om byggnadslagstiftning m.m. (Betänkande 1980/81:CU28 Civilutskottet)

CU 1980/81:28

Civilutskottets betänkande
1980/81:28

om byggnadslagstiftning m. m.

1 Motionerna

Utskottet behandlar i detta sammanhang motionerna 1980181:

284 av Ove Karlsson m. fl. (s) vari hemställs att riksdagen hos regeringen
hemställer om att svensk byggnorm utformas så att föreskrifter om klämfria
dörrar införs,

633 av Elvy Nilsson m. fl. (s) vari hemställs att riksdagen måtte besluta att
hos regeringen begära att gällande bestämmelser i byggnadsstadgan ändras i
enlighet med vad som anförts i motionen (bredare dörrar),

635 av Eric Rejdnell m. fl. (fp) vari hemställs att riksdagen begär att
regeringen låter utreda möjligheterna att träffa avtal med berörda kommuner
om byggförbud kring Arlanda flygplats i enlighet med vad i motionen
framförts,

1074 av Björn Körlof (m) vari hemställs att riksdagen hos regeringen begär
att 7 och 8 §§ lagen om påföljder och ingripanden vid olovligt byggande ges
en utformning som undanröjer onödig byråkrati,

1843 av Filip Fridolfsson (m) vari hemställs att riksdagen hos regeringen
anhåller om en översyn av gällande lagstiftning och byggnormer på grundval
av hittills gjorda praktiska och ekonomiska erfarenheter av tillämpningen på
befintlig bebyggelse, samt att därvid särskilt ifrågasätta anordnandet av
grovsoprum även som separeringen av hushållssoporna i fastigheterna,

1844 av Pär Granstedt (c) och Stina Andersson (c) vari hemställs att
riksdagen hos regeringen begär att naturvårdsverket och planverket ges i
uppdrag att som ett led i den fysiska riksplaneringen inventera och föreslå
lämpliga åtgärder för bevarandet av värdefulla grönområden i de större
tätortsregionerna.

1845 av Marianne Karlsson m. fl. (c, m, fp) vari hemställs

1. att riksdagen hos regeringen anhåller om en översyn av byggnormers
varaktighet, ikraftträdande samt industrins behov av omställning m. m. vid
revidering och införande av nya normer i enlighet med vad i motionen
anförts,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts angående alternativa normidéer,

1850 av Lars Werner m. fl. (vpk) vari föreslås att riksdagen som sin mening
ger regeringen till känna vad i motionen anförts om hur gällande riktlinjer för
hushållningen med mark och vatten skall beaktas,

1894 av Lars Werner m. fl. (vpk) vari, med hänvisning till motiveringen i
motion 1980/81:1893, föreslås att riksdagen uttalar att planeringen av ett

1 Riksdagen 1980181. 19 sami. Nr 28

CU 1980/81:28

tillräckligt antal barnstugeplatser vid ny- och ombyggnad av bostäder bör
vara en förutsättning för godkännande av stadsplan respektive tillstånd till
sanering,

1910 av Marianne Stålberg m. fl. (s) vari hemställs att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts angående förslagen
om PBL - Ny plan- och bygglag.

2 Tidigare behandling m. m.

2.1 Vissa planfrågor

Enligt luftfartslagen fordras tillstånd av regeringen för att inrätta och driva
flygplats för allmänt bruk om någon annan än staten skall utöva driften.
Anläggande av flygplats kräver f. n. i och för sig inte tillstånd enligt
byggnadslagstiftningen. Regelmässigt krävs dock byggnader och arbeten
som kräver byggnadslov och i princip ofta även detaljplan. I samband med
den fysiska riksplaneringen har det strukits under (prop. 1975/76:1 s. 73 f) att
det är angeläget att flygplatsfrågorna uppmärksammas i den kommunala
översiktliga planeringen.

181-83 §§ byggnadslagen ges bestämmelser om förbud mot bebyggelse till
hinder för försvaret, luftfarten m. m.

Miljöskyddslagen är tillämplig på bl. a. användning av mark, byggnad eller
anläggning på sätt som kan medföra störning för omgivningen genom
luftförorening, buller, skakning, ljus eller annat sådant, om störningen inte
är helt tillfällig.

Utskottet har tidigare behandlat frågor som ansluter till planeringen kring
storstäderna. Förslaget om primära rekreationsområden (prop. 1975:46, CU
1975/76:2) innehöll bl. a. ett uttalande i propositionen om att områdena
kring de tre storstäderna är arealmässigt begränsade i förhållande till
folkmängden och att de inte kan behandlas som primära rekreationsområden
därför att de i första hand måste utnyttjas för närrekreation. Utskottet
konstaterade bl. a. att områdena närmast Stockholm och Göteborg redan
behandlades inom den fysiska riksplaneringen och att intresset av att bevara
tillgängliga områden för närrekreation där kan jämställas med riksintressena
i övrigt. Utskottet ansåg att de i propositionen anförda synpunkterna med
beaktande av vad utskottet anfört torde kunna fogas in i redan gällande
planeringsmål. Riksdagen gav som sin mening regeringen detta till känna. I
ett särskilt yttrande (c) anfördes bl. a. att tillgången på närrekreation har
avgörande betydelse för människors levnadsförhållanden och att samhällets
planering och ekonomiska stöd borde utgå från rekreationsbehovet även i de
tätbefolkade regionernas närhet.

1979 års beslut av regeringen beträffande den fysiska riksplaneringen inom
Stockholms län innehåller bl. a. uttalandet att det är angeläget med fortsatta
åtgärder för att ge rekreationsområdena för befolkningen i Stockholmsregionen
ett tillräckligt skydd.

CU 1980/81:28

Frågan om bevarande av Hanstaområdet vid Stockholmsregionen har
behandlats i interpellationssvar den 11 december 1980. I svaret angavs bl. a.
att området ansågs i första hand falla inom den kommunala planeringens
ram. I det förslag till ny regionplan som ingetts till regeringen angavs området
som utredningsområde. Frågan om att införliva området med det befintliga
naturreservatet på Järvafältet behandlas inom länsstyrelsen.

En redogörelse för behandlingen av tidigare krav (fp) (vpk) beträffande
markreservationer i plan för daghem m. m. har getts i betänkande
CU 1978/79:2 s. 3-5.

Enligt bostadssaneringslagen får hyresnämnd förbjuda fastighetsägare att
utföra förbättringar som inte kräver byggnadslov om inte åtgärden behövs
för att uppnå lägsta godtagbara standard och det är uppenbart att åtgärden
inte är påkallad av boendehänsyn. Gäller åtgärderna sådant som kräver
byggnadslov och inte behövs för att nå lägsta godtagbara standard kan
organisation av hyresgäster motsätta sig den. Åtgärden får då vidtas endast
om hyresnämnden medger det. Detta kräver att särskilda skäl föreligger.

2.2 Byggnormer m. m.

Genom byggnadslagstiftningen ställer samhället grundläggande krav på
byggnaders säkerhet och funktion. Effekterna på byggandet av ändringar i
normsystemet är endast delvis kartlagda. Det åligger dock den nu arbetande
byggprisutredningen (Bo 1980:01) att se över kostnadseffekterna av nya
byggnormer samt att överväga metoder att bättre kunna förutse kostnadseffekterna
av ändringar i statliga normer. Visst arbete med denna inriktning
pågår också inom planverket.

De grundregler som ges i byggnadsstadgan (BS) utvecklas och konkretiseras
i den av statens planverk med stöd av 76 § 1 mom. i denna stadga
utgivna Svensk byggnorm (SBN). Härvid gäller dock att föreskrift av inte
oväsentlig ekonomisk betydelse liksom föreskrift som av annan orsak är av
större vikt skall fastställas av regeringen.

Detaljbestämmelser avseende skydd mot barnolycksfall lämnas i SBN
(kap. 41) och de gäller vid ny- eller ombyggnad av bostadslägenheter för
stadigvarande bruk med undantag av enrumslägenheter utan egna matlagningsutrymmen
eller lägenheter i pensionärs- och ålderdomshem. Avsikten
är att skydda barn upp till 3 (och i viss mån 6) år mot olyckor. Åtgärderna
omfattar bl. a. fönsterspärrar, skydd mot inlåsning, utformningen av trappor
och balkonger, förvaring av farliga preparat och mediciner samt vassa
hushållsredskap, värme- och tippskydd för spis, disk- och tvättmaskin samt
petsäkra eluttag. I en kommentar till SBN - som dock inte är bindande -påpekar dessutom planverket att klämfria dörrar bör finnas i sådana lokaler
där barn förekommer i större omfattning som i förskolor samt låg- och
mellanstadieskolor.

Barnolycksfallsutredningen har i sitt betänkande Barnolycksfall (SOU

CU 1980/81:28

1979:28) tagit upp frågan om barnsäkerheten i hemmet. Utredningen lämnar
dock inte några förslag till ytterligare barnsäkerhetsåtgärder vid nybyggnad.
Däremot förespråkar utredningen att alla äldre bostäder skall kompletteras
med de barnsäkerhetsanordningar som föreskrivs i SBN för ny- och
ombyggnad. Det i enlighet med utredningens förslag inrättade barnmiljörådet
är centralt organ för säkerhets- och miljöfrågor bland barn och
ungdomar. Rådet kommer fortlöpande att följa bl. a. barnens säkerhet i
hemmet.

Enligt bestämmelserna i 42 a § BS skall bostäder för annat än fritidsändamål
och utrymmen i byggnader till vilka allmänheten äger tillträde eller som
utgör arbetslokaler utformas så att de blir tillgängliga för och kan användas
av personer med nedsatt rörelse- eller orienteringsförmåga till följd av ålder,
invaliditet eller sjukdom. Också när det gäller handikapptillgängligheten
lämnas detaljföreskrifter i SBN. De innebär för nyproducerade bostäder att
minst en ingång till byggnad samt minst en förflyttningsväg till bostadslägenheter
eller utrymmen i byggnad till vilka allmänheten äger tillträde skall
kunna användas av personer med nedsatt rörelse- eller orienteringsförmåga.
För bostadslägenhet gäller dessutom att minst en entrédörr samt minst en
dörr till varje rum inklusive kök, ett hygienrum och en balkong eller uteplats
skall medge passage med rullstol. Bestämmelserna om dörrar i bostäder
trädde i kraft den 1 januari 1980, medan övriga bestämmelser är av äldre
datum.

Sophanteringen i bostadshus regleras också den i SBN. Bestämmelserna
innebär att det för bostadshus skall finnas utrymme för hushållsavfall och
återanvändbart avfall.

För flerbostadshus gäller dessutom att där skall finnas utrymme för
skrymmande avfall (storsoprum). Har huset mer än två våningar skall
sopnedkast ordnas om inte avfallet omhändertas tillfredsställande på annat
sätt. Minst ett sopnedkast per trapphus eller soputrymme per hus skall
ordnas så att det kan nås av person i rullstol.

Storsoprum (eller fast lokaliserad container) skall finnas inom 200 m från
trapphus. Mot bakgrund av att reglerna tillkommit av arbetsmiljöskäl
stadgas att transportvägen för avfall skall vara kort och bekväm. Kärra skall
kunna användas.

För befintlig bebyggelse gäller enligt 82 § BS att endast sådana anordningar
för avfallshantering som skäligen kan fordras för att åstadkomma
godtagbara arbetsförhållanden behöver finnas. Detta återspeglas i motsvarande
föreskrifter i SBN. Avseende de avvägningar som härvid kan bli
aktuella har departementschefen i proposition 1977/78:50 (s. 15-16) uttalat
följande.

När det gäller avvägningen i dessa situationer anser jag att byggnadsnämnden
bör göra en med hänsyn till förhållandena lämplig avvägning mellan
t. ex. vad som bör krävas för att förbättra arbetsmiljön för sophämtnings -

CU 1980/81:28

personalen och vad åtgärder i detta syfte bör få kosta. Riktmärket bör vara
att få till stånd en med hänsyn till ekonomiska och byggnadstekniska
förutsättningar godtagbar helhetslösning vad avfallshanteringen beträffar.
För att man skall åstadkomma en sådan lösning kan det ibland bli nödvändigt
att avstå från sådant som normalt hör till den interna sophanteringen i
byggnaden. Krav på en godtagbar transportväg kan t. ex. medföra att
hyresgästerna får upphöra med att kasta avfallet i sopnedkast och i stället
lämna avfallet i särskilt anordnade utrymmen i anslutning till transportvägen.

I dessa fall då en avvägning måste göras mellan arbetsmiljön för sophämtningspersonalen
och den interna sophanteringen i byggnaden bör alltså enligt
min mening sophämtningspersonalens arbetsmiljö i första hand tillgodoses.

Civilutskottet (CU 1977/78:6) hade inte heller något att erinra mot
propositionen i denna del.

För finansieringen av förbättringsåtgärder för sophanteringen utgår
statligt bostadslån.

I Bygginfoskolans regi har genomförts en riksomfattande kursverksamhet
beträffande ombyggnad av soprum. Verksamheten har syftat till att ge
berörda personer och lokala myndigheter nödvändig kunskap för att de på ett
riktigt sätt skall kunna hantera lagstiftningen och dess intentioner. Statens
planverk följer också i samråd med kommunförbundet, SABO, FISB,
renhållningsverksföreningen och berörda fackliga organisationer i en referensgrupp
till Bygginfoskolans arbete utvecklingen vad gäller förbättringsåtgärderna.

2.3 Tilläggsavgift vid olovligt byggande

Enligt lagen (1976:666, ändrad 1976:890 och 1979:983) om påföljder och
ingripanden vid olovligt byggande m. m. (LPI) kan vissa överträdelser av
byggnadslagen och byggnadsstadgan leda till att avgifter tas ut: byggnadsavgift,
tilläggsavgift och särskild avgift. Vid olovligt byggande i alla former
tas byggnadsavgift ut. Tilläggsavgift skall tas ut när överträdelsen anses vara,
av särskilt allvarlig beskaffenhet -1, ex. när en helt ny byggnad har uppförts
eller en befintlig byggnad har till- eller påbyggts utan byggnadslov. Särskild
avgift tas ut när det gäller sådana överträdelser som inte utgör olovligt
byggande.

Enligt 7 § LPI skall tilläggsavgift tas ut när det är fråga om en olovlig åtgärd
som innebär att

1. helt ny byggnad uppförs,

2. befintlig byggnad till- eller påbyggs,

3. byggnad inreds helt eller delvis till väsentligen annat ändamål än det till
vilket byggnaden förut varit använd,

4. byggnad eller del av byggnad tas i anspråk för väsentligen annat
ändamål än det till vilket byggnaden förut varit använd eller som finns
angivet på godkänd ritning eller

CU 1980/81:28

5. byggnad rivs.

Varken byggnadsavgift eller tilläggsavgift får tas ut bl. a. när den olovliga
åtgärden rättas innan påföljdsfrågan tas upp vid sammanträde med
byggnadsnämnden. Tilläggsavgift utgår inte heller när ny- eller tillbyggnaden
inte är större än 10 m2. Tilläggsavgift utgår fr. o. m. år 1980 med 500 kr. för
varje m2 bruttoarea utöver 10 m2 (prop. 1978/79:111, CU 1979/80:3).

Byggnadsnämnden beslutar om byggnadsavgift, medan prövningen av
frågan om den olovliga åtgärden skall föranleda också tilläggsavgift har lagts
på allmän domstol. Endast allmän åklagare är behörig att väcka talan och
detta endast om byggnadsnämnden begärt det. Domstolen kan sätta ner eller
efterge tilläggsavgift t. ex. när överträdelsen anses ursäktlig eller bagatellartad.

PBL-utredningen har i betänkandet Ny plan- och bygglag (SOU 1979:65
s. 499-508) behandlat även LPI och föreslår att denna lag arbetas in i den nya
plan- och bygglagen. Utredningen redovisar bl. a. synpunkter på behovet av
ändringar i LPI som förts fram av Svenska kommunförbundet i en PM den 25
september 1978 liksom en framställning från byggnadsnämnden i Malmö. I
såväl promemorian som framställningen framhålls det som otillfredsställande
att byggnadsnämnden i alla situationer då tilläggsavgift formellt skall tas
ut måste anmäla frågan till åklagaren.

Utredningen föreslår att ingen åtgärd med en bruttoarea av 20 m2 bör
träffas av tilläggsavgift. I promemorian och framställningen föreslås också att
byggnadsnämnden skall ha möjlighet att i vissa fall avstå från att anmäla
frågan om tilläggsavgift till åklagaren. Utredningen anför härtill att förslaget
att undanta åtgärder med en bruttoarea under 20 m2 eller mindre bör
medföra en minskning av antalet fall då anmälan till åklagaren blir aktuell.
Med hänsyn till den principiella tveksamhet som finns mot att lägga
skönsmässiga bedömningar på byggnadsnämnden anser utredningen att det
knappast finns utrymme för några ytterligare ändringar i gällande bestämmelser.

2.4 Fysisk riksplanering

Gällande riktlinjer för hushållning med mark och vatten har inga
omedelbara rättsverkningar. Dåvarande civilministern anförde i anslutning
till detta konstaterande (prop. 1972:111 bil. 2s. 302) att detta följde redan av
att riktlinjerna för konkreta ställningstaganden behöver preciseras eller
dareutvecklas antingen genom fortsatt planering eller i samband med mer
detaljerade lokaliseringsbeslut. Härtill kom att gällande lagstiftning inte
förutsätter förekomsten av övergripande planbedömningar som skulle binda
Kungl. Maj:t eller myndigheterna i enskilda beslut rörande markanvändningen.
Det förutsattes dock att riktlinjerna utan särskild föreskrift blev
vägledande för Kungl. Maj:t vid alla beslut om sådan markanvändning som
riktlinjerna avser. Det ansågs ligga i sakens natur att samma riktlinjer kom

CU 1980/81:28

att iakttas också av myndigheterna. Alla statliga myndigheter har anbefallts
att beakta riktlinjerna för hushållning med mark och vatten (SFS
1973:15).

11972 års nämnda proposition angavs att frågan om hur man mer generellt
skall förknippa beslut grundade på den fysiska riksplaneringen med direkta
rättsverkningar för kommuner och enskilda skulle övervägas av bygglagutredningen.

PBL-utredningen har redovisat förslag om lagreglering av riktlinjerna.

I riksdagen har, utom annat, frågan om regeringens tillämpning av
riktlinjerna för den fysiska riksplaneringen tagits upp i en interpellationsdebatt
den 8 december 1980.

Inom konstitutionsutskottet granskas f. n. i dechargesammanhang bl. a.
regeringens hänsynstaganden till riktlinjer i den fysiska riksplaneringen vid
beslut om byggnadsplaner för fritidsbebyggelse. Kommande betänkande
torde behandlas i kammaren i början av maj 1981.

3 Utskottet

3.1 Vissa planfrågor

I motion 1980/81:635 (fp) föreslås en utredning av möjligheterna att träffa
avtal om byggförbud kring Arlanda flygplats - avtal mellan staten och resp.
kommun. Motionärernas utgångspunkt är att man på detta sätt bör hindra att
man i framtiden - liksom i Brommaärendet - ställs inför krav från de boende
på begränsningar i flygverksamheten.

Tillkomsten av ytterligare bebyggelse föregås av planmässiga bedömningar,
vari ingår även överväganden om buller- och riskzoner. Dessa bedömningar
faller i första hand på resp. kommun men kommer under statlig
prövning vid planfastställelse. Det finns utifrån dessa förhållanden inte
anledning att införa ett system med avtal mellan staten och kommunerna.

Motionärerna anför att de önskade överenskommelserna borde leda till ett
byggförbud inom en radie av en till en och en halv mil från Arlanda flygplats.
Uttalandet torde, mot bakgrund av vad i övrigt anförts i motionen, innebära
att hittillsvarande bedömningsnormer bör skärpas. Hithörande frågor får
enligt utskottets mening beaktas i forskning och tillämpning och inte leda till
något riksdagens uttalande.

Motion 1980/81:1844 (c) innehåller förslaget att riksdagen hos regeringen
begär att naturvårdsverket och planverket ges i uppdrag att som ett led i den
fysiska riksplaneringen inventera och föreslå lämpliga åtgärder för bevarandet
av värdefulla grönområden i de större tätortsregionerna. Bland områden
där sådana bevarandeskäl anses föreligga framhåller motionärerna Hanstaområdet
på Järvafältet i nordvästra Stockholmsregionen.

Vissa områden i närheten av storstadsområdena täcks redan av bevaranderiktlinjer
inom den fysiska riksplaneringen. I övrigt faller motionärernas

CU 1980/81:28

intressen inom den kommunala planeringen men kan också beaktas t. ex. i
samband med fråga om bildande av naturreservat.

De intressen som motionärerna närmast torde hävda bevakas i första hand
inom den kommunala planeringen och vid överväganden om naturreservat.
En fullföljd av en förordad utredning torde närmast syfta till att ge underlag
för riktlinjer för hushållning med mark och vatten - riktlinjer som avses
medverka till att områden undantas från exploatering och därmed kan
användas för t. ex. närrekreation. Enligt utskottets mening finns det inte
tillräckliga skäl för att riksdagen skulle föregripa de kommunala - eller
regionala - planövervägandena. De översiktliga bedömningar som staten
kan önska hävda i dessa sammanhang kommer till uttryck såväl i samråd
mellan länsstyrelse och kommun som vid t. ex. planfastställelser. Det finns
f. n. inte anledning utgå från annat än att även de översiktliga bedömningarna
redovisas i planarbetet utan ett särskilt utredningsuppdrag. Motionen
avstyrks därför.

Förslaget att stadsplan inte skall fastställas resp. tillstånd till sanering inte
skall ges om det inte planerats ett tillräckligt antal barnstugeplatser förs fram i
motion 1980/81:1894 (vpk).

Motsvarande förslag, såvitt gäller detaljplaner, har förts fram vid flera
tillfällen och avstyrkts av utskottet. Detta har skett med hänvisning till att
syftet i väsentliga delar är tillgodosett genom gällande anvisningar för
planläggningen samt till att det inte vore lämpligt att bryta ut en sådan fråga
ur arbetet på en ny plan- och bygglag. Dessa bedömningar gäller i sak även
frågan om ändringar i bostadssaneringslagen. Bedömningar i dessa delar kan
även beröras av arbetet inom stadsförnyelsekommittén. Utskottet avstyrker
motionen.

Motionen 1980/81:1910 (s) utgår från uppfattningen att samhällsplaneringen
är bristfällig, bl. a. med hänsyn till önskemålen att få en boende- och
servicestruktur m. m. som skapar förutsättningar för jämställdhet mellan
kvinnor och män. Motionärerna anför att i utredningsförslaget till en ny planoch
bygglag tagits ringa hänsyn till bl. a. existerande förvärvshinder för
kvinnor. Redovisningen bör göras såväl i program som i översiktlig och
detaljerad planering. Motionen utmynnar i hemställan att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om förslaget till en ny
plan- och bygglag.

Det finns enligt utskottets mening ingen erinran mot motionärernas
allmänna syften. Dessa syften riktar sig mot samhällsplaneringen i en vidare
mening - ekonomisk och fysisk planering där en samordning måste ske för att
nå uppsatta mål. Det är inte möjligt att en lagstiftning om fysisk planering ger
uttömmande uttryck för en viss önskad struktur - önskemålen växlar också
lokalt. För att uppnå vissa plankvaliteter inom ramen för en ”lämplig
samhällsutveckling” krävs bl. a. resurser, lämpliga beslutsformer och
politisk vilja. En av de grundläggande förutsättningarna för en kvalitetsmässigt
god planering är att medborgarintresset får göra sig gällande inte endast

CU 1980/81:28

när det gäller konkreta planförslag utan också när det gäller målsättningar
och översiktliga bedömningar. Som motionärerna också anför är det därför
viktigt att planeringen sker så att medborgarna har möjlighet att bevaka
skilda intressen. Som anförs i utredningsförslaget (SOU 1979:65-66 s. 210)
är exempelvis de ändrade relationerna mellan kvinnor och män i arbets- och
familjeliv en faktor som måste bidra till nya normer för hur miljön bör
utformas. En begäran från riksdagens sida om att vissa materiella krav
beaktas eller om hur redovisningen av planeringsunderlaget skall ske är
emellertid inte lämplig. Det får förutsättas att det fortsatta arbetet kommer
att utgå från den utveckling som skett av värderingarna och viljan till aktivt
deltagande från alla berörda grupper.

3.2 Byggnormer m. m.

I motion 1980/81:1845 (c, fp, m) föreslås en översyn av byggnormerna i
fråga om varaktighet, ikraftträdande samt industrins behov av omställningar
i samband med revidering och införande av nya normer. Förslag lämnas
också om utredning av ”alternativa normidéer”. Som ett exempel nämns
ersättande av normer med ett utökat och annorlunda produktansvar. I sin
motivering till de framlagda förslagen pekar motionärerna i första hand på
normsystemets kostnadseffekter.

Det av motionärerna betonade intresset av att normer inte ändras alltför
ofta och med för kort övergångstid beaktas enligt utskottets mening såväl av
planverket som av regeringen vid dess fastställelseprövning. Det finns därför
inte anledning till någon riksdagens åtgärd i denna del. Med hänvisning bl. a.
till vad utskottet anfört i betänkande CU 1979/80:31 (s. 20) har utskottet inte
heller funnit anledning förorda att byggnormerna ersätts med ett utvidgat
produktansvar.

I motion 1980/81:284 (s) ställs krav på föreskrifter om klämfria dörrar vid
nybyggnad.

Motionärernas grundsyn att riskerna för barnolycksfall fortlöpande bör
beaktas i normarbetet delas helt av utskottet. Det är samtidigt utskottets
uppfattning att föreskrifterna i SBN ger ett nu acceptabelt skydd mot de
allvarligaste olycksriskerna i ett hem. Vad motionärerna anför får fortlöpande
beaktas i normarbetet utan något uttalande från riksdagens sida.

De handikappbyggnormer som trädde i kraft den 1 januari 1980 är
framtagna i samråd med handikapporganisationerna och tillförsäkrar såväl
rullstolsbundna som andra rörelsehindrade personer tillträde till alla
nyproducerade lägenheter. De krav på dörrbredd och därav följande
handikapptillgänglighet i bostäder som ställs i motion 1980/81:633 (s) är
därmed redan tillgodosedda.

Hösten 1977 antog riksdagen de ändringar i byggnadsstadgan (prop.
1977/78:50, CU 1977/78:6, rskr 1977/78:72) som nu gäller avseende
soputrymmen och sophantering för befintlig bebyggelse. Bestämmelserna

CU 1980/81:28

trädde i kraft den 1 april 1978. I motion 1980/81:1843 (m) hemställs om en
översyn av gällande regler på grundval av hittills gjorda praktiska och
ekonomiska erfarenheter av tillämpningar med särskilt beaktande av kraven
på grovsoprum samt separering av hushållssoporna. Motionärerna pekar i sin
motivering på de ekonomiska och praktiska konsekvenserna av reglernas
tillämpning.

Syftet med kraven på avfallshanteringen i befintlig bebyggelse är att
åstadkomma godtagbara arbetsförhållanden för den som hämtar avfall från
bostadshus. Samtidigt gäller dock att normerna utformats så att endast
sådana åtgärder som skäligen kan fordras för att åstadkomma detta behöver
genomföras. Ytterligare avvägning mellan arbetsmiljö och kostnader samt
hyresgästernas intressen görs av byggnadsnämnd. Det finns enligt utskottets
mening f. n. inte tillräckligt underlag att påkalla en särskild översyn.

3.3 Tilläggsavgift vid olovligt byggande

Genom motion 1980/81:1074 (m) föreslås att riksdagen hos regeringen
begär att 7 och 8 §§ lagen om påföljder och ingripanden vid olovligt byggande
m. m. (LPI) ges en utformning som undanröjer onödig byråkrati. Motionärens
syfte är att ge byggnadsnämnderna befogenhet att underlåta begäran
hos allmän åklagare att denne för talan om tilläggsavgift. Motivet är att den
strikta regeln medför att till åklagaren överlämnas ärenden av bagatellartad
eller synnerligen oskyldig natur.

Gällande ordning i denna del innebär att byggnadsnämnden endast har att
konstatera om de formella förutsättningarna finns för att ta ut tilläggsavgift.
Möjligheten att enligt 7 § fjärde stycket LPI nedsätta eller helt efterge en
tilläggsavgift tillkommer dock endast allmän domstol.

Denna ordning har motiverats med att det inte borde läggas på en politiskt
sammansatt nämnd att på skönsmässiga grunder ålägga enskilda att betala
avgifter av så betydande storlek som det kan bli fråga om vid tillämpning av
LPI (prop. 1975/76:164 s. 41).

Utredningsförslaget till ny plan- och bygglag innehåller bl. a. ett förordande
av att den som förutsättning för tilläggsavgift gällande ytgränsen höjs
från 10 till 20 m2. Utredningen har även behandlat frågan om befrielse från
eller nedsättning av tilläggsavgift i vissa fall.

Enligt utskottets mening får motionärens syfte anses i väsentlig mån
tillgodosett genom att den av honom väckta frågan behandlas inom ramen för
arbetet med en ny plan- och bygglag. Det finns därför inte anledning för
riksdagen att nu framställa en särskild begäran om ändringar i LPI.

3.4 Fysisk riksplanering

I motion 1980/81:1850 (vpk) föreslås riksdagen ge regeringen till känna vad
i motionen anförts om hur gällande riktlinjer för hushållningen med mark

CU 1980/81:28

och vatten skall beaktas. Motionärerna hävdar att de av riksdagen godtagna
riktlinjerna fått en minskande tyngd vid regeringsavgöranden och att
markägarintressen i stället tillmäts ökad vikt. Man önskar bryta denna
utveckling genom ett uttalande där riksdagen dels på nytt bekräftar sina
tidigare uttalanden, dels anger att markägarintressena inte på nytt skall vägas
in i konkreta avgöranden - de är beaktade redan i riktlinjernas formulering.

Enligt utskottets mening torde det inte från något håll ha satts i fråga att
riktlinjerna i den fysiska riksplaneringen skall beaktas av regeringen även om
de inte har direkt rättsverkan. Regeringen har också i länsvisa beslut klart
manifesterat en sådan viljeinriktning. Därav följer emellertid inte att
regeringen vid t. ex. fastställelseprövning kan avstå från att väga in
kommunala synpunkter på hur riktlinjerna bör preciseras. Regeringen måste

också enligt byggnadslagen se till att ”även enskildas intressen

tillbörligen beaktas”. Motionärernas intressen får anses tillgodosedda inom
den ram som byggnadslagstiftningen ger. Motionen avstyrks därför.

3.5 Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande avtal om byggförbud kring Arlanda flygplats att
riksdagen avslår motion 1980/81:635,

2. beträffande grönområden att riksdagen avslår motion 1980/
81:1844,

3. beträffande barnstugeplatser att riksdagen avslår motion 1980/
81:1894,

4. beträffande jämställdhet att riksdagen avslår motion 1980/
81:1910,

5. beträffande översyn av byggnormerna att riksdagen avslår
motion 1980/81:1845,

6. beträffande klämfria dörrar att riksdagen avslår motion 1980/
81:284,

7. beträffande dörrbredd att riksdagen avslår motion 1980/
81:633,

8. beträffande soputrymmen och sophantering att riksdagen avslår
motion 1980/81:1843,

9. beträffande tilläggsavgift vid olovligt byggande att riksdagen
avslår motion 1980/81:1074,

10. beträffande fysisk riksplanering att riksdagen avslår motion
1980/81:1850.

Stockholm den 19 mars 1981

På civilutskottets vägnar
KJELL A. MATTSSON

CU 1980/81:28

Närvarande: Kjell A. Mattsson (c), Per Bergman (s), Rolf Dahlberg (m),
Oskar Lindkvist (s), Lars Henrikson (s), Knut Billing (m), Thure Jadestig
(s), Sven Eric Åkerfeldt (c), Bertil Danielsson (m), Birgitta Dahl (s), Bertil
Dahlén (fp), Per Olof Håkansson (s), Eivor Nilson (c), Margareta Palmqvist
(s) och Kerstin Ekman (fp).

Reservation
Jämställdhet mellan kvinnor och män i planeringen

Per Bergman, Oskar Lindkvist, Lars Henrikson, Thure Jadestig, Birgitta
Dahl, Per Olof Håkansson och Margareta Palmqvist, alla (s), anser att

dels den del av betänkandet som på s. 8 börjar ”Det finns” och på s. 9 slutar
”berörda grupper” bort lyda:

Det torde knappast bestridas att den fysiska planeringen kan skapa och
skapar bostads- och servicestrukturer för ett tidigare levnadsmönster -strukturer som t. o. m. motverkar strävanden till jämställdhet mellan kvinnor
och män. Motionärerna syftar självfallet inte till att skapa en ny formell
planeringsnorm. Deras syfte är i första hand att uppnå att jämställdhetssynpunkterna
och därmed nya krav på förvärvsarbete och service beaktas i det
kommunala planarbetet på ett så tidigt stadium att det påverkar redan
översiktliga programbeslut. Deras syfte är vidare att jämställdhetssynpunkterna
skall beaktas också i detaljplaneringen.

Enligt utskottets mening förtjänar motionärernas synpunkter beaktande
även från riksdagens sida och detta på ett sätt som gör att en kommande planoch
bygglag får uttryck för dessa strävanden. Dessa uttryck bör lämpligen
innefatta ett allmänt krav på att dessa intressen skall beaktas i planeringen
liksom föreskrifter som garanterar att till såväl planeringsprogram som
planförslag knyts redovisningar och bedömningar från jämställdhetssynpunkt.
Därmed kan dessa frågor ges en utgångspunkt i den debatt som måste
föregå planbesluten. Därtill kommer att jämställdhetsfrågorna självfallet
måste vara en av utgångspunkterna för bostads- och försörjningsprogrammen
och vid sektoriella bedömningar av gemensamma planeringsförutsättningar
för en kommun. Vad utskottet anfört bör riksdagen som sin mening ge
regeringen till känna.

dels utskottet under 4 bort hemställa

4. beträffande jämställdhetsfrägor i planeringen att riksdagen med
bifall till motion 1980/81:1910 som sin mening ger regeringen till
känna vad utskottet anfört,

CU 1980/81:28

Särskilt yttrande
Fysisk riksplanering

Per Bergman, Oskar Lindkvist, Lars Henrikson, Thure Jadestig, Birgitta
Dahl, Per Olof Håkansson och Margareta Palmqvist, alla (s), anför:

Förslaget i motion 1980/81:1850 (vpk) syftar till att hindra att riktlinjerna
för den fysiska riksplaneringen får en alltmer minskad tyngd vid regeringsavgöranden
och därmed i planeringspraxis i övrigt. Vi ställer oss helt bakom
en sådan strävan och betonar att regeringens tillämpning av dessa riktlinjer
måste följas med skärpt uppmärksamhet. Denna uppföljning måste ske mot
bakgrund av allmänna tolkningar av riksdagens beslut men också mot
bakgrund av de länsvisa beslut som regeringen tidigare fattat om planeringens
fullföljande. Skulle i ett enskilt fall regeringens beslut kunna antas
uppfattas som ett avsteg från riktlinjerna eller de länsvisa besluten bör skälen
därtill särskilt motiveras. Endast därigenom kan regeringen fria sig från
misstankar om att den närmar sig den negativism mot den fysiska
riksplaneringen som sedan länge präglat moderata samlingspartiet.

När vi nu inte ställt oss bakom motionsyrkandet om att riksdagen på nytt
skulle bekräfta riktlinjerna är detta enbart ett uttryck för att vi anser dem
redan nu till fullo giltiga och bindande för regeringen. Vi anser att avvikelser
från dem, även i den mån de inte är direkt konstitutionellt angripbara, under
alla förhållanden måste ses som ett sådant avsteg från de demokratiska
beslutsformerna att de knappast kan förutsättas bli aktuella i ett läge när
uppmärksamheten nu riktats mot förhållandena.