om bankavgifter m.m. (Betänkande 1986/87:NU5 Näringsutskottet)

Näringsutskottets betänkande
1986/87:5

om bankavgifter m.m.

Ärendet

I detta betänkande behandlas två motioner med anknytning till bankväsendet.
Motionerna rör prissättningen på bankernas tjänster och det kontantlösa
betalningssystemets effekter för den enskilda människan.

Sammanfattning

I en motion (s) föreslås en undersökning av prissättningen på bankernas
tjänster, och i en motion (m) begärs en utredning om vad det kontantlösa
betalningssystemet kan innebära för den enskilda människan. Den förstnämnda
motionen avstyrks av utskottet med hänvisning till att bankernas
avgifter redan är föremål för bankinspektionens och näringsfrihetsombudsmannens
uppmärksamhet. Utskottet har även noterat att konsumentverket
på uppdrag av regeringen och i samråd med bankinspektionen och bankerna
skall söka få till stånd en förbättrad information till konsumenterna
om bl. a. bankernas avgifter. En sådan förbättring ökar, menar utskottet,
förutsättningarna för en aktiv konkurrens mellan bankerna. Utskottet avstyrker
även den sistnämnda motionen, främst mot bakgrund av data- och
offentlighetskommitténs pågående utredningsarbete.

Motionerna

Yrkanden

De motioner som behandlas här är följande:

1985/86:N201 av Maj-Lis Landberg m.fl. (s), vari hemställs att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad som i motionen anförts om en
undersökning av prissättningen på bankernas tjänster.

1984/85:1427 av Tore Nilsson (m), vari hemställs att riksdagen hos regeringen
begär utredning om vad det kontantlösa samhället kan innebära för
den enskilda människan.

1986/87:5

I Riksdagen 1986/87. 17 sami. Nr 5

Motivering

NU 1986/87:5

Bankerna har under senare år valt att i ökad utsträckning avgiftsbelägga
tjänster som tidigare betraktades som service gentemot kunderna, framhålls
i motion 1985/86:N201 (s). Bankerna tillämpar inte någon enhetlig
prissättning på dessa tjänster, utan avgifterna kan variera mellan olika
banker och t.o. m. mellan olika kunder i samma bank. Kunderna vet inte
hur mycket eller för vad de betalar förrän de får sitt kontobesked, heter det
vidare i motionen.

Med det nu sagda som bakgrund finner motionärerna det vara angeläget
att de aktuella tjänsterna kartläggs och att det utreds vilka principer som
prissättningen baseras på. Motionärerna önskar också få belagt i vilken
utsträckning priserna svarar mot de faktiska kostnaderna för att utföra
tjänsterna.

I motion 1984/85:1427 (m) anförs att utvecklingen mot ett kontantlöst
betalningssystem där betalningar sker med hjälp av olika kontokort och
gireringar troligen är helt oundviklig och att den i många avseenden är
önskvärd. Motionären finner det dock anmärkningsvärt att denna utveckling
knappast berörs i den parlamentariska debatten. Konsekvenserna för
den enskilde, särskilt med avseende på dennes integritet, och för samhället
i stort är inte belysta. Enligt motionären finns det personer som befarar att
”det kontantlösa samhället” kan medföra att människan blir helt styrd och
kontrollerad. Han anser det därför vara angeläget att det kartläggs vart den
nuvarande utvecklingen leder och vilka konsekvenser den får.

Uppgifter i anslutning till motionerna

Bankavgifter

Bankinspektionens tillsyn

Bankinspektionen är central förvaltningsmyndighet med huvuduppgift att
utöva tillsyn över bankinstituten. Bland inspektionens uppgifter ingår att
följa utvecklingen av och främja allmän kännedom om pris- och konkurrensförhållanden
inom dess verksamhetsområde. Tillsynsverksamheten
omfattar också vissa uppgifter på konsumentskyddsområdet, t. ex. granskning
av avtalsvillkor och tillsyn enligt konsumentkreditlagen. När det
gäller bankernas marknadsföring är det dock konsumentverket/konsumentombudsmannen
(KO) som med stöd av marknadsföringslagen
(1975:1418) utövar tillsynen. Det framgår av instruktionen (1979:740, senast
ändrad 1981:180) för bankinspektionen att denna i frågor som rör prisoch
konkurrensförhållanden skall samråda med näringsfrihetsombudsmannen
(NO).

För att kunna följa utvecklingen av bankernas avgifter har bankinspektionen
en överenskommelse med bankerna om att de skall informera
inspektionen om avgiftshöjningar och om införandet av nya avgifter. Vid
önskemål skall bankerna lämna de kostnadskalkyler som ligger till grund
för avgifterna.

På begäran av NO har bankinspektionen i juni 1986 gjort en samman- 2

ställning av avgifterna hos olika banker för de vanligaste konsumentinrik- NU 1986/87:5
tade banktjänsterna. NO:s hemställan betingades bl.a. av att det till NO
hade framförts klagomål dels på att bankerna tog ut oskäligt höga avgifter
för vissa tjänster, dels på att bankerna samarbetade i avgiftsfrågor.

I sitt svar till NO har bankinspektionen lämnat följande redogörelse för
inspektionens allmänna övervakning av bankernas avgifter:

I början av varje höst kallas företrädare för bankerna och bankorganisationerna
till inspektionen för överläggningar om det aktuella kostnadsläget
och det kommande årets priser och avgifter. Om det från statsmakternas
sida har uttalats ett visst inflationsmål kan inspektionen ta detta som
utgångspunkt för en diskussion och en eventuell ramöverenskommelse. I
detta sammanhang diskuteras bl. a. utvecklingen av personal- och andra
rörelsekostnader samt lönsamhet m.m. För 1984 innebar överenskommelsen
att bankerna inte borde skapa sig en intäktsökning för s. k. konsumentinriktade
tjänster på mer än 4%. Inom denna ram skulle varje bank för sig
få göra en bedömning av vilka tjänster som skulle prishöjas eller om nya
avgifter skulle införas.

Före 1984 sände bankerna in en budgetprognos som uppvisade tilltänkta
förändringar och det budgetutfall dessa skulle få i jämförelse med året
innan. Om intäktsförändringen låg inom den angivna ramen och det inte
fanns särskild anledning för inspektionen att framföra synpunkter på förändringen
av någon viss konsumentinriktad tjänst, t. ex. uppläggningsavgift
eller aviseringsavgift, kunde bankerna genomföra ändringarna.

Under senare delen av 1984 samt under 1985 och 1986 har prisövervakningen
följt en annan modell. Den innebär i korthet att någon överenskommelse
om en generell högsta kostnadsram inte längre träffas. Denna modell
innebär vidare att bankerna skall informera inspektionen om tilltänkta
avgiftshöjningar och nya avgifter när beslut fattas och senast två veckor
före genomförandet. Om inspektionen inte finner en viss avgift skälig, mätt
efter principen pris efter prestation, eller vill ifrågasätta avgiften eller
bakomliggande kostnadsberäkningar av annan anledning kontaktar inspektionen
banken och hör sig för om bakgrunden till höjningen/införandet av
den nya avgiften. Om oklarhet trots detta fortfarande föreligger om avgiftens
skälighet begär inspektionen en kostnadskalkyl för tjänsten och/eller
kallar banken till en diskussion. Särskild uppmärksamhet ägnas sådana
vanliga och till volymen stora konsumentinriktade avgifter som aviseringsavgifter,
bankfacksavgifter m.fl.

Av bankinspektionens skrivelse till NO framgår även att inspektionen har
träffat en överenskommelse med bankerna om att bankkunderna på vaije
bankkontor skall ha tillgång till en aktuell prislista för konsumentinriktade
tjänster.

Bankinspektionen har i oktober 1986 sammanträffat med bankerna för
en diskussion om bankernas avgifter för år 1987. Bankinspektionen har i
dessa överläggningar anfört att bankerna som en följd av att ränteregleringen
har avskaffats bör se över avgiftssättningen för olika tjänster. Inspektionen
har därvid uttalat att bankernas bastjänster, dvs. tjänster som ovillkorligen
är förbundna med bankernas grundläggande service, bör vara avgiftsfria.
Till dessa tjänster hänför inspektionen bl. a. insättning på och uttag
från bankkonton, kredituppläggning och låneavisering. För att motverka
att transaktionsvolymen ökar utöver bankernas hanteringskapacitet kan 3

tl Riksdagen 1986187. I sami. Nr 5

det dock enligt bankinspektionen vara nödvändigt att tillämpa vissa av- NU 1986/87:5

gifter vid onormalt högt utnyttjande av bankernas tjänster. För särskilda
tjänster — t. ex. tillhandahållande av bankfack och juridisk rådgivning —
bör bankerna enligt inspektionen debitera en avgift som svarar mot kostnaden
för att utföra tjänsten.

Bankinspektionen har också meddelat sin avsikt att i fortsättningen
löpande sprida information om bankernas avgifter.

NO kommer inom kort att pröva de till honom framförda klagomålen.

Aktuella förändringar av bankernas avgifter

Vissa banker har under hösten 1986 ändrat sitt avgiftssystem för konsumentinriktade
tjänster eller förklarat sig beredda att ompröva de avgifter
som nu tillämpas. Götabanken har sålunda fr.o.m. den 1 oktober 1986
slopat vissa avgifter för bankens s. k. förmånskunder, dvs. kunder som har
ett samlat sparande på minst 40000 kr. hos banken. Bland de avgifter som
har avskaffats återfinns avgifter för låneavisering, saldo- och transaktionsfrågor,
kontoutredning, köp av utländsk valuta och resecheckar samt
avgift för inlösen av lotterivinster. Skandinaviska Enskilda Banken har
uttalat att den under hösten 1986 kommer att slopa dels låneaviseringsavgiften
om kundens inbetalning sker från ett konto i banken, dels avgiften
för uttag från bankens s.k. privatkonto. Svenska sparbanksföreningen har
rekommenderat sparbankerna att se över sina avgifter och undersöka om
det går att minska eller slopa sådana avgifter som har relativt liten betydelse
för bankens intäkter. Sparbankerna har särskilt uppmanats att studera
möjligheterna att reducera eller upphöra med uppläggnings- och aviseringsavgifter
på lån för att i stället ersätta dessa avgifter med en förhöjd
ränta.

De flesta bankerna tillämpar avgift för uttag från vissa inlåningskonton.

Detta gäller främst för s.k. kapitalkonton. Nordbanken och Sveabanken
debiterar dock inga avgifter vid uttag från sådana konton. För att man skall
kunna beräkna värdet av uteblivna uttagsavgifter måste hänsyn tas till de
tillämpade räntesatserna för resp. konto.

För konton för vilka uttagsavgifter tillämpas har bankerna tidigare normalt
redovisat den upplupna årsräntan endast i form av ”nettoränta” efter
avdrag för uttagsavgifter o.d. Av bankernas räntebesked har sålunda inte
framgått hur stora avdrag som har gjorts. Sedan bankinspektionen i ett
banke tikmeddelande i maj 1985 hade uttalat att bankerna borde lämna
uppgift om både gottgjord ränta och de avdrag som gjorts därifrån har
bankernas räntebesked från 1985 års utgång förtydligats i detta avseende.

Under senare tid har butiker, restauranger m.fl. framfört kritik mot att
bankerna i ökad utsträckning tillämpar avgifter för uppräkning av dagskassor.
Enligt företagen är insättning av dagskassor en oskiljaktig del i bankernas
inlåningsverksamhet till vilken det inte finns något alternativ.

Vissa banker debiterar ingen avgift för hantering av dagskassor förutsatt
att hanteringen inte är av någon större omfattning. Hos övriga banker
varierar storleken på avgiftsuttaget. Avgiften synes också kunna variera

mellan olika lokalkontor inom samma bank. 4

Avgiften för dagskasseuppräkning togs upp i en diskussion mellan bank- N U 1986/87:5
inspektionen och företrädare för bankerna i februari 1986. Bankernas
representanter förklarade då att hanteringen av dagskassorna är mycket
personalkrävande och kostsam.

Bankinspektionen framhöll att dess uppfattning var att bankerna avgiftsfritt
borde kunna ta emot en dagskassa per dag från egna kunder i banken.

Vidare ansåg inspektionen att bankerna borde kontakta Sveriges köpmannaförbund
för att diskutera problemen med dagskassehanteringen och
söka nå en lösning utan inblandning av bankinspektionen. Om en sådan
lösning inte kunde åstadkommas skulle inspektionen ta ny kontakt med
bankerna.

Sveriges köpmannaförbund har därefter i juli 1986 träffat en överenskommelse
med Svenska sparbanksföreningen i frågan. Enligt parterna
måste hanteringen av dagskassor — förutsatt att pengarna sätts in på ett
inlåningskonto som kunden i fråga har i banken - ses som en naturlig del
av bankens inlåningsverksamhet och därmed vara avgiftsfri. En förutsättning
för att ingen avgift skall utgå är dock att kassamedlen är sorterade och
i övrigt ordnade på det sätt som banken har föreskrivit. Från den 1 oktober
1986 har Götabanken, som tidigare debiterade avgift för uppräkning av
dagskassor, upphört med avgiftsuttaget. Skandinaviska Enskilda Banken
har i oktober 1986 meddelat att den kommer att slopa avgiften för bankens
egna kunder.

Ytterligare en avgift som har uppmärksammats inom främst detaljhandeln
under senare tid är bankernas avgift för tillhandahållande av mynt.

Vissa banker rekommenderar sina lokalkontor att debitera en sådan avgift
om beloppet per växlingstillfälle överstiger 1000 kr. Om mynten tillhandahålls
i rullar rekommenderas en högre avgift än om mynten tillhandahålls i
påsar. Det saknas dock uppgift om i vilken utsträckning de lokala bankkontoren
debiterar dessa avgifter.

Riksbanken har tidigare tillhandahållit mynt till bankerna i påsar. Den 1
mars 1986 har riksbanken övergått till att tillhandahålla mynt i rullar mot
en avgift av 33 öre per rulle. Avgiften är framräknad så att den endast skall
täcka riksbankens kostnad för att tillhandahålla myntrullar avseende de
mynt som bankerna tidigare har lämnat in till riksbanken. Kostnaden för
att försörja bankerna med landets nettotillskott av mynt är sålunda inte
inkluderad i avgiften. För riksbankens kostnader för hantering av inlämnade
mynt i påsar debiteras en avgift motsvarande 15 öre per rulle om
mynten är räknade och sorterade. Om mynten lämnas in oräknade och/
eller osorterade utgår en avgift som uppgår till, beroende på hur mynten
skall redovisas, 1,5—2,0% av det inlämnade beloppet.

Uppdrag till konsumentverket

I juni 1985 uppdrog regeringen åt konsumentverket att i samråd med
bankinspektionen och berörda kreditföretag söka åstadkomma bl.a. en
förbättrad budget- och kreditrådgivning till konsumenterna och vissa
etiska regler avseende utformningen av de betalningsvillkor som kreditfö- 5

retagen tillämpar. Det angavs att bankväsendets kreditgivning inte omfat- NU 1986/87:5
tades av uppdraget.

Konsumentverket avlämnade i juni 1986 en delrapport för uppdraget. Av
rapporten framgår bl.a. att verket och kreditföretagen har träffat en uppgörelse
som innebär att företagen dels skall bidra till bättre kreditinformation,
dels skall iaktta vissa etiska regler vid kreditgivningen. I anslutning
till konsumentverkets rapport föreslog verket att uppdraget skulle utvidgas
till att även omfatta bankväsendets kreditgivning. Konsumentverket åberopade
bl. a. den avreglering som har genomförts på kreditmarknaden
under senare tid och de ökade förutsättningar för konkurrens mellan olika
kreditformer som därmed har uppstått.

Regeringen har i oktober 1986 beslutat att utvidga uppdraget i linje med
konsumentverkets förslag. Det nya uppdraget innebär att verket i samråd
med bankinspektionen och bankerna skall söka få till stånd en förbättrad
information till konsumenterna om bankernas olika kredit- och sparerbjudanden.
Den förbättrade informationen skall enligt uppdraget också avse
de avgifter som tas ut för olika slag av banktjänster. Resultatet av uppdraget
skall redovisas senast i maj 1987.

Tariffsamarbete mellan bankerna

Svenska bankföreningen, till vilken alla affärsbanker utom Föreningsbankernas
bank, Post- och Kreditbanken (PKbanken), Sparbankernas bank
och Sveabanken är anslutna, har tidigare publicerat tariffer som vägledning
för bankernas debitering av avgifter för olika tjänster. Tarifferna var
ursprungligen bindande för Bankföreningens medlemmar. Ett underskridande
av tarifferna kunde då enligt Bankföreningens stadgar föranleda
sanktioner. Sedan NO i mitten av 1960-talet hade anfört erinringar mot
tariffernas bindande karaktär beslöt Bankföreningen år 1967 att tarifferna
endast skulle utgöra rekommendationer till bankerna.

År 1974 fann NO anledning att på nytt pröva tariffernas konkurrensbegränsande
verkan. Enligt NO pekade nämligen inhämtade uppgifter på att
bankerna följde avgiftsrekommendationerna i mycket stor utsträckning.

NO anförde bl. a. att ett fyrtiotal av avgifterna var att betrakta som minimiavgifter
enligt Bankföreningens tariffbok.

Efter diskussioner mellan NO och företrädare för Bankföreningen beslöt
föreningen i februari 1975 att med vissa undantag upphäva avgiftsrekommendationerna.
Undantagen avsåg bl.a. avgifter för inkassotjänster, ersättning
för inlösen av aktie- och obligationskuponger, provisioner banker
emellan samt ordningsregler för ränteberäkning.

I juni 1978 träffade PKbanken, Svenska bankföreningen, Svenska sparbanksföreningen
och Sveriges föreningsbankers förbund en överenskommelse
om avgifter och regler för bankernas lönekonton inkl. personkonton.

Överenskommelsen innebar dels att en avgift med lägst 2 kr. per transaktion
skulle utgå om kontohavaren gjorde fler än sju kontouttag per månad,
dels att kontohavaren för varje check som var utställd på lägre belopp än
100 kr. skulle debiteras en avgift om minst 2 kr. Den träffade överenskommelsen
inrymde också principer för ränteberäkning. 6

Efter ingripande från NO beslöt parterna i mars 1979 att upphäva över- NU 1986/87:5
enskommelsen. 1 anslutning till parternas beslut uttalade dock NO att det
fanns starka kostnadsskäl för åtgärder som motverkade bruk av checkar på
låga belopp och överdrivet antal kontouttag. NO hade därför inget att
erinra mot att resp. bankorganisation utfärdade rekommendationer om
ifrågavarande avgifter under förutsättning att avgifterna inte uppgavs vara
minimiavgifter. Enligt NO kunde det anges att rekommendationerna hade
föregåtts av överläggningar mellan bankorganisationerna.

Under våren 1986 meddelade de tre bankorganisationerna och PKbanken
att de hade kommit överens om att rekommendera en höjning av
gränsen för avgiftsuttag på checkar från 100 kr. till 200 kr.

Tidigare riksdagsbehandling

Hösten 1984 behandlades i riksdagen en motion (s) i vilken det begärdes att
åtgärder skulle vidtas för att förhindra bankernas uttag av avgifter för
inväxling av mynt. Innebörden av motionen var att det borde finnas
gränser för hur långt bankernas avgiftsbeläggning av olika tjänster skulle få
gå och att det borde vara samhällets uppgift att sätta sådana gränser.

Näringsutskottet uttalade i sitt betänkande (NU 1984/85:4) att det var
rimligt att bankerna använde sig av en kombination av räntemarginaler och
avgifter för att täcka risker och kostnader för sin verksamhet. Beträffande
inväxling av mynt kunde det dels hävdas att det är en banktjänst som
hänger mycket nära samman med bankernas grundläggande funktioner,
dels göras gällande att inväxlingen är tidsödande och personalintensiv och
att den därför kan inkräkta på servicen till andra kunder. Mot denna
bakgrund anförde utskottet att det i vissa fall kunde vara motiverat att
bankerna tog betalt för sina tjänster. Utskottet sade sig dock dela den av
bankinspektionen framförda åsikten att avgiftsbeläggning inte borde förekomma
när pengarna sattes in på banken och när det var fråga om barn
som tömde sina sparbössor. Därutöver ville utskottet framhålla dels att
bankerna borde kunna göra åtskillnad mellan företag å ena sidan, privatpersoner
och ideella föreningar å andra sidan, dels att de i förekommande
fall borde upplysa kunderna om att inväxlingen var förenad med avgift. På
förslag av utskottet avslogs motionen.

Det kontantlösa betalningssystemet

Allmänt om betalningssystemen i Sverige

Grunden för den automatiserade betalningsförmedlingen i landet lades
under 1960-talet då ADB-system för kontoavräkning utvecklades hos bankerna
och postgirot. Automatiseringen fortsatte i början av 1970-talet
genom installation av dataterminaler med möjlighet till s.k. on line-kommunikation
över telenätet. Betalningsförmedlingen förenklades ytterligare
i mitten av 1970-talet då bankernas system för dataclearing introducerades.

I detta system, i vilket alla banker och postverket deltar, behandlas praktiskt
taget alla typer av clearingtransaktioner, t.ex. löneöverföringar, uttag 7

och kontoinbetalningar. För närvarande sker över 100 miljoner transaktio- NU 1986/87:5
ner per år i systemet. En bidragande faktor i utvecklingen av det kontantlösa
betalningssystemet var introduktionen av direktinsättning av löner
och pensioner på mottagarens bank- eller postgirokonto.

I och med införandet av elektroniska betalningssystem har kontanter fått
en relativt sett minskad betydelse som betalningsmedel. Ett tecken på
detta är att värdet av utelöpande sedlar i relation till bruttonationalprodukten
har sjunkit från ca 10% år 1955 till ca 5% år 1985.

Även om det kontantlösa betalningssystemet sålunda har expanderat
sedan 1950-talet svarar kontantbetalningarna fortfarande för det övervägande
antalet betalningstransaktioner. Enligt relativt grova uppskattningar
av riksbanken utgjordes antalet betalningstransaktioner år 1984 till cirka
tre fjärdedelar av kontantbetalningar och till cirka en fjärdedel av kontantlösa
betalningar. Värdemässigt svarade dock de icke kontantbaserade
betalningarna för 97% av den totala betalnings volymen. Betalningar genom
gireringar, t. ex. via postgiro och bankgiro, svarade för 95% av
volymen. I följande tabell redovisas hur 1984 års betalningstransaktioner
fördelade sig i antal och värde på olika betalningsformer enligt riksbankens
uppskattningar. I beräkningarna har transfereringar mellan banker exkluderats.

	Antal1 %	Värde1 %
Kontantbetalningar	77	3
Kontantlösa betalningar	23	97
varav
med check	5	1
med betal- och kreditkort	2	<12
med giro	17	95
Totalt	100	100

' På grund av avrundning uppstår en skillnad mellan summan av delposterna för
kontantlösa betalningar och totalsumman.

2 Mindre än 1%.

Av de kontantlösa betalningarna har, enligt riksbankens beräkningar, andelen
betalningar med betal- och kreditkort ökat under senare år på bekostnad
av andelen checkbetalningar. Andelen girobetalningar har hållit
sig på en oförändrad nivå.

Vissa försök för att rationalisera kontokortsanvändningen inom detaljhandeln
pågår för närvarande. Kontokortsföretagen har i en provverksamhet
installerat ca 400 kortläsande terminaler för spärr- och täckningskontroller.
Någon betalning genom automatisk överföring av medel från konsumentens
konto till butikens konto sker dock inte i detta projekt. 1
Skandinaviska Enskilda Bankens regi har försök med automatisk korthantering
pågått i tre dagligvarubutiker. Förutom spärr- och saldokontroll har
denna försöksverksamhet även omfattat direktdebitering av konsumentens
konto.

Försök med nya betalsystem i detaljhandeln förekommer i flera andra
länder. I Danmark har bankerna beslutat att införa ett enhetligt betalkort,

det s.k. DAN-kortet. Detta kort används för betalningar i butiker med NU 1986/87:5

speciella on line-kopplade betalningsterminaler. För närvarande är ungefär

1300 terminaler installerade. I Frankrike pågår försök med elektroniska

betalkort (”smärt card”). Dessa kort, som har samma format som vanliga

kreditkort, är utrustade med en inbyggd mikroprocessor som ger dem

minneskapacitet. En transaktion registreras både i kortet och i butikens

eller bankens dator. Genom att transaktionen registreras även i kortet

krävs ingen on line-koppling till kundens konto.

Den ökade användningen av hemdatorer i hushållen öppnar möjligheter
för bl. a. telebankstjänster. Med hjälp av sin hemdator, uppkopplad till en
centraldator, skulle man kunna sköta sina bankaffärer i hemmet. Föreningsbankerna
och Skandinaviska Enskilda Banken har påbörjat försök
inom detta område.

Data- och offentlighetskommittén

Våren 1984 tillkallades efter beslut av regeringen en parlamentariskt sammansatt
kommitté för att utreda användningen av personnummer inom
både den offentliga och den enskilda sektorn. Kommittén har antagit
namnet data- och offentlighetskommittén (Ju 1984:06). Enligt direktiven
(dir. 1984: 27) skall kommittén kartlägga den nuvarande användningen av
personnummer och belysa de fördelar och nackdelar som är förenade med
bruket av personnummer. Utredningen skall bl. a. granska om utnyttjandet
av personnummer kan medföra otillbörligt intrång i den personliga integriteten.
Om kommittén finnér att en viss användning av personnummer kan
medföra risk för integritetskränkningar skall den ta ställning till hur detta
hot skall kunna avvärjas och föreslå lämpliga åtgärder.

Kommitténs utredningsuppgifter har senare utvidgats till att även omfatta
de problem som är förenade med offentlighetsprincipens tillämpning på
ADB-upptagningar. Enligt tilläggsdirektiv (dir. 1984:48) till kommittén
skulle den bl. a. överväga om det finns skäl att begränsa möjligheterna att
göra massuttag ur myndigheternas ADB-register för kommersiella syften.

Kommittén skulle också utreda frågan om rättelse av felaktiga uppgifter i
dataregister.

Data- och offentlighetskommittén publicerade våren 1986 delbetänkandet
(SOU 1986:24) Integritetsskydd i informationssamhället. Där behandlas
frågor om rättelser i dataregister och om patientuppgifter i personregister.
I sitt andra delbetänkande (SOU 1986:46) Integritetsskydd i informationssamhället
2, som avlämnades i oktober 1986, föreslår kommittén en
lagreglering av myndigheternas försäljning av personuppgifter ur dataregister.
Kommittén beräknar att redovisa resultatet av sitt arbete angående
användningen av personnummer i början av år 1987.

Riktlinjer för den framtida datapolitiken

I december 1985 beslutade riksdagen, efter förslag från regeringen, om
riktlinjer för den framtida datapolitiken (prop. 1984/85:220, FiU 1985/86:5,
rskr. 1985/86:88). En fråga som därvid uppmärksammades är de risker för 9

kränkningar av den personliga integriteten som bruket av datorer för med NU 1986/87:5
sig. Enligt riktlinjerna skall datateknikens användning utformas med full
respekt för den enskildes integritet.

Det påpekas i proposition 1984/85:220 om datapolitik att det inte bara är
myndigheter som lagrar uppgifter om personliga angelägenheter utan att
sådana också finns i enskilda företags datasystem, t. ex. hos kreditupplysningsföretag.
Om systemet får utvecklas okontrollerat, heter det i propositionen,
kommer det att bli tekniskt möjligt att bl.a. kartlägga när och var
en individ tankar sin bil, vad han handlar på bensinstationen, vilket hotell
han tar in på, vilka telefonsamtal han ringer, när på dygnet han tar ut
pengar på bankomaten och var i staden det sker. Föredragande statsrådet
— Ingvar Carlsson - uttalar att regeringen följer denna utveckling med
största uppmärksamhet.

I propositionen refereras till att data- och offentlighetskommittén har i
uppdrag att behandla en mängd frågor med anknytning till användningen
av datatekniken. Som tidigare har redovisats skall kommittén bl.a. granska
om användningen av personnummer kan medföra otillbörligt intrång i
den personliga integriteten. Finansutskottet har i sitt betänkande (FiU
1985/86:5 s. 18) funnit anledning uppmärksamma att samma risker från
integritetssynpunkt som uppkommer vid användning av personnummer
finns med alla identifikationsbegrepp som kan knytas till en bestämd
person. Finansutskottet har förutsatt att även dessa aspekter kommer att
beaktas av kommittén i det pågående utredningsarbetet.

Föredraganden aviserade i propositionen att regeringen skulle komma
att inrätta en statsrådsgrupp för att bereda långsiktiga och övergripande
datafrågor. Han framhöll att datafrågor till sin natur ofta är departementsövergripande
och att regeringens styrande uppgifter på det datapolitiska
området försvåras av att datafrågorna är så mångfasetterade.

I fråga om de närmare arbetsuppgifterna för statsrådsgruppen uttalades i
propositionen att gruppen borde överta datadelegationens uppgifter. Denna
delegation tillsattes år 1980 och har haft som huvuduppgifter att bevaka
utvecklingen av datoriseringen, främja kunskapsutvecklingen på området
och föreslå åtgärder för att uppnå en positiv utveckling av datoranvändningen
i samhället under demokratisk styrning och kontroll. Det angavs i
propositionen att datadelegationen skulle komma att ges tilläggsdirektiv att
avsluta sitt arbete under år 1985. För att statsrådsgruppen skulle få tillgång
til! erforderlig sakkunskap borde det enligt propositionen utses en särskild
referensgrupp med företrädare för de politiska partierna, myndigheterna,
näringslivet och arbetsmarknadens parter. Finansutskottet hade inget att
erinra mot inrättandet av statsrådsgruppen och avvecklingen av datadelegationen.

Centerpartiets företrädare i finansutskottet ställde sig i en reservation
avvisande till att datadelegationen skulle avvecklas. Riksdagen följde finansutskottet.

Regeringen beslutade i januari 1986 att inrätta statsrådsgruppen. Gruppen
leds för närvarande av civilminister Bo Holmberg och därutöver ingår
i gruppen justitieminister Sten Wickbom, utbildningsminister Lennart
Bodström, arbetsmarknadsminister Anna-Greta Leijon och industriminis- 10

ter Thage G. Peterson. Den särskilda referensgruppen har nyligen utsetts.

Utskottet

NU 1986/87:5

Bankavgifter

I motion 1985/86: N201 (s) begärs en utredning om prissättningen på bankernas
tjänster. Under senare år har bankerna valt att i ökad utsträckning
debitera avgifter för tjänster som tidigare utfördes avgiftsfritt. Kunderna
vet dock inte, sägs det i motionen, hur mycket eller för vad de betalar
förrän de får sitt kontobesked. Någon enhetlig prissättning förekommer
inte utan avgifterna kan variera mellan olika banker och även mellan olika
kunder i samma bank.

Som framgår av den inledande redovisningen (s. 2) har såväl bankinspektionen
som näringsfrihetsombudsmannen (NO) under senare tid tagit
upp frågan om bankernas avgifter. Bankinspektionen har härvid framhållit
att bankerna bör se över avgiftssättningen för olika tjänster mot bakgrund
av att ränteregleringen har avskaffats. NO utreder för närvarande klagomål
som har riktats till honom angående bankernas avgifter för vissa
tjänster.

Utskottet konstaterar sålunda att bankernas avgiftsdebitering redan är
föremål för uppmärksamhet hos berörda myndigheter. Utskottet har också
noterat att sedan motionen väcktes vissa banker har ändrat sina avgiftssystem
eller förklarat att de avser att se över de avgifter som tillämpas (se s.

4). Detta gäller för såväl konsumentinriktade som företagsinriktade tjänster.

Utskottet vill i detta sammanhang understryka att huvudsyftet inte bör
vara att nå en för bankerna enhetlig prissättning utan att det i stället bör
vara att främja en aktiv konkurrens inom bankväsendet. En viktig förutsättning
för att konkurrensen skall bli effektiv är dock att kunderna får
information om vilka avgifter som bankerna tillämpar. Utskottet välkomnar
därför att konsumentverket har fått i uppdrag att i samråd med bankinspektionen
och bankerna söka åstadkomma en förbättrad information till
konsumenterna om bl. a. bankernas avgifter (se s. 5). Att bankerna i sina
räntebesked numera lämnar uppgift om både gottgjord ränta och de avdrag
som har gjorts därifrån (se s. 4) torde också bidra till att förbättra informationen
om bankernas avgiftsdebitering.

Med hänsyn till det nu sagda anser utskottet att motionärernas önskemål
i allt väsentligt är uppfyllt. Motionen avstyrks därför.

Det kontantlösa betalningssystemet

Det är anmärkningsvärt, sägs det i motion 1984/85:1427 (m), att utvecklingen
mot ett kontantlöst betalningssystem knappast berörs i den parlamentariska
debatten. Konsekvenserna för den enskilde - och för samhället
i stort — är inte belysta. Det finns ingen bedömning av vad utvecklingen
betyder för den mänskliga integriteten. Motionären vill med det sagda som
bakgrund att riksdagen hos regeringen skall begära en utredning om vad
det kontantlösa betalningssystemet kan innebära för den enskilda människan.
11

Utskottet har i den inledande redovisningen (s. 7) lämnat vissa uppgifter NU 1986/87:5
om utvecklingen av betalningssystemen i Sverige. Av uppgifterna framgår
att kontantbetalningar fortfarande svarar för huvuddelen av antalet betalningstransaktioner
men att de icke kontantbaserade betalningarna värdemässigt
svarar för en mycket dominerande del av den totala betalningsvolymen.

Utskottet instämmer i vad motionären anför om vikten av att integritetsaspekten
hela tiden hålls aktuell i samband med utvecklingen av betalningssystemen.
I annat fall kan det uppstå ett motstånd mot teknikutvecklingen.

Risker för kränkningar av den personliga integriteten är en fråga som hör
ihop med allt utnyttjande av datatekniken. Som tidigare redovisats (s. 9)
har data- och offentlighetskommittén fått i uppdrag att utreda och överväga
flera integritetsfrågor med anknytning till datoranvändningen. Kommittén
skall bl.a. granska om användningen av personnummer, både inom
den offentliga och inom den enskilda sektorn, kan medföra otillbörligt
intrång i den personliga integriteten. Utskottet utgår ifrån att den nu
aktuella frågan kommer att beröras i kommitténs arbete. Vidare har utskottet
noterat (se s. 10) att regeringen uppger sig följa utvecklingen med
största uppmärksamhet. Den för långsiktiga och övergripande datafrågor
inrättade statsrådsgruppen med tillhörande referensgrupp (se s. 10) torde
vara av betydelse härvidlag.

Med det nu sagda finner utskottet att motion 1984/85:1427 (m) inte bör
föranleda någon åtgärd från riksdagens sida.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande bankavgifter

att riksdagen avslår motion 1985/86:N201,

2. beträffande det kontantlösa betalningssystemet
att riksdagen avslår motion 1984/85:1427.

Stockholm den 4 november 1986

På näringsutskottets vägnar

Nils Erik Wååg

Närvarande: Nils Erik Wååg (s), Christer Eirefelt (fp), Lennart Pettersson
(s), Wivi-Anne Radesjö (s), Sten Svensson (m), Birgitta Johansson (s), Åke
Wictorsson (s), Bo Finnkvist (s), Per-Ola Eriksson (c), Jörn Svensson
(vpk), Gudrun Norberg (fp), Nic Grönvall (m), Elving Andersson (c), Erik
Holmkvist (m) och Leo Persson (s).

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1986