om besöksförbud m.m. (Betänkande 1987/88:JuU6 Justitieutskottet)

Justitieutskottets betänkande
1987/88:6

om besöksförbud m.m.

JuU

1987/88:6

Motionsyrkanden

Motion 1986/87:Ju403 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) vari yrkas att
riksdagen hos regeringen begär förslag till lag som innebär att den som har
blivit dömd för misshandel eller olaga hot av domstol skall kunna åläggas
förbud att besöka eller söka kontakt med den person som utsatts för
övergreppet (yrkande 11).

Motion 1986/87:Ju629 av Lars Werner m.fl. (vpk) vari yrkas

- att riksdagen hos regeringen begär förslag till hur kvinnohusen kan ges ett
särskilt skydd (yrkande 2),

- att riksdagen hos regeringen begär förslag till lagstiftning som ger
misshandlade kvinnor skydd mot nya övergrepp genom besöksförbud m.m.
(yrkande 3).

Motion 1986/87:Ju636 av Bo Lundgren m.fl. (m) vari yrkas att riksdagen som
sin mening ger regeringen till känna vad som i motionen anförts om
lagstiftning om besöksförbud (yrkande 3).

Motion 1986/87:Ju802 av Carl Bildt m.fl. (m) vari yrkas att riksdagen hos
regeringen begär förslag till lagstiftning om besöksförbud på sätt som anges i
motionen (yrkande 3).

Motion 1986/87:Ju803 av Anita Modin m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen hos
regeringen anhåller om att ett lagförslag i syfte att förhindra förföljelse av
misshandlade personer skyndsamt förbereds och framläggs för riksdagen för
beslut.

Motion 1986/87:Ju808 av Olof Johansson m.fl. (c) vari yrkas

- att riksdagen beslutar att införa påföljden besöksförbud i enlighet med
motionens förslag (yrkande 12),

- att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om stödet till jourer m.m. (yrkande 13).

Motion 1986/87:Ju812 av Alf Svensson (c) vari yrkas att riksdagen hos
regeringen begär förslag om en lag till skydd för hotade och misshandlade
kvinnor i enlighet med vad som anförts i motionen.

Motion 1986/87:Ju815 av Maj-Lis Lööw m.fl. (s) vari yrkasatt riksdagen hos
regeringen begär förslag till lagstiftning som gör det möjligt för domstol att
förbjuda män som dömts för kvinnomisshandel att på nytt uppsöka eller hota
att uppsöka kvinnan.

1 Riksdagen 1987188. 7sami. Nr 6

Motion 1986/87:Ju818 av Ann-Cathrine Haglund m.fl. (m) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om
att domstol skall kunna döma till besöksförbud (yrkande 3).

Allmän bakgrund

Kvinnomisshandel och de särskilda problem som uppstår vid denna typ av
brott har under det senaste decenniet varit föremål för en livlig allmän debatt
och har föranlett en rad åtgärder från myndigheternas sida. Med kvinnomisshandel
brukar i dessa sammanhang i allmänhet avses sådan misshandel som
förövas mot en kvinna av hennes make, samboende eller annan man som står
henne nära eller som hon tidigare haft en nära relation till. Liknande problem
som vid misshandel uppkommer också vid andra övergrepp.

Enligt statistiska uppgifter för år 1986 anmäldes 11 862 fall av misshandel
mot kvinnor. Av de 597 fall som rubricerades som grov misshandel var
parterna i 494 fall bekanta med varandra. I de fall som inte rubricerades som
grov misshandel, 11 265 st., var parterna bekanta i 8 929 fall. Brotten ägde
som regel rum inomhus. Antalet anmälda våldtäkter och försök därtill mot
vuxen person uppgick till 960. (Av dessa utgör ett fåtal fall homosexuella
övergrepp.) Antalet dömda personer är avsevärt lägre än antalet anmälda.

Det bör emellertid framhållas att det verkliga antalet övergrepp mot
kvinnor med största sannolikhet vida överstiger antalet anmälda. Eftersom
det är brott som till helt övervägande del begås i bekantskapsrelationer är
anmälningsbenägenheten av naturliga skäl jämförelsevis låg.

Under senare år har olika åtgärder vidtagits för att stärka den misshandlade
kvinnans ställning. Tidigare kunde misshandel som inte förövats på
allmän plats i princip åtalas endast efter angivelse av målsäganden. Genom
en lagändring år 1982 togs kravet på angivelse bort. Skälen var dels
önskemålet att inskärpa att misshandel i t.ex. hemmet är lika straffvärd som
misshandel på allmän plats, dels att öka kvinnornas möjlighet att få hjälp av
olika myndigheter. Efter reformen ökade antalet anmälningar för misshandel
på enskild plats kraftigt.

Genom lagändringar år 1984 gjordes omfattande ändringar beträffande
sexualbrotten i 6 kap. brottsbalken. Bl.a. utvidgades begreppet våldtäkt så
till vida att även övergrepp som innefattar sexualhandlingar jämförliga med
samlag kan utgöra våldtäkt. Vidare har nyligen gjorts en översyn av
rekvisiten för bl.a. grov misshandel (Grov misshandel och grov stöld, Ds Ju
1986:11). Översynen har relaterat i förslag om att domstolarna vid bedömningen
av om misshandelsbrott är att anse som grovt skall särskilt beakta
bl.a. om gärningsmannen visat särskild hänsynslöshet eller råhet. Förslagen,
som lagts fram i proposition 1987/88:14 om ändring i brottsbalken (grov
misshandel och grov stöld), tar sikte bl.a. på olika former av kvinnomisshandel.
I detta sammanhang bör även anmärkas att frågan om häktning vid risk
för återfall i bl.a. våldsbrott har ägnats särskild uppmärksamhet i den
proposition om häktning och anhållande som lades fram under våren 1987
och som för närvarande i likhet med den nyssnämnda propositionen är
beroende på riksdagens prövning (prop. 1986/87:112).

En målsägande som hörs med anledning av åklagarens talan har enligt 20

Juli 1987/88:6

kap. 15 a § rättegångsbalken rätt att åtföljas av en stödperson om målsäganden
med hänsyn till brottets art eller annars kan antas vara i behov av
personligt stöd under rättegången. Denna regel infördes år 1984. Rättshjälpskommittén
(Ju 1982:01) har nyligen i betänkandet (SOU 1986:49)
Målsägandebiträde föreslagit en vidareutveckling av stödet åt sådana
målsägande i mål om allvarligare sexualbrott så till vida att de skall kunna
erhålla rättsligt biträde. Biträdet, som skall vara kostnadsfritt för målsäganden,
skall enligt förslaget ta till vara målsägandens intressen samt ge
målsäganden stöd och hjälp i brottmålet. Målsägandebiträdet skall förordnas
så tidigt som möjligt efter polisanmälan och alltså biträda under både
förundersökning och rättegång. Förordnandet skall meddelas av domstol.

En proposition om målsägandebiträde kan förväntas under innevarande
år.

I proposition 1987/88:1 om ändring i rättegångsbalken, som nu behandlas i
riksdagen, föreslås ändringar i en del av rättegångsbalkens bestämmelser
bl.a. om handläggningen av skadeståndsanspråk i anledning av brott.

Åklagarna föreslås få en vidgad skyldighet att för målsägandenas räkning
föra talan om skadestånd i anledning av brott. En konsekvens av detta förslag
blir att polisens skyldighet att under förundersökningen utreda även
skadeståndsfrågan ökar. Ändrade regler föreslås också för att inskärpa
vikten av att domstolarna i största möjliga utsträckning behandlar skadeståndsanspråk
samtidigt med brottmålet samtidigt som domstolarna får
vidgade möjligheter att uppskatta mindre skador till skäligt belopp. Förslagen
är enligt propositionen ett led i strävandena att förbättra målsägandenas
ställning.

Enligt nuvarande bestämmelser i 7 kap. 15 § sekretesslagen (1980:100)
kan uppgift om enskildas personliga förhållanden i folkbokföringen eller
liknande registrering hemlighållas om det av särskild anledning kan antas att
den enskilde eller någon honom närstående lider men om uppgiften röjs.
Förslag om en utvidgning av denna sekretess har lagts fram i betänkandet
(SOU 1986:46) Integritetsskyddet i informationssamhället 2. Frågan behandlas
i en i dagarna beslutad lagrådsremiss om ändring i sekretesslagen
m.m. Förslagen i lagrådsremissen tar bl.a. sikte på att bereda bättre skydd för
kvinnor som förföljs och hotas av sina tidigare makar eller sambor.

Inte bara på lagstiftningens område har misshandlade kvinnors situation
uppmärksammats. Som exempel härpå lämnas följande uppgifter.

Socialstyrelsen, rikspolisstyrelsen, riksåklagaren och domstolsverket gav
år 1985 gemensamt ut skriften Misshandel och sexuella övergrepp mot
kvinnor och barn. Avsikten är att skriften skall vara en sammanfattande
handledning för alla som i sitt arbete kommer i kontakt med offer för
misshandels- eller sexualbrott.

Socialdepartementet utgav år 1983 en rapport - Kvinnomisshandel.
Kartläggning och överväganden (Ds S 1983:2) - som innehöll en genomgång
av det aktuella läget och en redovisning av tillgängliga resurser inom olika
områden samt förslag till ytterligare åtgärder. Som ett resultat av rapporten
samma år anslogs 2,4 milj. kr. för en treårsperiod till olika försöksverksamheter
hos kommuner och landsting. Dessa skall utvärderas under år

1987.

JuU 1987/88:6

1* Riksdagen 1987188. 7sami. Nr 6

Från statsmakternas sida har således under senare år ägnats stor uppmärksamhet
åt de problem som sammanhänger med kvinnomisshandel, och en
rad åtgärder har genomförts på såväl det rättsliga som det sociala området.
Aven kommuner och landsting har i många fall lämnat bidrag till frivilliga
verksamheter av olika slag.

Också olika frivilligorganisationer har under senare år lagt ned ett stort
arbete på att på olika sätt hjälpa kvinnor som misshandlats eller utsatts för
andra övergrepp. Detta gäller inte minst de s.k. kvinnohusen eller kvinnojourerna.

I Sverige finns omkring 110 kvinnojourer. Dessa drivs som regel av
frivilliga organisationer; i vissa fall i samarbete med kommun eller landsting.
Syftet med verksamheten är att skydda, stödja och hjälpa enskilda kvinnor
och att verka opinionsbildande. Någon närmare kartläggning av kvinnojourernas
verksamhet synes inte ha gjorts.

Det finns vidare sju mansjourer. Dessa drivs liksom kvinnojourerna av
frivilliga organisationer; även här förekommer samarbete med kommun eller
landsting. Också mansjourerna erbjuder hjälp och stöd i svåra krissituationer
men de saknar möjlighet till det fysiska omhändertagande som kvinnohusen
erbjuder.

Besöksförbud m. m.

Motionsmotiveringar

I motionerna 403 yrkande 11, 629 yrkande 3, 636 yrkande 3, 802 yrkande 3,
803, 808 yrkande 12, 812, 815 och 818 yrkande 3 tas upp frågan om
besöksförbud.

I motionerna uppmärksammas situationen för de kvinnor som - efter att ha
blivit hotade eller misshandlade av män de sammanlevt med - lever i fruktan
för att gärningsmannen på nytt skall söka upp dem och verkställa hotet eller
upprepa misshandeln. Motionärerna pekar på att kvinnor som lämnat sina
misshandlande män kan tvingas byta bostad och arbete och i vissa fall t.o.m.
identitet för att undgå förföljelse. Motionärerna pekar också på att polisens
möjligheter att ingripa i vissa fall är alltför små; t.ex. då det närmast handlar
om trakasserier och inte om nya brott. Enligt motionärerna skulle ett förbud
för gärningsmannen att uppsöka kvinnan kunna vara verksamt i dessa fall.

Ett annat spörsmål som har anknytning till frågan om besöksförbud tas upp
i motion 629 där motionärerna begär förslag till ett särskilt skydd för
kvinnohusen (yrkande 3). Bakgrunden är att det förekommer att män med
våld försöker ta sig in i kvinnohus, där misshandlade kvinnor funnit en
fristad. Detta bör ses som ett särskilt allvarligt övergrepp. Åtminstone i
kvinnohusen bör det råda kvinnofrid, anser motionärerna.

Gällande rätt

I 4 kap. brottsbalken (BrB) avhandlas brotten mot frihet och frid. De brott
som är av störst intresse i detta sammanhang är olaga hot (5 §), hemfridsbrott
och olaga intrång (6 §) samt ofredande (7 §). Gemensamt för dessa

JuU 1987/88:6

stadganden är att de bereder straffrättsligt skydd åt enskilda människors
känsla av trygghet till person och egendom.

Enligt 5 § gör den sig skyldig till olaga hot som lyfter vapen mot annan eller
eljest hotar med brottslig gärning på ett sätt som hos den hotade är ägnat att
framkalla allvarlig fruktan för egen eller annans säkerhet till person eller
egendom.

Den brottsliga gärningen består alltså i att med ord eller åthävor, t.ex.
genom att lyfta vapen, hota med brott. Det saknar betydelse om det objektivt
sett föreligger risk att hotet verkställs utan det är tillräckligt att hotet är ägnat
att framkalla allvarlig fruktan hos den hotade. Härmed avses närmast en
"subjektiv" riskbedömning från offrets synpunkt. Hotet skall vara sådant att
det normalt duger att hos den hotade framkalla fruktan. Däremot saknar det
betydelse om den hotade verkligen blev rädd i den konkreta situationen.
Hotet behöver inte heller rikta sig mot den hotade utan kan gälla åtgärder
mot en tredje person. Hotet skall avse våld å person som inte är ringa eller
annan skada på person eller egendom som skulle medföra lidande eller
avsevärd olägenhet för den drabbade. Hotelser om annat än brottslig gärning
är inte kriminaliserade i och för sig. Ett hot att skandalisera någon kan alltså
inte föranleda ansvar om inte rekvisiten för något annat brott, t.ex. förtal, är
uppfyllda.

Hemfridsbrott består enligt 6 § första stycket i att olovligen intränga eller
kvarstanna där annan har sin bostad, vare sig det är rum, hus, gård eller
fartyg. I andra stycket sägs att om någon annars obehörigen intränger eller
kvarstannar i kontor, fabrik, annan byggnad eller fartyg, upplagsplats eller
på annat dylikt ställe, skall han dömas för olaga intrång.

Hemfridsskyddet gäller sålunda för bostad och till bostad hörande gård
eller trädgård, vare sig den är permanent eller tillfällig, medan inträngande i
andra lokaler betecknas som olaga intrång. Bestämmelsen om olaga intrång
kom till för att skapa skydd i lokaler där människor arbetar eller annars
brukar vistas. Förutom arbetsplatser avses trappuppgångar och andra
gemensamma utrymmen i hyresfastigheter.

Hemfridsbrott förutsätter att inträngandet eller kvarstannandet har skett
olovligen. Även den som tar sig in i smyg eller gömmer sig i annans bostad
omfattas av straffbestämmelsen.

Vad gäller olaga intrång skall gärningen ha företagits ”obehörigen" för att
vara straffbar. I förarbetena sägs härom att straffbestämmelsen inte blir
tillämplig om förfarandet kan anses överensstämma med lag, rätt, sedvana
eller medgivande. Den som söker upp någon i en lokal till vilken allmänheten
har tillträde gör sig alltså inte skyldig till olaga intrång även om den personen
uttryckligen undanbett sig att bli kontaktad där.

Bestämmelser om ofredande återfinns i 7 §. Där sägs att den som
handgripligen antastar eller medelst skottlossning, stenkastning, oljud eller
annat hänsynslöst beteende eljest ofredar annan, skall dömas för ofredande.
Till skillnad från vad som gäller för hemfridsbrott och olaga intrång är
ofredande inte bundet till någon bestämd lokal. Om emellertid en gärning
kan bedömas som brott mot 6 § skall endast denna bestämmelse tillämpas,
även om beteendet också innefattar ofredande. Motsvarande gäller om
gärningen kan bedömas som misshandel i någon form. Brottsbeskrivningen

Juli 1987/88:6

för ofredande omfattar handlingar av mycket skilda slag.

För att en gärning skall anses innebära ett ofredande måste krävas att den
kan sägas utgöra en kännbar fridskränkning. Dit hör, utöver de handlingar
som nämns i lagtexten, även t.ex. att rycka och slita i någons kläder, att
knuffas och att utsätta någon för s.k. telefonterror. En avsikt med straffbudet
är också att skydda kvinnofriden på gator och allmänna platser. Det kan
sålunda vara straffbart såsom ofredande att antasta en kvinna i syfte att nå en
sexuell förbindelse med henne även om gärningsmannen inte går handgripligt
till väga.

Försök eller förberedelse till olaga hot, hemfridsbrott, olaga intrång och
ofredande är inte straffbart.

Straffet för olaga hot är böter eller fängelse i högst två år. Vid
hemfridsbrott och olaga intrång är straffet i normalfallet böter medan vid
grovt brott fängelse i högst två år kan utdömas. För ofredande kan dömas till
böter eller fängelse i högst sex månader.

Enligt huvudregeln om häktning i 24 kap. 1 § rättegångsbalken är en
förutsättning för häktning att för brottet är stadgat fängelse i ett år eller mer.
Häktning kan alltså i princip endast ifrågakomma vid olaga hot, vid grovt
hemfridsbrott eller vid grovt olaga intrång. I sammanhanget bör observeras
den särskilda häktningsgrunden risk för fortsatt brottslig verksamhet som
ofta torde kunna bli tillämplig i här aktuella fall. Här kan tilläggas att det
föredragande statsrådet i propositionen om anhållande och häktning (prop.
1986/87:112 s. 71 f) understryker vikten av att häktning används för att
motverka återfall i brott. Särskilt bör därvid, sägs det, beaktas om det finns
risk för återfall i brott som riktar sig mot eller medför fara för annans liv,
hälsa eller egendom eller i övrigt allvarligt kränker annans personliga
integritet.

Såväl hemfridsbrott och olaga intrång som ofredande förutsätter för åtal
att målsäganden har angett brottet till åtal. Undantag gäller för hemfridsbrott
eller olaga intrång som är grovt samt för ofredande som har förövats på
allmän plats. I samtliga fall gäller också att åklagaren får väcka åtal om han
finner åtal vara påkallat ur allmän synpunkt. Åtalsangivelse är inte erforderlig
vid olaga hot.

I giftermålsbalken finns en bestämmelse om besöksförbud i samband med
äktenskapets upplösande.

Sålunda kan rätten enligt 15 kap. 11 § giftermålsbalken på yrkande av
endera maken och för tiden fram till dess att lagakraftägande dom föreligger
förordna om sammanlevnadens hävande och om förbud för makarna att
besöka varandra vid vite av fängelse i högst ett år eller böter. En motsvarande
bestämmelse finns i den nya äktenskapsbalk som träder i kraft den 1 januari

1988. Vitet har emellertid begränsats till att avse pengar eller fängelse högst
en månad.

Bestämmelsen infördes genom 1915 års lag om äktenskaps ingående och
upplösning, som föregick den nu gällande giftermålsbalken. Den tillkom på
förslag av lagutskottet, som, till skillnad från lagberedningen, inte ansåg att
strafflagens regler om hemfridsbrott var tillräckliga i den aktuella situationen.
Man anförde att erfarenheten från tillämpningen av de då gällande
bestämmelserna om skillnad till säng och säte visade hur nödvändigt det var

JuU 1987/88:6

att med tillhjälp av vite avskräcka den ena maken från övergrepp mot den
andre. Det sades också att ett förslag i detta hänseende torde tillmötesgå ett
ganska allmänt önskemål. Möjligheten att meddela besöksförbud har också
vid utarbetandet av den nya äktenskapsbalken ansetts fylla ett praktiskt
behov av integritetsbetonad natur (prop. 1986/87:1 s. 338).

Meningen med vitesbestämmelsen i 15 kap. 11 § GB är sålunda att skydda
den ena maken från oönskade besök av den andre under den ofta ganska
uppslitande tid som kan föregå den slutliga upplösningen av ett äktenskap. I
och med att äktenskapsskillnadsdomen vinner laga kraft, förfaller emellertid
vitesförbudet och någon möjlighet att förlänga det finns inte i vare sig den nu
gällande lagstiftningen eller enligt den nya äktenskapsbalken. Inte heller kan
dessa regler tillämpas på andra förhållanden än äktenskap.

Slutligen kan nämnas att det i lagen (1980:621) med särskilda bestämmelser
om vård av unga finns ett stadgande som syftar till att hindra att en
förälder besöker eller kontaktar ett barn som är omhändertaget eller eljest
föremål för vård enligt lagen. Enligt 16 § får socialnämnden nämligen bl.a.
bestämma att den unges vistelseort inte skall röjas för förälder eller
vårdnadshavare om det är nödvändigt med hänsyn till ändamålet med vården
eller omhändertagandet.

Förslag om besöksförbud

Inom justitiedepartementet har utarbetats en promemoria om besöksförbud
(Ds Ju 1987:13). Förslaget remissbehandlas för närvarande.

Enligt förslaget skall regler om förbud tas in i dels polislagen, dels 36 kap.
brottsbalken som innehåller bestämmelser om särskild rättsverkan av brott.
Bestämmelserna om förbud har i förslaget fått en generell utformning och
kan alltså tillämpas för att skydda inte endast misshandlade kvinnor utan
även t.ex. barn som utsatts för övergrepp.

Förslaget innebär sammanfattningsvis att en förutsättning för förbud är att
den beslutet skall gälla (gärningsmannen) har gjort sig skyldig till brott mot
annans liv, hälsa, frihet eller frid. Ett krav är också att den som utsatts för
brottet därefter förföljs av gärningsmannen och att det finns risk för nya
brott. Förbud skall enligt förslaget endast kunna meddelas på begäran av den
som har drabbats av brott, och överträdelse av förbudet skall endast kunna
beivras efter anmälan av denne. Förbudet skall kunna omfatta t.ex. förbud
för gärningsmannen att utan godtagbart skäl söka upp den drabbade eller ta
kontakt på annat sätt. Gärningsmannen skall också enligt förslaget kunna
förbjudas att uppehålla sig i omedelbar närhet av den drabbades bostad eller
arbetsplats. Straffet för överträdelse av förbud skall i normalfallet vara böter.
Föreskrift om förbud skall kunna meddelas av domstol såsom ett beslut om
särskild rättsverkan av brott. Om frågan kommer upp i annat sammanhang
skall frågan i stället prövas av polismyndighet, vars beslut i sådana fall enligt
förslaget skall kunna överklagas till tingsrätt.

JuU 1987/88:6

Samhällsstöd till kvinno- och mansjourer

I motion 808 begärs en utredning om stödet till kvinno- och mansjourer
(yrkande 13).

Enligt motionärerna är kvinno- och mansjourerna en viktig resurs i
kampen mot våld. Behovet av samhällsstöd till jourernas verksamhet bör
kartläggas. Det kan, fortsätter motionärerna, vara fråga både om ekonomiskt
stöd till utbildningsinsatser m.m. och en samordning med andra
samhällsresurser. Förslag till eventuella kompletterande stödformer efterlyses
också. Alla stödformer måste dock utformas så att jourernas självständiga
ställning inte äventyras, slutar motionärerna.

Bakgrund

Statliga bidrag till kvinnojourerna har utgått under de senaste tre budgetåren
med omkring 700 000 kr. per år. För budgetåret 1987/88 är anslaget 805 000
kr. Också mansjourerna får vissa bidrag i form av projektmedel. Under
budgetåret 1986/87 utbetalades ca 700 000 kr. till fem mansjourer. Härav
gick 350 000 kr. till ett projekt i Göteborg där även forsknings- och
utvecklingsarbete bedrivs och 175 000 kr. utgjorde ett startbidrag för en
mansjour i Stockholm. Ett projekt i Uppsala har lovats bidrag för de
närmaste två budgetåren.

I Sverige finns såsom tidigare nämnts omkring 110 kvinnojourer. Dessutom
finns riksorganisationen RÖKS. Denna har gjort en enkät bland
kvinnojourerna. Resultatet av enkäten har publicerats i tidningen Kvinnojouren
(nr 28, 1987). Härav kan utläsas att 66 jourer med tillsammans 6 000
medlemmar svarat på enkäten. 63 jourer har kommunala bidrag på i
genomsnitt 140 000 kr. till sin verksamhet och 16 jourer får dessutom hyran
betald. 35 av jourerna hade anställda, som antingen hade lönebidrag (40 st.)
eller var beredskapsanställda (5 st.) eller hade vanliga anställningar (20 st.).

Socialutskottet har vid flera tillfällen prövat frågan om bidrag till
kvinnojourernas verksamhet. I sitt av riksdagen godkända betänkande (SoU
1985/86:17 s. 14) anförde socialutskottet år 1986 sålunda att det finns skäl att
stödja utvecklings- och försöksverksamhet som syftar till att ge hjälp åt t.ex.
misshandlade kvinnor. Frågan om sådana bidrag får emellertid enligt
utskottet prövas från fall till fall med hänsyn till andra aktuella utvecklingsprojekt.
Ett mer permanent stöd får enligt socialutskottet anses vara en
angelägenhet för resp. kommun genom dess socialnämnd.

Utskottet

I detta betänkande behandlar utskottet nio motionsyrkanden vari begärs att
besöksförbud skall införas. Med besöksförbud avses i motionerna ett förbud
för t.ex. en man som misshandlat eller hotat en kvinna att därefter söka upp
henne eller kontakta henne på annat sätt. I anslutning härtill behandlar
utskottet även en motion som tar upp frågan om ett särskilt skydd för
kvinnohusen. Utskottet behandlar slutligen en motion som tar upp frågan om
en utredning om stödet till kvinno- och mansjourer.

JuU 1987/88:6

Under senare år har de misshandlade och förföljda kvinnornas situation
fått stor uppmärksamhet i samhällsdebatten. Välbehövliga åtgärder har
också vidtagits för att stärka denna grupps ställning i den rättsliga processen.
T.ex. faller numera även misshandel som inte ägt rum på allmän plats under
allmänt åtal, och en målsägande har rätt att åtföljas av en stödperson vid
rättegången. Ytterligare reformer, däribland en skärpt syn på misshandel
och större möjligheter för målsäganden att få sina skadeståndsanspråk
prövade i brottmålsprocessen, är för närvarande föremål för riksdagens
prövning. Under senare år har också olika frivilligorganisationer gjort ett
stort och förtjänstfullt arbete i kvinnojourer, kvinnohus och numera även
mansjourer genom att bl.a. ge stöd och råd till kvinnor och män som befinner
sig i svåra konfliktsituationer och andra livskriser.

I motionerna om besöksförbud tas upp situationen för de kvinnor som
misshandlats eller hotats av sina män och som lever i en ständig rädsla för en
upprepning. Det har visat sig att rädslan i många fall är välgrundad och att
många kvinnor, efter att ha blivit utsatta för övergrepp som lett fram till en
separation, blir förföljda av de män de tidigare sammanlevt med. Utskottet
vill här peka på att de flesta aggressionshandlingar som en kvinna i denna
situation kan utsättas för är straffbelagda. I dessa fall finns möjlighet för
polisen att ingripa till kvinnans skydd.

De drabbade kvinnorna har, enligt utskottets mening, emellertid också
rätt att kräva att deras fysiska och psykiska integritet skyddas även i vissa fall
av personförföljelse som faller utanför det straffbara området. Sådan
förföljelse kan gestalta sig på olika sätt, exempelvis genom återkommande
brev eller telefonuppringningar. En annan situation kan vara att en man som
dömts för övergrepp mot en kvinna återkommande uppehåller sig i
omedelbar närhet av kvinnans bostad eller arbetsplats. Ibland kan de här
beskrivna förfarandena ha passerat straffbarhetsgränsen för t.ex. ofredande
eller hemfridsbrott. Om så inte skulle vara fallet blir emellertid en
hänvändelse från kvinnans sida till polisen som regel resultatlös eftersom
inget brott kan anses ha begåtts. Samtidigt är det, som utskottet ser saken,
uppenbart att här beskrivna beteenden av kvinnan kan upplevas som lika
hotfulla och skrämmande som en aktiv handling, som faller under bestämmelserna
om t.ex. olaga hot. I dessa lägen skulle enligt utskottets uppfattning
ett besöksförbud kunna vara verksamt så till vida att ett omedelbart
polisingripande möjliggörs. Även eljest skulle ett besöksförbud kunna ha en
allmänt brottsförebyggande effekt som är önskvärd.

Frågan om införande av besöksförbud bereds som framgått ovan för
närvarande inom justitiedepartementet. Utskottet har förståelse för de krav
på omedelbara åtgärder som vissa av motionärerna framställer men anser
ändå att resultatet av detta arbete bör avvaktas före ett definitivt ställningstagande
i fråga om utformningen av lagstiftningen. De motionskrav som går ut
på att frågan bör beredas för lagstiftning är som framgått redan tillgodosedda.
Motionerna bör därför inte nu föranleda någon åtgärd från riksdagens
sida. Utskottet avstyrker således bifall till motionerna 403 yrkande 11, 629
yrkande 3, 636 yrkande 3, 802 yrkande 3, 803, 808 yrkande 12, 812, 815 och
818 yrkande 3.

Vad sedan gäller frågan om särskilt skydd för kvinnohus anser utskottet att

JuU 1987/88:6

redan gällande bestämmelser om hemfridsbrott, olaga intrång och ofredande
bereder ett skydd också för kvinnohusen. Härtill kommer att ett besöksförbud,
om sådant införs, också torde komma att bli tillämpligt om den förföljda
kvinnan vistas i ett kvinnohus. Någon särskild lagstiftning om skydd för
kvinnohus är således enligt utskottets uppfattning inte erforderlig. Utskottet
avstyrker bifall till motion 629 yrkande 3.

Som utskottet ovan framhållit utför kvinno- och mansjourerna ett förtjänstfullt
arbete som i stor utsträckning baseras på frivilliga insatser.
Omkring hälften av jourerna har statliga eller kommunala bidrag till sin
verksamhet. Det statliga stödet har utgått som projektmedel till olika former
av försöksverksamhet. En klar bild av samhällsstödet till jourerna går dock
inte att få då någon kartläggning härav inte synes ha gjorts.

Sett mot denna bakgrund kan utskottet hysa förståelse för motionärernas
önskemål om en utredning om ekonomiskt och annat stöd till kvinno- och
mansjourer. Utskottet anser emellertid att frågan om ett mer permanent
stöd, i enlighet med vad socialutskottet anfört i sitt ovan nämnda betänkande,
i första hand får anses vara en angelägenhet för resp. kommun genom
dess socialnämnd. Saken är också av sådan natur att den beaktas i det
regelbundna budget- och beredningsarbetet inom socialdepartementet.
Erforderlig kartläggning får ske i sådant sammanhang.

Under hänvisning till det anförda saknas enligt utskottets mening skäl för
riksdagen att ta initiativ i saken. Utskottet avstyrker bifall till motion 808
yrkande 13.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande besöksförbud

att riksdagen avslår motionerna 1986/87:Ju403 i denna del (yrkande
11), 1986/87:Ju629 i denna del (yrkande 3), 1986/87:Ju636 i denna del
(yrkande 3), 1986/87:Ju802 i denna del (yrkande 3), 1986/87:Ju803,
1986/87: Ju808 i denna del (yrkande 12), 1986/87:Ju812,1986/87:Ju815
samt 1986/87:Ju818 i denna del (yrkande 3),

2. beträffande särskilt skydd för kvinnohus

att riksdagen avslår motion 1986/87:Ju629 i denna del (yrkande 2),

3. beträffande stöd till kvinno- och mansjourer

att riksdagen avslår motion 1986/87:Ju808 i denna del (yrkande 13).

Stockholm den 10 november 1987
På justitieutskottets vägnar
Karin Ahrland

Närvarande: Karin Ahrland (fp), Lars-Erik Lövdén (s), Hans Pettersson i
Helsingborg (s), Björn Körlof (m), Ulla-Britt Åbark (s), Sven Munke (m),
Arne Svensson (m). Birthe Sörestedt (s), Elving Andersson (c), Bengt-Ola
Ryttar (s), Göran Magnusson (s), Eva Johansson (s), Lars Sundin (fp),
Sven-Olof Nordlund (s) och Ingbritt Irhammar (c).

JuU 1987/88:6

Reservation

JuU 1987/88:6

Stöd till kvinno- och mansjourer (mom. 3)

Elving Andersson (c) och Ingbritt Irhammar (c) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 10 sorn börjar med ”Sett mot” och
slutar med ”sådant sammanhang” bort ha följande lydelse:

Kvinno- och mansjourerna är en viktig resurs i kampen mot våld. Det
gäller därför att skapa goda förutsättningar för deras arbete. För att få ett
underlag för beslut om samhällsstöd till jourerna bör i enlighet med vad som
yrkas i motion 808 yrkande 13 en kartläggning ske av det stöd som nu utgår.
Därefter bör förslag till eventuella kompletterande stödformer presenteras.

Utskottet vill i detta sammanhang peka på att ett sådant stöd inte måste
utgå som direkta ekonomiska bidrag. Det kan också vara frågan om t.ex.
hjälp med särskilda utbildningsinsatser eller samordning med andra samhällsresurser,
t.ex. så att kvinnojourer får tillgång till tillfälliga bostäder för
misshandlade kvinnor. Utskottet vill också understryka att alla stödformer
måste ges en sådan konstruktion att jourernas självständiga ställning inte
äventyras.

Vad utskottet nu anfört bör riksdagen ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under mom. 3 bort ha följande lydelse:

3. beträffande stöd till kvinno- och mansjourer
att riksdagen med anledning av motion 1986/87:Ju808 i denna del
(yrkande 13) som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet
anfört i detta hänseende.

Särskilt yttrande
Besöksförbud (mom. 1)

Karin Ahrland (fp), Björn Körlof (m), Sven Munke (m), Arne Svensson (m),
Elving Andersson (c), Lars Sundin (fp) och Ingbritt Irhammar (c) anför:

Många kvinnor som blivit hotade eller misshandlade av män de sammanlevt
med lever i en ständig rädsla för en upprepning. I många fall känner sig
kvinnorna tvungna att byta arbete eller bostad och ibland t.o.m. identitet för
att slippa fortsatt kontakt med gärningsmannen. I en redan svår situation
tvingas kvinnorna alltså till uppbrott och måste ge upp tryggheten i det egna
hemmet, den invanda miljön och de kända arbetskamraterna. Kvinnor i
detta läge drabbas av ett oacceptabelt lidande. Orsaken härtill är att
kvinnorna gör den i många fall riktiga bedömningen att polisen inte alltid kan
ingripa då hjälp behövs.

Det är mot denna bakgrund vårt krav på lagstiftning om besöksförbud skall
ses. Det är således utomordentligt angeläget att frågan om lagstiftning bereds
med största skyndsamhet och att en proposition om besöksförbud snarast
föreläggs riksdagen.