om avräkning av häktningstid m.m. (Betänkande 1982/83:JuU1 Justitieutskottet)

JuU 1982/83:1

Justitieutskottets betänkande
1982/83:1

om avräkning av häktningstid m. m.

Motion

I motion 1981/82:514 av Stina Eliasson (c) och Margit Odelsparr (c)
hemställs att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som har
anförts i motionen om en översyn av reglerna om avräkning av häktningstid
m. m.

I motionen påpekas att de år 1973 införda reglerna om tillgodoräknande av
tid för straffprocessuellt frihetsberövande har vållat bekymmer i den
praktiska tillämpningen. Förhållandet föranledde bl. a. en skrivelse från JO
till regeringen år 1975. Även om svårigheterna att rätt tillämpa reglerna var
störst de första åren, skapar enligt motionärernas uppfattning reglernas
tillämpning fortfarande bekymmer; fel i rättstillämpningen på området
förekommer alltjämt. Som exempel härpå anförs högsta domstolens
avgörande den 3 december 1981 (nr SÖ 2744). Att reglerna inte alltid
tillämpas rätt måste enligt motionärerna bero på hur regelsystemet är
utformat. Motionärerna framhåller att det på grund av reglernas konstruktion
i regel är den dömde som blir lidande av de fel som inträffar. Den
faktiska verkställighetstiden riskerar att bli längre än vad den rätteligen skall
vara.

Motionärerna anser att tiden nu är mogen för att se över reglerna om
avräkning av häktningstid i syfte att stärka rättssäkerheten och göra reglernas
tillämpning mindre svår. Härvidlag nämns i motionen att det skulle vara en
förenkling - både för parterna och för domstolarna - om ett beslut i
avräkningsfrågan kunde överklagas genom särskild talan och således utan att
hela domen, såsom f. n., måste överklagas. Motionärerna påpekar att om ett
fel uppdagas sedan en dom har vunnit laga kraft, rättelse enligt gällande
regler kan vinnas endast efter ansökan om nåd eller resning. Även här borde
man enligt motionärerna kunna göra förfarandet enklare och smidigare. Ett
sätt är att låta rätten till särskild talan i saken inte vara inskränkt i tiden. Ett
annat kan vara att öppna möjlighet till domvillobesvär beträffande ett
felaktigt beslut om avräkning. En mera drastisk förändring av regelsystemet
skulle enligt motionärerna vara att låta kriminalvårdsstyrelsen besluta om
avräkning av all tid för frihetsberövande i målet i samband med strafftidsberäkningen.

1 Riksdagen 1982/83. 7 sami. Nr 1

JuU 1982/83:1

Gällande ordning m. m.

Inledning

Till de straffprocessuella frihetsberövandena räknas framför allt anhållande
och häktning. I 33 kap. brottsbalken (BrB) finns regler om tillgodoräknande
eller avräkning av tid för straffprocessuellt frihetsberövande. Reglerna
innebär i huvudfallet att från ett fängelsestraff dras av den tid som den
dömde varit anhållen eller häktad i målet. I lagstiftningen uttrycks saken så
att tiden för frihetsberövandet anses som straffverkställighetstid. Bestämmelserna
fick sitt nuvarande innehåll genom en lagändring år 1973. En nyhet
i den lagstiftningen var att avräkning i de flesta fall blev obligatorisk och
fullständig. Tidigare var huvudregeln att avräkning kunde ske fakultativt,
dvs. efter vad som ansågs skäligt i det enskilda fallet. Lagändringen innebar
att en större nordisk rättsenhetlighet på området kom till stånd.

Föreskrifter om tillgodoräknande av häktningstid m. m. finns också i
lagstiftningen om verkställighet av fängelsestraff.

Avräkningsregler

Enligt 33 kap. 5 § första stycket BrB skall tillgodoräknande av tid för
frihetsberövande ske när någon döms till fängelse på viss tid eller när rätten
förordnar att sådan påföljd skall avse ytterligare brott. Tillgodoräknandet
skall omfatta den tid varunder den dömde med anledning av misstanke om
brott, som prövats genom dom i målet, varit berövad friheten som anhållen,
häktad m. m. Härvid gäller dock att ett frihetsberövande som har understigit
24 timmar inte får avräknas. Detsamma gäller anhållnings- och häktningstid
under vilken samtidigt skett verkställighet av dom i annat mål. Beslut om
avräkning skall intas i domen. Domstolen skall där ange det antal dagar som
påföljden skall anses verkställd genom det straffprocessuella frihetsberövande
som förekommit.

Frihetsberövande som har föregått dom på skyddstillsyn, villkorlig dom
eller dom varigenom förordnats att sådan påföljd skall avse ytterligare brott
kan enligt 33 kap. 5 § andra stycket BrB bli tillgodoräknat först om påföljden
undanröjs och i stället fängelsestraff döms ut. I domar på skyddstillsyn m. m.
skall därför redovisas de frihetsberövanden som förekommit. Föreskrifter
härom finns numera i förordningen om avfattning av dom och slutligt beslut i
brottmål, kungjord i domstolsverkets författningssamling (DVFS 1981:51
B 86).

Enligt 33 kap. 5 § tredje stycket BrB kan avräkning ske fakultativt då
någon döms till böter eller disciplinstraff. Detsamma gäller i fråga om
frihetsberövande som har ägt rum utomlands, 6 §.

För att domstolen skall få kännedom om frihetsberövande i målet
föreskrivs i 45 kap. 4 § tredje stycket rättegångsbalken (RB) en viss

JuU 1982/83:1

uppgiftsskyldighet för åklagare. I stämningsansökan skall åklagaren sålunda
ange om den tilltalade har varit anhållen, häktad m. m. på grund av
misstanke om brott som omfattas av åtalet; även tiden för frihetsberövandet
skall anges.

De redovisade bestämmelserna i BrB gäller som framgått bara frihetsberövande
som har ägt rum fram till dess slutlig dom i målet meddelats. Den
häktningstid som infaller därefter skall räknas som tid varunder straffet
verkställs. Föreskrift härom finns i 19 § andra stycket lagen (1974:202) om
beräkning av strafftid m. m. Beslut om beräkning av strafftid meddelas av
kriminalvårdsmyndighet. Därvid är givetvis domstolens beslut om avräkning
bindande.

Såsom tidigare sagts får domstol inte förordna om avräkning av tid för
frihetsberövande som sammanfallit med verkställighet av påföljd som
ådömts i annat mål. Tillämpningen av denna regel kan erbjuda vissa
komplikationer. Följande situationer kan nämnas.

Om det beträffande den som är häktad finns en tidigare dom som får
verkställas skall, enligt 9 § lagen om beräkning av strafftid m. m., domen
omedelbart befordras till verkställighet. Tid för häktning kan alltså komma
att sammanfalla med verkställighet av dom i annat mål. Kriminalvårdsstyrelsen
skall i förekommande fall underrätta domstolen i häktningsmålet om
verkställigheten. Om domstolen inte hinner få besked i saken innan dom i
häktningsmålet meddelas kan detta leda till att för lång tid felaktigt kommer
att avräknas. - För den som undergår verkställighet i anstalt och som vistas
utom anstalten, t. ex. vid permission, avbryts inte verkställigheten genom att
han anhålls och eventuellt häktas. En pågående verkställighet som har
avbrutits, t. ex. genom att den intagne rymt eller inte återkommit till
anstalten efter permission, anses återupptagen om den intagne grips, anhålls
eller häktas för nya brott. Tiden för det straffprocessuella frihetsberövandet
kommer i dessa situationer att sammanfalla med straffverkställighet. I regel
torde domstolen dock bl. a. genom kriminalregisterutdrag få kunskap om
förhållandena så att avräkning oriktigt inte sker.

Ändring av domstols beslut om avräkning m. m.

En ändring av domstols beslut om avräkning kan åstadkommas på olika
sätt, beroende på bl. a. när ett eventuellt fel upptäcks och om felet verkar till
den dömdes nackdel eller fördel.

Har ett beslut om avräkning inte vunnit laga kraft, kan beslutet överklagas
till högre rätt genom s. k. ordinärt rättsmedel. Härvid gäller vad som stadgas
i 49 kap. 8 § RB. Beslutet kan enligt 49 kap. 8 § och 54 kap. 4 § RB
överklagas endast i samband med talan mot domen i övrigt (vadetalan,
revisionstalan); särskild talan (besvärstalan) mot avräkningsbeslutet är
således inte tillåten. Att själva domen måste överklagas för att få till stånd en
ändring av ett avräkningsbeslut får betydelse för bl. a. högre rätts handlägg -

JuU 1982/83:1

ning av målet. Huvudregeln är den att målet då skallferetas till avgörande vid
huvudförhandling. Från denna regel finns dock undantag. - Högre rätts
avgörande av mål som överklagats genom besvär grundas normalt endast på
vad handlingarna innehåller; förhandling förekommer sällan i besvärsmål.

När ett beslut om avräkning har vunnit laga kraft, dvs. när tiden för talan
mot domen har löpt ut, kan beslutet inte angripas med ordinärt rättsmedel.
Detsamma gäller för den dömdes del om han före fullföljdstidens utgång har
avgett nöjdförklaring beträffande domen. I dessa fall kan en dom angripas
med särskilt rättsmedel. Ett sådant utgör resning. Bestämmelser om resning
finns i 58 kap. RB. Högsta domstolen prövar ansökan om resning enligt
RB.

Resning i brottmål till förmån för den tilltalade får enligt 58 kap. 2 § 4 RB
beviljas om den rättstillämpning som ligger till grund för domen uppenbart
strider mot lag. Denna bestämmelse tillämpas normalt i fråga om felaktiga
avräkningsbeslut, där felet verkar till den dömdes nackdel. Möjligheten att
göra ansökan om resning till förmån för den tilltalade, som givetvis också får
göras av åklagare (riksåklagaren), är inte inskränkt i tiden. Beviljas resning
äger högsta domstolen om saken är uppenbar omedelbart ända den dom som
ansökan avser. Så sker i regel vid felaktiga beslut om avräkning.

Innefattar ett beslut om avräkning att för många dagar avräknats, dvs. felet
verkar till den dömdes fördel, torde resning inte lagligen kunna ske.

Ett annat särskilt rättsmedel är besvär över domvilla. Reglerna härom
finns i 59 kap. RB. Ansökan om besvär över domvilla prövas av den domstol
dit domen skulle ha överklagats, eller om överklagande inte kunnat äga rum,
av högsta domstolen.

En dom som vunnit laga kraft skall på besvär av den vilkens rätt domen rör
undanröjas på grund av domvilla, om bl. a. i rättegången förekommit grovt
rättegångsfel som kan antas ha inverkat på målets utgång. Undanröjs domen
skall förodnas att ny handläggning skall äga rum vid den domstol som har
meddelat domen. Grundas besvär över domvilla på att något grovt
rättegångsfel förekommit, skall besvären anföras inom sex månader sedan
domen vunnit laga kraft. Ett felaktigt beslut om avräkning torde i regel inte
utgöra grund för bifall till domvillobesvär.

En dom eller ett beslut som innehåller en oriktighet kan i vissa fall
självmant rättas av den domstol som har meddelat domen eller beslutet.
Sådan s. k. rättelse av dom får enligt 30 kap. 13 § RB ske om rätten finner att
domen eller beslutet till följd av skrivfel, missräkning eller annat dylikt
förbiseende innehåller uppenbar oriktighet. Innan domstolen meddelar sitt
beslut skall parterna få tillfället att yttra sig. Beslutet kan överklagas genom
besvär.

Ett beslut om avräkning som omfattar för få dagar innebär att den dömdes
verkställighetstid blir längre än vad den rätteligen skulle ha blivit. Förutom
att man med olika rättsmedel kan angripa en dom som på detta sätt är felaktig
kan effekterna av felet undanröjas efter ansökan om nåd. Genom nåd, som

JuU 1982/83:1

beviljas av regeringen, kan verkställighetstiden avkortas med så många dagar
som svarar mot felet.

Förarbeten

I förarbetena till de nya bestämmelserna om avräkning som infördes år
1973 och som i huvudsak alltjämt gäller berördes bl. a. frågan om
överklagande av domstols beslut om avräkning (prop. 1972:146). Saken togs
upp av lagrådet (prop. s. 79), som därvid pekade på att det remitterade
förslaget innebar att ett beslut om avräkning skulle kunna överklagas endast i
samband med talan mot domen. Enligt lagrådets mening kunde det inte vara
ändamålsenligt att tvinga fram ett överklagande i huvudsaken enbart för att
få till stånd en överprövning av förordnandet om avräkning. Lagrådet
förordade därför att en möjlighet borde öppnas att föra särskild talan mot
beslut om tillgodoräknande.

Departementschefen ansåg sig inte böra biträda lagrådets förslag.
Härvidlag anförde departementschefen (prop. s. 87) följande.

När det gäller tillämpningen av de obligatoriska avräkningsbestämmelserna
i 33 kap. 5 § första stycket BrB talar flera skäl för den lösning som lagrådet
har förordat. I dessa fall skall ju påföljden bestämmas utan hänsynstagande
till straffprocessuella frihetsberövanden. Beslut om tillgodoräknande av
sådana frihetsberövanden blir därigenom i betydligt större utsträckning än
f. n. en teknisk fråga av annan art än de avgöranden i målet som gäller själva
saken. En annan beaktansvärd omständighet är att man, om man tillåter
särskild talan mot beslut om tillgodoräknande, inte behöver låta beslutet
omfattas av en nöjdförklaring beträffande den ådömda påföljden. Denna
kan därför börja verkställas utan hinder av att beslutet inte har vunnit laga
kraft. Det bör å andra sidan kunna förutsättas att frågan om tillgodoräknande
av straffprocessuella frihetsberövanden regelmässigt kommer att ägnas
sådan uppmärksamhet vid domstolsförhandlingen att risken för felaktiga
beslut i praktiken kommer att vara mycket ringa. Härtill kommer att frågan
om avräkning även i fortsättningen i många fall kommer att vara fakultativ. I
sådana fall har beslutet ett så nära samband med bestämmandet av påföljden
att talan mot beslutet inte lämpligen bör få föras utan samband med talan i
huvudsaken.

JO:s framställning till regeringen m. m.

Justitieombudsmannen (JO) gjorde i september 1975 en framställning till
regeringen med anledning av upptäckta fel vid tillämpningen av reglerna om
avräkning av häktningstid m. m (se JO:s ämbetsberättelse 1975/76 s. 19).
Med hänsyn till den felfrekvens som JO iakttagit vid ett antal domstolar
ansåg han i sin skrivelse till regeringen det påkallat att en fullständig
undersökning gjordes med syfte att uppdaga och tillrättalägga förekomna fel.
JO föreslog vidare att regeringen skulle överväga att genom närmare

JuU 1982/83:1

bestämmelser eller på annat sätt skapa bättre säkerhet för att avräkningsreglerna
tillämpades rätt.

Saken föranledde regeringen att i oktober 1975 till samtliga tingsrätter
översända bl. a. en inom justitiedepartementet upprättad promemoria
angående granskning av och eventuell rapportering om tillämpningen av
reglerna om avräkning av häktningstid m. m. (se JO:s ämbetsberättelse
1976/77 s. 40). Innebörden av promemorian var den att tingsrätterna skulle
granska egna avgjorda mål och - med tanke på möjligheten till rättelse
genom resning - i förekommande fall till riksåklagaren rapportera begångna
fel som verkat till den dömdes nackdel. Regeringen beslutade också vissa
ändringar i då gällande bestämmelser om avfattning av dom och slutligt
beslut i brottmål. Ändringarna gällde bl. a. sättet för redovisning av
frihetsberövande som föregått dom på skyddstillsyn m. m.

Rättegångsutredningen

Rättegångsutredningen (Ju 1977:06) har till uppgift att se över rättegångsförfarandet
vid allmän domstol. Översynen syftar till att göra förfarandet
mera flexibelt och såvitt möjligt snabbare, enklare och billigare utan att
befogade rättssäkerhetskrav ställs åt sidan.

Utredningen har i april 1982 avlämnat delbetänkandet (SOU 1982:25-26)
Översyn av rättegångsbalken 1 Processen i tingsrätt. Betänkandet är f. n.
föremål för remissbehandling. I enlighet med tilläggsdirektiv år 1981
(kommittéberättelsen 1982 del II s. 183) fortsätter utredningen sitt arbete
med att se över fullföljdsförfarandet och överrättsprocessen. Härvid har
utredningen bl. a. att ta upp frågan om förenklade och mera enhetliga regler
för överklagande.

Remissyttranden

Remissyttranden över motionen har avgetts av JO, riksåklagaren,
hovrätten över Skåne och Blekinge, Stockholms tingsrätt, kriminalvårdsstyrelsen,
Sveriges advokatsamfund och Sveriges domareförbund.

Remissinstanserna är i stort sett positiva till motionsönskemålet. Framför
allt ställer de sig bakom uppfattningen att en enklare ordning för
överklagande av avräkningsbeslut bör övervägas. Vissa förslag i motionen
har dock mött kritik från en del remissinstanser.

Sveriges advokatsamfund anser i likhet med motionärerna att nuvarande
regler om tillgodoräknande av tid för straffprocessuellt frihetsberövande är
svårtolkade och i praktiken leder till fel i rättstillämpningen på området. Det
föreligger därför behov av viss översyn av reglerna. Advokatsamfundet
tillstyrker motionen.

Att reglerna om avräkning av häktningstid m. m. ses över i syfte att göra
tillämpningen av dem enklare tillstyrks också av Stockholms tingsrätt.

JuU 1982/83:1

Tingsrätten pekar särskilt på de svårigheter och fel som inte sällan uppstår
till följd av att domstolen inte i erforderlig utsträckning får underrättelse om
påbörjad verkställighet av påföljd i annat mål eller att uppgifter om
frihetsberövanden i tidigare domar brister.

Vid översynen av reglerna bör enligt tingsrätten övervägas om kriminalvårdsstyrelsen
kan anförtros uppgiften att i stället för domstol besluta om
avräkning eller i vart fall ges möjlighet att rätta uppenbara fel i avräkningsbeslut.
Det borde också enligt tingsrätten övervägas, om det kan vara
lämpligt att införa en regel om att frihetsberövande på grund av brott, som
prövats i tidigare mål, inte skall avräknas, om viss längre tid gått sedan den
tidigare domen.

Även kriminalvårdsstyrelsen anser att en översyn av regelsystemet i syfte
att förenkla reglernas tillämpning bör komma till stånd.

Styrelsen delar den i motionen framförda uppfattningen att tillämpningen
av avräkningsreglerna kan skapa bekymmer. Fel till den dömdes nackdel
förekommer dock mera sällan. Däremot förordnar domstol inte sällan om
avräkning trots att verkställighet sker i annat mål. Enligt styrelsens
uppfattning upptar ca en tiondel av de domar som meddelats under pågående
verkställighet ett förordnande om avräkning av anhållnings- eller häktningstid
trots att verkställighet sålunda sker i annat mål. Som exempel på en
mycket vanlig situation där fel uppstår nämner styrelsen följande.

En dömd verkställer dom på fängelse i sex månader. Han friges villkorligt
som regel när två tredjedelar av verkställigheten har verkställts, dvs. efter
fyra månader. Om frigivningssituationen icke är ordnad beviljas den dömde
frigivningspermission enligt 33 § lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt
innan beslut om villkorlig frigivning kan fattas av övervakningsnämnden.
Den dömde är vid dessa tillfällen försatt på fri fot trots att han är inskriven i
kriminalvårdsanstalt och verkställer således påföljden. Begår han under
frigivningspermissionen nya brott och anhålls eller häktas verkställer han den
tidigare domen dvs. i detta fall den på fängelse sex månader. I dylika fall är
det icke ovanligt att tingsrätten förordnar om tillgodoräknande trots att han
ännu icke är villkorligt fri och sålunda verkställer dom i annat mål. -Motsvarande situation kan uppstå om den dömde uteblir efter en permission
eller avviker från anstalt och under utevistelsen anhålls och häktas för
brott.

Styrelsen anför vidare att - i de fall domen är verkställbar mot den dömde -en ansökan om nåd eller resning, såsom motionärerna konstaterar, f. n. är
den enda möjligheten som står till buds i de fall den dömde erhållit avräkning
som har avsett för få dagar. Den möjligheten föreligger emellertid inte i
sådana nyss nämnda fall där avräkning inte borde ha skett. Kriminalvårdsstyrelsen
skall i sådana situationer göra ny strafftidsberäkning med beaktande
av avräkningen i den nya domen; därigenom erhåller den dömde så att
säga dubbel avräkning. Han får dels räkna den tid han har varit anhållen och
häktad såsom verkställighet av den först meddelade domen, dels avräkna
denna tid enligt 33 kap. 5 § BrB.

JuU 1982/83:1

Ett sätt på vilket man kan komma till rätta med dessa felaktiga
tillgodoräknanden är enligt styrelsens mening att i lagen om beräkning av
strafftid m. m. ge styrelsen möjlighet att vid behov förordna om avbrott i
verkställigheten motsvarande den tid som omfattas av förordnande om
tillgodoräknande i den dom som meddelats under pågående verkställighet.
Genom ett sådant förfarande undviker man att dubbel avräkning erhålls.

Riksåklagaren anför inledningsvis att övervägande skäl talar för att man
bibehåller den nuvarande ordningen, enligt vilken avräkning av tid för
frihetsberövande beslutas av domstol.

Riksåklagaren erinrar om att gällande fullföljdsordning leder till att
felaktiga avräkningsbeslut, vilka i praktiken förekommer relativt ofta, inte
kan rättas med användande av ordinärt rättsmedel annat än i samband med
överklagande av domen i huvudsaken. För de fall då sådant överklagande
inte sker kan rättelse inte åstadkommas på annat sätt än att högsta domstolen
efter ansökan därom beviljar resning i målet till förmån för den dömde. Om
domstolarna tillgodoräknat för lång tid för frihetsberövande synes i en
motsvarande situation rättelse inte ens kunna ske resningsvägen.

Utformningen av de nuvarande bestämmelserna leder enligt riksåklagarens
mening således till den otillfredsställande ordningen att högsta
domstolen, vars viktigaste uppgift bör vara att svara för rättsenligheten och
ge vägledning för rättstillämpningen, relativt ofta måste anlitas för att
åstadkomma rättelse av uppenbart felaktiga avräkningsbeslut och vidare till
att rättelse i vissa situationer över huvud taget inte torde kunna ske.
Riksåklagaren delar därför den i motionen framförda uppfattningen att
möjlighet bör skapas att föra särskild talan mot avräkningsbeslut av
förevarande slag. Beträffande sådan talan synes böra gälla den ordning som
anges i 49 kap. 5 § andra stycket RB.

JO anför - efter redogörelse för vissa iakttagelser beträffande de nya
avräkningsreglernas tillämpning som legat till grund för redovisningen i JO:s
ämbetsberättelse 1976/77 s. 40 ff- att det är ställt utom tvivel att reglerna till
en början tillämpades oriktigt i ett anmärkningsvärt stort antal fall och oftast
med rättsförluster för de dömda, eller risk därför, som följd. En del fel
bottnade enligt vad JO framhåller i osäkerhet om reglernas innebörd och
rätta tillämpning. På det hela taget berodde dock felen mera på förbiseenden.
Riktig tillämpning av avräkningsreglerna kräver betydande noggrannhet
av domstolen i en ofta pressad situation då dess uppmärksamhet
naturligen främst är inriktad på mera centrala frågor i målet. I betraktande
härav är det kanske mindre förvånande att antalet fel var förhållandevis stort
när lagstiftningen var ny.

Sedan numera erfarenhet vunnits torde enligt JO:s uppfattning osäkerhet
om avräkningsreglernas rätta tillämpning mera sällan behöva uppstå.
Genom avskaffandet av de tidsobestämda påföljderna ungdomsfängelse och
internering har dessutom påföljdssystemet betydligt förenklats och sålunda
väsentliga felkällor eliminerats.

JuU 1982/83:1

JO framhåller att avräkningsfrågorna självfallet fortfarande ägnas stor
uppmärksamhet vid JO:s återkommande inspektioner av tingsrätter och
åklagarmyndigheter. Det påträffas visserligen ännu då och då fel. Iakttagelserna
under senare år tyder emellertid inte alls på att felfrekvensen numera
skulle ligga på någon oroande nivå. De fel som påträffats har enligt JO oftast
bestått i bristande redovisning av frihetsberövanden i stämningsansökan eller
dom, smärre felräkningar och liknande förbiseenden. Med hänsyn tili det
som nyss sagts om verksamhetens art anser JO att det är svårt att alldeles
komma ifrån fel av detta slag inom ramen för nuvarande system. JO anför att
han för sin del dock inte kan vitsorda den i motionen framförda
uppfattningen att egentliga rättstillämpningsfel i dagens läge utgör ett
beaktansvärt problem, som kräver en mera ingripande teknisk översyn av
reglerna i 33 kap. BrB.

Det sagda innebär emellertid enligt JO:s uppfattning inte att felkällor av
systematiskt slag helt skulle saknas. Svårigheter bereder framför allt
avräkningens koordinering med verkställighet av dom i annat mål. Dessa
problem är svåra att komma ifrån. Det i motionen omnämnda fallet, vari
högsta domstolen den 3 december 1981 efter resning ändrat ett avräkningsbeslut
till förmån för den dömde, erbjuder ett exempel på fel av detta slag.
Problemen anges av JO på följande sätt.

Finns beträffande den som häktas en tidigare dom som får verkställas, skall
domen omedelbart befordras till verkställighet (9 § lagen om beräkning av
strafftid). I den mån häktningstiden motsvaras av det tidigare ådömda
straffet kan det bli fråga om avräkning endast beträffande anhållningstid.
Om den påbörjade verkställigheten skall domstolen visserligen få besked via
kriminalvårdsstyrelsen enligt vad som är föreskrivet i 7-8 §§ tillämpningskungörelsen
(1974:286) till lagen om beräkning av strafftid. Det är emellertid
inte säkert att domstolen får beskedet i tid. Domstolen är därför emellanåt
hänvisad till att under hand söka inhämta uppgifter i verkställighetsfrågan.
Erhålles inte något besked kan resultatet bli att den dömde tillgodoräknas ett
alltför stort antal dagar. I det nyss berörda resningsfallet hade tingsrätten,
enligt vad jag erfarit, erhållit ett oriktigt underhandsbesked om att det
tidigare ådömda straffet börjat verkställas genast vid häktningen. Avräkningen
blev därför felaktig till nackdel för den dömde.

En situation som också någon gång torde förekomma är enligt JO att den
dömde anhållits under avtjänandet av ett tidigare straff, men medan han haft
permission eller frigång. Det straffprocessuella frihetsberövandet skall då ej
avräknas. Sedermera befinnes emellertid tiden för anhållandet ej böra
inräknas i verkställighetstiden (se 35 § lagen om kriminalvård i anstalt). Det i
sådana fall uppkommande avräkningsfelet verkar till den dömdes nackdel.

JO anför att han principiellt anser att man bör vara återhållsam med att
belasta åklagarmyndigheter och domstolar med sådana väsentligen tekniska,
men ändå betungande, rutiner som det obligatoriska tillgodoräknandet av tid
för frihetsberövande representerar. Tillgodoräknandet är emellertid i enstaka
situationer fakultativt, varvid bedömningen lämpligen bör ske vid

JuU 1982/83:1

domstillfället. JO betvivlar också att man genom att överföra avräkningsförfarandet
till kriminal vårdsmyndigheterna, såsom nämns i motionen,
skulle kunna få ett system fritt från komplikationer och andra felkällor.
Särskilt fick man naturligtvis på nytt räkna med problem i ett inledningsskede.
En så ingripande förändring kan därför knappast anses välmotiverad
f. n.

Enligt JO:s uppfattning aktualiserar motionen emellertid också frågan om
ordningen för rättelse av felaktiga avräkningsbeslut. När domen inte
överklagas i huvudsaken står nu ofta endast instituten resning och nåd till
buds. Fastän nådeförfarandet genom en förra året beslutad lagändring
förenklats anser JO det med hänsyn till de felkällor som finns starkt påkallat
att söka skapa en smidigare ordning för ändring av avräkningsbeslut. Vid
reglernas tillkomst förordade lagrådet att särskild talan skulle få föras mot
beslut om tillgodoräknande av frihetsberövande. Departementschefen fann
också flera skäl tala för den av lagrådet förordade lösningen. Att förslaget
likväl inte biträddes motiverades med att risken för felaktiga beslut var
mycket ringa samt med att lagrådets argument inte gällde i fråga om det
fakultativa avräknandet. Man kan, påpekar JO, numera konstatera att det
inte går att helt komma ifrån fel och att den förra invändningen att risken för
fel var mycket ringa inte var bärkraftig. Om räckvidden av den senare
invändningen mot lagrådets förslag anser sig JO inte vara övertygad. Enligt
JO:s mening gör sig skälen för den av lagrådet förordade ordningen med
styrka gällande.

JO anför avslutningsvis att man genom att medge särskild talan mot beslut i
avräkningsfrågan enkelt kan komma till rätta med de fall då avräkningsfelet
framträder innan beslutet vunnit laga kraft. Det finns skäl att tro att felen ofta
upptäcks på ett tidigt stadium. För övriga fall skulle emellertid fortfarande
blott stå till buds instituten resning och nåd. För sin del anser JO att det finns
skäl att överväga ett enklare förfarande även i dessa situationer. Det kan
enligt JO ligga nära till hands att, såsom motionärerna framfört, reglera dessa
fall i det kapitel i RB som upptar regler om besvär över domvilla.

Hovrätten över Skåne och Blekinge anför inledningsvis att hovrätten i vart
fall under de senaste fem åren endast i ett fåtal fall har konstaterat att
underrätten gjort en felaktig beräkning av tid för frihetsberövande som
skulle tillgodoräknas i målet. Förekommande fel har till övervägande del rört
sig om någon eller några dagars felräkning.

Hovrätten anser att tillämpningen av bestämmelserna om tillgodoräknande
av frihetsberövande nu är väl inarbetad vid domstolarna. Att flytta över
beräkningen av tid för frihetsberövande före dom till kriminalvårdsstyrelsen
skulle medföra ett inte obetydligt merarbete för denna, bl. a. med
genomgång av domstolsakter. Risken för felaktiga beslut skulle snarare öka
än minska.

Hovrätten konstaterar att uppenbar oriktighet i domen till följd av
missräkning eller annat förbiseende kan rättas genom beslut av tingsrätten

JuU 1982/83:1

med stöd av 30 kap. 13 § RB (rättelse av dom). Flertalet fall av förekommande
fel i avräkning av tid för frihetsberövande torde rättas på detta sätt.
Domvillobesvär är ett rättsmedel avsett för grova rättegångsfel och innebär,
vid bifall till talan, att den felaktiga domen undanröjs. Det är enligt
hovrättens mening uteslutet att pröva frågor om fel i avräkning i den för
besvär över domvilla stadgade ordningen. Hovrätten kan inte heller se någon
fördel för den dömde att använda detta rättsmedel i stället för resning.

Det är hovrättens uppfattning att fel av ifrågavarande slag inte utgör något
större problem från rättssäkerhetssynpunkt. Särskild talan i fråga om
avräkning av tid för frihetsberövande före dom skulle emellertid vara en
praktisk lösning som skulle avlasta högsta domstolen ett antal mål av enkel
beskaffenhet. Hovrätten ställer sig därför positiv till tanken att införa en rätt
till särskild talan i fråga om beslut om avräkning. Hovrätten föreslår att
besvärsrätten inskränks i tiden endast på så sätt att talan inte får föras sedan
påföljden till fullo verkställts.

Hovrätten tillstyrker sammanfattningsvis att rätt till särskild talan mot
beslut om avräkning av tid för frihetsberövande före dom införs, men anser
att vad som i övrigt anförts i motionen inte bör föranleda ändring i nuvarande
regler om tillgodoräknande av tid för sådant frihetsberövande.

Enligt Sveriges domareförbunds mening föranleder bestämmelserna om
avräkning i regel inga tillämpningssvårigheter. Emellertid kan fel lätt begås
på grund av förbiseende. Detta gäller särskilt när tidigare meddelad villkorlig
dom och skyddstillsyn undanröjs. I dessa fall skall avräkning ske av
frihetsberövande som föregått den villkorliga domen eller domen på
skyddstillsyn. Det är, framhåller domareförbundet, lätt att glömma bort att
även sådana frihetsberövanden skall föranleda avräkning, och uppgift om
dessa frihetsberövanden saknas ibland i den tidigare domen.

De fel som förekommer torde enligt domareförbundet således ofta bero på
att uppgifterna om frihetsberövanden inte alltid är så lätt tillgängliga för
domstolen. Det är tänkbart att en förbättring skulle kunna ernås om dessa
uppgifter ingår i rättsväsendets informationssystem och blir tillgängliga för
domstolarna i kriminalregisterutdrag. Det kan finnas skäl att undersöka om
detta är en framkomlig väg. Möjligen kan uppgifterna tillföras informationssystemet
genom att domstolen när den dömer till villkorlig dom eller
skyddstillsyn i domsblanketten anger frihetsberövande som förekommit i
målet.

Att såsom motionärerna ifrågasätter överlämna till kriminalvårdsstyrelsen
att besluta om avräkning skulle enligt domareförbundets uppfattning
troligen inte minska risken för att fel begås, eftersom även kriminalvårdsstyrelsen
skulle bli beroende av att relevanta uppgifter blir tillgängliga.
Härtill kommer att i vissa undantagsfall, såsom vid frihetsberövanden
utomlands, avräkning inte är obligatorisk. Den skälighetsbedömning som
erfordras i dylika fall bör lämpligen ankomma på domstol.

Domareförbundet framhåller att fel i fråga om avräkning i de flesta fall

JuU 1982/83:1

synes kunna avhjälpas genom rättelse av dom enligt 30 kap. 13 § RB. För fall
där detta inte är möjligt borde såsom motionärerna gör gällande ett enklare
förfarande än överklagande av hela domen stå till buds. Domareförbundet
anser det dock inte tillrådligt att komplicera fullföljdsförfarandet genom
speciella regler i fråga om tiden för fullföljd. Förbundet anser att i varje fall
frågan om fullföljdsförfarandet bör bli föremål för utredning.

Utskottet

I detta betänkande behandlar utskottet en motion vari begärs en översyn
av reglerna om avräkning av häktningstid m. m.

Regler om avräkning eller tillgodoräknande av tid för straffprocessuellt
frihetsberövande finns i 33 kap. brottsbalken (BrB). Reglerna innebär i
huvudfallet att från ett ådömt fängelsestraff skall dras av den tid som den
dömde har varit anhållen och häktad i målet. Avräkningsreglerna fick i
huvudsak sitt nuvarande innehåll genom en lagändring år 1973.

Enigt 33 kap. 5 § BrB skall vid dom på fängelse ett tillgodoräknande
omfatta den tid under vilken den dömde med anledning av misstanke om
brott, som prövats genom dom i målet, har varit berövad friheten som
anhållen, häktad m. m. Härvid gäller dock bl. a. att anhållnings- och
häktningstid som sammanfallit med verkställighet av dom i annat mål inte får
avräknas. Den som avtjänar ett fängelsestraff och under tiden blir häktad för
nya brott får alltså inte tillgodräknas häktningstiden när straffet för det nya
brottet bestäms. Detsamma gäller om det beträffande den som häktas finns
en tidigare dom som får verkställas; den domen skall nämligen då genast
befordras till verkställighet. Det finns även andra situationer vid vilka
avräkning inte skall äga rum på grund av att samtidig verkställighet skett.

När någon döms till skyddstillsyn eller meddelas villkorlig dom sker ingen
avräkning. Först om påföljden senare undanröjs och ersätts med ett
fängelsestraff, skall avräkning ske av den tid för frihetsberövande som kan ha
föregått skyddstillsynsdomen eller den villkorliga domen. I sådan dom skall
därför redovisas de frihetsberövanden som förekommit i målet.

Då någon döms till böter får avräkning ske efter en skälighetsbedömning.

De nämnda avräkningsreglerna gäller bara frihetsberövande som har ägt
rum fram till dess slutlig dom i målet meddelats. Den häktningstid som
infaller därefter skall räknas som tid varunder straffet verkställs. Sådan
avräkning sker i samband med att kriminalvårdsmyndighet beräknar den
dömdes strafftid.

Domstols beslut om avräkning kan ändras. Möjligheterna att få ändring
och sättet att söka ändring är beroende på bl. a. när ett eventuellt fel
upptäcks och om felet verkar till den dömdes nackdel eller fördel.

Om ett beslut om avräkning inte har vunnit laga kraft, kan det överklagas
till högre rätt genom s. k. ordinärt rättsmedel. Beslutet kan enligt reglering -

Jul) 1982/83:1

en i rättegångsbalken (RB) överklagas endast i samband med att domen i
övrigt överklagas; att föra talan enbart mot avräkningsbeslutet (besvärstalan)
är således inte tillåtet.

När ett beslut om avräkning har vunnit laga kraft, dvs. när tiden för talan
mot domen har löpt ut, kan beslutet angripas bara med särskilt rättsmedel.
Ett sådant är resning. Högsta domstolen prövar ansökan om resning enligt
RB. Bestämmelserna om resning är normalt tillämpliga i fråga om felaktiga
avräkningsbeslut, där felet verkar till den dömdes nackdel. Innefattar ett
beslut om avräkning att för många dagar avräknats, dvs. felet verkar till den
dömdes fördel, torde resning inte lagligen kunna ske.

Ett annat särskilt rättsmedel är besvär över domvilla. Ansökan om besvär
över domvilla prövas av den domstol dit domen skulle ha överklagats eller,
om överklagande inte kunnat äga rum, av högsta domstolen. Ett felaktigt
beslut om avräkning torde i regel inte utgöra grund för bifall till
domvillobesvär.

En dom eller ett beslut som innehåller en oriktighet kan i vissa fall
självmant rättas av den domstol som har meddelat domen eller beslutet (s. k.
rättelse av dom).

Effekterna av ett fel som är till den dömdes nackdel kan också undanröjas
efter ansökan om nåd till regeringen.

I motionen anförs att gällande regler om avräkning av häktningstid m. m.
vållar bekymmer i den praktiska tillämpningen. Motionärerna förespråkar
därför att reglerna ses över i syfte att stärka rättssäkerheten och göra
reglernas tillämpning mindre svår. Bl. a. föreslås att reglerna om överklagande
av avräkningsbeslut förenklas. Även då en dom har vunnit laga kraft
borde enligt motionärerna rättelse av ett felaktigt beslut kunna vinnas genom
ett enklare och smidigare förfarande än vad som f. n. tillämpas. I motionen
förs också fram tanken på att låta kriminalvårdsstyrelsen besluta om
avräkning av all tid för frihetsberövande.

Motionen har remissbehandlats av utskottet. Remissinstanserna är i stort
sett positiva till motionsönskemålet; särskilt gehör får uppfattningen att en
enklare ordning för att få till stånd ändring av felaktiga beslut bör övervägas.
Tanken på att låta kriminalvårdsstyrelsen handha avräkningsfrågorna möter
kritik från en del remissinstanser.

Att det förekommer eller lätt kan begås fel av olika slag vid domstols
handhavande av avräkningsfrågorna vitsordas av nästan alla remissinstanser.
Orsaken till detta anges vara främst avräkningssystemets utformning.
Uppgifterna om felfrekvensen varierar. Hovrätten över Skåne och Blekinge
uppger sålunda att hovrätten under de senaste åren endast i ett fåtal fall har
konstaterat att underrätten gjort fel. JO förklarar att det vid hans
inspektioner av tingsrätter och åklagarmyndigheter visserligen påträffas fel
då och då, men att felfrekvensen numera inte ligger på någon oroande nivå.
Enligt kriminalvårdsstyrelsen förekommer fel till den dömdes nackdel mera
sällan, däremot är fel till den dömdes fördel tämligen talrika. Dessa fel består

JuU 1982/83:1

enligt styrelsen i att domstolen förordnar om avräkning trots att verkställighet
samtidigt pågått i annat mål; ca tio procent av de domar som meddelas
under pågående verkställighet upptar ett förordnande om avräkning trots att
så inte borde ske. Riksåklagaren anger att felaktiga avräkningsbeslut i
praktiken förekommer relativt ofta.

Utskottet får för sin del inledningsvis erinra om att de nya reglerna om
avräkning av häktningstid m. m. som infördes år 1973 bygger på principen att
tid i arrest eller häkte skall jämställas med verkställighet av frihetsstraff.
Syftet med reglerna var att undanröja de skillnader i fråga om den totala
frihetsförlusten som beror på att de dömda får utstå straffprocessuella
frihetsberövanden av olika längd. Tanken var också att man skulle tillgodose
ett annat rättvisekrav, nämligen att minska de skillnader som uppstår mellan
dem som under rättegången är berövade friheten och dem som är på fri
fot.

Enligt utskottets mening torde det vara ofrånkomligt att ett regelsystem
som skall tillgodose de syften som nyss har angetts kan skapa vissa bekymmer
i den praktiska tillämpningen. När lagstiftningen var ny synes antalet fel som
uppenbarades också ha varit förhållandevis stort. Såsom påvisats vid
remissbehandlingen torde reglerna numera emellertid inte vålla några
egentliga svårigheter när det gäller själva rättstillämpningen. Likväl nödgas
utskottet konstatera att fel av olika slag förekommer i en omfattning som
man inte helt kan bortse från. Felen tycks till en del bero på att domstolarna
inte alltid har ett tillräckligt sakunderlag för att fatta ett riktigt beslut. Detta
synes gälla särskilt i fråga om avräkningens samordning med verkställighet av
dom i annat mål. Även mindre felräkningar och andra liknande förbiseenden
tycks förekomma.

Enligt utskottets mening torde det knappast vara möjligt att komma ifrån
de felkällor som finns utan att göra mera genomgripande ändringar av
avräkningsreglerna i BrB. Genom sådana ändringar riskerar man att gå ifrån
de grundprinciper som bär upp reglerna. Därmed skulle man sannolikt också
splittra den likformighet i reglerna som består i förhållande till våra
grannländer. Utskottet anser mot denna bakgrund att man inte i första hand
skall överväga att ändra reglerna i BrB i något väsentligt hänseende. Inte
heller synes i första hand böra övervägas mera genomgripande ändringar i
reglerna om straffverkställighet.

Vad som synes ligga närmare till hands att överväga är frågan om
ordningen för ändring av felaktiga avräkningsbeslut. Gällande ordning
erbjuder enligt utskottets mening inte tillräckliga möjligheter att på ett
enkelt och smidigt sätt ändra beslut som i olika hänseenden har blivit
oriktiga. Utskottet anser att en del av de förfaranden som f. n. står till buds
tvärtom är opraktiska och rent av kan sägas innebära en misshushållning med
domstolsväsendets resurser. Härtill kommer att det i många fall över huvud
taget inte går att genom ändring av besluten eller på annat sätt undanröja
effekterna av avräkningar som har blivit felaktiga. Även om dessa fall avser

JuU 1982/83:1

situationer när felet har verkat till den dömdes fördel anser utskottet det från
principiella utgångspunkter otillfredsställande med en sådan ordning. Det nu
anförda innebär att utskottet i linje med motionsönskemålet anser det
nödvändigt att gällande ordning för ändring av felaktiga avräkningsbeslut ses
över och ändras.

Såväl i motionen som i flera remissyttranden förs fram olika uppslag till hur
rättelseförfarandet skulle kunna reformeras. Utskottet saknar anledning att
här närmare gå in på de olika föreslagna lösningarna. Däremot vill utskottet
kort peka på några frågor som särskilt bör uppmärksammas vid den översyn
som bör göras.

I de fall avräkning skall ske obligatoriskt är beslutet väsentligen en teknisk
fråga. För vissa av dessa fall bör övervägas om inte en utvidgning av institutet
rättelse av dom kan erbjuda en lämplig lösning. För andra fall bör prövas
möjligheten att tillåta särskild besvärstalan. Det bör också övervägas att
åstadkomma en enkel ordning för ändring av ett felaktigt beslut som har
vunnit laga kraft. I detta sammanhang bör ställning tas till bl. a. frågan
huruvida möjligheten att påkalla ändring skall vara inskränkt i tiden. Vidare
bör uppmärksammas möjligheten att inom ramen för strafftidsberäkningssystemet
korrigera effekterna av inträffade avräkningsfel.

När det sedan gäller de fall där avräkning får ske fakultativt har domstolens
ställningstagande i saken ett nära samband med bestämmandet av påföljden.
Övervägande skäl talar därför emot att man går ifrån den ordning för
överklagande som f. n. gäller. Det bör dock prövas om det är lämpligt att ha
skilda system beroende på om avräkning skett obligatoriskt eller fakultativt.

Fullföljdsförfarandet och överrättsprocessen ses f. n. över av rättegångsutredningen.
Utredningen har bl. a. att ta upp frågan om förenklade och
mera enhetliga regler för överklagande. Det översynsarbete som utskottet
nyss förordat har ett visst samband med rättegångsutredningens arbete.
Frågan huruvida översynen bör utföras av rättegångsutredningen eller
komma till stånd i annat sammanhang bör avgöras av regeringen.

Vad utskottet sålunda med anledning av motionen har anfört rörande
översyn av ordningen för ändring av felaktiga avräkningsbeslut bör riksdagen
som sin mening ge regeringen till känna.

Utskottet hemställer

att riksdagen med anledning av motion 1981/82:514 som sin mening
ger regeringen till känna vad utskottet har anfört om översyn av
ordningen för ändring av felaktiga avräkningsbeslut.

Stockholm den 9 november 1982

På justitieutskottets vägnar
LISA MATTSON

JuU 1982/83:1 16

Närvarande: Lisa Mattson (s), Eric Jönsson (s), Karin Söder (c), Arne
Nygren (s), Björn Körlof (m), Helge Klöver (s), Arne Svensson (m), Gunilla
André (c), Karl-Gustaf Mathsson (s), Ulla-Britt Åbark (s), Sven Munke (m),
Lars-Erik Lövdén (s), Hans Göran Franck (s) och Inger Wickzén (m).

GOTA B 72773 Stockholm 1982