalificerad, om det enligt senast fastställda balansräk -

JuU 1980/81:21

168

ning inte finns full täckning för bolagets registrerade aktiekapital. Vidare
föreslås vissa åtgärder när det gäller byte av firma och säte. Sålunda skall
bolaget genast underrätta länsstyrelsen i det län där bolagets styrelse har
sitt säte om ett beslut om firmabyte eller ändring av sätesort. Slutligen
föreslås i nämnda proposition att ett aktiebolag varje år i samband med att
bolaget sänder in sin årsredovisning till patentverket skall bifoga en aktuell
förteckning över bolagets styrelseledamöter, verkställande direktör, suppleanter
och firmatecknare med uppgift om deras postadresser och personnummer.

Redovisningen ovan exemplifierar att det redan i dag, såväl inom ramen
för aktiebolagslagen som på det skatterättsliga området, finns ett omfattande
regelsystem uppbyggt av hänsyn till bolagets borgenärer och för att
förebygga missbruk av aktiebolagsformen. Härtill skall också läggas det av
riksdagen nyligen antagna förslaget om näringsförbud för personer som
missbrukat konkursinstitutet. Effekterna av alla dessa regler när det gäller
att motverka den ekonomiska brottsligheten skall inte överskattas. Såväl
från principiella utgångspunkter, som av konkurrensskäl är det viktigt att
konstaterat missbruk av aktiebolagsformen beivras. Lagstiftningen får
dock inte utformas med primärt sikte på undantagssituationer så att därigenom
lojalt bedriven affärsverksamhet förhindras eller omöjliggörs.

Principen om personlig ansvarsfrihet för delägare i aktiebolag är en
grundläggande förutsättning för att aktiebolagens kapitalbehov skall kunna
tillfredsställas. Mot bakgrund av de senaste årens djupa industriella kris
och med hänsyn till den skrämmande låga soliditeten som generellt sett
råder i svensk industri framstår en regel om ansvarsgenombrott som synnerligen
äventyrlig från närings- och sysselsättningspolitiska utgångspunkter.
Möjligheterna att driva vidare företag som befinner sig i en besvärlig
ekonomisk situation skulle väsentligt försvåras om delägarna skulle riskera
att bli personligt ansvariga för skulderna. Resultatet kan, som det senare
visar sig, bli onödiga nedläggningar av företag med åtföljande friställningar
av personal.

Räddningsaktioner av nedläggningshotade företag kan i vissa fall bestå i
förvärv av eller delägarskap i det krisdrabbade företaget. I sådana akuta
situationer kan inte undvikas att beslut om förvärvet måste fattas mycket
snabbt. Det är då av avgörande betydelse att det ekonomiska ansvaret är
begränsat till gjord kapitalinsats och till eventuella åtaganden gentemot
statsmakterna eller andra i avtalsmässig form. Beslut om företagsförvärv
kan även behöva fattas snabbt av andra skäl. exempelvis om flera företag
konkurrerar om förvärv av ett annat företag. I nu nämnda fall men även i
andra strukturomvandlingssituationer där beslutsprocessen kan vara
längre är det emellertid med hänsyn till koncernens soliditet ett samhällsintresse
att förvärvarens kalkylerade risk ytterst är begränsad till kapitalinsatsen.
Förbundet vill i det här sammanhanget också framhålla att fortsatta
strukturrationaliseringar genom fusioner är nödvändiga för att svenskt

JuU 1980/81:21

169

näringsliv, särskilt industrin, skall kunna hävda sig i den internationella
konkurrensen. Gällande huvudprincip i ABL framstår därför som en lämplig
avvägning mellan beaktansvärda intressen.

I och för sig synes motionärens förslag huvudsakligen ta sikte på den
mindre seriösa företagsverksamheten. Emellertid torde en lagbestämmelse
som skulle avgränsa tillämpningsområdet till nämnda företagskategori av
uppenbara skäl svårligen kunna uppställas utan att därigenom även "vita”
förfaranden träffades. En sådan reglering är oacceptabel. Redan i dag
synes dessutom rättspraxis inta den ståndpunkten att där någon på ett
stötande sätt använt bolagsformen för att minimera sin egen ersättningsskyldighet
och där bolaget utrustats med helt otillräckliga kapitalresurser
kan personlig ansvarighet uppkomma (SOU 1978:66 s. 142). De förfaranden
motionären kan ha i åtanke torde därför till viss del redan nu kunna
åtkommas. Exempel från skatterättens område visar också att regler om
pesonligt ansvar många gånger saknar värde när det gäller att komma till
rätta med missbruksformer av aktiebolagsformen. Det torde sålunda inte
vara ovanligt att ställföreträdaren saknar egna tillgångar (BRÅ Rapport
1978:1 s. 35).

Förbundet vill mot bakgrund av det sagda starkt ifrågasätta behovet av
en utredning. 1 sammanhanget vill förbundet också erinra om de nyligen
lämnade kommittédirektiven ”Direktiv till samtliga kommittéer och särskilda
utredare angående finansiering av reformer” (Dir. 1980:20).

Departementspromemorian (Ds Fi 1976:4) Ansvar för skatt vid entreprenad
m. m.

Beträffande förslagen i promemorian (Ds Fi 1976:4) om ansvar för skatt
vid entreprenad m. m. hänvisas till vad förbundet anförde i remissyttrande
över promemorian. Förbundet vill understryka vad där yttrades angående
angelägenheten av att effektiva åtgärder vidtas för att komma till rätta med
vissa uppdragstagares skatte- och avgiftsundandragande, inte minst med
hänsyn till de konkurrenssnedvridande effekter till de seriöst arbetande
företagens nackdel, som detta skatte- och avgiftsundandragande leder till.
Samtidigt är det självfallet av stor vikt att de åtgärder som sätts in inte,
eller i vaije fall i så liten grad som möjligt, medför merarbete och störningar
för de seriösa företagen. Sett från sistnämnda synpunkt var förslagen i
promemorian mycket bristfälliga. Det är därför att hoppas att det omarbetade
förslaget till lagstiftningsåtgärder som regeringen aviserat skall tillgodose
kraven på åtgärder direkt riktade mot missförhållandena och inte,
som enligt promemorieförslaget, mot näringslivet i dess helhet.

Näringsförbud och etableringskontroll

Motionärerna föreslår en utredning av frågan om att införa näringsförbud
som sanktion mot ekonomisk brottslighet. Vidare framförs tanken på

JuU 1980/81:21

170

att inom branscher eller näringsgrenar, där missbruk regelmässigt förekommer
i en mera påtaglig omfattning, införa etableringskontroll.

Principen om näringsfrihet är en av grundvalarna i ett marknadsekonomiskt
system och av fundamental betydelse för näringslivets effektivitet
och utvecklingsförmåga och därigenom också för hela samhällets välstånd.
Stor anledning finns alltså att med kraft värna om rätten att fritt kunna idka
näring i fri konkurrens med andra företag.

Näringsförbud innebär otvivelaktigt ett stort ingrepp i den principiella
näringsfriheten som råder i vårt land. Samtidigt som mera allmänna och
grundläggande principer genombryts innebär ett näringsförbud för den
drabbade en synnerligen långtgående och drastisk åtgärd. I sak medför ett
förbud, att vederbörande under flera år kan komma att sakna försörjningsmöjligheter.

Riksdagen har nyligen antagit ett förslag om näringsförbud för sådana
pesoner som missbrukar konkursinstitutet. Förbundet, som också i huvudsak
godtog förslaget, underströk i sitt remissyttrande över konkurslagskommitténs
betänkande ”Konkurs och rätten att idka näring” (SOU
1979: 13) att institutet näringsförbud inte är lämpligt som ett mera allmänt
medel för att komma till rätta med de problem som kan uppkomma i
samband med näringsverksamhet. Först vid mycket speciella förhållanden,
och då andra åtgärder visat sig verkningslösa, kunde enligt förbundets
mening näringsförbud tillgripas.

Förbundet kan inte finna att det — utöver området för missbruk av
konkursinstitutet — föreligger sådana ytterst speciella förhållanden att så
långtgående åtgärder som ytterligare näringsförbud bör övervägas. Dessutom
torde det finnas anledning att först utvärdera systemet med näringsförbud
vid konkursmissbruk innan man överhuvud taget tar några initiativ
till en utvidgning av förbudssystemet.

I motionen framförs som nämts också förslag om att undersöka förutsättningarna
för etableringskontroll i hela branscher och näringsgrenar, där
ekonomisk brottslighet har särskilt stor utbredning. En sådan obligatorisk
auktorisation inom en hel bransch innebär ett allvarligt ingrepp i näringsfriheten.
Det är väsentligt att näringslivet fortlöpande får tillskott av nya
företag och nya idéer. Ett auktorisationssystem skulle få starka konkurrensbegränsade
effekter med åtföljande risker för en stelnad struktur.
Etableringskontrollen skulle med stor sannolikhet leda till att även seriösa
företag utestängdes från marknaden. Härigenom drabbas hela samhället.
De åtgärder som behövs mot den ekonomiska brottsligheten bör inte
vidtagas till detta pris utan här får andra remedier som inte drabbar den
seriösa företagsamheten användas. Motionärernas förslag angående etableringskontroll
bör därför avslås.

Straffskärpningar för bl. a. brott mot arbetarskydds- och miljöskyddslagstiftningen -

JuU 1980/81:21

171

Beträffande frågan om straffskärpning för vissa typer av ekonomisk
brottslighet, exempelvis brott mot arbetarskydds- och miljöskyddslagstiftningen,
bör uppmärksammas det utredningsarbete som pågår eller nyligen
resulterat i lagstiftningsåtgärder. Fängelsestraffkommittén, som bl. a. skall
utreda olika brotts straffvärde, skall således särskilt uppmärksamma den
ekonomiska brottsligheten. Vidare innebär straffbestämmelserna i den nya
arbetsmiljölagen en skärpning i förhållande till tidigare lagstiftning på
området.

Vad gäller brotten mot miljöskyddslagstiftningen har miljöskyddsutredningen
nyligen behandlat frågan om gärningarnas straffvärde. Miljöskyddsbrotten
har också tagits upp av BRÅ i rapporten ”Kriminalisering
av föroreningar av miljön” (PM 1979:6). I rapporten föreslås att miljöskyddsbrotten
förs in i brottsbalken.

De konkreta lagstiftningsresultaten av bl. a. redovisade utredningars
arbeten bör, enligt förbundets uppfattning, avvaktas innan ställning tas till
om ytterligare åtgärder är nödvändiga.

Förbättring av valutakontrollen

I fråga om motionärernas förslag till förbättring av valutakontrollen
m.m. instämmer förbundet i vad som härvidlag anförts i remissvar från
Svenska bankföreningen och Sveriges föreningsbankers förbund.

Sveriges hantverks- och industriorganisation SHIO-Familjeföretagen

Organisationen ser den ekonomiska brottsligheten och avarter i form av
svartjobberi och illojal företagsamhet som ett av samhällets största problem
i dag. Dessa företeelser drabbar inte bara samhällets och dess medborgare
utan också den lojalt arbetande företagsamheten genom att konkurrensen
snedvrids. Vi har också i olika sammanhang, bl. a. i flera remissyttranden,
pekat på dessa problem och krävt att åtgärder vidtas för att
förhindra denna form av illojal konkurrens och brottslighet.

Det kan vara på sin plats att redan här deklarera att en helt överspännande
orsak till dessa ekonomiska avarter är det tunga skattetrycket, i
all synnerhet marginalskatterna och arbetsgivaravgifterna. Det är allt för
ekonomiskt frestande för oseriösa företagare, ”extraknäckande” arbetstagare
och konsumenter av varor och tjänster att tillsammans kringgå samhällets
skatte- och avgiftssystem. En rejäl marginalskattereform skulle
säkerligen lösa många av problemen, liksom en nedtrappning av arbetsgivaravgifterna.

Motionärerna har framfört en rad olika förslag för att komma till rätta
med den ekonomiska brottsligheten. Vi delar motionärernas målsättning
men, som framgår ovan, tror vi inte att justeringar runtomkring problemets
kärna kan lösa problemen. Vissa av motionärernas förslag anser vi också
tveksamma ur andra aspekter. Organisationen har dock enbart inbjudits att

JuU 1980/81:21

172

yttra sig över ett av förslagen, nämligen att ett direkt ansvar för annan
juridisk persons skulder bör läggas på den fysiska eller juridiska person
som har ett bestämmande inflytande över verksamheten.

Denna fråga har redan behandlats av brottsförebyggande rådet i promemorian
”Aktiebolagslagen — förstärkt skydd för det bundna kapitalet
m. m.” (BRÅ PM 1979:5). I promemorian föreslogs en skärpning av bestämmelserna
om likvidation, då aktiekapitalet helt eller delvis gått förlorat.
Dels förordades en återgång till i huvudsak den ordning som gällde till
utgången av 1975, dels föreslogs att bolag inte längre skulle fa driva
verksamhet under längre tid utan att ha två tredjedelar av aktiekapitalet
täckt.

SHIO-Familjeföretagen anförde i sitt yttrande över promemorian att
BRÅ byggde sina ändringsförslag på allmänna resonemang och inte på
något konstaterat missbruk av reglerna. Någon större praktisk erfarenhet
av reglerna ansåg organisationen inte heller fanns med tanke på den korta
tidsrymd som gått sedan lagändringen 1975. SHIO-Familjeföretagen ansåg
inte de allmänna resonemangen vara av den art att en lagändring var
nödvändig, innan sådan erfarenhet vunnits. Mot denna bakgrund avstyrkte
organisationen de föreslagna reglerna beträffande likvidation och täckning
av förlorat aktiekapital. Förslaget berörs i regeringens proposition 1979/
80:143 angående ny lagstiftning om handelsbolag m. m.

SHIO-Familjeföretagen anser att inte motionärerna påvisat att något
nytt inträffat på detta område som skulle ge anledning för organisationen
att ompröva sin ståndpunkt vad avser berörda regler. Motionärernas förslag
i detta avseende avstyrkes därför.

Vidare anser organisationen att ingen ytterligare utredning över problemområdet
behövs utöver den som BRÅ redovisat 1979 och den som
kommer att redovisas under innevarande år.

Svenska bankföreningen och Sveriges föreningsbankers förband (gemensamt
yttrande)

Valutakontroll

Enligt motionärerna är valutakontrollen otillfredsställande. De föreslår
dels omedelbara ”förbättringar" av valutakontrollen, dels ändrade direktiv
till valutakommittén i samma syfte.

Motsvarande motionsyrkanden framfördes tidigare vid årets riksmöte i
motionen 1067 (s), som behandlades i finansutskottets betänkande 1979/
80:15.

Finansutskottet bemötte påståendena om otillåtna kapitalströmmar ut ur
Sverige och påpekade bl. a. att de svenska bankerna varje år gör mellan
sex och åtta miljoner betalningstransaktioner mellan Sverige och utlandet
för kunders räkning, med en sammanlagd betalningsvolym som överstiger
250 miljarder kronor. Utskottet uttalade att en granskning av aila dessa
transaktioner knappast är praktiskt möjlig att genomföra och framhöll att

JuU 1980/81:21

173

en reglering av handelskrediter och löpande betalningar skulle stå i strid
med våra internationella åtaganden och försvåra vårt deltagande i världshandeln,
just i en tid då vi behöver förnya vår utlandskonkurrerande
sektor. Utskottet förutsatte att riksbanken följer dessa frågor och tar
erforderliga initiativ samt hänvisade också till att frågorna har en naturlig
plats inom ramen för valutakommitténs arbete.

Bankorganisationerna vill understryka riktigheten i vad finansutskottet
sålunda anförde. Under 1970-talet har i själva verket den svenska ekonomins
utlandsberoende avsevärt ökat. Ett skäl härtill är behovet att finansiera
det växande svenska bytesbalansunderskottet i utlandet. De svenska
bankerna har kommit att alltmer engageras i de för svensk ekonomi allt
viktigare utlandsaffärerna. Svenskt affärsbankväsende har under senare år
kraftigt internationaliserats.

Friare förhållanden i valutahänseende skulle mot denna bakgrund medföra
fördelar för svensk utrikeshandel och därmed för bytesbalansen.
Närmare belysning av dessa frågor ankommer på valutakommittén, och
det är därför inte anledning för bankorganisationerna att i detta remissärende
ytterligare utveckla sina synpunkter. Bankorganisationerna föreslår
att justitieutskottet inte nu tar ställning i de av motionärerna väckta
sakfrågorna utan i stället finner att kommitténs förslag bör avvaktas.

Samhällelig kontroll över kreditströmmarna

Under hänvisning till den s.k. svarta lånemarknaden påyrkar motionärerna
bättre samhällelig kontroll över kreditströmmarna och, som medel
härför, förstärkt samhällsinflytande i bankerna.

Den nuvarande samhällskontrollen över bankerna kan kortfattat beskrivas
på följande sätt. De övervakas av riksbanken, bankinspektionen, valutastyrelsen,
nämnden för bankkontorsetablering, näringsfrihetsombudsmannen,
konsumentombudsmannen och datainspektionen. Bankinspektionen
kontrollerar att sund bankverksamhet iakttas och utövar priskontroll
på banktjänster. Riksbanken tillämpar i sin kontroll bl. a. lagen om
kreditpolitiska medel, som innehåller en hel arsenal av instrument för
styrning av bankernas verksamhet och då särskilt styrning av de av motionärerna
uppmärksammade kreditströmmama. Vidare tillsätter regeringen
ledamöter i bankernas styrelser, både centralt och regionalt, och kommunerna
har rätt att utse representanter i affärsbankernas ca 850 kontorsstyrelser.
En år 1978 företagen undersökning visade att antalet samhällsrepresentanter
i de elva privata affärsbankernas centrala, regionala och lokala
styrelser var 240 (suppleanter ej medräknade).

Samhällsinflytandet i bankerna måste således enligt bankorganisationernas
mening anses vara betydande och fullt tillräckligt för att möjliggöra
erforderlig kontroll.

Likväl är det helt riktigt att, som motionärerna påpekar, det finns en
lånemarknad vid sidan av bankerna; ibland kallas den svart eller grå,
ibland oreglerad.

JuU 1980/81:21

174

Bankorganisationerna vill starkt understryka att förekomsten och ökningen
av den oreglerade kreditmarknaden inte möjliggörs av bristande
samhällsinflytande i bankerna. I stället är förhållandet att den ökande
kreditpolitiska kontrollen över bankerna, däri inbegripet regleringen av
deras kreditströmmar, ofrånkomligen styr kreditströmmarna ut till den
oreglerade marknaden. I tider med hård kreditåtstramning tenderar den
oreglerade kreditmarknaden att öka. Denna marknad omfattar hela samhället
och alla är ense om att den i sin helhet av praktiska och andra skäl
inte kan läggas under total kontroll.

De åtgärder som erfordras — och som både bankerna och riksbanken
eftersträvar — är av finanspolitisk och kreditpolitisk art och syftar till att i
möjligaste mån återföra kreditströmmarna från den oreglerade till den
reglerade marknaden; genom att den sistnämnda, som ovan visats, redan
är tillräckligt samhällskontrollerad, uppnås därigenom det av motionärerna
åsyftade resultatet. Ökade restriktioner får däremot rakt motsatt effekt.

Bankorganisationerna föreslår därför att motionsyrkandet i denna del
avstyrks av utskottet.

Föreningen auktoriserade revisorer FAR

1. 1 motion 1979/80:1120 tas upp frågan om statlig insyn i företag som
erhåller lån och bidrag från staten. Det anges att staten i vissa fall bör utse
styrelseledamot och/eller revisor för dylikt företag och ifrågasätts om ej
aktiebolagslagen bör ändras så att sådan styrelseledamot eller revisor skall
kunna tillsättas utan att bolagsstämma behöver hållas.

I detta sammanhang kan påpekas att den 21 juni 1979 utfärdats en ny
förordning om regionalpolitisk! stöd (SFS 1979:632), i vilken statens kontroll
och övervakning regleras. Enligt dessa bestämmelser skall i aktiebolag
och ekonomiska föreningar, som erhåller stöd, utses kvalificerade
revisorer, vilka på särskilt sätt skall granska och intyga efterlevnaden av
villkoren för stödet. FAR finner det befogat att staten har möjlighet att
även i andra speciella fall utse styrelseledamot och/eller revisor i företag,
som erhållit statliga lån och bidrag. Någon anledning att för tillgodoseende
av nämnda begränsade syfte ändra aktiebolagslagens regler om utseende
av revisorer synes emellertid ej föreligga. Frågan bör kunna lösas genom
särskild lagstiftning.

2. I motionen förordas utredning om ”företagsrevisorer generellt bör
utses av opartiskt organ”.

Likartade förslag, som vid tidigare tillfällen framförts i motioner, har
avslagits av riksdagen. FAR vill erinra om att revisors verksamhet under
senare år ingående behandlats i olika sammanhang, främst vid fastställandet
av 1975 års aktiebolagslag. Senast har i BRÅ:s PM 1978:2 ”Revisors
verksamhet” framlagts ett antal förslag syftande bl. a. till att stärka revisorernas
ställning i olika avseenden. FAR har i huvudsak tillstyrkt nämnda
förslag. Det må vidare framhållas att såväl FAR som kommerskollegium,

JuU 1980/81:21

175

tillsynsmyndigheten för de auktoriserade och de godkända revisorerna,
målmedvetet arbetat för att säkerställa auktoriserade och godkända revisorers
självständighet.

FAR ser ej något behov av att det f. n. företas en ny utredning om
utseendet av revisorer eller rörande deras verksamhet.

3. Motionärerna anför vidare att det bör utredas om ej företagsrevisorer
”bör inrikta sig på en mera allmän bedömning av företagets verksamhet i
form av utvidgad förvaltningsrevision”.

I propositionen (1975:103) med förslag till ny aktiebolagslag m. m. uttalade
statsrådet Lidbom i fråga om förvaltningsrevision bl. a. (s. 243):
”Eftersom revisorernas granskning enligt mitt förslag skall ha den omfattning
som god revisionssed bjuder kommer i så fall revisionsberättelserna
med tiden att återspegla en fördjupad och utvecklad förvaltningsrevision.
Denna utveckling i tillämpningen bör f. n. inte föregripas”. FAR anser att
den uppfattning, som kommer till uttryck i uttalandet, fortfarande är aktuell.

Ett viktigt inslag i FARs verksamhet är ett utvecklingsarbete syftande
till att bl. a. genom rekommendationer främja utvecklingen av god revisionssed
och god redovisningssed. Ledamöter i FAR skall enligt föreningens
regler för god revisorssed beakta dylika rekommendationer. Detta
innebär att dessa får en betydande genomslagskraft och även torde bli
vägledande för andra kategorier av revisorer än FAR-ledamöter. Ett arbete
med en rekommendation rörande förvaltningsrevision har inletts för
åtskilliga år sedan. Preliminära riktlinjer för berörda rekommendationer
har redovisats i tidskriften Balans, nr 4 och 5/1978. Kopia av artiklarna
bifogas1. Utfärdandet av rekommendationer måste av naturliga skäl ske
med stor omsorg och med en så långt möjligt allsidig belysning av det
område, som behandlas. Detta innebär, särskilt när det gäller en så komplicerad
fråga som förvaltningsrevision, att arbetet måste ta avsevärd tid.
FAR:s styrelse räknar med att år 1981 kunna framlägga ett förslag till
rekommendation i ämnet.

4. Slutligen förordar motionärerna ett övervägande av möjligheten att
kräva obligatorisk redovisning av revisorerna om hur företaget fullgör sina
förpliktelser mot det allmänna.

I avsaknad av närmare specificering av vad som avses härmed saknar
FAR möjlighet att ta ställning till förslaget.

Mot bakgrund av vad ovan anförts avstyrker FAR motionen i den del
den avser företagsrevisorernas ställning och uppgifter. Den ovan under
punkt 1 berörda möjligheten för staten att utse revisor i företag, som
erhållit statliga lån eller bidrag, bör som tidigare anförts kunna tillgodoses
genom särskild lagstiftning.

1 Här uteslutna.

JuU 1980/81:21

176

Svenska revisorsamfundet SRS

I motion 1979/80:1120 framhålls - s. 5 - att det ”i ett vidare perspektiv
bör utredas om inte företagsrevisorer generellt bör utses av opartiska
organ och inrikta sig på en mera allmän bedömning av företagets verksamhet
i form av utvidgad förvaltningsrevision”.

Vad gäller det första ledet av det citerade stycket må erinras om att
liknande förslag tidigare vid upprepade tillfällen behandlats av riksdagen.
Förslagen har avslagits. SRS återger vad i detta avseende anförts från
samfundets sida i anledning av yrkande i motion 1974: 387 angående utbyggnad
av reglerna om företagsrevision.

”Motionärerna anser det orimligt att revisorerna utses av dem som skall
kontrolleras. Särskilt tydligt framstår detta i ett läge med ett mycket stort
antal fåmansbolag. Därför bör länsstyrelsen utse minst en revisor i varje
företag.

Vi vill i detta sammanhang framhålla följande. För att förhindra att till
revisor väljs någon som är i beroendeställning till dem han skall kontrollera
föreskrivs i aktiebolagslagen att till revisor ej får utses befattningshavare i
bolaget eller den som eljest intar en underordnad eller beroende ställning
till styrelseledamot, verkställande direktör eller till befattningshavare som
ombesörjer eller kontrollerar bokföringen eller medelsförvaltningen. Likaså
förbjudes den som är gift eller nära släkt med någon av nämnda befattningshavare
att vara revisor.

1 Kungl. Maj:ts kungörelse om auktorisation och godkännande av revisorer
(SFS 1973:221) föreskrivs vidare att auktoriserad och godkänd revisor
skall noga iakttaga enligt lag eller annan författning eller i övrigt
gällande jävsbestämmelser för revisorer. Föreligger eljest särskild omständighet
som kan rubba förtroendet till revisors opartiskhet eller självständighet
vid utförandet av uppdrag skall han avböja detta.

Lagstiftningen har alltså redan skapat ett system av regler för tryggande
av revisorns oberoende ställning.

Genom kommerskollegiets tillsyn över auktoriserade och godkända
revisorers verksamhet övervakas att reglerna följs. I den ovan nämnda
kungörelsen finns också en bestämmelse om att kollegiet skall underrättas
om länsstyrelse eller skattechef i samband med sin ämbetsutövning uppmärksammar
anmärkningsvärd omständighet i fråga om revisors verksamhet.

Vi anser att den nuvarande lagstiftningen erbjuder tillräckliga garantier
för opartisk och konstruktiv revision. De synpunkter som samarbetsutredningen
framfört i betänkandet Företag och samhälle (SOU 1970:41)
och som motionärerna åberopat har på väsentliga områden blivit tillgodosedda.
Genom olika åtgärder har samhället och de anställdas insyn och
inflytande i företagen ökat. Vi vill här endast nämna det nya informationssystemet
mellan samhälle och företag och styrelserepresentation för anställda.
Vidare har frågan om särskilda arbetstagarkonsulter varit föremål
för utredning.”

JuU 1980/81:21

177

Vad samfundet anfört i det återgivna avsnittet har fortfarande aktualitet.
SRS anser inte att några nya omständigheter tillkommit som stöd för
förslaget att revisorer generellt bör utses av statliga organ. I sammanhanget
vill SRS även peka på de förslag som brottsförebyggande rådet framlagt
i sin PM 1978:2 ”Revisors verksamhet”. Såvitt gällde de däri framförda
förslagen till åtgärder för att stärka revisorns ställning och revisionens
kvalitet hade SRS inga väsentliga invändningar.

Vad därefter gäller det andra ledet i det citerade motionsavsnittet, att
revisionen bör i större utsträckning inrikta sig på en allmän bedömning av
företagets verksamhet i form av utvidgad förvaltningsrevision, vill samfundet
framhålla att det vägledande kravet för revisorn är att revisionen skall
utföras i enlighet med reglerna för god revisionssed. Detta gäller även
omfattningen och inriktningen av revisionen. Den goda revisionsseden är
ingalunda en statisk norm utan påverkas fortlöpande av olika värderingar.
Beträffande utvecklingen av god revisionssed är det en angelägenhet för de
kvalificerade revisorernas organisationer att ge vägledning för sina ledamöter.
Av särskild betydelse i detta avseende är de rekommendationer,
som utfärdas av Föreningen Auktoriserade Revisorer FAR och som ger
riktlinjer inte bara för FAR-ledamöter utan även för andra kategorier
revisorer. Såvitt är samfundet bekant pågår inom FAR arbete med utfärdande
av förslag till rekommendation i fråga om förvaltningsrevision.

Motionärerna överväger också möjligheten att kräva obligatorisk redovisning
av revisorerna om hur företaget fullgör sina förpliktelser mot det
allmänna. Kravet är mycket allmänt formulerat och därför också omöjligt
att bemöta i sak. SRS vill dock framhålla att införande av en dylik förpliktelse
för revisorn kan medföra allvarliga konsekvenser för hans möjlighet
att genomföra revisionen i förtroendefull samverkan med företaget. Revisionens
kvalitet kan härigenom komma att påverkas negativt. Samfundet
vill i sammanhanget även hänvisa till följande uttalande av brottsförebyggande
rådet i PM 1978:2 ”Revisors verksamhet”, s. 59:

”Arbetsgruppen anser sig slutligen till undvikande av missförstånd böra
betona att den nu aktuella etiska regeln inte i något fall skall utgöra hinder
för revisor att lämna upplysning om innehållet i gällande rätt. Likaså bör
understrykas att någon skyldighet att särskilt beakta myndigheternas
intressen inte skall åvila revisor. Inga anspråk bör ställas på honom att
verka som en 'förlängd arm’ för exempelvis skattemyndigheterna.”

Kooperativa förbundet (KF)

KF delar den allmänna uppfattning som kommer till uttryck i motion
1979/80:1120 om behovet av att bekämpa ekonomisk brottslighet. KF
tillstyrker också förslaget om en utredning av näringsförbud som påföljd
vid brottsliga förfaranden. KF är däremot tveksam till övervägandena om
en etableringskontroll.

12 Riksdagen 1980181. 7 sami. Nr 21

JuU 1980/81:21

178

Svenska företagares riksförbund

Förbundet har 26.000 medlemmar varav de flesta är företagare med
mindre eller medelstora företag. Medlemmarna representerar de flesta
branscher inom tillverkning, handel och tjänster. Inom tjänstesektorn ingår
ett stort antal advokater, revisorer och andra konsulter. En stor del av
medlemmarna bedriver sin verksamhet i aktiebolagsform.

Förbundet konstaterar att brottslighet med ekonomisk anknytning inte
är någon nyhet. Både strafflagen och brottsbalken har till väsentliga delar
handlat om ekonomiska brott. Förbundet konstaterar vidare att ekonomisk
brottslighet förekommer i alla typer av samhällen.

Diskussionen om den ekonomiska brottsligheten har tagit fart under de
senaste 6-7 åren. I takt med stat och kommuners anspråk på en allt större
del av den enskildes och företagens inkomster har det blivit allt lönsammare
att undandraga det allmänna skatt. Med världens högsta skattetryck
har det m. a. o. blivit lönsamt att ”skattesmita”.

Under 1979 beräknas det svenska folket ha gjort svarta affärer på mellan
15-30 miljarder kronor.

I motion 1979/80: 1120 föreslås ökad kontroll av medborgare och företag
för att stävja den tilltagande skattebrottsligheten. Detta bl. a. för att förhindra
att samhällssolidariteten ytterligare undergrävs.

Förbundet delar inte denna inställning. Tvärtom anser förbundet att det
totala skattetrycket skall sänkas för att komma tillrätta med den tilltagande
skattebrottsligheten. Faran med de i motionen föreslagna åtgärderna är att
kontroll föder kontroll. Inom några år anses med säkerhet de i motionen
föreslagna åtgärderna som otillräckliga och krav kommer att resas på
ytterligare kontroll. Risk finns då att Sverige glider mot ett samhälle med
totalitära inslag.

Väljer man i stället att sänka skattetrycket kommer troligtvis många av
de människor som i dag ”skattefuskar” att inse att det faktiskt lönar sig att
arbeta, att de kan förbättra sin egen situation genom ”hederligt” arbete.
Detta i sin tur kan lösgöra personal vid polis-, åklagar- och skattemyndigheter
för arbete med den svåra ekonomiska brottsligheten. För att bekämpa
denna behövs enligt förbundet inga nya lagar men fler och bättre
utbildade tjänstemän inom ovan angivna myndigheter.

Förbundet instämmer m. a. o. inte i de föreslagna kontrollåtgärderna och
motiven till detta är:

Lag mot skatteflykt

Om en generalklausul införes, frånhändes de skattskyldiga möjligheten
att i alla lägen kunna förutse de skattemässiga konsekvenserna av sina
ekonomiska transaktioner. Skattedomstolarna ges rätt att vid taxeringen
behandla ett civilrättsligt giltigt förfarande som något helt annat än vad det
är och med helt andra beskattningseffekter till följd. Det handlar alltså om
en rätt att tolka lagen i strid mot dess bokstav. Det ligger i sakens natur att

JuU 1980/81:21

179

detta medför rättsosäkerhet. Det allmänna utrustas med ett vapen som den
enskilde inte på vanligt juridiskt sätt kan försvara sig mot.

De mera osympatiska effekterna av en generalklausul kan föväntas avse
fall, där parterna i ett avtalsförhållande är helt okunniga om att klausulen
existerar eller i vart fall om att den kan bli tillämplig på deras transaktion.
För att kunna bedöma tillämpligheten av en generalklausul krävs normalt
kvalificerad skatterättslig expertis. Det är svårt för en oerfaren att genomlysa
en så komplicerad lagstiftning, som en generalklausul med naturnödvändighet
måste utgöra. Endast en mycket liten del av alla mer eller
mindre invecklade transaktioner som företas genomföres under medverkan
av sådan expertis. Följden måste alltså ovillkorligen bli endera att
transaktioner helt oförutsett faller under generalklausulens tillämpning
eller att skatteexpertis alltid kopplas in då en invecklad affär skall göras.
Att detta för många skattskyldiga med täta ekonomiska transaktioner kan
bli synnerligen dyrbart är en självklarhet. Den som inte vill eller anser sig
kunna ikläda sig sådana kostnader lever osäkert.

Det är högst tveksamt om en generalklausul verkligen får den sanerande
effekt som man tänker sig. Den kategori skattskyldiga som man vill komma
åt, dvs. de som konsekvent och systematiskt utnyttjar ihåligheter i skattelagstiftningen
och därigenom placerar sig själva i ett gynnat konkurrensläge
gentemot andra skattskyldiga, är så förslagna och har sådan tillgång
till experthjälp, att de knappast låter sig fångas in av en generalklausul.
Däremot är risken stor att vanligt hederligt affärsfolk som saknar sådan
förslagenhet och ej kan hålla sig med kvalificerad hjälp, av okunnighet och
förbiseende drabbas av klausulens hårda bestämmelser.

De anförda synpunkterna anser förbundet ha såndan tyngd, att de mer
än väl motiverar att tanken på en generalklausul skrinläggs. Systemet att
täppa luckor i skattelagarna i den takt de uppdagas har förvisso sina
svagheter, men det tillgodoser på ett helt annat sätt än en generalklausul de
skattskyldigas berättigade krav på att kunna förutse konsekvenserna av
sitt ekonomiska agerande. Systemet med punktlagstiftning har dessutom
den fördelen, att det föranleder inte tillnärmelsevis så många taxeringsprocesser,
som en generalklausul kommer att draga med sig.

Taxeringsrevision och skattekontroll - förbättrat samarbete myndigheter
emellan

Förbundet finnér ett utökat samarbete myndigheterna emellan positivt.
Det största hindret för ett sådant samarbete utgör emellertid myndigheterna
själva genom ett gammaldags ”revirtänkande”. Också ett utökat användade
av ADB för att avslöja skattebrott bör stimuleras i den mån den
personliga integriteten inte lägger hinder i vägen. Till detta bör också
läggas en förbättrad utbildning av polis-, åklagar- och skattemyndigheternas
handläggande tjänstemän.

JuU 1980/81:21

180

Utökad valutakontroll
Enligt förbundet bör valutaregleringen minska. Valutalagstiftningen var
egentligen en beredskapslagstiftning för att kontrollera främmande valutor
under en tid av avspänning. 1 dag finns inte längre detta motiv.

Kontroll av lån och bidrag från staten
Staten ställer redan i dag de krav som är förenade med lån och bidrag
från densamma. Ett fel som staten gör vid tillsättande av personer/statliga
representanter är att dessa ibland inte får sina utnämningar på grund av sin
ekonomiska analysförmåga utan p.g.a. sin politiska bakgrund. Förbundet
vill därför varna för en övertro på att företag skulle skötas bättre i och med
att de förses med statligt utsedd styrelserepresentation.

Förändrad lagstiftning för aktiebolag - personligt ansvar
Aktiebolaget är den västliga världens utan gensägelse mest framgångsrika
verksamhetsform. 1 form av aktiebolag har näringslivet sålunda även i
Sverige förmått stå för en teknisk och ekonomisk utveckling av en oerhörd
betydelse för landet. En så effektiv verksamhetsform skall ej utan mycket
starka skäl hämmas genom restriktioner. Flertalet aktiebolag, deras ledning
och ägare driver sin verksamhet helt lagligt, korrekt och seriöst. De
kan ställa anspråk på att de rättsliga förutsättningarna för denna verksamhet
i rimlig mån hålls stabila och att en nödvändig samhällskontroll ej
kännetecknas av administrativt krångel. Det nu sagda gäller oaktat att det
finns enskilda personer som utnyttjar aktiebolagslagens bestämmelser på
ett sätt som inte varit åsyftat.

Till detta skall läggas att såväl VD som styrelseledamöter i aktiebolag
har personligt betalningsansvar för skatter och arbetsgivaravgifter
(fr. o. m. 1980-07-01).

Konkurskarantän

Förbundet delar uppfattningen att någon form av ”karantän" är befogad
för näringsidkare som flerfaldiga gånger låter sina företag gå i konkurs
genom att grovt och i avsikt bryta mot lagens regler och ingångna avtal.

Införande av etableringskontroll
I motionen 1979/80: 1120 föreslås införande av etableringskontroll inom
vissa branscher.

Förbundet säger nej till etableringskontroll med följande motivering: I
Sverige råder i dag näringsfrihet (om ej grundlagsfäst sådan). Detta betyder
i princip att vem som helst tillåts att starta företag utan tillstånd. Avgörande
för om företaget kan fortsätta sitt arbete beror på konsumenternas
efterfrågan av de varor/tjänster som företaget erbjuder. Myndigheternas
roll inskränks till att övervaka att företaget sköter sina åligganden exempelvis
betalar skatt.

JuU 1980/81:21

181

Att införa ett system med obligatorisk etableringskontroll skulle betyda
att myndigheterna skulle döma vissa människor på förhand som olämpliga
företagare.

En sådan politik leder enligt förbundet till ett statiskt samhälle där fri
konkurrens förhindras, och där konsumenternas önskemål skjuts i bakgrunden
till förmån för myndigheternas egenintresse.

Motorbranschens riksförbund (MRF)

Konsumentverket har i sin rapport (1977:5) Konsumentskydd vid bilreparationer
föreslagit bl. a. införande av s.k. näringsförbud som sanktion
mot uppenbara missförhållanden inom bilverkstadsbranschen. MRF har i
avgivet yttrande häröver förklarat sig inte vara berett att tillstyrka förslaget
i denna del med hänsyn till att näringsförbud som sanktionsform är
främmande för vår rättsordning och att ett sådant förbud måste betraktas
som en alltför ingripande åtgärd. Ett näringsförbud kan dessutom få
svåröverskådliga konsekvenser för såväl anställda som borgenärer. Härtill
kommer att det kan vara svårt att hindra att ett sådant förbud kringgås av
bulvantransaktioner av olika slag.

Vad som anförts i motionen ger inte MRF tillräckliga skäl att ändra sin
bedömning härvidlag.

Under den allmänna motionstiden innevarande år har väckts två motioner
i riksdagen, båda med krav på införande av ett branschregister för
bilverkstäder (nr 1424 av Wiggo Komstedt mfl samt nr 556 av Sivert
Andersson). I motionerna framhålls att det från samhällssynpunkt är angeläget
att söka komma till rätta med sådana näringsidkare som driver
verksamhet på ett oseriöst och brottsligt sätt. Motionärerna föreslår därför
att ett branschregister för bilverkstäder inrättas.

MRF har i tidigare sammanhang kraftigt understrukit behovet av att
samhället kommer till rätta med oseriöst bedriven näringsverksamhet.
Särskilt inom motorbranschen upplevs den illojala konkurrensen från
mindre nogräknade företag som besvärande. Mot denna bakgrund ställer
sig MRF helt bakom vad som sålunda föreslagits i motionerna. Därest ett
registreringssystem av nu angivet slag inte skulle visa sig vara verksamt för
att komma till rätta med angivna problem i branschen, bör frågan om
etableringskontroll närmare utredas.

JuU 1980/81:21

182

Bilaga 2:1

Finansutskottets yttrande
1980/81:1 y

om den ekonomiska brottsligheten

Till justitieutskottet

Justitieutskottet har genom beslut den 13 maj 1980 berett finansutskottet
tillfälle att yttra sig över motionerna 1979/80:1120 och 1979/80:1864 om
åtgärder mot den ekonomiska brottsligheten jämte inkomna remissyttranden
däröver i de delar som ärendet kan hänföras till finansutskottets
beredningsområde. Finansutskottet inskränker sin behandling dels till frågor
om den ekonomiska brottslighetens totala omfattning och dess betydelse för
den ekonomiska politiken, dels till frågorna om valutakontrollen och
samhällets kontroll över kreditströmmarna.

Utskottet vill anföra följande.

Allmänt

Genom beslut den 8 december 1977 uppdrog regeringen åt Brottsförebyggande
rådet (Brå) att företa en övergripande översyn av lagstiftningen mot
organiserad och ekonomisk kriminalitet. I samband med beslutet anfördes:
”Frågan om den organiserade och den ekonomiska brottsligheten har på
senare tid tilldragit sig allt större uppmärksamhet i den kriminalpolitiska
debatten. Det rör sig här naturligtvis inte om någon ny företeelse. Men dessa
arter av brottslighet torde fortlöpande växa i omfattning och bedrivas i

alltmer utstuderade former. Den organiserade och den ekonomiska

brottsligheten måste utan tvekan ges hög prioritet i den brottsbekämpande
verksamheten. Den organiserade brottsligheten både ger upphov till och
underlättar olika allvarliga former av konventionell brottslighet. Ett särskilt
oroande moment är den tilltagande internationaliseringen av denna brottslighet,
vilket gör den mera svåråtkomlig för det svenska rättsväsendet. Vad
härefter gäller den ekonomiska kriminaliteten står det klart att den kan
medföra allvarliga störningar i samhällsekonomin, leda till en orättvis
fördelning av skattebördorna och luckra upp de etiska normer som måste
finnas i samhället .”

Utskottet anser att denna beskrivning av det allvarliga läget tyvärr äger full
tillämpning även i dag.

JuU 1980/81:21

183

Den ekonomiska brottslighetens omfattning

Det är svårt att i kvantitativa termer ange hur omfattande den ekonomiska
brottsligheten är. Det beror bl. a. på att det inte finns någon allmänt
accepterad indelning av vilka brott som skall sammanföras under beteckningen
ekonomisk brottslighet. I en nyligen utkommen rapport från Brå
redovisas några internationella studier som belyser problemets totala
omfattning (Magnusson D: Omfattningen av den ekonomiska brottsligheten.
Brottsutvecklingen - lägesrapport 1980). I rapporten redovisas ett par
undersökningar i USA som uppskattat den s. k. underjordiska ekonomin till
ett värde motsvarande 5-10 % av bruttonationalprodukten. Dessa undersökningar
innehåller många osäkra moment, och uppgifterna går naturligtvis
inte omedelbart att översätta till svenska förhållanden. De torde likväl ge en
uppfattning om problemets vidd.

Vad gäller en form av ekonomisk brottslighet, skattebrottsligheten, har
rikspolisstyrelsen försökt uppskatta denna. I en rapport som presenterades
1977 (AMOB-rapporten) uppskattades skattebrottsligheten, beroende på
vilka olika antaganden som gjordes, uppgå till mellan 5 och 20 miljarder kr.
motsvarande mellan 1 och 5 % av BNP.

En annan form av ekonomisk brottslighet, s. k. svartjobb, har också varit
föremål för undersökning. Ett försök att mäta omfattningen av illegalt
bygghantverk finns redovisad i ovannämnda Brå-rapport (Myrsten K: Det
illegala bygghantverket). Undersökningen tyder på att de s. k. svarta jobben
i denna sektor uppgår till ca 27 000 årsarbetare eller ca 4 miljarder kr. Det bör
betonas att också denna beräkning innehåller flera möjliga felkällor.

Trots att det sålunda kan vara svårt att ange någon mer exakt totalsiffra för
den ekonomiska brottslighetens omfattning torde det enligt utskottets
uppfattning vara ställt utom allt tvivel att den har en mycket stor omfattning
även i vårt land. Förutom de skadeverkningar för enskilda personer, företag
och samhälle som denna brottslighet medför har den också betydelse för den
ekonomiska politiken. Antag t. ex. att den ekonomiska brottsligheten i
Sverige ”omsluter” ett belopp motsvarande 5 å 10 % av BNP. Detta
motsvarar i 1980 års penningvärde 25-50 miljarder kr. Detta betyder bland
många andra ting att hushållens disponibla inkomster är högre än vad som
officiellt registreras. Prognoserna för den privata konsumtionen blir i
motsvarande mån osäkra med följd att uppskattningarna av inhemsk
produktion och import blir mindre säkra. Även sysselsättningen totalt och i
olika branscher blir underskattad.

Utan att göra betydligt mer djupgående analyser vill inte utskottet försöka
dra några mer preciserade slutsatser av vad som här redovisats om effekterna
av den ekonomiska brottsligheten för den ekonomiska politiken. Dylika
brister i ett beslutsunderlag medför ökade risker för att vidtagna ekonomiskpolitiska
åtgärder kan få en felaktig inriktning och omfattning med icke
avsedda konsekvenser som följd.

JuU 1980/81:21

184

Valutakontrollen m. m.

I motion 1120 (s) anförs att valutakontrollen är otillfredsställande. Enligt
motionärernas uppfattning är möjligheterna för stora att genom löpande
betalningar föra valuta ur landet för icke godtagna ändamål och att via
utländska bolag låta tillgångar som rätteligen hade bort tas hem stanna i
utlandet. I syfte att komma till rätta med dessa problem efterlyser
motionärerna såväl omedelbara förbättringar av valutakontrollen som
ändrade direktiv till den kommitté som f. n. arbetar med att utreda
valutaregleringen (dir 1977:85).

Fullmäktige i riksbanken redovisar i sitt yttrande över motionerna 1120
och 1864 det samarbete som riksbanken har med övriga myndigheter i syfte
att bl. a. bekämpa valutabrott. Fullmäktige framhåller att samarbete mellan
olika myndigheter är nödvändigt för att samhället effektivt skall kunna
bekämpa ekonomisk brottslighet, som bl. a. kännetecknas av att den är
komplicerad och svårutredd. Lagstiftning eller andra föreskrifter utgör
emellertid i vissa fall hinder för sådan samverkan, framhåller fullmäktige.
Det gäller bl. a. möjligheterna för myndigheter att fritt utbyta handlingar och
muntliga uppgifter med varandra.

Fullmäktige framhåller i likhet med motionärerna i motion 1120 att
valutaregleringen f. n. är föremål för översyn. Till de frågor som kommittén
skall överväga hör just frågan om överträdelser och kringgående av
valutaregleringen.

I avvaktan på kommitténs förslag och regeringens och riksdagens
ställningstagande anser inte fullmäktige att det nu finns skäl för en mer
väsentlig förstärkning av riksbankens resurser för valutakontrollen.

Utskottet delar motionärernas uppfattning att valutabrottsligheten är ett
allvarligt problem. Det är mycket angeläget att valutabrott förebygges och
beivras. Detta får dock inte undanskymma det faktum att hur stora
kontrollinsatser som än görs så är brotten svåra att upptäcka. Detta beror
bl. a. på att kontrollen måste ta hänsyn till att den legala valutatrafiken inte
onödigtvis får försvåras. De löpande betalningarna över våra gränser, som
får genomföras genom valutabank utan riksbankens tillstånd, utgör ca 85 %
av samtliga utlandsbetalningar. Häri innefattas bl. a. företagens betalningar
för export och import av varor och tjänster.

Enligt utskottets uppfattning är det inte nu påkallat att meddela ändrade
direktiv till den kommitté som utreder med valutaregleringen sammanhängande
spörsmål. Utredningen har till uppgift att överväga de problem i
valutaregleringen som motionerna tar upp. Utskottet förutsätter att regeringen
och fullmäktige i riksbanken i avvaktan på utredningsresultaten följer
utvecklingen och är beredda att ta de initiativ såväl vad gäller resursförstärkningar
som ändrade lagregler som erfordras.

Ett framgångsrikt bekämpande av valutabrott är som när det gäller all
annan kvalificerad brottslighet ofta en fråga om samordnade insatser ifrån

JuU 1980/81:21

185

olika myndigheter. Användningen av ADB-teknik torde underlätta dylika
insatser. Hithörande frågor är f. n. föremål för översyn. Brottsförebyggande
rådet fick den 28 juni 1979 i uppdrag av regeringen att se över bestämmelserna
om informationsutbyte m. m. mellan myndigheter och föreslå erforderliga
lagstiftningsåtgärder. Brå skall också utarbeta förslag till bestämmelser
som kompletterar den nya sekretesslagen avseende sekretessen mellan
myndigheterna. Enligt vad utskottet erfarit pågår detta arbete och beräknas
avslutas innan 1980 års utgång.

Mot bakgrund av det anförda avstyrker finansutskottet yrkandena i
motionen 1120 i vad gäller valutafrågorna.

Samhällelig kontroll över kreditströmmarna

I motionen 1120 (s) anförs i fråga om kreditmarknaden att när ekonomisk
kriminalitet riktas inte mot det allmänna utan mot enskilda personer sker
detta inom ramen för en svart lånemarknad som är mycket svår att
överblicka. Genom att offren även har normala krediter torde i en del fall
banker dock kunna få en inblick i affärer av detta slag och därmed på olika
sätt kunna stoppa lånekarusellen på ett tidigt stadium. Det finns också
anledning anta, anför motionärerna vidare, att banker ibland har medverkat
till spekulationsaffärer med fastigheter. En bättre samhällelig kontroll över
kreditströmmarna bör vara ägnade att motverka ekonomisk brottslighet.
Motionärerna kräver därför att samhällets inflytande i bankerna bör
ökas.

Fullmäktige i riksbanken framhåller att själva lånetransaktionerna även i
sådana fall som avses i motionen kan vara helt lagliga. I strikt mening olagliga
transaktioner inom banksystemet, dvs. i strid med speciellt för banker
gällande lagstiftning, är enligt fullmäktiges uppfattning sällsynta. I en
ekonomi av Sveriges typ sker kontrollen över kreditgivningen med huvudsakligen
generella medel, anför fullmäktige vidare. En styrning av enskilda
lånetransaktioner genom myndigheternas försorg är knappast förenlig med
ett sådant system. Överhuvud är det förenat med betydande svårigheter för
en bank att fastställa det egentliga syftet med alla lån som förmedlas,
framhåller fullmäktige.

Bankinspektionen anför i sitt yttrande att det i bankernas kreditprövning
ingår att granska det av lånesökanden angivna ändamålet med en sökt kredit.
Bankinspektionen granskar vid sin tillsyn av bankernas kreditgivning att
beviljade krediter går till ändamål som är godtagbara från samhällelig
synpunkt och sålunda förenliga med en sund utveckling av bankens rörelse.
Därvid har inspektionen, framhåller man, i ett stort antal fall reagerat mot
krediter som synts tillgodose spekulativa syften av olika slag. Så har kanske i
särskild grad varit fallet med krediter till spekulationsaffärer med fastigheter.
Bankinspektionen uppmärksammade sålunda denna fråga särskilt sedan
uppgifter framkommit om den spekulativa handel med hyresfastigheter som

JuU 1980/81:21

186

numera motverkas genom lagen (1975:1132) om förvärv av hyresfastighet
m. m. Inspektionen har även ingripit i vissa affärer med t. ex. affärsfastigheter.
Om de principer som inspektionen anser böra gälla vid dylika affärer
har bankledningarna fått kännedom genom upprepade meddelanden i den
serie om banketiska frågor som inspektionen utfärdar. Hithörande frågor
uppmärksammas sedan mitten av 1970-talet regelbundet vid inspektionens
kreditundersökningar, anför inspektionen.

Utskottet instämmer i fullmäktiges i riksbankens och bankinspektionens
synpunkter. En ökad samhällelig kontroll över bankerna torde knappast i sig
medföra att enskilda låneärenden granskas bättre. Det åligger bankinspektionen
att utöva denna tillsyn över bankerna. Som framgår av inspektionens
yttrande har man också i flera fall ingripit mot oiika typer av spekulativa
affärer. Man bör också observera att en mycket betydande del av
kreditgivningen inom samhällsekonomin sker utanför kreditinstituten och
att denna förmedling ingalunda är mindre laglig än den som sker via
kreditinstituten, även om den kan utgöra ett stort problem ur kreditpolitisk
synvinkel. Denna kreditgivning är naturligtvis mycket svår att kontrollera
utifrån de aspekter som motionärerna har. Förekommer det brottslighet i
dessa sammanhang så skall givetvis detta med kraft beivras.

Utskottet vill slutligen erinra om att regeringen nyligen har meddelat
direktiv dels till en utredning om översyn av kreditpolitiken och den
kreditpolitiska lagstiftningen (dir 1980:35), dels till en utredning om
kontokort (dir 1980:34).

Med det anförda avstyrker utskottet för sin del kraven i motionen 1120 om
att införa bättre samhällelig kontroll över kreditströmmarna och förstärka
samhällets inflytande i bankerna.

Stockholm den 21 oktober 1980

På finansutskottets vägnar
KJELL-OLOF FELDT

Närvarande: Kjell-Olof Feldt (s), Torsten Gustafsson (c), Paul Jansson (s),
Arne Gadd (s), Bo Siegbahn (m), Per-Axel Nilsson (s), Rolf Rämgård (c),
Anita Gradin (s), Lennart Blom (m), Roland Sundgren (s), Christer Nilsson
(s), Olle Wästberg i Stockholm (fp), andre vice talmannen Thorsten Larsson
(c), Margareta Gard (m) och Kerstin Heinemann (fp).

JuU 1980/81:21

187

Avvikande mening

Kjell-Olof Feldt, Paul Jansson, Arne Gadd, Per-Axel Nilsson, Anita
Gradin, Roland Sundgren och Christer Nilsson (alla s) anser att

dels den del av utskottets yttrande på s. 3 som börjar med ”Utskottet
delar” och slutar med ”sorn erfordras” bort lyda:

Utskottet delar motionärernas uppfattning att valutabrottsligheten är ett
allvarligt problem. Det är mycket angeläget att valutabrott förebygges och
beivras. Till fullmäktiges i riksbankens yttrande över motionerna 1120 och
1864 avgav de socialdemokratiska ledamöterna i fullmäktige ett särskilt
yttrande. I detta anfördes:

”Ett klart tecken på det nuvarande kontrollsystemets otillräcklighet fick vi
sommaren 1977. Genom oförsiktiga uttalanden kom det igång en spekulation
mot den svenska kronan som enligt riksbankens egna uträkningar fick en
betydande omfattning. Även under 1979 har det förekommit kortsiktiga
kapitalrörelser som icke kan anses stå i överensstämmelse med nuvarande
valutaregler.

De omfattande revideringar som under senare år skett av betalningsbalansstatistiken
- sammantaget uppgår dessa till 6 å 7 miljarder kr. - visar att
samhället inte har en tillfredsställande kontroll över betalningarna till och
från utlandet.

Enligt vår mening bör det vara möjligt att med relativt enkla medel
förbättra den nuvarande kontrollen. Den högt utvecklade datateknik som
tillämpas i banksystemet bör här erbjuda goda möjligheter. Inte minst viktigt
är det att förstärka samhällets möjligheter att få ett grepp om tjänstetransaktionerna.

Det bör enligt vår mening ankomma på riksbanksfullmäktige att vidta de
personalförstärkningar som en tillfredsställande kontroll av valutarörelserna
föranleder.”

Utskottet delar den uppfattning som kommer till uttryck i det särskilda
yttrandet. Enligt utskottets mening bör därför den kommitté som utreder
med valutaregleringen sammanhängande spörsmål få ändrade direktiv i
enlighet med vad som anförs i motion 1120.

dels den del av utskottets yttrande på s. 4 som börjar med ”Mot bakgrund”
och slutar med ”gäller valutafrågorna” bort lyda:

JuU 1980/81:21

188

Mot bakgrund av det anförda tillstyrker finansutskottet yrkandena i
motionen 1120 i vad gäller valutafrågorna.

dels den del av utskottets yttrande på s. 5 som börjar med ”Utskottet
instämmer” och slutar med ”i bankerna” bort lyda:

Utskottet noterar med tillfredsställelse att bankinspektionen i vad gäller
bl. a. spekulationsaffärer med fastigheter delvis har lyckats hejda denna
verksamhet. Ett förstärkt samhälleligt inflytande i bankerna i enlighet med
vad som anförs i motion 1120 bör dock kunna göra kontrollen av bankerna än
mer effektiv. Denna fråga bör därför enligt utskottets uppfattning bli föremål
för utredning.

Med det anförda tillstyrker utskottet för sin del kraven i motion 1120 om
att införa bättre samhällelig kontroll över kreditströmmarna och förstärka
samhällets inflytande i bankerna.

JuU 1980/81:21

189

Bilaga 2:2

Skatteutskottets yttrande
1980/81: 2 y

över motioner om åtgärder mot den ekonomiska brottsligheten

Till justitieutskottet

Justitieutskottet har hemställt om skatteutskottets yttrande över motionerna
1979/80: 1120 av Olof Palme m. fl. (s) och 1979/80: 1864 av Lars
Werner m. fl. (vpk) jämte remissyttranden över samma motioner i de delar
som kan hänföras till skatteutskottets beredningsområde.

Motionerna innehåller yrkanden att regeringen skall vidta åtgärder mot
den ekonomiska brottsligheten. I s-motionen begär motionärerna bl. a. att
regeringen genom organisatoriska insatser och förslag till lagstiftning skall
verka för att samarbetet mellan polis-, åklagare-, skatte- och kronofogdemyndigheter
samt tullverket och riksbanken intensifieras. De vill också ha en
undersökning av förutsättningarna för att införa etableringskontroll i
branscher eller näringsgrenar där skattebrottslighet och annan ekonomisk
brottslighet har särskilt stor utbredning och anser att valutakontrollen - såväl
genom omedelbara som mer långsiktiga åtgärder - bör effektiviseras. De
yrkar slutligen att regeringen - som ett led i samhällets åtgärder för att
komma till rätta med s. k. grå arbetskraft - skall lägga fram förslag till
lagstiftning på grundval av den år 1976 framlagda departementspromemorian
(Ds Fi 1976: 4) Ansvar för skatt vid entreprenad m. m.

Skatteutskottet vill med anledning härav inledningsvis konstatera att såväl
s som vpk tidigare i särskilda motioner framställt yrkanden om långtgående
förändringar i gällande skattesystem. Dessa yrkanden, av vilka flera har till
syfte att förebygga eller motverka skatteundandragande eller skatteflykt, har
riksdagen redan behandlat under våren 1980 eller kommer riksdagen att
behandla vid detta riksmöte i anslutning till aviserade propositioner.

Skatteutskottet har vid sin återkommande behandling av motioner i ämnet
alltid starkt understrukit angelägenheten av att statsmakterna av hänsyn inte
minst till de lojala skattebetalarna med kraft ingriper mot skatteundandragande
i alla former.

Arbetet för att motverka skatteflykt har, särskilt under 1970-talet, varit
mycket omfattande. Kommunalskattelagen (KL) har kompletterats med
regler mot vinstbolagstransaktioner (35 § 3 mom. åttonde stycket), partrederitransaktioner
(46 § 1 mom. tredje stycket) och interna aktieöverlåtelser
(35 § 3 mom. nionde stycket). Mot skatteflykt riktar sig också begränsningen
av det skattemässiga begreppet pensionsförsäkring till sådana försäkringar
som meddelats i här i riket bedriven försäkringsrörelse samt vissa internationella
skatterättsliga regler. På företagsskatteberedningens förslag införde
riksdagen år 1975 (SOU 1975:54, prop. 1975/76:79, SkU 28) skärpta

JuU 1980/81:21

190

skatteregler för fåmansföretag. För att komma till rätta med skatteflykt har
man gjort ingrepp också i rent civilrättslig lagstiftning. Exempel härpå är
låneförbudet i aktiebolagslagen och höjningen av lägsta tillåtna aktiekapital,
i sin tur följd av särskilda skatteregler i lagen (1974:990) om den
skattemässiga behandlingen med anledning av övergång från aktiebolag till
annan företagsform, m. m. Hit hör också den nya bokföringslagen som
innehåller flera bestämmelser avsedda att förhindra skatteundandragande,
bl.a. regler om att företag i samma ägares hand skall ha gemensamt
räkenskapsår.

I enlighet med riksdagsbeslut 1979 har regeringen, i syfte att förhindra ett
otillbörligt utnyttjande av rätten till avdrag för underskott i förvärvskälla,
tillsatt en utredning med uppdrag att pröva sådana avdrags behandling i
skattehänseende. Regeringen har vidare för avsikt att - som ett komplement
till speciallagstiftningen på området - inom kort presentera riksdagen ett
förslag till en generalklausul mot skatteflykt. Den nya lagstiftningen är
avsedd som en försökslagstiftning och skall kunna omprövas efter en
femårsperiod. I sammanhanget kan nämnas att man inom OECD f. n. är i
färd med att utarbeta ett multilateralt handräckningsavtal på skatteområdet
och att brottsförebyggande rådet - som ett led i sitt uppdrag att se över
lagstiftningen mot organiserad och ekonomisk brottslighet - granskat olika
former av skatteflykt med internationell anknytning. Detta arbete har
resulterat i en nyligen publicerad promemoria (BRÅ PM 1980: 3) med
förslag om vissa lagändringar inom området för utlandsbeskattning. Förslaget
innebär bl. a att avdrag för vissa slag av ersättningar till utlandet - hit kan
enligt promemorian räknas räntor, royalties, patent m. m. samt ersättningar
för uppdrag av olika slag - inte bör medges förrän den skattskyldige på ett
övertygande sätt bevisar att utgiften varit nödvändig av affärsmässiga eller
därmed jämförliga skäl. Vid s. k. omfaktureringsaffärer med lågskatteländer
slopas enligt förslaget kravet på bevisad intressegemenskap mellan den i
Sverige skattskyldige företagaren och det utländska mellanledet. Avsikten är
att denna promemoria skall följas av ett fortsatt arbete inom BRÅ med
frågor rörande internationell beskattning.

Enligt riksdagsbeslut 1975 och 1977 genomförs f. n. successivt en ny
taxeringsorganisation. Länsstyrelsernas skatteavdelningar omorganiseras
och taxeringsnämndernas ställning och lekmannainflytandet i taxeringsprocessen
förstärks. Tyngdpunkten i granskningsnämndernas arbete läggs på
rörelsedeklarationer och andra mer komplicerade deklarationer, och
beslutsunderlaget förbättras genom en ökad revisionsverksamhet. Bl. a.
skall man i ökad omfattning kunna anlita integrerade revisioner, dvs.
räkenskapsgranskning som omfattar olika slag av skatter och avgifter.

Skattemyndigheternas kontrollmöjligheter har under senare år förbättrats
även på annat sätt. Genom bevissäkringslagen (1975: 1027) har det allmänna
fått möjlighet att - smidigare och effektivare än tidigare - säkra bevismedel,
dvs. räkenskapsmaterial och annat bevismaterial som det författningsmässigt

JuU 1980/81:21

191

åligger skatt- eller avgiftsskyldig att tillhandahålla för granskning.

Genom en annan av riksdagen beslutad säkerhetsåtgärd, betalningssäkring
(SFS 1978:880 och 881), kan i en risksituation det allmännas
fordringsanspråk tryggas till dess fordringen betalas frivilligt eller kan bli
föremål för indrivning.

En av riksåklagaren (RÅ) tillsatt arbetsgrupp med uppgift att överväga
och föreslå åtgärder i syfte att effektivisera brottsbekämpningen såvitt avser
kvalificerad ekonomisk brottslighet har föreslagit skärpta straff för den som
uppsåtligen eller av grov oaktsamhet försvårar myndighets kontrollverksamhet
vid beräkning eller uppbörd av skatt eller avgift. Förslaget bearbetas f. n.
av BRÅ, medan ett av utredningen om säkerhetsåtgärder m. m. i skatteprocessen
avgivet betänkande (Pieskriptionshinder vid skattebrott, SOU
1980: 4) med förslag om förlängning av tiden för åtalspreskription vid brott
mot skatte- och avgiftsförfattningarna efter remissbehandling är föremål för
beredning inom budgetdepartementet.

Även den i motionen 1120 av s aktualiserade frågan om den s. k. grå
arbetskraften är föremål för regeringens uppmärksamhet. Departementspromemoriorna
(Ds Fi 1976: 4) Ansvar för skatt vid entreprenad m. m. och
(Ds B 1980: 10) Den grå arbetskraften och skattekontrollen har remissbehandlats
och bereds f. n. inom budgetdepartementet. Det är enligt vad
utskottet inhämtat regeringens avsikt att förelägga riksdagen proposition i
ämnet vid detta riksmöte. Vad särskilt angår den i s-motionen behandlade
frågan om ett intensifierat samarbete mellan myndigheter i kampen mot den
ekonomiska brottsligheten vill utskottet erinra om att en arbetsgrupp med
företrädare för RÅ, rikspolisstyrelsen, riksskatteverket, generaltullstyrelsen
och riksbanken i maj 1979 föreslagit att ett centralt samverkansorgan inrättas
med företrädare för dessa myndigheter (den s. k. SÄMEB- rapporten) och
med uppgift bl. a. att hålla respektive myndigheter underrättade om
planerade och pågående åtgärder i allmänhet mot den ekonomiska
brottsligheten. Med anledning av SAMEB-rapporten har inom BRÅ tillsatts
en arbetsgrupp med uppgift att göra en översyn av den nya sekretesslagens
regler om myndighetssamarbete och att lämna de förslag till åtgärder som
kan anses erforderliga.

Vad utskottet anfört utgör endast exempel på åtgärder som på senare år
vidtagits eller initierats för att motverka skattefusk och skatteflykt. Med
hänsyn till att de i motionerna framställda yrkandena om bl. a. ändringar i
skattelagstiftningen och om förbättrad skattekontroll redan kan anses i viss
mån tillgodosedda saknar enligt utskottets mening riksdagen anledning att
med anledning av motionerna nu vidta särskilda åtgärder på skatteområdet.

Som utskottet tidigare i flera sammanhang framhållit utgör det tilltagande
skattefusket ett allvarligt problem sett ur såväl samhällets som de lojala
skattebetalarnas synvinkel. Snabba och samordnade insatser är därför
angelägna. Utskottet förutsätter således att såväl regeringen som berörda

JuU 1980/81:21

192

myndigheter utan onödigt dröjsmål tar alla de initiativ till ändringar i
skattelagstiftningen och andra författningar som kan anses motiverade för att
komma till rätta med skattefusk och skatteflykt.

Med det anförda förordar skatteutskottet, från de synpunkter utskottet
har att företräda, att justitieutskottet avstyrker bifall till motionerna 1120 och
1864 i vad de rör skattefrågor.

Stockholm den 8 oktober 1980

På skatteutskottets vägnar
ERIK WÄRNBERG

Närvarande: Erik Wärnberg (s), Knut Wachtmeister (m). Stig Josefson (c),
Valter Kristenson (s), Rune Carlstein (s), förste vice talmannen Ingegerd
Troedsson (m), Olle Westberg i Hofors (s), Hagar Normark (s), Ingemar
Hallenius (c), Bo Forslund (s), Wilhelm Gustafsson (fp), Egon Jacobsson
(s), Rolf Andersson (c)*. Johan Olsson (c)* och Ewy Möller (m).

* Ej närvarande vid yttrandets justering.

Avvikande mening

av Erik Wärnberg, Valter Kristenson, Rune Carlstein, Olle Westberg i
Hofors, Hagar Normark, Bo Forslund och Egon Jacobsson (alla s) vilka
anser att det avsnitt av utskottets yttrande som börjar på s. 1 med
”Skatteutskottet vill” och slutar på s. 4 med ”rör skattefrågor”, bort ha
följande lydelse:

Skatteundandragande i olika former har under senare år fått allt större
omfattning och utgör numera ett allvarligt problem sett ur såväl samhällets
som de lojala skattebetalarnas synvinkel. Det är ett angeläget samhällsintresse
att med kraftfulla insatser söka förebygga och motverka alla former av
skatteundandragande.

På skatteområdet har under 1970-talet vidtagits flera åtgärder i syfte att
motverka skatteflykt. Mycket återstår emellertid att göra, och angelägna
reformer har trots ett omfattande utredningsarbete ännu inte förverkligats.

Redan 1975 presenterade en expertgrupp inom företagsskatteberedningen
ett förslag till allmän skatteflyktsklausul som i princip bemöttes positivt av en
mycket betydande majoritet av remissinstanserna. Förslaget, som enligt
utskottets mening var väl ägnat att motverka olika former av skatteflyktstransaktioner
utan att åsidosätta rimliga rättssäkerhetskrav, har ännu inte
föranlett lagstiftning. En proposition i ämnet kommer att föreläggas
riksdagen i dagarna, men förslaget i denna proposition ger enligt vad

JuU 1980/81:21

193

utskottet erfarit klausulen en så begränsad tillämpning att den i praktiken
kan väntas bli verkningslös.

En arbetsgrupp inom budgetdepartementet lade i mitten av år 1976 fram en
promemoria med förslag om ansvar för skatt vid entreprenad (Ds Fi 1976: 4).
Promemorian innehöll förslag till lagstiftning avsedd att förbättra kontroll
och uppbörd av skatt och socialförsäkringsavgifter för s. k. grå arbetskraft.
Inte heller detta enligt utskottets mening väl motiverade förslag har föranlett
lagstiftning.

En effektiv kamp mot skattefusk och skatteflykt förutsätter enligt
utskottets mening integrerade och samordnade insatser från alla berörda
myndigheter. Samarbetet myndigheterna emellan torde f. n. - vilket f. ö.
bestyrks av uppgifter nyligen lämnade i massmedia - inte fungera tillfredsställande,
bl. a. till följd av gällande sekretessbestämmelser. Organisatoriska
insatser och andra åtgärder för att intensifiera samarbetet mellan polis-,
åklagar-, skatte- och kronofogdemyndigheter samt tullverket och riksbanken
är enligt utskottets mening angelägna och bör sättas in så snabbt som
möjligt.

Även valutakontrollen bör förstärkas. Det nuvarande kontrollsystemet är
otillräckligt och fungerar inte tillfredsställande. Enligt utskottets mening bör
det vara möjligt att med relativt enkla medel förbättra den nuvarande
kontrollen. Detta kan ske bl. a. med hjälp av den högt utvecklade datateknik
som tillämpas av bankerna. Utskottet vill i sammanhanget erinra om att
brottsförebyggande rådet (BRÅ) - som ett led i sitt uppdrag att se över
lagstiftningen mot organiserad och ekonomisk brottslighet - nyligen
publicerat en promemoria (BRÅ PM 1980: 3) med förslag om lagändringar
inom området för utlandsbeskattning. Förslaget innebär bl. a. att avdrag för
vissa slag av ersättningar till utlandet - hit kan enligt promemorian räknas
räntor, royalties, patent m. m. samt ersättningar för uppdrag av olika slag -inte bör medges förrän den skattskyldige på ett övertygande sätt bevisar att
utgiften varit nödvändig av affärsmässiga eller därmed jämförliga skäl. Vid
s. k. omfaktureringsaffärer med lågskatteländer slopas enligt förslaget
kravet på bevisad intressegemenskap mellan den i Sverige skattskyldige
företagaren och det utländska mellanledet. Denna lagstiftning bör enligt
utskottets bedömning kunna utgöra ett verksamt medel mot olika former av
skatteflykt med internationell anknytning, och utskottet förutsätter därför
att ett förslag på grundval av promemorian utan onödigt dröjsmål föreläggs
riksdagen.

Av vad utskottet anfört framgår att utskottet anser de i motionen 1120
framförda synpunkterna och förslagen värda beakt le. Skattereglerna är
till för att ge en, så långt det är möjligt, rättvis och likformig förde^ing av den
samlade skattebördan. Detta syfte kan f. n. inte anses tillfreusställande
tillgodosett. I den mån vissa skattskyldiga genom olika åtgärder undandrar
sig sin andel av skatten innebär det automatiskt en ökad belastning för andra.
Inte minst hänsynen till de lojala skattebetalarna kräver att samhället med

13 Riksdagen 1980/81. 7 sami. Nr 21

JuU 1980/81:21

194

kraft och med alla medel ingriper mot skatteundandragande.

Skatteutskottet förordar därför, från de synpunkter utskottet har att
företräda, att justitieutskottet tillstyrker bifall till motion 1120. Härigenom
blir också motion 1864 i huvudsak tillgodosedd.

JuU 1980/81:21

195

Bilaga 2:3

Lagutskottets yttrande
1980/81:2y

över motionerna 1979/80:1120 och 1979/80:1864 angående ekonomisk
brottslighet

Till justitieutskottet

Justitieutskottet har hemställt om lagutskottets yttrande över motionerna
1979/80: 1120 av Olof Palme m. fl. (s) och 1979/80: 1864 av Lars Werner
m.fl. (vpk) jämte inkomna remissyttranden, allt i de delar som berör lagutskottets
beredningsområde.

I motion 1120 läggs fram en rad förslag till åtgärder mot den ekonomiska
brottsligheten. Bl. a. anser motionärerna att företagsrevisorernas ställning
och uppgifter bör utredas (punkt 5) liksom frågan huruvida i vissa fall
fysisk eller juridisk person som har ett bestämmande inflytande i annan
juridisk person skall kunna åläggas ett direkt ansvar för dennas skulder -s.k. ansvarsgenombrott (punkt 6). Motionärerna yrkar att riksdagen skall
ge regeringen till känna vad som anförts i motionen om åtgärder mot den
ekonomiska brottsligheten.

I motion 1864 yrkas att riksdagen hemställer hos regeringen om skyndsamma
förslag mot den ekonomiska brottsligheten i enlighet med vad som
anförs i motionen. Enligt motionärerna bör bl. a. en höjning av aktiebolagens
aktiekapital (minimikapital) ske. Vidare bör åtgärder vidtas som skall
vara ägnade att underlätta möjligheterna till ansvarsgenombrott för styrelseledamöter/ägare
i fåmansbolag.

Beträffande frågan om ansvarsgenombrott anförs i motion 1120 att vid
ekonomisk brottslighet som begås under täckmantel av en juridisk person
kan den brottslige enligt allmänna rättsgrundsatser åläggas personligt skadeståndsansvar.
För att risker för skador skall kunna förebyggas bör
emellertid enligt motionärerna rörelse över huvud taget inte få bedrivas
utan personligt ansvar, om inte den juridiska personen har ett tillräckligt
eget kapital. Vidare framhålls att den begränsning av ansvaret för en
juridisk persons skulder som gäller enligt associationsrätten i vissa fall
framstår som omotiverad. Motionärerna pekar härvidlag på att den juridiska
personens form i mindre seriösa sammanhang används som ett instrument
för att samla upp skulder och låta dem gå i graven med företaget.
Enligt motionärerna bör det övervägas om inte lagstiftningen bör ändras så
att en fysisk eller juridisk person, i vissa särpräglade undantagssituationer.
kan åläggas ett direkt ansvar för en juridisk persons skulder.

. Yttranden över motionen såvitt avser frågan om personligt betalningsansvar
har lämnats av hovrätten över Skåne och Blekinge. Sveriges industriförbund
och Svenska handelskammarförbundet. Svenska arbetsgivare -

JuU 1980/81:21

föreningen. LO. TCO, Sveriges advokatsamfund. SHIO-Familjeföretagen
och Svenska företagares riksförbund.

Utskottet får anföra följande.

De önskemål om ansvarsgenombrott som framförs i motionerna torde
främst ta sikte på aktiebolag. Ett utmärkande drag för verksamhet som
bedrivs i aktiebolagsform är att ansvaret för skulder som uppkommer i
verksamheten drabbar bolaget som sådant och att delägarna svarar endast
med sitt insatskapital. Reglerna innebär med andra ord att borgenärerna är
hänvisade till att söka få betalning för sina fordringar ur bolagets tillgångar
och inte kan vända sig mot delägarna personligen vare sig dessa är fysiska
eller juridiska personer. Till skydd för borgenärernas intresse har uppställts
ett omfattande regelsystem som innebär garantier för att en bolagsförmögenhet
verkligen skapas vid bolagets bildande och att detta bundna
kapital inte sedan försvinner under bolagets verksamhet. Det anförda
gäller i huvudsak också ekonomiska föreningar. Även en ekonomisk förenings
borgenärer är således hänvisade lill föreningens tillgångar och kan
inte vända sig mot medlemmarna personligen.

Som framgår av det anförda är den personliga ansvarsfriheten för delägarna
eller medlemmarna en grundläggande princip i aktiebolagsrätten
och föreningsrätten. Ansvarsfriheten kan sägas vara en förutsättning för
att aktiebolagen och de ekonomiska föreningarna skall kunna dra till sig
det för verksamheten nödvändiga kapitalet. Utskottet vill i anslutning
härtill peka på att ansvarsfriheten för delägarna är av betydelse, inte minst
när ett företag råkar i kris. Av hänsyn till sysselsättningspolitiken och
andra samhälleliga skäl kan det vara erforderligt att ett krisdrabbat företag
tillförs nytt kapital och därigenom kan fortsätta driften.

Från principen om delägarnas eller medlemmarnas ansvarsfrihet har i
lagstiftningen gjorts vissa avsteg. Sålunda ådrar sig de som före ett aktiebolags
bildande deltar i åtgärd eller beslut på bolagets vägnar ett solidariskt
ansvar för de förpliktelser som ingålts (2 kap. 13 § aktiebolagslagen, ABL).
Om en aktiebolagsstyrelse underlåter att fullgöra sin likvidationsskyldighet
när bolaget förlorat mer än två tredjedelar av aktiekapitalet blir styrelseledamöterna
och andra som med vetskap om obeståndet handlat på bolagets
vägnar likaledes solidariskt ansvariga för uppkomna förpliktelser (13 kap.
2§ ABL). Vidare kan enligt bestämmelser i 15 kap. ABL skadeståndsskyldighet
uppkomma för stiftare, styrelseledamot, verkställande direktör och
aktieägare som uppsåtligen eller av oaktsamhet skadar bolaget, aktieägare
eller annan. För de ekonomiska föreningarnas vidkommande finns liknande
bestämmelser i 3$ (ansvar för åtgärder innan föreningen registrerats)
och i 106- 109 (skadestånd) lagen (1951: 308) om ekonomiska föreningar.

Ansvar för en juridisk persons skulder kan vidare uppkomma till följd av
skatterättsliga bestämmelser. Enligt uppbördslagen kan sålunda den som i
egenskap av företrädare för en juridisk person har verkställt källskatteav -

JuU 1980/81:21

197

drag, men uppsåtligen eller av grov oaktsamhet har underlåtit att betala det
innehållna beloppet i rätt tid och ordning, bli solidariskt betalningsskyldig
med den juridiska personen för skattebeloppet jämte restavgift. En motsvarande
ordning gäller enligt särskilda författningar när mervärdeskatt
inte inbetalas samt, från och med den 1 juli i år, när arbetsgivaravgifter inte
inlevereras i rätt tid och ordning.

När det gäller enmans- och fåmansföretag har i rättspraxis vissa ytterligare
undantag gjorts från principen om delägares och medlemmars ansvarsfrihet
för aktiebolags och ekonomiska föreningars förpliktelser (se
NJA 1942 s. 473, 1947 s. 647 och 1975 s. 45). Gemensamt för de olika
rättsfallen kan sägas vara att företagen haft ett mycket begränsat antal
delägare, drivit en verksamhet som varit osjälvständig i förhållande till
delägarnas egen verksamhet och som syftat till att tillgodose delägarnas
direkta intressen mera än att uppnå vinst inom företaget. Företagens
tillgångar har varit obetydliga i förhållande till storleken av de fordringsanspråk
som sannolikt kunde väntas.

Enligt utskottets mening ger de ovan redovisade reglerna om ansvarsgenombrott
i förening med den rättspraxis som utvecklats möjligheter att
ålägga dem som har ett bestämmande inflytande över en juridisk person
ansvar för dennas skulder i sådana fall då fordringsägarnas intressen klart
och illojalt åsidosatts. Utskottet anser att man inom den civilrättsliga
lagstiftningen inte utan starka skäl bör urholka principen om ansvarsfrihet
ytterligare. Sådana starka skäl har inte visats föreligga. Utskottet vill
vidare erinra om att omfattande ändringar skett i konkurslagen och annan
lagstiftning som syftar till att sådana förfaranden som avses med motionerna
i förevarande del skall kunna förhindras och uppdagas. Bl.a. gäller
fr. o. m. den 1 juli 1980 att ställföreträdare för aktiebolag och vissa andra
juridiska personer enligt konkurslagen kan meddelas ett straffsanktionerat
näringsförbud om de handlat otillbörligt. Under förarbetena till bestämmelserna
om näringsförbud (prop. 1979/80:83, LU 1979/80:31) uttalade
departementschefen att han inte ansåg det erforderligt att komplettera
straffsanktionen med bestämmelser om personligt betalningsansvar. Han
framhöll vidare att om erfarenheterna av tillämpningen av det nya näringsförbudet
visade att behov av ett vidgat sanktionssystem föreligger får
saken tas upp till förnyat övervägande.

Med hänvisning till det anförda anser lagutskottet att motionerna 1120
och 1864 såvitt avser frågan om ansvarsgenombrott bör avstyrkas.

Vad härefter gäller de i motionerna upptagna frågorna om utredning
angående företagsrevisionen och om höjning av aktiekapitalet konstaterar
utskottet att motionsyrkanden med samma innebörd prövats av utskottet i
samband med behandlingen av proposition 1979/80: 143 med förslag till ny
lagstiftning om handelsbolag m.m. Utskottet har i sitt den 13 november
1980 avgivna betänkande (LU 1980/81:4) avstyrkt bifall till motionsyrkandena.
I konsekvens härmed bör enligt utskottets mening önskemålen i

JuU 1980/81:21

198

motionerna 1120 och 1864 i nu aktuella delar inte föranleda någon åtgärd
från riksdagens sida.

Stockholm den 18 november 1980

På lagutskottets vägnar
LENNART ANDERSSON

Närvarande: Lennart Andersson (s). Bernt Ekinge (fp). Inger Lindquist
(m). Ivan Svanström (c). Stig Olsson (s). Elvy Nilsson (s). Joakim Ollén
(m)*, Arne Andersson i Gamleby (s). Martin Olsson (c). Ingemar Konradsson
(s). Marianne Karlsson (c). Bengt Silfverstrand (s). Margot Håkansson
(fp). Ingrid Segerström (s) och Göran Allmér (m).

* Ej närvarande vid yttrandets justering.

Avvikande mening

av Lennart Andersson, Stig Olsson. Elvy Nilsson, Arne Andersson i
Gamleby, Ingemar Konradsson. Bengt Silfverstrand och Ingrid Segerström
(alla s) som anser

att den del av utskottets yttrande som börjar på s. 3 med orden "Enligt
utskottets" och slutar på s. 4 med orden "riksdagens sida” bort ha följande
lydelse:

Utskottet vill för sin del framhålla att det från olika utgångspunkter
framstår som i och för sig rimligt att ett företag eller en person som har ett
avgörande inflytande över ett bolag och drar ekonomisk nytta av detta
också ytterst bör vara ansvarigt för bolagets skulder, i varje fall om
skulderna uppkommit som en följd av att bolagets verksamhet inte bedrivits
enligt sunda affärsmässiga principer. Detta synsätt gör sig enligt utskottets
mening särskilt starkt gällande när skulderna uppkommit som ett
led i den ekonomiska brottsligheten. Starka skäl talar för att man i sådana
fall bör kunna ålägga den som har ett bestämmande inflytande över bolaget
ett direkt ansvar för bolagets skulder.

De regler om ansvarsgenombrott och skadestånd i aktiebolagslagen och
föreningslagen som utskottet redovisat i yttrandet har. som framgått, en
begränsad räckvidd. Visserligen kompletteras de genom bestämmelser i
uppbördslagstiftningen om solidariskt betalningsansvar för juridisk persons
ställföreträdare, men som helhet är lagreglerna på det associationsoch
skatterättsliga området enligt utskottets mening inte i någon högre
grad ägnade att motverka skentransaktioner och andra otillbörliga utnyttjanden
av bolags- och föreningsformen. De redovisade HD-avgörandena
tyder i och för sig på att domstolarna är beredda att utsträcka ställföreträdaransvaret
något längre än vad som varit förutsatt i den associationsrätts -

Juli 1980/81:21

199

liga lagstiftningen. Det kan emellertid antas att domstolarna endast med
stor försiktighet kommer att döma till ansvarsgenombrott så länge lagregleringen
på förevarande‘område är oförändrad. Några klara och lättillämpliga
principer för när ansvarsgenombrott skall få göras kan i alla händelser
inte sägas föreligga.

Enligt utskottets uppfattning är det önskvärt att möjligheterna till ansvarsgenombrott
vidgas. Som anförts av skånska hovrätten under remissbehandlingen
av motionerna skulle införandet av regler om ställföreträdaransvar
för en juridisk persons skulder förutsätta en delvis ny syn på
förhållandet melian exempelvis moderbolag och dotterbolag eller mellan
ett bolag och dess ägare. En lagändring om ansvarsgenombrott bör därför
inte genomföras utan att frågan dessförinnan ingående övervägts. Med
anslutning till vad som i detta hänseende anförs i motionerna 1120 och 1864
anser utskottet följaktligen att frågan om en utvidgning av möjligheterna
till ansvarsgenombrott bör utredas. Utskottet tillstyrker därmed bifall till
motionerna i aktuell del.

Vad härefter angår de i motionerna upptagna frågorna om utredning
angående företagsrevisionen och om höjning av aktiekapitalet vill utskottet
erinra om att motionsyrkanden av samma innebörd prövats av utskottet i
samband med behandlingen av proposition 1979/80:143 med förslag till ny
lagstiftning om handelsbolag m.m. Utskottet har i sitt den 13 november
1980 avgivna betänkande (LU 1980/81: 4) avstyrkt bifall till motionsyrkandena.
I reservationer till betänkandet har dock de socialdemokratiska
ledamöterna tillstyrkt att frågorna om företagsrevisionens ställning och om
en höjning av minimikapitalet i aktiebolag utreds. På de i reservationerna
anförda skälen tillstyrker utskottet bifall till motionerna 1120 och 1864
såvitt nu är i fråga.1

1 Reservationerna återges i bilaga 2:3:1 till detta betänkande.

JuU 1980/81:21

200

Bilaga 2:3:1

Reservationerna 6 och 11 i lagutskottets betänkande LII 1980/81:4

6. Utredning om företagsrevisionen (mom. 13)

Reservanterna anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 34 som börjar med "Sorn
utskottet" och slutar med "motion 2025” bort ha följande lydelse:

Utskottet konstaterar härvid att förslagen i propositionen endast berör
några få av de många problem som i dag föreligger på företagsrevisionens
område. Den grundläggande svagheten i systemet med företagsrevision
ligger i det sätt varpå revisorer utses och entledigas i ett företag. Så länge
dessa funktioner fullgörs av företagets egna och inte av från företaget
fristående organ kan risker för missbruk av revisorns ställning och för
otillbörliga påtryckningar på revisorn från företagets sida inte uteslutas.
Riskerna är särskilt framträdande i fåmansbolagen, alltså i den grupp av
företag där ekonomisk brottslighet kan antas vara vanligast.

Viktiga frågor om hur en revisor skall utses berörs inte i propositionen.
Visserligen har den arbetsgrupp inom BRÅ som ligger bakom BRÅ:s
promemorior om revisorer inte funnit några klara belägg för att revisorer
själva deltagit i ekonomisk brottslighet eller att den nuvarande ordningen
för tillsättande av revisorer inneburit några allvarliga nackdelar när det
gäller revisors möjlighet att opartiskt granska företagen. Detta konstaterande
motsägs emellertid i flera av de remissvar som avgivits med anledning
av promemorian. Kommerskollegium framhåller t.ex. att ABL:s
regler om revisors jäv mer eller mindre regelmässigt överträds i de mindre
företagen.

I kampen mot den ekonomiska brottsligheten bör enligt utskottets mening
alla tillgängliga möjligheter utnyttjas. Utskottet anser att en genomgripande
översyn av företagsrevisionen skulle kunna bli av stor betydelse för
strävandena att komma åt denna typ av brottslighet. En utredning om
företagsrevisionen bör således ske. Den bör ges den inriktning som anges i
motion 2025. Det primära bör alltså vara att skapa en självständigare och
från olika partsintressen mera oberoende ställning för revisorn. Utredningen
bör således överväga om inte revisor i fortsättningen bör utses av ett
från företaget fristående organ. Andra frågor som bör övervägas är utbildningen
av revisorer, förutsättningarna för en långtgående upplysningsplikt
gentemot det allmänna samt spörsmålet om revisionens inriktning, innehåll
och omfattning. Vad utskottet anfört bör riksdagen med bifall till motion
2025 som sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under moment 13 bort ha följande lydelse:
13. beträffande utredning om företagsrevisionen

att riksdagen med bifall till motion 1979/80:2025 yrkande 5 c som
sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört om
översyn av företagsrevisionen.

Jul) 1980/81:21

201

II. Höjning av gränsen för aktiekapitalet (mom. 22)

Reservanterna anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 43 som böljar med ”Utskottet
övergår” och slutar med ”inte erforderlig” bort ha följande lydelse:
Utskottet övergår härefter till önskemålet i motion 2025 om en höjning
av den undre gränsen för aktiekapitalet. Som framhålls av motionärerna
har onekligen penningvärdeförsämringen medfört att den år 1973 satta
gränsen för aktiekapitalet, 50000 kr., i dag ter sig för låg. Utskottet vill
erinra om att syftet med bestämmelsen om aktiekapitalet främst är att ge
trygghet för att bolaget uppfyller vissa förpliktelser mot de anställda och
det allmänna liksom mot andra borgenärer. Enligt utskottets mening talar
starka skäl för att en höjning av aktiekapitalet bör komma till stånd. Som
påpekas i motionen har emellertid denna fråga anknytning till andra aktiebolagsrättsliga
spörsmål. Frågan bör därför övervägas i samband med den
översyn av aktiebolagslagen som utskottet tidigare förordat och nedan
kommer att förorda. Vad utskottet sålunda anfört med anledning av motion
2025 yrkande 5 e bör ges regeringen till känna,

dels att utskottets hemställan under moment 22 bort ha följande lydelse:
22. beträffande höjning av gränsen för aktiekapitalet att riksdagen
med bifall till motion 1979/80:2025 yrkande 5 e som sin mening
ger regeringen till känna vad utskottet anfört om höjning av
gränsen för aktiekapitalet.

JuU 1980/81:21

202

Bilaga 2:4

Socialutskottets yttrande
1980/81:1 y

om straffskärpningar för brott mot arbetsmiijölagstiftningen

Till justitieutskottet

Justitieutskottet har den 13 maj 1980 berett socialutskottet tillfälle att yttra
sig över motionerna 1979/80:1120 och 1979/80:1864 om åtgärder mot den
ekonomiska brottsligheten jämte remissyttranden däröver i den eller de
delar som ärendet kan hänföras till socialutskottets beredningsområde.

Socialutskottet begränsar sitt yttrande till att avse frågan om riksdagen
med anledning av motion 1979/80:1120 bör begära förslag till straffskärpningar
för brott mot arbetsmiljölagstiftningen (punkten 11 i det i motionen
angivna åtgärdsprogrammet). I det sammanhanget berör utskottet även
frågan om lagstiftning om företagsböter.

Utskottet

Socialutskottet har i ett under våren avgivet, enhälligt betänkande (SoU
1979/80:34), som godkänts av riksdagen, anfört följande med anledning av
ett motionsyrkande som i huvudsak syftade till att tillämpningen av
arbetsmiljölagens ansvarsregler skulle utredas.

Arbetsmiljölagen trädde i kraft den 1 juli 1978. Socialutskottet framhöll i
sitt av riksdagen godkända betänkande SoU 1979/80:5 (s. 14) - med
anledning av motionsyrkande likalydande med det nu aktuella - att man bör
avvakta tills den nya lagstiftningen varit i kraft ytterligare någon tid innan
man tar ställning till frågan om tillsättande av en utredning på området.
Utskottet erinrade om att det inom regeringskansliet pågick arbete med
bl. a. frågan om åtalsprövningen vid vållande till kroppsskada och sjukdom
och frågan om införande av företagsböter. Utskottet framhöll även att det är
angeläget att de av polis- och åklagarmyndigheterna redan inledda utbildningsinsatserna
på arbetsmiljöområdet fortsätter.

Utskottet kan konstatera en ökad aktivitet inom rättsväsendet i syfte att
arbetsmiljöbrott skall utredas och beivras. Rikspolisstyrelsen har under
hösten 1979 gett ut en handledning för utredning av arbetsmiljöbrott. I
december genomfördes en utbildning av brottsutredare hos polisen. Inom
åklagarväsendet skall under våren 1980 hållas en kursserie i ämnet
arbetsmiljöbrott för 110 åklagare och 25 domare. Avsikten är att minst en
åklagare från varje åklagardistrikt skall genomgå utbildningen. Riksåklagaren
har vidare nyligen publicerat en samling rättsfall som rör arbetsmiljön.
Samlingen skall utgöra ett hjälpmedel för åklagare och poliser. Utskottet vill
i sammanhanget erinra om att riksdagen nyligen antagit ett förslag till
ändring av åtalsreglerna vid vållande till kroppsskada och sjukdom. För att
öka möjligheterna för de rättsvårdande myndigheterna att ingripa mot
arbetsmiljöbrott har sålunda kravet på angivelse från målsäganden upphävts
för fall då skadan eller sjukdomen har åsamkats målsäganden i verksamhet

JuU 1980/81:21

203

som arbetstagare. Det är också av intresse för bedömningen av motionsyrkandet
att man inom regeringskansliet överväger frågan om hur ett
ändamålsenligt sanktionssystem för juridiska personer - eventuellt företagsböter
- bör vara utformat.

Eftersom en rad aktiviteter påbörjats som rör frågan om beivrandet av
arbetsmiljöbrott är utskottet inte nu berett att tillstyrka en sådan utvärdering
av tillämpningen av arbetsmiljölagens ansvarsregler som föreslås i motionen.
Resultatet av dessa olika aktiviteter bör avvaktas innan man tar ställning till
frågan om en övergripande utvärdering av ansvarsreglerna. I enlighet med
det anförda anser utskottet att riksdagen inte nu bör ta något initiativ i den
aktuella frågan.

I fråga om de remissyttranden som avgivits på justitieutskottets begäran
finns skäl anföra följände.

Riksåklagaren påpekar att vid mera allvarliga överträdelser eller åsidosättanden
av de aktsamhetskrav som uppställs i arbetsmiljölagen eller i
föreskrifter som meddelats med stöd av lagen ofta sådana omständigheter
torde föreligga att brottsbalkens regler om brott mot liv och hälsa eller om
allmänfarliga brott blir tillämpliga. Riksåklagaren anser att i vart fall när det
gäller allvarligare brott på arbetarskyddslagstiftningens område en i huvudsak
tillfredsställande jämställdhet i påföljdshänseende med andra brott som
äventyrar människors liv och hälsa uppnåtts. 1 anslutning härtill kan erinras
om att brottsförebyggande rådet framhållit att det på sikt bör göras en mera
omfattande översyn av 13 kap. brottsbalken om allmänfarliga brott för att i
lagen åstadkomma ett tillfredsställande skydd för miljön och att det i
utredningsarbetet lämpligen även bör ingå att behandla sanktionssystemet
beträffande den inre miljön. Flera remissinstanser, bland dem Svenska
arbetsgivareföreningen, pekar på att fängelsestraffkommittén bl. a. har till
uppgift att utreda olika brotts straffvärde och att därvid den ekonomiska
brottsligheten särskilt skall uppmärksammas. I anslutning härtill vill
utskottet nämna att det från något håll har ifrågasatts om arbetsmiljöbrott i
systematiskt hänseende skall anses utgöra ekonomisk brottslighet. Oavsett
ställningstagandet till denna formella fråga förutsätter utskottet att fängelsestraffkommittén
vid sina överväganden prövar även straffvärdet hos
arbetsmiljöbrotten.

Utskottet har, som framgått av det ovan anförda, fäst avseende vid att man
inom regeringskansliet överväger frågan om hur ett ändamålsenligt sanktionssystem
för juridiska personer - eventuellt företagsböter - bör vara
utformat. LO uppehåller sig i sitt remissyttrande utförligt vid frågan och
uttalar bl. a. att det aldrig får framstå som lönsamt för en arbetsgivare att
bryta mot arbetsmiljöbestämmelserna. Utskottet vill för sin del starkt
understryka angelägenheten av att frågan bringas till en snar lösning.

Vad som framkommit under remissbehandlingen har inte gett socialutskottet
anledning att ompröva sitt ställningstagande till frågan om riksdagen
nu bör begära en utvärdering av ansvarsreglerna beträffande arbetsmiljöbrott.
Detta innebär samtidigt att utskottet inte finner det motiverat att

JuU 1980/81:21

204

riksdagen nu tar ställning till frågan om straffskärpning för sådana brott.
Utskottet avstyrker således motion 1979/80:1120 i här aktuell del.

Stockholm den 12 november 1980

På socialutskottets vägnar
GÖRAN KARLSSON

Närvarande: Göran Karlsson (s), Gabriel Romanus (fp). Karl Leuchovius
(m), Evert Svensson (s), Mårten Wemer (m), Blenda Littmarck (m). Kjell
Nilsson (s), Ulla Tillander (c)*, Sven-Gösta Signell (s), Kersti Swartz (fp).
Stig Alftin (s), Karin Israelsson (c), Maria Lagergren (s). Märta Fredrikson
(c)** och Anita Persson (s).

* Ulla Tillander var vid yttrandets justering ledig från uppdraget som riksdagsledamot.

** Ej närvarande vid yttrandets justering.

JuU 1980/81:21

205

Bilaga 2:5

Jordbruksutskottets yttrande
1980/81:1 y

med anledning av motion om åtgärder mot ekonomisk brottslighet

Till justitieutskottet

I beslut den 13 maj 1980 har justitieutskottet hemställt om yttrande från
jordbruksutskottet över motionen 1979/80:1120 av Olof Palme m.fl. (s) om
åtgärder mot den ekonomiska brottsligheten, jämte inkomna remissyttranden,
i de delar ärendet kan hänföras till jordbruksutskottets beredningsom råde.

Motionen

I motionen 1120 behandlas olika typer av ekonomisk brottslighet, varmed
avses bl.a. skattebrott, valutabrott och överträdelser av arbetarskydds- och
miljöskyddslagstiftning. Dessa brott bör, framhålls det, i straffvärde
jämställas med andra brott som äventyrar människors liv och hälsa. Vid brott
av den art som miljöbrotten representerar bör enligt motionen ett företag
som sådant kunna åläggas ekonomiska sanktioner i form av företagsböter,
beräknade med hänsyn tagen till den vinst företaget berett sig genom det
brottsliga förfarandet m.m. Sammanfattningsvis hemställs i motionen i nu
berörda delar (punkterna 11 och 12) att regeringen lägger fram förslag om
straffskärpningar för brott mot bl.a. miljöskyddslagstiftningen samt om
företagsböter som påföljd vid ekonomisk brottslighet.

Utskottet

Miljöskyddsutredningen har i december 1978 avgett delbetänkandet
Bättre miljöskydd I (SOU 1978:80) med förslag i fråga om förprövnings-,
tillsyns- och påföljdssystemet m.m. i miljöskyddslagstiftningen.

Beträffande påföljdssystemet föreslår utredningen att straffmaximum höjs
till fängelse i två år och åtalspreskriptionstiden förlängs till fem år vid
överträdelser som kunnat innebära betydande kränkning av miljöskyddsintresse
och som täcks av gärningsmannens uppsåt eller grova oaktsamhet. I
sådana fall bör enligt utredningen påföljden med hänsyn till allmän laglydnad
regelmässigt bestämmas till fängelse. I sammanhanget påpekas att miljöbrottet
ibland kan räknas till gruppen organiserad ekonomisk brottslighet.

Vidare föreslår utredningen att påföljden för överträdelser som i dag
skulle resulterat i ett bötesstraff ersätts av en s.k. miljöskyddsavgift, som
bl.a. skall svara mot de ekonomiska kalkyler och värden som kan ligga
bakom överträdelserna. Denna sanktion skall kunna riktas även mot

JuU 1980/81:21

206

juridiska personer, vilket ej är fallet med straff av mera traditionellt slag.

Frågan om ett avgiftssystem vid miljöfarlig verksamhet - i första hand som
ett allmänt miljöpolitiskt styrmedel - behandlas i miljökostnadsutredningens
slutbetänkande, som avlämnades i april 1978 (SOU 1978:43).

De båda nu berörda betänkandena har varit föremål för en omfattande
remissbehandling och övervägs f.n. i jordbruksdepartementet. En proposition
med förslag till ändringar i miljöskyddslagstiftningen m. m. är under
utarbetande och kommer enligt redovisad propositionsförteckning att
föreläggas riksdagen senare under år 1980.

Utskottet vill vidare hänvisa till att det inom justitiedepartementet
upprättats en promemoria med förslag till ändringar i brottsbalken, vilken
bl. a. bygger på förslag från brottsförebyggande rådet. Enligt promemorian
bör i 13 kap. brottsbalken införas bestämmelser om ett allmänt miljöbrott
vari straffbeläggs vissa av uppsåt eller grov oaktsamhet begångna gärningar
som orsakar betydande olägenhet för miljön. Påföljden för sådana brott
föreslås bli böter eller fängelse i högst två år. För grovt brott föreslås ett
straffmaximum om sex år. Förslaget innebär att enbart brottsbalkens
bestämmelser skall tillämpas på gärningar som faller under såväl brottsbalkens
som miljöskyddslagens straffbestämmelser. Om däremot en gärningsman
gjort sig skyldig till en oaktsamhet som inte kan anses grov eller om hans
gärning inte är av så allvarlig beskaffenhet att betydande olägenhet i miljön
kan antas ha uppstått, blir enbart miljöskyddslagens bestämmelser tillämpliga.
I fråga om åtalspreskription medför de i promemorieförslaget upptagna
straffskalorna att preskriptionstiden blir tio år för grova brott och fem år för
övriga brott.

Beträffande straffansvar för juridiska personer bör tilläggas att man f.n.
inom justitiedepartementet bearbetar ett förslag om företagsböter vilket
varit föremål för remissbehandling.

Utskottet konstaterar för sin del att erfarenheterna under den tid
miljöskyddslagen varit i kraft tyder på att det behövs skärpta reaktioner från
samhällets sida gentemot överträdelser av hithörande skyddsbestämmelser.
Bl.a. resultatet av miljöskyddsutredningens överväganden och remissyttrandena
över utredningens förslag pekar tämligen entydigt i denna riktning. Ett
effektivare sanktionssystem kan, som framhållits i motionen 1120, åstadkommas
genom en allmän straffskärpning och genom påföljder-1.ex. i form
av företagsböter - som kan riktas även mot juridiska personer. Av utskottets
redogörelse framgår att det på miljövårdsområdet förbereds åtgärder som i
avsevärd mån svarar mot motionärernas önskemål härvidlag. I avbidan på

JuU 1980/81:21

207

resultatet av dessa åtgärder bör motionen i här berörda delar inte f. n.
föranleda någon särskild åtgärd från riksdagens sida.

Stockholm den 14 oktober 1980

På jordbruksutskottets vägnar
EINAR LARSSON

Närvarande: Einar Larsson (c), Svante Lundkvist (s). Arne Andersson i
Ljung (m). Maj Britt Theorin (s). Börje Stensson (fp). Grethe Lundblad (s),
Filip Johansson (c), Åke Wictorsson (s). Sven Eric Lorentzon (m). Gunnar
Olsson (s), Märta Fredrikson (c). Håkan Strömberg (s). Esse Petersson (fp).
Ingvar Eriksson (m) och Jan Fransson (s).

* Ej närvarande vid yttrandets justering.

Avvikande mening

Svante Lundkvist, Maj Britt Theorin, Grethe Lundblad, Åke Wictorsson,
Gunnar Olsson, Håkan Strömberg och Jan Fransson (alla s) anser att
jordbruksutskottet i sitt yttrande till justitieutskottet bort tillstyrka bifall till
motionen 1120 i berörda delar och anför därvid följande.

Vi ansluter oss till vad motionärerna anfört om det nödvändiga i att
samhället med kraft angriper den ekonomiska brottsligheten i alla dess
former. Brott mot miljöskyddslagstiftningen är som i motionen påpekats en
form av ekonomisk brottslighet som kan få svåra skadeverkningar på såväl
naturmiljön som på människors liv och hälsa. Det torde råda betydande
enighet om att det behövs en allmän straffskärpning för sådan brottslighet.
Gjorda erfarenheter tyder vidare på att frågan om påföljder som kan riktas
även mot juridiska personer måste ägnas särskild uppmärksamhet. Vi delar
därför den i motionen framförda uppfattningen att ett företag som överträder
miljöskyddslagstiftningen bör kunna åläggas ekonomiska sanktioner i form
av företagsböter, beräknade med hänsyn tagen bl. a. till den vinst företaget
berett sig genom det brottsliga förfarandet. Oavsett om man från berörda
departements sida förbereder åtgärder mot miljöbrottsligheten - närmare
uppgifter om inriktningen av denna verksamhet föreligger dock f. n. inte -bör riksdagen enligt vår mening göra ett klart uttalande rörande behovet av
ett effektivare sanktionssystem för brott mot miljöskyddslagstiftningen i
enlighet med punkterna 11 och 12 i motionen 1120.

JulJ 1980/81:21

208

Bilaga 2:6

Näringsutskottets yttrande
1980/81:2y

över motioner om åtgärder mot den ekonomiska brottsligheten

Till justitieutskottet

Justitieutskottet har hemställt om yttrande av näringsutskottet över
motionerna 1979/80:1120 av Olof Palme m. fl. (s) och 1979/80: 1864 av Lars
Wemer m.fl. (vpk) jämte remissyttranden, i de delar som ärendet kan
hänföras till näringsutskottets beredningsområde. Båda motionerna syftar
till att riksdagen skall hos regeringen begära initiativ till ytterligare åtgärder
mot den ekonomiska brottsligheten.

Näringsutskottet tar i det följande upp fyra av de frågor som aktualiseras
genom motionerna, nämligen frågorna om samhällelig insyn i företag som
får lån och bidrag från staten, om näringsförbud som sanktion utanför
konkursområdet, om etableringskontroll i branscher med stor ekonomisk
brottslighet och om samhällelig kontroll över kreditströmmarna.

Samhällelig insyn i företag som får lån och bidrag från staten

Motion 1979/80:1120

I motion 1979/80:1120 begärs organisatoriska insatser och förslag till
lagstiftning som innebär en bättre samhällelig insyn i och kontroll av
företag som får lån eller bidrag från staten. Motionärerna anför att näringslivet
under de senaste åren i allt högre grad har tagit i anspråk sådana lån
och bidrag. Det är självfallet angeläget att dessa medel kommer till användning
på bästa sätt och inte missbrukas, framhåller de. För att kunna
kontrollera detta borde staten kunna uppställa som villkor för lån eller
bidrag att den får all erforderlig insyn i det understödda företagets verksamhet,
om statens insatser är av den storleksordningen att en sådan
kontroll är motiverad. I vissa fall borde staten utse styrelseledamot i och/
eller revisor för företaget.

Gällande bestämmelser

I förordningen (1978:507) om industrigarantilån föreskrivs att lånegaranti
- som lämnas för att främja utvecklingen av främst små och medelstora
företag — skall förenas med de villkor som behövs med hänsyn till ändamålet
med garantin och i övrigt. Den som utövar verksamhet för vilken
industrigarantilån har beviljats skall så länge garanti gäller iaktta följande.
Redovisning för verksamheten skall utan anmaning lämnas till den regiona -

JulJ 1980/81:21

209

la utvecklingsfonden för vaije redovisningsår eller den kortare tid som
fonden eller statens industriverk bestämmer. Den regionala utvecklingsfonden
skall underrättas i god tid innan väsentlig ändring sker i äganderätten
till rörelsen och innan beslut fattas om överlåtelse av någon betydande
del av tillgångarna eller om nedläggning av väsentlig del av verksamheten
eller om annan åtgärd av motsvarande betydelse. Industriverket, länsstyrelsen,
den regionala utvecklingsfonden eller den någon av dem utser skall
beredas tillfälle att granska verksamheten och skall därvid få de uppgifter
om verksamheten som begärs. Den regionala utvecklingsfonden har att vid
företag som har industrigarantilån följa verksamheten så länge garantin
gäller.

En regel motsvarande den sistnämnda finns i de bestämmelser som
regeringen (i regleringsbrev den 29 maj 1979) har utfärdat beträffande
garantier för lån till skogsindustrin.

Remissyttranden

Frågan om missbruk av olika former av statliga eller kommunala subventioner
till företagen är av stort intresse, säger brottsförebyggande rådet
(BRÅ). BRÅ rapporterar om ett pågående forskningsprojekt på detta område.
Resultatet väntas ge underlag för en förenkling av bidragssystemet,
så att kontrollen underlättas och missbruk kan förebyggas. Möjligheter till
insyn och kontroll kan det allmänna få genom avtal i det särskilda fallet
eller genom ändring i bidrags- och låneförfattningar, framhåller BRÅ, som
emellertid finner det angeläget med en mera allmän översyn på området.
Som exempel nämns att i Västtyskland finns en särskild subventionslag
och en bestämmelse i strafflagen om straff för subventionsbedrägeri.

Landsorganisationen i Sverige (LO) tillstyrker motionärernas förslag på
denna liksom övriga punkter. Förslagen betecknas av LO som angelägna,
konstruktiva och väl övervägda.

Statens industriverk anser att det angivna syftet kan nås utan lagändring.
Det finns, menar verket, möjligheter att kontrollera stora åtaganden i
enskilda organisationer genom att staten i vissa fall kräver redovisning av
användningen av lån eller bidrag. En sådan redovisningsfunktion borde
kunna fullgöras av bolagets revisor.

Sveriges industriförbund återger de regler för samhälleligt inflytande
som har fastställts i fråga om regionalpolitisk! stöd och konstaterar att
motsvarande regler finns för andra stödformer. Slutsatsen blir att staten
redan med nuvarande lagstiftning har goda möjligheter till insyn och
granskning av det stöd som ges till företagen. I ett exceptionellt fall,
nämligen när det gäller Uddeholms AB, har staten tillsatt styrelseledamot i
ett företag som har fått stöd enligt särskilt riksdagsbeslut. Med hänvisning
till sina tidigare principiella invändningar mot systemet med offentliga
styrelseledamöter i företag avstyrker förbundet nu bestämt motionärernas
14 Riksdagen 1980/81. 7 sami. Nr 21

JuU 1980/81:21

210

förslag om möjlighet för staten att utse offentlig styrelseledamot i vissa
företag som mottagit lån eller bidrag från staten.

Svenska företagares riksförbund varnar för "en övertro på att företag
skulle skötas bättre i och med att de förses med statligt utsedd styrelserepresentation”.

Näringsutskottet

Ett av de krav som ställs i motion 1979/80: 1120 gäller organisatoriska
åtgärder och förslag till lagstiftning som innebär en bättre samhällelig insyn
i och kontroll av företag som får lån och bidrag från staten. Motionärerna
vill bl. a. att staten i vissa fall skall utse styrelseledamot och/eller revisor i
företaget.

Arbetsmarknadsutskottet behandlar i sitt yttrande AU 1980/81:1 y den
tillsyn som bedrivs i samband med ett antal stödformer inom regional- och
arbetsmarknadspolitiken. Bestämmelser liknande dem som arbetsmarknadsutskottet
redovisar finns också, vilket exemplifieras i näringsutskottets
redogörelse i det föregående, för stöd som har övervägande industripolitisk
motivering. Näringsutskottets kommentarer till den nu berörda
punkten i motionen avser stöd av detta slag.

Näringsutskottet anser givetvis liksom motionärerna att det är angeläget
med en effektiv kontroll av hur företag använder ekonomiskt stöd som de
får av staten. Missbruk av sådant stöd innebär inte bara ekonomiska
förluster för samhället utan också allvarliga besvikelser för andra intressenter,
inte minst det berörda företagets anställda. Det gäller för de kontrollerande
organen - bl. a. statens industriverk och de regionala utvecklingsfonderna
- inte bara att förebygga missbruk utan också att med
positiva insatser bidra till att syftet med stödet uppnås. Deras ansvar
härvidlag kommer till uttryck i bestämmelserna för olika stödformer. I
detta sammanhang kan noteras att industristödsutredningen (I 1979:18)
inom kort kommer att redovisa en bedömning av den industripolitiska
stödverksamhetens effekter, med tonvikt på de icke-permanenta stödåtgärder
som har riktats till enskilda företag eller branscher.

När det gäller behovet av särskilda åtgärder av den typ som motionärerna
nämner hänvisar utskottet till vad industriverket anför i sitt remissyttrande.
Det angivna syftet kan nås utan lagändring, konstaterar industriverket
och pekar på de möjligheter som staten har att förknippa sitt ekonomiska
stöd till företagen med olika villkor. Utskottet utgår från att regeringen
och de olika organ som administrerar stödet fäster stort avseende vid att
åstadkomma en verksam och alltmer förbättrad kontroll, generellt och i det
enskilda fallet, och att riksdagen vid behov får förslag till åtgärder för att
förstärka kontrollen. Någon framställning till regeringen med anledning av
den nu aktuella punkten i motion 1979/80:1120 finner utskottet inte erforderlig.

JuU 1980/81:21

211

Näringsförbud som sanktion utanför konkursområdet

Bestämmelser om näringsförbud i samband med konkurs

Genom en ändring i konkurslagen (1921:225) har näringsförbud - för
högst fem år, med viss möjlighet till förlängning - den 1 juli 1980 införts
som sanktion för näringsidkare som missbrukar konkursinstitutet. Fråga
om näringsförbud prövas i det enskilda fallet av allmän domstol på talan av
allmän åklagare. Näringsförbud kan meddelas då konkursgäldenären har
förfarit grovt otillbörligt mot sina borgenärer eller på annat sätt har grovt
åsidosatt vad som ålegat honom i hans näringsverksamhet. Förbud kan
också meddelas den som upprepade gånger har förekommit i konkurs, om
han i näringsverksamhet som har föregått konkurserna har åsidosatt vad
som ålegat honom som näringsidkare och näringsförbud är påkallat av
särskilda skäl.

Den som meddelats näringsförbud får i princip inte driva näringsverksamhet
som medför bokföringsplikt. Näringsförbudet hindrar honom också
från att vara styrelseledamot i eller eljest ställföreträdare för bl. a.
aktiebolag och från att utan formellt ställföreträdarskap faktiskt handha
ledningen eller förvaltningen av ett företag. Maximistraffet för brott mot
ett meddelat näringsförbud är fängelse i två år.

Motion 1979/80:1120

I motion 1979/80:1120 föreslås en utredning om näringsförbud som
sanktion mot ekonomisk brottslighet även i andra fall än vid konkursmissbruk.
Motionärerna hänvisar till att konsumentverket i sin år 1977 publicerade
rapport Konsumentskydd vid bilreparationer har föreslagit ett kontrollsystem
för bilverkstäder vilket bl. a. omfattar möjlighet till näringsförbud
för verkstadsägare m.fl. vid uppenbara missförhållanden i deras näringsutövning.

Remissyttranden

En majoritet av remissinstanserna ställer sig avvisande eller i vart fall
avvaktande när det gäller utredning av frågan om vidgad användning av
näringsförbud som sanktion vid brottslighet och annat missbruk i näringsutövningen.

Särskilt utförligt behandlas frågan av konsumentombudsmannen (KO),
som refererar ett antal tidigare förslag om näringsförbud som sanktionsform.
Konsumentverket har tagit upp saken i rapporterna Konsumentskydd
vid bilreparationer (se NU 1980/81:2 s. 7) och Auktorisation och
konsumentskydd (se NU 1980/81:2 s. 5). Konsumenttjänstutredningen har
i betänkandet (SOU 1979: 36) Konsumenttjänstlag föreslagit en generell

JuU 1980/81:21

212

utredning om näringsförbud som sanktion mot "uppenbart oseriösa näringsidkare".
KO rekommenderar nu en sådan utredning. Som exempel på
förfaranden som skulle kunna föranleda näringsförbud nämns bl. a. åsidosättande
av förbud som utfärdats enligt marknadsföringslagen eller avtalsvillkorslagen,
vägran att följa rekommendationer av allmänna reklamationsnämnden,
saluföring av farliga eller oanvändbara produkter, bristfälligt
utförande av arbeten samt åsidosättande av regler i den arbetsrättsliga
lagstiftningen och arbetsmiljölagstiftningen, allt när det skett vid upprepade
tillfällen. Konsumentverket/KO har, heter det i yttrandet, många exempel
på hur mindre grupper av oseriösa näringsidkare medvetet i stor
utsträckning sätter sig över civilrättsliga och näringsrättsliga regler.

Även näringsfrihetsombudsmannen (NO) tillstyrker en utredning om
näringsförbud. Samhällets åtgärder bör, säger NO, riktas direkt mot de
företag och företagare som inte iakttar ett samhällssolidariskt beteende
utan missbrukar den fria etableringsrätten.

Som redovisats tidigare tillstyrker LO motionärernas förslag. LO ifrågasätter
om inte näringsförbud bör övervägas när en näringsidkare blir fälld
för grova skattebrott.

Andra remissinstanser som är positiva till en utredning om näringsförbud
är Kooperativa förbundet (KF), brottsförebyggande rådet (BRÅ) och
kronofogdemyndigheten i Malmö. Den sistnämnda myndigheten påtalar
emellertid att den praktiska tillämpningen bjuder åtskilliga stora svårigheter
i kontrollhänseende.

Statens industriverk har ingenting emot utredning men ställer sig tveksamt
till att framtida förslag skulle utformas enligt de riktlinjer som har
föreslagits i motion 1979/80: 1120. I första hand, anser industriverket, bör
det utrönas om frågan kan tas upp inom ramen för det uppdrag som BRÅ
har fått av regeringen.

Överåklagaren i Stockholms åklagardistrikt yppar en sådan tveksamhet
att svaret närmast blir avstyrkande. Motiveringen är att det vid näringsförbud
finns risk för en helt dold verksamhet som blir svår att uppdaga.

Flera remissinstanser anser att man tills vidare bör avvakta erfarenheterna
av näringsförbud som sanktion vid konkursmissbruk.

Den utförligaste argumentationen för denna ståndpunkt förs av hovrätten
över Skåne och Blekinge. Genom att införa näringsförbud som en ny
sanktionsform vidgar man området för tilläggsstraff. framhåller hovrätten
och betecknar det som tveksamt om det går att legitimera en sådan sanktion.
Ett näringsförbud kan få icke önskvärda sidoeffekter, bl. a. från
rehabiliteringssynpunkt. Hovrätten förmodar att fri vårdskommittén (Ju
1979:05) kommer att intressera sig för frågan om användande av näringsförbud
som sanktionsform.

Genom att anknyta näringsförbudet till personer och företag som direkt
eller indirekt har försatts i konkurs har man fått en för kontroll och
uppföljning nödvändig avgränsning, säger kronofogdemyndigheten i

JuU 1980/81:21

213

Stockholm och hävdar att det är mindre välbetänkt att redan nu utsträcka
denna sanktionsform utanför konkursområdet. Samtidigt för kronofogdemyndigheten
emellertid fram tanken på längre gående åtgärder. Om man
nu anser tiden vara mogen för näringsförbud och etableringskontroll måste
det, sägs det i yttrandet, övervägas om det inte skulle vara en radikalare
lösning att låta rätten att driva näring bli beroende av att skyldigheten att
betala skatter och avgifter till det allmänna fullgörs. Tendenser till en
sådan utveckling finns redan, framhålls det. Länsstyrelsen i Stockholm har
i utskänkningsärenden böljat tillmäta restaurangidkarnas sätt att betala
skatter och avgifter allt större betydelse.

Stockholms kommun anlitar inte entreprenörer och leverantörer som är
registrerade som skattegäldenärer hos kronofogdemyndigheten, såvida det
inte gäller rena bagatellbelopp. Denna kontroll borde, menar kronofogdemyndigheten,
kunna utvecklas genom föreskrifter för stat, kommun och
landsting att inte anlita personer och företag som är restförda hos kronofogdemyndigheterna
eller att i vart fall uppställa reglering av skulderna till
det allmänna som villkor för uppdrag.

Andra remissinstanser som förordar att erfarenheterna av konkurslagens
bestämmelser om näringsförbud avvaktas är kommerskollegium, riksåklagaren,
överåklagaren i Göteborgs åklagardistrikt, länsåklagarmyndigheten
i Malmöhus län — som finner det vara av stort intresse att erfara
hur dessa bestämmelser verkar i bulvanhänseende - och Sveriges köpmannaförbund.

Svenska arbetsgivareföreningen (SAF) erinrar om att föreningen har
godtagit förslaget om näringsförbud för att stävja konkursmissbruk men då
som sin principiella ståndpunkt framhållit att det endast är i undantagsfall
och med hänsyn till mycket starkt vägande skäl som näringsfriheten kan
tillåtas bli inskränkt. Sådana skäl finns inte nu, menar föreningen; i vart fall
bör erfarenheterna av lagstiftningen om näringsförbud vid konkursmissbruk
avvaktas.

Sveriges industriförbund ställer sig avvisande till en vidgad användning
av näringsförbud. Principen om näringsfrihet är en av grundvalarna i ett
marknadsekonomiskt system och av fundamental betydelse för näringslivets
effektivitet och utvecklingsförmåga, säger förbundet. Näringsförbud
bryter igenom grundläggande principer och innebär samtidigt en synnerligen
långtgående och drastisk åtgärd för den drabbade. Innan man tar några
initiativ till utvidgning av förbudssystemet bör systemet med näringsförbud
vid konkursmissbruk utvärderas, menar förbundet.

Sveriges advokatsamfund uttalar sig likaledes för näringsfrihet och finner
att motionärerna inte har framfört godtagbara skäl för generella näringsförbud.

Näringsförbud är en alltför ingripande åtgärd och kan få svåröverskådliga
konsekvenser för såväl anställda som borgenärer, uttalar Motorbranschens
riksförbund. Det kan också vara svårt att hindra att näringsförbud
kringgås genom bulvantransaktioner.

JuU 1980/81:21

214

Även några myndigheter yttrar sig i avstyrkande riktning. Åklagarmyndigheten
i Malmö åklagardistrikt varnar för risken ”att förlama det fria
näringslivet med ett rigoröst statskontrollsystem” och menar att näringsförbud
måste antas leda till ett starkt utvecklat system med bulvanförhållanden
— en utveckling som skulle göra kampen mot den ekonomiska
brottsligheten ytterligare komplicerad. Länsåklagarmyndigheten i Gävleborgs
län finner att det för brottsbekämpandet inte är nödvändigt med en
lagstiftning om näringsförbud. Enligt kronofogdemyndigheten i Göteborg
är de fall av illojala förfaranden som inte har samband med konkurs så
sällsynta att det inte för dessa fall behövs särskilda regler om näringsförbud.

Näringsutskottet

I konkurslagen (1921:225) finns sedan länge en föreskrift (199 a §) att
gäldenären inte under konkursen får driva rörelse som medför bokföringsskyldighet.
Ett mera varaktigt näringsförbud har, som framgår av det
föregående, i år införts som sanktion för näringsidkare som missbrukar
konkursinstitutet. För att domstolen skall ta upp frågan om sådant förbud
krävs talan av allmän åklagare. Rekvisiten för näringsförbud är emellertid
angivna så, att näringsförbud kan komma att meddelas även en gäldenär
som inte lagfors för brott.

Näringsförbud borde enligt motion 1979/80: 1120 kunna användas som
sanktion mot ekonomisk brottslighet även i fall då denna inte har samband
med konkurs. Motionärerna föreslår att denna möjlighet skall utredas.

Remissyttrandena över detta förslag visar att meningarna är delade om
det lämpliga i att nu utreda vidgad tillämpning av näringsförbud. En del
remissinstanser, av vilka särskilt kan nämnas näringsfrihetsombudsmannen
och konsumentombudsmannen, är positiva. En majoritet av remissinstanserna
ställer sig emellertid mer eller mindre avvisande till förslaget om
en sådan utredning. En vanlig slutsats i yttrandena är att man bör avvakta
erfarenheterna av näringsförbud som sanktion mot konkursmissbruk, innan
en vidgad användning av denna sanktionsform övervägs.

Näringsutskottet delar uppfattningen att det nu är för tidigt att ta upp
frågan om näringsförbud som en mera allmänt förekommande reaktion
från samhällets sida gentemot ekonomisk brottslighet. De nya bestämmelserna
i konkurslagen täcker en utbredd och viktig form av missbruk, som
det är angeläget att motverka. När ett antal ingripanden med näringsförbud
enligt konkurslagen har gjorts och förbuden har varit i kraft en tid kommer
det att finnas underlag för en bedömning av den nya sanktionsformens föroch
nackdelar. Risken för bulvantransaktioner och andra åtgärder för att
kringgå kontrollsystemet måste särskilt uppmärksammas. Näringsutskottet
avstyrker alltså förslaget om en omedelbar utredning beträffande näringsförbud
som mera generell sanktionsform och menar att statsmakterna

JuU 1980/81:21

215

tills vidare bör inrikta sig på andra metoder att komma till rätta med den
ekonomiska brottsligheten.

Etableringskontroll i branscher med stor ekonomisk brottslighet

Motionerna 1979/80:1120 och 1979/80:1864

Frågan om etableringskontroll som förebyggande medel mot ekonomisk
brottslighet tas upp i båda motionerna. 1 motion 1979/80:1120 begärs en
undersökning av förutsättningarna för att införa sådan kontroll i näringsgrenar
och branscher där skattebrottslighet och annan ekonomisk brottslighet
har särskilt stor utbredning. Om andra åtgärder bedöms otillräckliga
bör man, menar motionärerna, ställa upp krav på tillstånd för att näringsverksamhet
skall få bedrivas. Inom en rad branscher bör etableringskontroll
införas, hävdas i motion 1979/80:1864, och näringsverksamhet utan
tillstånd bör sanktioneras med straffregler.

Remissyttranden

När det gäller förslaget om utredning rörande etableringskontroll finns
bland remissinstanserna positiva, tveksamma och negativa röster.

Hovrätten över Skåne och Blekinge tillstyrker en utredning - i första
hand genom BRÅ:s försorg - av hur stort behovet av etableringskontroll
är och vad som kan vinnas genom en sådan. På grundval bl. a. av de
erfarenheter som har vunnits under utredningen om utländsk företagsetablering
bör, menar hovrätten, undersökas vilka förutsättningar som gäller
för etableringskontroll inom vissa branscher som ligger i riskzonen för
ekonomisk kriminalitet. Intresset av fri näringsverksamhet och intresset
av etableringskontroll måste vägas mot varandra, och därvid väger kravet
på insatser mot den ekonomiska brottsligheten tungt i kontrollens vågskål.

Länsåklagarmyndigheten i Malmöhus län och överåklagaren i Göteborgs
åklagardistrikt tillstyrker också utredning om etableringskontroll.
Den förra myndigheten påpekar dock risken för bulvantransaktioner vid en
sådan kontroll. Den senare anser att etableringskontroll är bättre än näringsförbud
som vapen mot ekonomisk brottslighet.

LO erinrar om att organisationen har gett sitt stöd åt tanken på ett
centralt företagsregister, som skulle kunna samköras med andra register.
Man bör enligt LO pröva frågan om etableringskontroll i sådana branscher
där den fria etableringsrätten har missbrukats.

Industriverkets ståndpunkt är densamma som i fråga om näringsförbud
(se s. 5).

Kronofogdemyndigheten i Malmö rekommenderar i första hand att ställföreträdaransvaret
för juridiska personers ekonomiska förehavanden
byggs ut. Även etableringskontroll bör kunna tillgripas, när det finns fog

JuU 1980/81:21

216

för det, säger myndigheten. Härvid måste emellertid beaktas att många
seriösa företagare oförskyllt drabbas av svårigheter och kontroller som de
inte har anledning att finna sig i. Majoriteten av företagarna är skötsamma,
heter det vidare. Kontroll- och insynsapparaten i samhället får inte utvecklas
in absurdum.

KO vill inte, från konsumentpolitisk synpunkt, förorda regler om etableringskontroll
i andra fall än då särskilt betydande ekonomiska risker för
konsumenterna eller fara för liv och hälsa är för handen.

BRÅ menar att frågan om etableringskontroll bör prövas från fall till fall.
Viss restriktivitet bör iakttas, säger BRÅ. Inte endast brottsförebyggande
synpunkter utan också konsumentintressena och de näringsfrihetsrättsliga
synpunkterna måste beaktas.

Kommerskollegium ställer sig tveksamt till en särskild utredning om
etableringskontroll. Det rimliga är, anser kollegiet, att först noggrant kartlägga
de missförhållanden man vill ingripa mot och därefter välja de medel
som framstår som effektiva och lämpliga. Etableringskontroll bör inte på
förhand pekas ut som en särskilt lämplig form av ingrepp.

Centralorganisationen SACO/SR förordar i första hand strängare åtgärder
mot företag som underlåter att betala mervärdeskatt och sociala avgifter.
Organisationen är tveksam i fråga om etableringskontroll men anser
att det utredningsmaterial i detta ämne som redan har tagits fram borde
ställas samman och remissbehandlas.

Motorbranschens riksförbund (MRF) förordar för bilverkstädernas del i
första hand ett system med branschregister [jfr NU 1980/81:2 s. 7 f.]. Om
ett registreringssystem av avsett slag inte skulle visa sig verksamt när det
gäller att komma till rätta med problemen i branschen bör frågan om
etableringskontroll utredas närmare, anser MRF.

Även Köpmannaförbundet rekommenderar branschregister och är tveksamt
beträffande etableringskontroll. Sådan bör tillämpas för branschavsnitt
av speciell karaktär, t. ex. banker och försäkringsbolag, säger förbundet.

KF anmäler likaså att det är tveksamt till övervägandena om en etableringskontroll.

De ställningstaganden av åklagarmyndigheten i Malmö åklagardistrikt,
länsåklagarmyndigheten i Gävle och Advokatsamfundet som har redovisats
i avsnittet om näringsförbud gäller också beträffande etableringskontroll.

Kronofogdemyndigheten i Stockholm nämner att det finns ett slags
etableringskontroll - med hänsyn till skatte- och avgiftsbetalning - när
det gäller taxirörelse och lastbilstrafik. I stort ställer sig myndigheten
avvisande till etableringskontroll, som ”knappast är en framkomlig väg”.

Liksom i fråga om näringsförbud intar riksåklagaren (RÅ) en avvaktande
hållning. Även när det gäller förutsättningarna för att genom etableringskontroll
motverka ekonomisk brottslighet skulle, menar RÅ, värde -

JuU 1980/81:21

217

fulla erfarenheter kunna vinnas genom tillämpning av reglerna om konkurskarantän.

NO tar avstånd från förslaget om utredning rörande etableringskontroll.
NO hänvisar till intentionerna bakom lagen (1953:603) om motverkande i
vissa fall av konkurrensbegränsning inom näringslivet. Flera ytterligare
skäl åberopas. Endast ett begränsat antal företagare inom resp. branscher
gör sig skyldiga till ekonomisk brottslighet. En förhandsprövning av en
persons förutsättningar garanterar inte laglydnad i framtiden. Den administrativa
kontrollen kan befaras bli kostsam och tungrodd. Skulle man
också ta hänsyn till behovet av etableringen, skulle man vara tillbaka i den
situation - med lägre effektivitet till följd av prissamverkan etc. - som
rådde före konkurrensbegränsningslagens tillkomst. Ofta är det just de
nyetablerade företagen som introducerar marknadsföringsmetoder avvikande
från de traditionella och sålunda medverkar till konkurrensförhållanden
som är gynnsamma för konsumenterna.

En etableringskontroll i hela branscher eller näringsgrenar skulle vara
ett stort steg tillbaka i utvecklingen, säger SAF. En sådan kontroll kan
enligt SAF inte accepteras i en demokrati, där näringsfriheten ingår som en
av de viktigaste beståndsdelarna. Den skulle medföra allvarliga negativa
verkningar såväl för enskilda som för samhället. Den skulle med säkerhet
leda till att även seriöst bedriven verksamhet på sikt skulle minska i
omfattning.

Helt avvisande är också Industriförbundet, som hänvisar till risken för
att man får en stelnad struktur och att även seriösa företag stängs ute från
marknaden. Samma uppfattning och liknande argument framförs av Svenska
företagares riksförbund.

Näringsutskottet

Näringsutskottet ägnar frågan om etableringskontroll en utförlig behandling
i betänkande NU 1980/81:2, vilket avges samtidigt med detta yttrande.
Med anledning av ett antal motioner om branschregister och etableringskontroll
inom vissa branscher (bilverkstäderna, byggbranschen, hotelloch
restaurangbranschen, städbolagen) redovisar näringsutskottet flera
olika utredningar som har berört den angivna frågan samt remissbehandling
och ställningstaganden av regeringen i vissa fall. Tidigare riksdagsbehandling
av frågan refereras också.

De remissyttranden som justitieutskottet har inhämtat ger - som framgår
av sammanställningen i det föregående - uttryck för olika uppfattningar
beträffande etableringskontroll. Några remissinstanser är positiva till att
behovet av och förutsättningarna i övrigt för en sådan kontroll utreds.
Andra menar att frågan bör prövas från fall till fall. En tredje grupp
företräder en markerad tveksamhet eller en helt avvisande hållning. Ett

JuU 1980/81:21

218

par näringslivsorganisationer rekommenderar ett system med branschregister
såsom ett bättre alternativ än etableringskontroll.

Riksdagen har så sent som våren 1980 på näringsutskottets förslag
avslagit ett motionsyrkande om allmän etableringskontroll (NU 1979/
80:53). Det är väsentligt för den ekonomiska utvecklingen att näringslivet
fortlöpande får ett tillskott av nya företag, framhöll utskottet då. Enligt den
näringsfrihetsprincip som tillämpas i Sverige har relativt få inskränkningar
gjorts i rätten att etablera företag. Sådana inskränkningar har varit betingade
av bl. a. ordnings-, säkerhets-, hälsovårds- och arbetarskyddshänsyn.
De hittillsvarande riktlinjerna bör enligt utskottets mening följas även
framgent. Särskilda omständigheter kan undantagsvis motivera etableringskontroll
i en viss bransch. Frågan härom får prövas vid en noggrann
granskning av just den branschens förhållanden — såsom nyligen skett i ett
par fall som berörs i utskottets nyssnämnda betänkande NU 1980/81:2.
Någon allmän utredning om etableringskontroll vill utskottet inte förorda.
Det finns - som poängteras i flera remissyttranden - andra, mera direkt
verkande åtgärder som man i första hand bör överväga att sätta in mot de
företagare som missbrukar näringsfriheten.

Samhällelig kontroll över kreditströmmarna

Motion 1979/80:1120

I motion 1979/80:1120 föreslås att statsmakterna skall införa bättre
samhällelig kontroll över kreditströmmarna och förstärka samhällets inflytande
i bankerna. När ekonomisk kriminalitet riktas mot enskilda personer
sker detta ofta, anför motionärerna, inom ramen för en svart lånemarknad,
där olika transaktioner avlöser varandra i en karusell som det efter hand
blir omöjligt för offren att överblicka. I en del fall torde bankerna, till följd
av att offren även har normala krediter, kunna få en inblick i affärer av
detta slag och kunna genom polisanmälningar eller på annat sätt bidra att
stoppa lånekarusellen på ett tidigt stadium, säger motionärerna vidare. Det
finns också, hävdar de, anledning att anta att banker ibland har medverkat
till spekulationsaffärer med fastigheter.

Remissyttranden

Fullmäktige i riksbanken utgår från att motionärernas förslag gäller
kontroll över de enskilda lånetransaktionerna, inte aggregerade kreditbelopp.
Fullmäktige påpekar att en mycket betydande del av kreditgivningen
inom samhällsekonomin sker utanför kreditinstituten och att denna förmedling
ingalunda är mindre laglig än den som sker via kreditinstituten,
även om den kan utgöra ett problem ur kreditpolitisk synvinkel. I strikt

JuU 1980/81:21

219

mening olagliga transaktioner inom banksystemet är mycket sällsynta,
anser fullmäktige. Det kan vara mycket svårt för en bank att fastställa
syftet med alla de lån som förmedlas, säger fullmäktige vidare. Det är fråga
om stora lånevolymer, och ändamålet anges ofta av låntagaren utan att
banken kan kontrollera denna uppgift. I en ekonomi av Sveriges typ sker
kontrollen över kreditgivningen med huvudsakligen generella medel. En
styrning av enskilda lånetransaktioner genom myndigheternas försorg är
enligt fullmäktige knappast förenlig med ett sådant system. Kontrollen av
enskilda lånetransaktioner och granskningen av huruvida dessa sker i
enlighet med för bankerna gällande lagstiftning ankommer på bankinspektionen,
framhåller fullmäktige.

Bankinspektionen meddelar att den vid sin tillsyn av bankernas kreditgivning
granskar att beviljade krediter går till ändamål som är godtagbara
från samhällelig synpunkt. Inspektionen har i ett stort antal fall reagerat
mot krediter som synts tillgodose spekulativa syften av olika slag. Särskilt
har detta gällt spekulationsaffärer med fastigheter. Om ingripanden som
gjorts och om de principer som inspektionen anser böra gälla har bankledningarna
fått kännedom genom upprepade meddelanden i den serie om
banketiska frågor som inspektionen utfärdar.

Svenska bankföreningen och Sveriges föreningsbankers förbund hävdar
i ett gemensamt yttrande att den nuvarande samhällskontrollen över den
reglerade kreditmarknaden är till fyllest. Bankerna övervakas, framhåller
de båda organisationerna, av bl. a. riksbanken och dess valutastyrelse
samt bankinspektionen. Därtill kommer att regeringen tillsätter ett antal
ledamöter i bankernas centrala och regionala styrelser och att kommunerna
har rätt att utse representanter i affärsbankernas kontorsstyrelser.
Bankorganisationerna säger sig vilja understryka att förekomsten och ökningen
av den oreglerade kreditmarknaden inte möjliggörs av bristande
samhällsinflytande i bankerna. I stället är det den ökande kreditpolitiska
kontrollen som styr kreditströmmarna ut till den oreglerade marknaden.

TCO uttalar att kontroll över kreditströmmarna är en viktig åtgärd för att
bekämpa den ekonomiska brottsligheten. Bl.a. måste bankinspektionens
möjlighet till kontroll förstärkas, säger TCO.

LO tillstyrker, som framgår av det föregående, motionärernas förslag
även på denna punkt.

Näringsutskottet

Det sista av de önskemål i motion 1979/80:1120 som näringsutskottet tar
upp gäller förbättrad samhällelig kontroll över kreditströmmarna och förstärkt
samhällsinflytande i bankerna. Liksom fullmäktige i riksbanken
utgår utskottet från att det är en kontroll över de enskilda lånetransaktionerna
som motionärerna därvid avser.

Utskottet vill erinra om att banklagstiftningen ställer höga krav på ban -

JuU 1980/81:21

220

kemas kreditprövning liksom på deras verksamhet i övrigt. Likaså bör
noteras att bankinspektionen i sin tillsynsverksamhet har långtgående befogenheter.
Till dessa hör att, om inspektionen så finnér erforderligt,
meddela närmare föreskrifter om brottsförebyggande åtgärder. Inspektionen
har i sitt remissyttrande närmare angivit vilken inriktning och räckvidd
dess tillsyn över bankernas kreditgivning har. Bankofullmäktige har också
understrukit betydelsen av bankinspektionens insatser. Ett ytterligare instrument
för insyn i bankväsendet är den samhälleliga representationen i
affärsbankernas styrelser och direktioner. En annan gren av kreditväsendet
har nyligen ställts under bankinspektionens tillsyn genom lagen
(1980:2) om finansbolag. Den pågående utredningen (E 1980:04) om kontokort
kan nämnas i detta sammanhang.

Varken motionärerna eller de remissinstanser - LO och TCO - som har
ställt sig bakom deras önskemål på denna punkt har pekat på några särskilda
brister i den kontrollapparat som staten nu förfogar över när det gäller
kreditväsendet. Utskottet, som vill understryka bankernas eget och bankinspektionens
ansvar för en sund utveckling av bankverksamheten, finner
inte att riksdagen har skäl att göra någon framställning till regeringen enligt
den här aktuella punkten i motion 1979/80:1120.

Stockholm den 2 december 1980

På näringsutskottets vägnar
INGVAR SVANBERG

Närvarande: Ingvar Svanberg (s), Johan Olsson (c). Erik Hovhammar (m),
Hugo Bengtsson (s). Sven Andersson (fp). Nils Erik Wååg (s). Margaretha
af Ugglas (m), Birgitta Hambraeus (c). Thage Peterson (s). Lennart Pettersson
(s), Bengt Sjönell (c). Rune Jonsson (s), Hadar Cars (fp). Birgitta
Johansson (s) och Lennart Blom (m).

Avvikande meningar

1. Samhällelig insyn i företag som får lån och bidrag från staten

Ingvar Svanberg, Hugo Bengtsson, Nils Erik Wååg, Thage Peterson,
Lennart Pettersson, Rune Jonsson och Birgitta Johansson (alla s) anser att
den del av yttrandet på s. 3 som börjar med ”Näringsutskottet anser” och
slutar med ”inte erforderlig” bort ha följande lydelse:

Näringsutskottet delar motionärernas uppfattning att det är angeläget
med en förstärkt kontroll över användningen av det ekonomiska stöd som
staten ger till företag. Missbruk av sådant stöd innebär inte bara ekonomiska
förluster för samhället utan också allvarliga besvikelser för andra intressenter,
inte minst det berörda företagets anställda. Det räcker inte att i

JuU 1980/81:21

221

detta sammanhang hänvisa till det ansvar som de administrerande organen
enligt olika bestämmelser har för kontroll av stödmottagarna. Erfarenheterna
visar att den hittillsvarande kontrollen inte har varit effektiv nog.
Missbruk, även innefattande brottsligt förfarande, har kunnat förekomma.

Utskottet anser liksom brottsförebyggande rådet att en allmän översyn
över kontrollsystemet bör företas. Både metoder och resursbehov bör
därvid studeras. Särskilt bör man ta fasta på motionärernas önskemål att
staten i ökad utsträckning skall skaffa sig insyn genom egna styrelseledamöter
och revisorer. Denna möjlighet kan f.ö. stå öppen redan under
nuvarande förhållanden och bör då också utnyttjas när omständigheterna
talar för det. Utskottet föreslår ett uttalande till regeringen av här angiven
innebörd.

2. Näringsförbud som sanktion utanför konkursområdet

Ingvar Svanberg, Hugo Bengtsson, Nils Erik Wååg, Thage Peterson,
Lennart Pettersson, Rune Jonsson och Birgitta Johansson (alla s) anser att
den del av yttrandet som böljar på s. 7 med ”Näringsutskottet delar” och
slutar på s. 8 med ”ekonomiska brottsligheten” bort ha följande lydelse:

Starka skäl talar enligt näringsutskottets mening för att frågan om näringsförbud
som en mera allmän sanktion mot ekonomisk brottslighet bör
tas upp till prövning med det snaraste. De missförhållanden som det gäller
att komma till rätta med är väl belagda, och den nya sanktionsformens föroch
nackdelar har blivit grundligt belysta inför beslutet att införa den i
konkurssammanhang. Problemet med oseriösa näringsidkare som undandrar
sig sina förpliktelser mot samhället och missbrukar kundernas förtroende
är alltför stort för att vidare överväganden om näringsförbud skall få
uppskjutas till en obestämd framtid. Näringsutskottet rekommenderar alltså
en sådan utredning i ämnet som föreslås i motion 1979/80:1120.

3. Etableringskontroll i branscher med stor ekonomisk brottslighet

Ingvar Svanberg, Hugo Bengtsson, Nils Erik Wååg, Thage Peterson,
Lennart Pettersson, Rune Jonsson och Birgitta Johansson (alla s) anser att
den del av yttrandet på s. 11 som börjar med "Riksdagen har” och slutar
med ”missbrukar näringsfriheten” bort ha följande lydelse:

Den självklara utgångspunkten vid bedömningen av förslaget i motion
1979/80:1120 måste vara att alla seriösa uppslag till åtgärder mot den
ekonomiska brottsligheten bör noga prövas. Ett viktigt inslag i en sådan
prövning blir att väga motstående intressen - såsom näringsfrihet och
brottsbekämpning - mot varandra. Det finns enligt utskottets mening
starka skäl att underlätta fortsatta överväganden på detta område genom
en allmän kartläggning av problem i samband med en etableringskontroll.
Frågor som bör uppmärksammas är bl. a. i vilka branscher kontrollbehovet

JuU 1980/81:21

222

gör sig särskilt gällande och vilka näringspolitiska konsekvenser en etableringskontroll
kan få. En förutsättningslös utredning om etableringskontroll
ter sig för utskottet som en naturlig beredskapsåtgärd inom ramen för
ett program riktat mot den ekonomiska brottsligheten och fullt förenlig
med att man håller fast vid principen om en långtgående näringsfrihet.
Utskottet tillstyrker sålunda förslaget i motion 1979/80:1120 om en undersökning
av förutsättningarna för införande av etableringskontroll i branscher
med särskilt utbredd ekonomisk brottslighet. Ett beslut i enlighet
härmed skulle i väsentlig mån tillgodose det önskemål i motion 1979/
80:1864 som är aktuellt i detta sammanhang.

4. Samhällelig kontroll över kreditströmmarna

Ingvar Svanberg, Hugo Bengtsson, Nils Erik Wååg, Thage Peterson,
Lennart Pettersson, Rune Jonsson och Birgitta Johansson (alla s) anser att
den del av yttrandet som böljar på s. 12 med ”Utskottet vill” och slutar på
s. 13 med ”motion 1979/80:1120” bort ha följande lydelse:

Utskottet vill erinra om att banklagstiftningen ställer höga krav på bankernas
kreditprövning liksom på deras verksamhet i övrigt. Det ankommer
på bankinspektionen att kontrollera att dessa krav uppfylls. Inspektionen
utövar otvivelaktigt en aktiv och i många hänseenden effektiv tillsynsverksamhet.
Denna är emellertid inte tillräcklig för att hindra att banker kan
engageras i transaktioner med anknytning till ekonomisk brottslighet. Det
är därför, som framhålls i motion 1979/80:1120, angeläget att staten förbättrar
sin kontroll över kreditgivningen och skaffar sig ökat inflytande i
bankerna. Utskottet tillstyrker motionärernas förslag om en framställning
till regeringen av denna innebörd.

JuU 1980/81:21

223

Bilaga 2:7

Arbetsmarknadsutskottets yttrande
1980/81:1 y

över motioner om åtgärder mot den ekonomiska brottsligheten

Till justitieutskottet

Genom beslut den 13 maj 1980 har justitieutskottet hemställt om
arbetsmarknadsutskottets yttrande över motionerna 1979/80:1120 av Olof
Palme m. fl. och 1979/80:1864 av Lars Werner m. fl. om åtgärder mot den
ekonomiska brottsligheten jämte inkomna remissyttranden häröver, allt
såvitt avser arbetsmarknadsutskottets beredningsområde.

Arbetsmarknadsutskottet har inte funnit skäl till något särskilt uttalande
med anledning av vpk-motionen.

Den socialdemokratiska motionen innehåller en katalog av åtgärder som
regeringen anses böra vidta som ett led i bekämpandet av den ekonomiska
brottsligheten. Arbetsmarknadsutskottet tar i det följande upp två av dessa
åtgärder, nämligen punkt 4 om ökad kontroll av företag som får statligt stöd
och punkt 7 om åtgärder mot s. k. grå arbetskraft.

Kontroll av företag som får statligt stöd

Motionen

Motionärerna har inte pekat på några särskilda typer av stöd men utskottet
har behandlat motionen med utgångspunkt i vissa stödformer av arbetsmarknads-
och regionalpolitisk! slag som faller inom utskottets beredningsområde.

Motionärerna begär organisatoriska insatser och förslag till lagstiftning
som innebär en bättre samhällelig kontroll i företag som får lån eller bidrag
från staten. I motionen anförs bl. a.:

Näringslivet har under de senaste åren i allt högre grad tagit i anspråk lån
och bidrag från staten. Det är självfallet angeläget att dessa medel kommer
till användning på bästa sätt och inte missbrukas. För att kontrollera detta
bör staten kunna uppställa som villkor för lån eller bidrag att den får all
erforderlig insyn i det understödda företagets verksamhet, om statens
insatser är av den storleksordning att en sådan kontroll är motiverad. I vissa
fall bör staten utse styrelseledamot och/eller revisor för företaget.

Vissa stödformer inom arbetsmarknads- och regionalpolitiken

Förordningen om regionalpolitiskt stöd (1979:632) innehåller regler som
syftar till att tillgodose samhällets krav på insyn i och kontroll av företag som
beviljats lokaliseringsstöd. Den som får stöd har således skyldighet att

JuU 1980/81:21

224

regelbundet utan anmaning lämna redovisning för verksamheten och att
meddela förestående förändringar som väsentligt påverkar företaget,
exempelvis äganderättsförändringar, nedläggningar och överlåtelser av
viktigare tillgångar. Företaget skall också bereda kontrollorganen tillfälle att
granska verksamheten. I förordningen har dessutom stadgats att företag som
är aktiebolag eller ekonomisk förening till sin redovisning skall foga en
rapport som visar företagets utveckling och att villkoren för stödet har
uppfyllts. Av rapporten skall framgå att de fackliga organisationerna vid
företaget har beretts tillfälle att yttra sig över lämnade uppgifter. Rapporten
skall slutligen granskas och bestyrkas av företagets revisorer. Dessa skall om
inte särskilda skäl föreligger vara auktoriserade eller godkända. I förordningen
finns också regler som möjliggör att beviljat stöd återkrävs resp. sägs
upp till omedelbar betalning.

Ansvaret för den rutinmässiga uppföljningen av lokaliseringsstöd åvilar i
första hand den regionala utvecklingsfonden. Beslut om särskilda åtgärder
för att bevaka statens fordringar skall fattas av länsstyrelsen eller av
arbetsmarknadsstyrelsen. Inom regeringens kansli har inrättats en särskild
expertgrupp (EFSU) med uppgift att samordna uppföljningen och bevakningen
av statens fordringar i företag som fått statligt stöd. Arbetet inom
gruppen har primärt blivit inriktat på utredningsuppdrag i samband med
enskilda obeståndsärenden.

För det statliga stödet till arbetsmarknadsutbildning i företag, som kan utgå
i ett flertal former, utgör uppföljningen i huvudsak en kontroll av att
utbildningen sker i överensstämmelse med godkänd läroplan. Kontrollen
baseras på regelbundna rapporter från företaget om utbildningens omfattning.
I samband med att stödet beviljas skall också två tillsynsmän utses, en
som representerar arbetsförmedlingen och en som representerar den
berörda fackliga organisationen. Dessa skall bl. a. minst en gång i månaden
besöka företaget för att se till att utbildningen genomförs enligt läroplanen.
De skall också skriftligen rapportera sina iakttagelser till företagsledningen
och arbetsförmedlingen. Utbetalning av stödet sker i efterskott.

När det gäller sysselsättningsbidrag för äldre arbetskraft inom tekoindustrierna
(äldrestödet) skall länsarbetsnämnderna, innan bidraget betalas ut,
kontrollera att stödtagaren uppfyller förutsättningarna för stöd. Som
underlag för den bedömningen används rapporter från företaget. Bidrag
utgår endast om berörda arbetstagarorganisationer tillstyrker ansökan.
Samma regler gällde för det numera avvecklade sysselsättningsbidraget till
vissa företag med dominerande ställning på orten.

Det tillfälliga nyrekryteringsbidraget utgick till företag som ökade antalet
sysselsatta under perioden juli 1978-mars 1979 och som upprätthöll
sysselsättningsökningen vid utgången av juni 1979. För denna stödform har
viss kontroll utövats genom att berörda arbetstagarorganisationer eller
företrädare för personalen haft till uppgift att yttra sig över ansökningar om
bidrag.

JuU 1980/81:21

225

Remissyttranden

AMS och länsstyrelserna i Västerbottens och Gävleborgs län uppehåller sig
vid den insyn sorn samhället har i företag som får regionalpolitisk! stöd. AMS
uttalar sig dock inte om hur systemet fungerar. Länsstyrelsen i Västerbotten
anser att 1979 års förordning om regionalpolitiskt stöd varit i kraft alltför kort
tid för att kunna utvärderas och föreslår därför att man avvaktar med
ytterligare kontrollåtgärder. Länsstyrelsen i Gävleborg anser att reglerna i
och för sig är tillräckliga men att det kan vara svårt för företag och
kontrollorgan att få redovisning och uppföljning att fungera i praktiken.

Statens industriverk anser att det inte finns behov av lagändringar för att
skapa ökad insyn i företagen. Samma mening har Sveriges Industriförbund,
som har uppfattningen att staten redan med nuvarande lagstiftning har goda
möjligheter till insyn och granskning av det stöd som ges till företagen.

Brottsförebyggande rådet (BRÅ) vill ha en mer allsidig översyn av området
och en förutsättningslös prövning av olika tänkbara brottsförebyggande
åtgärder.

Utskottet

Det statliga stödet till företag har ökat kraftigt under senare år. Ett stort
antal nya stödformer har tillkommit samtidigt som stödbeloppen har blivit
större.

Utskottet har tidigare givit en redovisning av hur tillsynen bedrivs för ett
antal stödformer inom regional- och arbetsmarknadspolitiken. Ett karakteristiskt
drag när det gäller kontrollen av att stödförutsättningar uppfylls är att
de fackliga organisationerna tilldelats viktiga uppgifter för att förse
myndigheterna med information.

I den socialdemokratiska motionen krävs i punkt 4 organisatoriska
insatser och förslag till lagstiftning som innebär en bättre samhällelig insyn
och kontroll i företag som får lån och bidrag från staten. I vissa fall anser
motionärerna att staten bör ha möjlighet att utse styrelseledamot och/eller
revisor i stödföretag.

Utskottet delar motionärernas uppfattning att det är angeläget att man på
olika sätt söker bekämpa missbruk av statligt ekonomiskt stöd till företagen.
Regler om uppföljning och kontroll finns också på olika områden. När det
gäller det regionalpolitiska stödet övervägdes dessa frågor i samband med att
riksdagen våren 1979 tog ställning till stödverksamheten för de kommande
fem budgetåren. En redovisning för regelsystemet har givits ovan. I
anslutning till motionärernas förslag att samhällets organ skall kunna utse
revisorer och styrelserepresentanter i stödföretagen vill utskottet erinra om
att riksdagsbeslutet innebar att stödmottagare skall granskas av revisor som i
princip skall vara auktoriserad eller godkänd. I detta sammanhang vill
utskottet också framhålla att om det bedöms som önskvärt i det enskilda

15 Riksdagen 1980/81. 7 sami. Nr 21

JuU 1980/81:21

226

fallet med en samhällsrepresentant i stödföretagets styrelse är det möjligt att
föreskriva detta som villkor för stöd. Motsvarande ordning kan tillämpas för
revisorer.

Även om det inte finns några klara belägg för att det i större omfattning
skulle förekomma ett brottsligt utnyttjande av de här aktuella stödformerna
vill utskottet inte bestrida att det finns tecken som tyder på att en del
stödformer överutnyttjats, särskilt under perioder då stödverksamheten haft
stor omfattning. Orsaken till sådana missförhållanden torde i allmänhet vara
otillräckliga resurser hos de kontrollerande myndigheterna och/eller mindre
lämpliga rutiner för kontroll. Ett annat problem hänger samman med de
fackliga organisationernas kontrollfunktioner. Detta system har betydande
fördelar med hänsyn till de fackliga organisationernas kännedom om de
lokala förhållandena. Stundom kan emellertid en facklig konflikt uppstå
mellan å ena sidan kontrolluppgiften och å andra sidan den fackliga uppgiften
att bevaka medlemmarnas intresse av att sysselsättningen upprätthålls.

Utskottet vill för sin del betona vikten av att myndigheterna avdelar
tillräckliga resurser för att kontrollera att företagen uppfyller de villkor som i
olika fall uppställs för stöd. Denna aspekt är särskilt viktig då stödverksamheten
expanderar till följd av konjunkturläget.

Utskottet är inte berett att föreslå några generella åtgärder för skärpning
av kontrollen av det statliga stödet men i anslutning till vad tidigare anförts
förutsätter utskottet att myndigheterna fortlöpande bevakar dessa frågor och
tar till vara de möjligheter till förbättringar som finns. Riksrevisionsverket
och riksdagens revisorer har också viktiga uppgifter när det gäller kontrollen.
Ett exempel på en sådan insats är riksdagens revisorers förslag 1980/81:6 som
utskottet behandlar i sitt betänkande 1980/81:8. I sammanhanget kan
nämnas att regeringen tillsatt en utredning om effekterna av industripolitisk
stödverksamhet (Dir. 1979:112). Kommittén skall i huvudsak uppmärksamma
de icke permanenta stödåtgärder som riktas till enskilda företag och
branscher.

Med det anförda har utskottet behandlat den aktuella delen i motionen
som i detta avsnitt inte bör leda till någon särskild framställning till
regeringen.

Grå arbetskraft

Motionen

I motionen behandlas också frågor om s. k. grå arbetskraft. Motionärerna
anför härom.

De fackliga organisationerna har möjlighet att genom sin vetorätt enligt
medbestämmandelagen hindra företag från att använda entreprenörer, när
sådan användning kan antas medföra åsidosättande av lag. Denna möjlighet
bör utnyttjas för att hindra att entreprenörer anlitas som åsidosätter sina

JuU 1980/81:21

227

skyldigheter att betala källskatt och sociala avgifter för de anställda eller
vilkas verksamhet huvudsakligen består i olaga arbetsförmedling. De företag
som anlitar entreprenörer och som tjänar pengar på att svart arbetskraft
används, bör göras i sista hand ansvariga för att skatt och sociala avgifter
betalas för entreprenörernas anställda. Förslag med bl. a. denna innebörd
redovisades i en departementspromemoria redan 1976 (Ds Fi 1976:4).
Förslag på grundval av promemorian bör snarast föreläggas riksdagen.

Gällande bestämmelser
Arbetsförmedlingslagen

Arbetsförmedlingslagen reglerar formerna för privat arbetsförmedling.
All sådan verksamhet som bedrivs i vinstsyfte är förbjuden. Lagen omfattar
all slags arbetsförmedling som bedrivs av andra än den offentliga förmedlingen.
Under lagen inbegrips, enligt en särskild bestämmelse, uthyrning av
arbetskraft. Sådan verksamhet jämställs alltså med arbetsförmedling.

Brott mot arbetsförmedlingslagen är straffbelagt. Den som utan tillstånd
bedriver arbetsförmedling i förvärvssyfte kan straffas med böter eller
fängelse i högst sex månader. Även den som bereder arbete åt någon efter
anvisning från olaga arbetsförmedling kan straffas med böter eller fängelse i
högst sex månader. Det sagda innebär att det är förenat med straffansvar
såväl att hyra ut arbetskraft som att engagera sådan arbetskraft i en viss
verksamhet.

Medbestämmandelagen

Medbestämmandelagen (38-40 §§) ger de fackliga organisationerna som
är bundna av kollektivavtal på en arbetsplats inflytande när det gäller att
engagera arbetskraft genom entreprenader och/eller inhyrning av arbetskraft.
Syftet med dessa regler är att komma åt användningen av s. k. grå
arbetskraft. En arbetsgivare är skyldig att - innan han beslutar att utföra visst
arbete på arbetsplatsen med arbetskraft som inte har anställning där - på eget
initiativ förhandla med vederbörande arbetstagarorganisation. Genom
denna s. k. primära förhandlingsskyldighet har en garanti skapats för att
arbetstagarsidan på förhand får kännedom om och möjlighet att påverka ett
tilltänkt beslut. Bestämmelsen om primär förhandling gäller inte vid
tillfälliga arbeten eller för arbeten som traditionellt inom företaget brukar
utföras på entreprenad. I brådskande fall, om det föreligger synnerliga skäl,
kan arbetsgivaren undantagsvis få besluta om en entreprenad trots att
förhandlingsskyldigheten inte fullgjorts. Om en aktuell entreprenad eller
annat liknande avtal kan antas medföra åsidosättande av lag eller kollektivavtal
eller på annat sätt skulle strida mot vad som är godtaget inom parternas
avtalsområde, så kan vederbörande centrala fackliga organisation förbjuda
att avtalet kommer till stånd eller verkställs (facklig vetorätt). Om

JuU 1980/81:21

228

arbetstagarorganisationen saknar fog för sin ståndpunkt, dvs. insett eller bort
inse att förutsättningar för fackligt veto saknas, gäller ej vetot. En
arbetsgivare har på vanligt sätt möjlighet att få frågan om ett veto bedömd i
arbetsdomstolen.

Utredningar

Ansvar för skatt vid entreprenad (Ds Fi 1976:4)

I denna promemoria har förslag lagts fram om en lag om särskilt
uppdragsgivaransvar för skatt m. m. Lagen avses tillämpas när en rörelseidkare
har uppdragit åt någon, som inte är anställd hos honom, att för hans
räkning utföra arbete i hans rörelse. Förslaget innehåller dels generella
regler, dels regler för uppdrag på varvs-, anläggnings- och byggnadsområdena.

De generella reglerna innebär i första hand en skyldighet för uppdragsgivaren
att lämna kontrolluppgift om uppdrag för vilka han under en
redovisningsperiod om två månader har lämnat ersättning med mer än 5 000
kr. Åsidosätts denna skyldighet föreslås uppdragsgivaren tillsammans med
uppdragstagaren bli ansvarig för preliminär A-skatt och arbetsgivareavgifter
som belöper på lön till anställda hos uppdragstagaren för arbete hos
uppdragsgivaren.

De särskilda reglerna för varvs-, byggnads- och anläggningsområdena
innebär i första hand att uppdragsgivaren åläggs ett obligatoriskt solidariskt
ansvar med uppdragstagaren för skatt och arbetsgivaravgifter på lön till
sådana anställda hos uppdragstagaren som utfört arbetet hos uppdragstagaren.

Vid remissbehandlingen av promemorians förslag framkom att man i stort
sett var ense om att särskilda åtgärder behövs för att man effektivt skall
kunna motarbeta missförhållandena med den grå arbetskraften. När det
gäller val av metoder var remissinstansernas åsikter däremot delade. Sålunda
kritiserades såväl förslaget om rörelseidkarens uppgiftsskyldighet som de
föreslagna särskilda bestämmelserna på varvs-, byggnads- och anläggningsområdena.

Den grå arbetskraften och skattekontrollen (Ds B 1980:10)

Mot bakgrund av den kritik som riktats mot den tidigare redovisade
promemorian har försök gjorts att på andra vägar komma till rätta med det
aktuella problemet. Ett försök i den riktningen har redovisats i departementspromemorian
(Ds 1980:10) Den grå arbetskraften och skattekontrollen.
I promemorian presenteras ett lagförslag som går ut på att försvåra
utnyttjandet av grå arbetskraft inom sådana områden där problemen är
särskilt stora med avseende på skatteundandragande och illegal konkurrens

JuU 1980/81:21

229

för de seriösa företagen. Uppdragsgivaren skall således, innan han betalar ut
ersättning för ett uppdrag, ta reda på om uppdragstagaren är registrerad till
mervärdeskatt. Om denne inte kan styrka att han är registrerad skall
uppdragsgivaren innehålla 50% av ersättningen. Det avdragna beloppet
skall redovisas och betalas till uppbördsmyndigheterna. Förslaget gäller
bl. a. praktiskt taget alla slags arbeten som en fastighetsägare kan uppdra åt
någon att utföra på sin mark eller sina byggnader eller andra anläggningar.

En kontroll- och uppgiftsskyldighet får också den uppdragsgivare som på
sin arbetsplats och som ett led i sin rörelse låter en uppdragstagare utföra ett
arbete åt sig.

Promemorian har remissbehandlats och är f. n. under beredning i
regeringskansliet.

Nordiskt utredningsarbete

En arbetsgrupp under det nordiska arbetsmarknadsutskottet (NAUT)
presenterade 1978 i rapporten Uthyrnings- och entreprenadföretag Grå
arbetskraft (NU A 1978:5) vissa förslag till åtgärder som kan vidtas nationellt
för att komma till rätta med den grå arbetskraften. Som exempel på lämpliga
åtgärder nämns skärpta straff, möjlighet att beivra fortsatt brottslig
verksamhet med vitessanktion samt bättre kontrollsystem så att myndigheterna
får ökade möjligheter att upptäcka och utreda de enskilda fallen.

Arbetsgruppens arbete fortsätter med uppgiften att bl. a. finna praktiska
lösningar för att genomföra de redovisade förslagen.

Remissyttranden

Länsåklagarmyndigheten i Malmöhus län, överåklagaren i Stockholm.
TCO och brottsförebyggande rådet (BRÅ) instämmer med motionärerna.

Överåklagaren i Malmö har i huvudsak inte någonting att erinra mot
förslaget men påpekar att det är av stor vikt att inte uppgiftsskyldighet
föreläggs, som överstiger kontrollmyndighetens möjlighet att bearbeta
inkommet material.

Överåklagaren i Göteborg anser att förslagen i Ds Fi 1976:4 med något
undantag inte omedelbart kan läggas till grund för lagstiftning. Bl. a.
påpekas att man bortsett från det stora antalet utländska entreprenadföretag
och att problemet med undantagande av mervärdeskatt helt lämnats åt sidan.
Överåklagaren pekar också på avsaknaden av kontrollresurser.

Riksskatteverket (RSV) stöder tankegångarna bakom Ds Fi 1976:4 men
anser att syftet bör kunna vinnas genom mer begränsade och ur administrativ
synpunkt enklare former för uppgiftsskyldighet. Frågan bör enligt RSV
utredas ytterligare.

Länsåklagaren för speciella mål, Torsten Rosenberg, anser att förslaget

JuU 1980/81:21

230

(Ds Fi 1976:4) är starkt begränsat och enbart gäller varven och större
beställningar. En utbredd marknad med små entreprenörer faller utanför.

Riksåklagaren rekommenderar av olika skäl viss försiktighet med reformens
genomförande. Han vill att effekten av redan genomförda reformer
skall avvaktas.

Sveriges Industriförbund och SAF avstyrker med kraft förslaget i
Ds Fi 1976:4.

Utskottet

Benämningen grå arbetskraft brukar användas i samband med verksamhet
som innebär att en arbetsgivare knyter arbetskraft till sig genom avtal som
formellt ges formen av entreprenad eller uppdrag trots att det i själva verket
är fråga om ett anställningsförhållande.

Grå verksamhet kan gälla enstaka personer men är ofta organiserad i stor
skala genom att ett ”entreprenadföretag” hyr ut arbetskraft. Drivfjädrarna
bakom den grå verksamheten är av ekonomiskt slag. Den som hyr ut
arbetskraft kan göra en direkt förtjänst på förmedlingsarbetet. Sådan
verksamhet står i strid med arbetsförmedlingslagen. Den grå verksamheten
innebär dessutom ofta att skatter och avgifter undandras det allmänna. Man
redovisar inte preliminärskatt, kamouflerar löner som traktamenten etc. En
svårighet att komma åt den grå verksamheten är att den ofta är organiserad så
att alla inblandade parter gör ekonomiska vinster på det allmännas
bekostnad.

Utskottet delar helt motionärernas uppfattning att det är angeläget att man
söker komma till rätta med det problem som den grå arbetskraften utgör.
Företeelsen är osund och har många nackdelar. Skatter och avgifter
undandras samhället, seriösa företag hamnar i en orimlig konkurrenssituation,
den sociala tryggheten eftersätts för arbetstagarna, svårigheter föreligger
att bedriva effektivt skyddsarbete, facklig splittring kan uppstå på
arbetsplatsen, arbetsmarknadspolitiken försvåras genom uppdelningen på
en legal och en illegal arbetsmarknad, etc.

Under 1970-talet har olika åtgärder vidtagits mot den grå arbetskraften.
Bl. a. har arbetsförmedlingslagen skärpts och straff införts även för den som
utnyttjar grå arbetskraft. Ett annat försök att stävja verksamheten är de
regler om facklig vetorätt m. m. som finns i medbestämmandelagen. Det har
emellertid visat sig att man inte kan lösa problemen enbart genom dessa
insatser. Såsom motionärerna funnit är det nödvändigt att angripa problemen
genom åtgärder på skattesidan. Ett förslag i den riktningen finns i
promemorian Ds Fi 1976:4. Det förslaget vill motionärerna ha förverkligat.
Efter det motionen väcktes har emellertid publicerats en ny promemoria på
grundval av bl. a. remissutfallet över Ds Fi 1976:4. Den nya promemorian,
(Ds B 1980:10) Den grå arbetskraften och skattekontrollen, har remissbehandlats
och f. n. pågår arbete med att sammanställa remissmaterialet.

JuU 1980/81:21

231

Utskottet utgår från att förslag på grundval av gjorda utredningar snarast
kommer att föreläggas riksdagen. Med hänvisning till det arbete som sålunda
bedrivs finns det inte skäl att föreslå någon åtgärd på grund av motionen i den
nu behandlade delen.

Stockholm den 11 november 1980

På arbetsmarknadsutskottets vägnar
ELVER JONSSON

Närvarande: Elver Jonsson (fp), Anna-Greta Leijon (s), Arne Fransson (c).
Erik Johansson (s). Bernt Nilsson (s), Sten Svensson (m). Frida Berglund (s).
Pär Granstedt (c), Lars Ulander (s), Margit Odelsparr (c), Eva Winther (fp).
Lahja Exner (s), Bengt Wittbom (m), Nils-Olof Grönhagen (s) och Sonja
Rembo (m).

Avvikande mening

Kontroll av företag som får statligt stöd

Anna-Greta Leijon, Erik Johansson, Bernt Nilsson, Frida Berglund, Lars
Ulander, Lahja Exner och Nils-Olof Grönhagen (alla s) anser att den del av
utskottets yttrande som börjar på s. 3 med ”Utskottet delar” och slutar på
s. 4 med ”till regeringen” bort ha följande lydelse:

Utskottet delar motionärernas uppfattning att det är angeläget att man på
olika sätt försöker bekämpa missbruk av statligt ekonomiskt stöd till
företagen. Regler om uppföljning och kontroll finns också på olika områden.
Trots detta har det otvivelaktigt visat sig att vissa stödformer har missbrukats
eller överutnyttjats, särskilt under perioder då stödverksamheten haft stor
omfattning. Att det i vissa fall varit ett rent brottsligt förfarande står också
klart.

För att komma till rätta med problemen är det som motionärerna säger
nödvändigt med skärpta bestämmelser och bättre organiserade kontrollsystem.
Utskottet instämmer därför i motionärernas krav att regler skall införas
som ger samhället insyn i stödföretagen genom möjlighet att utse representanter
i styrelser och/eller revisorer. Regeringen bör snarast ta upp denna
fråga. Dessutom bör regeringen göra en allmän översyn av systemen för
kontroll i syfte att uppnå bättre administrativa förutsättningar att övervaka
att företagen följer givna föreskrifter. Vad utskottet under denna punkt
anfört i anslutning till motionen bör regeringen underrättas om.

JuU 1980/81:21

232

Bilaga 2:8

Civilutskottets yttrande
1980/81:1 y

om vissa åtgärder mot den ekonomiska brottsligheten

Till justitieutskottet

Justitieutskottet har den 13 maj 1980 beslutat hemställa om yttrande hos
civilutskottet över motionerna 1979/80:1120 (s) och 1979/80:1864 (vpk)
jämte inkomna remissyttranden över motionerna i den eller de delar som
ärendet kan hänföras till civilutskottets beredningsområde.

Civilutskottet begränsar sitt yttrande i huvudsak till de delar av motionerna
som från skilda utgångspunkter behandlar kronofogdemyndigheternas
insatser för att bekämpa den ekonomiska brottsligheten.

Företrädare för riksskatteverket och kronofogdemyndigheterna i Handen
och Stockholm har lämnat utskottet muntliga synpunkter i ärendet.

1 Motionerna

I motionen 1979/80:1120 av Olof Palme m. fl. (s) yrkas att riksdagen som
sin mening ger regeringen till känna vad som i motionen anförs om åtgärder
mot den ekonomiska brottsligheten.

Enligt motionärerna bör regeringen vidta bl. a. organisatoriska åtgärder
och lämna förslag till lagstiftning i syfte att intensifiera samarbetet mellan
polis-, åklagar-, skatte- och kronofogdemyndigheter, tullverket och riksbanken.
Som ett första steg är det enligt motionärerna angeläget att regeringen
skyndsamt vidtar åtgärder i enlighet med förslagen i promemorian Samordnad
verksamhet mot den ekonomiska och den organiserade brottsligheten.

I motionen 1979/80:1864 av Lars Werner m. fl. (vpk) föreslås att riksdagen
hemställer hos regeringen om skyndsamma förslag i enlighet med vad som
anförs i motionen.

2 Vissa uppgifter i anslutning till motionerna

2.1 Kronofogdemyndigheterna m. m.

Den exekutiva verksamheten avser dels det allmännas fordringar för
skatter, böter, allmänna avgifter m. m., dels ärenden som anhängiggörs av
enskilda rättsägare. Dessutom är kronofogde skyldig att handlägga ärenden
enligt lagen (1970:741) om statlig lönegaranti vid konkurs och att efter
länsstyrelsens förordnande vara överexekutor för särskild förrättning.
Fr. o. m. den 1 januari 1980 är vissa kronofogdemyndigheter tillsynsmyndigheter
enligt 42 § konkurslagen (1921:255) och har i denna egenskap tillsyn

JuU 1980/81:21

233

över förvaltningen i konkurser.

För den exekutiva verksamheten är landet indelat i kronofogdedistrikt. I
varje distrikt finns en kronofogdemyndighet (KFM) med en kronodirektör
eller kronofogde som chef. Riksskatteverket är centralmyndighet för
administration av exekutionsväsendet. Antalet tjänster inom de 81 kronofogdedistrikten
uppgår till ca 2 800. Förutom tjänster i kronofogdekarriären
och i den exekutiva karriären finns sedan något år tjänster för ekonomer vid
de tre största myndigheterna. Enligt vad riksskatteverket (RSV) angivit i
yttrande över länsstyrelsernas anslagsframställningar avseende kronofogdemyndigheterna
för budgetåret 1981/82 har verket synnerligen positiva
erfarenheter av ekonomtjänsterna vid myndigheterna. Behovet av ekonomisk
kompetens inom KFM anses av verket nödvändig i kampen mot den
ekonomiska brottsligheten. RSV föreslår i yttrandet att samtliga KFM ges
möjlighet att anlita ekonomer genom att dessa anställs inom kronofogdemyndighetsorganisationen.

Sedan år 1975 används på försök ADB inom exekutionsväsendet. Ett
system kallat REX-systemet (redovisningssystem inom exekutionsväsendet)
har utvecklats, och fr. o. m. innevarande budgetår omfattar REX 52 % av
KFM:s arbetsvolym. Med anledning av en motion om utvärdering av
REX-systemet anförde civilutskottet i mars 1979 följande (se CU 1978/79:25,
s. 7).

Vid beredningen av den nu behandlade frågan har utskottet tillförts
information som visat att skäl finns att ägna ytterligare intresse åt
organisationen av exekutionsväsendet och dess möjligheter att utföra ålagda
uppgifter. Utskottet vill sålunda anföra följande.

Det bör först konstateras att det givna sambandet mellan beslut om
taxeringsorganisationen och om indrivningsorganisationen inte alltid beaktas.
Uppenbarligen kan åtgärder vidtas för att rent tekniskt undvika
administrativ omgång och kostnader i taxeringsledet för sådana uppdebiteringar
som realiter endast är formella och som därefter ändras. Detta skulle
minska trycket på exekutionssidan. Det har tyvärr saknats samordnande
avvägningar vid beslut om resurstilldelningen till dessa verksamhetsgrenar.

Det tycks också finnas ett inte helt klarlagt samband mellan valet av system
för ett i och för sig ofrånkomligt datastöd för exekutionsväsendet och
organisationen av det praktiska arbetet. Utskottet har förutsatt att aviserade
nya överväganden om systemfrågorna utgår från en bedömning av den
samlade verksamhetens effektivitet - bedömningar som torde ligga även^
personalorganisationernas intresse.

Frågan om prioritering av åtgärder mellan enskilda och allmänna mål
liksom kostnadstäckningen synes hittills ha bedömts främst ur traditionella,
civilrättsligt centrerade synpunkter. Till dessa bedömningar bör läggas även
ett ytterligare beaktande av de samlade effektivitetssynpunkterna.

Exekutionsväsendet möter i sitt arbete såväl kvalificerad ekonomisk
brottslighet och skatteflyktsförsök som sociala tragedier. Det är väsentligt att
det finns personella möjligheter att i båda fallen - trots skilda målsättningar -handla effektivt och rationellt.

16 Riksdagen 1980181. 7 sami. Nr 21

JuU 1980/81:21

234

Dessa övergripande målsättningsfrågor bör enligt utskottets mening ägnas
ytterligare uppmärksamhet i den ovan aviserade utredningen eller i annat
sammanhang. Resultatet därav bör redovisas för riksdagen. Vad utskottet
anfört bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

Riksdagen följde utskottet. Utredningen beräknas avsluta sitt arbete vid
halvårsskiftet 1981.

I det ovan nämnda yttrandet från RSV över länsstyrelsernas anslagsframställningar
anförs bl. a. följande om möjligheterna att använda ADB i
kampen mot den ekonomiska brottsligheten.

KFM behöver i allt större utsträckning tillgång till information ur olika
register t. ex. skatteregister, bilregister, försäkringskassans register, fastighetsregister
osv. I den mån ADB kan användas vid överföring av önskvärd
information är detta den mest arbetsbesparande metoden. Olika förslag till
hur KFM skall få tillgång till information i sådana register har lämnats av
RSV men ännu ej beaktats vilket försvårar, fördröjer och försämrar KFM:s
arbete. De som tjänar på detta sakernas tillstånd visar sig tyvärr alltför ofta
vara sådana som satt ekonomisk brottslighet och restföring i system.

2.2 Ny sekretesslag m. m.

Riksdagen behandlade våren 1979 en proposition (prop. 1978/79:109, KU
1978/79:37)om ändring i datalagen (1973:289). I propositionen redovisades
ett delbetänkande av datalagstiftningskommittén (DALK) kallat Personregister
- Datorer - Integritet. DALK hade bl. a. behandlat frågan om
samköming av dataregister. Föredragande statsrådet, som ansåg att samkörningsfrågan
inte kunde diskuteras isolerad från sekretessregleringen, erinrade
i propositionen om ett till lagrådet i december 1978 remitterat förslag till
sekretesslag, i vilket bl. a. behandlades utbytet av information mellan
myndigheterna.

Förslaget till sekretesslag behandlades av riksdagen våren 1980 (prop.
1979/80:2, KU 1979/80:37). Enligt en motion (s) innebar lagförslaget att
möjligheterna för informationsutbyte och samarbete mellan de myndigheter
som i första hand har att bekämpa ekonomisk brottslighet försvårades.
Konstitutionsutskottet anförde att inom brottsförebyggande rådet (BRÅ)
hösten 1979 tillsatts en arbetsgrupp med uppgift att inom ramen för
översynen av lagstiftningen mot den organiserade och ekonomiska brottsligheten
se över bestämmelserna om informationsutbyte m. m. mellan
myndigheter (se även avsnitt 2.4). Av utskottsbetänkandet framgick bl. a. att
arbetsgruppen avsåg att lägga fram förslag till regler som innebär att
informationsutbytet mellan myndigheterna i hithörande frågor inte försämras
i förhållande till gällande rätt när den nya lagstiftningen träder i kraft den
1 januari 1981. Från företrädare för BRÅ:s kansli har inhämtats att gruppen
kommer att lägga fram en promemoria senare under år 1980.

JuU 1980/81:21

235

2.3 Förslag till utsökningsbalk

I propositionen 1980/81:8 föreslås en ny utsökningsbalk (UB). F. n. är
handläggningen av utsökningsmål i första instans delad mellan två myndigheter,
överexekutor och utmätningsmannen. Länsstyrelsen är överexekutor
och kronofogde är utmätningsman. I propositionen föreslås att handläggningen
av utsökningsmål i första instans skall ankomma på kronofogdemyndighet
och att länsstyrelsen alltså befrias från befattningen med sådana mål.
Vidare föreslås i propositionen vissa förändringar i syfte att göra utmätningsförfarandet
effektivare. Enligt UB skall utmätningsförfarandet regelmässigt
inte längre hållas i gäldenärens bostad. 1 stället bör uppgifter om gäldenärs
tillgångar i första hand skaffas fram genom andra åtgärder än hembesök,
främst genom kontroll av tillgängliga register och förhör med gäldenären
(prop. s. 366-373). Den nya lagstiftningen avses träda i kraft den 1 januari
1982.

2.4 Samordning av åtgärder i kampen mot den ekonomiska och organiserade
brottsligheten

En av rikspolisstyrelsen (RPS) tillkallad arbetsgrupp, i vilken även ingick
företrädare för åklagarväsendet, skattemyndigheterna och riksbanken,
avlämnade i maj 1977 en rapport Organiserad och ekonomisk brottslighet i
Sverige. På grundval av rapporten gjorde RPS en framställning till
regeringen om vissa åtgärder för att bekämpa den organiserade och den
ekonomiska brottsligheten. Rapporten togs efter remissbehandling upp i
1978 års budgetproposition (prop. 1977/78:100, bil. 5, s. 55-78). Föredragande
statsrådet anförde beträffande samordning mellan skattemyndigheterna
och polisen m. fl. att det var mycket angeläget att detta samarbete
fördjupades men att statsmakterna inte nu (januari 1978) borde lägga fast
bestämda samarbetsformer. Det borde i stället ankomma på riksskatteverket
(RSV), riksåklagaren (RÅ) och RPS att gemensamt finna de samarbetsformer
som är mest lämpliga i olika situationer.

Med anledning av vad som anförts och föreslagits i 1978 års budgetproposition
om åtgärder mot den ekonomiska brottsligheten bildades i maj 1978
en arbetsgrupp med företrädare för RÅ, RPS, generaltullstyrelsen, RSV och
riksbanken. Arbetsgruppens förslag redovisades i maj 1979 i promemorian
Samordnad verksamhet mot den ekonomiska och den organiserade brottsligheten
(SAMEB-rapporten). Gruppen ansåg att nära och stadigvarande
samverkan mellan polis- och åklagarmyndigheterna främst med skattemyndigheterna,
kronofogdemyndigheterna, tullverket och riksbanken är en
förutsättning för att uppnå effektiva och rättssäkra resultat i bekämpningen
av den ekonomiska brottsligheten. Enligt gruppens mening bör samverkan
ske på såväl central som regional och lokal nivå. Den centrala samverkan
föreslås omfatta informationsutbyte och samarbete mellan de myndigheter
som deltagit i arbetsgruppen. Därjämte föreslår gruppen att ett centralt

JuU 1980/81:21

236

samverkansorgan inrättas för mera övergripande frågor av betydelse för
petitaarbetet, gemensam planering, utbildning m. m. Beträffande exekutionsväsendets
medverkan i kampen mot den ekonomiska brottsligheten
anförs i promemorian att lämplig regional organisation saknas. En av
kronofogdemyndigheterna i varje län bör svara för samverkan på länsnivå.
På lokal nivå svarar varje kronofogdemyndighet själv för samverkan.

Med anledning av ett förslag i SAMEB-rapporten om behov av en översyn
av lagstiftningsfrågorna i samband med myndigheternas informationsutbyte
fick brottsförebyggande rådet (BRÅ) i juni 1979 regeringens uppdrag att
bl. a. utarbeta förslag till bestämmelser som kompletterar den nya sekretesslagen
på det aktuella området. Detta arbete pågår.

För att intensifiera kampen mot den organiserade och ekonomiska
brottsligheten har särskilda enheter inrättats i vissa polisdistrikt. Fr. o. m.
innevarande budgetår består den organisationen av totalt 102 polismän och
sju tjänster för administrativ personal.

3 Utskottet

I de båda motionerna 1979/80:1120 (s) och 1979/80:1864 (vpk) behandlas
olika möjligheter för att intensifiera kampen mot den ekonomiska brottsligheten.
I detta yttrande tas upp de delar av motionerna som faller inom
civilutskottets beredningsområde. Yttrandet omfattar därför i huvudsak de
insatser som kronofogdemyndigheterna (KFM) vidtar för att bekämpa
denna brottslighet.

I den förstnämnda motionen anförs bl. a. att en ökad användning av ADB
kan vara en metod för att på ett tidigt stadium avslöja skattebrott samt att
hänsynen till den personliga integriteten såvitt angår näringsverksamheten
väger mindre tungt. Vidare framhåller motionärerna vikten av att utredningen
och lagföringen av den ekonomiska brottsligheten anförtros välutbildade
specialister. Eftersom de enskilda utredningarna ofta är komplicerade måste
ett förhållandevis stort antal tjänstemän finnas till hands. Slutligen bör enligt
motionärerna regeringen såvitt nu är i fråga vidta organisatoriska insatser
och förslag till lagstiftning i syfte att fördjupa samarbetet mellan polis-,
åklagar-, skatte- och kronofogdemyndigheter, tullverket och riksbanken.
Hemställan i motionen innebär att riksdagen som sin mening skall ge
regeringen till känna vad som anförts om åtgärder mot den ekonomiska
brottsligheten

I (vpk)-motionen föreslås riksdagen hemställa hos regeringen om skyndsamma
förslag i kampen mot den ekonomiska brottsligheten. Även i denna
motion tas upp frågan om ekonomisk brottslighet i samband med näringsverksamhet.

Med anledning av motionerna får utskottet anföra följande såvitt rör
kronofogdemyndigheternas verksamhet.

Som framhålls i motionerna och som även i olika sammanhang anförts av

JuU 1980/81:21

237

regeringen - bl. a. i regeringsförklaringen den 7 oktober 1980 - måste
kampen mot den ekonomiska brottsligheten intensifieras. Vissa åtgärder i
denna riktning har företagits medan andra övervägs.

Det bör sålunda erinras om att olika beslut tagits i avsikt att effektivisera
den exekutiva verksamheten. Utöver de arbetsuppgifter som sedan länge
åvilar kronofogdemyndigheterna kan nämnas att vissa KFM sedan den 1
januari 1980 är tillsynsmyndigheter enligt konkurslagen. Även om det ännu
inte är möjligt att dra några mera långtgående slutsatser av hur konkurstillsynen
i den nya formen utfallit finns det goda skäl anta att förvaltningen och
tillsynen i konkurs kommer att ge större möjligheter än tidigare att beivra
ekonomisk brottslighet i samband med konkurser.

Bland andra åtgärder som vidtagits bör nämnas att vid KFM i Stockholm,
Malmö och Göteborg sedan några år finns tjänstemän med ekonomisk
kompetens. Dessa tjänstemän behandlar delar av den exekutiva processen
utifrån delvis andra utgångspunkter än de som vanligen brukar användas. I
samarbete med övrig personal inom KFM görs en genomgång av företag som
gått i konkurs. Vidare görs inte sällan gäldenärsbedömning och företagsvärdering
enligt olika metoder. Genom dessa tjänstemäns samarbete bl. a. med
lokal skattemyndighet samt med länsstyrelsens mervärdeskatteenhet och
revisionsenhet finns goda möjligheter att på ett tidigt stadium spåra företag
som bl. a. gör sig skyldiga till skattebrott. Riksskatteverket (RSV) har
nyligen i yttrande över länsstyrelsernas anslagsframställningar avseende
KFM uttryckt sig synnerligen positivt beträffande ekonomtjänsterna och
föreslagit att samtliga KFM ges möjligheter att anlita ekonomer genom att
dessa anställs vid KFM.

Enligt utskottets mening är det av stor vikt att tjänstemän med ekonomisk
kompetens kan anlitas av KFM. Detta har även framhållits av representanter
för RSV och för de två KFM som vid föredragning inför utskottet lämnat
synpunkter i ärendet. Enligt vad utskottet erfarit övervägs frågan om hur och
i vilken omfattning sådan kompetens skall knytas till KFM i det nu pågående
budgetarbetet inom regeringskansliet. Utskottet utgår därvid från att
regeringen i 1981 års budgetproposition ger riksdagen en redogörelse för sin
syn på den nu aktuella frågan i förening med därav föranledda förslag.

Bland andra åtgärder som bör ge KFM bättre möjligheter att upptäcka och
bekämpa ekonomisk brottslighet kan nämnas det ADB-system som sedan år
1975 på försök används i den exekutiva verksamheten. På förslag av utskottet
pågår f. n. en utvärdering av detta redovisningssystem för exekutionsväsendet
(REX-systemet). Därvid kommer bl. a. att undersökas hur ett datasystem
skall vara utformat så att KFM kan handla effektivt och rationellt och
därmed stå bättre rustade även i kampen mot den ekonomiska brottsligheten.
Vidare kommer att övervägas i vilken omfattning ett datasystem för den
exekutiva verksamheten kan samordnas med andra ADB-system i avsikt att
ur olika register hämta viss information om gäldenärerna. Avsikten är att
utredningen skall vara avslutad vid halvårsskiftet år 1981. I likhet med

JuU 1980/81:21

238

motionärerna anser utskottet att befogade hänsyn till den personliga
integriteten inte träds förnär även med vidgade möjligheter till effektiv
samordning av åtgärder mot ekonomisk brottslighet med anknytning till
näringsverksamhet. Denna uppfattning stöds av några av de remissinstanser
som yttrat sig över motionerna.

I detta sammanhang vill utskottet erinra om det förslag till utsökningsbalk
som regeringen nyligen förelagt riksdagen (prop. 1980/81:8). I förslaget, som
är ytterligare ett steg mot ett effektivare exekutionsförfarande, anges bl. a.
(s. 370) att uppgifter om gäldenärens tillgångar främst bör skaffas genom
kontroll av tillgängliga register. Den nya lagstiftningen avses träda i kraft den
1 januari 1982. Utskottet förutsätter att regeringen utan riksdagens
uttryckliga anhållan därom undersöker hur denna kontroll skall utföras så
effektivt som möjligt.

Som framgått ovan (avsnitt 2.2) har brottsförebyggande rådet (BRÅ)
givits i uppdrag att lägga fram förslag till regler så att informationsutbytet
mellan myndigheterna inte försämras när den nya sekretesslagen träder i
kraft den 1 januari 1981. Utskottet finner det synnerligen viktigt att BRÅ:s
förslag presenteras snarast. Från BRÅ:s kansli har upplysts att förslaget
kommer att presenteras senare under år 1980. Det är enligt utskottets mening
angeläget att myndigheterna i kampen mot den ekonomiska brottsligheten
utan onödiga svårigheter kan inhämta upplysningar från varandra. Utskottet
utgår från att regeringen snarast - om så befinns nödvändigt - lämnar
riksdagen förslag i syfte att underlätta informationsutbytet mellan myndigheterna.

Slutligen vill utskottet i detta sammanhang liksom motionärerna understryka
vikten av att det samarbete som inletts på central, regional och i vissa
fall på lokal nivå mellan rikspolisstyrelsen, riksåklagaren, riksskatteverket,
generaltullstyrelsen och riksbanken intensifieras och fördjupas. Det bör
finnas goda möjligheter att så sker inom ramen för de nyligen etablerade
samverkansformerna. I den s. k. SAMEB-rapporten (se ovan avsnitt 2.4),
som utgjort grunden för det inledda samarbetet, anförs att samverkan på
central nivå bl. a. avses innebära att en samordnande funktion för mera
övergripande frågor skapas.

Som framgått ovan har olika åtgärder vidtagits i syfte att skärpa kampen
mot den ekonomiska brottsligheten såvitt denna fråga behandlas i detta
yttrande, medan andra förslag i ämnet nyligen förelagts riksdagen och
ytterligare åtgärder övervägs bl. a. i regeringskansliet. En samlad bedömning
av genomförda, föreslagna och väntade åtgärder innebär enligt
utskottets bedömning att flera av de förslag som behandlas bl. a. i
(s)-motionen realiserats medan andra kommer att underställas riksdagen.
Resultatet av pågående överväganden bör avvaktas.

Det bör även noteras att i propositionen om besparingar i statsverksamheten
(prop. 1980/81:20) som nyligen förelagts riksdagen tagits upp vissa

JuU 1980/81:21

239

frågor som rör KFM:s verksamhet. Sålunda redovisar budgetministern att
han inom kort avser lämna förslag till hur ett effektivare avräkningsförfarande
på skatte- och avgiftsområdet skall utformas. Ett sådant förbättrat
förfarande anges medföra en betydande effektivisering av KFM:s indrivningsarbete.

Vidare anför kommunministern att han inom kort kommer att föreslå
regeringen att höja den s. k. exekutionsavgiften som varit oförändrad sedan
år 1969. En höjning av avgiften kommer att innebära en minskad
tillströmning av enskilda mål rörande mindre belopp varvid resurser bör
frigöras för arbete med bl. a. allmänna mål avseende stora belopp. Ett
effektivt utnyttjande av exekutionsväsendets resurser blir enligt kommunministern
därigenom möjligt.

Civilutskottet vill avslutningsvis erinra om att även inom andra sektorer
med anknytning till utskottets beredningsområden åtgärder vidtagits i syfte
att försvåra och förhindra ekonomisk brottslighet. Som exempel på en sådan
åtgärd kan nämnas lagen (1975:1132) om förvärv av hyresfastighet m. m.
Enligt lagen är den som vill förvärva sådan fastighet i vissa fail skyldig att söka
hyresnämndens tillstånd till förvärvet.

Stockholm den 23 oktober 1980

På civilutskottets vägnar
KJELL A. MATTSSON

Närvarande: Kjell A. Mattsson (c), Per Bergman (s). Oskar Lindkvist (s).
Lars Henrikson (s), Knut Billing (m), Thure Jadestig (s), Elvy Olsson (c).
Bertil Danielsson (m), Sven Eric Åkerfeldt (c). Bertil Dahlén (fp). Per Olof
Håkansson (s), Margareta Palmqvist (s), Erik Olsson (m). Roland Brännström
(s) och Kerstin Ekman (fp).

JuU 1980/81:21

240

Bilaga 3

Näringsutskottets yttrande
1980/81:4 y

över motioner om etableringskontroll m. m.

Till justitieutskottet

Till näringsutskottet har hänvisats två motioner vari framläggs förslag om
införande av etableringskontroll och branschregister. Dessa motioner är

1980/81:237 av Kurt Ove Johansson (s) och Lars-Erik Lövdén (s), vari -med hänvisning till vad som anförts i motion 1980/81:234 - hemställs att
riksdagen hos regeringen anhåller om införande av etableringskontroll enligt
de riktlinjer som anförts i motionen,

1980/81:1098 av Lars Ulander m. fl. (s), vari hemställs att riksdagen begär
att regeringen snarast lämnar förslag om etableringskontroll och branschregister
enligt motionens intentioner.

Näringsutskottet har i december 1980 i ett yttrande till justitieutskottet
(NU 1980/81:2 y) över motioner om åtgärder mot den ekonomiska brottsligheten
bl. a. behandlat frågan om en allmän utredning om etableringskontroll.
Motionerna 1980/81:237 och 1980/81:1098, som har väckts under
allmänna motionstiden år 1981, gäller likaledes detta ämne. Näringsutskottet
finner det önskvärt att justitieutskottet får möjlighet att behandla dessa
motioner tillsammans med de motioner som berördes i det nämnda
yttrandet. Under förutsättning av justitieutskottets samtycke överlämnar
näringsutskottet därför motionerna 1980/81:237 och 1980/81:1098 till justitieutskottet.
Därvid avger näringsutskottet följande yttrande.

Motionerna

I motion 1980/81:234, som innehåller motiveringen till yrkandet i motion
1980/81:237, anförs att etableringen av icke seriösa företag har gjort det svårt
för många ansvarskännande företagare i olika branscher att fortsätta sin
verksamhet, eftersom de inte kan konkurrera på lika och rättvisa villkor.
Motionärerna säger sig värna om rätten att starta företag och rätten att kunna
driva affärsverksamhet i egen regi. Samhället får dock, menar de, inte tveka
att införa etableringskontroll inom vissa näringsgrenar som nu hotas av
oseriös och brottslig verksamhet. Etableringsrätten måste utformas och
regleras utifrån samhällsekonomiska och produktionstekniska krav.

En förstahandsuppgift blir, säger motionärerna, att kartlägga vilka
områden av näringslivet som måste omfattas av någon form av etableringskontroll.
Denna kontroll bör innehålla krav på elementära kunskaper i
bokföring och om arbetsmarknadens lagar och avtal samt på erfarenhet inom
branschen. Frågan om tvångsförvaltning av företag som underlåter att följa

Juli 1980/81:21

241

lagar och regler måste prövas liksom möjligheten att återkalla ett givet
etableringstillstånd. Vidare bör man överväga bestämmelser om erläggande
av garantibelopp vid nyetablering och om upprättande av ett centralt
företagarregister.

Motionärerna berör särskilt missförhållanden inom restaurangbranschen
och byggbranschen. De säger sig dela Hotell- och restauranganställdas
förbunds uppfattning att etableringen inom restaurangbranschen måste ske
under starkt samhälleligt inflytande och kontroll. I aktiebolagslagen bör
stadgas att företag vid nyetablering skall erlägga ett garantibelopp för
verksamheten, att varje enskild arbetsgivares lämplighet som arbetsgivare
skall prövas och att verksamheten inte får bedrivas utan särskilt lämplighetsintyg.

Mot bakgrund av en mycket utbredd svart marknad inom byggnadsbransch^
har det, framför allt från de fackliga organisationernas sida, uttalats
starka krav på etableringskontroll inom denna bransch. För att oönskad
etablering inom byggnadsbranschen skall begränsas måste byggnadslagstiftningen
reformeras när det gäller etableringsrätten, säger motionärerna.
Praktik och tekniskt kunnande måste ingå som förutsättningar för en
etablering. Byggnadslagstiftningen bör innefatta bestämmelser om att giltigt
lokalavtal måste förevisas innan rätten att påbörja ett byggnadsprojekt
vinner laga kraft. För att en etableringskontroll inom byggnadsindustrin skall
bli effektiv krävs också att företagens kvalifikationer kontrolleras vid
nyetablering, att tillstånd för etablering kombineras med krav på depositionsavgift
och att tillståndet kan återkallas om företaget inte uppfyller de
krav som ställts.

I motion 1980/81:1098 anförs att, enligt Arbetslivscentrums rapport
”Enpersonsföretag - omfattning och ekonomiska konsekvenser” (1979),
enpersonsföretagens andel av det totala antalet företag har ökat från 35 % till
45 % under perioden 1972-1977. Andelen enpersonsföretag anges vara
speciellt hög inom bl. a. frisörbranschen, hotell- och restaurangbranschen,
fastighetsförvaltning och delar av byggnadsindustrin. Som orsak till ökningen
av andelen enpersonsföretag nämner motionärerna bl. a. företagares
möjligheter till ekonomiska förmåner i form av skattekrediter, firmabil och
skatteavdrag för arbetsrum i egen fastighet. Sådana förmåner är inte möjliga
vid ett anställningsförfarande. Det finns också stora möjligheter för
företagare att undanhålla inkomster från beskattning, säger motionärerna.
De pekar på att, enligt den nyss nämnda rapporten från Arbetslivscentrum,
inom vissa utvalda branscher 28 000 innehavare av B-skattesedlar varken
hade betalat mervärdeskatt eller varit registrerade som företagare.

Det finns flera skäl för samhället att förhindra denna utveckling, anför
motionärerna. Samhället går miste om skatteintäkter till betydande belopp.
För de anställda i många mindre företag innebär anställningen ofta
otrygghet. Konkurrensen snedvrids inom olika branscher. En etableringskontroll
bör enligt motionärerna bygga på två principer, nämligen dels

JuU 1980/81:21

242

samhällelig insyn i och samhälleligt inflytande över etableringarnas omfattning
och inriktning, dels prövning av enskild persons lämplighet som
företagare och arbetsgivare. De fackliga organisationerna borde ha ett starkt
inflytande över beslut om etableringar av nya företag. Det är enligt
motionärerna också väsentligt att branschregister upprättas i de mest utsatta
branscherna.

Näringsutskottet

Vad gäller frågan om en allmän utredning om etableringskontroll hänvisar
näringsutskottet till vad det har anfört i ämnet i tidigare yttrande till
justitieutskottet (NU 1980/81:2 y). De nu föreliggande motionerna ger inte
näringsutskottet anledning till något ändrat ställningstagande i denna
fråga.

I motionerna berörs särskilt missförhållanden inom restaurang- och
byggbranscherna. Beträffande dessa branscher hänvisar näringsutskottet till
sitt betänkande NU 1980/81:2, där utskottet utförligt har behandlat
motionsyrkanden om bl. a. auktorisation inom byggbranschen och etableringskontroll
i hotell- och restaurangbranschen. Utskottet har avstyrkt dessa
yrkanden och därvid pekat på andra åtgärder från samhällets sida för att
komma till rätta med missförhållanden inom de nämnda branscherna.

Vad gäller motionärernas förslag om inrättande av ett centralt företagarregister
resp. av branschregister i vissa branscher hänvisar utskottet till sitt
ställningstagande i betänkande NU 1980/81:2 till liknande förslag. Utskottet
menar sålunda att det pågående arbetet med ett basregister för alla branscher
bör kunna leda fram till en lösning som tillgodoser motionärernas önskemål i
detta avseende.

Stockholm den 12 februari 1981

På näringsutskottets vägnar
INGVAR SVANBERG

Närvarande: Ingvar Svanberg (s), Johan Olsson (c), Nils Erik Wååg (s).
Birgitta Hambraeus (c), Tage Adolfsson (m), Lennart Pettersson (s), Rune
Jonsson (s). Hadar Cars (fp), Karl Björzén (m), Wivi-Anne Radesjö (s),
Ingegärd Oskarsson (c), Birgitta Johansson (s), Per Westerberg (m) och
Christer Eirefelt (fp).

JuU 1980/81:21

243

Avvikande mening

Ingvar Svanberg, Nils Erik Wååg, Lennart Pettersson, Rune Jonsson,
Wivi-Anne Radesjö och Birgitta Johansson (alla s) anser att den del av
yttrandet som följer efter rubriken ”Näringsutskottet” bort ha följande
lydelse:

Vad gäller frågan om en allmän utredning om etableringskontroll hänvisar
näringsutskottet till vad dess socialdemokratiska ledamöter har anfört i detta
ämne i utskottets yttrande NU 1980/81:2 y (avvikande mening s. 14 f.). Som
där har framhållits och ytterligare understryks i de nu föreliggande
motionerna bör en undersökning göras av förutsättningarna för införande av
etableringskontroll i branscher med särskilt utbredd ekonomisk brottslighet.

I motionerna berörs särskilt missförhållanden inom restaurang- och
byggbranscherna. I sitt betänkande NU 1980/81:2 har näringsutskottet
utförligt behandlat motionsyrkanden om bl. a. auktorisation inom byggbranschen
och etableringskontroll i hotell- och restaurangbranschen. Utskottet
hänvisar till vad dess socialdemokratiska ledamöter därvid har anfört
(reservationerna 2 och 3). Det bör närmare övervägas vad som kan göras för
att komma till rätta med missförhållandena inom restaurangbranschen.
Likaså bör frågan om krav på auktorisation för dem som vill etablera sig i
byggbranschen övervägas. Dessa frågor bör tas upp inom ramen för den
utredning om möjligheterna att tillämpa etableringskontroll i olika branscher
som utskottets socialdemokratiska ledamöter har föreslagit i yttrande NU
1980/81:2 y.

Vad gäller de förslag om ett centralt företagarregister resp. om branschregister
i vissa branscher som framförs i motionerna vill utskottet anföra
följande. Utskottets socialdemokratiska ledamöter har i betänkande NU
1980/81:2 (reservationerna 1 och 2) föreslagit att särskilda register skall
upprättas över bilverkstäder och över företagare inom byggbranschen.
Utskottet hänvisar till vad dessa ledamöter har uttalat om särskilda
branschregister som ett betydelsefullt medel för att förebygga brott och
andra missförhållanden.

JuU 1980/81:21 244

Innehållsförteckning

Motioner 1

Motion 1979/80:1120 1

Motion 1979/80:1121 4

Motion 1979/80:1864 4

Motion 1980/81:234 5

Motion 1980/81:237 5

Motion 1980/81:1098 6

Motion 1980/81:1577 6

Bakgrund 6

Inledning 6

Rikspolisstyrelsens arbetsgrupp mot

organiserad brottslighet 7

BRÅ: s överväganden med anledning av regeringens uppdrag .... 7

PM av en av riksåklagaren tillsatt arbetsgrupp 8

Resursförstärkningar för polisväsendet m. m 8

Arbetet i BRÅ 9

Vissa uppgifter i anslutning till motionerna 12

Remissbehandling m. m 12

Valutakontrollen m. m 12

Gällande ordning 12

Pågående reformarbete 13

Remissyttranden 16

Yttrande från annat utskott 18

Kontroll av företag som får statligt stöd 18

Gällande ordning m. m 18

Remissyttranden 20

Yttrande från annat utskott 21

Företagsrevisoremas ställning och uppgifter 23

Gällande ordning m. m 23

Remissyttranden 24

Yttrande från annat utskott 24

Ansvarsgenombrott 25

Gällande ordning m. m 25

Remissyttranden 26

Yttrande från annat utskott 26

Grå arbetskraft 27

Inledning 27

Gällande ordning 27

Pågående reformarbete 28

Remissyttranden 29

Yttrande från annat utskott 30

Näringsförbud 30

Gällande ordning m. m 30

Remissyttranden 33

Yttrande från annat utskott 34

Etableringskontroll m. m 34

Gällande ordning 34

Tidigare riksdagsbehandling 35

Remissyttranden 36

Yttrande från annat utskott 37

Kontroll över kreditströmmama m. m 38

JuU 1980/81:21 246

Grå arbetskraft 70

Näringsförbud 71

Etableringskontroll m. m 73

Kontroll över kreditströmmarna m. m 74

Miljöbrott 75

Företagsböter 78

Samarbetet mellan polis, åklagare m. fl 79

Polisens organisation m. m 80

Skattefrågor 81

Gäldenärsbrott m. m 83

Övriga frågor 85

Utskottets hemställan 86

Reservationer (s) 87

1. Allmänna överväganden 87

2. Valutakontrollen m. m. (mom. 1) 91

3. Kontroll av företag som får statligt stöd (mom. 2) 92

4. Företagsrevisorernas ställning och uppgifter (mom. 3) 93

5. Ansvarsgenombrott m. m. (mom. 4 och 5) 93

6. Grå arbetskraft 95

7. Näringsförbud (mom. 7) %

8. Etableringskontroll m.m. (mom. 8) %

9. Kontroll över kreditströmmama m. m. (mom. 9) 98

10. Miljöbrott (mom. 10) 98

11. Företagsböter 99

12. Samarbetet mellan polis, åklagare m. fl. (mom. 12) 99

13. Polisens organisation m. m. (mom. 13) 100

14. Skattefrågor (mom. 14) 101

15. Gäldenärsbrott m.m. (mom. 17) 101

Bilagor 103

Bilaga 1 Sammanställning av remissyttranden 103

Bilaga 2:1 Finansutskottets yttrande 182

Bilaga 2:2 Skatteutskottets yttrande 189

Bilaga 2:3 Lagutskottets yttrande 195

Bilaga 2:3:1 Reservationer i lagutskottets betänkande LU 1980/81:4 200

Bilaga 2:4 Socialutskottets yttrande 202

Bilaga 2:5 Jordbruksutskottets yttrande 205

Bilaga 2:6 Näringsutskottets yttrande 208

Bilaga 2:7 Arbetsmarknadsutskottets yttrande 223

Bilaga 2:8 Civilutskottets yttrande 232

Bilaga 3 Näringsutskottets yttrande 240

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1981

JuU 1980/81:21 245

Gällande ordning m. m 38

Remissyttranden 39

Yttrande från annat utskott 40

Miljöbrott 41

Gällande ordning m. m 41

Pågående reformarbete 42

Remissyttranden 43

Yttrande från annat utskott 44

Företagsböter 44

Gällande ordning 44

Pågående reformarbete 45

Samarbetet mellan polis, åklagare m. fl 46

Satsningar på samarbete 46

Remissyttranden 48

Yttrande från annat utskott 49

Förstärkning av polisens resurser 49

Förstärkning av skattemyndigheternas resurser m. m 50

Skatteförvaltningens organisation 50

Exekutionsväsendets organisation 51

Yttrande från annat utskott 51

Mervärdeskatteregistrering 52

Gällande ordning m. m 52

Pågående reformarbete 53

Remissyttranden 53

Gäldenärsbrott m. m 53

Gällande ordning 53

Pågående reformarbete 54

Aktiekapitalets storlek 54

Gällande ordning m. m 54

Remissyttranden 55

Yttrande från annat utskott 55

Skatteflyktsklausul m.m 56

Inledning 56

Skatteflyktsklausul 56

Bevissäkringslag 56

Betalningssäkringslag 57

Yttrande från annat utskott 57

Övrigt om åtgärder mot den ekonomiska brottsligheten 58

Inledning 58

Tidigare riksdagsbehandling av motioner

om åtgärder mot den ekonomiska brottsligheten 58

Nyligen genomförd lagstiftning m. m 59

Pågående reformarbete 59

Kommunalt utredningsarbete 60

Motioner väckta under den allmänna motionstiden 1981 61

Utskottet 62

Inledning 62

Allmänna överväganden 63

Överväganden i de enskilda motionsfrågoma 65

Valutakontrollen m. m 65

Kontroll av företag som får statligt stöd 67

Företagsrevisoremas ställning och uppgifter 67

Ansvarsgenombrott m. m 69