om avfallshantering och återvinning (Betänkande 1982/83:JoU26 Jordbruksutskottet)

JoU 1982/83:26

Jordbruksutskottets betänkande
1982/83:26

om avfallshantering och återvinning
Motioner

I motion 1982/83:485 av Lars Werner m. fl. (vpk) yrkas, såvitt nu är i fråga
(yrkandena 2, 4, 6 och 7)

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om åtgärder för att väsentligt öka insamlingen av returpapper i
landet,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om åtgärder för att återvinna metall- och plastskrot från hushållsavfall,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om stoppande av tungmetaller vid källorna, slambehandling,
skattefri elproduktion, kalkfällning och produktion av jordförbättringsmedel
i kommunala bolag,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om hantering, deklaration och slutlig destruktion av miljöfarligt
avfall.

I motion 1982/83:637 av Ulla Johansson m. fl. (s) yrkas att riksdagen som
sin mening ger regeringen till känna vad som i motionen anförts om insamling
av returpapper och om begränsning av användandet av sådant papper som
bränsle i kommunala förbränningsanläggningar.

I motion 1982/83:791 av Pär Granstedt m. fl. (c) yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om återhållsamhet med utbyggnad av värmeanläggningar
för förbränning av avfall för energiframställning,

2. att riksdagen begär att regeringen i samarbete med Kommunförbundet
snarast presenterar en plan för hur också avfall som glas och metall liksom
tidningspapper skall skiljas ut av hushållen och omhändertas av kommunerna
för materialåtervinning.

I motion 1982/83:995 av Lars Ernestam och Börje Stensson (båda fp) yrkas
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i motionen
anförts om påskrift på förpackningar som talar om varans och förpackningens
lämpliga sluthan tering.

I motion 1982/83:1451 av Bertil Fiskesjö (c) yrkas att riksdagen beslutar att
som sin mening ge regeringen till känna vad som i motionen anförts om
förbränning och återanvändning av avfallsprodukter.

1 Riksdagen 1982/83. 16 sami. Nr 26

JoU 1982/83:26

I motion 1982/83:1457 av Eric Jönsson m. fl. (s) yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts rörande inrättandet av ett återvinningscentrum i Malmö,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i övrigt
anförts i motionen rörande en ökad återvinning.

Utskottet

Utskottet behandlar i betänkandet ett antal i januari 1983 väckta motioner
om avfallshantering och återvinning.

Återvinning av returpapper

Riksdagen fattade år 1975 beslut om olika åtgärder som syftar till ökad
återvinning och bättre omhändertagande av avfall (prop. 1975:32, JoU
1975:10, rskr 1975:161). Beslutet innebar beträffande pappersåtervinning
bl. a. att insamling av hushållens tidningar och tidskrifter skulle genomföras i
hela landet och att ansvaret för insamlingen lades på kommunerna.
Pappersavfallet skulle återanvändas som fiberråvara i pappersindustrin och
inte brännas upp i värmeanläggningar. Fullt genomförd beräknades insamlingen
inbringa omkring 200 000 ton tidningspapper.

I tre motioner yrkas på åtgärder för att insamlingen av returpapper skall
öka. Enligt motion 485 är beslutet från år 1975 ännu inte genomfört över hela
landet. Fabrikskapacitet finns för mottagande och upparbetning av returpapper
liksom teknik för avsvärtning men returpapper inlevereras inte till
den volym som industrin skulle behöva, anför motionärerna. Enligt motion
637 bör förbränning av returpapper i kommunala fjärrvärmeverk begränsas
genom samhälleliga åtgärder för att bereda pappersindustrin tillgång till
billigt returpapper. Regeringen bör uppta överläggningar med kommunerna,
insamlingsföretagen och pappersbruken i detta syfte. I motion 791
(yrkande 2) efterlyses en plan för hur bl. a. tidningspapper skall skiljas ut av
hushållen och omhändertas av kommunerna för materialåtervinning.

Då riksdagen behandlade returpappersfrågan våren 1982 framhöll utskottet
att bränning av papper utgör en kvalitativt sämre återvinning än
fiberåtervinning. Ytterligare ansträngningar borde enligt utskottets mening
göras av kommuner, företag och enskilda för att öka pappersinsamlingen för
fiberåtervinning. Samtidigt betonades att massafabriker och pappersbruk
har ett ansvar för att genom sin prissättning möjliggöra en ökad pappersinsamling.
Någon ytterligare åtgärd från riksdagens sida påkallades dock ej.
Riksdagen följde utskottet (JoU 1981/82:24).

I ett frågesvar den 3 mars 1983 har jordbruksministern sagt att han räknar
med att diskussion kommer att tas upp mellan kommunerna och pappersindustrin
som kan leda fram till sådana överenskommelser att pappersindu -

JoU 1982/83:26

strins behov av inhemskt returpapper långsiktigt tryggas under sådana
förutsättningar för insamlingsarbetet som kan accepteras av kommunerna.

Utskottet får för sin del erinra om att kommunerna bär huvudansvaret för
pappersinsamlingen. Varje kommun har själv att bedöma på vilket sätt
insamlingen skall ske. I vissa fall kan insamlingen göras av kommunens egna
organ, i andra fall av entreprenörer eller av ideella organisationer. Som
utskottet vid olika tillfällen framhållit bör returpapperet i första hand
användas för fiberåtervinning och inte som bränsle. Avgörande vikt bör
vidare enligt utskottets mening fästas vid att insamlingen ger största möjliga
utbyte av fiberråvaran. En förutsättning härför torde vara att pappersbruken
åtar sig att överta allt det insamlade papperet till ett pris som minst täcker
insamlingskostnaderna samt att kommunerna kan garantera leverans till
pappersindustrin. Som ovan nämnts har jordbruksministern tagit initiativet
till överläggningar mellan kommuner och industrin i detta syfte. Enligt
utskottets mening kan man förvänta sig att dessa överläggningar skall leda till
åtgärder som i det väsentliga är ägnade att tillgodose syftet med motionerna
485, 637 och 791 (yrkande 2). Dessa påkallar mot den bakgrunden ingen
ytterligare riksdagens åtgärd.

Avfallsseparering, värmeåtervinning, återvinning av material

Riksdagen har vid olika tillfällen betonat att avfall är en resurs som i största
möjliga utsträckning skall återvinnas. Återvinningsprincipen slogs fast i det
inledningsvis refererade 1975 års beslut om återvinning och avfallshantering.
Samtidigt formulerades principen om att producenten bör ta ansvar för att
avfall som omedelbart eller på sikt uppkommer av en produktion kan tas om
hand på ett från miljö- och resurssynpunkt riktigt sätt.

Stora ansträngningar har under det gångna decenniet gjorts i landets
kommuner för att - till stor del med statligt stöd - bygga avfallshanteringsanläggningar
där hushållsavfall separeras i olika fraktioner för att möjliggöra
återvinning av material eller energi.

I några motioner yrkas på åtgärder för att minska avfallshanteringens
miljöstörningar och utveckla återvinningstekniken. I motion 485 (yrkande 4)
yrkas på åtgärder för att återvinna metall- och plastskrot från hushållsavfall.
Motionärerna anser att en organiserad sortering bör ske redan vid källan om
man generellt skall få en bättre återvinning av material från hushållen. Enligt
motion 791 bör avfallshanteringen principiellt inriktas på i första hand
återanvändning av bruksföremål som förpackningar, i andra hand återvinning
av material genom industriella processer och först i sista hand
förbränning och energiframställning. Därför bör återhållsamhet iakttas med
utbyggnad av värmeanläggningar för avfallsbränning. Enligt motion 1451 har
de intentioner om återanvändning som funnits från samhällets sida inte
fullföljts. Som långsiktig lösning anser motionären att separering av soporna

JoU 1982/83:26

bör ske på sådant sätt, att man avskiljer och avstår från att bränna sådana
sopor där förbränningen ger miljöskador. I motion 1457 (yrkande 2)
framhålls att nästan alla produkter - även kapitalvaror - förr eller senare
dyker upp som potentiellt avfall. Detta bör av resursskäl återvinnas. Härför
krävs enligt motionen en teknisk utveckling kombinerad med organisatoriska
och tekniska lösningar.

Utskottet får med anledning av motionerna erinra om att riksdagen senast
våren 1982 uttalade att de år 1975 fastlagda principerna om avfall som resurs
och om producentens ansvar har stor betydelse från resurs- och miljösynpunkt.
Regeringen borde närmare överväga vilka åtgärder som erfordras för
att bringa dem till praktisk tillämpning (JoU 1981/82:24, rskr 1981/82:240).
Samtidigt gjordes ett tillkännagivande att särskilda åtgärder bör vidtas för att
hindra spridningen av giftiga tungmetaller med hushållssopor. Frågan bereds
inom regeringskansliet.

Utskottet delar motionärernas mening att förbränning av avfall bör
undvikas när förbränningen medför skador på miljön. Avfallsbränning kan i
många fall även innebära ett slöseri med naturresurser. Enligt vad utskottet
erfarit har koncessionsnämndens krav på rökgasrening vid kommunala
värmecentraler medfört att vissa kommuner söker nedbringa tungmetallhalterna
i hushållsavfallet genom kampanjer för insamling av tungmetallhaltiga
batterier. Utskottet får samtidigt erinra om att ett intensivt arbete pågår i
olika instanser för att få fram metoder för förbättrad återvinning och
minskade skador på miljön i samband med avfallshantering. Inom naturvårdsverket
pågår ett utvärderingsarbete beträffande redan vidtagna åtgärder.
Verket avser även att inom kort lägga fram en rapport med förslag om
separat insamling av tungmetallhaltiga batterier m. m. Styrelsen för teknisk
utveckling har i samråd med bl. a. Kommunförbundet utgivit en handledning
för kommunal avfallshantering. Forskning på området bedrivs vid bl. a.
universitetet i Lund, Chalmers tekniska högskola och tekniska högskolan i
Luleå. Den verksamhet som sålunda pågår är enligt utskottets mening ägnad
att ge resultat som i betydande utsträckning tillgodoser de nu aktuella
yrkandena i motionerna 485 (yrkande 4), 791, 1451 och 1457 (yrkande 2).
Dessa påkallar därför inte något särskilt uttalande från riksdagens sida.

Enligt motion 995 bör miljöpolitiken inriktas på förebyggande åtgärder.
Märkningen som skydd mot hälsorisker i samband med hantering av hälsooch
miljöfarliga varor bör enligt motionärerna också innefatta påskrift om
varans och förpackningens lämpliga slutbehandling. Sådan märkning bör
även kunna föreskrivas för andra varor.

Utskottet får med anledning av motionen framhålla att nya märkningsbestämmelser
enligt lagen 1973:329 om hälso- och miljöfarliga varor kommer
att träda i kraft den 1 januari 1985. Denna märkning avser främst
riskupplysning för användarna. Inom statens naturvårdsverk pågår som ovan
nämnts en utredning om insamling av tungmetallhaltiga batterier. I samband
därmed övervägs frågan om särskild märkning av sådana batterier för att

JoU 1982/83:26

ange hur man bör förfara med den utbrända varan. Med hänvisning till den
verksamhet som sålunda pågår avstyrks motionen.

I motion 1457 yrkas även (yrkande 1) att ett återvinningscentrum inrättas i
Malmö. Utskottet får med anledning härav framhålla att det - som framgår
av vad som anförts i det föregående - pågår en forsknings- och utvecklingsverksamhet
på återvinningsområdet vid en rad myndigheter och institutioner
i landet. Med hänvisning härtill torde det nu inte föreligga anledning till
något initiativ från riksdagens sida till inrättandet av en institution av det slag
som avses i motionen. Yrkandet avstyrks med hänvisning härtill.

Miljöfarligt avfall, avloppsrening

Vissa frågor om behandlingen av miljöfarligt avfall tas upp i motion 485
(yrkande 7). Bl. a. framhåller motionärerna att bestämmelserna om
deklarationsplikt enligt förordningen om miljöfarligt avfall bör efterlevas. I
motionen understryks även vikten av att driften vid den centrala anläggning
för behandling av miljöfarligt avfall som byggs av SAKAB i Kumla kommer
att skötas seriöst och underkastas opartisk kontroll. Näst intill strikt
skadeståndsskyldighet för SAKAB bör tillämpas vid eventuellt uppkommande
skadefall i Norrtorp.

Utskottet får med anledning av motionen framhålla följande. Enligt
förordningen (1975:346) om miljöfarligt avfall är den som yrkesmässigt
utövar verksamhet där miljöfarligt avfall uppkommer skyldig att lämna
uppgift om avfallets art, sammansättning, mängd och hantering. Deklarationer
i detta syfte har senast infordrats år 1980. Bearbetningen av
deklarationerna är arbetskrävande, och den slutliga utvärderingen beräknas
enligt uppgift från naturvårdsverket föreligga under sommaren 1983.
Naturvårdsverket har i skrivelse till regeringen föreslagit att nästa deklarationsomgång
ersätts av en landsomfattande inventering av gamla kemikaliedepåer.
Frågan bereds enligt vad utskottet erfarit i regeringskansliet.

Den centrala behandlingsanläggning för miljöfarligt avfall som SAKAB
uppför i Norrtorp, Kumla, beräknas vara klar för provdrift under hösten
1983. Den har vid olika tillfällen varit föremål för riksdagens uppmärksamhet.
Utskottet vill erinra om att de villkor för anläggningen som satts upp av
koncessionsnämnden för miljöskydd och sedermera skärpts av regeringen
innebär ytterligt stränga utsläppsregler. Av miljöskyddslagen följer även att
rent strikt ansvar föreligger för den som orsakar olägenhet genom miljöfarlig
verksamhet. Med det anförda torde motionsyrkandet enligt utskottets
mening vara besvarat.

I motion 485 yrkas även (yrkande 6) att riksdagen skall rikta ett
tillkännagivande till regeringen om stoppande av tungmetaller vid källorna,
slambehandling, skattefri elproduktion, kalkfällning och produktion av
jordförbättringsmedel i kommunala bolag. Utskottet får med anledning av
detta yrkande erinra om att riksdagen vid olika tillfällen framhållit det

JoU 1982/83:26

önskvärda i att avloppsreningen kan förbättras genom avskiljande av bl. a.
tungmetaller vid källan och att det näringsrika avloppsslammet skall kunna
renas så att det kan utnyttjas produktivt (senast JoU 1980/81:8). Frågan om
kalkfällning aktualiserades senast i samband med behandlingen av proposition
1981/82:131 om åtgärder mot försurningen. Utskottet framhöll därvid
att kommunerna bör förmås att övergå till kalkfällning eller till kalktillsats
vid rening där så är motiverat i försurningsbekämpande syfte (JoU
1981/82:35, rskr 1981/82:321).

Ansvaret för slambehandlingen åvilar kommunerna med länsstyrelser och
naturvårdsverket som tillsynsmyndigheter. En ständig verksamhet pågår för
att förbättra avloppsreningen. Utskottet finner för sin del icke att något
särskilt uttalande från riksdagens sida i denna fråga erfordras. Motionsyrkandet
avstyrks sålunda.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande återvinning av returpapper

att riksdagen lämnar motionerna 1982/83:485 yrkande 2,
1982/83:637 och 1982/83:791 yrkande 2 utan ytterligare
åtgärd,

2. beträffande avfallsseparering m. m.

a) att riksdagen lämnar motionerna 1982/83:485 yrkande 4,
1982/83:791 yrkande 1,1982/83:1451 och 1982/83:1457 yrkande
2 utan ytterligare åtgärd,

b) att riksdagen avslår motion 1982/83:995,

c) att riksdagen avslår motion 1982/83:1457 yrkande 1,

3. beträffande miljöfarligt avfall

att riksdagen avslår motion 1982/83:485 yrkande 7,

4. beträffande avloppsrening

att riksdagen avslår motion 1982/83:485 yrkande 6.

Stockholm den 22 mars 1983

På jordbruksutskottets vägnar
EINAR LARSSON

Närvarande: Einar Larsson (c), Håkan Strömberg (s), Arne Andersson i
Ljung (m), Gunnar Olsson (s), Martin Segerstedt (s), Sven Eric Lorentzon
(m), Jens Eriksson (m), Börje Stensson (fp), John Andersson (vpk), Åke
Selberg (s), Bengt Kronblad (s), Lennart Brunander (c), Ulf Lönnqvist (s),
Bo Arvidson (m) och Wivi-Anne Radesjö (s).

JoU 1982/83:26

Reservation (moni. 4)

John Andersson (vpk) anser att

dels den del av utskottets yttrande på s. 6 som börjar med ”Ansvaret för”
och slutar med ”avstyrks sålunda” bort ha följande lydelse:

Utskottet instämmer i motionärernas bedömning att det kvarstår en del
problem att lösa när det gäller avloppsreningsverken. En förutsättning för att
avloppsslammet skall kunna användas som jordförbättringsmedel är således
att det är fritt från tungmetaller. Dessa bör enligt utskottets mening stoppas
redan vid källan. Utskottet instämmer även i de övriga förslag till förbättring
av avloppsreningstekniken som skisseras i motionen. Det finns enligt
utskottets mening anledning understryka vikten av att det fortsatta
utvecklingsarbetet för denna teknik inriktas i linje härmed. Vad utskottet
sålunda anfört med anledning av motionen bör riksdagen som sin mening ge
regeringen till känna.

dels utskottets hemställan under 4 bort ha följande lydelse:

4. beträffande avloppsrening

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört med anledning av motion 1982/83:485 yrkande
6,

Särskilt yttrande (mom. 2 b)

Börje Stensson (fp) anför:

I motion 1982/83:995 erinras om att nya märkningsföreskrifter till skydd
mot hälsorisker nyligen utfärdats för varor som omfattas av lagstiftningen om
hälso- och miljöfarliga varor. Det finns skäl för att denna märkning också bör
innefatta påskrift om varans och förpackningens lämpliga slutbehandling.
Det finns också skäl att utvidga märkningen till varugrupper som utan att
innebära direkt hälsofara ändå behöver separeras för återanvändning i
samband med den slutliga hanteringen.

Enligt min mening har förslaget ett sådant principiellt intresse att det bort
föranleda ett tillkännagivande av riksdagen. Jag har därför velat fästa
uppmärksamheten på frågan genom detta särskilda yttrande.