om avfallshantering och återvinning (Betänkande 1981/82:JoU24 Jordbruksutskottet)

JoU 1981/82:24

Jordbruksutskottets betänkande
1981/82:24

om avfallshantering och återvinning
Motioner

I motion 1981/82:325 av Lars Werner m. fl. (vpk) yrkas, såvitt nu är i
fråga (yrkande 2 c), att riksdagen beslutar ge regeringen till känna vad som
i motionen anförs om returpapper.

I motion 1981/82:435 av Marianne Karlsson (c) yrkas att riksdagen
beslutar att det kommunala ”monopolet” att svara för insamling av returpapper
upphävs.

I motion 1981/82:803 av Sven Munke (m) yrkas att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna vad som i motionen anförts angående
behovet av att öppen information tillämpas när det gäller omhändertagande
av miljöfarligt avfall.

I motion 1981/82:1031 av Bonnie Bernström och Jörgen Ullenhag (båda
fp) yrkas att riksdagen hos regeringen begär förslag om snara åtgärder för
insamling av batterier såsom anförts i motionen.

I motion 1981/82:1040 av Margit Sandéhn och Per Olof Håkansson
(båda s) yrkas att riksdagen hos regeringen begär förslag beträffande ett
pantsystem för miljöfarliga batterier m. m. i enlighet med vad som sägs i
motionen.

I motion 1981/82:1041 av Börje Stensson och Esse Petersson (båda fp)
yrkas

1. att riksdagen hos regeringen anhåller om utredning angående undanröjande
av hinder för ekonomiskt fungerande återvinning,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts angående märkning av vissa batterier och andra miljöfarliga
varor.

I motion 1981/82:1044 av Lars Werner m. fl. (vpk), yrkandena 1 d, f och
i, yrkas att riksdagen hos regeringen hemställer om

1. d) att ett utvecklingsprogram för avfallshanteringen utarbetas med
den huvudsakliga inriktning som i motionen anförts,

1. f) att en så hög pant sätts på batterier som innehåller kadmium och
kvicksilver att nästan alla sådana batterier kommer att återlämnas för ett
miljösäkert omhändertagande,

1. i) att ett program för ökad återvinning av material från avfall och
skrot utarbetas och att returförpackningar med pant ges företräde framför
engångsförpackningar vad gäller drycker.

I motion 1981/82:1451 av Eric Rejdnell och Erik Börjesson (båda fp)
yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i

1 Riksdagen 1981/82. 16 samt. Nr 24

JoU 1981/82:24

motionen anförts angående kompletterande föreskrifter när det gäller
hanteringen av kvicksilverhaltigt avfall.

I motion 1981/82:1603 av Lars Werner m. fl. (vpk) yrkas

1. att riksdagen beslutar inrätta ett statligt återvinningsföretag, med
skyldighet att tillvarata i första hand trä-, pappers-, glas-, plast- och metallavfall
från såväl hushåll som industri varvid

a) företaget även bör aktivt verka för att utveckla återvinningsteknik
inom andra områden,

b) återvinningsföretaget måste samarbeta med landets kommuner för
att finna former för hur hushållsavfallet på ett så effektivt sätt som möjligt
skall kunna komma till återanvändning,

2. att riksdagen ger regeringen i uppdrag att omedelbart inleda förhandlingar
med kommun- och landstingsförbunden om vilka statliga stödåtgärder
som erfordras för att underlätta kommunala investeringar i sophanteringsanläggningar
och att regeringen framlägger förslag därom till riksdagen.

Motion 1981 /82:1902 av Anders Gernandt m. fl. (c, m) yrkas att riksdagen
hos regeringen begär att SARAB i samråd med berörda myndigheter
undersöker möjligheten att på kemisk väg oskadliggöra klorerade kolväten
och andra miljögifter som alternativ eller komplement till förbränning.

I motion 1981/82:1921 av Olof Palme m. fl. (s), yrkandena 6,7,8och 11,
yrkas

6. att riksdagen beslutar att som sin mening ge regeringen till känna vad
som i motionen anförts angående lokalisering av SARAB :s huvudkontor,

7. att riksdagen beslutar att hos regeringen begära att den upptar överläggningar
med kommunerna dels om lokalisering av erforderliga mottagnings-
och lagringsanläggningar för miljöfarligt avfall, dels om genomförandet
av 1975 års riksdagsbeslut om kommunal insamling av miljöfarligt
kemiskt avfall,

8. att riksdagen beslutar att som sin mening ge regeringen till känna vad
som i motionen anförts om behovet av lagregler angående producentens
ansvar för avfall som uppkommer i produktionen,

11. att riksdagen beslutar att hos regeringen begära att den vidtar i
motionen föreslagna åtgärder för att öka insamlingen av tidningspapper
från hushållen.

Till utskottet har inkommit en skrivelse från kemikontoret i ärendet.

1975 års principbeslut om återvinning och omhändertagande av avfall

Riksdagen fattade år 1975 beslut om olika åtgärder som syftade till ökad
återvinning och bättre omhändertagande av avfall (prop. 1975:32, JoU
1975:10, rskr 1975:161). I samband därmed anslöt sig riksdagen till vissa
i propositionen formulerade principer om återvinning av avfall och om

JoU 1981/82:24

producentens ansvar för avfall som uppkommer genom produktionen.
Bl. a. anfördes följande:

Kraven på en rättvisare fördelning, internationellt och nationellt, av
jordens tillgångar skärper behovet av att hushålla med begränsade resurser.

1 det perspektivet är det nödvändigt att på olika områden hejda slöseri
med råvaror och på nytt ta till vara det som en gång använts.

Detta gäller på energiområdet men det gäller också i fråga om råvaror
i övrigt. Produktionsmetoderna måste utvecklas från utgångspunkten
sparsamhet med råvaror och återvinning av en gång använt material.

All produktion ger upphov till avfall. Hittills har avfall i alltför stor
utsträckning betraktats som en oanvändbar restprodukt. Detsamma har
gällt för det avfall som uppkommer i hushållen. Använda varor har betraktats
som slutgiltigt förbrukade. Avfallet har i stor omfattning fått belasta
miljön.

Detta synsätt måste förändras. Avfall är en resurs som i största möjliga
utsträckning skall användas på nytt. Återanvändning måste vara en ledande
princip vid omhändertagande och behandling av avfall.

Sparsamhet, hushållning och återanvändning bör alltså vara grundläggande
för vårt utnyttjande av naturresurser och för inriktningen av vår
varuproduktion.

I dag har en stor del av industrins avfall en komplicerad sammansättning.
I vissa fall är metoder för behandling och oskadliggörande av avfallet
inte kända. Detta är ett oacceptabelt förhållande med hänsyn till att
hanteringen av avfallet i många fall medför risker från hälso- och miljösynpunkt.

Ansvaret för att det avfall som uppkommer vid produktionen kan tas om
hand på ett ur miljö- och resurssynpunkt riktigt sätt måste i första hand
åvila producenten. Innan produktionen av en vara påbörjas bör det vara
känt hur det avfall som är en följd av själva produktionsprocessen skall
behandlas liksom hur den färdiga varan skall omhändertas sedan den
använts.

Gällande ordning

Allmänna bestämmelser om renhållning och avfallshantering återfinns
i renhållningslagen (1979:596). Lagen har givits formen av en ramlag med
allmänt hållna bestämmelser som ger kommunerna stor frihet att utforma
renhållningsverksamheten inom kommunerna efter lokala förhållanden.

Kommunernas föreskrifter om vad som skall gälla i fråga om bortforslingen
av hushållsavfall skall enligt lagen skrivas in i en renhållningsordning.
Denna renhållningsordning som skall antas av kommunfullmäktige
blir rättsligt avgörande för både kommunens och kommuninvånarnas
rättigheter och skyldigheter.

I samband med antagandet av lagen framhöll utskottet att det var
angeläget att kommunerna vid planeringen av renhållningen verkligen
kommer att beakta möjligheten att återvinna och nyttiggöra avfallet
(JoU 1978/79:35).

JoU 1981/82:24

Med hantering av avfall avses enligt renhållningslagen uppsamling,
förvaring, bortforsling och slutligt omhändertagande av avfall.

I renhållningsförordningen (1979:904) meddelas bl. a. bestämmelser om
utvidgat kommunalt renhållningsmonopol för visst pappersavfall och för
miljöfarligt avfall. Kommuner som infört utvidgat renhållningsmonopol
förtecknas på bil. 1 resp. bil. 2 till förordningen.

Föreskrifter om avfallshantering återfinns även i författningar om miljöskydd
och om hälso- och miljöfarliga varor samt i andra författningar.

Miljöskyddslagen (1969:387) syftar till att så långt det är praktiskt och
ekonomiskt möjligt förebygga vattenförorening, luftförorening, buller och
andra störningar. Statens naturvårdsverk och länsstyrelserna utövar tillsynen
av miljöfarlig verksamhet. Koncessionsnämnden för miljöskydd eller
länsstyrelsen lämnar tillstånd och meddelar villkor för utövande av miljöfarlig
verksamhet enligt miljöskyddslagen.

Enligt 136 a § byggnadslagen (1977:385) skall tillkomsten och lokaliseringen
av industriell verksamhet som är av väsentlig betydelse för hushållningen
med energi, med träfiberråvara eller med landets samlade markoch
vattentillgångar prövas av regeringen i den omfattning som anges i
paragrafen. 1 denna räknas upp vissa slags anläggningar som obligatoriskt
är underkastade prövningsplikt.

Grundläggande bestämmelser rörande hanteringen av hälso- och miljöfarliga
varor finns i lagen (1973:329) om hälso- och miljöfarliga varor och
den till lagen hörande kungörelsen (1973:334) om hälso- och miljöfarliga
varor.

Huvudprincipen i lagstiftningen är att skada på människor eller i miljön
genom kemiska produkter skall förebyggas så långt som möjligt. Detta sker
i huvudsak på två olika vägar. Dels åläggs den som hanterar eller importerar
en hälso- och miljöfarlig vara att vidta de åtgärder och iaktta de
försiktighetsmått som behövs för att hindra eller motverka skada på människor
eller i miljön. Dels kontrollerar myndigheter verksamheten och kan
ingripa med tvångsmedel för att förebygga skadeverkningar. Varan skall
märkas tydligt med uppgifter av betydelse från hälso- eller miljöskyddssynpunkt.

Lagen om hälso- och miljöfarliga varor har formen av en central ramförfattning.
Den innehåller dels grundläggande bestämmelser om tillverkning,
försäljning, annan hantering och import av hälso- och miljöfarliga
varor, dels bemyndigande för regeringen eller myndighet som regeringen
bestämmer att i olika avseenden utfärda särskilda tillämpningsförfattningar
och föreskrifter.

De centrala bedömningarna enligt lagstiftningen om hälso- och miljöfarliga
varor åvilar produktkontrollnämnden. Statens naturvårdsverk och
arbetarskyddsstyrelsen utövar den centrala tillsynen över lagens efterlevnad.

Särskilda regler om hanteringen av miljöfarligt avfall som icke härrör

JoU 1981/82:24

från hushållsavfall meddelas i förordningen (1975:346) om miljöfarligt avfall.
Enligt förordningen offentliggör statens naturvårdsverk vägledande
förteckning över miljöfarligt avfall. Behandlingsföretaget Svensk Avfallskonvertering,
SAKAB, vari staten har inflytande, har i princip ensamrätt
till slutligt omhändertagande av miljöfarligt avfall. Dock får kommuner
bedriva långtidsförvaring av avfall liksom även, under vissa förutsättningar
och efter anmälan, industriföretag får behandla miljöfarligt avfall i egen
anläggning. Enligt förordningen föreligger tillståndsplikt för transport på
väg av miljöfarligt avfall. Sådant avfall får utföras ur riket endast av
SAKAB eller den som erhållit särskilt tillstånd. Deklarationsplikt åvilar
den som yrkesmässigt utövar verksamhet där miljöfarligt avfall uppkommer.

Utskottet

1 detta betänkande behandlar utskottet ett antal motioner som väckts i
januari 1982 och som behandlar olika aspekter av avfallshantering och
återvinning. Med anledning av motionerna har företrädare för statens
naturvårdsverk och SAKAB i särskild föredragning lämnat synpunkter på
de frågor som tas upp i betänkandet.

Motionsyrkandena behandlas i det följande under rubrikerna miljöfarligt
avfall, giftiga tungmetaller i batterier m. m., producentens ansvar, återvinning
samt återvinning av returpapper.

Miljöfarligt avfall

Regeringen fastställde i januari 1981 med vissa ändringar det tillstånd
som koncessionsnämnden för miljöskydd lämnat Svensk Avfallskonvertering
AB (SAKAB) att uppföra en central behandlingsanläggning för miljöfarligt
avfall i Norrtorp. I maj 1981 anvisade riksdagen ett reservationsanslag
av 25 milj. kr. till teckning av aktier i SAKAB varjämte riksgäldsfullmäktige
bemyndigades garantera lån till SAKAB med högst 110 milj.
kr. jämte ränta för att finansiera kostnaderna för den centrala behandlingsanläggningen
och för tillfälliga lagringsresurser (prop. 1980/81:125,
JoU 1980/81:30, rskr 1980/81:337).

SAKAB :s centrala behandlingsanläggning för miljöfarligt avfall i Norrtorp
diskuteras i tre motioner. Enligt motion 1044 föreligger nu uppgifter
om att det skulle finnas tillgänglig teknik för avklorering av klorerade
kolväten vid låg temperatur utan den högtemperaturförbränning som är
projekterad. Det kan finnas skäl att studera alla nya tekniker på området
skyndsamt så att den tilltänkta anläggningen inte blir omodern redan
innan den kommit i gång.

Liknande tankar framförs i motion 1902. Motionärerna hävdar att avfallet
när det destrueras genom kemisk nedbrytning inte kan ge upphov till

JoU 1981/82:24

livsfarliga dioxiner m. m., vilka däremot kan bildas genom ofullständig
förbränning om en förbränningsugn drabbas av driftstörningar.

Enligt vad utskottet erfarit kommer SAKAB att i Norrtorpsanläggningen
endast kunna ta hand om en del av de klorerade kolväten som framkommer
som avfall i Sverige. Möjligheten att behandla bl. a. högklorerade
kolväten som PCB och vissa bekämpningsmedel på kemisk väg har uppmärksammats
av berörda myndigheter. En arbetsgrupp med företrädare
för statens naturvårdsverk, institutet för vatten- och luftvårdsforskning
och SAK AB har tillsatts för att utröna det internationella kunskapsläget på
området. Enligt preliminära uppgifter befinner sig dock den aktuella tekniken
ännu blott på experimentstadiet. Utskottet får framhålla att det
givetvis är angeläget att de synnerligen miljöfarliga avfallsprodukter det
här är fråga om behandlas med metoder som ger största möjliga säkerhet.
Med hänsyn till att hithörande frågor uppmärksamt bevakas av vederbörande
myndigheter och behandlingsföretag finner utskottet emellertid att
motionerna icke påkallar någon riksdagens ytterligare åtgärd.

Enligt motion 1921 yrkande 6 bör SAKAB:s huvudkontor flyttas till
Kumla när SAKAB:s anläggning i Norrtorp färdigställts.

Utskottet vill framhålla att det gi vitvis ankommer på företaget att i första
hand ta ställning till denna lokaliseringsfråga. Enligt uppgift är frågan
också under utredning i SAKAB:s styrelse. Rent principiellt vill utskottet
dock likaledes framhålla att det framstår naturligt att huvudkontoret i ett
företag under uppbyggnad förläggs i så nära anslutning som möjligt till
den centrala anläggningen. Vad utskottet anfört i detta stycke bör riksdagen
som sin mening ge regeringen till känna.

I motion 1921 erinras vidare om att SAK AB sökt bygga upp anläggningar
runt om i landet för tillfällig förvaring av miljöfarligt avfall i avvaktan
på behandling. Svårigheterna att få de erforderliga kommunala tillstånden
är dock ofta stora, framhåller motionärerna. Regeringen bör ta upp överläggningar
med kommunerna för att möjliggöra tillkomsten av erforderliga
mottagnings- och lagringsanläggningar. Regeringen måste vidare diskutera
med Kommunförbundet om genomförandet av 1975 års riksdagsbeslut
om det miljöfarliga avfallet.

Riksdagen lämnade vid föregående riksmöte en likartad motion utan
ytterligare åtgärd. Utskottet konstaterade i det sammanhanget att ett antal
kommuner — bl. a. storstadskommunerna Stockholm, Göteborg och Malmö
— infört utvidgat kommunalt renhållningsmonopol i fråga om miljöfarligt
avfall (JoU 1980/81:19). Enligt vad utskottet erfarit har SAKAB
sedermera i betydande utsträckning konsoliderat sina mottagnings- och
mellanlagringsstationer av miljöfarligt avfall. SAKAB :s möjligheter att
låta utföra miljöfarligt avfall för omhändertagande utomlands har även
förbättrats. SAKAB har meddelat kommunerna att företaget nu har kapacitet
att ta hand om miljöfarligt avfall från kommuner som infört utvidgat
kommunalt renhållningsmonopol. Utskottet finner för sin del angeläget att

JoU 1981/82:24

de kommuner som ännu ej infört utvidgat monopol när det gäller miljöfarligt
avfall utnyttjar den möjlighet som sålunda öppnats för dem att lösa
sina problem med det miljöfarliga avfallet och utgår från att så även
kommer att ske. Någon ytterligare riksdagens åtgärd med anledning av
motion 1921 i här berört avseende bedömer utskottet mot denna bakgrund
icke erforderlig.

Riksdagen har sedan år 1977 vid olika tillfällen anvisat sammanlagt 28,8
milj. kr. till sanering av BT Kemis område i Teckomatorp. Länsstyrelsen
i Malmöhus län och SAKAB har vidtagit åtgärder för att sanera området.

I motion 803 framhålls önskvärdheten av att öppen information tillämpas
när det gäller omhändertagandet av miljöfarligt avfall. Utskottet har inhämtat
att det i Sverige ännu icke finns kapacitet att slutligt omhänderta
BT Kemi-avfallet. De jordmassor innehållande vissa giftiga ämnen som
fanns på området har förts ut ur landet för att slutligt omhändertas av ett
franskt behandlingsföretag. Utskottet kan i så måtto ansluta sig till motionärens
synpunkter som att utskottet anser att öppen information i möjligaste
mån bör tillämpas vid handläggningen av frågor av detta slag.
Utskottet finner dock icke att utredningen i ärendet ger anledning till
något särskilt riksdagsuttalande i ämnet. Motionen synes därför icke böra
föranleda någon ytterligare riksdagens åtgärd.

Giftiga tungmetaller i batterier m. m.

Under senare år har stora resurser satts in för att begränsa utsläpp av
kvicksilver från olika industriella processer. I slutet av 1960-talet beräknas
enligt uppgift från naturvårdsverket de direkta processutsläppen till luft
och vatten ha uppgått till ca 50 ton/år. År 1976 hade dessa minskat till ca
4,5 ton/år. Vid slutet av 1980-talet beräknas de industriella utsläppen att
ha nedbringats till 2—3 ton/år. Den totala mängden kvicksilver i avfall
från hushåll och kontor samt handel och industri har beräknats till ca 10
ton/år. Ungefär hälften av denna mängd kommer från kvicksilver i batterier.
F. n. förbränns ca 35 % av avfallet vilket innebär att ca 1 700— 1 800
kg kvicksilver från batterier kan spridas till luften. Rökgasreningen kan
bara till en mindre del ta bort kvicksilver ur rökgaserna. Med dagens höga
energipriser kan i framtiden andelen avfall som förbränns väntas öka.

Det totala årliga kadmiumfiödet i samhället har beräknats till ca
300 — 400 ton/år. Genom det av regeringen år 1979 utfärdade kadmiumförbudet
kommer de årligen tillförda mängderna successivt att minska.

Enligt naturvårdsverkets och produktkontrollnämndens beräkningar
ingår i den årligen sålda mängden nickel-kadmiumbatterier 33 ton kadmium.
Hälften av detta finns i större enheter, s. k. öppna batterier, vilka till
övervägande del återtas av tillverkaren för återvinning av metallen. Omkring
15 ton kadmium ingår i små slutna battericeller som används i olika
apparater och säljs i handeln. Huvuddelen av dessa torde hamna i hushållsavfallet.

JoU 1981/82:24

Batterier innehållande kadmium omfattas icke av kadmiumförbudet.

I fyra motioner framställs krav på effektivare åtgärder för insamling av
förbrukade batterier som innehåller kadmium och kvicksilver. Enligt
motion 1031 förlorar övriga miljövårdssatsningar i anseende, om inte
samtidigt dessa stora och förhållandevis lättåtkomliga sopspridningsvägar
täpps igen. I motionerna 1040 och 1044 förordas att ett pantsystem införs
och att detta kombineras med lagstiftningsåtgärder. Ett dubbelt märkningssystem
förordas i motion 1041 för att man skall undvika att helt
ofarliga batterier lämnas in till uppsamlingsställen och försvårar återvinningsprocessen.

Ett förslag om kompletterande föreskrifter när det gäller hanteringen av
kvicksilverhaltigt avfall framförs i motion 1451.

Frågan om insamling av batterier har vid olika tillfällen behandlats i
riksdagen. Då frågan hösten 1981 senast behandlades underströk utskottet
angelägenheten av snara och verkningsfulla åtgärder i syfte att minimera
utsläpp av giftiga tungmetaller i miljön. Samtidigt anförde utskottet att
regeringen senare under detta riksmöte avsåg att förelägga riksdagen ett
samlat program till åtgärder i syfte att begränsa användningen av kadmium.
När det gällde batterier hänvisade utskottet till att en frivillig
överenskommelse träffats mellan vederbörande myndigheter och företrädare
för batteribranschen om återtagande av vissa batterier innehållande
kvicksiler och kadmium. Motionerna föranledde med hänvisning bl. a.
härtill ingen ytterligare åtgärd från riksdagens sida (JoU 1981/82:10).

Utskottet har erfarit att statens naturvårdsverk nyligen tagit förnyade
initiativ för att effektivisera insamlingen av de aktuella batterierna. I första
hand söker verket fortfarande åstadkomma denna förbättring på frivillig
väg. Verket har även initierat en utredning om möjligheten att införa ett
pantsystem. Utskottet har vidare inhämtat att ett aktivt utvecklingsarbete
pågår på en process för återvinning av kvicksilver. Arbetet bedrivs i
samarbete mellan SAKAB, STU och ett svenskt industriföretag.

Utskottet anser att spridning av kvicksilver och kadmium till miljön är
ett allvarligt problem. Som framgår av den lämnade redogörelsen har
processindustrins spridning av kvicksilver drastiskt minskat sedan den
ålagts att rena sina avlopp och rökgasutsläpp. Genom kadmiumförbudet
kommer industrins bidrag till spridning av denna metall att minska. Spridningen
av kvicksilver och kadmium genom batterier som bränns tillsammans
med övrigt hushållsavfall m. m. har därför kommit att utgöra en
väsentlig del av det sammanlagda utsläppet av dessa giftiga tungmetaller
i landet. Även totalt tenderar mängden tungmetaller i hushållsavfallet att
öka. Enligt utskottets uppfattning är det angeläget att särskilda åtgärder
vidtas för att hindra spridningen av giftiga tungmetaller genom hushållssoporna.
Problemet är härvidlag till väsentlig del ett informationsproblem.
Allmänheten bör på lämpligt sätt göras uppmärksam på nödvändigheten
av att batterier som innehåller miljöfarliga ämnen samlas in för behandling

JoU 1981/82:24

och helst för återvinning av metallerna. Det är givetvis också angeläget att
ansträngningarna att minimera utsläppen av giftiga tungmetaller i miljön
även i övrigt kraftfullt fullföljs. Möjligheten att i batterier ersätta de giftiga
tungmetallerna med mindre miljöfarliga ämnen bör i sammanhanget övervägas.
De initiativ som tagits av berörda myndigheter och behandlingsföretag
och vilka redovisats ovan är enligt utskottets mening en god inledning
till de åtgärder som behöver vidtas. Utskottet har noterat att jordbruksministern
nyligen i ett interpellationssvar förklarat att regeringen är
beredd verka för att insamlingen av batterier som innehåller tungmetaller
blir effektivare och att en större andel av de batterier som innebär risker för
miljön kan återvinnas. Utskottet förutsätter att vid det fortsatta arbetet
bl. a. de synpunkter utskottet nyss framfört kommer att beaktas. Vad
utskottet här anfört med anledning av de i detta avsnitt behandlade motionerna
bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

Återvinning, producentens ansvar

Riksdagen har vid olika tillfällen betonat att avfall är en resurs som i
största möjliga utsträckning skall återvinnas. Återvinningsprincipen slogs
fast i det inledningsvis refererade 1975 års beslut om återvinning och
avfallshantering. Samtidigt formulerades principen om att producenten
bör ta ansvar för att avfall som omedelbart eller på sikt uppkommer av en
produktion kan tas om hand på ett från miljö- och resurssynpunkt riktigt
sätt.

I ett par motioner framhålls att genombrottet för återvinningsprincipen
uteblivit i flera sammanhang. Enligt motion 1941 bör en genomgång komma
till stånd av olika hinder som finns mot att återvinning av råvaran kan
ske på ett ekonomiskt tillfredsställande sätt. I motion 1921 understryks
vikten av att det ovan redovisade principiella synsättet på producentens
ansvar omsätts i praktisk verklighet. Enligt motionärerna bör eventuella
särskilda lagregler övervägas för att den nämnda principen skall kunna
upprätthållas.

1975 års beslut innefattade även beslut om bidrag till avfallshanteringsanläggningar.
Enligt uppgift från statens naturvårdsverk har under tiden
därefter 2 miljarder kronor investerats i dylika anläggningar med hjälp av
statliga bidrag, och ytterligare 500 milj. kr. beräknas bli investerade fram
till 1984. Sedan budgetåret 1980/81 beviljas inga bidrag till nytillkommande
investeringar. Naturvårdsverket har i samarbete med Renhållningsföreningen
påbörjat en utvärdering av hur dessa investeringar utfallit. Naturvårdsverket
finansierar även tillsammans med forskningsnämnden ett utredningsprojekt
om återvinningsekonomi, vari återvinningen studeras
från ett samhällsekonomiskt betraktelsesätt.

Principen om producentens ansvar för att det avfall produktionen ger
upphov till kan hanteras på ett ur miljö- och resurssynpunkt riktigt sätt, har

JoU 1981/82:24

vid olika tillfällen debatterats i riksdagen. En motion om införande av
särskilda lagregler i samband med reformen av miljöskyddslagen 1981
avslogs av riksdagen under hänvisning till att hithörande frågor bör bedömas
med utgångspunkt i produktkontrollens regelsystem (JoU 1980/
81:21). I samband med den debatt som följt på ledande bryggeri- och
emballageindustriers beslut att införa aluminiumburkar som dryckesförpackningar
har frågan om lagregler som skulle kunna sanktionera principen
debatterats. I betänkandet Återvinning av dryckesförpackningar (Ds
Jo 1980:13) föreslog den särskilt tillkallade utredningsmannen att man i
framtiden borde överväga att låta tillkomsten av fabriker, vari dryckesförpackningar
tillverkas, vara underkastad tillståndsplikt enligt 136 a § byggnadslagen.
Därvid borde enligt utredningen som en uttrycklig grund för
prövningen anges att det innan tillverkningen påbörjas bör vara klarlagt
och säkerställt hur omhändertagandet av den produkt det gäller skall ske
sedan produkten använts och blivit avfall.

Enligt utskottets mening är det angeläget att den principiella syn på
avfall som resurs och om producentens ansvar som riksdagen anlade 1975
och sedan vid olika tillfällen bekräftat i ökad utsträckning kommer till
praktisk tillämpning. Oaktat de höjda energipriserna och de investeringar
som nedlagts i förbättrad avfallshantering är återvinning av många råvaror
ur avfall förknippad med sådana kostnader och även tekniska problem att
en marknadsmässigt betingad utveckling mot ökad återvinning kan förväntas
bli tämligen långsam. Utskottet inser även att det kan föreligga
betydande svårigheter i att lagstiftningsvägen vinna garantier för att principen
om producentens ansvar efterlevs.

Utskottet finner emellertid att de nämnda principerna har så stor betydelse
för den framtida hushållningen från såväl resurs- som miljösynpunkt
att särskilda ansträngningar bör göras för att bringa dem till praktisk
tillämpning inom en snar framtid. Det bör enligt utskottets mening ankomma
på regeringen att närmare överväga vilka åtgärder som erfordras i detta
syfte. Vad utskottet sålunda anfört med anledning av de nu berörda motionerna
bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

I motion 1044 yrkande 1 i) föreslås att ett program för ökad återvinning
av material från avfall och skrot utarbetas och att returförpackningar med
pant ges företräde framför engångsförpackningar när det gäller drycker.
Frågan om dryckesemballage behandlas av utskottet i samband med behandlingen
av proposition 1981/82:131 om återvinning av dryckesförpackningar
av aluminium. Anledning saknas därför att ta upp den frågan
i förevarande betänkande. Vad avser ett program för återvinning av avfall
är utskottet icke berett förorda ett sådant på de grunder som anges i
motionen. Yrkandet avstyrks således.

Enligt motion 1603 bör ett statligt återvinningsföretag inrättas. Företaget
bör aktivt verka för att utveckla återvinningsteknik och samarbete med
kommunerna. Regeringen bör förhandla med kommunerna om vilka stat -

JoU 1981/82:24

liga stödåtgärder som erfordras för att underlätta kommunal investering i
sophanteringsanläggningar.

Utskottet finner i och för sig icke otänkbart att det inom någon viss
bransch kan Finnas förutsättningar för inrättande av ett statligt återvinningsföretag.
Däremot saknas enligt utskottets uppfattning de praktiska
förutsättningarna för bildandet av ett centralt återvinningsföretag av den
typ motionärerna föreslår. Motionen avstyrks.

Återvinning av returpapper

När riksdagen år 1975 fattade beslut om åtgärder för återvinning av
avfall beräknades det utvidgade kommunala renhållningsmonopolet i fråga
om returpapper vara genomfört år 1980. Enligt planerna förväntades
insamlingen då komma att inbringa omkring 200 000 ton tidningspapper.
Utvecklingen har dock icke gått så snabbt som man räknade med år 1975.
Enligt uppgift från Svensk Returpappersförening har uppskattningsvis
totalt 175 000 ton insamlats från hushållen under år 1981. Kommunerna
har hittills blott i begränsad utsträckning infört utvidgat renhållningsmonopol
för visst pappersavfall enligt renhållningsförordningen. I praktiken
sker dock pappersinsamling i kommunal regi i det stora flertalet kommuner.

Insamlingen av returpapper berörs i tre motioner. Enligt motion 325 bör
riksdagen hemställa hos regeringen att utvärdera vad som hittills har skett
på området. Motionärerna anser det oklart i vilken omfattning insamlat
papper går till bränning i energianläggningar i stället för att utnyttjas som
råvara för pappersproduktionen. Enligt motion 435 har kommunerna över
lag misslyckats med att samla in returpapper, och enskilda initiativ har
genom de nuvarande reglerna förhindrats. Därför bör det kommunala
monopolet beträffande insamling av tidningspapper upphävas. Enligt
motion 1921 bör regeringen uppta omedelbara överläggningar med kommunerna,
insamlingsföretagen och pappersbruken så att den obligatoriska
insamlingen av tidningspapper från hushållen snarast kommer att omfatta
landets samtliga kommuner.

Frågan om insamling av returpapper bereds f. n. i jordbruksdepartementet
sedan Svenska Cellulosa- och Pappersbruksföreningen begärt att
regeringen snarast vidtar åtgärder för att säkra returpappersinsamlingen
och därmed pappersbrukens behov av råvara. Vad som främst föranlett
framställningen är att vissa kommuner motsätter sig pappersinsamling
med hänvisning till att papperet behövs som bränsle i kommunernas
värmeanläggningar.

Frågan om insamling av pappersavfall för återvinning har behandlats av
riksdagen vid flera tillfällen. Våren 1981 framhöll utskottet vid behandling
av motioner i frågan att bränning av papper utgör en kvalitativt sämre
återvinning än fiberåtervinning (JoU 1980/81:19). Utskottet vill åter un -

JoU 1981/82:24

derstryka detta uttalande. Genom återvinning av fibrer vid pappersframställningen
kan betydande besparingar göras av såväl råvaror som energi.
Det är därför enligt utskottets mening angeläget att ytterligare ansträngningar
görs av kommuner, företag och enskilda för att öka pappersinsamlingen
för fiberåtervinning. Utskottet vill i detta sammanhang betona att
även massafabriker och pappersbruk har ett ansvar för att genom sin
prissättning möjliggöra en ökad pappersinsamling. Med hänsyn till att
frågan om pappersinsamlingen f. n. är föremål för överväganden i jordbruksdepartementet
finner utskottet icke erforderligt att riksdagen vidtar
någon ytterligare åtgärd med anledning av motionerna.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande destruktion av klorerade kolväten

att riksdagen lämnar motion 1981/82:1044 yrkande 1 d och
motion 1981/82:1902 utan ytterligare åtgärd,

2. beträffande lokaliseringen av SAFMB:s huvudkontor

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört med anledning av motion 1981/82:1921 yrkande
6,

3. beträffande mellanlagring av miljöfarligt avfall m. m.

att riksdagen lämnar motion 1981/82:1921 yrkande 7 utan ytterligare
åtgärd,

4. beträffande information

att riksdagen lämnar motion 1981/82:803 utan ytterligare åtgärd,

5. beträffande giftiga tungmetaller i batterier m. m.

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört med anledning av motionerna 1981/82:1031,
1981/82:1040, 1981/82:1041 yrkande 2, 1981/82:1044 yrkande
1 foch 1981/82:1451,

6. beträffande principerna om återvinning och om producentens ansvar att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört med anledning av motionerna 1981/82:1041
yrkande 1 och 1981/82:1921 yrkande 8,

7. beträffande ett program för återvinning

att riksdagen avslår motion 1981/82:1044 yrkande 1 i,

8. beträffande ett statligt återvinningsföretag
att riksdagen avslår motion 1981/82:1603,

9. beträffande återvinning av returpapper

att riksdagen lämnar motionerna 1981/82:325 yrkande 2 c,

JoU 1981/82:24 13

1981/82:435 och 1981/82:1921 yrkande 11 utan ytterligare åtgärd.

Stockholm den 30 mars 1982

På jordbruksutskottets vägnar
HANS WACHTMEISTER

Närvarande: Arne Andersson i Ljung (m), Maj Britt Theorin (s), Grethe
Lundblad (s), Hans Wachtmeister (m), Filip Johansson (c), Gunnar Olsson
(s), Håkan Strömberg (s), Märta Fredrikson (c), Martin Segerstedt (s), Esse
Petersson (fp), Lennart Brunander (c), Jan Fransson (s), Ingvar Eriksson
(m), Margareta Winberg (s) och Åke Persson (fp).

Reservationer

Svante Lundkvist, Maj Britt Theorin, Grethe Lundblad, Gunnar Olsson,
Håkan Strömberg, Martin Segerstedt och Jan Fransson (alla s) har fogat
två reservationer till betänkandet.

1. Mellanlagring av miljöfarligt avfall m. m. (mom 3)

Reservanterna anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 6 börjar med ”Riksdagen
lämnade” och på s. 7 slutar med ”icke erforderlig” bort ha följande lydelse:

Utskottet vill betona regeringens ansvar för att SAKAB skall ges möjlighet
att finna lämplig lokalisering av sina planerade anläggningar för
tillfällig förvaring av miljöfarligt avfall. Som framhålls i motion 1921 har
svårigheterna att få de erforderliga kommunala tillstånden ofta varit stora.
Det är enligt utskottets mening nödvändigt att regeringen ingriper för att
inte situationen när det gäller det miljöfarliga avfallet skall bli ohållbar.
Regeringen bör därför ta upp överläggningar med kommunerna för att
utarbeta en lokaliseringsplan och därmed möjliggöra tillkomsten av erforderliga
mottagnings- och lagringsanläggningar. Regeringen bör även diskutera
med Kommunförbundet om genomförandet av 1975 års riksdagsbeslut,
där det förutsattes att samtliga landets kommuner senast under
1980 skulle ha vidtagit erforderliga åtgärder för att ta hand om det miljöfarliga
avfallet.

dels att utskottets hemställan under 3 bort ha följande lydelse:

3. beträffande mellanlagring av miljöfarligt avfall m. m.

att riksdagen med bifall till motion 1981/82:1921 yrkande 7 som
sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

JoU 1981/82:24

2. Återvinning av returpapper (morn. 9)

Reservanterna anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 12 som börjar med ”Frågan
om” och slutar med ”av motionerna” bort ha följande lydelse:

Frågan om (lika med utskottet) som energi. Det är

därför enligt utskottets mening angeläget att ytterligare ansträngningar
görs för att öka pappersinsamlingen för Fiberåtervinning och att 1975 års
riksdagsbeslut genomförs. Regeringen bör uppta omedelbara överläggningar
med kommunerna, insamlingsföretagen och pappersbruken så att
den obligatoriska insamlingen av tidningspapper från hushållen snarast
kommer att omfatta landets samtliga kommuner. Utskottet vill i sammanhanget
betona att massafabriker och pappersbruk har ett ansvar för att
genom sin prissättning möjliggöra en ökad pappersinsamling. Vad utskottet
nu anfört med anledning av motion 1921 bör riksdagen som sin mening
ge regeringen till känna. Det anförda innebär att utskottet föreslår att
motionerna 325, såvitt nu är i fråga, och 435 lämnas utan åtgärd.

dels att utskottets hemställan under 9 bort ha följande lydelse:

9. beträffande återvinning av returpapper

att riksdagen dels med anledning av motion 1981/82:1921 yrkande
11 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet
anfört, dels lämnar motionerna 1981/82:325 yrkande 2 c och
1981/82: 435 utan ytterligare åtgärd.

LiberTryck Stockholm 1982