om åtgärder mot prostitution m.m. (Betänkande 1987/88:JuU12 Justitieutskottet)

Justitieutskottets betänkande
1987/88:12

om åtgärder mot prostitution m.m.

JuU

1987/88:12

Sammanfattning

I detta betänkande behandlar utskottet ett antal motioner som tar upp frågor
om

- kriminalisering av prostitutionskontakter

- åtgärder mot ungdomsprostitution

- otillåten pornografisk föreställning

- oetisk kontaktförmedling av kvinnor

Socialutskottet har yttrat sig över de tre förstnämnda frågorna. Socialutskottets
yttrande bifogas.

Justitieutskottet avstyrker motionsyrkanden om en kriminalisering av
prostitutionskontakter, men ansluter sig till ett förslag av socialutskottet om
att riksdagen med anledning av motionerna i denna del bör ge regeringen till
känna att socialtjänsten bör stimuleras att bygga upp en kontinuerlig
prostitutionsförebyggande verksamhet. I övriga frågor avstyrker utskottet
motionsförslagen.

Till betänkandet har fogats en reservation av två ledamöter (fp, c) i vilken
förordas att kundernas beteende vid prostitution kriminaliseras.

Motionerna m.m.

Motioner från allmänna motionstiden 1986/87

I motion 1986/87:Ju605 av Bengt Harding Olson (fp) hemställs att riksdagen
hos regeringen begär en utredning om ändring av 6 kap. 8 § brottsbalken för
effektivisering av kriminaliseringen av ungdomsprostitutionen.

I motion 1986/87:Ju616 av Margareta Persson m.fl. (s) hemställs att
riksdagen beslutar att kundernas förfarande i ett prostitutionsförhållande
kriminaliseras.

I motion 1986/87: Ju617 av Rosa Östh m.fl. (c) hemställs - med hänvisning till
vad som anförts i motion 1986/87:So437 - att riksdagen hos regeringen begär
att frågan om kriminalisering av de prostituerades kunder prövas i enlighet
med det anförda.

I motion 1986/87:Ju619 av Gunilla André m.fl. (c) hemställs att riksdagen
hos regeringen begär förslag till ändring i brottsbalken angående kriminalisering
av prostitutionskontakter i enlighet med vad som anförs i motionen.

1 Riksdagen 1987/88. 7sami. Nr 12

I motion 1986/87:Ju620 av Charlotte Branting m.fl. (fp) hemställs att
riksdagen hos regeringen begär förslag om sådan ändring i brottsbalken att
en kriminalisering av de prostituerades kunder sker i enlighet med vad som i
motionen anförts.

I motion 1986/87: Ju639 av Lars Werner m.fl. (vpk) föreslås att riksdagen hos
regeringen hemställer om ett lagförslag som kriminaliserar kundens förfarande
i ett prostitutionsförhållande.

I motion 1986/87:Ju817 av Margareta Persson m.fl. (s, m, fp, c, vpk)
hemställs att riksdagen hos regeringen begär förslag om en sådan ändring av
allmänna ordningsstadgan att ett verksamt förbud mot ponografisk föreställning
stadgas.

Motioner från allmänna motionstiden 1987/88

I motion 1987/88:Ju601 av Marianne Karlsson (c) hemställs att riksdagen som
sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om förbud och
kriminalisering mot handel med kvinnor via postorder eller på annat sätt.

I motion 1987/88:Ju612 av Sten Andersson i Malmö (m) hemställs att
riksdagen hos regeringen begär en utredning gällande kriminalisering av
könshandeln.

I motion 1987/88:Ju806 av Ingela Mårtensson (fp) hemställs att riksdagen hos
regeringen begär förslag om ändring av allmänna ordningsstadgan i enlighet
med vad som anförts i motionen.

Motion väckt med anledning av proposition 1987/88:79 om
åtgärder mot aids

I motion 1987/88:So7 hemställs (yrkande 12) att riksdagen hos regeringen
begär att frågan om kriminalisering av de prostituerades kunder skall prövas i
enlighet med vad i motionen anförts.

Motionsyrkandet har överlämnats till justitieutskottet av socialutskottet.

Motionsmotiveringar

I motionerna Ju612, Ju616, Ju617, Ju619, Ju620, Ju639 och So7 föreslås en
kriminalisering av kontakter med prostituerade. Vad som avses är i första
hand en kriminalisering av kundernas förfarande. I flera av motionerna
framhålls att bakom prostitutionen finns kvinnoförtryck och kvinnoförakt
samt att prostitutionen innebär en kommersialisering av sexualiteten som
motverkar strävandena i riktning mot jämställdhet mellan kvinnor och män.
Vidare åberopas att en kriminalisering skulle bidra till att begränsa farorna
för spridande av HIV-smitta i samband med prostitution.

Motion Ju605 innehåller förslag med sikte särskilt på åtgärder mot
ungdomsprostitutionen. Tillämpningen av den nuvarande bestämmelsen i 6
kap. 10 § BrB om förförelse av ungdom är enligt motionärens mening
otillfredsställande. Åtgärder måste därför vidtas för att effektivisera tillämpningen
av bestämmelsen och motionären föreslår att frågan blir föremål för

JuU 1987/88:12

utredning, varvid bl.a. en kartläggning av bestämmelsens tillämpning bör
ske.

I motionerna Ju806 och Ju817 förordas ändringar i syfte att åstadkomma
att förbudet i allmänna ordningsstadgan mot offentlig pornografisk föreställning
blir verksammare. Enligt vad som anförs i motionerna har det visat sig
att nuvarande förbud - i 10 § allmänna ordningsstadgan - även efter en
ändring år 1982 är otillräckligt. Som motivering åberopas att unga kvinnor
som yrkesmässigt arbetar inom pornografisk verksamhet utsätts för risker på
samma sätt som prostituerade och att det är samma förnedrande kvinnosyn
som styr såväl prostitutionen som den avancerade pornografiska verksamheten.
I motion Ju806 föreslås - i syfte att göra förbudet verksammare - att
straffskalan för brott mot 10 § allmänna ordningsstadgan ändras från
nuvarande böter eller fängelse i högst sex månader till fängelse i högst två år
eller, om omständigheterna är mildrande, böter.

I motion Ju601 föreslås att oetisk kontaktförmedling av kvinnor för
äktenskap och liknande förbjuds. Enligt motionären förekommer sådan
handel - via t. ex. postorder - i stor omfattning med kvinnor från främst
Sydostasien och Polen. En man som på så sätt tagit hand om en kvinna kan
ändra sig och inte längre vilja ha med kvinnan att göra. Kvinnan riskerar då
att få återvända till sitt hemland, där hon enligt motionären ofta går ett liv i
förnedring till mötes.

Yttrande från socialutskottet

I frågorna om kriminalisering av prostitutionskontakter, åtgärder mot
ungdomsprostitution och otillåten pornografisk föreställning har utskottet
inhämtat yttrande från socialutskottet. Yttrandet fogas som bilaga till detta
betänkande.

Allmän bakgrund

Kriminalisering av prostitutionskontakter

Brottsbalkens bestämmelser

Det är inte straffbart att mot ersättning tillhandahålla sexuella tjänster. Inte
heller är det annat än undantagsvis straffbart att skaffa sig tjänster av detta
slag. Ett sådant undantag föreligger då den prostituerade är under 18 år.
Enligt 6 kap. 10 § brottsbalken (BrB) är det straffbart som förförelse av
ungdom att genom ersättning skaffa eller försöka skaffa sig tillfälligt sexuellt
umgänge med någon som är under 18 år. Straffet är böter eller fängelse i
högst sex månader. Ett annat undantag gäller om någon utnyttjar att den
prostituerade befinner sig i ett hjälplöst tillstånd. Det kan då vara fråga om
sexuellt utnyttjande enligt 6 kap. 3 § BrB. Straffet för sexuellt utnyttjande är
fängelse i högst fyra år. Straffbestämmelsen i 6 kap. 10 § om förförelse av
ungdom kompletteras av 6 kap. 11 § BrB, vari stadgas att ansvar för gärning
som begås mot någon under viss ålder skall ådömas även den som inte insåg
men hade skälig anledning anta att den andre ej uppnått föreskriven ålder.

Att främja postitution är däremot straffbart i flera fall. Enligt 6 kap. 8 §

JuU 1987/88:12

första stycket BrB skall sålunda den som främjar eller på ett otillbörligt sätt
ekonomiskt utnyttjar att annan har tillfälliga sexuella förbindelser dömas för
koppleri till fängelse i högst fyra år. För grovt koppleri är straffet fängelse i
lägst två och högst sex år (6 kap. 9 § BrB).

Ett särskilt straffansvar - såsom för koppleri - gäller i vissa fall för
fastighetsägare då en upplåten lägenhet används för prostitution (6 kap. 8 §
andra stycket BrB). Fastighetsägare har också särskilda möjligheter att säga
upp hyresgäster och bostadsrättshavare när en lägenhet används på detta sätt
(12 kap. 42 § 8 jordabalken och 33 § första stycket 8 bostadsrättslagen).

De nu redovisade bestämmelserna fick sin utformning genom lagstiftning
år 1984 (prop. 1983/84:105, JuU 25, rskr. 332). Till grund för lagstiftningen
låg i första hand sexualbrottskommitténs betänkande (SOU 1982:61) Våldtäkt
och andra sexuella övergrepp.

1984 års lagstiftning

Den särskilda frågan om kriminalisering av kontakter mellan prostituerade
och kunder övervägdes i 1984 års lagstiftningsärende. Enligt departementschefen
(prop. 1983/84:105 s. 39) borde prostitutionen som sådan inte
kriminaliseras, vare sig för den prostituerade eller för kunden. I stället borde
lagstiftningen inriktas på att motverka prostitutionen genom ökade möjligheter
att ingripa mot koppleri. Departementschefen förklarade sig vidare
dela sexualbrottskommitténs uppfattning att det med hänsyn främst till de
prostituerade kvinnorna skulle vara olyckligt att ens för vissa speciella fall
utöka kriminaliseringen rörande prostitutionskontakter. Departementschefen
betonade dock samtidigt att det inte fanns anledning att ändra den
bestämmelse som kriminaliserar prostitutionskontakter med ungdomar
under 18 år.

Utskottet anförde för sin del följande (JuU 1983/84:25 s. 24 f):

Utskottet vill till en början slå fast att det är ett angeläget samhällsintresse att
så långt möjligt försöka motverka prostitutionen och dess skadeverkningar.
Mycket talar emellertid mot ett allmänt straffsanktionerat förbud mot
prostitution. Intresset av effektiva socialvårdande insatser skulle kunna
motverkas av en kriminalisering. Vidare skulle, som också framhålls av
departementschefen, en kriminalisering som riktar sig mot de prostituerade
kvinnorna te sig ytterligt inhuman och kunna uppfattas som en form av
klasslagstiftning. Inte heller med en kriminalisering som riktar sig enbart mot
dem som utnyttjar prostituerades tjänster, kunderna, skulle man enligt
utskottets mening kunna undvika sådana oönskade effekter som är förenade
med ett allmänt utformat förbud mot prostitution; exempelvis skulle en
sådan lagstiftning framkalla behov av särskilda mellanhänder för de prostituerade,
och även om kriminaliseringen gjordes med begränsning till kunderna
skulle den med all sannolikhet bidra till att göra prostitutionen svåråtkomlig
för myndigheterna. Andra allvarliga kriminalpolitiska invändningar mot en
sådan kriminalisering är de risker för utpressning den kan medföra och de
svårigheter att upprätthålla kontrollen av efterlevnaden som skulle uppstå.

Utskottets anslöt sig således till departementschefens ställningstagande att
det inte borde ske någon utvidgning av kriminaliseringen i fråga om
prostitutionskontakter. Enligt vad utskottet fortsättningsvis anförde var det i

JuU 1987/88:12

första hand inte åtgärder av straffrättslig karaktär som skulle vidtas utan
åtgärder på det sociala planet. I straffrättsligt hänseende ansåg utskottet att
man borde rikta in sig mot de personer som tjänar pengar på andras
prostitution. Vidare anförde utskottet att det inte fanns några principiella
hinder mot att låta prostitutionen förbli straffri - i fråga om såväl den
prostituerades som kundens handlande - samtidigt som reglerna om
koppleriverksamhet skärptes.

Tidigare riksdagsbehandling i övrigt

Frågan om en kriminalisering av prostitutionskontakter behandlades av
utskottet också vid två tillfällen under 1985/86 års riksmöte. Vid bägge
tillfällena avstyrkte utskottet motioner, i vilka föreslogs att kundernas
handlande skulle kriminaliseras (JuU 1985/86:3 och 20).

I det första ärendet (i november 1985) avstyrkte utskottet motionsförslagen
med hänvisning huvudsakligen till sina i 1984 års lagstiftningsärende
gjorda ställningstaganden (JuU 1985/86:3 s. 19 f). Samtidigt förklarade sig
utskottet vilja närmare utveckla sin syn på det allvarliga samhällsproblem
som prostitutionen utgör. Utskottet anförde:

Såsom också skedde när frågan senast behandlades vill utskottet först slå fast
att det är ett angeläget samhällsintresse att så långt möjligt motverka
prostitutionen och dess skadeverkningar, inte minst i fråga om den brottslighet
som följer i dess släptåg. Prostitutionen är en företeelse med sådana
negativa verkningar i samhället att den måste bekämpas med kraft.
Prostitutionen är inte bara på många olika sätt skadlig för de inblandade
parterna, i första hand kvinnorna. Den är också ägnad att negativt påverka
sexualsynen i allmänhet.

I ett brett perspektiv har prostitutionen samband med de sociala förhållandena
och strukturerna. De sociala åtgärdernas betydelse för att minska
prostitutionen kan därför knappast överskattas; utan sådana insatser finns
det sannolikt inte några förutsättningar att nå varaktiga resultat. Utskottet
vill som sin mening framhålla att de åtgärder man från samhällets sida måste
vidta för att bekämpa prostitutionen sålunda inte i första hand är av
straffrättslig karaktär utan ligger på det sociala planet.

Det har visat sig möjligt att med sociala insatser, bl.a. genom de särskilda
prostitutionsprojekt som bedrivs inom socialförvaltningarna i de större
städerna, uppnå framgångar i kampen mot prostitutionen. En förutsättning
för ett framgångsrikt arbete är emellertid att verksamheten bedrivs med
kontinuitet och att tillräckliga medel avsätts för verksamheten.

Även i det andra ärendet (i april 1986) hänvisade utskottet till sina tidigare
bedömningar i fråga om kriminalisering vid prostitution (JuU 1985/86:20 s. 4
f). I sammanhanget berörde utskottet också faran för spridning av HIV-virus
och erinrade därvid om att regeringen i maj 1985 tillsatt den s.k. aidsdelegationen
för att följa och initiera forskning och andra åtgärder beträffande
bl.a. smittspridning vid prostitution.

Socialutskottet behandlade vid förra riksmötet ett par motioner som gällde
sociala åtgärder mot prostitutionen. I sitt av rikdagen godkända betänkande
(SoU 1986/87:22, rskr. 191) redovisade socialutskottet (s. 27 f) att det sedan
länge förekommit åtgärder i syfte att förhindra prostitution och för att hjälpa
kvinnor som redan är prostituerade. Därefter fortsatte utskottet:

JuU 1987/88:12

1* Riksdagen 1987188. 7sami. Nr 12

I Stockholm, Göteborg, Malmö och Norrköping - de orter där gatuprostitution
förekommer - finns uppsökande grupper som arbetar med prostituerade
kvinnor. Dessa grupper ingår i den ordinarie socialtjänstens organisation,
och verksamheten är en del av socialtjänstens insatser bland utsatta grupper.
Socialstyrelsen har under en följd av år arbetat med ett projekt om
prostitutionsförebyggande arbete. Arbetet, som var inriktat på kunskapsinsamlande,
är nu avslutat och en delredovisning ges i rapporten Ungdomar i
riskzon, som i första hand är avsedd att användas som arbetsmaterial för
personal som arbetar med utsatta ungdomsgrupper. En ytterligare redovisning
kommer att presenteras under hösten 1987. Avsikten är att projektet
skall avslutas med ett seminarium under våren 1988 då de samlade
erfarenheterna skall redovisas.

Vidare framhöll socialutskottet att prostituerade som missbrukar narkotika
hade uppmärksammats speciellt på grund av risken för spridning av
HIV-smitta. Bl.a. hade riksdagen anvisat 100 milj. kr. för bekämpningen av
aids och av dessa medel skulle stöd utgå för att utveckla den uppsökande
verksamheten bland prostituerade och för den långsiktiga behandlingen av
dem.

Socialutskottet anförde fortsättningsvis att det enligt socialtjänstlagen
(1980:620) åligger kommunen att ansvara för att de som vistas i kommunen
får det stöd och den hjälp de behöver. I detta ligger, framhöll socialutskottet,
att socialtjänsten genom sociala insatser skall förebygga att kvinnor drivs till
prostitution och hjälpa dem som är prostituerade att komma ur sin situation.
Avslutningsvis konstaterade socialutskottet att sådan verksamhet också
bedrivs i de städer där gatuprostitution förekommer samt att verksamheten
fått eller kommer att få statligt stöd för utvecklingsarbete.

Frågan om kriminalisering av prostitutionskontakter aktualiserades också
i en interpellationsdebatt i riksdagen i maj 1987. Socialministern tillfrågades
om det inom kort skulle komma något förslag om att kriminalisera
prostitutionen. Socialministern besvarade frågan nekande och tilläde att
något sådant förslag inte heller förbereddes i socialdepartementet (riksdagens
protokoll 1986/87:121 s. 113-115).

Åtgärder mot ungdomsprostitution
Brottsbalkens bestämmelser

Det är som tidigare nämnts straffbart såsom förförelse av ungdom att genom
ersättning skaffa eller försöka skaffa sig tillfälligt sexuellt umgänge med
någon som är under 18 år. Straffet är böter eller fängelse i högst sex månader
(6 kap. 10 § BrB). Ansvar skall ådömas också den som inte insåg men hade
skälig anledning anta att den unge var under 18 år (6 kap. 11 § BrB).

Regeln om förförelse av ungdom infördes vid BrB:s tillkomst (BrB trädde i
kraft den 1 januari 1965). Avsikten var enligt förarbetena att motverka
prostitution och ge unga människor ett ökat skydd mot att dras in i
prostitution. Samtidigt betonades emellertid att strafflagstiftningens möjligheter
att komma till rätta med problemet inte borde överskattas.
Motåtgärder borde därför sättas in bl.a. inom socialvården och den polisiära
verksamheten (prop. 1962:10 s. B 51,178 f, 435, s. C 189 f, 1LU 42 s. 49 f).

JuU 1987/88:12

Beträffande bestämmelsen att en gärningsman skall fällas till ansvar om han
inte insåg men hade skälig anledning anta att den unge var under 18 år
uttalades att denna bestämmelse borde tolkas restriktivt och tillämpas med
stor försiktighet (prop. 1962:10 s. B 168-171,431 f, s. C190,1LU 42 s. 50 f).

Utredningsförslag m.m.

Lagföring för brottet förförelse av ungdom förekommer tämligen sällan.
Som exempel kan nämnas att åren 1986 och 1987 anmäldes 10 resp. 20 sådana
brott och endast något enstaka fall per år föranledde vidare lagföring.

Straffbestämmelsen om förförelse av ungdom övervägdes av prostitutionsutredningen,
sexualbrottsutredningen och 1977 års sexualbrottskommitté.

Sexualbrottsutredningen konstaterade - i betänkandet (SOU 1976:9)
Sexuella övergrepp (s. 131) - att bestämmelsen om förförelse av ungdom
hade tillämpats så sällan att den inte kunde antas ha fyllt sin avsedda funktion
att förhindra att ungdomar utnyttjas i prostitution. Bestämmelsen kunde
enligt utredningen upphävas.

Också prostitutionsutredningen framhöll i betänkandet (SOU 1981:71)
Prostitutionen i Sverige - bakgrund och åtgärder (s. 146) att det var sällsynt
med åtal för förförelse av ungdom. Utredningen ifrågasatte om inte åtal
skulle kunna väckas i större omfattning men fann inte någon anledning att
ändra gällande regler.

Inte heller 1977 års sexualbrottskommitté fann i betänkandet (SOU
1982:61) Våldtäkt och andra sexuella övergrepp (s. 124) anledning att föreslå
någon ändring i bestämmelsen om förförelse av ungdom.

Lagen (1980:621) med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU) ger
möjlighet att bereda den som är under 18 år - i vissa fall även den som är
under 20 år - vård utan samtycke. Detta gäller om den unge utsätter sin hälsa
eller utveckling för allvarlig fara genom missbruk av beroendeframkallande
medel, brottslig verksamhet eller något annat därmed jämförbart beteende.
Prostitution omnämns i förarbetena till lagen som exempel på sådant
beteende (prop. 1979/80:1 s. 583).

Tidigare riksdagsbehandling

Vid 1985/86 års riksmöte behandlade utskottet en motion som tog sikte på
bestämmelsen om förförelse av ungdom (JuU 1985/86:3). I motionen
anfördes att det var ovanligt att kunder till prostituerade under 18 år
lagfördes, och motionären efterlyste åtgärder för att sådana brott skulle
beivras i större utsträckning.

I utskottets betänkande, som godkändes av riksdagen, avstyrkte utskottet
bifall till motionen med följande motivering (s. 21 f):

Som motionären anför är det bara i undantagsfall som straffbestämmelsen i 6
kap. 10 § BrB kommer i tillämpning; säkerligen begås ett stort antal brott mot
bestämmelsen som aldrig beivras. Självfallet är detta otillfredsställande från
rent kriminalpolitiska utgångspunkter. Samtidigt är förhållandet inte förvånande
med tanke på brottets natur. De inblandade parterna vill normalt
dölja sitt mellanhavande och bevissvårigheterna är då mycket stora. Trots
dessa problem vill utskottet emellertid framhålla betydelsen av en skärpt

JuU 1987/88:12

respekt för bestämmelsens efterlevnad; den avskräckande effekt som
polisens brottsspanande verksamhet har på gatuprostitutionen bör inte
underskattas.

Av större betydelse än den rent kriminalpolitiska frågan om beivrande av
brott mot 6 kap. 10 § BrB är emellertid det sociala problem som prostitutionen
bland ungdom utgör. Det är också denna fråga som motionen ytterst
riktar in sig på. Utskottet vill något uppehålla sig vid detta ämne.

Som utskottet uttalat i det föregående är det en viktig samhällsuppgift att
motverka prostitutionen och dess skadeverkningar. Det är nödvändigt att
med effektiva och insiktsfulla åtgärder ingripa mot de förhållanden som
bereder vägen för prostitution och som dessutom innebär stora svårigheter
när det gäller att komma åt och bekämpa prostitutionen och dess olika
sidoeffekter.

Alla de missförhållanden som sammanhänger med prostitutionen i allmänhet
blir än mer accentuerade när unga människor är inblandade; utskottet vill
därför betona att det är särskilt angeläget att sätta in kraftfulla åtgärder för
att i första hand hindra att de unga ger sig in på sådan verksamhet. Utskottets
uttalanden i föregående avsnitt om sin syn på prostitutionen som samhällsproblem
har självfallet full giltighet även i fråga om ungdomsprostitutionen.

Vid de insatser mot prostitutionen som görs på skilda håll i samhället är
ungdomar i riskzonen föremål för speciell uppmärksamhet; ungdomarna
utgör en grupp som det är särskilt angeläget att hjälpa och stödja. Utskottet
anser att en sådan prioritering är rimlig och lämplig. Utskottet är nämligen i
likhet med motionären djupt oroat över den utveckling i fråga om ungdomsprostitutionen
och dess följder som kan befaras om inte effektiva motåtgärder
sätts in.

Offentlig pornografisk föreställning
Förbudet i allmänna ordningsstadgan

Efter en lagändring år 1982 är det enligt 10 § allmänna ordningsstadgan
(1956:617) förbjudet att anordna offentlig pornografisk föreställning, och
den som bryter mot detta förbud kan enligt 29 § första stycket 1 dömas till
böter eller fängelse i högst sex månader (prop. 1981/82:187, JuU 56, rskr.
355).

Dessförinnan fanns inte något sådant förbud men för att få anordna en
offentlig pornografisk föreställning krävdes enligt allmänna ordningsstadgan
tillstånd av polismyndigheten. Polismyndigheten kunde vidare meddela
föreskrifter om ordning och säkerhet och även förbjuda föreställningen om
den innehöll något som stred mot lag. Regleringen var straffsanktionerad.

Till grund för 1982 års ändringar i allmänna ordningsstadgan låg förslag
som hade framförts av 1977 års prostitutionsutredning i betänkandet (SOU
1981:71) Prostitutionen i Sverige - bakgrund och åtgärder.

1982 års lagstiftning

I 1982 års lagstiftningsärende förklarade sig utskottet instämma i huvudtankarna
bakom förslaget att förbjuda anordnandet av offentliga pornografiska
föreställningar (JuU 1981/82:56 s. 4 ff). Sålunda var enligt utskottets mening
förslaget att se som ett led i samhällets ansträngningar att motverka
prostitutionen och den kriminalitet som främjas av den särskilda miljön vid

JuU 1987/88:12

s.k. sexklubbar. Samtidigt kunde ett förbud mot offentliga pornografiska
föreställningar ses som en markering från samhällets sida mot en företeelse
som motverkar strävandena efter jämställdhet mellan könen och verklig
sexuell frihet byggd på ömsesidig respekt, samhörighet och gemenskap.

I en motion i lagstiftningsärendet förordades att förbudet borde ges en
vidare omfattning för att täcka också t.ex. offentliga stripteaseföreställningar
och viss förevisning av pornografisk film. Med anledning av motionen
anförde utskottet att den lagtekniska lösning som valts i propositionen
medförde ett bibehållande av den dittillsvarande innebörden av begreppet
pornografisk föreställning. Enligt vad utskottet framhöll skulle det föreslagna
förbudet därmed komma att avse föreställningar med levande aktörer, där
sexuella situationer eller händelser framställs på ett ohöljt och utmanande
sätt. Beträffande den närmare innebörden av begreppet pornografisk
föreställning hänvisade utskottet i övrigt till uttalanden i samband med att
begreppet hade införts i lagstiftningen år 1973 (se härom närmare prop.
1973:115 s. 30 ff och JuU 26 s. 24 ff).

Utskottet erinrade vidare om att det i samband med viss lagstiftning (om
bl.a. yttrandefrihetsfrågor) år 1976 (prop. 1976/77:39, KU 16) hade uttalats
att en offentlig filmförevisning som ingår som ett moment i en pornografisk
föreställning inte bör betraktas som en biografföreställning utan som en
sådan visning på vilken allmänna ordningsstadgan bör vara tillämplig.

Avslutningsvis anförde justitieutskottet i 1982 års lagstiftningsärende:

Det ankommer på polisen att följa efterlevnaden av förbudet, och polisen har
med stöd av allmänna ordningsstadgan möjlighet att upplösa en offentlig
tillställning som hålls i strid mot förbudet. För den praktiska tillämpningen
ligger det då enligt utskottets mening ett betydande värde i att man inte
genom en ändring av förbudets omfattning tillskapar särskilda gränsdragningsproblem.
Utskottet finner inte heller - på föreliggande underlag - att
det visat sig några påtagliga skäl att ge förbudet en annan omfattning än som
föreslagits i propositionen. En annan sak är att utvecklingen kan komma att
visa på ett sådant behov. Frågan får då på nytt övervägas i lämpligt
sammanhang, t.ex. i anslutning till de ställningstaganden som kan aktualiseras
av yttrandefrihetsutredningens kommande betänkande (jfr JuU 1981/
82:36 s. 17).

Utredningsförslag m.m.

I yttrandefrihetsutredningens betänkande (SOU 1983:70) Värna yttrandefriheten
berörs inte allmänna ordningsstadgans förbud mot anordnande av
offentliga pornografiska föreställningar. Förbudet berörs inte heller i den
proposition om ändringar i tryckfrihetsförordningen m.m. som regeringen -på grundval av yttrandefrihetsutredningens förslag - lade fram för en tid
sedan och som för närvarande är under behandling i riksdagen (prop.
1986/87:151).

Ordningsstadgeutredningen fick år 1977 i uppdrag att göra en översyn av
allmänna ordningsstadgan. I slutbetänkandet (SOU 1985:24) Ordningslag
föreslår utredningen beträffande pornografisk föreställning endast att förbudet
mot sådana tillställningar bör - utan sakliga ändringar - överföras till en
ny lag om allmänna sammankomster och offentliga tillställningar. Betänkan -

JuU 1987/88:12

det har remissbehandlats och övervägs för närvarande inom regeringskansliet.

Sociala insatser

Enligt lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU) är det
möjligt för det allmänna att ingripa om det brister i omsorgen om en ung
person eller om något annat förhållande i hemmet medför fara för den unges
hälsa eller utveckling (1 § andra stycket 1). Situationer som det därvid kan
vara fråga om är att den unge utsätts för misshandel eller otillbörligt
utnyttjande.

I betänkandet (SOU 1986:20) Barns behov och föräldrars rätt (s. 304)
omnämner socialberedningen som ett exempel på otillbörligt utnyttjande att
barn utnyttjas sexuellt i olika former, t.ex. i pornografiska syften.

Som har nämnts i ett tidigare avsnitt medger LVU ingripande också om
den unge utsätter sin hälsa eller utveckling för allvarlig fara genom missbruk
av beroendeframkallande medel, brottslig verksamhet eller något annat
därmed jämförligt beteende (1 § andra stycket 2). Ett sådant beteende är
enligt uttalanden i förarbetena att den unge är prostituerad (prop. 1979/80:1
s. 583).

Bestämmelserna i LVU avser i första hand den som är under 18 år. Enligt
1 § tredje stycket kan vård med stöd av 1 § andra stycket 2 beredas även den
som fyllt 18 men inte 20 år, om sådan vård med hänsyn till den unges behov
och personliga förhållanden i övrigt är lämpligare än annan vård.

Frågan om möjligheterna att med stöd av LVU ingripa till förmån för
flickor i pornografisk verksamhet var aktuell i riksdagen vid förra riksmötet,
bl.a. med anledning av en fråga till socialministern. Enligt frågeställaren
borde yrkesmässigt arbete inom pornografisk verksamhet jämställas med
prostitution vid tillämpningen av LVU.

I sitt svar på frågan anförde socialministern följande (riksdagens protokoll
1986/87:61 s. 118 f):

Syftet med LVU är att till skydd för den unge kunna bereda honom eller
henne vård i vissa situationer då det inte går att få samtycke till vården.
Samhällets åtgärder skall utgå från en bedömning av den unges hela
situation. Möjligheterna att ingripa med tvångsmedel är begränsade, särskilt
när det gäller myndiga personer. LVU avser i första hand den som är under
18 år. För åldersgruppen 18 till 20 år är en förutsättning för ingripandet att
vård inom socialtjänsten är lämpligare än annan vård.

I förarbetena till LVU nämns prostitution som exempel på beteenden som
kan föranleda vård. Däremot nämns inte medverkan i pornografisk verksamhet.
Det är dock angeläget att påpeka att det rör sig om en exemplifiering och
inte om en uttömmande uppräkning.

Om en ung människa uppträder i pornografisk föreställning bör detta
enligt min mening vara anledning för socialnämnden att uppmärksamma
personens levnadsförhållanden och att försöka få honom eller henne bort
från denna miljö.

Jag vill också framhålla att offentliga pornografiska föreställningar är
förbjudna enligt allmänna ordningsstadgan. Innehavare av vissa klubbar har
också fällts till ansvar i domstol för sådan verksamhet. Jag anser det vara
självklart att pornografisk verksamhet inte är en lämplig miljö för unga

JuU 1987/88:12

människor. Det bästa sättet att förhindra att unga människor medverkar i en
sådan verksamhet är att se till att förbudet efterlevs.

Vid förra riksmötet gjorde socialutskottet i samband med behandlingen av
ett antal motioner om socialtjänstfrågor ett uttalande om socialtjänstens
insatser för unga flickor i pornografisk verksamhet (SoU 1986/87:30).
Socialutskottet anförde (s. 20):

Som motionärerna påpekat avser LVU i första hand dem som är under 18 år.
När det gäller beteende jämförbart med missbruk och brottslig verksamhet
som kan föranleda tvångsingripande av äldre ungdomar nämns i förabetena
till LVU prostitution som exempel på ett sådant beteende. Utskottet vill
erinra om att detta endast är ett exempel och att det i förarbetena inte görs
någon uttömmande uppräkning av beteenden. Samtidigt måste framhållas
att den som är över 18 år är myndig och i princip själv bestämmer över sitt sätt
att leva. Så länge inte den unge gör sig skyldig till brott eller liknande är det i
praktiken svårt för socialtjänsten att agera annat än med den unges eget
medgivande.

Utskottet delar emellertid motionärernas åsikt att flickor som yrkesmässigt
arbetar inom verksamhet med pornografisk föreställning och liknande
riskerar hela sin framtid. Det är därför angeläget att det inom ramen för
socialtjänsten fortlöpande bedrivs en uppsökande verksamhet i syfte att få
bort ungdomar från de aktuella miljöerna. Det är också angeläget att de
sociala myndigheterna samarbetar i denna fråga med polis- och åklagarmyndigheterna
som har att bevaka efterlevnaden av förbudet mot offentliga
pornografiska föreställningar. Bestämmelserna i socialtjänstlagen och LVU
måste ge utrymme för ett effektivt förebyggande arbete på dessa områden.

I avvaktan på regeringens överväganden beträffande socialberedningens
förslag till ny lag om tvångsomhändertaganden och förslaget från den särskilt
tillkallade utredaren finns inte skäl för riksdagen att nu gå in på frågan om
lagregleringens utformning. Enligt utskottets mening bör emellertid regeringen
i det fortsatta beredningsarbetet ägna särskild uppmärksamhet åt
socialtjänstens möjligheter att agera i de fall ungdomar i åldrarna 18-20 år
engageras i pornografisk verksamhet av det slag som tas upp i motionen.

Vad socialutskottet anförde gav riksdagen som sin mening regeringen
tillkänna (rskr. 1986/87:333).

Oetisk kontaktförmedling
Utlänningslagstiftningen

Möjligheterna att förmedla utländska kvinnor - t. ex. för äktenskap - till
män som är bosatta i Sverige är beroende av utlänningslagstiftningens regler
om invandring i s.k. anknytningsfall. Enligt dessa beviljas uppehållstillstånd
regelmässigt för vissa nära anhöriga, bl.a. make eller samboende. Ett
uppehållstillstånd är permanent eller gäller för en viss tid. Under förutsättning
att bosättningen här avses bli beständig eller långvarig skall i princip
permanent tillstånd beviljas. För make eller samboende gäller emellertid -om äktenskapet eller samboendet har uppkommit i anslutning till eller
snarast efter inresan - en ordning med uppskjuten invandringsprövning.
Detta innebär att utlänningen vanligen beviljas fyra temporära uppehållstillstånd
om vardera sex månader innan han eller hon accepteras som

JuU 1987/88:12

invandrare. Skulle förbindelsen upphöra före denna tvåårsperiods utgång,
kan den utländska parten ändå beviljas fortsatt tillstånd men det krävs då att
det föreligger särskilt ömmande omständigheter eller att det skulle framstå
som stötande för rättskänslan att vägra fortsatt tillstånd.

Tidigare riksdagsbehandling

Frågan om åtgärder för att stoppa oetisk kontaktförmedling var aktuell i
riksdagen vid två tillfällen under 1986/87 års riksmöte. Första gången med
anledning av en fråga i ämnet till justitieministern. I sitt svar (i november
1986) framhöll justitieministern att den organiserade form av kontaktförmedling
som det här gäller ofta föreföll att bedrivas i former som var högst
diskutabla från moralisk synpunkt. Efter att ha redogjort för vilka rättsliga
möjligheter som eventuellt skulle kunna tillgripas mot sådan förmedling
förklarade sig justitieministern inte vara beredd att vidta några åtgärder på
området men han ansåg sig ha anledning att hålla sig noga underrättad om
den fortsatta utvecklingen (riksdagens protokoll 1986/87:25 s.2 f).

Under 1986/87 års riksmöte (på våren 1987) fick riksdagen vidare tillfälle
att ta ställning till en motion, i vilken begärdes åtgärder för att förhindra
oetisk kontaktförmedling. Riksdagen avslog motionen på förslag av socialförsäkringsutskottet
(SfU 1986/87:21, rskr. 361). Socialförsäkringsutskottet
anförde bl.a. följande (s. 10 f):

Utskottet instämmer självfallet i den kritik som riktas mot den angivna typen
av kontaktförmedling och den utomordentligt utsatta situation den kan leda
till för de kvinnor som förmedlas. Lagstiftningsåtgärder synes emellertid
knappast vara det bästa sättet att komma till rätta med missförhållandena.
All kontaktförmedling, som ju också kan vara av seriös art, bör inte
förbjudas. Som justitieministern anfört belyser problemet vikten av att
ansökningar om uppehållstillstånd prövas omsorgsfullt. De sökande kvinnorna
måste också noga informeras om svenska bestämmelser på området.
Informationsmaterial har enligt vad utskottet inhämtat nu utarbetats av
invandrarverket. Materialet distribueras till de kvinnor som söker uppehållstillstånd
i s.k. anknytningsfall genom ambassaderna i de aktuella länderna.

Skrivelse till justitieministern

Vid en uppvaktning av kvinnoorganisationer hos justitieministern i juni 1987
överlämnades en skrivelse med ett upprop mot kvinnlig slavhandel. I
uppropet krävdes lagstiftning för att stoppa denna handel. Justitieministern
inhämtade yttrande över skrivelsen från riksåklagaren, rikspolisstyrelsen och
statens invandrarverk.

Riksåklagaren anser att frågan rymmer betydande problem av skilda slag
och att en lagstiftning på området därför kräver ingående överväganden.
Enligt riksåklagaren är dock frågan av sådan vikt att regeringen borde
överväga att i lämpligt sammanhang låta utreda förutsättningarna och
formerna för en kriminalisering.

Rikspolisstyrelsen har uppfattningen att det inte föreligger något behov av
lagstiftning. Med hänvisning till att det från ett antal lokala polismyndigheter
har uppgivits att anmälningsfrekvensen beträffande oetisk kontaktförmedling
är låg förklarar sig rikspolisstyrelsen utgå ifrån att den förmedling av

JuU 1987/88:12

kontakter som förekommer i huvudsak är seriös. I förekommande fall är
nuvarande lagstiftning enligt rikspolisstyrelsens mening tillfyllest för att
pröva om brott förekommit.

Statens invandrarverk anser att det är önskvärt att på något sätt få stopp på
kvinnoförmedlingsverksamheten. Efter att i sitt yttrande ha redovisat för
bl.a. omfattningen under den senaste tioårsperioden av kvinnoinvandringen
från aktuella länder anför verket följande:

Invandrarverket är medvetet om att systemet med uppskjuten invandringsprövning
kan missbrukas. Män från en del länder har kunnat importera
hustrur som de med några enkla ord har förskjutit p.g.a. missnöje med
hustruns färdigheter och beteende. Svenska män med relations- och ibland
alkoholsvårigheter har sett som möjligt att knyta kontakt via annons med
kvinnor från andra länder där han antar man har en annan syn på kvinnans
roll. Dessa män har i vissa fall satt hustruimporten i system genom att utnyttja
kvinnans svaga ställning och ordningen med uppskjuten invandringsprövning.
Professionella förmedlare profiterar på såväl mäns kontaktbehov och
osäkerhet som kvinnors önskan om ett bättre liv.

Krav har ställts i riksdagen att mannens bakgrund måste spela in vid
tillståndsgivningen. Invandrarverket har i sin handläggning att pröva utlännings
rätt att bosätta sig i Sverige och inte att göra några bedömningar av den
person som utlänningen åberopar anknytning till. Om det skulle vara känt för
verket att en man misshandlat en kvinna i en tidigare relation, begått ett grovt
våldsbrott eller tidigare figurerat som anknytning, får inte kvinnan delges
detta. Däremot kan det ibland finnas möjlighet att aktualisera mannens
förgångna genom frågor om vad kvinnan vet om mannen.

Frågan om åtgärder mot oetisk kontaktförmedling är enligt vad utskottet
erfarit föremål för fortsatta överväganden inom regeringskansliet.

I sammanhanget kan nämnas att frågan har uppmärksammats också på det
internationella planet. Inom Europarådet tillsattes förra året efter initiativ av
de nordiska länderna en expertgrupp som skall syssla med ”Sexual exploitation,
pornography and prostitution of and trafficking in children and young
women”. Ämnet kommer enligt uppgift att tas upp också vid det europeiska
justitieministermötet i Lissabon senare i år.

Utskottet

Kriminalisering av prostitutionskontakter
Motionerna

I detta avsnitt behandlas ett antal motioner, i vilka föreslås kriminalisering av
prostitutionskontakter. Vad som i första hand avses är att kundernas
handlande i prostitutionsförhållandet skall kriminaliseras.

Bakgrund

Det är enligt gällande regler inte straffbart att mot ersättning tillhandahålla
sexuella tjänster. Att skaffa sig sådana tjänster är endast undantagsvis
straffbart. Ett undantag föreligger då den prostituerade är under 18 år, då det
kan bli aktuellt att tillämpa straffbestämmelsen om förförelse av ungdom i 6

JuU 1987/88:12

1** Riksdagen 1987188. 7sami. Nr 12

kap. 10 § brottsbalken (BrB). Ett annat undantag är om den prostituerade
befinner sig i ett hjälplöst tillstånd, då det kan vara fråga om sexuellt
utnyttjande enligt 6 kap. 3 § BrB.

Frågan om kriminalisering av prostitutionskontakter var föremål för
riksdagens ställningstagande i samband med att reglerna om sexualbrotten
fick sin nuvarande utformning år 1984 (prop. 1983/84:105, JuU 25, rskr. 332).
I sitt av riksdagen godkända betänkande fann utskottet - i likhet med vad
som föreslagits i propositionen - att någon utvidgning av det kriminaliserade
området inte borde ske.

Vid 1985/86 års riksmöte avslog riksdagen på förslag av utskottet - vid två
tillfällen - motionsönskemål om en utvidgad kriminalisering av prostitutionskontakter
(JuU 1985/86:3 och 20). I en interpellationsdebatt i maj 1987
förklarade socialministern att det inte var aktuellt med något förslag om att
kriminalisera prostitutionen (riksdagens protokoll 1986/87:121 s. 113-115).

Utskottets överväganden

Som är nämnt tidigare har utskottet vid flera tillfällen behandlat frågan om en
utvidgad kriminalisering vid prostitution. Utskottet har därvid avvisat förslag
om en kriminalisering av de prostituerades handlande. Som motivering har
utskottet bl.a. åberopat att en sådan, mot de prostituerade kvinnorna riktad
lagstiftning skulle te sig ytterligt inhuman och utan tvekan kunna uppfattas
som en klasslagstiftning. Utskottet har härvidlag ingen ändrad uppfattning
och i den mån yrkandet i motion Ju612 om en kriminalisering av könshandeln
avser kriminalisering av de prostituerades handlade avstyrker utskottet bifall
till motionen.

Vad så angår en kriminalisering av kundernas beteende har utskottet vid de
tillfällen frågan varit aktuell tagit avstånd även från detta. Inte heller
socialutskottet har i sitt yttrande i detta ärende förklarat sig vilja ställa sig
bakom motionsförslagen om en kriminalisering av kundernas beteende. I
yttrandet åberopar socialutskottet flera av de skäl som tidigare - från bl.a.
justitieutskottets sida - har anförts mot en sådan kriminalisering.

I likhet med socialutskottet vill justitieutskottet i och för sig inte utesluta
att en kriminalisering av kundernas beteende skulle kunna få en viss
avhållande effekt på benägenheten att anlita prostituerade. Justitieutskottet
kan också väl förstå uppfattningen att en sådan kriminalisering skulle kunna
sägas markera att samhället tar avstånd från den verksamhet som prostitutionen
innebär. Inte heller enligt justitieutskottets mening är emellertid dessa
skäl nog för att uppväga de nackdelar som är förenade med en kriminalisering.

Mot en kriminalisering kan som socialutskottet gör i sitt yttrande för det
första åberopas att det kan vara svårt att tillräckligt entydigt definiera den
straffbelagda gärningen. Vidare är det uppenbart att det skulle vara förenat
med påtagliga svårigheter att bevisa ett påstått brott, inte minst därför att
gärningen i normalfallet bygger på en uppgörelse mellan två personer som
inte har något intresse av att avslöja att ett brott har begåtts.

En annan huvudinvändning är, som socialutskottet redovisar, att en
kriminalisering av kundernas beteende skulle kunna få negativa effekter

JuU 1987/88:12

även för de inblandade kvinnorna. Eftersom kunderna efter en kriminalisering
kan tänkas bli mer måna om att inte synas, är risken stor att
prostitutionen går under jorden, vilket skulle försvåra socialtjänstens arbete
med förebyggande åtgärder. En sådan utveckling vore, som socialutskottet
framhåller, särskilt allvarlig med hänsyn till att många av kvinnorna har
missbruksproblem och behöver vård. Risken för spridning av HIV-smitta gör
det dessutom än viktigare att inte försvåra socialtjänstens möjligheter till
förebyggande insatser.

Aven om inte heller justitieutskottet kan ställa sig bakom motionsförslagen
om att kriminalisera kundernas beteende vill justitieutskottet framhålla
att prostitutionen är en företeelse som över huvud taget inte kan accepteras.
Prostitution medför bl.a. att kvinnor utnyttjas och förnedras och den
motverkar strävandena mot jämställdhet mellan kvinnor och män. Dessutom
bidrar prostitutionen till att negativt påverka sexualsynen i allmänhet.

Liksom tidigare är det justitieutskottets inställning att prostitutionen i
första hand skall motarbetas med sociala insatser, inte med straffrättsliga.
Vad socialutskottet i sitt yttrande anfört om betydelsen av sociala åtgärder
och förebyggande arbete av annat slag vill justitieutskottet därför instämma

i. Som socialutskottet framhåller är det sålunda nödvändigt att socialtjänsten
genom aktivt uppsökande verksamhet försöker hjälpa och bistå kvinnor som
är prostituerade. Socialtjänstens åtgärder bör dessutom i likhet med vad
socialutskottet anför ta sikte också på de inblandade männen. Det är en
viktig uppgift att få männen att förstå verkligheten bakom prostitutionen och
dess konsekvenser för de inblandade kvinnorna. Lika viktigt är att det görs
klart för männen att prostitution är förenad med risk för spridning av
allvarliga sjukdomar liksom med kriminalitet och social utslagning över
huvud taget.

Mot den bakgrund som nu redovisats ansluter sig justitieutskottet till
socialutskottets förslag att socialtjänsten bör stimuleras att bygga upp en
kontinuerlig prostitutionsförebyggande verksamhet. Detta kan - som socialutskottet
föreslår - ske genom bidrag till utvecklingsarbete på området
eller på annat sätt. Regeringen bör överväga möjligheterna att stödja en
sådan verksamhet. Detta bör riksdagen - med anledning av motionerna
Ju612, Ju616, Ju617, Ju619, Ju620, Ju639 och So7 - som sin mening ge
regeringen till känna.

Åtgärder mot ungdomsprostitution

Motionen

Här behandlar utskottet en motion, i vilken framhålls att tillämpningen av de
regler i BrB som kriminaliserar prostitutionskontakter med unga inte är
tillräckligt effektiva.

Bakgrund

Som nämnts i föregående avsnitt är det enligt 6 kap. 10 § BrB straffbart som
förförelse av ungdom att, genom att utlova eller ge ersättning, skaffa sig

JuU 1987/88:12

tillfälligt sexuellt umgänge med någon som är under 18 år. Straffet är böter
eller fängelse i högst sex månader. Enligt 6 kap. 11 § BrB skall ansvar för
förförelse av ungdom utdömas även om gärningsmannen inte insåg men hade
skälig anledning anta att den unge var under 18 år.

Bestämmelsen om förförelse av ungdom infördes vid BrB:s tillkomst.
Avsikten med bestämmelsen var att vidta åtgärder mot prostitutionen och ge
de unga ett ökat skydd mot att dras in i sådan verksamhet. Samtidigt
betonades emellertid att man inte fick överskatta strafflagstiftningens
möjligheter att komma till rätta med problemet. Motåtgärder borde sättas in
också inom socialvården och den polisiära verksamheten. Beträffande
bestämmelsen om att ansvar skall ådömas också den som inte insåg att den
unge var under 18 år, men som hade skälig anledning misstänka att så var
fallet, uttaldes att bestämmelsen skulle tillämpas med stor försiktighet (prop.
1962:10 s. B 51, 168-171, 178 f, 431 f, 435, s. C 189 f, 1LU 42 s. 49-51).

Lagföring för förförelse av ungdom sker mycket sällan, och endast i något
enstaka fall per år fälls någon till ansvar för detta brott.

Sexualbrottsutredningen konstaterade i betänkandet (SOU 1976:9) Sexuella
övergrepp (s. 131) att bestämmelsen om förförelse av ungdom hade
tillämpats så sällan att den inte kunde antas ha fyllt sin avsedda funktion att
hindra ungdomar från att utnyttjas i prostitution. Bestämmelsen kunde enligt
utredningen upphävas.

Också prostitutionsutredningen framhöll - i betänkandet (SOU 1981:71)
Prostitutionen i Sverige - bakgrund och åtgärder (s. 146) - att det var sällsynt
med åtal för förförelse av ungdom. Utredningen ifrågasatte om inte åtal
skulle kunna väckas i större omfattning men fann inte någon anledning att
ändra gällande bestämmelser.

Inte heller 1977 års sexualbrottskommitté fann - i betänkandet (SOU
1982:61) Våldtäkt och andra sexuella övergrepp (s. 124) - anledning att göra
någon ändring i bestämmelsen om förförelse av ungdom.

Enligt lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU) är det
möjligt att under vissa i lagen närmare angivna förutsättningar ingripa för att
bereda ungdomar under 20 år vård. En grund för ingripande är att den unge
utsätter sin hälsa eller utveckling för allvarlig fara genom missbruk av
beroendeframkallande medel, brottslig verksamhet eller annat jämförbart
beteende, t.ex prostitution (prop. 1979/80:1 s. 583).

Vid 1985/86 års riksmöte behandlade riksdagen en motion som efterlyste
åtgärder för att brott mot bestämmelsen förförelse av ungdom skulle beivras i
större utsträckning. Utskottet konstaterade att straffbestämmelsen i 6 kap.
10 § BrB tillämpades endast i undantagsfall och att detta var otillfredsställande
från rent kriminalpolitiska utgångspunkter. Utskottet framhöll betydelsen
av en skärpt respekt för bestämmelsens efterlevnad och uttalade att den
avskräckande effekt som polisens brottsspanande verksamhet har på gatuprostitutionen
inte bör underskattas (JuU 1985/86:3 s.21).

Utskottets överväganden

Socialutskottet föreslår i sitt yttrande att det bör övervägas att ändra här
aktuella gärningsbeskrivningar så att det åligger den som avser att ha sexuellt

JuU 1987/88:12

umgänge med en ung person att förvissa sig om att den unge uppnått den
minimiålder som anges i straffbudet. Även om inte heller justitieutskottet för
sin del vill utesluta att det ringa antalet lagföringar för förförelse av ungdom
åtminstone i någon mån kan ha sin grund i svårigheter att bevisa att
gärningsmannen insett eller haft skälig anledning anta att den unge var under
18 år ställer sig justitieutskottet dock tveksamt till en sådan lösning som den
socialutskottet föreslår.

Det kan nämligen ifrågasättas om det inte även med socialutskottets
förslag kommer att föreligga bevissvårigheter, främst av den anledningen att
det i normalfallet är så att den brottsliga gärningen grundar sig på en
uppgörelse mellan två personer som inte kan antas ha något intresse av att
brottet beivras.

För övrigt är det enligt utskottets mening så att de nuvarande reglernas
utformning innebär att en kund som känner den minsta tvekan om huruvida
flickan är under 18 år eller ej rent straffrättsligt bedömt måste avstå från att
ha något sexuellt umgänge med henne för att undgå ansvar. Den avhållande
inverkan som således finns redan med nu gällande ordning skulle enligt
justitieutskottets mening inte förstärkas med den ändring som socialutskottet
förordar. En oönskad effekt av en sådan ändring är att den i den allmänna
debatten skulle kunna tas till intäkt för att lagstiftaren anser prostitutionskontakter
acceptabla bara den prostituerade är över 18 år. Att det är
utskottets uppfattning att så inte är fallet har framgått av vad som har anförts
tidigare.

Enligt utskottets mening kan också andra invändningar anföras mot
socialutskottets förslag. I 6 kap. BrB finns utöver förförelse av ungdom också
andra straffbelagda gärningar, där brottsoffrets ålder är av betydelse, t.ex.
sexuellt umgänge med barn. Beträffande dessa brott-som från kriminalpolitiska
utgångspunkter är minst lika straffvärda som förförelse av ungdom - är
det svårt att tänka sig en sådan regel som socialutskottet föreslagit. I
sammanhanget kan för övrigt erinras om att inte någon av de tre utredningar
som på senare tid har övervägt frågor med anknytning till sexualbrotten har
funnit anledning att ändra de nu aktuella bestämmelserna, däremot ansåg en
av utredningarna att straffstadgandet om förförelse av ungdom kunde helt
avvaras.

Liksom tidigare vill justitieutskottet för sin del understryka att det för att
tillämpningen av bestämmelsen om förförelse av ungdom skall få avsedd
effekt självfallet är nödvändigt att polis och åklagare noga följer utvecklingen
och utnyttjar de möjligheter till ingripanden som lagstiftningen medger. I det
sammanhanget skall man inte heller bortse från den avhållande effekt som
blotta närvaron av patrullerande polis kan ha på prostitutionsverksamhet.
Under senare tid har för övrigt, i olika sammanhang, betonats betydelsen för
det brottsförebyggande arbetet av en väl synlig, patrullerande polis.

Utskottet är medvetet om att polisens möjligheter att ingripa och delta i
det brottsförebyggande arbetet bl.a. är en fråga om att fördela befintliga
resurser. Besluten om den närmare inriktningen av polisverksamheten och
användningen av polisens resurser fattas numera på lokal nivå. Detta bör
kunna bidra till att vid behov skapa goda förutsättningar för ett aktivt arbete
av polisen med att förhindra såväl ungdomsprostitution som prostitution
över huvud taget.

JuU 1987/88:12

Enligt utskottets mening ligger dock tyngdpunkten i samhällets insatser
mot ungdomsprostitution - och annan sådan verksamhet - i åtgärder på det
sociala planet. Alla de missförhållanden som hänger samman med prostitution
i allmänhet blir, som utskottet tidigare framhållit, än mer påtagliga när
det är unga människor som är inblandade. Utskottet vill därför särskilt
betona angelägenheten av att kraftfulla insatser görs för att förhindra att
unga ger sig in i prostitution.

De viktigaste uppgifterna härvidlag fullgörs som nyss nämnts inom
socialtjänsten. Vad som i första hand bör komma i fråga är information och
annat förebyggande arbete, men av avgörande betydelse är också de
möjligheter till ingripanden av olika slag som den sociala vårdlagstiftningen
tillhandahåller. Också för dessa insatser är det nödvändigt att erforderliga
resurser finns att tillgå, och det skall påpekas att en sådan kontinuerlig
prostitutionsförebyggande verksamhet som utskottet har uttalat sig för i
föregående avsnitt naturligtvis särskilt bör ta sikte på prostitution där unga
kvinnor är inblandade.

Vad utskottet sålunda har anfört om insatser från samhällets sida mot
prostitution av unga kvinnor äger självfallet tillämpning även på prostitution
av unga män.

Med dessa uttalanden avstyrker utskottet bifall till motion Ju605.
Offentlig pornografisk föreställning
Motionerna

I detta avsnitt behandlar utskottet två motioner med önskemål om åtgärder
som kan bidra till att förbudet i allmänna ordningsstadgan mot otillåten
pornografisk föreställning blir mer verksamt.

Bakgrund

Enligt 10 § allmänna ordningsstadgan (1956:617) är det förbjudet att anordna
offentlig pornografisk föreställning och den som bryter mot detta förbud kan
enligt 29 § första stycket 1 dömas till böter eller fängelse i högst sex månader.

Bestämmelserna fick sin utformning genom lagstiftning år 1982 (prop.
1981/82:187, JuU 56, rskr. 355). Till grund för lagstiftningen låg prostitutionsutredningens
betänkande (SOU 1981:71) Prostitutionen i Sverige -bakgrund och åtgärder.

Vid bestämmelsernas tillkomst uttalade utskottet att förbudet mot otillåtna
pornografiska föreställningar var att se som ett led i samhällets ansträngningar
att motverka prostitutionen och den kriminalitet som främjas av den
särskilda miljön vid s.k. sexklubbar. Samtidigt utgjorde förbudet enligt
utskottets mening en markering mot en företeelse som motverkar strävandena
efter jämställdhet mellan könen och verklig sexuell frihet byggd på
ömsesidig respekt, samhörighet och gemenskap (JuU 1981/82:56 s. 4 ff).

Som nämnts tidigare är det enligt LVU möjligt att i vissa fall ingripa för att
bereda ungdomar under 20 år vård. En grund för ingripande är att det
föreligger sådana brister i hemförhållandena att det medför fara för den
unges hälsa och utveckling. Enligt socialberedningen kan en sådan situation

JuU 1987/88:12

vara att den unge utsätts för otillbörligt utnyttjande, t.ex. i pornografiska
syften (SOU 1986:20 s. 304).

Frågan om socialtjänstens möjligheter att vidta åtgärder för att bistå unga
flickor som medverkar i pornografisk verksamhet var föremål för behandling
av riksdagen vid förra riksmötet (SoU 1986/87:30, rskr. 333). Socialutskottet
uttalade (s. 20) att det är angeläget att de sociala myndigheterna fortlöpande
bedriver uppsökande verksamhet i syfte att få bort ungdomar från pornografisk
verksamhet och att de samarbetar med polis och åklagare, som har att
bevaka efterlevnaden av allmänna ordningsstadgans förbud. Socialutskottet
betonade också att bestämmelserna i socialtjänstlagen och LVU måste ge
utrymme för ett effektivt förebyggande arbete på dessa områden.

Utskottets överväganden

Socialutskottet har i sitt yttrande anfört att det är tveksamt om nuvarande
bestämmelser i allmänna ordningsstadgan ger tillräckligt utrymme för att
ingripa i här aktuella fall. Enligt socialutskottet finns det därför skäl för
regeringen att se över bestämmelserna.

Justitieutskottet vill för sin del först erinra om vad utskottet tidigare
framhållit om att förbudet mot offentlig pornografisk föreställning utgör en
markering från samhällets sida mot en företeelse som motverkar strävandena
mot jämställdhet och sexuell frihet byggd på ömsesidig respekt, samhörighet
och gemenskap.

I samband med att förbudet mot offentlig pornografisk föreställning
infördes år 1982 framhöll utskottet att det ankom på polisen att följa
efterlevnaden av förbudet och i förekommande fall ingripa mot offentliga
föreställningar som hålls i strid mot förbudet. Det var därför enligt utskottets
mening för den praktiska tillämpningen betydelsefullt att man inte genom en
ändring av förbudets omfattning tillskapade särskilda gränsdragningsproblem.
Utskottet fann vidare att det inte visat sig föreligga några påtagliga skäl
som talade för att förbudet skulle ges en annan omfattning än det hade haft
tidigare. Dessa bedömningar gäller alltjämt.

Förbudet mot offentlig pornografisk föreställning kan som utskottet
tidigare givit uttryck för sägas utgöra ett led i samhällets ansträngningar mot
prostitution. Det är också åtgärder av det slag som vidtas mot prostitutionen
som i första hand skall tillgripas mot de s. k. sexklubbarna för att därmed även
förhindra att unga kvinnor dras in i den verksamhet som bedrivs där.
Ansvaret för att förbudet i allmänna ordningsstadgan efterlevs åligger som
nämnts polis och åklagare, men det viktiga förebyggande arbetet- att få unga
människor att hålla sig borta från dessa miljöer - är en uppgift främst för
socialtjänsten. Vad utskottet i de två föregående avsnitten har uttalat om
behovet av resurser för dessa förebyggande insatser från socialtjänstens sida
och om angelägenheten av att regeringen stimulerar uppbyggnaden av en
permanent prostitutionsförebyggande verksamhet gäller således också arbetet
med åtgärder mot de pornografiska föreställningarna. Detsamma gäller
som utskottet nyss uttalat om disponerandet av de polisiära resurserna.

Med nu redovisade uttalanden avstyrker utskottet bifall till motionerna
Ju806 och Ju817.

JuU 1987/88:12

Oetisk kontaktförmedling

JuU 1987/88:12

Motionen

I betänkandet behandlar utskottet en motion om åtgärder mot oetisk
kontaktförmedling. Vad motionären vänder sig mot är sådan oseriös
förmedling av kvinnor från utlandet, företrädesvis från Thailand och Polen,
som sker t.ex. via postorder. Om den man som på sådant sätt fått kontakt
med en kvinna tröttnar på henne, riskerar hon - p.g.a. att hon kan komma att
inte beviljas fortsatt uppehållstillstånd - att få återvända till sitt hemland, där
inte sällan ett liv i förnedring väntar henne.

Bakgrund

Förmedling av kontakter mellan utländska kvinnor - för äktenskap eller
samboende - och män som är bosatta i Sverige möjliggörs genom utlänningslagstiftningens
regler om invandring i s.k. anknytningsfall, dvs. att en nära
anhörig till en i Sverige bosatt person som regel beviljas uppehållstillstånd.
Beträffande make eller samboende tillämpas dock - om förbindelsen har
uppkommit i anslutning till eller snarast efter inresan - en ordning med
uppskjuten invandringsprövning. Detta innebär att utlänningen beviljas fyra
temporära uppehållstillstånd om sex månader innan permanent uppehållstillstånd
beviljas.

Frågan om åtgärder mot oetisk kontaktförmedling var senast aktuell i
riksdagen vid förra riksmötet, då riksdagen på förslag av socialförsäkringsutskottet
avslog en motion i ämnet (SfU 1986/87:21). Socialförsäkringsutskottet
instämde (s. 10 f) i kritiken mot den oetiska kontaktförmedlingen men
ansåg att lagstiftningsåtgärder knappast var det bästa sättet att komma till
rätta med problemet. Utskottet framhöll i stället behovet av att de utländska
kvinnorna i samband med att de ansöker om uppehållstillstånd - vilket
vanligen sker vid en svensk ambassad i utlandet - noga informeras om de
svenska reglerna på området.

I samband med en uppvaktning i juni 1987 mottog justitieministern en
skrivelse om åtgärder mot oetisk kontaktförmedling av kvinnor. Skrivelsen
remitterades till bl.a. riksåklagaren och statens invandrarverk. Bägge dessa
myndigheter ansåg att det borde övervägas att i någon form vidta åtgärder
mot denna typ av förmedlingsverksamhet.

Frågan har också uppmärksammats internationellt, bl.a. inom Europarådet.

Utskottets överväganden

Utskottet vill ansluta sig till uppfattningen att den kontaktförmedlingsverksamhet
som det här gäller kan vara djupt oetisk och kränkande för de
inblandade parterna. De som i vinningssyfte ägnar sig åt verksamheten
utnyttjar på ett cyniskt sätt inte bara kvinnors önskan om ett bättre liv utan
också mäns kontaktbehov och osäkerhet. Utskottet delar därför riksåklagarens
och invandrarverkets bedömning att åtgärder i någon form bör vidtas
mot denna typ av kontaktförmedling.

Med hänsyn till riksåklagarens och invandrarverkets inställning anser sig

utskottet kunna utgå ifrån att de överväganden som pågår inom regeringskansliet
kommer att resultera i att frågan på lämpligt sätt blir föremål för
ytterligare utredning med sikte på förslag till konkreta åtgärder mot den
oetiska kontaktförmedlingen. Saken är enligt utskottets mening av sådan
natur att arbetet bör ske med prioritet.

Med nu redovisade uttalanden får syftet med yrkandet i motion JuöOl
anses vara väsentligen tillgodosett.

Utskottets hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande kriminalisering vid prostitution
att riksdagen

a) med anledning av motionerna 1986/87:Ju616, 1986/87:Ju617,
1986/87:Ju619, 1986/87:Ju620, 1986/87:Ju639, 1987/88:Ju612 och
1987/88:So7 i denna del (yrkande 12) som sin mening ger regeringen
till känna vad utskottet anfört om uppbyggandet av en permanent
prostitutionsförebyggande verksamhet,

b) avslår motion 1987/88:Ju612 i den mån den inte omfattas av vad
utskottet hemställt ovan,

2. beträffande åtgärder mot ungdomsprostitution
att riksdagen avslår motion 1986/87:Ju605,

3. beträffande otillåten pornografisk föreställning

att riksdagen avslår motionerna 1986/87:Ju817 och 1987/88:Ju806.

4. beträffande oetisk kontaktförmedling
att riksdagen avslår motion 1987/88:JuöOl.

Stockholm den 15 mars 1988
På justitieutskottets vägnar

Karin Ahrland

Närvarande: Karin Ahrland (fp), Lars-Erik Lövdén (s), Hans Pettersson i
Helsingborg (s). Björn Körlof (m), Helge Klöver (s), Ulla-Britt Åbark (s),
Sven Munke (m), Hans Göran Franck (s). Hans Petersson i Röstånga (fp),
Birthe Sörestedt (s), Elving Andersson (c), Bengt-Ola Ryttar (s), Eva
Johansson (s), Göran Ericsson (m) och Ingbritt Irhammar (c)

Reservation

Kriminalisering vid prostitution (mom. 1 a)

Hans Petersson i Röstånga (fp) och Ingbritt Irhammar (c) anser

dels att den del av utskottets yttrande som börjar på s. 14 med ”Vad så” och
slutar på s. 15 med ”till känna” bort ha följande lydelse:

Justitieutskottet vill till en början slå fast att det är ett angeläget

JuU 1987/88:12

samhällsintresse att så långt möjligt försöka motverka prostitutionen och
dess skadeverkningar. Ett steg i sådan riktning kan vara att införa en
kriminalisering. Mycket talar emellertid, som nyss nämnts, emot ett allmänt
straffsanktionerat förbud mot prostitution. Sådana betänkligheter möter
emellertid inte i fråga om en kriminalisering som riktar sig enbart mot dem
som utnyttjar de prostituerades tjänster - kunderna. En sådan kriminalisering
skulle enligt utskottets mening vara ett sätt för samhället att ge uttryck
för att prostitution inte kan accepteras. Det kan för övrigt redan nu genom
regeln om förförelse av ungdom sägas finnas ett, låt vara begränsat,
straffsanktionerat förbud mot prostitutionskontakter. Att en kriminalisering
som riktar sig mot kundernas förfarande skulle bidra till att minska
prostitutionens omfattning står enligt utskottets mening helt klart. Att
motverka prostitutionen är särskilt angeläget med hänsyn till den risk för
spridning av HIV-smitta som är förknippad med prostitutionskontakter.

Det sagda innebär att utskottet anser att man - samtidigt som det
genomförs kraftfulla sociala och andra insatser på det sätt socialutskottet
förordat - inte bör avstå från att använda sig även av straffrättsliga åtgärder
för att komma till rätta med prostitutionen. I detta syfte bör man, i enlighet
med vad utskottet nyss anfört, kriminalisera kundernas förfarande.

Det får ankomma på regeringen att arbeta fram ett förslag till lagstiftning i
ämnet och snarast förelägga riksdagen förslaget. Detta bör riksdagen ge
regeringen till känna.

Vad utskottet nu sagt innebär att utskottet ställer sig bakom yrkandena i
motionerna Ju612, Ju616, Ju617, Ju619, Ju639 och So7.

dels att utskottets hemställan under moment 1 a) bort ha följande lydelse:

1. beträffande kriminalisering vid prostitution
att riksdagen

a) med bifall till motionerna 1986/87:Ju616, 1986/87:Ju617. 1986/
87:Ju619, 1986/87:Ju620, 1986/87:Ju639, 1987/88:Ju612 och 1987/
88:So7 i denna del (yrkande 12) som sin mening ger regeringen till
känna vad utskottet anfört.

JuU 1987/88:12

Socialutskottets yttrande
1987/88:3 y

JuU 1987/88:12

Bilaga

om åtgärder mot prostitution m.m.

Till justitieutskottet

Justitieutskottet har berett socialutskottet tillfälle att yttra sig över ett antal
motioner som rör vissa frågor om prostitution. Det gäller motionerna Ju616
av Margareta Persson m.fl. (s), Ju617 av Rosa Östh m.fl. (c), Ju619 av
Gunilla André (c), Ju620 av Charlotte Branting m.fl. (fp) och Ju639 av Lars
Werner m.fl. (vpk), i vilka begärs en kriminalisering av kundens förfarande i
en prostitutionsförbindelse, motion Ju605 av Bengt Harding Olson (fp), vari
yrkas effektivare åtgärder mot ungdomsprostitutionen, samt motion Ju817
av Margareta Persson m.fl. (s, m, fp, eoch vpk) med yrkande att ett verksamt
förbud mot pornografisk föreställning skall stadgas.

Socialutskottet har i ärendet hållit en hearing för att få en aktuell bild av
framför allt gatuprostitutionen. Till hearingen inbjöds även justitieutskottet.
I hearingen deltog socialarbetare från prostitutionsgrupperna i Stockholm,
Göteborg och Malmö, företrädare för polismyndigheten i Stockholm samt en
forskare.

Utskottet

Bakgrund

Det finns inte några officiella uppgifter om prostitutionens omfattning i
Sverige i dag eller om de inblandade personerna. Genom det kartläggningsarbete
som utfördes av prostitutionsutredningen (S 1977:01) finns emellertid
uppgifter i dessa hänseenden som avser åren 1980-1981. De uppgifter som
framkommit på senare tid, bl.a. vid utskottets hearing, tyder på att
förhållandena i dag ganska väl överensstämmer med dem vid början av
1980-talet.

Prostitutionsutredningen beräknade (Prostitutionen i Sverige, SOU
1981:71 s. 67 f.) att under 1980 ungefär 1 000 kvinnor var verksamma som
gatuprostituerade i.Sverige. Dessutom fanns cirka 500 kvinnor på massageinstitut/poseringsateljéer
och högst 100 som prostituerade på sexklubbar.
Omfattningen av hotell- och restaurangprostitutionen samt call girl-verksamheten
ansågs mycket svårbedömd, men utredningen uppskattade att några
hundra kvinnor var verksamma på dessa områden. Sammanlagt bedömdes

således ungefär 2 000 kvinnor vara verksamma som prostituerade under
1980.

Utredningen uppskattade vidare antalet kunder till omkring 100 000 män,
dvs. i genomsnitt 50 olika kunder per prostituerad.

Uppgifter om kvinnor och män i prostitutionen 1980

Gatuprostitution förekom som ett permanent inslag i gatubilden i Stockholm.
Göteborg, Malmö och Norrköping. Massageinstitut fanns spridda i de
större städerna i Mellan- och Sydsverige. Sexklubbar förekom i Stockholm
och Göteborg samt i ytterligare fyra städer i landets södra delar, dock ej i
Malmö.

Genomsnittsåldern varierade mellan kvinnor i olika prostitutionsformer.
De gatuprostituerade var yngst, genomsnittsåldern låg mellan 23 och 24 år
och ungefär 75 % befann sig i åldersintervallet 18-29 år. Andelen underåriga,
dvs. yngre än 18 år, var mindre än fem procent och andelen under 15 år
mindre än en procent.

Om dessa de yngsta kvinnorna kunde man vidare konstatera att de
genomgående hade en problematisk bakgrund, s.k. flickhemsklientel. och
att de hade en väsentligt lägre frekvens på sin prostitution än genomsnittet av
gruppen.

Gruppen med den högsta genomsnittsåldern var de prostituerade på
massageinstituten och poseringsateljéerna där genomsnittsåldern låg vid 35
år. Underåriga förekom inte alls.

Mellan dessa båda "ytterligheter” fanns de prostituerade på sexklubbar
och de s.k. lyxprostituerade. Tillgängliga uppgifter pekade på att dessa
kvinnor i regel var mellan 25 och 30 år.

Bland de gatuprostituerade fanns en påtaglig överrepresentation av
utländska kvinnor; ca 25 % var utländska medborgare. Den största gruppen
bland dessa utgjordes av kvinnor från Finland. De utländska kvinnorna var
klart mindre representerade inom de andra prostitutionsformerna, men de
var fortfarande överrepresenterade jämfört med deras andel av totalbefolkningen.

En betydande andel av de gatuprostituerade hade känd brottsbelastning. i
en del fall var denna belastning grov. De vanligaste registrerade brotten var
narkotikabrott och stölder. Brottsbelastningen för kvinnorna inom de andra
prostitutionsformerna var väsentligt lägre än för de gatuprostituerade men
högre än förden kvinnliga normalbefolkningen. Brottsbilden överensstämde
relativt väl med de gatuprostituerades med det viktiga undantaget att inslaget
av narkotikabrottslighet var ytterst ringa.

Utredningen gjorde även försök att kartlägga missbrukssituationen bland
de prostituerade. I gruppen av identifierade gatuprostituerade i Stockholm
ansågs andelen narkotikamissbrukare (inkl. biandmissbrukare) vara 25 c'c
och andelen alkoholmissbrukare (inkl. biandmissbrukare) kring 10 c/c. I
Göteborg ansågs andelen alkoholmissbrukare vara upp mot 20 9c, medan
andelen narkotikamissbrukare låg kring 15 9c. Även bland de gatuprostituerade
i Norrköping (totalt ca 30 stycken) utgjorde missbrukarna en stor
grupp, där ungefär 25 % bedömdes vara narkotikamissbrukare och ungefär

JuU 1987/88:12

Bilaga

15 % alkoholmissbrukare. Då det gällde Malmö var förhållandena 1980
annorlunda än i övriga landet. De åtgärder som vidtagits av polis och
socialarbetare från mitten av 1970-talet hade medfört att inslaget av
icke-missbrukare och tillfällighetsprostituerade hade minskat kraftigt. Företrädare
för det dåvarande prostitutionsprojektet i Malmö ansåg att de
kvarvarande gatuprostituerade kunde hänföras till endera av två grupper.
Den största gruppen, ett 25-tal kvinnor, utgjordes av narkotikamissbrukare.
Det var genomgående kvinnor i 20-årsåldern från den "typiska” missbrukargruppen
med bl.a. mycket hög brottslighet. Dessutom fanns ett halvdussin
äldre kvinnor, 30 år och äldre, som var alkoholmissbrukare, vilka också
de hade hög registrerad brottslighet. - Angående det s.k. Malmöprojektet
kan anmärkas att social verksamhet bland Malmös prostituerade bedrevs i
projektform under åren 1977-1980. Projektet innebar dels socialt/kurativt
arbete i delvis okonventionella former, dels sociologisk forskning i anslutning
till fältarbetet. Projektet genomfördes med stöd av statliga bidrag.

Bland kvinnorna i de andra prostitutionsformerna bedömdes såväl andelen
narkotikamissbrukare som alkoholmissbrukare vara högst några procent.

Till skillnad från gruppen prostituerade bedömdes kunderna i stort sett
bestå av ett urval män som i vart fall i statistiska bemärkelser liknar den
manliga normalbefolkningen.

Data om kända kunder inom gatuprostitutionen och prostitutionen på
massageinstitut och poseringsateljéer i ett material från Stockholm visade
bl.a. följande.

Vad gällde kundernas ålder var de yngre kunderna i klar minoritet och
underrepresenterade i förhållande till sin andel av normalbefolkningen. Ca
två tredjedelar var 35 år eller äldre. Gruppen 30-49 år var kraftigt
överrepresenterad (59 %).

Andelen gifta utgjorde ca 30 %. Andelen gifta eller sammanboende ansågs
dock väl överstiga 40 % och svara relativt väl mot samma andel för
normalbefolkningen i dessa åldrar i området. Skattningar av andelen med
barn gav motsvarande resultat.

Vad gällde inkomstfördelningen hade ca hälften av kunderna en taxerad
inkomst på minst 50 000 kr. per år, medan ca 10 % hade en inkomst som
översteg 100 000 kr. per år (under 1978).

En förhållandevis stor andel av de prostituerades kunder tycktes komma
från en annan ort än den där själva prostitutionskontakten genomfördes. I
Stockholmsmaterialet var 30 % av kunderna bosatta inom Stockholms
kommun och en motsvarande andel i grannkommunerna, medan den
resterande andelen kom från andra områden, företrädesvis i mellersta och
södra Sverige.

Andelen utländska medborgare var högre än förväntat. Inemot 20 % av
kunderna på gatan och massageinstituten i Stockholm var utländska medborgare
. Fördelningen av dessa på hemland följde relativt väl sammansättningen
av den utländska befolkningen i området, möjligen med viss överrepresentation
för kunder från länderna kring Medelhavet.

Överrepresenterad var också gruppen med känd brottsbelastning. Ca 20
% förekom i det s.k. polisregistret. 1 regel gällde det smärre förseelser som
trafikbrott och liknande, men några procent av gruppen hade en mer

JuU 1987/88:12

Bilaga

omfattande och grövre belastning.

Dessa data från Stockholm fick också starkt stöd i andra material om
prostituerades kunder, bl.a. i undersökningar från Malmö. Den sammanfattande
tolkningen av dem var att kunderna sannolikt utgjordes av två grupper

- dels en absolut majoritet som i statistiska termer var typiska "Medelsvensson",
dels en mindre grupp av ensamstående män, ofta av utländsk härkomst
och med en högre andel av kriminellt belastade personer.

Vissa uppgifter om dagens gatuprostitution

Liksom 1980 förekommer gatuprostitution i dag i Stockholm, Göteborg,
Malmö och Norrköping. I samtliga dessa städer finns inom socialtjänsten
prostitutionsgrupper, som bedriver uppsökande verksamhet bland de prostituerade
kvinnorna. Antalet gatuprostituerade kvinnor under ett år bedöms i
Stockholm vara 500-600, i Göteborg omkring 500, i Malmö ca 250 och i
Norrköping 75-100.

Fortfarande förekommer prostitution i olika lokaler såsom massageinstitut
och ateljéer, men denna typ av prostitution bedöms ha minskat på senare år.

De kvinnor som förekommer i gatuprostitutionen kommer ofta från s.k.
multiproblemfamiljer och är otrygga och splittrade. De har likaså ofta en
bristfällig skolgång bakom sig och saknar i många fall yrkesutbildning och
arbetslivserfarenhet. Deras motiv för att delta i prostitutionen är behovet att
skaffa pengar som sedan används för att köpa trygghet och status eller
tillgodose missbruksbehov.

Vid utskottets hearing framförde socialarbetare i Göteborg som sin
uppfattning att det i stor utsträckning var samma kvinnor som ägnade sig åt
prostitution i olika former. Det skulle alltså snarare röra sig om olika
prostitutionstillfällen än om olika grupper av prostituerade.

Andelen intravenösa narkotikamissbrukare bedöms i Stockholm vara
omkring 15 % och i Malmö ca 20 % av de gatuprostituerade. I Göteborg är
situationen traditionellt en annan med mycket få intravenösa missbrukare
bland de prostituerade. Däremot bedöms ca 20 % av kvinnorna vara
alkoholiserade. Även i Norrköping finns ett tämligen stort inslag av alkoholeller
biandmissbrukare bland de prostituerade kvinnorna.

I Stockholm och Malmö finns ett litet antal HIV-smittade prostituerade.
Dessa kvinnor är alla grava intravenösa missbrukare som blivit smittade
genom sitt missbruk. Såvitt känt förekommer inga HIV-smittade prostituerade
i Göteborg eller Norrköping.

Antalet kunder i prostitutionen bedöms även nu vara 100 000 per år, vilket
motsvarar 3-4 % av den manliga svenska befolkningen. Sven-Axel Månsson

- den svenske forskare som på senare år ägnat sig åt forskning avseende
männen i prostitutionen - bedömer att runt 10 % av den nu levande svenska
manliga befolkningen har haft prostitutionskontakter i Sverige. Männen
skiljer sig inte från vanliga svenska män, men kan grovt delas upp i två
grupper, dels en grupp vaneköpare som omfattar mindre än 20 % av hela
gruppen män, dels resten som kan kallas tillfällesköpare. Motiven för de män
som söker kontakt med prostituerade kvinnor torde enligt Månsson i
huvudsak vara att finna inom tre områden, nämligen 1) Nyfikenhet- önskan

JuU 1987/88:12

Bilaga

om sexuell variation och kravlöshet. I denna grupp finns sannolikt många av
de tillfällesköpande männen. 2) Kontaktsvårigheter och ensamhet. I denna
grupp torde en stor del av vaneköparna kunna återfinnas. 3) Samlevnadsproblem.

Gällande bestämmelser

Brottsbalken. Det är inte straffbart att mot ersättning tillhandahålla sexuella
tjänster och inte heller annat än undantagsvis straffbart att skaffa sig sådana
tjänster. Ett sådant undantag föreligger då den prostituerade är under 18 år.
Enligt 6 kap. 10 § brottsbalken (BrB) är det straffbart som förförelse av
ungdom att genom ersättning skaffa eller försöka skaffa sig tillfälligt sexuellt
umgänge med någon som är under 18 år. Straffet är böter eller fängelse i
högst sex månader. Ett annat undantag är att utnyttja att den prostituerade
befinner sig i ett hjälplöst tillstånd. Det kan då vara fråga om sexuellt
utnyttjande enligt 6 kap. 3 § BrB. Straffet för sexuellt utnyttjande är fängelse
i högst fyra år. Brottet koppleri, 6 kap. 8 § BrB, har liksom stadgandet om
förförelse av ungdom direkt till syfte att motverka prostitution. För koppleri
straffas den som främjar eller på ett otillbörligt sätt ekonomiskt utnyttjar att
annan har tillfälliga sexuella förbindelser mot ersättning. Straffet för
koppleri är fängelse i högst fyra år. För grovt brott är straffet fängelse i lägst
två och högst sex år. I 6 kap. 11 § BrB stadgas att ansvar, som i kapitlet är
föreskrivet för gärning som begås mot någon under viss ålder, skall ådömas
även den som inte insåg men hade skälig anledning anta att den andre ej
uppnått sådan ålder.

Allmänna ordningsstadgan. Enligt 10 § allmänna ordningsstadgan
(1956:617) är det förbjudet att anordna offentlig pornografisk föreställning,
och den som bryter mot detta förbud kan enligt 29 § första stycket 1 dömas till
böter eller fängelse i högst sex månader.

Socialtjänstlagen. Enligt socialtjänstlagen (1980:620) åligger det kommunen
att ansvara för att de som vistas i kommunen får det stöd och den hjälp de
behöver. Enligt särskilda bestämmelser i lagen åläggs socialnämnden ett
särskilt ansvar för bl.a. barn och ungdom och människor med missbruksproblem.
Socialtjänstens medel kan sammanföras till tre huvudgrupper: strukturinriktade
insatser, som syftar till en god samhällsmiljö, allmänt inriktade
insatser, varmed åsyftas generellt utformade sociala tjänster inom exempelvis
barnomsorgen och äldreomsorgen, samt individuellt inriktade insatser,
som avser sociala tjänster direkt anpassade till den enskilde individens
behov. Individuella insatser enligt socialtjänstlagen förutsätter samtycke av
den enskilde.

Lagen med särskilda bestämmelser om värd av unga, LVU. I 1 § LVU
(1980:621) stadgas att den som är under 18 år och som inte kan ges behövlig
vård med samtycke under vissa förutsättningar skall beredas vård med stöd
av lagen. Vård kan även i vissa fall beredas den som fyllt 18 men inte 20 år.
Grund för ingripande med stöd av lagen är bl.a. att den unge utsätter sig för
allvarlig fara när det gäller hälsa eller utveckling genom missbruk av
beroendeframkallande medel, brottslig verksamhet eller annat därmed
jämförbart beteende. Som exempel på det senare nämndes i propositionen
(prop. 1979/80:1) prostitution.

JuU 1987/88:12

Bilaga

Lagen om vård av missbrukare i vissa fall, LVM. Om någon till följd av
fortgående missbruk av alkohol eller narkotika är i trängande behov av vård
för att komma ifrån sitt missbruk och vårdbehovet inte kan tillgodoses enligt
socialtjänstlagen eller annan lag, kan han under vissa förutsättningar
oberoende av eget samtycke beredas vård med stöd av LVM. Härför krävs
att den enskilde till följd av missbruket utsätter sin hälsa för allvarlig fara eller
kan befaras komma att skada sig själv eller någon närstående, 1 och 2 §§
LVM (1981:1243). Vårdtiden är begränsad till högst två månader, undantagsvis
upp till fyra månader (7 § resp. 16 §).

Smittskyddslagen. Enligt 6 § smittskyddskungörelsen (1968:234) är bl.a.
infektion av HIV-virus och sjukdomen AIDS att hänföra till venerisk
sjukdom, på vilken smittskyddslagen (1968:231) är tillämplig. Enligt 12 §
smittskyddslagen är den som har anledning antaga att han lider av venerisk
sjukdom skyldig att söka läkare och underkasta sig den undersökning och
behandling som behövs. Om det finns grundad anledning befara att någon
skall sprida venerisk sjukdom kan länsrätten besluta om tvångsintagning på
sjukhus, där vederbörande kan kvarhållas och ges nödvändig vård till dess
grundad anledning att befara smittspridning inte längre föreligger (14 och 16
§§). En intagen som är missbrukare av narkotika kan, om han själv medger
det, i stället överföras till en institution där han kan få lämplig vård och
behandling för sitt missbruk (SFS 1986:1406).

Kriminalisering av kundernas förfarande
Motioner

Frågan om en kriminalisering av kundernas förfarande i ett prostitutionsförhållande
tas upp i fem motioner. I flera av motionerna framhålls att bakom
prostitutionen finns kvinnoförtryck och kvinnoförakt samt ett kommersialiserande
av sexualiteten som motverkar strävandena om jämställdhet mellan
män och kvinnor. Vidare påpekas i vissa motioner att en kriminalisering av
mannens handlande skulle kunna bidra till att minska spridningen av
HIV-viruset och sjukdomen AIDS. I motionerna anförs att om kunderna i
prostitutionsförhållandena kriminaliseras skulle med all sannolikhet prostitutionen
minska, då den största delen av männen utgörs av vanliga män som
inte skulle vilja riskera sin normala tillvaro genom att bli upptäckta och
kanske lagförda för en prostitutionskontakt. Den kanske viktigaste effekten
av en kriminalisering skulle dock enligt vissa motionärer vara att den blir ett
sätt att påverka mäns kvinnoinställning på sikt.

Tidigare riksdagsbehandling

Justitieutskottet har behandlat frågan om kriminalisering av prostitutionen
vid flera tillfällen, senast våren 1986. och därvid avstyrkt motioner i vilka
föreslagits att kundernas handlande skulle kriminaliseras. Skäl för avstyrkandena
har varit bl.a. att det enligt utskottets mening inte i första hand är
åtgärder av straffrättslig karaktär som skulle vidtas utan åtgärder på det
sociala planet, vilka skulle kunna motverkas av en kriminalisering. I

JuU 1987/88:12

Bilaga

straffrättsligt hänseende borde man enligt justitieutskottet rikta in sig mot de
personer som tjänar pengar på andras prostitution.

Socialutskottet behandlade bl.a. vid förra riksmötet motioner som gällde
sociala åtgärder mot prostitution (SoU 1986/87:22 s.27 f). Utskottet anförde
då bl.a. att det enligt socialtjänstlagen (1980:620) åligger kommunen att
ansvara för att de som vistas i kommunen får det stöd och den hjälp de
behöver. I detta ligger, framhöll utskottet, att socialtjänsten genom sociala
insatser skall förebygga att kvinnor drivs till prostitution och hjälpa dem som
är prostituerade att komma ur sin situation.

Utskottets överväganden

Prostitution som företeelse strider mot vårt samhälles grundläggande syn att
varje människa har lika värde. Att köpa en sexuell förbindelse med en
prostituerad innebär enligt utskottets mening alltid att utnyttja och förnedra
en annan människa. Prostitutionen kan därför aldrig accepteras i samhället.

1 debatten behandlas prostitutionen ofta som en kvinno- och jämställdhetsfråga
och intresset koncentreras till de inblandade kvinnorna.

Utskottet konstaterar att antalet kvinnor i prostitutionen är ungefär 2 000,
medan antalet män förmodas vara upp emot 100 000. Prostitutionen är därför
också i hög grad en mansfråga. De åtgärder samhället vill vidta bör
följaktligen i stor utsträckning riktas till männen.

Utskottet vill understryka att detta synsätt givetvis inte innebär att det är
möjligt att bortse från de prostituerade kvinnornas problem eller från de
sociala förhållanden som leder till att vissa kvinnor går in i prostitutionsverksamhet.

En väl fungerande social verksamhet bland de prostituerade har visat sig ge
tämligen goda resultat när det gäller att få icke missbrukande kvinnor att
upphöra med prostitution. Utskottet noterar i denna del att särskilda
prostitutionsgrupper skapats inom socialförvaltningarna i fyra kommuner.
En verksamhet av den typ som dessa grupper bedriver med aktivt uppsökande
av de prostituerade kvinnorna i deras miljöer, då man försöker motivera
kvinnan att lämna verksamheten, följt av erbjudanden om hjälp i olika
former för att skapa en annorlunda tillvaro, är enligt utskottets mening
oundgängligen nödvändig för att hjälpa de kvinnor som redan finns i
prostitutionen.

Också då det gäller missbrukande prostituerade kan sociala insatser ge
goda effekter. Insatserna måste emellertid i första hand inriktas på att bryta
missbruket. En omfattande verksamhet med sådan inriktning bedrivs också
numera bland de prostituerade, delvis med stöd av medel som har anslagits
för bekämpningen av AIDS. Utskottet vill i detta sammanhang understryka
vikten av att de kvinnor som här är aktuella erbjuds goda behandlingsmöjligheter.
Utskottet har tidigare (SoU 1986/87:22 s. 27) framhållit att behovet
av särskilda behandlingsmöjligheter för kvinnliga missbrukare måste uppmärksammas.

En annan s iktig fråga gäller utbildningens roll. Som nämndes ovan saknar
många kvinnor i prostitutionen utbildning och yrkeserfarenhet. Det är
väsentligt att skolan särskilt uppmärksammar flickor med problembakgrund

JuU 1987/88:12

Bilaga

så att de inte avslutar skolgången i förtid eller avslutar den med mycket svaga
resultat.

Männens efterfrågan är, som utskottet anförde inledningsvis, att se som
den drivande kraften i könshandeln. Enligt motionärerna kan denna
efterfrågan mest effektivt minskas genom att mannens förfarande i prostitutionsrelationen
kriminaliseras.

Ett förbud mot köpta könsförbindelser skulle enligt motionärerna göra
klart för de prostituerades kunder att prostitution är en verksamhet som
samhället finner förkastlig. Riskerna för att köparnas beteende genom polisoch
andra ingripanden blir känt för familjen, i umgängeskretsen och bland
arbetskamrater skulle öka. Detta skulle säkerligen vara en starkt avhållande
faktor för en mycket stor del av köparna. Propagandan i "herrtidningar” för
verksamheten skulle förhoppningsvis minska om köparen gjorde sig skyldig
till ett brott.

Utskottet vill ånyo understryka att prostitution inte kan accepteras i
samhället. De argument som anförs för att kriminalisera männens beteende
har en viss bärkraft. - En kriminalisering av mannens handlande i en
prostitutionsförbindelse reser emellertid som framhållits vid tidigare behandling
av frågan i riksdagen problem av skilda slag. En svårighet är sålunda
att definiera den straffbelagda handlingen. Att bevisa ett sådant brott kan
också vara svårt. Den straffbelagda handlingen bygger i normalfallet på en
uppgörelse mellan två parter där ingendera har något intresse av att avslöja
att ett brott begåtts.

Utskottet vill här också ta tillfället i akt att kommentera en då och då
förekommande bedömning att 70 % av männen i prostitutionen skulle
försvinna om kundens agerande kriminaliserades. Denna uppgift saknar
såvitt utskottet kunnat inhämta stöd i den vetenskapliga forskningen.

Socialutskottet vill vidare framhålla att en kriminalisering av kundernas
förfarande skulle kunna få negativa effekter även för de inblandade
kvinnorna. Eftersom kunderna kan beräknas bli än mer måna om att inte
synas, finns en uppenbar risk att verksamheten i större utsträckning skulle
drivas "under jorden", vilket skulle försvåra socialtjänstens arbete bland
kvinnorna. Detta vore särskilt allvarligt med hänsyn till att många av
kvinnorna har grava missbruksproblem och är i behov av vård. Det finns ett
samband mellan narkotikamissbruk och prostitution och insatserna på dessa
båda områden måste samordnas. Vidare skulle det bli svårare att nå de i
prostitutionen inblandade männen med sociala insatser.

Socialutskottet vill slutligen understryka att prostitutionen i ett bredare
perspektiv har ett nära samband med de sociala förhållandena och med
könsrollerna i samhället. Enligt utskottets uppfattning är det därför i första
hand med socialpolitiska och inte med kriminalpolitiska medel som verksamheten
bör bekämpas. Socialutskottet avstyrker således bifall till de nu
behandlade motionerna.

För att åstadkomma en attitydförändring till kvinnor och sexualitet och
därmed undanröja grunden för prostitutionen krävs emellertid ett målmedvetet
långsiktigt arbete. Frågor om prostitution bör sålunda tas upp bl.a.
inom ramen för skolans sex- och samlevnadsundervisning. Den information
som ges under värnpliktsutbildningen om riskerna för HIV-smitta och om

JuU 1987/88:12

Bilaga

andra sexuellt överförbara sjukdomar bör enligt utskottets mening fördjupas
till att även avse information och diskussion om könsroller, sexualitet och
samlevnad samt prostitution.

Utskottet har ovan framfört som sin uppfattning att en aktivt uppsökande
verksamhet inom ramen för socialtjänsten är oundgängligen nödvändig för
att hjälpa de kvinnor som finns i prostitutionen. Utskottet vill ånyo
understryka detta. Det är viktigt att en sådan verksamhet också riktar sig till
de män som söker sig till prostituerade. Män som av nyfikenhet vänder sig till
prostituerade borde kunna förstå och påverkas av information om prostitutionens
verklighet och mekanismer liksom om riskerna för HIV-smitta. För
de män vars beteende bottnar i mera djupgående problem bör det också
finnas olika former av stöd, t.ex. genom mansjourer och familjerådgivningsbyråer.

Det åvilar visserligen kommunerna att genom sin socialtjänst svara för att
alla som vistas där får det stöd och den hjälp de behöver. Utskottet anser det
emellertid angeläget att stimulera till uppbyggnaden av en kontinuerlig
prostitutionsförebyggande verksamhet, t. ex. genom bidrag till utvecklingsarbete
på området. Regeringen bör överväga möjligheterna att stödja
uppbyggnaden av en sådan verksamhet. Detta bör ges regeringen till känna.

Förbud mot pornografisk föreställning
Motion

I motion Ju817 av Margareta Persson m.fl. (s, m, fp, eoch vpk) hemställs att
riksdagen hos regeringen begär förslag om en sådan ändring av allmänna
ordningsstadgan att ett verksamt förbud mot pornografisk föreställning
stadgas. Motionärerna anför att den verksamhet som i dag bedrivs på
sexklubbarna uppenbart torde strida mot det förbud mot offentliga pornografiska
föreställningar som år 1982 infördes i allmänna ordningsstadgan. En
verksamhet där ofta mycket unga kvinnor arbetar i en ytterst destruktiv miljö
som klart främjar prostitution, fortsätter trots nuvarande förbud. Motionärerna
anser därför att en lagändring måste göras så att omedelbara
ingripanden kan ske.

Tidigare riksdagsbehandling

Genom en ändring i allmänna ordningsstadgan (1956:617) år 1982 är det
enligt 10 § förbjudet att anordna offentlig pornografisk föreställning, och den
som bryter mot detta förbud kan enligt 29 § första stycket 1 dömas till böter
eller fängelse.

Socialutskottet uttalade i betänkandet SoU 1986/87:30 angående socialtjänstens
insatser för unga flickor i pornografisk verksamhet bl.a. att det är
angeläget att det inom ramen för socialtjänsten fortlöpande bedrivs en
uppsökande verksamhet i syfte att få bort ungdomar från porrklubbsmiljöerna.
Utskottet fann det vidare angeläget att de sociala myndigheterna
samarbetar i denna fråga med polis- och åklagarmyndigheterna, som har att
bevaka efterlevnaden av förbudet mot offentliga pornografiska föreställningar.
Då det särskilt gällde möjligheterna att ingripa mot unga flickor i den

Juli 1987/88:12

Bilaga

pornografiska verksamheten yttrade utskottet slutligen att regeringen i det
fortsatta beredningsarbetet bör ägna särskild uppmärksamhet åt socialtjänstens
möjligheter att agera i de fall ungdomar i åldrarna 18-20 år engageras i
pornografisk verksamhet av här aktuellt slag.

Utskottets överväganden

Riksdagen beslutade år 1973 att offentlig pornografisk föreställning skulle
jämställas med sådana offentliga föreställningar för vilkas anordnande det då
krävdes särskilt tillstånd av polismyndigheten, t.ex. cirkusföreställning och
tivoli. Det klargjordes att personer under 18 år inte fick medverka vid sådana
föreställningar. Genom en särskild föreskrift slogs vidare fast att det vid
sådan föreställning inte fick förekomma ”förråande eller sadistiska beteenden”.
Med pornografisk föreställning skulle förstås "föreställning vid vilken
sexuella situationer eller händelseförlopp framställs på ett ohöljt och
utmanande sätt”.

Genom riksdagens beslut 1982 förbjöds offentliga pornografiska föreställningar
med den innebörd av begreppet som angivits ovan. Någon särskild
åldersgräns ansågs därför inte längre behövlig. I den mån någon anordnar en
offentlig tillställning som har ett sådant innehåll har polisen rätt att upplösa
tillställningen och anordnaren kan dömas till böter eller fängelse i högst sex
månader.

Utskottet vill i sammanhanget erinra om att enligt 9 § andra stycket
allmänna ordningsstadgan också en tillställning, till vilken tillträde är
beroende av medlemskap i viss förening eller av inbjudan, skall anses som
offentlig om tillställningen uppenbarligen utgör del av rörelse, som föreningen
eller inbjudare driver uteslutande eller väsentligen för anordnande av
dylika tillställningar, eller vilken eljest, såsom med avseende å omfattningen
av den krets som äger tillträde eller de villkor under vilka tillträde lämnas, är
att jämställa med tillställning till vilken allmänheten har tillträde.

Utskottet har tidigare (SoU 1986/87:30 s. 20) framfört åsikten att unga
flickor som yrkesmässigt arbetar inom verksamhet som pornografisk föreställning
och liknande riskerar hela sin framtid, varför det är angeläget att det
inom ramen för socialtjänsten fortlöpande bedrivs en uppsökande verksamhet
i syfte att få bort ungdomar från de aktuella miljöerna.

Utskottet har vidare (SoU 1986/87:30 s.20) understrukit hur angeläget det
är att de sociala myndigheterna samarbetar med polis- och åklagarmyndigheter
för att genom uppsökande verksamhet motivera unga kvinnor att lämna
verksamheten på sexklubbarna. Enligt utskottets mening bör detta samarbete
även kunna resultera i att de myndigheter som har att övervaka
efterlevnaden av förbudet mot offentlig pornografisk föreställning fullgör
sina uppgifter på ett mera effektivt sätt.

Som framgått ovan anses som pornografisk föreställning en "föreställning
vid vilken sexuella situationer eller händelseförlopp framställs på ett ohöljt
och utmanande sätt”. Mot en sådan föreställning kan alltså myndigheterna
ingripa. Vad som skall anses falla under denna beskrivning är en tolkningsfråga.

Motionärerna pekar emellertid bl.a. på sådana verksamheter som att unga

JuU 1987/88:12

Bilaga

flickor poserar och har kroppskontakter med männen. Motionärerna finner
det uppenbart att denna miljö främjar prostitution och anser att lagstiftningen
måste skärpas så att omedelbara ingripanden blir möjliga.

Utskottet delar motionärernas uppfattning att sådan verksamhet som
beskrivits i motionen är destruktiv för alla inblandade parter och saknar
berättigande. Det är tveksamt om nuvarande bestämmelser i allmänna
ordningsstadgan ger tillräckligt utrymme för att ingripa i här aktuella fall.
Socialutskottet anser därför att det finns skäl att se över gällande bestämmelser
så att det skapas mer effektiva möjligheter att förhindra bl.a. sådana
verksamheter som tas upp i motionen. Detta bör ges regeringen till känna.

Åtgärder mot ungdomsprostitution

Motion

I motion Ju605 av Bengt Harding Olson (fp) yrkas att riksdagen hos
regeringen begär en utredning av brottsbalken 6 kap. 8 § (numera 10 §) för
effektivisering av kriminaliseringen av ungdomsprostitutionen. Motionären
påpekar att stadgandet om förförelse av ungdom i 6 kap. 8 § (10 §) nästan
aldrig tillämpas trots att ingen oenighet råder om stadgandets berättigande.
Skälen till detta är bl.a. svårigheter att tillämpa lagrummet, otillräckliga
polisiära resurser och bristande intresse för brottstypen. Enligt motionären
bör frågan om varför stadgandet så sällan tillämpas utredas genom en
kartläggning av regelns tillämpning och en inventering av problem och hinder
vid regeltillämpningen. Därefter borde enligt motionären förslag kunna ges
om vilka förändringar som skall vidtas för att en effektivisering av regeln skall
uppnås.

Tidigare riksdagsbehandling

Regeln om förförelse av ungdom infördes vid brottsbalkens tillkomst för att
ge unga ett ökat skydd mot att dras in i prostitution. Justitieutskottet
avstyrkte hösten 1985 en motion som tog sikte på bestämmelsen om
förförelse av ungdom och yttrade bl.a. att av större betydelse än den rent
kriminalpolitiska frågan om beivrande av brott mot stadgandet är det sociala
problem som prostitutionen bland ungdom utgör. Justitieutskottet ansåg det
vara särskilt angeläget att sätta in kraftfulla åtgärder för att i första hand
hindra att de unga ger sig in i verksamheten.

Utskottets överväganden

Socialtjänsten har som tidigare nämnts (s.5) bl.a. till uppgift att skapa en god
samhällsmiljö och har dessutom ett särskilt ansvar för barn och ungdom. Häri
ligger bl.a. att med förebyggande insatser motverka olika former av
prostitution. Detta gäller givetvis i särskilt hög grad i fråga om ungdomar
under 18 år. Utskottet vill dessutom erinra om att ingripande kan ske med
stöd av LVU, om den unga utsätter sig för allvarlig fara genom missbruk av
beroendeframkallande medel, brottslig verksamhet eller något annat därmed
jämförbart beteende, varmed bl.a. avses prostitution.

JuU 1987/88:12

Bilaga

Sorn påpekats tidigare är det dock aldrig straffbart att prostituera sig. Det
är däremot straffbart för en köpare att genom ersättning skaffa eller försöka
skaffa sig tillfälligt sexuellt umgänge med någon som är under 18 år. För att
ansvar skall kunna inträda krävs dock att kunden hade skälig anledning anta
att den andra parten inte hade uppnått 18 års ålder.

Ett skäl till att det nu aktuella stadgandet så sällan utnyttjas kan enligt
utskottets förmodan vara att åklagaren drar sig för att hävda att kunden hade
skälig anledning anta att en utnyttjad var under 18 år i de fall kunden själv
förnekar att han insett detta. Utskottet vill inte heller bestrida att det i vissa
fall kan vara svårt att avgöra en ung flickas eller pojkes ålder. Mot denna
bakgrund vore det inte orimligt att konstruera här aktuella gärningsbeskrivningar
så att det åligger den som avser att ha sexuellt umgänge med en ung
person att förvissa sig om att den unge uppnått den minimiålder som angetts i
resp. straffbud. Socialutskottet anser att denna fråga bör bli föremål för
överväganden och förordar att riksdagen ger regeringen detta till känna.

Stockholm den 9 februari 1988
På socialutskottets vägnar

Daniel Tarschys

Närvarande: Daniel Tarschys (fp), John Johnsson (s), Kjell Nilsson (s), Ulla
Tillander (c), Anita Persson (s), Blenda Littmarck (m). Aina Westin (s), Per
Arne Aglert (fp), Ann-Cathrine Haglund (m), Yvonne Sandberg-Fries (s),
Rosa Östh (c). Inga Lantz (vpk), Ingrid Andersson (s), Claes Rensfeldt (s)
och Karin Falkmer (m).

Avvikande meningar
Kriminalisering av kundernas förfarande

1. Ulla Tillander (c). Per Arne Aglert (fp), Rosa Östh (c) och Inga Lantz
(vpk) anser att den del av utskottets yttrande på s. 30 som börjar med ”Ett
förbud” och slutar med ”behandlade motionerna.” bort ha följande lydelse:
Enligt socialutskottets mening kan således prostitutionen inte accepteras i
samhället. Utskottet konstaterar att de värdefulla insatser som görs bland de
prostituerade kvinnorna av socialarbetarna i de beskrivna prostitutionsgrupperna
inte räcker för att förhindra att prostitutionen fortlever. För att
effektivt hindra prostitution måste samhället enligt utskottets mening
bekämpa drivkraften i prostitutionen, d. v.s. männens efterfrågan. Samhället
kan välja att ingripa med socialpolitiska eller kriminalpolitiska medel.
Sociala insatser mot männen är enligt utskottets mening inte ett tillräckligt
verksamt sätt att förmå männen att sluta att köpa könsförbindelser. Sådana
insatser torde dock vara ett värdefullt komplement till andra insatser, och
utskottet återkommer i det följande till detta. Enligt utskottets uppfattning

JuU 1987/88:12

Bilaga

skulle däremot risken för att mannens beteende genom polis- och andra
ingripanden blir känt vara en starkt avhållande faktor för en mycket stor del
av de män som nu köper könsförbindelser. Enligt utskottets mening bör
därför kundernas förfarande i prostitutionen kriminaliseras. Regeringen bör
snarast återkomma till riksdagen med förslag till lagstiftning. Utskottet
förordar att riksdagen med anledning av motionerna Ju616 (s), Ju617 (c),
Ju619 (c), Ju620 (fp) och Ju639 (vpk) ger regeringen detta till känna.

2. Blenda Littmarck, Ann-Cathrine Haglund och Karin Falkmer (alla m)
anser att den del av utskottets yttrande på s. 31 som börjar med ”Det åvilar”
och slutar med ”till känna” bort ha följande lydelse:

Det åvilar kommunerna att genom sin socialtjänst svara för att alla som
vistas där får det stöd och den hjälp de behöver.

JuU 1987/88:12

Bilaga

Innehållsförteckning JuU 1987/88:12

Sammanfattning 1

Motionerna m.m 1

Motioner från allmänna motionstiden 1986/87 1

Motioner från allmänna motionstiden 1987/88 2

Motion väckt med anledning av proposition 1987/88:79 2

Motionsmotiveringar 2

Yttrande från socialutskottet 3

Allmän bakgrund 3

Kriminalisering av prostitutionskontakter 3

Brottsbalkens bestämmelser 3

1984 års lagstiftning 4

Tidigare riksdagsbehandling i övrigt 5

Åtgärder mot ungdomsprostitution 6

Brottsbalkens bestämmelser 6

Utredningsförslag m.m 7

Tidigare riksdagsbehandling 7

Offentlig pornografisk föreställning 8

Förbudet i allmänna ordningsstadgan 8

1982 års lagstiftning 8

Utredningsförslag m.m 9

Sociala insatser 10

Oetisk kontaktförmedling 11

Utlänningslagstiftningen 11

Tidigare riksdagsbehandling 12

Skrivelse till justitieministern 12

Utskottet 13

Kriminalisering av prostitutionskontakter 13

Motionerna 13

Bakgrund 13

Utskottets överväganden 14

Åtgärder mot ungdomsprostitution 15

Motionen 15

Bakgrund 15

Utskottets överväganden 16

Offentlig pornografisk föreställning 18

Motionerna 18

Bakgrund 18

Utskottets överväganden 19

Oetisk kontaktförmedling 20

Motionen 20

Bakgrund 20

Utskottets överväganden 20

Utskottets hemställan 21

Reservation 21

Kriminalisering av prostitution (mom. 1 a) (fp, c) 21

Bilaga JuU 1987/88:12

Yttrande från socialutskottet 23

Utskottet 23

Bakgrund 23

Gällande bestämmelser 27

Kriminalisering av kundernas förfarande 28

Förbud mot pornografisk föreställning 31

Åtgärder mot ungdomsprostitution 33

Avvikande meningar 34