om beskattningen av vissa stiftelser m.m. (Betänkande 1981/82:SkU43 Skatteutskottet)

SkU 1981/82:43

Skatteutskottets betänkande
1981/82:43

om beskattningen av vissa stiftelser m. m.

Motionerna

I detta betänkande behandlas följande motioner.

1981/82:331 av Kerstin Anér (fp) och Hans Petersson i Röstånga (fp)

I motionen yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad som anförs i motionen om en ändring av skattelagstiftningen såvitt
gäller donationsfondernas hjälpverksamhet.

1981/82:386 av Martin Olsson (c) och Karin Israelsson (c)

I motionen yrkas att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan
ändring av kommunalskattelagen (1928:370) att såsom intäkt ej skall tas
upp bidrag eller andra förmåner från stiftelser i den mån de bestrids med
medel som tillkommit enligt förordningen (1951:148) om rätt att vid taxering
för inkomst njuta avdrag för avgifter till vissa stiftelser, m. m.

1981/82:910 av Rune Jonsson (s) och Stig Olsson (s)

I motionen yrkas att riksdagen hos regeringen begär en tolkning av
riksskatteverkets anvisningar för bidrag från de sociala företagsstiftelserna
så att de ursprungliga tankarna med fonderna inte förfelas med en skattebeläggning.

Gällande bestämmelser m. m.

Beskattningen av allmännyttiga stiftelser

Bestämmelserna om inkomstbeskattningen av allmännyttiga stiftelser
återfinns i 53 § 1 mom. första stycket d och e kommunalskattelagen
(1928:370) - KL — och i 7 § första stycket e och f lagen (1947:576) om
statlig inkomstskatt och kommenteras närmare i punkt 8 av anvisningarna
till 53 § KL. Vad som sägs om stiftelser avser även sådana fonder av olika
slag som behandlas självständigt vid beskattningen.

Vissa stiftelser av närmast offentligrättslig karaktär är endast skyldiga
att erlägga kommunal inkomstskatt för inkomst av fastighet. Någon statlig
inkomstskatt erläggs inte av dessa stiftelser. Till dessa stiftelser räknas
bl. a. sådana personalstiftelser som avses i lagen (1967:531) om tryggande
av pensionsutfästelser.

Andra kvalificerat allmännyttiga stiftelser är skyldiga att erlägga kommunal
inkomstskatt för inkomst av rörelse och - under vissa förutsättningar
— inkomst av fastighet. Statlig inkomstskatt utgår endast för inkomst
av rörelse. Till sådana allmännyttiga stiftelser hänförs bl. a. barm1
Riksdagen 1981182. 6 sami. Nr 43

SkU 1981/82:43

härtighetsinrättningar och stiftelser som har till huvudsakligt ändamål att
främja vård och uppfostran av barn, lämna understöd för att bereda undervisning
eller uppfostran, utöva hjälpverksamhet bland behövande eller
främja vetenskaplig forskning. Verksamheten får inte begränsa sig till vissa
familjer eller bestämda personer.

Frågan om skattskyldigheten skall bedömas med hänsyn till det ändamål
som tillgodoses i den bedrivna verksamheten. Om stiftelsen i sin verksamhet
främjar flera ändamål kan den hänföras till 53 § 1 mom. första stycket e
under förutsättning att verksamheten huvudsakligen avser att tillgodose
sådana allmännyttiga ändamål som anges i detta lagrum. Detta anses vara
fallet om stiftelsen i sin verksamhet endast i ringa omfattning främjar
ändamål av annan art.

Om stiftelsen under längre tid inte bedrivit eller inte kan väntas komma
att bedriva verksamhet i en omfattning som skäligen svarar mot avkastningen
på stiftelsens tillgångar, skall stiftelsen — oavsett sitt ändamål -hänföras till 53 § 1 mom. första stycket f KL. Detta innebär att stiftelsen i
så fall skall beskattas för all inkomst.

Förmögenhetsskatt betalar stiftelserna endast om och i den mån de är
skyldiga att erlägga skatt för inkomst — 6 § 1 mom. första stycket b lagen
(1947:577) om statlig förmögenhetsskatt.

Motsvarande regler har tidigare gällt också för allmännyttiga ideella
föreningar. Fr. o. m. 1979 års taxering kan de ideella föreningarna helt eller
delvis frikallas från skattskyldighet även om de endast uppfyller ett mer
vidsträckt allmännyttighetsbegrepp (prop. 1976/77:135, SkU 1976/77:45). I
samband med riksdagsbehandlingen av denna fråga uttalade utskottet att
det i och för sig kunde ifrågasättas om inte samtliga frågor som rör organisationer
med allmännyttigt ändamål bort tas upp till en samlad bedömning
och att det givetvis kunde framstå som stötande att en förmögenhet och
avkastningen därav kunde träffas av beskattning om den ingick i en allmännyttig
stiftelse men gå fri från skatt hos en ideell förening med samma
ändamål. Utskottet anförde att frågan om stiftelsernas beskattning delvis
var av komplicerad natur och inrymde problem av annan karaktär än som
uppkom beträffande beskattningen av de ideella föreningarna. Eftersom
härmed sammanhängande frågor ingick i företagsskatteberedningens (Fi
1970:77) utredningsuppdrag och stiftelseutredningen (Ju 1975:01) prövade
grundläggande frågor om stiftelsernas ställning i civilrättsligt hänseende
var det enligt utskottets mening uteslutet att ompröva stiftelsebeskattningen
i samband med den då aktuella frågan om de ideella föreningarnas
beskattning.

Stiftelseutredningens arbete pågår fortfarande men kommer enligt uppgift
i kommittéberättelsen att avslutas under år 1982.

Arvs- och gåvoskattereglema för allmännyttiga stiftelser återfinns i 3
och 38 §§ lagen (1941:416) om arvsskatt och gåvoskatt.

SkU 1981/82:43

Från gåvoskatt befrias bl. a. stiftelser och föreningar som har ett i vid
bemärkelse allmännyttigt ändamål. Hit räknas religiösa, välgörande, sociala,
politiska, konstnärliga, idrottsliga eller andra därmed jämförliga kulturella
eller eljest allmännyttiga ändamål.

Befrielse från arvsskatt kan erhållas av en mer begränsad krets. Hit hör
stiftelser eller sammanslutningar som har till huvudsakligt ändamål att
främja barns eller ungdoms vård och fostran eller utbildning eller att främja
vård av behövande ålderstigna, sjuka eller lytta, om ändamålet inte är att
tillgodose medlemmar av vissa släkter och stiftelser, eller att främja vetenskaplig
undervisning eller forskning. Fr. o.m. den 1 juli 1980 är även
religiösa församlingar och andra sammanslutningar - i likhet med svenska
kyrkans riksorgan - i allmänhet befriade från arvsskatt (prop. 1979/80:77,
SkU 1979/80:23).

Stiftelser och sammanslutningar som inte är befriade från arvsskatt men
väl från gåvoskatt erlägger arvsskatt efter en skattesats som uppgår till
högst 30 % av testamentslotten.

I samband med 1980 års lagstiftning uttalade departementschefen bl. a.
att man borde avvakta resultatet av stiftelseutredningens arbete och erfarenheterna
av de nya reglerna för inkomst- och förmögenhetsbeskattningen
av ideella föreningar innan man överväger att utvidga arvsskattefriheten
beträffande andra ändamål än de religiösa. Utskottet instämde i denna
uppfattning. Med anledning av en motion i frågan anförde utskottet bl. a.
följande:

Bred enighet råder om att flertalet av de allmännyttiga organisationer
som nu är befriade från gåvoskatt också bör befrias från arvsskatt. Enligt
utskottets uppfattning behöver det inte heller råda någon tvekan om att de
allmännyttiga ändamål som omfattas av gåvoskattebefrielsen har sådan
karaktär att även en arvsskattebefrielse i regel framstår som motiverad.
Enligt utskottets uppfattning blir dock vissa gränsdragningsproblem ofrånkomliga.
Som utskottet framhållit tidigare år är frågan om stifelsernas
beskattning av delvis komplicerad natur, och deras ställning vid arvsbeskattningen
bör givetvis inte omprövas förrän resultatet av stiftelseutredningens
arbete (Ju 1975:01) föreligger. Det är också tveksamt om man utan
närmare överväganden bör utvidga arvsskattefriheten till samtliga föreningar
som är befriade från gåvoskatt. Det kan givetvis ifrågasättas om
inte en arvsskattebefrielse bör begränsas till bestående föreningar som
tillämpar de principer för öppet medlemskap som i motsvarande fall gäller
vid inkomstbeskattningen. Enligt utskottets mening bör det också kunna
stå klart att tillgångarna i föreningen inte kan komma att övergå till medlemmarna.

Av det anförda framgår att utskottet instämmer i syftet med motionen.
Att utforma lämpliga bestämmelser erfordrar emellertid ytterligare överväganden,
men något underlag för en närmare bedömning finns f. n. inte
tillgängligt. Utskottet delar därför regeringens uppfattning att det slutliga
ställningstagandet till frågan bör anstå i avvaktan på resultatet av stiftelseutredningens
(Ju 1975:01) arbete eller på de närmare erfarenheterna av
de nya inkomstbeskattningsreglerna för de ideella föreningarna.

SkU 1981/82:43

Beskattningen av vissa bidrag från stiftelser inom skogsindustrin

Under slutet av 1940-talet och början av 1950-talet träffade staten och
skogsindustrierna överenskommelser om att avgifter skulle utgå i samband
med export av vissa skogsindustriprodukter. Avgifterna skulle inbetalas
till av skogsindustrierna bildade stiftelser (fonder). Åtgärderna syftade
bl. a. till att bidra till en prisstabilisering på hemmamarknaden och att
sterilisera en del av exportvinsterna. Efter ett antal år skulle fondmedlen
utbetalas till industrierna och till vissa för sociala, skogsvårdande och
tekniskt-vetenskapliga ändamål bildade stiftelser.

I proposition 1951:68 lämnas en redogörelse för vissa avtal med den
angivna innebörden som träffats år 1950 och tidigare och för de särskilda
skatteregler som skulle tillämpas.

Avgifterna skulle enligt ett av de avtal som träffades 1950 inbetalas till en
fond. Fr. o. m. 1958 skulle medlen utbetalas till företagen och vissa stiftelser
med en femtedel årligen. 70% skulle tillfalla företagen, 10% särskilda
länsstiftelser för det enskilda skogsbruket, 10% Stiftelsen Centralfonden
för anställda inom skogsbruket och skogsindustrien (Centralstiftelsen)
och 10% särskilda av medlemmarna bildade företags stiftelser för social
verksamhet. — Övriga avtal hade liknande innebörd.

Från länsstiftelserna skulle anslag beviljas till åtgärder som gagnar det
enskilda skogsbruket inom länet, t. ex. vägbyggnader, skogsodling, skogsförädling
och dikning. Centralstiftelsens och företagsstiftelsernas medel
skulle disponeras för sociala ändamål till fromma för de anställda inom
skogsbruket och skogsindustrin. Som exempel nämndes understöd åt
sjuka och behövande, beredande av yrkesutbildning eller studiestipendier,
anskaffande av semesterhem eller beredande av semestervistelse, uppförande
av lokaler för förenings- och ungdomsverksamhet vid industriföretag
eller i skogsbygden samt understöd till förbättrande av levnads- och bostadsförhållanden,
särskilt inom mera avlägsna skogsbygder.

Vederbörande företag skulle få avdrag för de medel som tillgodofördes
fonderna, och fonderna och övriga stiftelser skulle inte vara skattskyldiga
till inkomst- eller förmögenhetsskatt för dessa medel eller för avkastningen
härpå. De belopp som sedan utbetalades till företagen skulle beskattas hos
dem såsom intäkt av rörelse för det beskattningsår då medlen kommit
företagen till godo. Frågan hur medel, som utbetalades från stiftelserna till
någon annan än till de ifrågavarande företagen, skulle beskattas fick bedömas
enligt vanliga regler. Lagstiftningen i dessa hänseenden återfinns i
flera förordningar om rätt att vid taxering för inkomst njuta avdrag för
avgifter till vissa stiftelser, de senaste från 1951 (SFS 1951:148 och 149).

Centralfonden begärde år 1962 besked från riksskattenämnden bl. a. i
frågan om vissa resebidrag från centralfonden till arbetstagare inom skogsnäringen
utgjorde skattepliktig inkomst av tjänst för mottagarna. I svar den
25 januari 1963 (dnr 124/1962) uttalade nämnden följande:

SkU 1981/82:43

Centralfonden är en fristående stiftelse. Den har uppenbarligen icke
karaktär av familjestiftelse och kan - med hänsyn bl. a. till att destinatärkretsen
även omfattar personer, som varken äro eller varit anställda vid
företag, som lämnat bidrag till centralfonden — icke heller anses vara en
personalstiftelse. Då de ifrågasatta bidragen till hälsoresor etc. icke skola
utgå periodiskt och enligt vad nyss sagts icke förutsätta anställningsförhållande,
böra enligt riksskattenämndens mening bidragen icke tagas till beskattning
hos mottagaren såsom inkomst av tjänst.

I riksskatteverkets handledning för 1982 års taxering lämnas på s. 59-68
en redogörelse för gällande regler och tillämpningen därav när det gäller
beskattningen av gåvor, gratifikationer, stipendier och vissa andra förmåner.
Redogörelsen innehåller bl. a. följande.

En gåva utgör inte skattepliktig inkomst. Om gåvan utgör ersättning för
arbete eller tjänst, utgör den dock i princip alltid skattepliktig inkomst
oavsett i vilken form den utgått.

När frågan är om tjänsteförhållanden kan man endast i undantagsfall
tänka sig gåvor från arbetsgivare till arbetstagare. I princip allt som arbetstagaren
erhåller från sin arbetsgivare - kontant eller i annan form - utgör
skattepliktig inkomst av tjänst.

Gratifikationer kan anses vara att likställa med gåva. De har beskattas
både om de utgått i kontanter och om de utgått i annan form. Består
gratifikationen av att arbetsgivaren bjuder den anställde på en resa, har det
i praxis förekommit att värdet av resan upptagits till beskattning endast till
viss del. Man har då tillämpat principen att hela värdet av resan beskattas,
om kostnaderna för resan bedöms ligga inom ramen för vad den anställde
med hänsyn till sina inkomstförhållanden själv kan antas ha varit villig att
kosta på sig. Om kostnaderna för resan däremot anses ligga utom den
anställdes ekonomiska räckvidd, beskattas endast ett til! värdet av inbesparade
levnadskostnader eller efter annan grund reducerat belopp. Se
härom mera i anvisningarna RSV Dt 1981:30.

Stipendier till studerande vid undervisningsanstalter eller på annat sätt
avsedda för mottagarens utbildning räknas inte till skattepliktig inkomst.
Det förekommer emellertid att stipendier utges under sådana omständigheter
att de i själva verket utgör ersättning för lön. Gränsdragningen kan vara
svår att göra och en bedömning får ske från fall till fall. Avgörande är
stipendiets karaktär och omständigheterna vid utdelningen. Även om ett
stipendium inte utgår under sådana förhållanden att det kan anses utgöra
ersättning för lön, kan stipendiet bli skattepliktigt som periodisk intäkt.

Enligt 32 § 3 mom. sista stycket KL skall förmån av mindre värde som
utgått i annat än pengar inte tas upp som intäkt om förmånen kan antas inte
vara avsedd att utgöra direkt ersättning för utfört arbete. 1 anvisningarna
till detta stadgande anges att hänsyn skall tas till det sammanlagda värdet
av de förmåner av ifrågavarande slag som den skattskyldige åtnjutit från
samme arbetsgivare. Hänsyn skall också tas till den besparing i normala
levnadskostnader som förmånen kan ha inneburit. För att en förmån skall

SkU 1981/82:43

vara skattefri krävs vidare att förmånen inte framstår som ett med lön eller
pension jämförbart vederlag utan som en åtgärd för att bereda trivsel i
arbetet eller liknande eller också utgår på grund av sedvänja inom yrket
eller verksamheten i fråga. Slutligen anges att förmånen i regel bör betraktas
som skattepliktig om den skattskyldige kan avstå från förmånen mot
ersättning i pengar.

Vid beräkning av det sammanlagda värdet skall även beaktas förmåner
från personalstiftelse, som hör till arbetsgivaren.

Riksskatteverkets anvisningar RSV Dt 1981:30 delar upp naturaförmånerna
i tre grupper.

Till förmåner som över huvud taget inte bör anses som skattepliktiga
räknas vissa smärre trivselförmåner såsom fria överdrags- och skyddskläder
och kaffe o. d. under arbetet, sedvanliga gåvor från arbetsgivare (t. ex.
klocka efter 25 års anställning) och fria resor för järnvägspersonal och
deras familjer m. m.

För förmåner vilkas skatteplikt beror av värdet inträder skatteplikt om
det sammanlagda värdet av förmåner inom gruppen överstiger 600 kr. för
helt år räknat. Hit hör bl. a. subventionerad kost, hyresbillig bostad och
subventionerad semesterbostad i Sverige eller utlandet.

Till förmåner vilka alltid bör anses som skattepliktiga hänförs sådana
förmåner som inte kan jämställas med trivselbefrämjande åtgärder utan
som snarare får anses utgöra vederlag för utfört arbete. Någon beloppsgräns
för skattepliktens inträdande har inte uppställts för förmåner av detta
slag. Som exempel nämns bl. a. hyresfri bostad, fri kost och fri semesterbostad
i Sverige eller i utlandet.

Utskottet

I motion 331 kritiserar Kerstin Anér (fp) och Hans Petersson i Röstånga
(fp) skattereglerna för s.k. välgörenhetsdonationer. Motionärerna anför
att sådana donationer regelmässigt avser att bereda hjälp åt gamla personer.
Fonderna har enligt motionärerna numera svårt att fullfölja detta
ändamål, eftersom de med bibehållen skattefrihet kan utge understöd
endast till sådana åldringar som saknar annan inkomst än folkpension. I
motionen föreslås därför att de krav som ställs i skattelagstiftningen beträffande
mottagarens ekonomiska behov mjukas upp.

Utskottet är medvetet om att reglerna om beskattningen av allmännyttiga
stiftelser av olika slag är ålderdomliga och behöver ses över. Som
framgår av den tidigare redogörelsen är avsikten att en sådan översyn skall
komma till stånd när resultatet av stiftelseutredningens (Ju 1975:01) arbete
föreligger. Utredningen väntas avsluta sitt arbete under år 1982. Med
hänsyn härtill finner utskottet att någon åtgärd med anledning av motionen
f. n. inte är påkallad. Utskottet avstyrker således motion 331.

De yrkanden som framställs i motionerna 386 av Martin Olsson (c) och
Karin Israelsson (c) och 910 av Rune Jonsson (s) och Stig Olsson (s) går ut

SkU 1981/82:43

på att bidrag från vissa stiftelser inom skogsindustrin till semesterresor
m.m. inte skall beskattas. Stiftelserna är skattebefriade enligt särskild
lagstiftning, och deras tillgångar härrör från frysta vinstmedel under högkonjunkturen
i samband med Koreakriget. De har till uppgift att bevilja
medel för sociala ändamål till fromma för de anställda inom vissa företag
och för dem som är sysselsatta med flottning eller i skogsbruket inom
företagens virkesfångstområden. Stiftelserna har enligt motionärerna hyrt
ut stugor och lämnat resebidrag, studiebidrag, begravningshjälp, bidrag till
samlingslokaler och omställningsbidrag. Motionärerna uppger att skattemyndigheterna
under år 1981 börjat beskatta dem som erhållit sådana
förmåner och anser att detta strider mot de ursprungliga tankarna med
stiftelserna. Bidragen har enligt deras mening inte utgått under sådana
förhållanden att en beskattning är motiverad.

Som framgår av förarbetena till den särskilda skattelagstiftning som
gäller för de ifrågavarande stiftelserna och som redovisats i det föregående
har avsikten varit att bidrag från stiftelserna till enskilda personer skall
behandlas enligt vanliga regler vid beskattningen. Principen är att förmåner
av ifrågavarande slag under vissa förutsättningar bör jämställas med
lön och att skattefrågan skall bedömas bl. a. med hänsyn till den anknytning
som företaget och mottagaren har till stiftelsen. Vad detta innebär för
de aktuella förmånerna är något som i första hand bör bedömas av de
tillämpande myndigheterna. Innan denna fråga slutligt prövats är utskottet
inte berett att förorda någon åtgärd med anledning av motionerna. Utskottet
vill i sammanhanget erinra om möjligheten att erhålla besked i oklara
tolkningsfrågor från riksskatteverket. Det kan också framhållas att frågan
hur bidrag av olika slag skall beskattas inrymmer vissa gränsdragningsproblem
och att förhållandena på detta område givetvis bör uppmärksammas
av regeringen.

Med det anförda avstyrker utskottet motionerna 386 och 910.

Utskottet hemställer

1. att riksdagen avslår motion 1981/82:331,

2. att riksdagen avslår motionerna 1981/82:386 och 1981/82:910.

Stockholm den 16 mars 1982

På skatteutskottets vägnar
ERIK WÄRNBERG

Närvarande: Erik Wärnberg(s), Knut Wachtmeister(m), Stig Josefson
(c), Valter Kristenson (s), Wilhelm Gustafsson (fp), Olle Westberg i
Hofors (s), Tage Sundkvist (c), Hagar Normark (s), Bo Lundgren (m),
Ingemar Hallenius(c), Egon Jacobsson(s)*, Anita Johansson(s), Bo Södersten/s)*,
Arne Svensson(m) och Erling Bager(fp)*.

* Ej närvarande vid betänkandets justering.

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1982