om beivrandet av arbetsmiljöbrott (Betänkande 1981/82:SoU20 Socialutskottet)

SoU 1981/82:20

Socialutskottets betänkande
1981/82:20

om beivrandet av arbetsmiljöbrott
Motionsyrkanden

I motion 1980/81:1475 av Lars Werner m. fl. (vpk) hemställs, såvitt här är i
fråga (yrkande 2), att riksdagen hos regeringen begär att en utredning tillsätts
för att klargöra omfattningen av uteblivna åtal vid allvarliga arbetsolycksfall
under 1970-talet samt vilka åtgärder som behövs för att lagen skall tillämpas
och ansvar utkrävas.

I motion 1980/81:1877 av Göran Karlsson m. fl. (s) hemställs, såvitt här är i
fråga (yrkandena 2 och 3), att riksdagen

2. som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en
redovisning från regeringen av vilka åtgärder som vidtagits inom polis- och
åklagarmyndigheterna för att utreda och beivra arbetsmiljöbrott och vilka
resultat dessa åtgärder har åstadkommit i rättstillämpningen,

3. som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ett
förslag från regeringen om ett sanktionssystem mot juridiska personer vid
arbetsrniljöbrott.

I motiveringen till yrkande 2 i motion 1980/81:1475 anger motionärerna att
trots de höga olycksfallssiffrorna - enligt arbetsskadestatistiken 120 000 per
år men enligt motionärerna mycket högre - förekommer ingen större
aktivitet för att bekämpa orsakerna. I motionen sägs vidare att flera
undersökningar har visat på åklagarmyndigheternas nonchalans vid arbetsolycksfall.
Polisutredningar läggs snabbt ned, och åtal mot arbetsgivaren
väcks utomordentligt sällan trots att arbetsgivaren har ansvaret för säkerheten.
Enligt motionärerna har problemet rönt viss uppmärksamhet under
senare tiden men krafttag behövs för att öka trycket på arbetsgivaren.

I motiveringen till yrkande 2 i motion 1980181.1877 uttalar motionärerna
att betydande osäkerhet fortfarande synes prägla synen på tillämpningen av
arbetsmiljölagens ansvarsbestämmelser. Från arbetstagarhåll har kritik
framförts mot hittillsvarande rättstillämpning som den kommit till uttryck i
arbetarskyddsmyndigheternas, polisens, åklagarmyndigheternas och domstolarnas
hantering av frågor rörande utredning, åtal och påföljd. Motionärerna
anser att tillämpningen av arbetsmiljölagens ansvarsbestämmelser är
av väsentlig betydelse för lagstiftningens genomslagskraft i form av effektiva
insatser för bättre arbetsmiljö. Nuvarande oklarheter i fråga om rättstilllämpningen
bör därför omgående undanröjas.

I motiveringen till yrkande 3 i motion 1980/81:1877 hänvisar motionärerna
till vad de anfört i sin motion 1979/80:1120 om åtgärder mot ekonomisk
brottslighet. I denna anfördes att det kan behövas straffskärpningar vid brott

1 Riksdagen 1981182. 12 sami. Nr 20

SoU 1981/82:20

mot bl. a. arbetarskyddslagstiftningen. Exempelvis bör vid brott av denna art
företaget som sådant kunna åläggas ekonomiska sanktioner i form av
företagsböter, beräknade med hänsyn tagen bl. a. till den vinst företaget
berett sig genom det brottsliga förfarandet.

Arbetsmiljölagen m. m.

Arbetsmiljölagen (1977:1160), som trädde i kraft den 1 juli 1978, är den
centrala författningen när det gäller arbetsmiljön. Den är en s. k. ramlag och
bygger på att arbetarskyddsstyrelsen utfärdar närmare föreskrifter som
kompletterar lagens allmänt hållna regler.

Tillsynsmyndigheter är arbetarskyddsstyrelsen och, under styrelsens överinseende
och ledning, yrkesinspektionen. Det åligger kommun att utse
kommunala tillsynsman med erforderlig kompetens att biträda yrkesinspektionen.

Om yrkesinspektionen vid sin tillsynsverksamhet eller på annat sätt får
reda på att en arbetsgivare bryter mot lagen eller föreskrifter som
arbetskyddsstyreisen utfärdat med stöd av lagen, skall inspektionen se till att
bristerna rättas till. I allmänhet får arbetsgivaren en skriftlig uppmaning att
göra detta inom viss tid. Om han inte gör detta, kan yrkesinspektionen
utfärda ett föreläggande eller ett förbud. Yrkesinspektionen kan samtidigt
bestämma ett vite. Rättar sig inte arbetsgivaren efter föreläggandet eller
förbudet kan vitet dömas ut av domstol. Någon övre gräns för vitesbelopp har
inte föreskrivits. Arbetarskyddsstyrelsen har samma befogenheter som
yrkesinspektionen att ingripa med tvångsmedel. I lagen finns bestämmelser
med direkt straffpåföljd i en rad fall.

Arbetarskyddsstyrelsen kan utfärda föreskrifter med direkt straffsanktion
om t. ex. tillstånd för att en anläggning, en arbetsprocess eller en
arbetsmetod skall få användas, godkännande för att en teknisk anordning
eller en kemisk produkt skall få användas. Ytterligare exempel på sådana
föreskrifter är särskilda villkor för användning av tekniska anordningar eller
kemiska produkter liksom förbud mot användning av arbetsprocesser,
arbetsmetoder, tekniska anordningar eller kemiska produkter, läkarundersökningar
av de anställda, märkning av tekniska anordningar eller kemiska
produkter samt skyldighet att göra anmälan och att föra förteckningar i vissa
fall. Enligt 19 § arbetsmiljöförordningen skall av styrelsens författningar
klart framgå i vad mån föreskrifterna är direkt straffsanktionerade.

Ansvar för brott mot arbetsmiljön kan också förekomma enligt brottsbalken.
Har arbetsgivaren åsidosatt föreskrifter eller inte anskaffat erforderliga
säkerhetsanordningar eller på annat sätt förfarit oaktsamt och därigenom
vållat arbetstagarens död eller åsamkat kroppsskada eller sjukdom som inte
är ringa, kan straff bli aktuellt enligt 3 kap. 7 och 8 §§ brottsbalken. Utsätter
någon av grov oaktsamhet annan för livsfara eller fara för svår kroppsskada

SoU 1981/82:20

eller allvarlig sjukdom kan han enligt 3 kap. 9 § brottsbalken dömas för
framkallande av fara för annan.

Kravet på angivelse från målsägaren vid brotten vållande till kroppsskada
eller sjukdom - för fall då skadan eller sjukdomen åsamkats målsäganden i
verksamhet som arbetstagare - har genom en lagändring som trädde i kraft
den 1 juli 1980 slopats. Syftet med ändringen var att öka möjligheterna för de
rättsvårdande myndigheterna att ingripa mot arbetsmiljöbrott.

En utförlig redogörelse för arbetsmiljölagens sanktionssystem finns
intagen i utskottets betänkande SoU 1979/80:5 (s. 2-7).

Vidtagna åtgärder hos berörda myndigheter, utredningar lii. ni.

Förutom vad som under avsnittet Tidigare riksdagsbehandling nämns om
rikspolisstyrelsens och riksåklagarens insatser finns skäl nämna följande.

Riksåklagaren har under år 1980 låtit sammanställa en promemoria om
arbetsmiljöbrott. Arbetsmiljöfrågor har också aktualiserats av riksåklagaren
i två cirkulär, 1:95 (RÄFS 1979:1) och C 80. Av det förstnämnda cirkuläret
följer att åklagaren som regel skall leda förundersökningar angående brott
mot arbetsmiljölagstiftningen i vid mening. I det andra cirkuläret framhålls
bl. a. att utvecklingen i samhället ger anledning att i den brottsbekämpande
verksamheten i högre grad än tidigare rikta uppmärksamheten på andra
områden än de traditionella. Som exempel nämns bl. a. den lagstiftning som
rör arbetslivet.

Inom arbetarskyddsstyrelsen pågår arbete som avser att öka den formella
stringensen i föreskrifterna för att därmed få en säkrare bedömning av när
överträdelser skett av dem.

Inom arbetarskyddsstyrelsen följer man fortlöpande alla domar som
avkunnas i arbetsmiljömål.

Vid det 29:e nordiska juristmötet i Stockholm i augusti 1981 behandlade en
sektion ämnet Arbetsmiljön - ansvarsplacering och sanktioner.

Fängelsestraffkommittén (Ju 1979:04) har i uppgift att göra en mer allmän
översyn av straffsatserna för olika brott (direktiv: se Kommittéberättelse
1980 del II s. 34). I direktiven till kommittén framhålls bl. a. att insatserna i
kampen mot den organiserade och den ekonomiska brottsligheten kan
behöva stödjas av ändringar i de straffvärden som kommer till uttryck i
brottsbalken och andra författningar. Kommittén bedömer enligt vad
utskottet inhämtat att utredningen i denna del kan påbörjas inom de
närmaste månaderna och kan beräknas bli slutförd om ca två år.

Regeringen har den 29 oktober i år beslutat tillkalla en kommitté (dir.
1981:63) som skall utreda frågan om en eventuell utvidgning av reglerna om
näringsförbud. I direktiven anför justitieministern bl. a. följande.

För min del vill jag först hänvisa till att det råder stor enighet om att det är
angeläget att vi kommer till rätta med den ekonomiska brottsligheten. Den

1 * Riksdagen 1981/82. 12 sami. Nr 20

SoU 1981/82:20

kriminalitet som det här gäller är i flera avseenden av komplicerad natur, och
det torde stå klart att man vid brottsbekämpningen i viss utsträckning måste
lita till nya eller okonventionella metoder. Utvidgade regler om näringsförbud
tillhör därvid uppenbarligen de utvägar som förtjänar att övervägas på
allvar. Frågan om sådana regler har tidigare aktualiserats i synnerhet från
konsumentskyddssynpunkter, och överträdelser av den konsumenträttsliga
lagstiftningen ingår ju till viss del i vad man brukar hänföra under begreppet
ekonomisk kriminalitet. Klart är emellertid att man bör vidga diskussionen
till att gälla sådan kriminalitet i andra former, t. ex. systematiskt överträdande
av skatte- och uppbördslagstiftningen eller av den lagstiftning som
gäller om arbetarskydd, valuta, miljövård eller illojal konkurrens. I själva
verket torde det vara för dessa senare fall som en diskussion av frågan om
näringsförbud ter sig mest motiverad.

Vidare anförs i direktiven bl. a. följande.

Om kommittén skulle finna en utvidgning av näringsförbudsinstitutet
motiverad, uppkommer till en början frågan, om förbud av detta slag i så fall
bör kunna användas bara i vissa utpekade branscher eller om institutet bör få
en generell räckvidd. Denna fråga har i sin tur ett visst samband med vilka
förutsättningar som bör gälla för att förbud skall kunna meddelas. Det kan
sålunda hävdas att den förra lösningen är den mest naturliga om näringsförbud
skall ta sikte på mera specifika problem från bl. a. konsumentskyddssynpunkter
som kan göra sig särskilt gällande i vissa branscher medan en
generell ordning ligger närmare till hands om förbud skall kunna grundas på
upprepat åsidosättande av regler som tillgodoser en rad olika artskilda
skyddsintressen, såsom exempelvis skatteuppbörd, arbetarskydd eller miljöskydd.
Kommittén bör belysa de olika alternativ som här är tänkbara.

Förslag till regler som innebär att näringsidkare och andra i större
utsträckning än f. n. skall kunna åläggas ekonomiska sanktioner vid brott i
näringsverksamhet kommer att framläggas i en proposition vid årsskiftet.

I betänkandet (SOU 1981:5) Ny arbetstidslag har föreslagits att en
övertidsavgift införs. En proposition grundad på betänkandet kommer att
framläggas under våren 1982.

Statistikföringen

Arbetsskadestatistiken

Den 1 januari 1979 infördes ett nytt informationssystem om arbetsskador.
Syftet med detta var att skapa underlag för arbetarskyddets förebyggande
arbete. Huvudman för arbetsskadestatistiken är arbetarskyddsstyrelsen.
Arbetsgivaren har ansvar för att alla arbetsskador anmäls till försäkringskassa.
Efter behandling hos försäkringskassan skickas en kopia av anmälan
till yrkesinspektionen där anmälningarna räknas, granskas och kompletteras.
Statistiken gäller arbetsolycksfall och arbetssjukdomar, som uppkommit
till följd av skadlig inverkan av arbetet. Även olycksfall vid färd till eller från
arbetet ingår. Normalt omfattar statistiken endast arbetsolyckor som lett till
sjukskrivning. Undantag görs för skador som lett till lyte eller men, t. ex.

SoU 1981/82:20

bullerskador, som ingår i statistiken även om de inte lett till sjukskrivning.
För år 1979 uppgår enligt den preliminära statistiken antalet yrkesskador till
drygt 147 000. Av dessa var 218 dödsfall. Det sammanlagda antalet
yrkesskador är högre än föregående år, vilket främst beror på att
yrkessjukdomsbegreppet förändrats.

Statistik på brottsområdet

Varken statistiken över polisanmälda brott eller över lagföring innehåller
någon specialredovisning av arbetsmiljöbrott. Önskemål om sådan statistik
har bl. a. framförts till statistiska centralbyrån (SCB). Med anledning härav
och på uppdrag av brottsförebyggande rådet (BRÅ) har SCB undersökt
samtliga brott som anmäldes till polisen under år 1978 och som då
klassificerades som vållande till annans död eller vållande till kroppsskada
eller sjukdom. Syftet med undersökningen var att få reda på dels hur stor
andel av de polisanmälda brotten av angivet slag som går att hänföra till s. k.
arbetsmiljöbrott, dels hur stor andel av dessa brott som klarats upp samma år
de anmälts, dels hur stor andel av brotten som leder till åtal, dels ock i vilken
omfattning det i den löpande statistiken skulle vara möjligt att redovisa s. k.
arbetsmiljöbrott, genom ändringar i anvisningarna för kodning av brott.
Under rubriken Slutsatser och rekommendationer anförs följande.

De erfarenheter som arbetet med denna undersökning gett sammantaget
med redovisade resultat tyder på att det skulle vara möjligt att dela upp
vållandebrotten i arbetsplatsolyckor och övriga, dvs. ge varje sådan grupp en
särskild kod. Förutsättningen för detta är dock att man definierar arbetsplats
på ett entydigt sätt. Det är dock tveksamt om man på detta sätt når vad man
åsyftar, dvs. arbetsmiljöbrotten.

När polisen börjar tillämpa nya rutiner för registrering av anmälda brott,
anmälningsrutin 80, ges sannolikt bättre möjligheter att erhålla en mer
detaljerad redovisning av brottsart. Det bör därför noga övervägas om man
inte skall vänta till dess med att särredovisa arbetsmiljöbrotten.

BRÅ:s analys- och prognosgrupp beslutade i mars 1981 att någon
specialkod för arbetsmiljöbrott bland vållandebrotten inte skulle tillämpas
för polisens statistikrapportering. Man ansåg också att en uppföljning av
läget syntes böra ske om några år och att man, om en sådan uppföljning
gjordes, återigen borde pröva förutsättningarna för en vidare syn på
arbetsmiljöbrotten.

Tidigare riksdagsbehandling

Utredning rörande tillämpningen av ansvarsbestämmelserna i arbetsmiljölagen Yrkanden

som är likartade med yrkande 2 i motion 1980/81:1475 och
yrkande 2 i motion 1980/81:1877 har behandlats i utskottets betänkanden

SoU 1981/82:20

SoU 1979/80:5 och SoU 1979/80:34 och avstyrkts. Betänkandena har
godkänts av riksdagen.

Utskottet uttalade i betänkande SoU 1979/80:5 bl. a. följande.

Utskottet anser att det är angeläget att arbetsmiljölagstiftningen ger
möjlighet till sanktioner mot arbetsgivare som i olika avseenden åsidosätter
sina förpliktelser. Sanktionssystemet skall ha en förebyggande och framåtsyftande
effekt och utgöra grund för snabba och verksamma myndighetsåtgärder
mot dåliga arbetsmiljöer. Genom tillkomsten av arbetsmiljölagen har
ett ändamålsenligt sanktionssystem erhållits. Utskottet anser att det också är
angeläget att tillsynsorganen och rättsvårdande myndigheter konsekvent
tillämpar sanktionsbestämmelserna mot arbetsgivare som åsidosätter sina
förpliktelser. Tillsynsfunktionen vilar på både arbetarskyddsstyrelsen och
yrkesinspektionen. Den omedelbara tillsynen på arbetsställena utövas av
yrkesinspektionen som har skyldighet att vaka över att gällande föreskrifter
iakttas. Yrkesinspektionen har byggts ut kraftigt under senare år. Dess
arbetsformer har utretts i syfte att skapa en effektivare tillsyn. Genom det
nya informationssystemet om arbetsskador har yrkesinspektionen fått ett
viktigt hjälpmedel i verksamheten. Under de senaste åren har också åklagare
och polis fått ökad information och utbildning på arbetsmiljölagstiftningens
område.

I betänkande SoU 1979/80:34 hänvisade utskottet bl. a. till vad som anförts
ovan och konstaterade därutöver en ökad aktivitet inom rättsväsendet i syfte
att arbetsmiljöbrotten skulle utredas och beivras. Utskottet redovisade att
rikspolisstyrelsen under år 1979 gett ut en handledning för utredning av
arbetsmiljöbrott, att utbildning för utredare hos polisen genomförts, att
riksåklagaren gett ut en rättsfallssamling och planerade utbildning för
åklagare under våren 1980. Slutligen uttalade utskottet att resultatet av dessa
olika aktiviteter borde avvaktas innan man tog ställning till frågan om en
övergripande utvärdering av ansvarsreglerna.

Utskottet har även i yttrande till justitieutskottet under hösten 1980 (SoU
1980/81:1 y) behandlat frågan om utredning rörande tillämpningen av
ansvarsbestämmelserna i arbetsmiljölagen (utskottsyttrandet redovisas i
nästa avsnitt).

Ändring av sanktionssystemet

Socialutskottet har under hösten 1980 till justitieutskottet yttrat sig över ett
motionsyrkande innebärande att riksdagen hos regeringen borde begära
förslag till straffskärpningar för brott mot arbetsmiljölagstiftningen. I det
sammanhanget berörde utskottet även frågan om lagstiftning om företagsböter.

Socialutskottet hänvisade till vad som anförts i betänkande 1979/80:34
(innehållet i detta betänkande har redovisats ovan) angående utredning om
tillämpningen av arbetsmiljölagens ansvarsregler. Därutöver uttalade
utskottet att man förutsatte att fängelsestraffkommittén vid sina överväganden
prövade straffvärdet för arbetsmiljöbrotten.

SoU 1981/82:20

Utskottet förklarade att man fäst avseende vid att man inom regeringskansliet
övervägde frågan om hur ett ändamålsenligt sanktionssystem för
juridiska personer borde vara utformat. Utskottet ville för sin del starkt
understryka angelägenheten av att frågan bragtes till en snar lösning.

Utskottet anförde slutligen att vad som framkommit under remissbehandlingen
inte hade gett socialutskottet anledning att ompröva sitt ställningstagande
till frågan om riksdagen nu borde begära en utvärdering av
ansvarsreglerna beträffande arbetsmiljöbrott och att detta samtidigt innebar
att utskottet inte fann det motiverat att riksdagen tog ställning till frågan om
straffskärpning för sådana brott i detta sammanhang.

Justitieutskottet avstyrkte bifall till motionen i den del som gällde
straffskärpningar (JuU 1980/81:21) bl. a. med hänvisning till socialutskottets
yttrande. Mot beslutet reserverade sig de socialdemokratiska ledamöterna
till förmån för det behandlade motionsyrkandet. Riksdagen beslutade i
enlighet med justitieutskottets förslag.

Beträffande frågan om ekonomiska sanktioner för juridiska personer vid
arbetsmiljöbrott anförde justitieutskottet bl. a. följande.

Böter är ett av de allmänna straffen i brottsbalkens påföljdssystem. Böter
kan inte ådömas juridiska personer. En annan ekonomisk påföljd som
förekommer i lagstiftningen är vite. Detta skiljer sig från böter bl. a. på så
sätt att ett föreläggande om vite kan riktas såväl mot en juridisk person, t. ex.
ett aktiebolag, som mot en enskild fysisk person. Som ytterligare en
ekonomisk sanktion kan nämnas den offentligrättsliga sanktionsavgiften.
Exempel härpå är felparkeringsavgift, skattetillägg, avgifter vid olovligt
byggande och överlastavgift. Skyldighet att betala avgift kan åläggas såväl
fysisk som juridisk person.

Härefter redovisades att regeringen i ett framlagt förslag om ändringar i
miljöskyddslagen föreslagit att miljöskyddslagens påföljdssystem förstärks
med en avgiftspåföljd, miljöskyddsavgift. Utskottet nämnde också att i
betänkandet (SOU 1981:5) Ny arbetstidslag föreslagits att en övertidsavgift
införs.

Justitieutskottet fortsatte.

Förslag till ekonomiska sanktioner vid brott i näringsverksamhet föreslås i
en inom justitiedepartementet utarbetad departementspromemoria (Ds Ju
1981:3). Promemorian utgör en överarbetning av tidigare förslag om
företagsböter. I promemorian föreslås en ny bestämmelse i brottsbalkens
regler om förverkande. Bestämmelsen går ut på att förverkande skall kunna
ske av värdet av otillbörlig förtjänst eller besparing hos näringsidkare som
uppkommit i anledning av brott begånget i utövningen av näringsverksamhet.
Dessutom föreslås principer för hur sanktionsavgifter skall användas i
lagstiftningen. Efter remissbehandling kan en proposition i ämnet väntas bli
förelagd riksdagen senare i år.

Som framgår av det anförda föreligger f. n., på olika stadier i lagstiftningsarbetet,
förslag till regler som innebär att näringsidkare och andra i större
utsträckning än f. n. skall kunna åläggas ekonomiska sanktioner vid brott i
näringsverksamhet. Enligt utskottets mening tilldrar sig i detta sammanhang

SoU 1981/82:20

de föreslagna nya reglerna i brottsbalken särskilt intresse, och utskottet
räknar med att förslag till sådana regler kommer att föreläggas riksdagen
inom kort. I det läge som lagstiftningsärendet f. n. befinner sig i anser
utskottet att det inte finns skäl till någon ågärd från riksdagens sida till följd
av motionerna.

Utskottet avstyrkte motionen i denna del.

De socialdemokratiska ledamöterna reserverade sig mot utskottets
motivering. Riksdagen beslutade i enlighet med utskottets förslag.

Utskottet

Ansvarsreglerna i arbetsmiljölagen bygger i huvudsak på principen att
straffhot i allmänhet inte inträder förrän tillsynsmyndigheten meddelat
föreskrifter eller föreläggande om skyddsåtgärder eller förbud mot viss
verksamhet och påbudet inte efterkommits. I vissa fall är överträdelser av
lagens bestämmelser eller med stöd av lagen utfärdade föreskrifter direkt
straffbelagda. Den som åsidosatt föreskrifter eller inte anskaffat erforderliga
säkerhetsanordningar eller på annat sätt förfarit oaktsamt och därigenom
vållat arbetstagarens död eller åsamkat denne kroppsskada eller sjukdom
kan dömas till straff enligt 3 kap. 7 och 8 §§ brottsbalken.

I två motioner tas upp frågor som rör viss del av sanktionssystemet i
arbetsmiljölagen. I motion 1980/81:1475 av Lars Werner m. fl. (vpk) yrkas
att en utredning tillsätts för att klargöra omfattningen av uteblivna åtal vid
allvarliga arbetsolycksfall under 1970-talet samt vilka åtgärder som behövs
för att lagen skall tillämpas och ansvar utkrävas (yrkande 2). I motion
1980/81: 1877 av Göran Karlsson m. fl. (s) vill motionärerna ha en
redovisning från regeringen av vilka åtgärder som vidtagits inom polis- och
åklagarmyndigheterna för att utreda och beivra arbetsmiljöbrott och vilka
resultat dessa åtgärder har åstadkommit i rättstillämpningen (yrkande 2). I
den sistnämnda motionen (yrkande 3) vill motionärerna också att regeringen
skyndsamt skall lägga fram förslag om ett sanktionssystem mot juridiska
personer vid arbetsmiljöbrott.

Vid det nordiska juristmötet tidigare i höst behandlade en sektion ämnet
Arbetsmiljön - ansvarsplanering och sanktioner. I ett bakgrundsmaterial till
sektionsdiskussionen anförde chefen för arbetarskyddsstyrelsen Gunnar
Danielson - som var ordförande i arbetsmiljöutredningen - bl. a. följande.

I de handlingsmönster som arbetsmiljölagstiftningen drar upp spelar
samhällsingripanden genom kriminalisering och straffåtgärder en relativt
underordnad roll. Den särskilda samhälleliga tillsynsorganisationen som
byggts upp syftar främst till att nå målet andra vägar. I den preventiva
verksamheten satsas också stora och ökande resurser på en utbyggnad av en
effektiv företagshälsovård. Forskning, utbildning och information i olika
former spelar en framträdande roll. Offentlig provning och kontroll av

SoU 1981/82:20

maskiner och andra tekniska anordningar ägnas stor upppmärksamhet. I den
mån trots alla andra bemödanden samhälleliga tvångsåtgärder blir nödvändiga
användes i första hand förvaltningsrättsliga medel i form av föreläggande
och förbud genom tillsynsmyndigheternas försorg.

Föreläggande och förbud från yrkesinspektionen bildar grundpelarna i
sanktionssystemet och har i denna egenskap stora förtjänster.

Utskottet anser att den lämnade beskrivningen helt överensstämmer med
det synsätt på sanktionssystemet enligt arbetsmiljölagstiftningen som präglat
lagstiftningen och som varit vägledande för arbetet på arbetsmiljöområdet
sedan den nya lagens ikraftträdande.

Det sagda hindrar inte att även ansvarsreglerna och deras tillämpning
måste ägnas uppmärksamhet. Utskottet utgår därför från att regeringen i
lämpligt sammanhang lämnar riksdagen en redovisning av det slag som
föreslås i motion 1980/81:1877. Redovisningen bör innefatta en bedömning
av i vad mån det är motiverat att ytterligare insatser görs för att polis- och
åklagarmyndigheter skall bibringas kunskaper om arbetsmiljölagstiftningen
och dess ansvarsregler. Då det gäller tillämpningen av ansvarsreglerna utgår
utskottet från att regeringen överväger möjligheterna och lämpligheten av
att särskild statistikföring rörande arbetsmiljöbrott införs.

Med hänvisning till det anförda anser utskottet att motion 1980/81:1877
yrkande 2 kommer att bli tillgodosedd utan någon riksdagens åtgärd. Genom
vad utskottet anfört kommer även syftet med yrkande 2 i motion
1980/81:1475 i huvudsak att bli tillgodosett. Utskottet avstyrker således
motionsyrkandena.

Det i motion 1980/81:1877 (yrkande 3) framförda yrkandet om ett
sanktionssystem mot juridiska personer vid arbetsmiljöbrott avstyrks med
hänsyn till att den proposition angående ekonomiska sanktioner i näringslivet
som justitieutskottet (JuU 1980/81:21) hänvisade till vid sin behandling av
en likartad motion under våren 1981 inom kort kommer att föreläggas
riksdagen. Någon riksdagens åtgärd är alltså inte erforderlig.

Utskottet hemställer

1. beträffande utredning rörande tillämpningen av arbetsmiljölagens
ansvarsregler m. m.

att riksdagen avslår motion 1980/81:1475 yrkande 2 och motion
1980/81:1877 yrkande 2,

2. beträffande ett sanktionssystem mot juridiska personer vid
arbetsmiljöbrott

att riksdagen avslår motion 1980/81:1877 yrkande 3.

Stockholm den 1 december 1981

På socialutskottets vägnar
GÖRAN KARLSSON

SoU 1981/82:20

Närvarande: Göran Karlsson (s), Gabriel Romanus (fp), Karl Leuchovius
(m), Anna-Greta Skantz (s), John Johnsson (s), Erik Larsson (c), Blenda
Littmarck (m). Kjell Nilsson (s). Karin Israelsson (c), Sven-Gösta Signell (s),
Kersti Swartz (fp), Anita Bråkenhielm (m), Stig Alftin (s), Gunhild
Bolander (c), Maria Lagergren (s) och Anita Persson (s).