om den alliansfria rörelsen

Betänkande 1980/81:UU12

UU 1980/81:12

Utrikesutskottets betänkande
1980/81:12

om den alliansfria rörelsen
Motionen

I motion 1979/80:480 av Lars Werner m. fl. (vpk) hemställs att riksdagen
uttalar att Sverige skall söka medlemskap i den alliansfria rörelsen.

Bakgrund

Den alliansfria rörelsen bildades på initiativ av Jugoslaviens förre
president Tito, Indiens förre premiärminister Nehru och Egyptens förre
president Nasser. Rörelsen höll sitt första toppmöte i Belgrad 1961. Därefter
har ytterligare fem toppmöten ägt rum, det senaste i Havanna 1979. Något
fast sekretariat finns inte utan sekretariatsfunktionen följer med ordförandeskapet.
För närvarande står Cuba för denna sekretariatsfunktion. Mellan
toppmötena har utrikesministermöten hållits.

Den alliansfria rörelsen uppstod under en period då avkoloniseringen
ledde till att ett stort antal nya stater bildades. Rörelsens syfte var att skapa
sammanhållning och samarbete mellan länder som önskade betona sin
suveränitet och frigöra sig från ett tidigare stormaktsinflytande. Från början
strävade rörelsen efter alliansfrihet i verklig mening. Ekonomiska frågor och
kraven på förändringar i relationerna mellan rika och fattiga länder blev
tidigt viktiga ämnen i den av u-länder dominerade rörelsen.

Sveriges regering redovisade redan på ett tidigt stadium sin inställning till
den ifrågavarande rörelsen. I ett anförande den 6 september 1964 inför
Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbunds ungdomsriksdag framhöll
dåvarande utrikesministern Torsten Nilsson att Sverige hållit sig utanför det
organiserade samarbetet mellan de s. k. neutralistiska staterna. I ett tal inför
Paasikivi-samfundet i mars 1965 ansåg utrikesministern att en sådan typ av
neutralism inte kan tillämpas på Sverige med vår förankring i den
västerländska demokratins idéer.

Efter hand har emellertid den alliansfria rörelsen konfronterats med de
stora internationella tvistefrågorna. Sålunda har inom rörelsen rests krav på
att medlemmarna skall ta ställning till frågor som konflikten i Mellanöstern,
Vietnams invasion i Kampuchea och Sovjetunionens invasion i Afghanistan.

Sverige har nära följt den alliansfria rörelsen och deltagit som inbjuden
gäst vid dess möten. En annan form för deltagande i mötena är observatörskap,
som medför en högre grad av engagemang än gäststatus.

Vi har ett regelbundet och nära samarbete med rörelsen i nedrustnings -

1 Riksdagen 1980181. 9 sami. Nr 12

UU 1980/81:12

2

kommittén (CD) där alliansfria och neutrala länder - däribland Sverige -ingår i den s. k. NN-gruppen av 21 stater.

Det har också varit möjligt för Sverige att i många fall stödja förslag i
ekonomiska och andra frågor som förts fram av de alliansfria.

Utskottet

Innebörden av Sveriges neutralitet har genom åren beskrivits av regering
och riksdag vid flera tillfällen. Ett grundläggande drag i den svenska
neutraliteten är att den inte är inskriven i vår författning eller i något
avseende bekräftad eller garanterad i något internationellt avtal eller av
någon stormakt.

Riksdagen hade år 1956 anledning att ta ställning till ett motionsförslag att
Sverige uttryckligen skulle förklara sin neutralitet och få den garanterad
bl. a. av stormakterna. Motionen avslogs av riksdagen på förslag av ett
enhälligt utskott med hänvisning till att en sådan omläggning av vår
utrikespolitik inte skulle innebära ”ett ändamålsenligt tillgodoseende för
framtiden av svenska intressen”.

Sveriges neutralitetspolitik är en självvald politik. Respekten för den
upprätthåller vi bl. a. genom att stå utanför militära allianser och blockbildningar
med uttalade eller outtalade utrikespolitiska syften och genom att i
varje given situation uppträda så att tilltron till vår vilja och förmåga till
neutralitet i ett spänningsläge inte kan ifrågasättas av omvärlden.

Förtroendet för alliansfrihet syftande till neutralitet i krig har inte bara
ansetts kräva att vi står utanför stormaktsblocken. Även ett medlemskap
eller en nära bindning till andra grupper eller sammanslutningar av stater kan
medföra att Sveriges utrikespolitiska handlingsfrihet i praktiken beskärs på
ett oacceptabelt sätt. Sådana överväganden var huvudskälet till att Sverige i
början av 1970-talet avstod från att söka medlemskap i den europeiska
gemenskapen.

Den alliansfria rörelsen har, som framgår av bakgrundsavsnittet, sitt
ursprung i den sammanhållning som växte fram mellan de tidigare kolonierna
i Afrika och Asien. Dessa stater önskade frigöra sig från stormaktsinflytande
och betecknade ofta sin hållning som ”neutralistisk”. Innebörden härav
tycks till en början även ha varit att länderna ville bekänna sig till något slags
ideologisk neutralitet.

Den alliansfria rörelsen står visserligen utanför stormaktsblocken men det
är obestridligt att rörelsen i praktiken strävar efter att samla medlemmarna
kring utrikespolitiska ståndpunkter.

Av ovan angivna skäl är det enligt utskottets mening inte förenligt med
neutralitetspolitiken att Sverige söker medlemskap i den alliansfria rörelsen.
Ett sådant steg skulle, även om det inte medför några formella utrikespolitiska
bindningar, innebära en omorientering av vår utrikespolitik.

En liknande uppfattning framfördes såväl av utrikesminister Ola Ullsten

UU 1980/81:12

3

som av Olof Palme i årets utrikesdebatt den 12 mars. Ett väsentligt skäl mot
medlemskap i den alliansfria rörelsen är att vi i Sverige vill avstå från att
inordna oss i grupperingar, scm vill samordna sin utrikespolitik, framhöll
utrikesministern. Även Olof Palme motsatte sig ett medlemskap av
neutralitetspolitiska skäl.

Sverige hyser uppskattning av den alliansfria rörelsen och samarbetar med
den i frågor av ömsesidigt intresse. Av främst neutralitetspolitiska skäl kan
Sverige emellertid, enligt utskottets mening, inte söka medlemskap i denna
organisation.

Mot bakgrund av det anförda avstyrks motion 480.

Utskottet hemställer

att riksdagen avslår motion 1979/80:480.

Stockholm den 20 november 1980

På utrikesutskottets vägnar
GERTRUD SIGURDSEN

Närvarande vid ärendets slutbehandling: Gertrud Sigurdsen (s), Torsten
Bengtson (c), Sture Palm (s), Georg Åberg (fp), Olle Göransson (s), Ingrid
Sundberg (m), Mats Hellström (s), Sture Korpås (c), Barbro Nilsson (m),
Filip Fridolfsson (m), Axel Andersson (s), Maj-Lis Lööw (s), Gunnar Ström
(s), Hans Petersson i Röstånga (fp) och Pär Granstedt (c).

GOTAB 65962