om bevarandet av fjällnära skogar (Betänkande 1984/85:JoU20 Jordbruksutskottet)

JoU 1984/85:20

Jordbruksutskottets betänkande
1984/85:20

om bevarandet av fjällnära skogar
Sammanfattning

I betänkandet behandlas sju under allmänna motionstiden 1984 väckta
motioner med krav på åtgärder till skydd för de fjällnära skogarna.

Utskottet understryker att det finns anledning att iaktta stor återhållsamhet
med bedrivande av skogsbruk i nämnda områden. Utskottet uttalar sig
bl. a. för en utveckling och effektivisering av samrådsförfarandet mellan
skogsbruk och rennäring. Utskottet förordar att riksdagen som sin mening
ger regeringen till känna vad utskottet sålunda anfört. Med hänvisning till
gjorda inventeringar m. m. samt till den markanvändningsplanering som
igångsatts inom olika delar av renskötselområdet föreslår utskottet dock
att motionerna lämnas utan ytterligare åtgärd från riksdagens sida. Till
betänkandet har fogats tre reservationer och två särskilda yttranden.

1 ärendet har utskottet inhämtat yttrande från konstitutionsutskottet.
Detta yttrande (KU 1984/85:1 y) är fogat som bilaga till detta betänkande.

Motionerna

I motion 1983/84:452 av Martin Olsson och Karin Israelsson (båda c)
yrkas att riksdagen uttalar sig för att — i avvaktan på ställningstagande till
pågående utredningars förslag — inga avverkningar, vägdragningar eller
andra skogsbruksåtgärder får ske i de fjällnära skogar där intressemotsättning
föreligger mellan naturvårds- eller rennäringsintressen å ena sidan
och skogsbruksintressen å den andra sidan.

I motion 1983/84:504 av Anita Bråkenhielm och Blenda Littmarck
(båda m) yrkas, såvitt nu är i fråga (yrkande 3), att riksdagen hos regeringen
anhåller om åtgärder för att på sätt som i motionen anförts hindra
kortsiktigt motiverat överutnyttjande av de fjällnära skogarna.

I motion 1983/84:680 av Börje Hörnlund och Per-Ola Eriksson (båda c)
yrkas att riksdagen beslutar att som sin mening ge regeringen till känna att
domänverket genom ägande eller långtidsarrende bör upplåta de fjällnära
skogarna till ortsbefolkningen och att skogarna bör skötas med småskaliga
metoder.

I motion 1983/84:847 av Margot Wallström m. fl. (s) yrkas att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad som i motionen anförts
beträffande bevarande av fjällskogar.

1 Riksdagen 1984/85. 16 sami. Nr 20

JoU 1984/85:20

I motion 1983/84:849 av Lars Werner m. fl. (vpk) yrkas, såvitt nu är i
fråga (yrkande 3), att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad som i motionen anförts om avverkning ovanför den gamla skogsodlingsgränsen
samt stamvis blädning.

1 motion 1983/84:902 av Jan-Erik Wikström m. fl. (fp) yrkas, såvitt nu
är i fråga (yrkande 5), att riksdagen hos regeringen begär att inventeringsoch
planeringsarbetet för fjällskogarna snarast genomförs och att ett säkerställande
program fastläggs samt att i avvaktan härpå sådana avverkningar
inte tillåts som naturvårdens och rennäringens företrädare motsätter
sig.

I motion 1983/84:1854 av Tore Nilsson och Hans Wachtmeister (båda
m) yrkas

1. att riksdagen hos regeringen begär utredning om huruvida avverkning
av den fjällnära skogen är tillåtlig enligt naturvårdslagen,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att avverkningarna
skall inställas i avvaktan på den begärda utredningen.

Inkomna skrivelser, uppvaktning

I detta ärende har till utskottet inkommit ett antal skrivelser från företrädare
för vetenskap, naturvård och rennäring. I en skrivelse vänder sig
sålunda forskare i ekologisk botanik vid Umeå universitet och i skoglig
vegetationsekologi vid Sveriges lantbruksuniversitet mot en ytterligare
expansion av skogsbruk till marker ovanför domänverkets tidigare skogsodlingsgräns.
Kungl, vetenskapsakademien anför i en skrivelse att det vore
ytterst angeläget med ett riksdagsuttalande om att det vetenskapliga
skyddsvärdet hos naturtillgångarna i de fjällnära skogarna ges berättigad
uppmärksamhet. Enligt akademien vore det också önskvärt att mer uppmärksamhet
ägnades skyddsvärda områden på annan mark än statens och
att naturvårdsintressena fick en lika stark ställning där som den staten
såsom markägare har möjlighet att tillgodose.

Svenska naturskyddsföreningen hemställer för sin del att utskottet i sin
behandling av motionerna beaktar vissa synpunkter som anförts av föreningen
och uttalar sig för ett permanent skydd för de fjällnära barrskogarna
genom inrättandet av en särskild naturvårdsgräns. Föreningen hemställer
också att utskottet uttalar att inga ingrepp över huvud taget får ske i
urskogsområdena Pärlälven, Dellikälven och Kirjesålandet.

1 skrivelser från Svenska samernas riksförbund och Såminuorra (Svenska
samernas riksungdomsförbund) betonas nödvändigheten av att riksdag
och regering tar sitt ansvar och ger skogsbruket direktiv att anpassa sin
verksamhet till de samiska näringarna. Annars finns det risk för att en
kortsiktig utveckling av skogsindustrin kommer att döda en långsiktig

JoU 1984/85:20

utveckling av rennäringen och därigenom utrota samerna som folk och
deras kultur.

Utskottet har i förevarande sammanhang uppvaktats av Ungdomsaktionen
för Europas skogar, bestående av företrädare för flera politiska partiers
ungdomsförbund, Såminuorra (Svenska samernas riksungdomsförbund),
miljöorganisationer m. m. Aktionsgruppen har bl. a. förespråkat ett
femårigt moratorium i fråga om avverkningar i de fjällnära skogarna.

Studieresa

I samband med beredningen av ärendet har utskottet företagit en studieresa
till fjällnära barrskogar i Norrbottens län och Västerbottens län.
Syftet har varit att få en belysning av de olika problem och möjligheter som
möter vid skogsbruk i dessa trakter. Utskottet har därvid besökt ca 25
exkursionslokaler av skiftande slag: gran- och tallbestånd, urskog och
färska hyggen, exempel på lyckade och misslyckade föryngringar under
tidigare år, avverkningsmogen skog och naturreservat, skog som förvaltas
av domänverket och allmänningsskog. I resan och i de diskussioner som
fördes vid varje exkursionslokal deltog representanter på det lokala och
regionala planet för kommuner, samebyar, revir och skogsallmänningar,
på det regionala planet för länsstyrelser, skogsvårdsstyrelser och lantbruksnämnder
samt på det centrala planet för skogsstyrelsen, statens naturvårdsverk,
domänverket, Svenska samernas riksförbund och Skogsarbetareförbundet.
Forskare vid lantbruksuniversitetet och vid universitetet
i Umeå samt vid högskolan i Östersund deltog även i studieresan.

Bakgrund

Den svenska fjällnära naturskogen sträcker sig i nästan oavbruten följd
längs hela den 100 mil långa fjällkedjan. Ovanför skogsodlingsgränsen
finns drygt 2 miljoner ha mark med skog av olika slag. 1,5 miljoner ha
består av produktiv skogsmark och omkring 0,5 miljoner ha av mindre
produktiva impediment. 150 000 ha är produktiv skog som kan tänkas vara
intressant för skogsbruket.

I övre Norrland, särskilt i inlandet upp mot fjällregionen där staten är
den dominerande skogsägaren och domänverket alltså förvaltar stora
områden, har också naturvården, rennäringen och friluftslivet stora intressen.
Intressemotsättningarna där har under de senare åren skärpts.

Det finns flera skäl till detta. Ett är att domänverket planerar att föryngra
skog på arealer som under de senaste decennierna inte har varit aktuella
för skogsbruk. Det ökade statliga ekonomiska stödet till skogsbruket kan
vidare ha bidragit till det ökade intresset för skogsodling i dessa områden.

Domänverkets s. k. skogsodlingsgräns var en intern gränslinje på kronans
mark som drogs upp i början av 1950-talet, då drygt 600 000 ha

1* Riksdagen 1984/85. 16 sami. Nr 20

JoU 1984/85:20

produktiv skogsmark närmast fjällkedjan undantogs från gängse skogsbruk.
Ovanför (väster om) denna gräns ansågs det saknas biologiska förutsättningar
att till acceptabla kostnader åter få upp skog efter kalavverkning.
Det framhölls dock att gränsen var av temporär natur och därför
skulle komma att justeras allt efter föryngringsforskningens framsteg.
Skogsodlingsgränsen har i viss mån förändrats genom åren. Under år 1977
startades en allmän översyn av gränsen, som resulterade i att den år 1980
upphörde att gälla som ekonomisk planeringsgräns för skogsbruket på
statens mark och år 1982 även slopades som biologisk gräns för skogsbruket.
Vid en inventering har domänverket bedömt att biologiska förutsättningar
för ett normalt, uthålligt skogsbruk finns inom drygt 80 000 ha av
ca 655 000 ha ovanför den f. d. skogsodlingsgränsen.

Inom det privata skogsbruket har en skogsodlingsgräns motsvarande
domänverkets inte tillämpats. Såväl skogsbolag som allmänningar och
privata skogsägare har sedan länge bedrivit skogsbruk inom de fjällnära
områdena.

Gällande bestämmelser m. m.

Riksdagen fastlade år 1979, genom den nu gällande skogsvårdslagen
(1979:429), riktlinjer för skogspolitiken. Enligt dessa skall skogsnäringen
verka i överensstämmelse med de övergripande samhällsekonomiska målen
och i samspel med andra sektorer. Målet för skogspolitiken är en
varaktig, hög och värdefull virkesavkastning under hänsynstagande till
naturvårdens och andra allmänna intressen. Detta fastställs i lagens inledningsparagraf.
Enligt uttalanden i proposition 1978/79:110 med förslag
om riktlinjer för skogspolitiken, m m. innebär detta att hänsyn skall tas
bl. a. till rennäringen.

Vid sidan av den allmänna bestämmelsen om hänsynen till naturvården
finns i skogsvårdslagen särskilda regler för svårföryngrade skogar och
skyddsskogar. Enligt 18 § får regeringen föreskriva att skog som är svår att
föryngra på grund av dess ogynnsamma läge eller som behövs som skydd
mot sand- eller jordflykt eller för att förhindra att fjällgränsen flyttas ned
skall avsättas som svårföryngrad skog eller skyddsskog.

Enligt 19 § får i svårföryngrad skog eller skyddsskog avverkning inte ske
utan skogsvårdsstyrelsens tillstånd. 1 samband med att tillstånd ges kan
skogsvårdsstyrelsen besluta om åtgärder för att begränsa eller motverka
olägenhet och trygga återväxten. Tillstånd behövs inte för röjning eller
gallring som främjar skogens utveckling.

Bestämmelser om avverkning av skog på skogsmark ges i 12—17 §§ i
skogsvårdslagen. Enligt den förstnämnda av dessa paragrafer får avverkning
inte ske på annat sätt än genom 1. röjning eller gallring som främjar
skogens utveckling, 2. slutavverkning som är ändamålsenlig för anläggning
av ny skog. Enligt förarbetena till lagen innebär punkt 2 i normalfallet

JoU 1984/85:20

trakthuggning med eller utan fröträd. Det har dock befunnits angeläget att
understryka att det inom fjällskogsområdena kan komma i fråga andra
former av avverkning som bör jämställas med slutavverkning trots att en
stor del av skogsbeståndet lämnas kvar. Det framhålls att nu nämnda
avverkningsform, s. k. fjällskogsblädning, är avsedd att vara det enda
undantaget från normalregeln.

Enligt 14 § första stycket skogsvårdslagen svarar skogsmarkens ägare
för att slutavverkning bedrivs i lämplig omfattning så att en jämn åldersfördelning
av skogen på hans brukningsenhet främjas. Från denna regel
får skogsvårdsstyrelsen i särskilda fall medge undantag.

Enligt 13 § skogsvårdsförordningen (1979:791) får skogsstyrelsen meddela
föreskrifter om undantag från skyldigheten att avverka slutavverkningsmogen
skog, bl. a. när den är av särskild betydelse från naturvårdssynpunkt.

Föreskrifter om gränserna för svårföryngrad skog och skyddsskog finns
i förordningen (SKSFS 1983:1) om svårföryngrad skog och skyddsskog.

Enligt skogsstyrelsens föreskrifter och allmänna råd till skogsvårdslagen
(SKSFS 1983:2) avser tillståndsplikten enligt 19 § all slutavverkning och
dessutom avverkning som sker för att mark skall tas i anspråk för annat
ändamål än virkesproduktion, bl. a. väggator. Med slutavverkning jämställs
här den i det följande berörda s. k. fjällskogsblädningen. Avverkningstillstånd
erfordras oberoende av avverkningens storlek. För att tillgodose
skyddsintresset eller trygga återväxten kan skogsvårdsstyrelsen
besluta om sättet för avverkningens utförande samt om de åtgärder som
skall vidtas för att en tillfredsställande föryngring skall åstadkommas och
inom vilken tid de skall vara utförda.

Då tillstånd till avverkning i svårföryngrad skog meddelas är det enligt
skogsstyrelsens allmänna råd, med hänsyn till bl. a. bristen på fullt härdigt
skogsodlingsmaterial, i regel påkallat att meddela föreskrifter om t. ex.
hyggesstorlek, huggningsform, föryngringsmetod, trädslagsval, härkomst,
plantantal och hjälpåtgärder.

Samspelet mellan rennäring och skogsbruk bygger som tidigare nämnts
bl. a. på skogsvårdslagens inledningsparagraf såvitt avser skogsbrukets
hänsyn till andra allmänna intressen. Motsvarande regel i rennäringslagen
(1971:437) återfinns i lagens 65 § vari föreskrivs att det vid renskötselns
utövande skall tas skälig hänsyn till andra intressen.

När det gäller skogsbrukets hänsynstaganden till rennäringen har skogsstyrelsen
efter samråd med lantbruksstyrelsen utfärdat allmänna råd
(SKSFS 1982:2) om samråd och om hänsynstagande vid slutavverkning,
beståndsvård, beståndsanläggning och skogsvägbyggande.

En särskild samrådsgrupp för skogsbrukets hänsynstagande till rennäringen
har utarbetat en samrådsmodell som innebär att storskogsbruket
inom renskötselområdet förutom planerade avverkningar även anmäler
skogsvårdsåtgärder till resp. skogsvårdsstyrelse, som i sin tur sammanstäl -

JoU 1984/85:20

ler uppgifterna och distribuerar dem till resp. sameby. På grundval härav
sker sedan samråd mellan skogsägarna och samebyarna.

Det kan vidare nämnas att regeringen (industridepartementet) i november
1982 utfärdade vissa föreskrifter om avverkning ovanför skogsodlingsgränsen,
enligt vilka domänverket, i avvaktan på resultatet av den då
pågående urskogsinventeringen, skall före beslut om avverkning av skog
och vägdragningar ovanför den tidigare s. k. skogsodlingsgränsen i varje
särskilt fall samråda med berörd länsstyrelse. Sådant samråd har bl. a. ägt
rum beträffande vissa områden inom kronoparken Kirjesålandet i Västerbottens
län. Sedan naturvårdsverket reagerat mot vissa planer på avverkning
inom området förklarade domänverket i februari 1983 att verket på
grund av den speciella vikt som naturvårdsverket lade vid Kirjesålandet
var berett att ytterligare uppskjuta samtliga avverkningsplaner inom området,
så att särskilt tidsutrymme skapades för en utvärdering av området.
Ett sådant uppskov kunde dock inte gälla längre än till hösten 1984, då
olägenheterna annars enligt domänverkets uppfattning blev oacceptabelt
stora.

I början av år 1984 startade en häftig debatt om det lämpliga i att ta
tidigare nästan orörda skogar i bruk. Deras värde för naturvård, turism,
forskning och renskötsel framhölls därvid. Vidare hävdade vissa kritiker
att det var tveksamt om det var möjligt att på nytt åstadkomma ny skog på
dessa marker efter en slutavverkning. Denna sistnämnda synpunkt gjorde
att domänverket beslöt att tills vidare stoppa all verksamhet ovan den
tidigare skogsodlingsgränsen samt inbjuda ett antal forskare att besöka de
indelade skogarna för att där studera de faktiska föryngringsmöjligheterna
under sommaren 1984.

Tidigare riksdagsbehandling, m. m.

Frågan om skogsarbeten i de fjällnära skogarna var förra året föremål
för behandling i riksdagen i samband med prövningen av riksdagens
revisorers förslag 1982/83:12 i anslutning till granskning av domänverket.

På näringsutskottets tillstyrkan (NU 1982/83:49) uttalade riksdagen
med bifall till revisorernas förslag som sin mening att utredning skyndsamt
borde göras och beslut fattas angående användningen av de skogsarealer
i Kopparbergs, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län som ligger
ovanför gränsen för svårföryngrad skog i den fysiska riksplaneringen. I
avvaktan på resultatet härav borde domänverket och övriga skogsägare
iaktta restriktivitet vid utförande av skogsarbeten på berörda arealer. I
detta ärende anförde jordbruksutskottet i yttrande 1982/83:2y till näringsutskottet
bl. a. att utskottet för sin del fann det naturligt att resultatet av den
urskogsinventering som naturvårdsverket i samråd med skogsstyrelsen
bedrev och vars sista fas bl. a. avsåg de områden varom här var fråga

JoU 1984/85:20

avvaktades, innan man gick i författning om att vidta några ingripande
skogsbruksåtgärder på berörda arealer. Detta borde gälla såväl avverkningar
som vägarbeten.

Flera frågedebatter har på senare tid förekommit i riksdagen i fråga om
åtgärder för att förhindra avverkning i fjällskogar.

1 svar på fråga av Kerstin Ekman (fp) anförde jordbruksminister Svante
Lundkvist den 27 oktober 1983 bl. a.

Jag besvarade den 10 februari i år en liknande fråga av John Andersson.
Jag erinrade då om att riksdagens revisorer uttalat sig om de fjällnära
skogarna i anslutning till sin granskning av domänverket. Enligt revisorna
borde en utredning genomföras för att åstadkomma en rimlig avvägning
mellan naturvårds- och skogsbruksintressena. Därvid borde hänsyn också
tas till sysselsättningsaspekter och till rennäringens och friluftslivets intressen.
Revisorerna uttalade vidare att domänverket och övriga skogsägare
borde iaktta restriktivitet vid utförandet av skogsarbeten på berörda arealer.
Riksdagen har sedermera bifallit revisorernas förslag och regeringen
har lämnat över riksdagens beslut till domänverket.

Det utredningsarbete som avsågs med riksdagsbeslutet pågår f. n. och
det gäller främst inventering av urskogar och lavbärande skogar. Jag
förutsätter att detta arbete genom berörda myndigheters försorg kommer
att leda fram till en övergripande planering av skogsbruket inom aktuella
områden.

Det ankommer på myndigheterna att bedöma frågor om avverkningar
med tillämpning av gällande lagstiftning. Därvid bör självfallet beaktas
också riksdagens nyssnämnda beslut och de resultat som erhålls genom
utredningsarbete. Jag kommer att med uppmärksamhet följa utvecklingen
på detta område.

I en följande replik anförde jordbruksministern att han ansåg det borde
vara möjligt att utarbeta samordnade markanvändningsplaner eller handläggningsprogram
för fjällen och skogen närmast fjällen. 1 avvaktan på en
sådan planering måste, såsom också framgick av riksdagens uttalande,
restriktivitet iakttas i fråga om avverkning i fjällnära skogar. Detta hade
bl. a. lett till ökat samråd från domänverkets sida med andra myndigheter
och sammanslutningar. Han anförde vidare.

I mars 1982 utfärdade skogsstyrelsen, under medverkan av bl. a. domänverket,
allmänna råd om skogsbrukets hänsynstagande till rennäringen.
Det ansågs nödvändigt med samråd mellan samebyarna och storskogsbruket
om planerade skogsbruksåtgärder. Från den 1 juli 1983 har det anvisats
en halv miljon kronor för att man skall kunna utveckla detta samråd bättre.
Regeringen föreskrev i november 1982 att domänverket, i avvaktan på
resultatet av den pågående urskogsinventeringen, före beslutet om avverkning
av skog och vägdragningar ovanför den tidigare s. k. skogsodlingsgränsen
i varje särskilt fall skall samråda med berörd länsstyrelse.

Fru Ekman åberopar Jokkmokksfallet. I det sammanhanget hade naturvårdsverket
ingen invändning, utan här var det en fråga som stod mellan
rennäringen och domänverket.

Den här frågan gav mig anledning att åter be lantbruksstyrelsen och
domänverket att samråda kring dessa frågor, och det har resulterat i att

1** Riksdagen 1984/85. 16sami. Nr20

JoU 1984/85:20

domänverket nyligen har utfärdat ytterligare direktiv angående avverkning
av detta slag. I de fall enighet inte nås inom ramen för samrådsförfarande
mellan samerna och reviret, skall revirförvaltaren hänskjuta frågan
till regionchefen som skall inhämta yttrande från lantbruksnämnden.
Lantbruksnämnden, som sålunda i det här sammanhanget företräder rennäringen,
skall därvid göra en sakprövning av frågan om vilken betydelse
den aktuella skogsmarken har för rennäringen inom området. Detta är
alltså vad vi nu har vidtagit för åtgärder.

Den 17 januari 1984 anförde jordbruksminister Lundkvist som svar på
en fråga av Kerstin Ekman (fp) om domänverkets avverkningar i fjällnära
skogsområden att ett totalstopp för avverkningarna i Norrlands inland
enligt hans mening skulle föra för långt. Däremot var det viktigt att vara
restriktiv i avvaktan på att underlag kom fram för bedömning av om det
behövdes åtgärder med anledning av t. ex. begränsningar i tillgången på
renbete.

I ett följande replikskifte förklarade jordbruksministern att det självfallet
inte var avsikten att alla fjällnära skogar skulle avverkas. Vad som hade
skett var att vi hade fått en inventering av urskogar och fjällnära skog och
att vi snart också skulle få resultatet av den s. k. hänglavsinventeringen.
Det var jordbruksministerns mening att de myndigheter som hade ansvaret
här — lantbruksstyrelsen för rennäringen, skogsstyrelsen för skogsbruket
och naturvårdsverket för naturvården — på basis av dessa inventeringar
gemensamt skulle söka göra de avgränsningar och de bedömningar som
skall göra det möjligt att få dessa frågor hanterade med hänsyn tagen till de
olika intressen som gör sig gällande i detta sammanhang.

Utskottet

Inledning

Längs den ca 100 mil långa svenska fjällkedjan från Dalarna till nordligaste
Lappland sträcker sig ett nästan oavbrutet bälte av s. k. fjällnära
barrskogar. Dessa skogar har tidigare ansetts sakna biologiska förutsättningar
för ett ekonomiskt acceptabelt skogsbruk. Skogarna, som i allt
väsentligt är koncentrerade till områden ovan domänverkets tidigare
skogsodlingsgräns — extrapolerad över andra ägargruppers mark — omfattar
drygt 2 miljoner ha skogsmark, varav 1,5 miljoner ha består av
produktiv skogbevuxen mark. Resten betraktas som s. k. impediment.
Staten är den dominerande ägaren av skogsmarken ovan skogsodlingsgränsen
i alla berörda län utom i Jämtlands län. Fördelat i procent av
arealen hänglavbärande barrskog utgör statens ägoinnehav i sistnämnda
län 26 %. 1 Västerbottens län äger staten 92 % och i Norrbottens län 93 %,
såvitt avser fjällbyar, och 89 % inom skogsbyarna.

Ett ökat intresse för att utnyttja de fjällnära skogarna i det gängse

JoU 1984/85:20

skogsbruket har under senare år visats från skogsnäringens sida. Orsakerna
härtill är flera. Kraven på tryggade sysselsättningsmöjligheter i Norrlands
inland i förening med skogsindustrins behov av fortsatt försörjning
med virkesråvara har sålunda blivit alltmer framträdande. Effektivare
skogsföryngringsmetoder samt möjligheten att använda nya, för markoch
klimatförhållandena lämpade trädslag har också medverkat till att
göra de fjällnära skogarna intressanta från skogsbrukssynpunkt.

Det statliga ekonomiska stödet till bl. a. skogsvård har också bidragit
härtill. En ändrad prissättning på skogsbrukets produkter torde även vara
en bidragande orsak. På grundval av en under slutet av 1970-talet gjord
inventering har domänverket bedömt att biologiska förutsättningar för ett
normalt uthålligt skogsbruk finns inom drygt 80 000 ha av ca 655 000 ha
ovanför den f. d. skogsodlingsgränsen. Härav har dock, som framgår av
det följande, omkring en tredjedel numera undantagits efter överenskommelse
med statens naturvårdsverk.

Den fjällnära skogsregionen är inte bara av intresse för skogsbruket.
Även rennäringen liksom naturvården och friluftslivet har stora intressen
i området. Av naturliga skäl uppstår lätt motsättningar mellan företrädare
för de olika intressena. Genom de aviserade planerna på ökat utnyttjande
av de fjällnära skogarna för skogsbruk har motsättningarna skärpts. Från
företrädare för naturvårdens intressen uttalas en påtaglig oro för att skogsbruk
bedrivet efter moderna metoder kommer att åsamka oreparabla
skador på den ömtåliga fjällskogen. Man pekar på att en genomgripande
förändring kan förväntas för dessa marker dels genom ökat användande
av trakthyggesbruk över stora sammanhängande ytor och tillämpning av
vissa radikala markberedningsmetoder, dels genom att främmande trädslag
introduceras i området. Vidare har sagts att orörda fjällskogsområden
som f. n. inte är intressanta för skogsbruk kommer att indirekt beröras
genom att nya vägar behövs till de produktiva enklaver som är avsides
belägna. Även från forskarhåll har framförts kritiska synpunkter mot de
planerade skogsbruksåtgärderna i fjällskogarna.

Motionsyrkanden om avverkningsstopp m. m. i de fjällnära skogarna

Oro för att den del av den svenska naturen som de fjällnära skogarna
representerar skall utsättas för oreparabla eller svårläkta skador genom de
aktualiserade skogsbruksåtgärderna kommer bl. a. till uttryck i ett antal
vid årets början väckta motioner. Flertalet innehåller yrkanden om uttalanden
från riksdagens sida i syfte att förhindra avverkningar och andra
typer av ingrepp eller åtgärder som kan skada framför allt naturvårdens
och rennäringens intressen. 1 motion 452 av Martin Olsson och Karin
Israelsson (båda c) hänvisas till att inventeringar pågår av urskogar och
lavbärande skogar i fjällskogsregionen. Motionärerna pekar även på den

JoU 1984/85:20

år 1983 tillsatta samerättsutredningen. Enligt motionen bör riksdagen
uttala sig för att — i avvaktan på de resultat pågående utredningsverksamhet
leder till — inga avverkningar, vägdragningar eller andra skogsbruksåtgärder
får företas i fjällnära skogar i de fall intressemotsättningar föreligger.
Ett motsvarande yrkande läggs fram i motion 902 av Jan-Erik
Wikström m. fl. (fp). Det framhålls att några avverkningar inte bör ske i
avvaktan på ett säkerställandeprogram, om naturvårdens och rennäringens
företrädare motsätter sig dessa. Enligt motionärernas mening måste
det vidare slås fast att skogsavverkning inom s. k. obrutna fjällområden
inte skall tillåtas. I motion 504 av Anita Bråkenhielm och Blenda Littmarck
(båda m) framhålls att kortsiktiga sysselsättningshänsyn eller jakt
efter marginalkvantiteter av virke inte får äventyra långsiktiga behov eller
miljöhänsyn. Eftersom markägaren vad det gäller de fjällnära skogarna
huvudsakligen är staten genom domänverket bör återhållsamhet här kunna
åstadkommas genom direktiv från skogsstyrelsen och skogsvårdsstyrelserna,
vilka senare i sin upplysningsverksamhet till det enskilda skogsbruket
och dess organisation bör uppmärksamma riskerna med intensivt bruk
av svaga marker.

Då det gäller den fjällnära skogen måste enligt motion 849 av Lars
Werner m. fl. (vpk) yrkande 3 säkerhet skapas för att en återbeskogning
efter kalavverkning är möjlig, annars finns risken att sådana områden blir
ödelagda för all framtid. Därför bör ett avverkningsstopp tills vidare
beslutas mot kalavverkning ovanför den gamla skogsodlingsgränsen. Det
bör också närmare undersökas om det i vissa fall kan tillåtas stamvis
blädning inom dessa områden. Om det senare anses möjligt bör regeringen
enligt motionärernas mening ta initiativ till en ändring av skogsvårdslagen
och till riksdagen lägga förslag därom. I motion 1854 av Tore Nilsson och
Hans Wachtmeister (båda m) framhålls särskilt samernas intressen i de
fjällregioner ovan den s. k. odlingsgränsen, som berörs av den planerade
exploateringen för skogsbruksändamål. Enligt motionärernas mening bör
riksdagen hos regeringen begära utredning om huruvida avverkning av
den fjällnära skogen är tillåtlig enligt naturvårdslagen. 1 avvaktan på den
sålunda begärda utredningen bör avverkningarna inom området inställas.

I motion 849 (vpk) har också framkastats tanken på att i vissa fall tillåta
s. k. blädning inom den fjällnära skogsregionen. Enligt motion 680 av
Börje Hörnlund och Per-Ola Eriksson (båda c) skulle det vidare vara
intressant att pröva den skogsskötselmetod som mera liknar småskogsbrukets
i fjällnära skog, dvs. gallring, viss blädning samt mycket små kalytor.

Nuvarande ordning

Den nya skogsvårdslag som trädde i kraft den 1 januari 1980 innebär
bl. a. att enhetliga regler numera gäller för allt skogsbruk inom landet
oavsett vem som äger skogsmarken. Med stöd av nämnda lag har regering -

JoU 1984/85:20

en som tidigare nämnts förordnat vad som skall betecknas som svårföryngrad
skog. De fjällnära skogarna faller i sin helhet inom gränsen för vad
som enligt nu gällande föreskrifter skall avses som dylik skog.

Inom svårföryngrad skog krävs skogsvårdsstyrelsens tillstånd för all
avverkning utom röjning och gallring som främjar skogens utveckling.
Tillstånd till avverkning får endast ges om betingelserna är sådana att
tillfredsställande återväxt kan åstadkommas. I samband med att tillstånd
till avverkning ges kan skogsvårdsstyrelsen besluta om åtgärder för att
begränsa eller motverka olägenhet och trygga återväxten. I skogsvårdslagens
inledningsparagraf, som anger de översiktliga riktlinjerna för skogsskötseln,
fastslås den allmänna principen att skogsbruket är skyldigt att ta
hänsyn till naturvårdens och andra allmänna intressen. Med stöd av skogsvårdsförordningen
har skogsstyrelsen efter samråd med statens naturvårdsverk
och andra berörda myndigheter, bl. a. riksantikvarieämbetet,
meddelat vissa föreskrifter om den hänsyn som skall tas till naturvårdens
intressen vid skötseln av skog, såsom i fråga om hyggens storlek och
utläggning, beståndsanläggning, kvarlämnande av trädsamlingar och
skogsbilvägars sträckning. Dessutom har skogsstyrelsen i mars 1982 efter
samråd med lantbruksstyrelsen utfärdat allmänna råd om skogsbrukets
hänsynstagande till rennäringen, vari bl. a. betonas nödvändigheten av att
fasta, årliga samråd äger rum mellan samebyarna och storskogsbruket
rörande planerade skogsbruksåtgärder inom renskötselområdet.

När det gäller skogsbrukets hänsynstagande till rennäringens intressen
har fr. o. m. föregående budgetår resurser motsvarande en insats av ca 400
tjänstgöringsdagar eller 500 000 kr. per år ställts till berörda skogsvårdsstyrelsers
förfogande för utveckling av verksamheten.

Länsstyrelserna i vederbörande län har vidare i förekommande fall
möjligheter att med stöd av naturvårdslagen ingripa mot planerade skogsavverkningar.
Tillstånd enligt nämnda lag krävs dock inte såvida ej föreskrifter
härom meddelats i samband med reservatsbildning eller liknande.
Däremot ges länsstyrelsen möjlighet att i den utsträckning den önskar få
till stånd ett samrådsförfarande enligt naturvårdslagen.

Enligt direktiv som domänverket efter samråd med lantbruksstyrelsen
utfärdat skall, i de fall enighet inte nås inom ramen för samrådsförfarandet
mellan samerna och ifrågavarande revir, vederbörande revirförvaltare
hänskjuta frågan till regionchefen, som skall inhämta yttrande från lantbruksnämnden.
Lantbruksnämnden skall därvid göra en sakprövning av
frågan om vilken betydelse den aktuella skogsmarken har för rennäringen
i området. 1 sammanhanget bör vidare erinras om att regeringen (industridepartementet)
hösten 1982 utfärdade vissa föreskrifter enligt vilka domänverket,
i avvaktan på resultatet av då pågående urskogsinventering,
före beslut om avverkning av skog och om vägdragningar ovanför den
tidigare skogsodlingsgränsen i varje särskilt fall skulle samråda med berörd
länsstyrelse.

JoU 1984/85:20

Vissa inventeringar och andra utredningar m. m.

I en rapport (SNV PM 1511) har nyligen presenterats resultatet av den
inventering av urskogsartad fjällnära barrskog, som under tiden juni 1981
till oktober 1982 utförts i naturvårdsverkets och skogsstyrelsens regi. Inventeringen
är ett led i den landsomfattande urskogsinventering som pågått
sedan år 1979. Syftet med ifrågavarande delprojekt inom urskogsinventeringen
har varit att ge en samlad, länsövergripande redovisning av
värdefulla skogar och urskogsartade barrskogsområden i zonen mellan
domänverkets f. d. skogsodlingsgräns och den barrskogsbildande gränsen
mot fjällen. Rapporten avses ligga till grund för markplanering och förslag
om skydd av områden.

1 rapporten föreslås att 64 urskogsområden om tillsammans 374 000 ha
produktiv skogsmark och fjällbarrskog undantas från avverkning. Härav
utgörs 85 % eller 317 000 ha av mark förvaltad av domänverket. Ca 40 000
ha, varav huvuddelen ovanför den tidigare skogsodlingsgränsen, utgörs av
mark som är skogsindelad och där domänverket avser bedriva skogsbruk.
Efter överläggningar mellan verken avstår domänverket från vidare skogsbruk
inom 22 100 ha av den skogsindelade arealen, och naturvårdsverket
accepterar fortsatt skogsbruk på 12 800 ha. Av skogsmark under domänverkets
förvaltning undantas därmed ca 300 000 ha från aktivt skogsbruk.

Uppgörelsen innebär att de båda verken kommit överens om att skydda
52 urskogsområden med en sammanlagd areal av 248 000 ha. De har
emellertid ej kunnat enas om den framtida dispositionen för tre av de
föreslagna urskogsområdena, nämligen Pärlälven i Jokkmokks kommun,
Dellikälven i Arjeplogs kommun och Kirjesålandet i Storumans kommun.
I nyssnämnda urskogsområden har domänverket begärt att få driva skogsbruk
inom en sammanlagd areal av ca 5 400 ha. Med hänsyn till dessa
områdens såväl stora naturvärden som stora betydelse för ekonomi och
sysselsättning har verken överlämnat avgörandet om områdenas framtida
disposition till regeringen.

Den 15 november 1984 har regeringen därefter uttalat att skogsområdena
Pärlälven, Dellikälven och Kirjesålandet är av sådan betydelse från
naturvårdssynpunkt att de skall bevaras för framtiden. I beslutet föreskriver
regeringen att avverkning av skog inom dessa områden inte får ske.
Vidare anförs att regeringen senare kommer att ta ställning till formerna
för skydd och förvaltning av dessa tre områden liksom övriga 52 områden.

1 sammanhanget bör nämnas att domänverket nyligen har fattat beslut
om att avsätta ca 800 000 ha skogsmark som domänreservat längs fjällkedjan.
Omkring 300 000 ha utgörs av s. k. fjällbarrskog närmast björkskogsbältet
och ca 500 000 ha produktiv skogsmark ovanför den tidigare skogsodlingsgränsen.
Gränsdragningsarbetet beräknas vara klart i slutet av
1986. Domänreservatet skall samordnas med de naturreservat, som blir
följden av urskogsinventeringen.

Joli 1984/85:20

På lantbruksstyrelsens uppdrag har vidare sedan våren 1982 genom
berörda lantbruksnämnders försorg genomförts en inventering av de hänglavbärande
barrskogarna inom det fjällnära området. För renskötseln är
tillgången på trädlav av stor betydelse som utfodringskälla. Det primära
syftet med trädlavsinventeringen har varit att få ifrågavarande skogar
snabbt kartlagda och därigenom skapa ett säkrare underlag för det årliga
samråd som skall äga rum mellan skogsbruk och rennäring. Lantbruksstyrelsen
ser emellertid också hänglavsinventeringen — liksom den tidigare
av naturvårdsverket och skogsstyrelsen redovisade urskogsinventeringen
(SNV PM 1511) — som en viktig del i det beslutsunderlag som skall ligga
till grund för hur skogsbruket bör bedrivas med hänsyn till andra markanvändningsintressen
i det fjällnära området. Resultatet av lantbruksstyrelsens
och lantbruksnämndernas inventering av de hänglavbärande barrskogarna
har nyligen redovisats i lantbruksstyrelsens meddelandeserie,
1984:4.

1 utredningen ingick inte att utreda kvantiteten trädlav. En sådan undersökning
har numera påbörjats av renförsöksavdelningen vid lantbruksuniversitetet
med stöd av medel från skogsnäringen, i första hand domänverket.
F. n. pågår arbete med en kvantitativ bedömning av trädlavsförekomsten
på träden, och vidare undersöks i vilken utsträckning trädlaven faller
ned på snön och blir tillgänglig som bete för renarna.

Under innevarande år prövas metoder för framställning av markanvändningsplaner
i fjällnära skogar. Av intresse i detta sammanhang är ett på
regeringens (bostadsdepartementet) uppdrag i Jämtlands län påbörjat försöksprojekt
avseende upprättande av regionala handlingsprogram för
fjällnära skogsområden. Vidare kan nämnas att 0,5 milj. kr. detta år satsats
på försöksverksamhet med markanvändningsplanering inom skogsvårdsstyrelseorganisationen
i Jämtlands och Norrbottens län. Enligt vad utskottet
erfarit finns planer på igångsättning av motsvarande projekt i Västerbottens
län. Skogsstyrelsen räknar i sin anslagsframställning för budgetåret
1985/86 med att verksamheten då bör kunna lämna försöksstadiet och
övergå till en mera rutinlagd verksamhet för stora delar av de fjällnära
skogsområdena.

Slutligen kan erinras om den fjällutredning som naturvårdsverket alltsedan
1970 på regeringens uppdrag bedriver. Under åren 1975— 1983 har i
naturvårdsverkets regi utförts en omfattande faktainsamling om naturförhållandena
i fjällen och om fjällturismens förhållanden. Detta underlag
om fjällen skall tillsammans med andra fakta sammanvägas till en naturvårdsplan
som täcker hela fjällregionen, från riksgränsen i väster till
odlingsgränsen i öster, och från Transtrand i söder till Treriksröset i norr.
Fjällutredningen kommer enligt uppgift att slutligt redovisas under år
1985. Inom ramen för denna utredning har redan framlagts en översiktlig
naturvårdsplan jämte åtgärdsprogram beträffande Jämtlands läns fjälltrakter
(SNV PM 1595).

JoU 1984/85:20

Utskottets överväganden beträffande avverkning m. m. i de fjällnära
skogarna

Utskottet vill för sin del understryka att de områden som innefattas i vad
som allmänt kallas fjällnära skogar och som i huvudsak är belägna ovanför
domänverkets gamla skogsodlingsgräns eller dess förlängning över icke
statlig mark hör till de värdefullare områdena i vårt land. Inte minst det
starka intresse som har kommit till uttryck i motioner till riksdagen, genom
statligt initierade inventeringar, uttalanden från forskarhåll och på annat
sätt visar detta. Områdenas värde är mångskiftande. De utgör ett exempel
på en storslagen, i många fall förhållandevis orörd och unik natur. De
väcker till följd härav ett ökande intresse, bl. a. på forskningens område.
Områdena har också avgörande betydelse för den befolkning som skall
tjäna sitt uppehälle här. Det gäller särskilt inom skogsbruket och den
lokala skogsindustrin samt inom rennäringen. Dessa näringar ger inte bara
sysselsättning i sig utan medverkar också till att stärka underlaget för
annan sysselsättning och för nödvändig service i de glesbygder det här är
fråga om. Det är mot denna bakgrund naturligt att intressemotsättningar
uppstår. I och för sig är detta inte något unikt för det fjällnära skogsområdet.

Utskottet vill erinra om att skogsvårdslagens inledande paragraf uttryckligen
stadgar att hänsyn skall tas inte bara till naturvårdens utan
också till andra allmänna intressen. Skogsnäringen skall också verka i
samspel med andra samhällssektorer. I enlighet härmed skall hänsyn tas
till bl. a. rennäringen.

I sammanhanget kan erinras om att det inom bostadsdepartementet
pågår arbete med ett förslag till en lag om hushållning med naturresurser.
1 denna lag avses ingå bl. a. regler som motsvarar riktlinjerna i den fysiska
riksplaneringen. I den nya lagen avses skogsmarken liksom jordbruksmarken
få ett skydd mot exploateringsåtgärder. För att understryka att stor
hänsyn skall tas till jord- och skogsbrukets intressen har bostadsministern
i en kommentar till lagförslaget förklarat, att han anser att lagen bör ange
att mångsidig användning av marken skall beaktas. Kombinerad användning
av skogsmarken är, enligt bostadsministerns mening, som regel lämplig.
Utskottet delar i princip det synsättet.

Enligt utskottets mening torde det emellertid inte vara lämpligt att lösa
förekommande intressemotsättningar genom centrala direktiv på sätt förordas
i flera av motionerna. Sedan riksintressena i fråga om områden som
från allmän naturvårdssynpunkt anses skyddsvärda har tillgodosetts t. ex.
på sätt som nyligen skett i fråga om vissa skyddsvärda urskogar på statens
mark, måste problemen med lokala intressemotsättningar enligt utskottets
mening lösas på annat sätt. Vad gäller eventuella konflikter mellan skogsbruket
och rennäringen vill utskottet erinra om dåvarande departementschefens
uttalanden i proposition 1978/79:110 om riktlinjer för skogspoli -

JoU 1984/85:20

tiken m. m. i fråga om nödvändigheten av att sådana konflikter blir lösta
på ett effektivt och smidigt sätt, bl. a. lokalt genom direkt kontakt mellan
skogsägare och vederbörande sameby. Det stämmer också överens med
utgångspunkterna för arbetet med att fullfölja den fysiska riksplaneringen.

Som i det föregående redovisats har under senare tid åtskilligt nytt
framkommit som bör vara ägnat att medverka till att underlätta lösningen
av lokala intressemotsättningar. De inventeringar som har gjorts och det
arbete som pågår med utveckling av en modell för markanvändningsplanering
bör sålunda kunna utgöra grund för en mer övergripande bedömning
som i sin tur kan tjäna som ledning i de avgöranden som i första hand
måste ske lokalt. Många av de konflikter som i dag lyfts fram som exempel
på oförenliga intressen borde ha kunnat undvikas om ett bättre fungerande
lokalt samråd kommit till stånd med utgångspunkt i ett av samtliga parter
allmänt accepterat faktaunderlag. Som rennäringskommittén anför i betänkandet
(SOU 1983:67) Rennäringens ekonomi är en väl fungerande
dialog mellan rennäring och konkurrerande markanspråk ett centralt avsnitt
i sökandet efter lösningar på konflikter rörande markanvändningen.
Utskottet anser för sin del att tillståndsprövningen enligt 19 § skogsvårdslagen
exempelvis borde kunna ske enklare och smidigare om skogsägaren
alltid först samråder med berörd sameby. På så sätt skulle rennäringens
önskemål i det särskilda fallet kunna stå helt klara redan då skogsvårdsstyrelsen
inleder handläggningen av ärendet. Det har från samehåll anförts
att samrådsförfarandet i många fall visat sig vara ett bräckligt instrument
när det gäller att lösa konflikter. Svenska samernas riksförbund har sålunda
framhållit att samrådet kommit för sent i hanteringen och på den lokala
nivån oftare haft karaktären av delgivning/information från skogsbrukets
sida än verkligt samråd. En sådan ordning är självfallet inte tillfredsställande.
Som framgår av det föregående har medel anvisats för ytterligare
utveckling och effektivisering av samrådsförfarandet mellan skogsbruket
och rennäringen. Utskottet finner för sin del naturligt att samrådsförfarandet
utvecklas till att omfatta alla skogsägare och inte enbart storskogsbruket
samt i princip görs obligatoriskt inom renskötselns åretruntmarker.
Hur detta praktiskt skall anordnas bör det ankomma på berörda myndigheter
att avgöra med hänsyn till de i vissa fall splittrade äganderättsförhållandena.
Med ett utförligt faktaunderlag som grund bör det kunna vara
möjligt att undvika en för en samebys renskötsel i tiden och geografiskt
alltför koncentrerad skogsbruksverksamhet.

Riksdagen uttalade sig förra året för att domänverket och övriga skogsägare
iakttar restriktivitet vid utförande av skogsarbeten, bl. a. inom de
områden varom nu är fråga, i avvaktan på utredning och beslut om användningen
av berörda arealer (NU 1982/83:49). I enlighet med vad jordbruksutskottet
i sammanhanget anförde (JoU 1982/83:2 y) borde detta gälla
såväl avverkningar som vägarbeten. Såvitt avser sistnämnda typ av arbeten
vill utskottet framhålla att en bedömning av vägprojekten ingår i skogs -

JoU 1984/85:20

vårdsstyrelsernas tillståndsprövning enligt 19 § skogsvårdslagen.

Enligt utskottets mening finns det alltjämt anledning att iaktta stor
återhållsamhet med bedrivande av skogsbruk i de s. k. fjällnära skogarna.

Regeringens nyligen gjorda uttalande om att skogsområdena Pärlälven,
Dellikälven och Kirjesålandet skall bevaras för framtiden ger uttryck för
samma synsätt.

Hur en mera återhållsam inriktning av skogsbruket inverkar på sysselsättningen
i de fjällnära skogsområdena är inte helt entydigt. Utskottet vill
i förevarande sammanhang dock peka på det behov av skogsvårdande
åtgärder som föreligger, såväl ovanför som nedanför domänverkets tidigare
skogsodlingsgräns. Det kan nämnas att domänverket i sina bokslutsdispositioner
för 1983 tagit upp 100 milj. kr. i avsättning till en särskild
skogsvårdsfond.

Utskottet vill i anslutning till vissa i motionerna 849 (vpk) och 680 (c)
framförda förslag om s. k. blädning samt om prövning av småskogsbrukets
skogsskötselmetoder i fjällnära skog anföra följande. Föryngring av skog
ställer stora krav på kunskaper och noggrannhet beroende på markförhållanden,
klimat, geografisk belägenhet, beståndshistorik m. m. i det enskilda
fallet. Inte minst krävs ingående kunskaper om klimatfaktorernas inverkan
i sammanhanget. I de områden det här är fråga om måste angivna
krav särskilt beaktas. Så har hittills inte alltid skett. Schablonmässigt
handlande kan ge oreparabla skador i de fjällnära områdena. Insikten
härom har ökat under senare tid, bl. a. som följd av de närmare studier som
forskare och andra har gjort av föryngringsförhållandena i de trakter som
har aktualiserats för avverkning. Allmän enighet synes nu råda om behovet
av ett mera s. k. ståndortsanpassat skogsbruk. Häri ligger t. ex. en anpassning
av hyggesstorleken, hänsyn även till lokalklimatet, val av rätt föryngringsmetod,
trädslag och plantsort m. m. Som angetts i det föregående ger
nuvarande skogsvårdslag möjlighet att i nu ifrågavarande områden i vissa
undantagsfall tillämpa s. k. fjällskogsblädning om detta befinns vara det
lämpligaste tillvägagångssättet.

Som i det föregående redovisats inbjöd domänverket i början av detta
år ett antal forskare att under sommaren 1984 studera föryngringsmöjligheterna
inom vissa av verket indelade områden ovan den tidigare skogsodlingsgränsen.
Forskarna har redovisat sina synpunkter på det framtida
föryngringsarbetet i fjällnära områden i en rapport till domänverket i
oktober 1984. Det påpekas i rapporten att osäkerheten är stor vid skogsförnyelse
i dessa områden. Forskarna anser dock att det bör vara möjligt att
få ny skog på huvuddelen av de för skogsbruk indelade områden ovan
tidigare skogsodlingsgräns som forskargruppen besökt. Vid beslut om i
vilken takt dessa områden bör avverkas framhålls i rapporten att kunskaperna
om föryngring i svåra lägen kan ökas genom forskning. Bland de
mera detaljerade rekommendationer som forskarna lämnar kan nämnas
förord för en begränsning av hyggesstorleken till maximalt 40 ha inom det

Joli 1984/85:20

aktuella området. Från allmänekologisk synpunkt anses det nämligen
önskvärt att hyggesstorleken minskas så att en mosaik av skog i olika
successionstillstånd skapas. Det har i sammanhanget ansetts viktigt att
betona att markberedning i form av hyggesplogningbör minimeras och att
andra mera skonsamma metoder bör användas.

Utskottet vill för sin del understryka skogsvårdslagens stadgande om att
avverkning inte får ske på annat sätt än genom röjning eller gallring som
främjar skogens utveckling eller genom slutavverkning som är ändamålsenlig
för anläggning av ny skog. Utskottet anser i enlighet härmed att
forskarnas nyss återgivna uttalanden bör bli vägledande för skogsbruket
i här ifrågavarande områden. Som också framhålls i rapporten skulle en
minskning av hyggesstorleken och den fullständiga hyggesrensningen
samt tillskapandet av en mosaik med skog i olika utvecklingsfaser också
starkt gynna spridningen av de för rennäringen så viktiga hänglavarna i
detta område. Forskarna framhåller i sammanhanget att ett blädningsskogsbruk
naturligtvis skulle ha en än positivare inverkan på hänglavsproduktionen.
Utskottet delar denna uppfattning men vill starkt understryka
att denna avverkningsform bör användas endast om den medger godtagbar
föryngring. Som lantbruksstyrelsen bl. a. framhållit utgör hänglavsinventeringen,
liksom den tidigare redovisade urskogsinventeringen, en viktig
del i det beslutsunderlag som skall ligga till grund för hur skogsbruket
bör bedrivas med hänsyn till andra markanvändningsintressen i det fjällnära
området. Enligt lantbruksstyrelsens mening bör det för områden
ovanför skogsodlingsgränsen där motstridiga markanvändningsintressen
föreligger vara möjligt att avvakta med ingripande skogsbruksåtgärder
intill dess sådan planering genomförts. 1 anslutning härtill vill utskottet för
sin del förorda största möjliga återhållsamhet med skogsbruksåtgärder i de
av samebyarna i hänglavsinventeringen utpekade särskilt viktiga områdena
i avvaktan på resultatet av den markanvändningsplanering som igångsatts
inom olika delar av renskötselområdet.

Vad gäller inhämtande av utökat kunskapsunderlag vill utskottet betona
angelägenheten av fortsatta insatser på förevarande område. Det kan
nämnas att skogsstyrelsens forskningsnämnd inom området för tillämpad
skogsproduktionsforskning också angivit att en prioriterad inriktning
bl. a. bör vara ”Skogsförnyelse i svåra klimatlägen”.

Utskottet får i sammanhanget erinra om vad som i 7 § förordningen
(1979:792) om statligt stöd till skogsbruket föreskrivs i fråga om hänsyn till
naturvårdens och andra allmänna intressen i samband med prövning av
frågor om stöd. Denna bestämmelse har tillkommit bl. a. för att effekterna
av den i skogsvårdslagstiftningen föreskrivna hänsynen inte skall bli verkningslösa
genom att staten ger ekonomisk stimulans. Så t. ex. skall skogsvårdsstyrelsen
numera inte bevilja bidrag till dikningsföretag och återväxtåtgärder
på marker som har särskilt värde från naturvårds- eller kulturminnesvårdssynpunkt.
Motsvarande princip gäller givetvis även för det

JoU 1984/85:20

statliga stödet till skogsbruket i nu ifrågavarande områden. Samma princip
bör tillämpas även på marker som är av särskild betydelse för rennäringen,
exempelvis flyttled eller nattbetesplats.

Självfallet bör principen tillämpas även i samband med prövning av
fråga om en åtgärd skall stödjas av sysselsättningspolitiska skäl.

Av den lämnade redogörelsen torde emellertid framgå att syftet med de
motionsyrkanden om avverkningsstopp, m. m. som nu behandlats kommer
att i hög grad tillgodoses utan att riksdagen behöver företa någon
åtgärd av det slag som anges i motionerna. Flera av motionsyrkandena är
vidare sådana, att ett biträdande av desamma skulle förutsätta ingripanden
som är främmande för nuvarande äganderättsbegrepp. Utskottet föreslår
därför — med hänvisning till det anförda — att motionerna 452 (c), 504
(m) yrkande 3, 847 (s), 849 (vpk) yrkande 3 i förevarande del, 902 (fp)
yrkande 5 och 1854 (m) lämnas utan ytterligare åtgärd från riksdagens
sida. Även motion 849 (vpk) yrkande 3, såvitt avser fjällskogsblädning
m. m., och motion 680 (c) bör lämnas utan riksdagens ytterligare åtgärd.

Vad utskottet i övrigt under detta avsnitt anfört om nödvändigheten av
att iaktta stor återhållsamhet med bedrivande av skogsbruk i de s. k.
fjällnära skogarna och de synpunkter utskottet lagt på frågan om förbättrat
samrådsförfarande, skonsammare skogsskötselmetoder m. m. bör riksdagen
som sin mening ge regeringen till känna.

Förvaltningen av fjällnära skogar

Enligt motion 680 (c) bör riksdagen uttala sig för att domänverket
genom ägande och långtidsarrende upplåter de fjällnära skogarna till
ortsbefolkningen och att skogarna bör skötas med småskaliga metoder.

Utskottet vill framhålla att det instruktionsenligt ankommer på domänverket
att i sin verksamhet vidta de åtgärder för förvärv eller avyttringar av
mark, m. m. som lämpligen erfordras. Verket har därvid bl. a. att fullfölja
såväl uppgiften att på lång sikt åstadkomma bästa möjliga samlade ekonomiska
utbyte som uppgiften att därvid prestera ett från företagsekonomisk
synpunkt rimligt årsresultat. För domänverket såsom för andra
skogsägare gäller därvid såväl skogsvårds- som naturvårdslagstiftningens
krav. Utskottet anser sig under angivna förhållanden inte böra förorda
någon riksdagens åtgärd med anledning av motion 680 (c) i denna del. Den
avstyrks därför.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande avverkning m. m. i de fjällnära skogarna

a) att riksdagen i vad avser avverkningsstopp m. m. lämnar
motionerna 1983/84:452, 1983/84:504 yrkande 3, 1983/84:847,

JoU 1984/85:20

1983/84:849 yrkande 3 i denna del, 1983/84:902 yrkande 5 och
1983/84:1854 utan ytterligare åtgärd,

b) att riksdagen i vad avser fjällblädning m. m. lämnar motionerna
1983/84:680 och 1983/84:849 yrkande 3, båda i denna
del, utan ytterligare åtgärd,

c) att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet i det föregående anfört om återhållsamhet med bedrivande
av skogsbruk i fjällnära skogar, m. m.,

2. beträffande förvaltningen av fjällnära skogar

att riksdagen avslår motion 1983/84:680 i denna del.

Stockholm den 6 december 1984

På jordbruksutskottets vägnar
EINAR LARSSON

Närvarande: Einar Larsson (c), Håkan Strömberg (s), Arne Andersson i
Ljung (m), Grethe Lundblad (s), Ove Karlsson (s), Hans Wachtmeister (m),
Gunnar Olsson (s), Martin Segerstedt (s), Sven Eric Lorentzon (m), Jan
Fransson (s), Margareta Winberg (s), John Andersson (vpk), Jan-Eric
Virgin (m), Lennart Brunander (c) och Lars Ernestam (fp).

Reservationer

1. Avverkning m. m. i de fjällnära skogarna (mom. 1 c)

John Andersson (vpk) anser att den del av utskottets yttrande på s. 17
som börjar med ”Utskottet vill” och slutar med ”av renskötselområdet"
bort ha följande lydelse:

JoU 1984/85:20

för områden ovanför skogsodlingsgränsen där motstridiga markanvändningsintressen
föreligger vara möjligt att avvakta med ingripande skogsbruksåtgärder
intill dess sådan planering genomförts. Utskottet delar dessa
synpunkter och vill i detta sammanhang förorda största möjliga återhållsamhet
med skogsbruksåtgärder i de av samebyarna i hänglavsinventeringen
utpekade särskilt viktiga områdena, i avvaktan på resultatet av den
markanvändningsplanering som igångsatts inom olika delar av renskötselområdet.

2. Avverkning m. m. i de fjällnära skogarna (mom. 1 c)

Lars Ernestam (fp) anser att i utskottets yttrande på s. 18 mellan de
stycken som börjar med "Självfallet bör” och "Av den” bort ingå ett avsnitt
av följande lydelse:

Som utskottet i det föregående framhållit har under senare tid åtskilligt
nytt material framkommit som bör vara ägnat att medverka till att underlätta
lösningen av de intressemotsättningar som finns när det gäller de
fjällnära skogarna.Naturvårdsverket och skogsstyrelsen har lagt fram resultatet
av sin urskogsinventering, lantbruksstyrelsens hänglavsinventering
ger värdefulla uppgifter om rennäringens villkor och inom kort kommer
resultatet av naturvårdsverkets fjällutredning att föreligga. Försök
med samordnad markanvändningsplanering pågår, vilka bl. a. i Jämtlands
län kommit ganska långt på väg.

Utskottet har nyss understrukit nödvändigheten av stor återhållsamhet
med bedrivande av skogsbruk i de fjällnära skogarna, framför allt i de
hänglavsbärande skogsområden som är särskilt viktiga för rennäringen.
Utskottet anser för sin del att man i avvaktan på fastläggandet av ett
säkerställandeprogram över huvud taget inte bör företa några avverkningar
inom området, om rennäringens eller naturvårdens företrädare motsätter
sig dessa. Detta innebär att utskottet delar den uppfattning som kommer
till uttryck i motion 1983/84:902 av Jan-Erik Wikström m. fl. (fp).
Såvitt avser statens mark bör den önskvärda återhållsamheten kunna
åstadkommas genom erforderliga direktiv från de skogsvårdande myndigheterna
eller, om så erfordras, från regeringen. Skulle utvecklingen på
enskild mark påfordra särskilda åtgärder utgår utskottet från att ansvariga
myndigheter riktar uppmärksamheten härpå.

Regeringens uttalanden om att skogsområdena Pärlälven, Dellikälven
och Kirjesålandet skall bevaras för framtiden är mot bakgrund av vad
utskottet nyss anfört självfallet att hälsa med tillfredsställelse. Dock anser
utskottet att man bör gå i författning om att snarast ge de tre områdena ett
mera permanent skydd, bl. a. genom att överföra desamma till naturvårdsfonden.
Vad nu sagts gäller även de 52 urskogsområden som domänverket
och naturvårdsverket kommit överens om att skydda.

JoU 1984/85:20

3. Förvaltningen av fjällnära skogar (mom. 2)

Einar Larsson (c), Arne Andersson i Ljung (m), Hans Wachtmeister (m),
Sven Eric Lorentzon (m), Jan-Eric Virgin (m), Lennart Brunander (c) och
Lars Ernestam (fp) anser att

dels den del av utskottets yttrande på s. 18 som börjar med ”Utskottet
vill” och slutar med ”avstyrks därför” bort ha följande lydelse:

Utskottet finner för sin del att motion 1983/84:680 av Börje Hörnlund
och Per-Ola Eriksson (båda c) innehåller flera värdefulla synpunkter. Som
i det föregående utförligt redovisats har det under senare tid förts en
omfattande debatt om domänverkets planer på avverkning av fjällnära
skogar. Debatten har framför allt berört domänverkets avverkningsmetoder
med stora sammanhängande kalytor. Detta har skapat problem för
samernas rennäringsintresse. Forskarna har varnat för svåra återbeskogningsförhållanden.
Fjällbefolkningen är också tveksam till de klimat- och
rekreationsmiljöförändringar som följer av skogsbruk med stora kalhyggen.

I likhet med motionärerna anser utskottet att det skulle vara intressant
att pröva den skogsskötselmetod som mera liknar småskogsbrukets i fjällnära
skog, dvs. gallring, viss blädning samt mycket små kalytor. Ett sådant
skogsbrukssätt låter sig inte förenas med storskogsbrukets sätt att driva
skogsavverkning. Däremot borde enskilda skogsbrukare ha goda möjligheter
att gå så varsamt fram att både skogliga betänkligheter och ortsbefolkningens
betänkligheter skulle upphöra. De som lättast klarar av ett
sådant skogsbrukssätt torde vara den ortsbundna befolkningen. Praktiskt
kan detta förverkligas på flera sätt. Dels kunde områden överlåtas med
äganderätt till ortsbefolkningen, dels skulle man kunna använda en form
med långtidsarrenden. Med skisserad handlingslinje skulle man vinna
såväl ett visst utnyttjande av skogarnas produktionsförmåga som behövliga
arbetstillfällen, samt klara de krav som naturvårdare, rennäringens
företrädare och övrig ortsbefolkning ställer.

Enligt utskottets mening talar flera skäl för att riksdagen hos regeringen
begär initiativ till en undersökning rörande möjligheterna att få till stånd
en mera utbredd användning av sådana småskaliga skogsskötselmetoder,
som är bättre anpassade till förhållandena i de fjällnära skogsområdena.
Utskottet anser vidare att konflikt mellan olika näringsintressen i området
skulle kunna undvikas om samerna på sätt som ovan redovisats genom
ägande disponerade de berörda markområdena. Förutsättningarna för
sådana förändringar i ägostrukturen bör närmare utredas.

dels utskottets hemställan under 2 bort ha följande lydelse:

2. beträffande förvaltningen av fjällnära skogar

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört med anledning av motion 1983/84:680 i denna
del,

JoU 1984/85:20

Särskilda yttranden

1. Avverkning m. m. i de fjällnära skogarna (mom. I c)

Einar Larsson och Lennart Brunander (båda c) anför:

Utskottet understryker i detta betänkande att det finns anledning att
iaktta stor återhållsamhet med bedrivande av skogsbruk i de fjällnära
skogarna. Detta gäller framför allt de av samebyarna i hänglavsinventeringen
utpekade särskilt viktiga områdena, i avvaktan på resultatet av den
markanvändningsplanering som igångsatts inom olika delar av renskötselområdet.
Utskottet uttalar sig i sammanhanget för en utveckling och effektivisering
av samrådsförfarandet mellan skogsbruk och rennäring. Vidare
betonas behovet av skonsammare skogsskötselmetoder i området. Vad
utskottet i förevarande sammanhang anför bör riksdagen enligt utskottets
mening som sin mening ge regeringen till känna.

Utskottet gör sina uttalanden i samband med prövningen av sju vid årets
början väckta motioner med förslag till åtgärder av olika slag i syfte att
bevara de fjällnära skogarna. Självfallet är det prövningen av dessa motioner
som motiverar att utskottet gör uttalandena. Normalt brukar detta
redovisas så att utskottet i förekommande fall föreslår att riksdagen med
anledning av berörda motioner gör ett tillkännagivande. Det hade därför
varit naturligt att utskottets hemställan i moment I c) hade utformats med
en sådan formulering.

Då vi emellertid anser att ett enhälligt uttalande från utskottets sida på
denna punkt bör ha ett värde i sig, vill vi inte göra frågan om hemställans
utformning till föremål för särskilt yrkande.

När utskottet talar om att stor återhållsamhet skall iakttas med bedrivande
av skogsbruk i de fjällnära skogarna förutsätter vi att den markanvändningsplanering
som numera igångsatts bedrivs effektivt och med all möjlig
skyndsamhet. Givetvis är det angeläget att vi så snabbt som möjligt får
klarhet i fråga om hur de olika markanvändningsanspråken på bästa sätt
skall kunna tillgodoses.

I detta sammanhang finns ingen anledning att bestrida att varje form av
restriktioner när det gäller skogsbruket givetvis kan medföra problem när
det gäller sysselsättningen inom området. I och för sig är det emellertid inte
säkert att ett återhållsamt skogsbruk av det slag utskottet förordar behöver
orsaka en minskad sysselsättning. Ett visst bortfall av avverkningsåtgärder
kan sålunda kompenseras genom ökade insatser i fråga om skogsvårdsåtgärder.
En tillämpning av sådana mera småskaliga skogsbruksmetoder,
som närmare berörs i reservation 3, kan också bidra till ökade arbetstillfällen.

När det gäller arbetssituationen vid inlandssågverken vill vi framhålla,
att virkesflödet från fjällkommunerna normalt endast till en mindre del går
till dessa sågverk. Det är sålunda inte så mycket avverkningens omfattning
som fastmer andra faktorer som styr virkesflödets riktning.

Eftersom det hittills visat sig svårt att få fram tillräckligt härdigt föryng -

JoU 1984/85:20

ringsmaterial för det fjällnära skogsområdet vill vi slutligen nämna att en
ökad satsning på åtgärder i syfte att dra fram plantmaterial, särskilt anpassat
för ifrågavarande klimat och markförhållanden bör kunna övervägas,
bl. a. i sysselsättningsfrämjande syfte.

2. Avverkning m. m. i de fjällnära skogarna (mom. 1 c)

John Andersson (vpk) anför:

För det första så delar jag inte fullt ut de värderingar och slutsatser som
anförs i betänkandet. Exempelvis redovisar utskottet ett antal orsaker
varför skogsnäringen under senare år visar ett ökat intresse för att utnyttja
de fjällnära skogarna. Enligt min mening utelämnas ett tungt vägande skäl
för detta intresse, kanske det tyngsta, nämligen den överavverkning som
har skett på statens skogar. Enligt skogsstyrelsens överslagsberäkning utgör
den på lång sikt möjliga slutavverkningsytan 28 500 ha, vilket kan
jämföras med en genomsnittlig slutavverkning av 46 800 ha, under perioden
1970/71 —1979/80 enligt riksskogstaxeringens stubbinventering.

Nu påverkar dylika skilda uppfattningar inte de förslag till åtgärder som
utskottet förordar och vilka jag anslutit mig till, men jag har ansett det vara
angeläget att markera detta.

Jag har i stort sett anslutit mig till de överväganden som utskottet gjort
beträffande avverkning m. m. i de fjällnära skogarna, men jag anser att de
åtgärder som utskottet föreslår inte är till fyllest och att ett tillräckligt
beslutsunderlag för ett ställningstagande till markanvändningen i dessa
områden i dag inte föreligger. Motiveringen för detta är följande:

Utskottet understryker att de områden som innefattas i vad som allmänt
kallas fjällnära skogar hör till de värdefullare områdena i vårt land. Detta
vill jag ytterligare understryka genom att erinra om att dessa områden
ingår i det område som benämns som Europas sista vildmark. Inte minst
med tanke på Sveriges agerande internationellt för skydd av natur är det
av utomordentlig betydelse att vårt land såväl ur nationellt som internationellt
perspektiv tar ett ansvar för den resurs som nämnda område utgör.
Att frågan om annan markanvändning än skogsbruk är viktig, ja t. o. m.
viktigare, framgår också i rapporten från forskarna, där det bl. a. heter:

Domänverket har önskat få våra synpunkter på möjligheterna att förnya
skogen i fjällnära områden. Även om vi anser att förnyelse av skogen är en
viktig fråga tycker vi, att frågorna om hur marken skall användas i dessa
områden är än viktigare. Härvid är rennäringens behov, behovet av sysselsättning
i skog och industri främst på lokal nivå, vilka områden som bör
lämnas orörda av naturvårdsskäl och för forskning samt områden som kan
gynna en uppbyggnad av turistnäringen, viktiga frågor som också måste
beaktas.

Av det här kan den slutsatsen dras, och som i skilda sammanhang krävs,
att ett allmänt avverkningsstopp i de fjällnära skogarna — ett slags moratorium
— införs. Nu är detta av skilda skäl inte möjligt. Förutom statens

JoU 1984/85:20

mark berörs också privat- och allmänningsskog. Ett avverkningsstopp
skulle dels vara främmande för nuvarande äganderättsbegrepp, dels vara
oförenligt med nuvarande lagstiftning, om höga ersättningskrav skall undvikas.
Nu ägs de två nordligaste länens fjällnära skogar till övervägande
delen av staten under domänverkets förvaltning. Detta innebär självfallet
att det kommer att få stor betydelse vilken inriktning användningen av
dessa områden får, och här har regering och riksdag möjlighet att styra den
framtida användningen.

Som jag förut nämnt så anser jag att ett tillräckligt beslutsunderlag för
att bedöma och ta ställning till den framtida markanvändningen i dessa
områden i dag inte föreligger. Därför anser jag att hela frågekomplexet
kring de fjällnära skogarna, utöver de undersökningar som nu pågår,
måste utredas omgående. I detta utredningsarbete, som bör klaras av
under en femårsperiod, måste både nuvarande och framtida värden av
annan markanvändning än skogsbruk beaktas.

Då det gäller domänverkets avverkning ovan skogsodlingsgränsen är
denna tänkt ske under en 40-årsperiod. Efter överläggningar mellan domänverket
och naturvårdsverket och efter regeringens beslut om tre områden,
så återstår knappt 60 000 ha av de 83 000 ha som domänverket
indelat för avverkning. Här kan man räkna fram en årlig avverkningskvantitet
och på basis av detta medge en 5-årig avverkningsperiod, dvs. den
tänkta tiden för utredningsarbete. Huvudregeln för denna avverkning bör,
förutom vad utskottet har uttalat, vara att den skogskvantitet som tillåts
avverkas skall tas ut så det ej omöjliggör ett framtida beslut att lämna de
fjällnära skogarna orörda.

När det gäller vad som bör utredas anser jag bl. a. följande vara angeläget.

— Rennäringens framtid, behov av orörda marker m. m.

— Markanvändningsplan med en biologisk gräns för skogsbruk. Planen
bör ta ställning till rennäring—turism —skogsbruk —skyddad skog
och eventuellt annat intresse.

— En allsidigt sammansatt expertgrupp tillsätts för att pröva föryngringsmöjligheterna.

— Bl. a. med tanke på inlandssågarnas situation, deras behov av virke
etc. bör även utredas vilken omfattning överavverkningen har på de aktuella
fjällreviren samt vilket virkesförråd dessa revir har nedanför SOgränsen.
Frågan om ett slopat avkastningskrav för domänverket i Norrlands
inland bör studeras liksom frågan om extra insatser erfordras för
skogsvårdsåtgärder i detta område.

Sammanfattningsvis innebär det jag här har anfört att det skulle vara
möjligt, utan nämnvärda hinder för skogsbruket, att erhålla ett beslutsunderlag
som gör det möjligt att avgöra frågan hur vi skall förvalta Europas
sista vildmark. Då det inte varit möjligt att få gehör för nu redovisade
synpunkter i utskottets uttalande kommer jag i annat sammanhang att
återkomma till riksdagen med förslag angående dessa områden.

JoU 1984/85:20

25.

Konstitutionsutskottets yttrande Bilaga

1984/85:3y

över vissa motioner om bevarande av fjällnära skogar

Till jordbruksutskottet

Jordbruksutskottet behandlar f. n. ett antal under den allmänna motionstiden
1984 väckta motioner i vilka föreslagits ett riksdagsuttalande
om bevarande av vissa s. k. fjällnära skogsområden (se bilagda sammanställning).

Mot bakgrund av gällande regler om kompetensfördelningen mellan
riksdag och regering har jordbruksutskottet hemställt om konstitutionsutskottets
yttrande över förslag om ett riksdagsuttalande om bevarande av
vissa specifika skogsområden, utifrån de synpunkter konstitutionsutskottet
har att företräda.

Statens naturvårdsverk och domänverket har i skrivelse den 3 juli 1984
hemställt att regeringen beslutar om dispositionen av tre särskilt angivna
s. k. urskogsområden, nämligen Pärlälven i Jokkmokks kommun, Dellikälven
i Arjeplogs kommun samt Kirjesålandet i Storumans kommun. 1
skrivelse den 5 oktober 1984 har statens naturvårdsverk bl. a. anfört att
naturvårdsverket och domänverket kommit överens om att skydda 52
urskogsområden. Samtliga områden bör enligt naturvårdsverket överföras
till naturvårdsfonden i vad avser mark som nu redovisas på domänfonden
samt, i vad gäller staten tillhörig mark i övrigt, upptas på naturvårdsfonden.

Domänverket har i skrivelse till regeringen den 29 oktober 1984 begärt
att få driva skogsbruk inom vissa angivna arealer inom Pärlälven, Dellikälven
och Kirjesålandet.

I beslut den 15 november 1984 har regeringen uttalat att skogsområdena
Pärlälven, Dellikälven och Kirjesålandet är av sådan betydelse från naturvårdssynpunkt
att de skall bevaras för framtiden. 1 beslutet föreskrev
regeringen att avverkning av skog inom dessa områden inte fick ske.
Vidare anfördes att regeringen senare kommer att ta slutlig ställning till
formerna för skydd och förvaltning av dessa tre områden liksom övriga 52
områden.

Konstitutionsutskottet har beträffande den nu aktuella kompetensfrågan
inte funnit anledning att göra annat uttalande i ärendet än att det från
konstitutionell synpunkt inte föreligger något hinder mot att riksdagen
prövar de i motionerna framförda förslagen om åtgärder från regeringens
sida i fråga om bevarande av s. k. fjällnära skogar.

Stockholm den 22 november 1984
På konstitutionsutskottets vägnar
OLLE SVENSSON

JoU 1984/85:20

Närvarande: Olle Svensson (s). Yngve Nyquist (s), Bertil Fiskesjö (c),
Wivi-Anne Cederqvist (s). Hans Nyhage (m). Kurt Ove Johansson (s).
Kerstin Nilsson (s), Gunnar Biörck i Värmdö (m). Sture Thun (s). Elisabeth
Fleetwood (m), Ove Eriksson (m), Bengt Kindbom (c), Sören Lekberg
(s). Lars Ernestam (fp) och Marie-Ann Johansson (vpk).

JoU 1984/85:20

Underbilaga

Jordbruksutskottet kansliet

Sammanställning

över motionsyrkanden om bevarande av fjällnära skogar

Under allmänna motionstiden 1984 har följande sju motioner väckts med
förslag om åtgärder till skydd för de s. k. fjällnära skogarna.

Motionsyrkandena
m 452 av Martin Olsson och Karin
Israelsson (båda c):

rd bör uttala sig för att — i avvaktan
på ställningstagande till pågående
utredningars förslag — inga
avverkningar eller andra skogsbruksåtgärder
får ske i de fjällnära
skogar där intressemotsättning föreligger
mellan naturvårds- eller
rennäringsintressen å ena sidan och
skogsbruksintressen å den andra sidan
(åberopade utredningar är
verkställda inventeringar av urskogar
och lavbärande skogar samt samerättsutredningen).

m 504 av Anita Bråkenhielm och
Blenda Littmarck (båda m)
yrkande 3:

rd bör hos regeringen anhålla om
åtgärder för att på sätt som i motionen
anförts hindra kortsiktigt motiverat
överutnyttjande av de fjällnära
skogarna (genom direktiv från
skogsstyrelsen och skogsvårdsstyrelserna
bör återhållsamhet kunna
åstadkommas).

m 680 av Börje Hörnlund och PerOla
Eriksson fbåda c):

m 847 av Margot Wallström m.Jl.

(s):

rd bör som sin mening ge regeringen
till känna att domänverket genom
ägande eller långtidsarrende
bör upplåta de fjällnära skogarna
till ortsbefolkningen och att skogarna
bör skötas med småskaliga metoder.

rd bör som sin mening ge regeringen
till känna vad som i motionen
anförts beträffande bevarande av
fjällskogar (efter en sammanväg -

JoU 1984/85:20

m 849 av Lars Wemer m. fl. (vpk)
yrkande 3:

m 902 av Jan-Erik Wikström m.Jl.
(fp) yrkande 5:

m 1854 av Tore Nilsson och Hans
Wachtmeister (båda m)
yrkande 1:

D:o yrkande 2:

ning av olika intressen bör en markanvändningsplan
upprättas: i första
hand är det angeläget att få fram
ett skogspolitiskt beslut rörande de
statliga skogarna).

rd bör som sin mening ge regeringen
till känna vad som i motionen
anförts om avverkning ovanför den
gamla skogsodlingsgränsen (t. v.
avverkningsstopp; undersök om
det i vissa fall kan tillåtas stamvis
blädning; om så är möjligt bör regeringen
ta initiativ till ändring av
skogsvårdslagen).

rd bör hos regeringen begära att inventerings-
och planeringsarbetet
för skogarna snarast genomförs
och att ett säkerställande program
fastläggs samt att i avvaktan härpå
sådana avverkningar inte tillåts
som naturvårdens och rennäringens
företrädare motsätter sig.

rd bör hos regeringen begära utredning
om huruvida avverkning av
den fjällnära skogen är tillåtlig enligt
naturvårdslagen.

rd bör som sin mening ge regeringen
till känna att avverkningarna
skall inställas i avvaktan på den begärda
utredningen.

Liber Tryck Stockholm 1984