om behörighet för polisman att vara nämndeman i länsrätt (Betänkande 1982/83:JuU5 Justitieutskottet)

JuU 1982/83:5

Justitieutskottets betänkande
1982/83:5

om behörighet för polisman att vara nämndeman i länsrätt
Motion

I motion 1981/82:518 av Arne Nygren (s) yrkas att riksdagen beslutar att
hos regeringen hemställa om förslag till sådan ändring av gällande lag att det
klart framgår att polisman vid polisdistrikt är behörig att vara nämndeman i
länsrätt.

Motionären pekar på föreskriften i 20 § andra stycket lagen (1971:289) om
allmänna förvaltningsdomstolar (förvaltningsdomstolslagen) där det anges
att tjänsteman vid myndighet som lyder under länsstyrelse inte är valbar till
nämndeman i länsrätt. Motionären uppger att det i några fall uppkommit
fråga om polisman i polisdistrikt är valbar till nämndeman och att det då
uttalats att den lokala polismyndigheten är en myndighet under länsstyrelsen
och att en polisman därför inte är behörig att vara nämndeman. Motionären
anser att innebörden av gällande rätt är oklar och att några vägledande
förarbetsuttalanden inte finns. Man skulle enligt motionären möjligen kunna
hävda att, eftersom polisman inte finns med i lagens uppräkning av de
tjänstemän som är obehöriga, polismän borde kunna väljas. En strikt
bokstavstolkning av gällande regler om behörighet att vara nämndeman i
länsrätt kan enligt motionärens uppfattning dock leda till att en polisman inte
kan vara nämndeman. Enligt motionären torde detta inte vara meningen, i
all synnerhet som länsrätterna numera - även i administrativt hänseende - är
åtskilda från länsstyrelserna.

Bakgrund

Inledning

Nämndemän har av ålder deltagit i rättskipningen i de allmänna
underrätterna. Genom förvaltningsrättsreformen år 1971 kom nämndemän
att delta i förvaltningsrättskipningen i första instans, och sedan år 1977 deltar
nämndemän även i dömandet i hovrätter och kammarrätter.

Förvaltningsrättsreformen innebar bl. a. att det skapades en förvaltningsdomstolsorganisation
efter mönster av de allmänna domstolarna. Till
länsstyrelsen knöts två länsdomstolar, länsrätt och länsskatterätt. Senare
tillkom en fastighetstaxeringsrätt i varje län. Länsdomstolarna var i
administrativt hänseende inordnade i länsstyrelserna.

Länsrättsreformen, som genomfördes den 1 juli 1979 (prop. 1977/78:170,
KU 47, rskr 308 och prop. 1978/79:86, JuU 27, rskr 216, SFS 1979:165),
innebar att länsdomstolarna bröts ut från länsstyrelserna och omvandlades
1 Riksdagen 1982183. 7 sami. Nr 5

JuU 1982/83:5

till fristående allmänna förvaltningsdomstolar, länsrätter, en i varje län.
Reformen motiverades med bl. a. att länsdomstolarnas anknytning till
länsstyrelserna medförde vissa olägenheter från principiell synpunkt, t. ex.
genom att tjänstemän vid länsstyrelserna i vissa mål företrädde det allmännas
intresse (jfr prop. 1977/78:170 s. 8 ff).

Mellankommunala skatterätten, som tidigare varit en skatterätt knuten till
riksskatteverket, bröts den 1 juli 1981 ut från verket och bildade en allmän
förvaltningsdomstol (prop. 1980/81:143, JuU 34, rskr 317, SFS 1981:384).

Gällande rätt

Som framgår av det anförda är länsrätterna jämte mellankommunala
skatterätten första instans och kammarrätterna andra instans i förvaltningsdomstolsorganisationen
(jfr 1 § fjärde stycket förvaltningsdomstolslagen)
och nämndemän deltar i den dömande verksamheten i dessa domstolar. I
förvaltningsdomstolslagen föreskrivs i detta hänseende bl. a. följande.

Kammarrätt är, när det är särskilt föreskrivet att nämndeman skall ingå i
rätten, domför med tre lagfarna domare och två nämndemän (12 § andra
stycket). Länsrätt och mellankommunala skatterätten är normalt domför
med en lagfaren domare och tre nämndemän (17 § första stycket och
24 §).

Nämndeman i kammarrätt och länsrätt utses genom val (19 § första
stycket). Valbar är myndig svensk medborgare som är kyrkobokförd i länet
och inte har fyllt 70 år (20 § första stycket). Tjänsteman vid allmän
förvaltningsdomstol, länsstyrelse eller under länsstyrelse lydande myndighet,
länsläkare, biträdande länsläkare, lagfaren domare, åklagare eller
advokat eller annan som har till yrke att föra andras talan inför rätta får inte
vara nämndeman i kammarrätt eller länsrätt (20 § andra stycket). Nämndeman
i länsrätt får inte samtidigt vara nämndeman i kammarrätt (20 § tredje
stycket). Det ankommer på rätten att självmant pröva den valdes behörighet
(20 § femte stycket). Upphör nämndeman att vara valbar eller behörig
förfaller uppdraget (21 § första stycket).

De nämnda föreskrifterna i 20 § andra stycket och 21 § första stycket skall
tillämpas även på mellankommunala skatterätten (25 § tredje stycket).
Beträffande mellankommunala skatterätten gäller vidare att nämndemännen
förordnas av regeringen, att till nämndeman får utses endast myndiga
svenska medborgare som inte har fyllt 70 år och att den som är nämndeman i
mellankommunala skatterätten inte samtidigt får vara nämndeman i en
kammarrätt (25 § första och andra styckena).

Föreskriften i 20 § andra stycket förvaltningsdomstolslagen om vilka
funktionärer som inte får vara nämndeman gäller alltså inte bara länsrätt
utan även kammarrätt och mellankommunala skatterätten.

JuU 1982/83:5

Förarbeten m. m.

Bestämmelser om vilka som får vara nämndeman i allmän domstol ges i
4 kap. 6§ rättegångsbalken (RB). Enligt paragrafens första stycke får
lagfaren domare, befattningshavare vid domstol, åklagare, polisman eller
advokat eller den som annars har till uppgift att föra andras talan inför rätta
inte vara nämndeman. En förebild till bestämmelsen infördes år 1934 i den
äldre rättegångsbalken. Enligt äldre rätt var den som var ”i Konungens eller
rikets tjänst” utesluten från valbarhet. Den år 1934 införda bestämmelsen
innebar att från valbarhet uteslöts lagfaren domare, allmän åklagare eller
polisman eller den som hade till yrke att föra andras talan inför rätta. Av
motiven (se SOU 1926:31 s. 141 och prop. 1934:68 s. 5) framgår bl. a. att det
inte ansågs berättigat att bibehålla en så vittgående uteslutning från valbarhet
som den äldre regeln innebar men att innehavare av vissa offentliga
befattningar borde undantas.

Föreskriften i 20 § andra stycket förvaltningsdomstolslagen om vilka
funktionärer som inte får vara nämndeman i länsrätt och kammarrätt samt
mellankommunala skatterätten infördes år 1979 i samband med länsrättsreformen
och fick sin nuvarande lydelse den 1 januari 1982 (SFS 1981:37). Den
hade sin motsvarighet i 9 § andra stycket lagen (1971:52) om skatterätt,
fastighetstaxeringsrätt och länsrätt, som upphävdes genom länsrättsreformen
(SFS 1979:168).

Lagen om skatterätt, fastighetstaxeringsrätt och länsrätt byggde närmast
på förslagen i en departementspromemoria (Stencil C 1970:3). Bestämmelser
om valbarhets- och behörighetsvillkor m. m. för nämndeman i skatterätt
och länsrätt borde enligt promemorian (s. 58) utformas med motsvarande
bestämmelser för nämndeman i allmän underrätt som mönster. Promemorians
författningsförslag innehöll en föreskrift om att lagfaren domare,
tjänsteman vid länsstyrelse eller under länsstyrelse lydande myndighet,
åklagare, polisman eller advokat eller annan som har till yrke att föra andras
talan inför rätta inte skulle få vara nämndeman vid skatterätt eller länsrätt. I
den föreslagna bestämmelsen var alltså polisman uttryckligen angiven.

Remissinstanserna hade inte något att invända mot att bestämmelserna om
valbarhets- och behörighetsvillkor för nämndemän i skatterätt och länsrätt
utformades efter mönster av motsvarande bestämmelser i RB. Föredragande
departementschefen uttalade (prop. 1971:14 s. 86) att bestämmelserna om
valbarhet och behörighetsvillkor för nämndemän i allt väsentligt borde
utformas i enlighet med förslaget i departementspromemorian. I lagförslaget
i propositionen togs inte polisman upp men däremot tillädes tjänsteman vid
länsnykterhetsnämnd, länsläkare, biträdande länsläkare och socialvårdskonsulent
bland de funktionärer som uteslöts från valbarhet. Ordningsföljden
för de i lagrummet uppräknade funktionärerna skilde sig något från förslaget
i departementspromemorian. Frågan om polisman var valbar till nämnde -

1* Riksdagen 1982183. 7 sami. Nr 5

JuU 1982/83:5

man i länsrätt och skatterätt berördes inte vid riksdagsbehandlingen (jfr CU
1971:9 s. 16).

Det bör också nämnas att nämndemän medverkar i dömandet i de år 1979
inrättade försäkringsrätterna. Enligt 9 § första stycket lagen (1978:28) om
försäkringsdomstolar får tjänsteman i allmän försäkringskassa eller ledamot
av pensionsdelegation eller försäkringsnämnd, tjänsteman vid lokal skattemyndighet
eller riksförsäkringsverket, lagfaren domare, annan ledamot eller
tjänsteman i försäkringsdomstol, åklagare, advokat eller annan som har till
yrke att föra andras talan inte vara nämndeman i försäkringsrätt. Av motiven
(prop. 1977/78:20 s. 90 f) framgår att motsvarande bestämmelser för
nämndemän i kammarrätt och hovrätt tjänat som förebild. Föreskriften
innebär att en polisman inte är obehörig att vara nämndeman i försäkringsrätt.

Länsstyrelse - polisman

När det gäller tolkningen av uttrycket ”tjänsteman vid länsstyrelse

eller under länsstyrelse lydande myndighet” i regeln i 20 § andra stycket
förvaltningsdomstolslagen beträffande polismän kan pekas på följande
förhållanden.

Av 30 § första stycket polisinstruktionen (1972:511) framgår att länsstyrelsen
är den högsta polismyndigheten i länet. Enligt 31 § polisinstruktionen
leder och ansvarar länsstyrelsen för polisverksamheten i länet. I paragrafen
anges vidare vad som åligger länsstyrelsen i detta hänseende. Polisinstruktionen
och länsstyrelseinstruktionen (1971:460) innehåller ytterligare föreskrifter
om länsstyrelsens befattning med frågor som rör polisväsendet.

Enligt 30 § andra stycket polisinstruktionen finns det i varje län, utom i
Gotlands län, en länspolischef och i de län som regeringen bestämmer även
en biträdande länspolischef. Länspolischefen är chef för länspolischefens
expedition, vilken är en arbetsenhet inom länsstyrelsen (jfr 17 § andra
stycket länsstyrelseinstruktionen). Han svarar för bl. a. ärenden som enligt
polisinstruktionen ankommer på länsstyrelsen (jfr 24 § första stycket
länsstyrelseinstruktionen).

Riksdagen fattade år 1981 ett principbeslut om en reform av polisväsendet
(prop. 1980/81:13, JuU 24, rskr210). Beslutet innebär bl. a. att länsstyrelsen
behålls som länets högsta polisorgan och att länspolischefens ställning inom
länsstyrelseorganisationen förstärks.

I 4 § polisinstruktionen anges vem som är polisman. Det är följande:
tjänsteman hos rikspolisstyrelsen (RPS) som i sin tjänst är skyldig att fullgöra
polisverksamhet, länspolischef, biträdande länspolischef, polismästare,
polisöverintendent, polisintendent och polissekreterare som har genomgått
polischefskurs I av polischefsutbildningen samt polis- eller kriminalkommissarie,
polis- eller kriminalinspektör, polis- eller kriminalassistent, extra

JuU 1982/83:5

ordinarie polisman och extra polisman som har genomgått grundkursen vid
polishögskolan.

I den mån någon av dessa befattningshavare inte kan anses vara
”tjänsteman vid länsstyrelse eller under länsstyrelse lydande myndighet”
(jfr 20 § andra stycket förvaltningsdomstolslagen) är denne alltså trots
sin egenskap av polisman inte obehörig att vara nämndeman i t. ex. länsrätt.
Detta förhållande kan tänkas föreligga i fråga om vissa tjänstemän hos
RPS.

Pågående utredningsarbete

Riksdagen beslöt år 1979 om en undersökning av nämndemännens
tjänstgöringsförhållanden (JuU 1979/80:8, rskr 88). Justitieutskottet uttalade
i sitt av riksdagen godkända betänkande att det var angeläget att
lekmannamedverkan i dömandet utövades av personer av så många
kategorier av medborgare som möjligt. Orsaken till den snedrekrytering som
syntes förekomma torde enligt utskottet kunna sökas i bl. a. de regler som
gällde beträffande ersättningen till nämndemän och i deras tjänstgöringsförhållanden
i allmänhet. Dessa frågor borde enligt utskottets mening
undersökas närmare. Undersökningen borde i första hand avse nämndemannakårens
sammansättning. Arbetet borde mynna ut i de förslag till
ändringar i gällande ordning som kunde befinnas erforderliga för att
säkerställa en allsidig rekrytering. Vidare borde arbetet ske med utgångspunkt
i att nämndemannauppdraget hade karaktär av förtroendeuppdrag. I
övrigt borde övervägandena ske förutsättningslöst.

Som ett led i den av riksdagen begärda översynen har en inom
justitiedepartementet tillsatt projektgrupp utarbetat promemorian (Ds Ju
1981:20) Nämndemännens tjänstgöringsförhållanden m. m.

Justitieutskottet behandlade under våren 1982 frågan om nämndemännens
tjänstgöringsförhållanden med anledning av en motion (JuU 1981/82:40
s. 3 f). Utskottet utgick från bl. a. att de fortsatta övervägandena inom
regeringskansliet med anledning av projektgruppens arbete skulle leda till
sådana förslag till ändringar eller andra åtgärder som kunde behövas för att
säkerställa en allsidig rekrytering. Riksdagen följde utskottet.

Enligt vad utskottet inhämtat pågår f. n. inom regeringskansliet fortsatta
överväganden med anledning av projektgruppens arbete.

Vid 1980/81 års riksmöte behandlades en motion om slopande av övre
åldersgräns för innehav av offentliga uppdrag. Konstitutionsutskottet
föreslog att regeringen skulle ges i uppdrag att närmare pröva behovet av de
existerande åldersgränserna för offentliga uppdrag (KU 1980/81:8). Riksdagen
följde utskottet. Frågan återkom vid 1981/82 års riksmöte (KU
1981/82:4, motion 1981/82:374).

Frågan om att slopa åldersgränserna för innehav av offentliga uppdrag är
föremål för regeringens prövning.

JuU 1982/83:5

Det kan slutligen nämnas att kommunaldemokratiska kommittén (Kn
1977:07) f. n. överväger frågan om utländska medborgares valbarhet till
uppdrag som bl. a. nämndeman.

Remissyttranden

Remissyttranden över motionen har avgetts av kammarrätten i Stockholm,
länsrätten i Stockholms län, RPS och Svenska polisförbundet.
Nämndemännens riksförbund har beretts tillfälle att yttra sig men har inte
hört av sig.

Kammarrätten i Stockholm och RPS avstyrker bifall till motionen medan
Svenska polisförbundet tillstyrker bifall. Länsrätten i Stockholms län anser
att reglerna om valbarhet beträffande nämndeman i allmän domstol och i
allmän förvaltningsdomstol bör bli föremål för en gemensam översyn, där
bl. a. nuvarande olikheter i regleringen kan rättas till och där frågor om
polismans behörighet som nämndeman i allmän förvaltningsdomstol kan bli
föremål för en fördjupad prövning.

Kammarrätten i Stockholm pekar på föreskrifterna i 20 § andra stycket
förvaltningsdomstolslagen samt 30 och 31 §§ polisinstruktionen och uttalar
att, eftersom de lokala polisdistrikten sålunda lyder under länsstyrelserna,
polisman måste anses utesluten från valbarhet till uppdrag som nämndeman i
allmän förvaltningsdomstol.

Kammarrätten uttalar att motsvarande ordning av ålder råder på de
allmänna domstolarnas område. Därvid pekar kammarrätten på den ändring
som gjordes år 1934 i äldre rättegångsbalken och som innebar att bl. a.
polisman undantogs från valbarhet till nämndeman. Kammarrätten anför att
det inte lämnades någon närmare motivering till undantaget och att den
aktuella bestämmelsen har sin motsvarighet i 4 kap. 6 § RB. Eftersom 20 §
förvaltningsdomstolslagen utformats med motsvarande reglering i RB som
förebild, fortsätter kammarrätten, saknas det - såsom påpekats i motionen -vägledande uttalanden om orsaken till att polisman inte är valbar till
nämndeman.

Enligt kammarrätten har däremot anledningarna till att nämndemän bör
ingå i domstolarna angetts i olika sammanhang. Kammarrätten pekar på
vissa uttalanden i promemorian (Ds Ju 1981:18) Underrätternas sammansättning.
Enligt promemorian (s. 4) har nämndemännens viktigaste funktion
ansetts vara att allmänna medborgerliga uppfattningar skall komma till
uttryck i rättskipningen. I promemorian uttalas vidare (s. 4 f) att medverkan
av lekmän är ägnad att bidra till allmänhetens förtroende för rättskipningen.
Det framgår av dessa uttalanden, menar kammarrätten, att nämndemannainstitutionen
syftar till att stärka domstolarna genom att i dem skapa en
lämplig balans mellan befattningshavare inom rättsväsendet och medborgarna
i allmänhet.

Även om det i och för sig skulle vara önskvärt att alla samhällsgrupper är

Juli 1982/83:5

företrädda inom nämndemannakåren, fortsätter kammarrätten, skulle
denna balans kunna framstå som rubbad, om polismän eller andra
företrädare för rättsväsendet ingick i domstolarna på lekmannasidan. Det
kan enligt kammarrättens uppfattning inte uteslutas att polismännen -likaväl som exempelvis åklagare - av dem som uppträder inför rätta t. o. m.
skulle upplevas som företrädare för motstående myndighetsintressen.
Tilltron till domstolens objektivitet kunde härigenom minskas. Härvid måste
enligt kammarrätten också särskilt beaktas att medverkan av polismyndighet
ingår som ett naturligt led i en del av de målgrupper som i förvaltningsdomstol
handläggs med nämndemän. Detta gäller t. ex. mål enligt lagen
(1981:1243) om vård av missbrukare i vissa fall, mål om verkställighet av dom
eller beslut rörande vårdnad m. m. genom polishämtning (21 kap. föräldrabalken)
samt mål enligt utlänningslagen (1980:376). Kammarrätten pekar
vidare på att skattemålen, i vilka nämndemän ingår i rätten i första instans,
inte sällan har en koppling till skattebrottmål som utreds av polis. Detta är
enligt kammarrättens uppfattning ägnat att hos allmänheten förstärka
känslan av att polisen har en speciell myndighetsställning inom förvaltningsdomstolarnas
målområden. Kammarrätten menar att det av praktiska och
administrativa skäl torde vara ogörligt för kammarrätterna och länsrätterna
att fördela målen på olika nämndsammansättningar, dvs. med eller utan
polismän.

Kammarrätten förklarar att den med hänsyn till det anförda finner att -trots att polismännen otvivelaktigt skulle kunna tillföra domstolarna
värdefulla synpunkter - övervägande skäl talar för att den nuvarande
ordningen bevaras.

Länsrätten i Stockholms län framhåller att huvudregeln i både RB och
förvaltningsdomstolslagen är att varje myndig svensk medborgare som är
bosatt i domkretsen är valbar och dessutom skyldig att åta sig nämndemannauppdrag.
De inskränkningar som har gjorts i valbarheten, fortsätter
länsrätten, synes betingade av antingen jävsaspekter eller särskilda krav som
ansetts böra ställas upp för att syftena med lekmannamedverkan i den
dömande verksamheten skall uppnås, i första hand tillförande av allmänna
värderingar i samhället, insynsaspekten och allmänhetens förtroende för
dömandet. Länsrätten framhåller att gällande valbarhetsregler från tid till
annan självfallet måste påverkas av organisatoriska förändringar och
ändringar av domstolarnas målområden.

När det gäller polismans behörighet att vara nämndeman i länsrätt delar
länsrätten motionärens uppfattning att frågan därom kan uppfattas som
oklar både i lagtexten och i förarbetena till lagen. Enligt länsrätten gäller
detta också behörigheten att vara nämndeman i kammarrätt. Länsrätten
förklarar sig emellertid ha uppfattningen att polisman enligt gällande rätt inte
är obehörig att vara nämndeman i kammarrätt och länsrätt. Länsrättens
motivering för denna ståndpunkt är att var och en, oavsett anställning, är
behörig enligt huvudregeln. Något uttryckligt undantag för polisman finns

JuU 1982/83:5

inte. Länsrätten erinrar om att förslag om detta fanns med i den promemoria
som låg till grund för den nuvarande lagstiftningen. Detta måste enligt
länsrätten rimligen betyda att promemorieförfattama inte ansåg polismän
hänförliga under undantaget för tjänstemän vid myndighet som lyder under
länsstyrelsen. Länsrätten pekar på att det i propositionen inte fanns med
något förslag om undantag för polismän och att det inte lämnades någon
motivering härtill. Undantagsbestämmelsernas syfte måste enligt länsrätten
antas ha varit att med utgångspunkt i de dåvarande länsdomstolarnas
målområde utesluta tjänstemän inom den egna myndighetens intressesfär.
Länsrätten menar vidare att man också borde kunna utgå från att
departementschefen, om han velat utesluta polismän från valbarhet i en ny
nämndemannainstitution, uttryckligen skulle ha angett detta. Med myndighet
som lyder under länsstyrelsen borde enligt länsrätten från nu angivna
utgångspunkter närmast ha åsyftats lokala skattemyndigheter och kronofogdemyndigheter.

Den närmast till hands liggande tolkningen av att en myndighet lyder
under annan myndighet är enligt länsrättens uppfattning att myndigheten är
administrativt och organisatoriskt underställd den andra myndigheten. Varje
annan tolkning av begreppet ”lydande under” måste i olika sammanhang
stöta på uppenbara tolkningssvårigheter med alla skilda ordervägar som
byggts upp myndigheter emellan. Länsrätten menar vidare att man vid
tvekan om hur långt en begränsande undantagsregel sträcker sig bör gå på
huvudregeln.

En helt annan fråga är enligt länsrätten om polisman med tanke på t. ex.
polismyndighetens uppgifter och skyldigheter enligt bl. a. lagen om vård av
missbrukare i vissa fall borde vara nämndeman, i vart fall i mål om
tvångsvård. Liknande aspekter kan enligt länsrätten läggas på mål om vård
av unga, körkortsmål och utvisningsmål. Länsrätten uttalar vidare att vissa
av skattemålen har sådana kontaktytor mot olika typer av brottmål att det
kan sättas i fråga om polisman bör vara nämndeman i dessa mål.

Länsrätten lämnar också vissa synpunkter på reglerna om valbarhet
beträffande nämndeman i övrigt. Enligt länsrättens mening bör en sådan
gemensam översyn av reglerna om valbarhet till uppdrag som nämndeman i
allmän domstol och i allmän förvaltningsdomstol som länsrätten förordar ske
med utgångspunkt i att länsrätterna numera även organisatoriskt är utbrutna
från länsstyrelserna. Länsrätten framhåller att vissa tjänstemän t. ex. på
länsstyrelsens skatteavdelningar inte bör vara nämndemän i skattemål och en
del av tjänstemännen på socialenheterna i vart fall inte i vissa av de sociala
målen vid länsrätterna. Det är enligt länsrätten därmed emellertid långt ifrån
sagt att alla tjänstemän vid länsstyrelse eller vid myndighet som lyder under
länsstyrelse bör vara obehöriga som nämndeman. Exempelvis har till
nämndeman vid den aktuella länsrätten valts en person som innehar en
biträdestjänst vid länsstyrelsens försvarsenhet. Länsrätten säger sig ha svårt
att se de sakliga skälen varför denna person skulle behöva vara obehörig.

JuU 1982/83:5

RPS pekar på att beslut av polisstyrelse i flera fall prövas av länsrätt. RPS
nämner här omhändertagande av alkoholmissbrukare enligt 8 § lagen om
vård av missbrukare i vissa fall, omhändertagande av barn i brådskande fall
enligt 21 kap. 9 § föräldrabalken samt omhändertagande av körkort enligt
23 § körkortslagen (1977:477) och 50 § körkortsförordningen (1977:722).
RPS erinrar därvid om att länsdomstolskommittén i sitt betänkande (SOU
1981:75) Länsrätternas målområde - Administrativ tvåpartsprocess föreslagit
att prövningen av besvär i vissa polismyndighetsärenden, bl. a. vapenärenden,
flyttas över från länsstyrelse till länsrätt. Vidare pekar RPS på att
polisen har skyldighet att biträda vid verkställighet av beslut enligt lagen
(1980:621) med särskilda bestämmelser om vård av unga och enligt lagen om
vård av missbrukare i vissa fall.

RPS framhåller att det är angeläget att polismän i så stor utsträckning som
möjligt bereds tillfälle att delta i verksamhet utanför det rent polisiära
arbetet. RPS menar att polismännens erfarenheter också är av stort värde för
bl. a. andra myndigheter. På grund av att jäv kan uppkomma, fortsätter
RPS, får polisman inte vara nämndeman i tingsrätt. Skulle polisman ges
möjlighet att vara nämndeman i länsrätt kommer jävssituationen att
uppkomma även där, t. ex. då polisman deltagit i handläggningen av ett visst
ärende redan vid polismyndigheten. Det kan enligt RPS också ifrågasättas,
om det är lämpligt att en polisman som nämndeman prövar andra polismäns
handläggning av ärenden. RPS anser inte att det bör göras någon skillnad
mellan de regler som gäller för tingsrätt och dem som gäller för länsrätt.

Svenska polisförbundet uttalar att enskilda polismän genom sin tjänst
torde erhålla en nära nog unik kunskap om samhällets olika miljöer och om
hur människan fungerar i de mest skiftande situationer. Av detta följer enligt
polisförbundet att den kunskap och erfarenhet som polismannen besitter kan
bedömas ha stort värde för bl. a. länsrätterna. Polisförbundet betonar också
vikten av att polismän i så liten grad som möjligt utestängs från olika
samhällsfunktioner. Polisförbundet anser att olika samhällsengagemang för
den enskilde polismannen är positiva och skapar förutsättningar för en
bredare kunskap om polisen och inom polisen. Om polisfunktionären
onödigtvis stängs ute från samhällsfunktioner som han eller hon skulle kunna
ha, skapar detta lätt en känsla av främlingskap. Polisförbundet anför
slutligen att de generella reglerna om domar jäv torde vara tillräckliga för att
omöjliggöra att polisman fungerar som nämndeman i ärende han tidigare
haft att ta befattning med i egenskap av polisman eller genom politiska
uppdrag i t. ex. social centralnämnd.

Utskottet

I detta betänkande behandlas en motion vari begärs förslag till sådan
lagändring att det klart framgår att polisman vid polisdistrikt är behörig att
vara nämndeman i länsrätt.

JuU 1982/83:5

För förvaltningsrättskipningen i första instans skapades år 1971 en
domstolsorganisation efter mönster av de allmänna domstolarna. Till
länsstyrelsen knöts i administrativt hänseende två länsdomstolar, länsrätt
och länsskatterätt; senare tillkom fastighetstaxeringsrätt.

Länsdomstolarna bröts år 1979 ut från länsstyrelserna och omvandlades till
fristående allmänna förvaltningsdomstolar, länsrätter, en i varje län. Till de
allmänna förvaltningsdomstolarna hör också mellankommunala skatterätten.

Kammarrätt är andra instans i förvaltningsdomstolsorganisationen.

Nämndemän deltar i den dömande verksamheten i de nu nämnda
domstolarna.

I 20 § andra stycket förvaltningsdomstolslagen föreskrivs att tjänsteman
vid allmän förvaltningsdomstol, länsstyrelse eller under länsstyrelse lydande
myndighet, länsläkare, biträdande länsläkare, lagfaren domare, åklagare
eller advokat eller annan som har till yrke att föra andras talan inför rätta inte
får vara nämndeman i kammarrätt eller länsrätt. Detta gäller också
beträffande mellankommunala skatterätten.

För de allmänna domstolarna gäller enligt rättegångsbalken att lagfaren
domare, befattningshavare vid domstol, åklagare, polisman eller advokat
eller den som annars har till uppgift att föra andras talan inför rätta inte får
vara nämndeman. En polisman får alltså inte vara nämndeman i tingsrätt
eller hovrätt. En polisman är däremot enligt lagen om försäkringsdomstolar
inte obehörig att vara nämndeman i försäkringsrätt.

Bestämmelsen i 20 § andra stycket förvaltningsdomstolslagen om vilka
funktionärer som inte får vara nämndeman i länsrätt och kammarrätt
föregicks av en motsvarande bestämmelse i den tidigare lagen om skatterätt,
fastighetstaxeringsrätt och länsrätt. I en departementsutredning som låg till
grund för den sistnämnda lagen uttalades att bestämmelser om valbarhetsoch
behörighetsvillkor m. m. för nämndeman i länsrätt och skatterätt borde
utformas med motsvarande bestämmelser för nämndeman i allmän underrätt
som mönster. Utredningens författningsförslag innehöll en föreskrift om att
lagfaren domare, tjänsteman vid länsstyrelse eller under länsstyrelse lydande
myndighet, åklagare, polisman eller advokat eller annan som har till yrke att
föra andras talan inför rätta inte skulle få vara nämndeman vid dessa
domstolar. Polisman var alltså uttryckligen angiven i förslaget.

Departementschefen uttalade i propositionen med förslag till den aktuella
lagen att bestämmelserna om valbarhet och behörighetsvillkor för nämndemän
i länsrätt och skatterätt i allt väsentligt borde utformas i enlighet med
utredningsförslaget. I lagförslaget behölls uttrycket ”tjänsteman vid länsstyrelse
eller under länsstyrelse lydande myndighet”. Polisman togs inte med i
lagrummet men däremot tillädes vissa andra tjänstemän bland de funktionärer
som uteslöts från valbarhet. Frågan om polismans valbarhet berördes
inte närmare i lagstiftningsärendet.

Juli 1982/83:5

Motionen aktualiserar frågan huruvida polisman vid lokalt polisdistrikt är

”tjänsteman vid under länsstyrelse lydande myndighet”. Härvid bör

pekas på följande.

Länsstyrelsen är den högsta polismyndigheten i länet. Den leder och
ansvararför polisverksamheten i länet. I varje län, utom i Gotlands län, finns
det en länspolischef. Denne svarar för bl. a. ärenden som enligt polisinstruktionen
ankommer på länsstyrelsen. Länen är indelade i polisdistrikt.
Om en befattningshavare som är polisman inte kan anses vara ”tjänsteman

vid länsstyrelse eller under länsstyrelse lydande myndighet” är denne

alltså trots sin egenskap av polisman inte obehörig att vara nämndeman i
t. ex. länsrätt. Det kan tilläggas att detta förhållande föreligger i fråga om
vissa tjänstemän hos rikspolisstyrelsen.

Motionären uppger att det i några fall uppkommit fråga om polisman i
polisdistrikt är valbar till nämndeman i länsrätt; det har då uttalats att den
lokala polismyndigheten är en myndighet under länsstyrelsen och att en
polisman därför inte är behörig att vara nämndeman.

Motionen har remissbehandlats av utskottet. Kammarrätten i Stockholm
och rikspolisstyrelsen avstyrker bifall till motionen medan Svenska polisförbundet
tillstyrker bifall. Länsrätten i Stockholms län anser att reglerna om
valbarhet till uppdrag som nämndeman i allmän domstol och i allmän
förvaltningsdomstol bör bli föremål för en gemensam översyn, där bl. a.
nuvarande olikheter i regleringen kan rättas till och där frågor om polismans
behörighet som nämndeman i allmän förvaltningsdomstol kan bli föremål för
en fördjupad prövning.

Beträffande frågan om vad som gäller enligt nuvarande ordning uttalar
kammarrätten i Stockholm att, eftersom de lokala polisdistrikten lyder under
länsstyrelserna, polisman inte är valbar till nämndeman i allmän förvaltningsdomstol.
Länsrätten i Stockholms län har däremot uppfattningen att
polisman enligt gällande rätt inte är obehörig att vara sådan nämndeman.

När det gäller spörsmålet om vad som bör gälla i den aktuella frågan har
kammarrätten i Stockholm uppfattningen att övervägande skäl talar för att
den nuvarande ordningen, som alltså enligt kammarrätten innebär att en
polisman inte är valbar till nämndeman i allmän förvaltningsdomstol, bör
bevaras. Kammarrätten pekar på att en polisman i sin yrkesutövning på olika
sätt kommer i kontakt med frågor som faller inom de allmänna förvaltningsdomstolarnas
målområden; polismän som nämndemän skulle därför av dem
som uppträder inför rätta kunna uppfattas som företrädare för motstående
myndighetsintressen. Länsrätten i Stockholms län ifrågasätter om polisman
bör vara nämndeman i vissa typer av mål vid de allmänna förvaltningsdomstolarna.
Rikspolisstyrelsen anser att det inte bör göras någon skillnad mellan
de regler som gäller för nämndeman i allmän domstol och dem som gäller för
allmän förvaltningsdomstol. Svenska polisförbundet pekar på att den
kunskap och erfarenhet som en polisman besitter kan ha stort värde för de
allmänna förvaltningsdomstolarna och menar att de generella reglerna om

JuU 1982/83:5

domarjäv torde vara tillräckliga för att förhindra att en polisman fungerar
som nämndeman i ett ärende som han tidigare tagit befattning med i
egenskap av polisman.

Det är enligt utskottets mening otillfredsställande att det råder osäkerhet
rörande innebörden av gällande rätt i det hänseende som aktualiseras genom
motionen. Denna osäkerhet bör undanröjas genom lagstiftning. I detta syfte
bör enligt utskottets mening översyn ske av frågan om polismans valbarhet
till uppdrag som nämndeman i länsrätt, kammarrätt och mellankommunala
skatterätten. Som framkommit under remissbehandlingen finns det skäl som
talar både för och emot att en polisman bör vara valbar till nämndeman i
sådan domstol. Det är emellertid enligt utskottets mening inte möjligt att på
förevarande underlag ta ställning till frågan vilken ordning som bör gälla.
Under översynsarbetet bör därför skälen för och emot närmare belysas och
övervägas. Vid den översyn som utskottet förordar bör lämpligen även andra
frågor om villkoren för valbarhet till uppdrag som nämndeman i skilda
sammanhang kunna tas upp till behandling i syfte att få så enhetliga
bestämmelser som möjligt.

Det bör ankomma på regeringen att besluta om formerna för översynen.

Vad utskottet nu med anledning av motionen anfört bör riksdagen som sin
mening ge regeringen till känna.

Utskottet hemställer

att riksdagen med anledning av motion 1981/82:518 som sin mening
ger regeringen till känna vad utskottet har anfört om översyn av
frågan om polismans valbarhet till uppdrag som nämndeman i
länsrätt, kammarrätt och mellankommunala skatterätten,
m. m.

Stockholm den 25 november 1982

På justitieutskottets vägnar
LISA MATTSON

Närvarande: Lisa Mattson (s), Eric Jönsson (s), Karin Söder (c), Björn
Körlof (m), Hans Pettersson i Helsingborg (s), Arne Svensson (m), Gunilla
André (c), Karl-Gustaf Mathsson (s), Ulla-Britt Åbark (s), Sven Munke (m),
Hans Petersson i Röstånga (fp), Lars-Erik Lövdén (s), Hans Göran Franck
(s), Inger Wickzén (m) och Birthe Sörestedt (s).

GOTAB 72928 Stockholm 1982