om avfallshantering
Betänkande 1984/85:JoU6
JoU 1984/85:6
Jordbruksutskottets betänkande
1984/85:6
om avfallshantering
Motioner
I motion 1983/84:835 av Kerstin Ekman (fp) yrkas att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om insamling och
destruktion av PCB.
I motion 1983/84:836 av Lars Ernestam och Börje Stensson (båda fp) yrkas
att riksdagen hos regeringen begär att förslag skyndsamt framläggs till
riksdagen om insamling av batterier.
I motion 1983/84:837 av Lars Ernestam och Börje Stensson (båda fp)
yrkas, såvitt nu är i fråga (yrkande 2), att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad som i motionen anförts angående eventuell
utvidgning av bilskrotningslagstiftningen.
I motion 1983/84:906 av Lars Werner m. fl. (vpk) yrkas, såvitt nu är i fråga
(yrkandena 2-6),
2. att riksdagen hos regeringen hemställer om åtgärder för att sänka
tungmetallhalten i slammet från avloppsreningsverken och öka användningen
av slammet som gödselmedel inom jordbruket,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om försiktighetsåtgärder kring SAKAB:s behandlingsanläggning för
miljöfarligt avfall i Norrtorp, Kumla kommun,
4. att riksdagen hos regeringen hemställer om åtgärder för ökad återanvändning
av returpapper i enlighet med vad i motionen anförts,
5. att riksdagen hos regeringen hemställer om åtgärder beträffande
returglas, återglas och återvinning av dryckesförpackningar av aluminium i
enlighet med vad i motionen anförts,
6. att riksdagen uttalar att miljövådliga batterier skall återinsamlas på sätt
som föreslagits av naturvårdsverket men att inriktningen redan från början
skall vara ett system med hög pant och hos regeringen hemställer om
lagförslag i enlighet härmed.
I motion 1983/84:1086 av Björn Molin m. fl. (fp) yrkas, såvitt nu är i fråga
(yrkande 1), att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om export av miljöfarligt avfall.
I motion 1983/84:1306 av Jan-Eric Virgin (m) yrkas att riksdagen hos
regeringen begär en översyn av bilskrotningslagen i enlighet med motionens
syften.
1 Riksdagen 1984/85.16 sami. Nr 6
JoU 1984/85:6
2
Gällande ordning
I det följande lämnas en kortfattad sammanfattning av de lagrum och
bestämmelser som reglerar hanteringen av avfallsfrågor. Som framgår av
texten är det kommunerna som har det huvudsakliga ansvaret för medborgarnas
hälsoskydd och för avfallshanteringen.
Enligt hälsoskyddslagen (1982:1080) skall varje kommun svara för hälsoskyddet
inom kommunen. Kommunen skall verka för åtgärder för att hindra
uppkomsten av sanitära olägenheter och för att undanröja sådana olägenheter.
Regler för avfallshantering återfinns bl. a. i renhållningslagen (1979:596), i
miljöskyddslagen (1969:387; ML), i lagen (1973:329) om hälso- och miljöfarliga
varor samt i följdförfattningar till de nämnda lagarna. I särskilda lagar
återfinns regler som syftar till återvinning av visst avfall, såsom aluminiumburkar
och skrotbilar.
Enligt renhållningslagen råder kommunalt renhållningsmonopol för hushållsavfall
m. m. Regeringen får föreskriva att även annat avfall än hushållsavfall
skall falla under en kommuns renhållningsmonopol. I bilagor till
renhållningsförordningen (1979:904) återfinns förteckningar över de kommuner
där renhållningsmonopolet utvidgats till att omfatta även pappersavfall
(tidningar m.m.; bil. 1) resp. miljöfarligt avfall (bil. 2).
Bestämmelser om miljöfarligt avfall lämnas i förordningen (1975:346) om
miljöfarligt avfall. Som miljöfarligt avfall räknas bl. a. ytbehandlingsavfall
innehållande kadmium, kvicksilverhaltigt avfall och PCB-haltigt avfall.
Särskilda regler ges för transporter, utförsel och slutligt omhändertagande av
miljöfarligt avfall. Endast Svensk Avfallskonvertering AB (SAKAB) eller
den som har särskilt tillstånd får exportera eller slutligt omhänderta
miljöfarligt avfall.
När miljöfarligt avfall ingår som beståndsdel i hushållsavfall omfattas det
inte av reglerna i förordningen om miljöfarligt avfall.
Bestämmelser om avloppsvatten lämnas i ML och i hälsoskyddslagen m. fl.
författningar.
I enlighet med lagen (1982:349) om återvinning av dryckesförpackningar
av aluminium har ett pantsystem inrättats för ölburkar m. m. Pantsystemet
omhänderhas av ett monopolbolag som auktoriserats av regeringen. Syftet är
att genom pantsystemet säkerställa att fr. o. m. år 1985 minst 75 % av sålda
burkar samlas in sedan de tömts, för att tjäna som råvara vid tillverkningen av
nya burkar.
Syftet med bilskrotningslagen (1975:343) är att få till stånd en effektiv
organisation fcr omhändertagande och skrotning av utrangerade bilar.
Genom lagen ges möjlighet till auktorisation av bilskrotare vilka jämte
kommuner med mottagningsställe för skrotbilar får monopol för utfärdande
av skrotningsintyg. Enligt lagen utgår skrotningspremie (300 kr.) för
skrotade bilar. Kostnaderna för skrotningspremierna m. m. utgår ur bilskrotningsfonden
som finansieras genom skrotningsavgifter (250 kr.) på nya bilar.
JoU 1984/85:6
3
Utskottet
Utskottet behandlar i detta sammanhang ett antal motioner som väckts
under allmänna motionstiden i januari 1984 och som handlar om skilda
avfallsfrågor.
Miljöfarligt avfall
I tre motioner diskuteras olika aspekter på frågan om miljöfarligt avfall. I
motion 1983/84:835 erinrar Kerstin Ekman (fp) om att nyinstallation av
utrustning innehållande PCB i princip förbjöds år 1979 på grund av de risker
som är förenade med PCB. Motionären yrkar att det arbete som pågår med
att kartlägga och samla in materiel innehållande PCB påskyndas. En
arbetsgrupp bör tillsättas för att utreda alternativa processer för destruktion
av PCB.
Som framgår av den inledningsvis lämnade översikten över rättsläget
hänförs PCB-avfall numera till miljöfarligt avfall. Under senare år har risker
som kunnat konstateras för giftspridning i samband med förbränning lett till
att material innehållande PCB och som bl. a. använts i kondensatorer inom
industrin ansetts böra mönstras ut. Denna fråga har vid upprepade tillfällen
uppmärksammats av riksdagen. Senast har jordbruksministern i april 1984
som svar på en fråga meddelat att en arbetsgrupp med deltagande av bl. a.
naturvårdsverket, SAKAB och Svenska elverksföreningen behandlar frågor
om utbyte av PCB-kondensatorer. Det var enligt jordbruksministern angeläget
att naturvårdsverket fastställde en tidsplan för utbytet.
Utskottet får för sin del framhålla vikten av att utmönstringen av
PCB-haltigt material fortgår och att en plan fastställs härför. Riskerna med
förbränning av olika produkter bör fortlöpande undersökas. Som framgår av
redogörelsen följer man inom regeringen och berörda myndigheter utvecklingen
på området. Någon ytterligare riksdagens åtgärd med anledning av
motionen är mot den bakgrunden inte påkallad. Motionen avstyrks alltså.
SAKAB :s verksamhet och kompetens är föremål för två motioner. I vpk:s
partimotion 1983/84:906 om miljö- och naturresurspolitiken av Lars Werner
m. fl. erinras om att lokaliseringen av SAKAB:s behandlingsanläggning till
Norrtorp varit mycket kontroversiell. Det är därför av vikt att driften vid
anläggningen sköts seriöst och att det finns klara utgångsvärden för
miljökvaliteten i anläggningens omgivning från start. Länsstyrelsen i Örebro
län måste ges resurser för en tillfredsställande övervakning av verksamheten.
Enligt motion 1983/84:1086 av Björn Molin m. fl. (fp) skall konkurrens och
mångfald stimuleras och monopol och konkurrensinskränkningar motverkas
i en marknadsekonomi. SAKAB har sedan 1983 reellt monopol på hanteringen
av miljöfarligt avfall, vilket fått till följd att tidigare - från miljö- och
kostnadssynpunkter fördelaktiga - export av miljöfarligt avfall till Norge för
destruktion upphört. Motionärerna anser att den svenska åtgärden vidtagits
JoU 1984/85:6
4
för att begränsa konkurrensen för SAK AB. Enligt deras mening finns det
ingen anledning försvåra export av avfall för destruktion i annat land när
detta bedöms ekonomiskt fördelaktigt.
Utskottet får för sin del anföra följande.
Riksdagen beslöt år 1975 att inrätta ett behandlingsföretag, vari staten
hade inflytande, för miljöfarligt avfall. Företaget avsågs i princip få
ensamrätt till behandling och långtidsförvaring av miljöfarligt avfall (prop.
1975:32, JoU 1975:10). Utskottet anslöt sig därvid till departementschefens
bedömning att den otillfredsställande situation som då rådde på avfallsområdet
i sig själv utgjorde ett påtagligt vittnesbörd om att man inte genom att
förlita sig enbart på marknadskrafterna skulle komma till rätta med
avfallsfrågorna. De då befintliga behandlingsföretagen hade inriktat sig på
behandling av relativt lättbehandlat avfall som gett någorlunda lönsamma
återvinningsprodukter, medan intresset att omhänderta avfall som inte kan
behandlas med lönsamhet varit mindre. Endast genom att samhället tog över
det organiserade ansvaret för det slutliga omhändertagandet av miljöfarligt
avfall kunde garantier skapas för att allt sådant avfall blir omhändertaget och
att detta sker på ett från hälso- och miljösynpunkt tillfredsställande sätt.
Det redan tidigare existerande företaget Svensk Avfallskonvertering AB
(SAKAB) erhöll i enlighet med riksdagsbeslutet uppdraget att slutligt
omhänderta sådant hälso- och miljöfarligt avfall som kommuner och enskilda
avfallsproducenter ej själva kan ta hand om på ett från resurs- och
miljösynpunkt godtagbart sätt. Verksamheten är auktoriserad genom förordningen
om miljöfarligt avfall (1975:346). För att uppfylla vad som hade
föreskrivits rekonstruerades SAKAB. Staten trädde in som huvuddelägare
(96 %). Övriga delägare är Svenska kommunförbundet och Näringslivets
stifteke för avfallsbehandling.
Vid årsskiftet 1975-1976 hade SAKAB en behandlingsresurs (dotterbolaget
Industridestillation i Lövsta). Detta företag utförde återvinning av
lösningsmedel och olja samt förbränning av pumpbart och fast avfall.
I september 1976 övertog SAKAB en våtkemisk anläggning av Terra Bona
i Norrtorp och senare knöts ännu en våtkemisk anläggning vid Graab-Kemi i
Göteborg till SAKAB genom långtidsarrende.
SAKAB:s verksamhet började med en inventering av befintliga behandlingsresurser
för miljöfarligt avfall inom och utom landet. Det konstaterades
att det fanns en överkapacitet för behandling av avfallsolja och stor brist på
resurser för kvalificerad förbränning. Mot denna bakgrund beslöt SAKAB
att låta projektera en central behandlingsanläggning med förläggning till
Norrtorp i Kumla kommun.
Tillstånd enligt miljöskyddslagen att uppföra och driva behandlingsanläggningen
lämnades av koncessionsnämnden för miljöskydd i december 1978.
Sedan beslutet överklagats hos regeringen av bl. a. statens naturvårdsverk
har ett flertal olika alternativa lokaliseringsorter för anläggningen prövats.
Något bättre alternativ än Norrtorp har därvid inte framkommit. Regeringen
JoU 1984/85:6
5
har i beslut den 15 januari 1981 fastställt det av koncessionsnämnden
lämnade tillståndet. Genom beslutet har dock villkoren för verksamheten i
flera avseenden skärpts.
Anläggningen i Norrtorp och driften där kontrolleras fortlöpande av
SAKABis laboratorium för bestämning av avfallens sammansättning. Vid
laboratoriet analyseras även processavloppsvatten m.m. för att säkerställa
att gällande miljöskyddsvillkor efterlevs. Under den provdrift av anläggningen
som äger rum till utgången av innevarande år har koncessionsnämnden
förordnat en särskild sakkunnig. Han skall kontrollera anläggningens skötsel
och drift och har befogenhet att stoppa driften om så erfordras.
För kontrollen av den omgivande miljön har länsstyrelsen i Örebro län
utarbetat ett förundersökningsprogram för att kartlägga Kvarntorpsområdets
miljösituation innan förbränningsanläggningen togs i drift. Avsikten är
att resultaten från kartläggningen skall kunna tjäna som utgångspunkt för
jämförelser vid motsvarande undersökningar sedan driften pågått under
några år. En tjänsteman vid länsstyrelsen är avdelad att särskilt följa driften
vid SAKAB:s anläggning i Norrtorp.
Av den nu lämnade framställningen framgår att ett omfattande program
lagts fast för kontroll av Norrtorpsanläggningens miljöpåverkan. Programmet
genomförs för att fullfölja riksdagens intentioner om att behandlingen av
miljöfarligt avfall ytterst noga övervakas i miljöskyddshänseende. De förslag
som framförs i motion 906 är enligt utskottets mening redan uppfyllda.
Någon ytterligare riksdagens åtgärd med anledning av motionen såvitt nu är i
fråga (yrkande 3) påkallas således icke.
Av redogörelsen för 1975 års riksdagsbeslut framgår vidare att riksdagen i
likhet med regeringen bedömde det nödvändigt att stat och kommun skulle ta
huvudansvaret för behandling av det miljöfarliga avfallet. Mot den bakgrunden
rekonstruerades SAKAB som ett icke vinstinriktat företag. SAKABis
hantering har redan från början väsentligen undantagits från marknadsekonomin.
Regeringen har genom förordning (1983:720) ändrat förordningen
om miljöfarligt avfall i den riktning som påtalas i motion 1086. Tillstånd till
utförsel av miljöfarligt avfall får sålunda meddelas endast om det kan antas
att avfallet kommer att slutligt omhändertas på ett från hälso- och miljöskyddssynpunkt
väsentligt bättre sätt än om avfallet omhändertas av
SAKAB. Motionen avstyrks mot angiven bakgrund såvitt nu är i fråga
(yrkande 1).
Miljövådliga batterier
Ett stort antal batterier innehållande giftiga tungmetaller som kvicksilver
och kadmium säljs i Sverige som energikällor till olika elektriska apparater,
lampor och elektroniska instrument. Utbrända batterier som kastas i
hushållsavfallet berörs inte av bestämmelserna i förordningen om miljöfarligt
avfall. Sammantaget innebär emellertid spridningen av tungmetaller
JoU 1984/85:6
6
genom bränning av hushållsavfall som innehåller batterier en klar belastning
på miljön. Problemet uppmärksammas i två motioner. I motion 1983/84:836
av Lars Ernestam och Börje Stensson (båda fp) yrkas att ett arbete med
insamling av dessa batterier skyndsamt sätts i gång, antingen detta sker
genom inrättandet av ett pantsystem liknande det som inrättats för aluminiumburkar
eller genom informationskampanj. I partimotion 1983/84:906 av
Lars Werner m. fl. (vpk) yrkas, såvitt nu är i fråga (yrkande 6), på ett
riksdagsuttalande om att miljövådliga batterier skall återinsamlas enligt
naturvårdsverkets förslag. Inriktningen bör från början vara ett system med
hög pant. Regeringen bör komma med lagförslag i denna riktning.
Utskottet får erinra om att riksdagen vid olika tillfällen haft anledning att
behandla frågan om spridning av tungmetaller genom batterier. Våren 1982
riktades ett tillkännagivande till regeringen i frågan på förslag av jordbruksutskottet
(JoU 1981/82:24). Enligt utskottets uppfattning var det angeläget
att särskilda åtgärder vidtogs för att hindra spridningen av giftiga tungmetaller
genom hushållssoporna. Problemet var härvidlag till väsentlig del ett
informationsproblem.
Hösten 1983 behandlades frågan ånyo med anledning av motioner (JoU
1983/84:7). Utskottet hänvisade då till att naturvårdsverket utrett frågan och
i ett betänkande (SNV PM 1688) framlagt ett handlingsprogram för
regeringen syftande till att minska spridningen av tungmetaller från batterier.
Mot bakgrund härav avslogs motionerna.
Utskottet får med anledning av de nu behandlade motionsyrkandena
framhålla att en betydande del av de utsläpp av giftiga tungmetaller som
numera sker i miljön beräknas härröra från förbränning av hushållsavfall
innehållande förbrukade småbatterier där kvicksilver och kadmium är aktiva
substanser. Det är av vikt att denna källa till giftspridning i möjligaste mån
elimineras. Enligt utskottets mening vilar ansvaret härför till stor del på
batteribranschens företrädare som har möjlighet att anordna återtagning av
förbrukade batterier. Möjligheten att saluföra batterier som inte innehåller
giftiga ämnen har även uppmärksammats. Utskottet får vidare erinra om att
naturvårdsverkets tidigare omnämnda utredning efter remissbehandling nu
är föremål för överväganden i regeringskansliet. Utskottet utgår från att
regeringen med ledning av nu föreliggande material kommer att vidta sådana
åtgärder att tungmetallspridningen genom bränning av batterier kan nedbringas
väsentligt. Motionernas syfte synes härigenom i betydande utsträckning
tillgodosett. Någon ytterligare riksdagens åtgärd med anledning av
motionsyrkandena påkallas därför icke.
Tungmetaller i avloppsslam
I partimotion 1983/84:906 av Lars Werner m. fl. (vpk) begärs åtgärder för
att sänka tungmetallhalten i avloppsslam från de kommunala reningsverken.
Enligt motionärerna gäller det att få ned industrins utsläpp av metaller till
JoU 1984/85:6
7
avloppssystemen. Då kan kommunerna också få en miljömässigt bättre
användning av slammet, hävdar motionärerna.
Utskottet får framhålla att det, som framgår av den inledande översikten
av rättsläget, är kommunerna som har ansvaret för avloppsfrågorna.
Naturvårdsverket följer i sin egenskap av central miljöskyddsmyndighet
frågorna om avloppsslam. Verket avser att se över nu gällande råd och
anvisningar beträffande avloppsslam. Enligt vad utskottet inhämtat har
situationen förbättrats väsentligt under senare år när det gäller att avskilja
tungmetallrester innan avloppsvattnet släpps ut från industrin och från
yrkesutövare som exempelvis tandläkare. Användning av avloppsslam för
jordförbättring uppmuntras i den mån det är fritt från tungmetaller och
giftiga ämnen. Med hänsyn till att berörda myndigheter ägnar frågan
kontinuerlig uppmärksamhet påkallar motionen såvitt nu är i fråga (yrkande
2) icke någon ytterligare riksdagens åtgärd. Yrkandet avstyrks.
'Pappersa vfall
I motion 1983/84:906 av Lars Werner m. fl. (vpk) erinras om att riksdagen
år 1975 beslöt att obligatorisk insamling av tidningspapper från hushållen
skulle vara genomförd i hela landet senast år 1980. Enligt motionen behövs
ytterligare insatser för att uppnå det insamlingsmål riksdagen då satte.
Framför allt är det angeläget att pappersa vfall inte används som oljeersättning
vid förbränning i kommunala värmeverk, framhåller motionärerna.
Riksdagen beslöt år 1975 om obligatorisk insamling av bl. a. tidningspapper
(prop. 1975:32, JoU 1975:10), avsett att tjäna som material för
fiberåtervinning. Frågan om pappersinsamlingen har under en följd av år
varit föremål för riksdagens uppmärksamhet såväl genom motioner som i
form av frågor och interpellationer. Då frågan senast behandlades hänvisade
utskottet till att jordbruksministern tagit initiativ till överläggningar med
industrin och kommunerna i syfte att säkra att papperet återvinns, i första
hand genom fiberåtervinning (JoU 1982/83:26). Mot bakgrund härav avslogs
motioner om åtgärder.
Enligt vad utskottet erfarit bedömer man inom berörda organisationer, att
pappersinsamlingen numera fungerar relativt tillfredsställande. Insamlingen
av tidningspapper beräknas i år nå en volym av 280 000 ton. Målet för
insamling om alla större kommuner deltar har satts till 300 000 ton. Industrin
som har kapacitet att ta emot 350 000 ton beräknas i år komma att förbruka
ca 320 000 ton varav en del således kommer att importeras. Priserna har i år
höjts väsentligt. Även wellpappsinsamlingen uppges i stort sett ske utan
anmärkning.
Utskottet finner mot bakgrund av vad som redovisats att det mål som
riksdagen satte upp år 1975 i stor utsträckning infriats. Frågan om pappersåtervinning
är även föremål för fortlöpande uppmärksamhet från regeringens
sida. Någon anledning för riksdagen att nu göra något uttalande i frågan
JoU 1984/85:6
8
föreligger med hänsyn härtill icke. Motionen avstyrks således såvitt nu är i
fråga (yrkande 4).
Dryckesemballage
I motion 1983/84:906 framhåller Lars Werner m. fl. (vpk) att en förbättrad
form av returglas bör stödjas av miljömyndigheterna som emballage för
drycker. Det engångsglas som förekommer bör återföras till glasindustrin
som återglas, samtidigt som åtgärder vidtas för att förverkliga ett beslut som
riksdagen fattat om denna återglashantering. Tillverkning och återvinning av
aluminiumburkar för drycker bör enligt motionen inte få expandera på
returglasets bekostnad. Sedan återvinningen av dessa burkar fått verka en tid
bör en utvärdering göras av aluminiumburken som dryckesförpackning i
Sverige, dock senast i och med utgången av år 1985, anför motionärerna. De
yrkar att riksdagen hos regeringen hemställer om åtgärder i enlighet härmed
(yrkande 5).
Utskottet får med anledning av yrkandet anföra följande.
Riksdagen har i olika sammanhang uttalat att dryckesemballage i form av
glasflaskor eller plåtburkar i största möjliga mån bör tillhandahållas som
returvara. Vid antagandet av lagen (1982:349) om återvinning av dryckesförpackningar
av aluminium (prop. 1981/82:131, JoU 1981/82:32) godkändes
inrättande av ett pantsystem. Enligt riksdagsbeslutet bör ett återvinningsmål
om minst 75 % uppnås senast år 1985. Utskottet framhöll att det på lång sikt
bör finnas tillgång till ett returglassystem för öl och läsk på den svenska
marknaden.
Våren 1983 riktades ett tillkännagivande till regeringen om återtagning av
vin- och spritbuteljer. I frågan hade yttrande inhämtats från näringsutskottet.
Jordbruksutskottet erinrade om att en mycket stor del av vin- och
spritförsäljningen sker i engångsflaskor. Införandet av ett återglassystem
skulle vara av intresse såväl från industri- och sysselsättningssynpunkt som
från miljösynpunkt. Ett sådant system skulle även innebära möjlighet för
allmänheten att göra sig av med annat förpackningsglas i samband med
pantlösen av vin- och spritbuteljer. Utskottet förordade att det fortsatta
arbetet för ökad återvinning av vin- och spritbuteljer inriktades på införande
av ett återglassystem. Riksdagen anslöt sig till utskottet (JoU 1982/83:39,
rskr 1982/83:36).
Enligt vad utskottet inhämtat bereds frågan om återglassystem i regeringskansliet.
Utskottet utgår från att regeringen i samråd med berörda instanser
förbereder åtgärder i linje med riksdagens beslut. När det gäller frågan om
insamlingsmålet för aluminiumburkar får utskottet erinra om att 1982 års
riksdagsbeslut var baserat på att en insamlingsvolym av 75 % av antalet sålda
burkar skulle uppnås år 1985. Beslutet innebär således att en utvärdering
måste göras om drygt ett år. Vad utskottet anfört är ägnat att i det väsentliga
tillgodose nu berörda yrkande i motion 906. Någon ytterligare riksdagens
åtgärd med anledning därav synes icke påkallad.
JoU 1984/85:6
9
Bilskrotningslagen
En kortfattad redogörelse för bilskrotningslagen har lämnats i inledningen
av detta betänkande. Förslag till översyn av bestämmelserna framförs i två
motioner.
I motion 1983/84:1306 konstaterar Jan-Eric Virgin (m) att 1975 års
bilskrotningslag ökat möjligheterna att åstadkomma bättre förhållanden när
det gäller att rensa bort bilvrak från naturen och undanskymda uppställningsplatser.
Dock finns fortfarande åtskilliga skrotbilar stående här och var trots
dyrbara kampanjer. Ett särskilt problem tycks det s. k. avställningsinstitutet
vara. Hela skrotbilsfrågan bör därför ses över i ett särskilt projekt, yrkar
motionären.
I motion 1983/84:837 av Lars Ernestam och Börje Stensson (fp) om den
industriella användningen av freoner diskuteras risken för freonutsläpp i
samband med skrotning av kylanläggningar. I detta sammanhang aktualiserar
motionärerna en utvidgning av bilskrotningslagen till att omfatta även
elektriska hushållsmaskiner (yrkande 2).
Med anledning av nämnda motionsyrkanden må noteras att statskontoret i
februari 1984 har lagt fram en utredning om bilskrotning med förslag til)
ändrade regler (Statskontorets skriftserie 1984:14). Betänkandet har remissbehandlats
och bereds i jordbruksdepartementet. Inom kommunikationsdepartementet
har en enmansutredning tillsatts för att utreda avställningsinstitutet.
Enligt direktiven (Dir. 1983:47) bör utredaren redovisa både vilka
ändringar som bör göras om avställningsinstitutet behålls i sina huvuddrag
och vilka lösningar som bör väljas för det fall att avställningsinstitutet helt
eller delvis slopas.
Naturvårdsverket har tidigare i skrivelser till regeringen fört fram tanken
att utvidga bilskrotningslagen till att omfatta även hushållsmaskiner.
Bilskrotningsfonden växer snabbt och uppgick i februari 1984 till närmare
150 milj. kr.
Utskottet får för sin del framhålla att frågan om revidering av bilskrotningslagens
bestämmelser som framgår av redogörelsen ovan är föremål för
överväganden i olika instanser. Under omständigheterna finner utskottet
lämpligt att avvakta de fortsatta övervägandena. Mot bakgrund härav
avstyrks motionerna.
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande miljöfarligt avfall
att riksdagen avslår
a) motion 1983/84:835,
b) motion 1983/84:906 yrkande 3,
c) motion 1983/84:1086 yrkande 1,
JoU 1984/85:6
10
2. beträffande miljövådliga batterier
att riksdagen lämnar utan ytterligare åtgärd
a) motion 1983/84:836,
b) motion 1983/84:906 yrkande 6,
3. beträffande tungmetaller i avloppsslam
att riksdagen avslår motion 1983/84:906 yrkande 2,
4. beträffande pappersavfall
att riksdagen avslår motion 1983/84:906 yrkande 4,
5. beträffande dryckesemballage
att riksdagen lämnar motion 1983/84:906 yrkande 5 utan ytterligare
åtgärd,
6. beträffande bilskrotningslagen
att riksdagen avslår
a) motion 1983/84:837 yrkande 2,
b) motion 1983/84:1306.
Stockholm den 9 oktober 1984
På jordbruksutskottets vägnar
EINAR LARSSON
Närvarande: Einar Larsson (c), Håkan Strömberg (s), Ove Karlsson (s),
Hans Wachtmeister (m), Sven Eric Lorentzon (m), Kerstin Andersson (c),
Jens Eriksson (m), John Andersson (vpk), Åke Selberg (s), Jan-Eric Virgin
(m), Bengt Kronblad (s), Ulf Lönnqvist (s), Wivi-Anne Radesjö (s) och Lars
Ernestam (fp).
Reservationer
1. Miljöfarligt avfall - PCB (mom. 1 a)
Lars Ernestam (fp) anser att
dels den del av utskottets yttrande på s. 3 som börjar med ”Utskottet får”
och slutar med ”avstyrks alltså” bort ha följande lydelse:
Utskottet får (lika med utskottet) fortlöpande undersökas. Som
motionären framhåller finns det metoder som ger en mer tillfredsställande
destruktion än den som provats i Sverige. Det är därför angeläget att en
arbetsgrupp tillsätts med uppdrag att göra en grundlig, förutsättningslös
utredning av alternativa processer för separat destruktion av PCB. Riksdagen
bör som sin mening ge regeringen till känna vad utskottet sålunda uttalat
med anledning av motionen.
JoU 1984/85:6
11
dels utskottets hemställan under 1 a) bort ha följande lydelse:
1. beträffande miljöfarligt avfall
a) att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört med anledning av motion 1983/84:835,
2. Miljöfarligt avfall - SAKAB:s exportmonopol (mom. 1 c)
Hans Wachtmeister, Sven Eric Lorentzon, Jens Eriksson, Jan-Eric Virgin
(alla m) samt Lars Ernestam (fp) anser att
dels den del av utskottets yttrande på s. 5 som börjar med ”Av redogörelsen”
och slutar med ”fråga (yrkande 1)” bort ha följande lydelse:
Som framhålls i motion 1086 har regeringen vidtagit en ändring (1983:720)
av förordningen om miljöfarligt avfall. Tillstånd till utförsel av miljöfarligt
avfall får sålunda meddelas endast om det kan antas att avfallet kommer att
slutligt omhändertas på ett från hälso- och miljöskyddssynpunkt väsentligt
bättre sätt än om avfallet omhändertas av SAK AB. Utskottet får för sin del
uttala att den ändringen knappast kan anses motiverad. Enligt utskottets
mening bör SAKAB:s exportmonopol icke omfatta situationer där garantier
ges att miljöfarligt avfall kan behandlas på ett från miljöskyddssynpunkt
minst lika tillfredsställande sätt som om avfallet omhändertas av SAK AB.
Riksdagen bör som sin mening ge regeringen till känna vad utskottet anfört
med anledning av motionen.
dels utskottets hemställan under 1 c) bort ha följande lydelse:
1. beträffande miljöfarligt avfall
c) att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört med anledning av motion 1983/84:1086 yrkande 1,
3. Miljövådliga batterier (mom. 2)
Einar Larsson och Kerstin Andersson (båda c), John Andersson (vpk) och
Lars Ernestam (fp) anser att
dels den del av utskottets yttrande på s. 6 som börjar med ”Utskottet får”
och slutar med ”därför icke” bort ha följande lydelse:
Utskottet får (lika med utskottet) i regeringskansliet. Med
hänsyn till att frågan således får anses ha beretts både grundligt och under
alltför lång tid bör regeringen enligt utskottets mening utan vidare omgång
vidta åtgärder, och eventuellt framlägga förslag till riksdagen, för att
tungmetallspridningen från batterier bringas att upphöra. Vad utskottet
sålunda anfört med anledning av motionerna bör riksdagen som sin mening
ge regeringen till känna.
dels utskottets hemställan under 2 bort ha följande lydelse:
2. beträffande miljövådliga batterier
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
JoU 1984/85:6
12
utskottet anfört med anledning av motionerna 1983/84:836 och
1983/84:906 yrkande 6,
4. Pappersavfall (mom. 4)
John Andersson (vpk) anser att
dels den del av utskottets yttrande som på s. 7 börjar med ”Utskottet
finner” och på s. 8 slutar med ”fråga (yrkande 4)” bort ha följande lydelse:
Även om situationen när det gäller fiberåtervinning således ter sig relativt
lugn kan det med nuvarande oljepriser vara företagsekonomiskt lönsamt att
bränna papper för att utvinna energi. Flera kommunala renhållningsverk har
också sagt sig överväga att upphöra med den separata pappersinsamlingen
för att förbättra värmeekonomin. Samhällsekonomiskt är ett sådant förfarande
dock knappast försvarbart. Därför måste åtgärder vidtas som säkrar
att returpapperet används i enlighet med 1975 års beslut. De styrmedel som
kan komma att erfordras ankommer det på regeringen att anvisa. Vad
utskottet sålunda anfört bör riksdagen som sin mening ge regeringen till
känna.
dels utskottets hemställan under 4 bort ha följande lydelse:
4. beträffande pappersavfall
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört med anledning av motion 1983/84:906 yrkande 4,
5. Dryckesemballage (mom. 5)
John Andersson (vpk) anser att
dels den del av utskottets yttrande på s. 8 som börjar med ”Enligt vad” och
slutar med ”icke påkallad” bort ha följande lydelse:
Effekterna av riksdagens återglasbeslut har låtit vänta på sig. Utskottet får
därför framhålla följande: En förbättrad form av returglas bör stödjas av
miljövårdsmyndigheterna som emballage för drycker. Det engångsglas som
förekommer bör återföras till glasindustrin som återglas, samtidigt som
åtgärder vidtas för att förverkliga riksdagens fattade beslut om denna
hantering. Tillverkning och återvinning av aluminiumburkar för drycker bör
inte få expandera på returglasets bekostnad. Sedan återvinningen av dessa
burkar fått verka en tid bör en utvärdering göras av aluminiumburken som
dryckesförpackning i Sverige, dock senast i och med utgången av år 1985.
Vad utskottet anfört bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
dels utskottets hemställan under 5 bort ha följande lydelse:
5. beträffande dryckesemballage
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört med anledning av motion 1983/84:906 yrkande 5,
JoU 1984/85:6
13
6. Bilskrotningslagen (morn. 6 a)
Einar Larsson och Kerstin Andersson (båda c) samt Lars Ernestam (fp)
anser att
dels den del av utskottets yttrande på s. 9 som börjar med ”Utskottet får”
och slutar med ”avstyrks motionerna” bort ha följande lydelse:
Utskottet får för sin del framhålla att frågan om revidering av bilskrotningslagens
bestämmelser som framgår av redogörelsen är föremål för
överväganden i olika instanser. Det yrkande som ställs i motion 1306 får
därmed anses tillgodosett. Motionen avstyrks mot den bakgrunden.
Däremot synes frågan om att utvidga bilskrotningslagens tillämpningsområde
till att omfatta även elektriska hushållsmaskiner inte ha medgivits
realbehandling i regeringskansliet. Som framhålls i motion 837 bör detta
problem aktualiseras. Riksdagen bör som sin mening ge regeringen till känna
vad utskottet anfört med anledning av motionen såvitt nu är i fråga (yrkande
2).
dels utskottets hemställan under 6 a) bort ha följande lydelse:
6. beträffande bilskrotningslagen
a) att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört med anledning av motion 1983/84:837 yrkande 2,
Särskilda yttranden
1. Tungmetaller i slammet från avloppsreningsverk (mom. 3)
John Andersson (vpk) anför:
Som framhålls i vpk:s partimotion 1983/84:906 är det synnerligen angeläget
att minska och helst eliminera halten av tungmetaller i slammet från
avloppsreningsverken och därmed göra slammet tjänligt för jordbruksändamål.
Att avlägsna tungmetaller sedan de redan nått reningsverken är svårt
och därför måste tungmetallerna stoppas redan vid källan. Källorna är främst
industrianläggningar och det är sålunda där insatserna måste sättas in. Det är
viktigt att utvecklingen noga följs av de miljövårdande myndigheterna och
att trenden hela tiden går mot lägre utsläpp av tunga metaller. Nu är utskottet
i sak av samma mening som motionärerna och säger sig ha inhämtat att
situationen vad gäller avskiljning av tungmetallrester skulle ha förbättrats
väsentligt under senare år. Utskottet säger också att naturvårdsverket skall
se över gällande råd och anvisningar vad gäller avloppsslammet. Det är
viktigt att en nedåtgående trend i fråga om de förorenande tunga metallerna
då kan beläggas. Även om den aktuella frågan ser ut att vara på rätt väg,
enligt utskottet, så finns det anledning att motionsvägen återkomma i frågan
och få en redovisning inför riksdagen.
JoU 1984/85:6
14
2. Miljöfarligt avfall
John Andersson (vpk) anför:
Motion 1983/84:906 tar också upp behandling av miljöfarligt avfall och
speciellt SAKAB:s behandlingsanläggning för sådant avfall. Motionärerna
påminner om att frågan om lokalisering av denna behandlingsanläggning var
mycket kontroversiell. Lokaliseringen till Norrtorp inom Kumla kommun
mötte och möter fortfarande motstånd. Både fastighetsägare i närområdet
och jordbrukare har uttryckt oro. De förra för att deras fastigheter kommer
att sjunka i värde och kanske blir svåra att sälja och de senare för att
jordbruket på den bördiga Närkeslätten skall påverkas negativt av utsläpp.
Till detta kan fogas att det aktuella området sedan andra världskriget och
fram till 1960-talet varit utsatt för mycket svåra miljöstörningar från både
skifferbrytning och driften vid det numera nedlagda skifferoljeverket i
Närkes Kvarntorp. Mot den bakgrunden finns det all anledning att mycket
noga följa hanteringen och driften vid SAKAB:s nu färdigställda anläggning
för behandling av miljöfarligt avfall vid Norrtorp. Enligt utskottet skall den
nu pågående provdriften övervakas av särskilt utsedd person vid länsstyrelsen
i Örebro fram till årsskiftet 1984-1985. Detta är naturligtvis bra och ägnat
att minska allmänhetens oro. Det är också bra att en kartläggning skett av
miljön runt SAKAB:s anläggning före idriftstagandet. Det är viktigt för att
kunna konstatera om negativ miljöpåverkan skett till följd av utsläpp från
anläggningen. Man kan heller inte utesluta att det kan komma att riktas
civilrättslig talan mot SAKAB från fastighetsägare i anläggningens närområde
och att det också av det skälet är viktigt att verksamheten vid anläggningen
i Norrtorp är noga dokumenterad. Det måste fortlöpande kunna konstateras
att alla utsläpp håller sig inom de värden som tillstånden föreskriver.
Kontrollen måste också kunna visa att de föreskrivna värdena är tillräckligt
låga för att undvika negativa verkningar i den omgivande miljön. Utskottet
anser att de krav som rests i motionen redan är uppfyllda. Om detta är sant så
är det naturligtvis bra, men den nu skärpta övervakningen kan behöva
utsträckas bortom årsskiftet 1984-1985 när provdriften anses upphöra. För
detta ändamål behöver i så fall medel anvisas.
3. Bilskrotningslagen (mom. 6 b)
Jan-Eric Virgin (m) anför:
Det förslag som statskontoret har utarbetat bör kunna leda till en
förbättring av den nuvarande situationen. Såväl ett enklare förfarande vid
skrotningstillfället som en höjd premie bör leda till att fler bilar skrotas
reguljärt. För kommunernas del innebär förslaget en väsentlig förbättring
eftersom de med nuvarande regler drabbas av relativt stora kostnader för
omhändertagande av skrotbilar. Enligt nuvarande ordning regleras en
eventuell skatteskuld i samband med utbetalning av premien. Ofta blir det då
inga pengar över till att täcka kommunens kostnader.
JoU 1984/85:6
15
Det kan inte förnekas att förslagen från utredningen om avställningsinstitutet
i bilregistret sannolikt kommer att medverka till att avregistrering och
skrotning sker i ökad omfattning och de långvariga avställningarna därmed
minskar. Förslagen behandlar olika delar av skrotningsproblematiken och
kompletterar därmed varandra. Det synes därför inte medföra några
problem att genomföra förslagen separat.
Tidsaspekten synes vara av stor betydelse när det gäller att snarast få ett
beslut av riksdagen angående ändring av bilskrotningslagen. Enligt vad jag
erfarit har försäljningen av bilskrot till bilfragmentering minskat sedan
statskontorets förslag framlagts. Leverantörerna förmodas öka sina lager i
avvaktan på att förslaget om höjda skrotningspremier blir verklighet.
Beredningen i jordbruksdepartementet bör därför icke invänta utredningen
om avställningsinstitutet i bilregistret utan förslagen bör, som nämnts ovan,
kunna föreläggas riksdagen såsom två olika ärenden.
mlnab/gotab Stockholm 1984 79031