om åtgärder mot försurningen (prop. 1981/82:151) (Betänkande 1981/82:JoU35 Jordbruksutskottet)

JoU 1981/82:35

Jordbruksutskottets betänkande
1981/82:35

om åtgärder mot försurningen
(prop. 1981/82:151)

Propositionen

I proposition 1981/82:151 har regeringen (jordbruksdepartementet)

1. föreslagit riksdagen att godkänna vad i propositionen anförts rörande
stöd till anordningar för att minska svavelutsläppen vid eldningsanläggningar,
m. m.,

2. föreslagit att riksdagen till Åtgärder mot försurningen för budgetåret
1982/83 på tionde huvudtiteln anvisar ett reservationsanslag av 40000000
kr.,

3. lämnat riksdagen tillfälle att ta del av vad i propositionen anförts
rörande åtgärder i övrigt för att motverka försurningen.

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen redovisas förslag till ytterligare insatser mot försurningen
av mark och vatten. Utgångspunkten för förslagen är bedömningen att
försurningen i dag kan betraktas som det kanske allvarligaste miljöproblemet
i Sverige. Insatserna syftar såväl till att minska utsläppen av försurande
ämnen som till att begränsa de negativa effekterna av nedfallet av dessa
ämnen.

De åtgärder som redovisas i propositionen innebär dels riktlinjer för
ytterligare begränsningar av svavelutsläppen i Sverige, dels ekonomiskt
stöd till investeringar för rökgasavsvavling m. m., dels intensifierade insatser
på det internationella planet för att få till stånd minskade utsläpp av
försurande ämnen i övriga länder i Europa, dels också en ökad satsning på
kalkning av främst sjöar och vattendrag. Åtgärder för en ökad samordning
av de svenska insatserna, nationellt och internationellt, mot försurningen
skall enligt propositionen också vidtas.

Enligt propositionen bör möjligheterna att förbättra miljösituationen tas
till vara när kol skall introduceras i Sverige. Riktlinjer för skärpta reningskrav
vid förbränning av fossila bränslen redovisas. Riktlinjerna som i
första hand blir aktuella för nya koleldade anläggningar utgår från de
generella regler som nu finns i lagstiftningen om svavelhaltigt bränsle.
Dessa regler innebär ett högsta tillåtet svavelutsläpp av 0,24 g svavel per
megajoule bränsle (g/MJ) vilket motsvarar utsläppet från tjock eldningsolja
med 1,0 viktprocent svavel.

För nya större förbränningsanläggningar bör enligt riktlinjerna i proposi1
Riksdagen 1981/82. 16 sami. Nr 35

Omtryckning: Tillkommer: Bilaga

JoU 1981/82:35

tionen gälla att utsläppen inte får överstiga 0,1 g/MJ om det årliga totalutsläppet
från anläggningen överstiger 800 ton svavel. För anläggningar som
tas i drift efter utgången av år 1989 bör detta stränga krav enligt riktlinjerna
gälla så snart en anläggning släpper ut mera än 600 ton svavel per år.
Innebörden av de angivna kraven är att nya koleldade anläggningar inte får
släppa ut mera än 800 resp. 600 ton svavel per år utan rökgasavsvavling
eller andra likvärdiga åtgärder. För koleldade mindre anläggningar bör
enligt riktlinjerna visst avsteg från nuvarande utsläppsbestämmelser kunna
göras t. o. m. år 1987 med hänsyn till svårigheterna att omedelbart tillförsäkra
landet en försörjning av kol med tillräckligt låg svavelhalt.

För att introduktionen av teknik för rökgasavsvavling m.m. och ett
genomförande av oljeersättningsprogrammet skall kunna underlättas läggs
i propositionen fram förslag om statligt stöd för uppförande av avsvavlingsanläggningar
eller för andra likvärdiga åtgärder. Stödet föreslås bli
finansierat genom en höjning av den särskilda beredskapsavgiften på oljeprodukter.

I propositionen understryks att försurningsproblemen i Sverige inte kan
lösas om inte också andra länder begränsar sina utsläpp. Fortsatta och
ytterligare intensifierade insatser på det internationella planet behövs därför.
I propositionen förordas bl. a. ökade arbetsinsatser inom ramen för
konventionen om långväga gränsöverskridande luftföroreningar, ett nära
direkt samarbete med länder med motsvarande problem och en mera aktiv
informationsverksamhet kring försurningsproblemen.

Ökade insatser för kalkning av sjöar och vattendrag föreslås i propositionen.
Vidare föreslås en försöksverksamhet med kalkning av mark och
grundvatten. Länsstyrelserna föreslås få huvudansvaret för planeringen av
och stödet till kalkningsverksamheten. För de närmaste tre budgetåren
föreslås en ram för det statliga stödet till kalkning m. m. på sammanlagt 190
milj. kr., varav 40 milj. kr. för budgetåret 1982/83.

Motioner

Motioner med anledning av propositionen

I motion 1981/82:2426 av Bertil Fiskesjö (c) yrkas att riksdagen beslutar
att ge regeringen till känna vad som i motionen anförts om förbränning och
återanvändning av avfallsprodukter.

I motion 1981/82:2431 av Arne Andersson i Ljung m.fl. (m) yrkas

1. att riksdagen avslår proposition 1981/82:151 vad avser förslagen till
ändrade svavelriktlinjer för fossileldade energiproduktionsanläggningar,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om koncessionsnämndens prövning enligt miljöskyddslagen
av kolanläggningar,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om användningen av anslaget till kalkning,

JoU 1981/82:35

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts rörande forskning kring försurningsproblemen.

I motion 1981/82:2432 av Anna Eliasson m.fl. (c) yrkas att riksdagen
begär att ett forsknings- och åtgärdsprogram i syfte att hejda försurningsprocessen
skyndsamt igångsätts i enlighet med vad som anförs i motionen.

I motion 1981/82:2433 av Lars Hedfors m. fl. (s) yrkas

1. att riksdagen anhåller att regeringen låter utarbeta normer för rökgasrening
vid torveldade anläggningar,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om forsknings- och utvecklingsarbete när det gäller rökgasreningen
vid torveldning,

3. att riksdagen för budgetåret 1982/83 för kalkningsinsatser i sjöar och
vattendrag anvisar 53000000 kr.,

4. att riksdagen uttalar att detta anslag stegvis höjs för att uppgå till 200
milj. kr. budgetåret 1986/87,

5. att riksdagen anhåller att regeringen låter fastställa normer för kalkning
av åkermark,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om ett särskilt anslag för försöksverksamhet avseende kalkning av
mark och grundvatten,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om bindande föreskrifter om användning av kalk i de kommunala
reningsverken.

I motion 1981/82:2434 av Anders Högmark och Erik Hovhammar (båda
m) yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
denna motion anförts om vikten av att Sverige genom internationella
överenskommelser erhåller väsentligt sänkta gränsvärden för svavelutsläpp
i fossilbränsleeldade anläggningar,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om att stimulera kommunerna till ombyggnad av reningsverken,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen i övrigt anförts om användningen och omfattningen av anslaget
för kalkning,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om behovet av forskning kring försurningsfrågorna samt
behovet av FoU-insatser vad avser rökgasreningstekniken.

1 motion 1981/82:2435 av Bengt Kindbom m.fl. (c) yrkas att riksdagen
hos regeringen begär en skyndsam översyn av möjligheterna att utnyttja
lövskogen som ett aktivt instrument i kampen mot försurningen.

JoU 1981/82:35

I motion 1981/82:2437 av Lars Werner m. fl. (vpk) yrkas

1. att riksdagen avslår propositionens förslag om inrättande av en särskild
fond för bidrag till investeringar i avsvavlingsanläggningar och för
kalkning m. m. och samtidigt uttalar att dessa kostnader bör finansieras via
statsbudgeten i den mån inte medel finns tillgängliga i oljeersättningsfonden.

2. att riksdagen antar ett femårsprogram för kalkning av sjöar och
vattendrag m. m. som för budgetåret 1982/83 innebär ett anslag om 50 milj.
kr. för kalkning av sjöar och vattendrag och 6 milj. kr. till försöksverksamhet
avseende mark och grundvatten i enlighet med vad som anförts i
motionen.

I motion 1981/82:2449 av Olle Eriksson m. fl. (c) yrkas att riksdagen som
sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförs om möjligheterna
till 100% i statsbidrag för kalkningsprojekt i svårt försurningsdrabbade
kommuner med många sjöar och låga befolkningstal.

I motion 1981/82:2450 av Sven Munke (m) yrkas, såvitt nu är i fråga
(yrkande 1), att riksdagen ger regeringen till känna att kolintroduktionen i
Sverige ur miljösynpunkt bäst sker genom import av lågsvavligt kol i stället
för dyrbar och skärpt rökgasrening.

I motion 1981/82:2451 av Olof Palme m.fl. (s) yrkas

1. att riksdagen beslutar att en plan för kolintroduktionen omgående
utarbetas,

2. att riksdagen beslutar ge regeringen till känna att en ny redovisning
skall göras av de normer som bör gälla i fråga om svavelutsläpp sedan
pågående utrednings- och remissarbete genomförts samt att fram till dess
den mer skärpta praxis som hittills gällt bör tillämpas,

3. att riksdagen beslutar att det kalkningsprogram som naturvårdsverket
och fiskeristyrelsen uttalat sig för bör genomföras.

I motion 1981/82:2452 av Hans Wachtmeister (m) yrkas att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om
energiforskningsprogrammets omfattning.

Motioner från allmänna motionstiden 1982

I motion 1981/82:236 av Margit Sandéhn och Per Olof Håkansson (båda
s) yrkas att riksdagen hos regeringen anhåller om förslag till statsbidragssystem
för kalkning mot försurningen i enlighet med vad som anges i
motionen.

I motion 1981/82:611 av Wivi-Anne Radesjö m. fl. (s) yrkas att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad som i motionen anförts
angående behovet av internationella överenskommelser i syfte att begränsa
de negativa miljöeffekter som uppstår av svavelutsläpp.

JoU 1981/82:35

I motion 1981/82:680 av Ove Karlsson m.fl. (s) yrkas att riksdagen hos
regeringen begär en plan för kalkningsverksamhet av sjöar och vattendrag
och hur försurningen på längre sikt skall kunna minskas i sådan utsträckning
att inga skador uppstår på mark och vatten.

I motion 1981/82:681 av Ove Karlsson m.fl. (s) yrkas att riksdagen hos
regeringen begär förslag av innebörd att en miljövårdsavgift på 5 kr. tas ut
på vaije till konsumenten levererad kubikmeter olja och ton kol och koks.

I motion 1981/82:1034 av Anders Gernandt m.fl. (c, m) yrkas att riksdagen
hos regeringen anhåller om åtgärder för ökad uppmärksamhet och
inriktning på vikten av optimal mineral- och spårämnesbalans i sjöar och
dricksvattentäkter.

I motion 1981/82:1044 av Lars Wemer m.fl. (vpk) yrkas, såvitt nu är i
fråga (yrkande 2 f.), att riksdagen vid beslut om anslag enligt bil. 13 till
proposition 1981/82:100 Jordbruksdepartementet H. Miljövård höjer de av
regeringen föreslagna anslagen enligt följande: H. 15 Bidrag till kalkning av
sjöar och vattendrag + 27000000 kr. till 50000000 kr.

I motion 1981/82: 1141 av Lars Werner m.fl. (vpk) yrkas, med hänvisning
till vad som anförts i motion 1981/82:1140, att riksdagen uttalar att
naturvårdsverkets miljökrav för kol skall gälla utan inskränkning.

I motion 1981/82:1425 av Anna Eliasson (c) yrkas att riksdagen hos
regeringen begär att länsstyrelserna ges i uppdrag att i samarbete med
skogsvårdsstyrelserna, lantbruksnämnderna, fiskenämndema och kommunerna
göra länstäckande inventeringar och upprätta aktionsprogram
mot försurningen.

I motion 1981/82:1427 av Karl Erik Eriksson (fp) yrkas att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad som i motionen anförts om
inriktningen av naturvårdsverkets informationsinsatser i försurningsfrågan.

I motion 1981/82:1433 av Evert Hedberg m.fl. (s) yrkas att riksdagen
beslutar begära att regeringen, inom ramen för gällande konventioner,
snarast vidtar åtgärder för att minska försurningen inom västra och södra
delarna av landet.

I motion 1981/82:1443 av Marianne Karlsson m.fl. (c) yrkas att riksdagen
hos regeringen begär en skyndsam utredning med förslag som stärker
intresserades möjlighet att aktivt verka för upprustning och miljöskydd av
landets sjöar under iakttagande av de rättigheter deras ägare i dag tillerkänns.

I motion 1981/82:1447 av Gunnar Oskarson m.fl. (m, c, fp) yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts
angående åtgärder för att minska försurningen av mark och vatten,
tl Riksdagen 1981182. 16 samt. Nr 35

JoU 1981/82:35

I motion 1981/82:1453 av Martin Segerstedt m.fl. (s) yrkas att riksdagen
begär att regeringen inom ramen för tillgängliga medel i syfte att motverka
försurning särskilt destinerar anslag för försöksverksamhet i Västernorrlands
län.

I motion 1981/82:1921 av Olof Palme m. fl. (s) yrkas, såvitt nu är i fråga
(yrkandena 10 och 21),

10. att riksdagen beslutar att hos regeringen begära sådana förändringar
av gällande lagstiftning att regeringen kan göra en ur miljösynpunkt nödvändig
samlad bedömning av alla ansökningar om koleldade anläggningar,

21. att riksdagen beslutar att mot bakgrund av vad som anförts i motionen
till Bidrag till kalkning av sjöar och vattendrag (H 15) för budgetåret
1982/83 anvisar ett i förhållande till regeringens förslag med 30000000 kr.
förhöjt reservationsanslag av 53000000 kr.

Uppvaktningar m. m.

1 samband med behandlingen av detta ärende har utskottet anordnat
särskild föredragning av företrädare för statens naturvårdsverk angående
svavelrening av koleldade anläggningar. Utskottet har även mottagit uppvaktningar
i olika frågor.

Representanter för Svenskt kolkonsortium AB har redogjort för sin syn
på svavelrening av koleldade anläggningar.

Representanter för Regioninvest i Norr AB har lämnat synpunkter beträffande
kalkfällning i avloppsreningsverk.

Forskare har vid uppvaktning framhållit vikten av att spårämnen tillsätts
i samband med restaurering av försurade dricksvattentäkter.

Utskottet har även mottagit en skrivelse i ärendet från Skånes handelskammare.

Yttrande av näringsutskottet

Riksdagens näringsutskott har beretts tillfälle yttra sig över ärendet i de
delar som hör under detta utskotts beredningsområde. Näringsutskottets
yttrande NU 1981/82:7 y är fogat som bilaga till detta betänkande.

Försurningssituationen

Försurningen har på allvar upptäckts och kartlagts under 1970-talet, men
har trots en rad motåtgärder inte kunnat stoppas. Den fortsätter år efter år,
effekterna blir allt tydligare och mer spridda. Skadorna blir alltmer svåröverskådliga
och ofta svårreparabla.

Försurningens omfattning och utveckling påverkas såväl av en rad naturliga
processer i miljön som av mänskliga aktiviteter. Stora mängder sura

JoU 1981/82:35

svavel- och kväveföreningar släpps ut vid förbränning av fossila bränslen
och transporteras långa vägar via atmosfären innan de faller ned över mark
och vatten. Syror bildas i marken också genom naturliga processer och
genom olika åtgärder inom jord- och skogsbruk, t. ex. dikning, gödsling,
trädplantering och trädslagsbyte. Tillsammans med det direkta atmosfäriska
nedfallet påverkar försurningen av skogs- och åkermark försurningssituationen
i sjöar och vattendrag genom utflödet av markvatten till vattensystemen.
Av dominerande betydelse för de ökade försurningsproblemen
under senare år är dock det ökade nedfallet av sura ämnen från atmosfären.

Försurningen är till stor del ett internationellt problem. För alla länder i
Europa gäller att nedfallet av luftföroreningar inom de egna gränserna
mätbart påverkas av utsläppen i andra länder.

Enligt gjorda beräkningar härrör mellan 20 och 25% av den totala
mängden svaveldioxid, drygt 900000 ton, som faller ned över Sverige från
våra egna utsläpp. Resten kommer framför allt från andra europeiska
länder. Den svenska andelen av svavelnedfallet varierar över Sverige från
mindre än 5% i söder till över 30% i bl.a. Mellansverige och Norrlands
kustland samt i närheten av några stora lokala utsläppskällor på andra
platser. Man kan i stort räkna med att kväveföreningarna sprids på samma
sätt som svavelföreningarna.

De prognoser som — med utgångspunkt i de värden som angetts om
svavel- och kväveoxidutsläppens utveckling - nu kan göras över det sura
nedfallet visar att en ytterligare minskning av de svenska utsläppen främst
skulle leda till en förbättring av förhållandena i bl. a. Mellansverige, där
den svenska andelen av nedfallet är förhållandevis stor, och kring de stora
enskilda utsläppskällorna. Det totala nedfallet kan inte minskas tillräckligt
mycket för att förbättra den svenska försurningssituationen, om inte också
övriga länder i Europa väsentligt begränsar sina utsläpp.

Svaveldioxid och kväveoxider har både direkta och indirekta effekter på
mark, vatten, människor, djur, växter och material. Det man kallar försumingseffekter
är resultat av indirekt påverkan och dit räknas försurningen
av mark, sjöar och vattendrag samt grundvatten. Försurningseffekterna
kan uppträda både helt nära och på stort avstånd från utsläppskällan. Till
de direkta effekterna hör främst hälsoeffekter, växtskador och korrosion
som orsakas av höga svaveldioxidhalter. De direkta effekterna är huvudsakligen
av lokal natur.

Många av de kemiska och biologiska processer som naturligt försiggår i
marken innebär att syra bildas eller förbrukas. Ofta är syraproduktionen
större än syraförbrukningen. Alltsedan istiden har marken på den skandinaviska
halvön därmed kommit att genomgå en långsam, naturlig försurning.
Genom mänskliga aktiviteter, t. ex. förbränning av fossila bränslen,
har försurningsförloppen under senare tid kommit att påskyndas. Syramängden
i marken ökar som en följd av att växterna via sina rötter tar upp

JoU 1981/82:35

näringsämnen. När en växt dör och bryts ned går denna process i motsatt
riktning, dvs. syra förbrukas.

En försurning av marken medför att rörligheten hos vissa metaller, t. ex.
aluminium och kadmium, ökar. Metallerna kan därvid lakas ut från marken
och tillföras grundvattnet. Flera av metallerna kan i höga koncentrationer
påverka människors hälsa.

Sjöar och vattendrag har ett sämre skydd mot försurningen än såväl
mark som grundvatten. Det var också här som effekterna av det sura
nedfallet först blev uppenbara. Försurningskänsligheten är förhållandevis
hög redan från böljan i flertalet svenska sjöar som ofta är belägna i
områden med svårvittrade bergarter som granit och gnejs och med kalkfattiga
jordar.

Försurningen innebär en total förändring och utarmning av sjöar och
vattendrag. Ett helt nytt ekosystem utvecklas och miljön i det försurade
vattnet är långt sterilare än förut. En rad kemiska förändringar inträffar av
vilka en del kan få större effekter för växter och djur i vattnet än pHminskningen
i sig. Särskilt har uppmärksammats vissa tungmetallers uppträdande
i den sura miljön.

Försurningens utbredning och utveckling har fortskridit snabbt under
1970-talet. Av Sveriges totalt ca 85 000 sjöar större än 1 ha beräknas i dag
minst 18000 sjöar vara gravt eller måttligt försurade. Ytterligare 3000 sjöar
hotas av försurning fram till år 1990 om det sura nedfallet fortsätter i
nuvarande omfattning. Regionalt sett har södra och västra Sverige drabbats
hårdast av försurningen.

Utskottet

Utskottet behandlar i detta betänkande regeringens proposition 1981/
82:151 om åtgärder mot försurningen jämte ett antal motioner som väckts
med anledning av propositionen resp. under den allmänna motionstiden i
januari 1982. Som inledningsvis redovisats har utskottet anordnat en specialföredragning
i frågan samt mottagit uppvaktningar. Näringsutskottet
har avlåtit ett yttrande i ärendet.

Jordbruksministern framhåller i propositionen att det i dag blir allt
klarare för oss att de flesta stora samhälls- och framtidsproblemen hänger
ihop. Det gäller t. ex: u-ländernas utveckling, i-ländernas ekonomi, frågan
om krig och fred och över huvud taget omsorgen om naturresurser och
miljö. Mycket tyder på starka samband mellan olika hälsorisker och vissa
miljöföroreningar.

Som jordbruksministern framhåller står vi nu, i början av 1980-talet,
inför flera internationella miljöproblem som dramatiskt kan komma att
påverka vår framtid. Ett sådant både akut och dramatiskt internationellt
miljöproblem som direkt och särskilt drabbar oss i Sverige är försurningen.

JoU 1981/82:35

Tyvärr måste enligt jordbruksministern konstateras, att försumingsprob
men i Sverige tilltagit så att de i dag kanske är vårt allvarligaste miljöprc
lem.

I propositionen anför jordbruksministern vidare.

Sverige behöver en samlad naturresurs- och miljöpolitik som spänn
både över vårt arbete internationellt och över konkreta åtgärder här her
ma. Att utforma en strategi mot försurningen är en viktig del av en såd;
politik. Denna strategi bör innehålla riktlinjer för hur de försurande utslå
pen av olika slag i vårt land skall kunna begränsas. Vidare behöver inrik
ningen på det internationella arbete som Sverige måste bedriva på försu
ningsområdet preciseras. Forskningsinsatser och kalkningsåtgärder behi
ver intensifieras. Insatser för att bredda den svenska och internationel
medvetenheten om problemen liksom för en ökad samordning av hanterai
det av försurningsproblemen behövs också.

Utskottet ansluter sig till dessa uttalanden.

Internationellt samarbete

Som framhålls i propositionen har studier genomförts som visar att or
ett land önskar avsevärt reducera svavel- och kvävenedfallet inom sin;
gränser kan man endast uppnå begränsade resultat genom nationella åt
gärdsprogram. Samtidigt kommer sådana nationella program mot svavelut
släpp att resultera i minskat nedfall också i andra länder. Ett internationell
samarbete kring åtgärder mot svavelutsläpp är därför av största vikt för at
minska nedfallet av försurande ämnen. Mot denna bakgrund har Sverige
sedan slutet av 1960-talet aktivt deltagit i ett omfattande arbete på de)
internationella planet för att få till stånd minskade utsläpp av svavel- och
kväveoxider i Europa.

Det hittills viktigaste steget mot en internationell strategi för gemensamma
åtgärder för att minska utsläppen av försurande luftföroreningar och
därmed minska försurningen togs i november 1979. Då undertecknades,
efter ett nordiskt initiativ, konventionen om långväga gränsöverskridande
luftföroreningar av alla berörda länder i Europa vid ett miljöministermöte
inom ECE i Genéve. Konventionen består av en ramkonvention i vilken de
fördragsslutande staterna erkänner att utsläppen av luftföroreningar och
den långväga spridningen av dessa är ett allvarligt miljöproblem och överenskommer
om att minska utsläppen av luftföroreningar. Konventionens
grundläggande åtagande säger att de avtalsslutande parterna skall bemöda
sig om att begränsa och så långt möjligt gradvis minska och förhindra
luftföroreningar, innefattande långväga gränsöverskridande luftföroreningar.
För att uppnå detta skall parterna använda bästa tillgängliga teknik,
som är ekonomiskt rimlig. Inom ramen för konventionen skall parterna
vidare gemensamt utarbeta riktlinjer och strategier som kan användas som
medel i bekämpningen av utsläpp av luftförorenande ämnen. Konventionen
träder i kraft när 24 stater anslutit sig till den. Detta förväntas ske

Kartong: S. 31,5. i hemställan Står: 5 Rättat till: 8

JoU 1981/82:35

under senare delen av år 1982. Efter beslut av riksdagen skedde den
svenska anslutningen i böljan av år 1981 (prop. 1980/81:31, JoU 1980/
81:13, rskr 1980/81:136).

I det internationella arbetet har Sverige hela tiden arbetat i nära samarbete
med de andra nordiska länderna, och under senare år även med bl. a.
Canada, som också drabbats av försumingsproblem. På nordiskt plan finns
även ett väl utvecklat forskningssamarbete.

I syfte att ytterligare fästa den politiska uppmärksamheten på försurningsproblemen
har den svenska regeringen inbjudit de miljöansvariga
ministrarna i samtliga signatärstater till konventionen till en konferens i
Stockholm i juni 1982.

Jordbruksministern framhåller även att han för att ytterligare stärka våra
internationella insatser i försurningsfrågan har genomfört en rad bilaterala
överläggningar med andra länders regeringar. Sådana överläggningar har
skett med Östtyskland, Västtyskland, Storbritannien, Sovjetunionen,
Tjeckoslovakien, USA och Canada. Syftet med överläggningarna har bl. a.
varit att informera om vår syn på försurningsproblemen, verka för en
snabb ratifikation av konventionen och inbjuda till 1982 års försurningskonferens.

Yrkanden om svenska åtgärder på det internationella fältet framställs i
några motioner. Enligt motion 611 (s) är det mycket viktigt att den ECEkonvention
som undertecknades 1979 snarast träder i kraft. Regeringen
måste söka alla framkomliga vägar för att nå överenskommelser med andra
länder om en begränsning av svavelutsläpp och därigenom kanske rädda
en del av våra sjöar. I motionerna 1433 (s) och 1447 (m, c, fp) erinras om att
särskilt de västsvenska länen är starkt påverkade av utsläppen från andra
länder. I motion 1447 föreslås även att deltagarna i den internationella
konferensen om försurningsfrågan sommaren 1982 bereds tillfälle att på
plats studera skadade sjöar och områden.

Utskottet instämmer i bedömningen att en fortsatt försurning av vatten
och mark i Sverige riskerar att medföra ytterst allvarliga störningar i miljön
med konsekvenser för såväl människors hälsa — genom bl. a. dricksvattnet
— som landets ekonomi — bl. a. skogstillväxten och fisktillgången - och
naturens ekosystem. Att minska de försurande utsläppen ter sig i detta läge
som en väsentlig fråga för svensk miljöpolitik. Som framgår av den inledande
framställningen härrör minst tre fjärdedelar, ja kanske fyra femtedelar,
av det totala försurande svavelnedfallet i Sverige från utsläpp i andra
länder. Dock bidrar Sveriges egna utsläpp till mer än dubbelt så mycket
nedfall inom vårt eget land som utsläppen från något annat enskilt land.
Två tredjedelar av de svenska utsläppen transporteras till andra länder.
Utskottet anser mot den bakgrunden att det internationella agerandet för
att övertyga andra länder om nödvändigheten att nedbringa de försurande
utsläppen bör ges en framträdande ställning i strategin för att bekämpa
försurningen. Samtidigt blir våra åtgärder att minska våra egna utsläpp av

JoU 1981/82:35

väsentlig betydelse icke minst lokalt, i närheten av de stora enskilda
utsläppskällorna. Regeringen och dess organ bör ta till vara varje tillfälle
att verka för en reduktion av de försurande utsläppen. Grunden för de
internationella insatserna bör enligt utskottets mening vara 1979 års ECEkonvention
om långväga gränsöverskridande luftföroreningar vid vars tillkomst
Sverige och övriga nordiska länder spelat en aktiv roll. Det multilaterala
arbetet bör kompletteras med bilaterala överläggningar.

Utskottet noterar med tillfredsställelse att jordbruksministern inlett en
rad bilaterala samtal med miljöministrarna i andra länder samt att regeringen
inbjudit till en särskild internationell konferens om försurningen i juni
1982. Utskottet ansluter sig även till de motionärers mening som uttrycker
förhoppning om resultat genom att man också i andra europeiska länder
reducerar svavelutsläppen från fossileldade kraft- och värmeanläggningar.
Olika tecken, bl. a. larmrapporter om skador på skogen från särskilt Västtyskland,
tyder på att man i flera länder börjar uppmärksamma försurningens
risker även för den egna ekonomin. Enligt utskottets mening får syftet
med motionerna 611, 1433 och 1447 anses tillgodosett med vad utskottet
sålunda anfört. De bör därför icke föranleda någon riksdagens ytterligare
åtgärd.

Enligt motion 2434 (yrkande 1) bör Sverige med stor målmedvetenhet
söka uppnå överenskommelser om att parallellt med andra europeiska
länder söka nå fram till väsentligt lägre utsläppsgränser inom en nära
framtid. Näringsutskottet framhåller i sitt yttrande (NU 1981/82:7 y) att
det föreslagna uttalandet synes ligga i linje med de grundläggande värderingar
som tidigare har diskuterats. I den mån det är motionärernas mening
att Sverige inte skall kunna sänka gränsvärdena för tillåtna svavelutsläpp
annat än ”parallellt med” andra länder kan näringsutskottet emellertid inte
ställa sig bakom förslaget. Sverige bör kunna gå före när det gäller reglering
av svavelutsläppen.

Utskottet ansluter sig till näringsutskottets uttalande. Utsläppen i Central-
och Västeuropa påverkar den svenska försurningssituationen i särskilt
hög grad dels genom den förhärskande vindsituationen, dels genom
att den svenska berggrunden och jordmånen allmänt sett har sämre s.k.
buffringsförmåga mot försurningen. En ändring av de svenska utsläppen
har däremot liten effekt på försurningsläget i våra grannländer söderut. Att
under sådana förhållanden sträva efter parallellitet i neddragningen av
svavelutsläppen mellan Sverige och andra europeiska länder, såsom föreslås
i motionen, är föga meningsfullt. Enligt utskottets mening är det av
stor vikt att vi i Sverige i samband med kolintroduktionen sänker våra egna
utsläpp av försurande ämnen för att förbättra försurningssituationen i vårt
eget land, och inte minst för att gentemot andra länder markera vår oro för
den pågående försurningen och vår beredvillighet att nedbringa våra svavelutsläpp.
Motion 2434 avstyrks därför i hithörande del.

JoU 1981/82:35

Begränsningen av svavelutsläppen i Sverige

I propositionen erinras om att de första generella reglerna om begränsning
av svavelutsläppen från oljeeldning infördes genom beslut av riksdagen
år 1968 då förbränning av eldningsolja med mer än 2,5 viktprocent
svavel förbjöds i hela landet (prop. 1968:122, 3LU 1968:64, rskr
1968:334).

År 1976 beslöt riksdagen av svavelutsläppen skulle begränsas kraftigt till
år 1985. Som mål angavs att minska utsläppen till den nivå som gällde i
böljan av 1950-talet (prop. 1976/77:30, JoU 1976/77:4, rskr 1976/77:24).
Enligt lagen (1976:1054) och förordningen (1976:1055) om svavelhaltigt
bränsle gäller förbud mot att förbränna tjock eldningsolja med en svavelhalt
över 1,0% för hela södra och mellersta Sverige. För Västernorrlands
län gäller 1-procentskravet fr. o. m. den 1 oktober 1982 och för återstående
län (Jämtlands, Västerbottens, Norrbottens) fr. o. m. den 1 oktober 1984.

Bestämmelserna är utformade som förbud mot att förbränna fossilt
bränsle som ger mer än ett visst svavelutsläpp per energienhet tillfört
bränsle. I förordningen anges därvid en gräns av 0,24 g svavel per megajoule
bränsle (g/MJ), vilket motsvarar utsläppet från tjock eldningsolja med
1,0 viktprocent svavel. De tillåtna svavelutsläppen för att tillfredsställa ett
visst energibehov skall vara oberoende av vilket bränsle som används eller
vilka utsläppsbegränsande åtgärder som vidtas. En övergång från olja till
koleldning skall således inte leda till högre svavelutsläpp. Eftersom kol har j
ett lägre energiinnehåll per ton än olja erfordras dock lägre svavelhalt i kol
än i olja för att klara svavelförordningens bestämmelser.

Utsläpp av försurande ämnen från medelstora och stora förbränningsanläggningar
(med en tillförd effekt överstigande 10 MW) liksom från industriprocesser
kan även begränsas med stöd av miljöskyddslagstiftningen.
Nybyggnad av fossileldade anläggningar med tillförd effekt överstigande
500 megawatt skall dessutom enligt 136 a § byggnadslagen prövas av regeringen.

Enligt 1981 års riksdagsbeslut om energipolitiken skall en försiktig kolintroduktion
äga rum under 1980-talet som en del av oljeersättningsprogrammet
(prop. 1980/81:90, JoU 1980/81:4 y, NU 1980/81:60, rskr 1980/
81:381). För att förbättra miljösituationen i landet i samband med oljeersättningen
framhölls i riksdagsbeslutet att ett högsta tillåtet svavelutsläpp
av 1 600 ton svavel per år borde gälla. Under en övergångstid, dock längst
till år 1988, skulle emellertid dispens kunna beviljas för ett utsläpp av högst
2 100 ton svavel per anläggning och år. Jämfört med regeringens förslag var
detta en skärpning. Regeringen hade menat att gränsen borde ligga vid
2 100 ton till år 1988 och då sänkas till 1 600 ton. Vad gäller den fortsatta
handläggningen av frågan uttalade riksdagen följande. Enligt propositionen
skulle regeringen senast år 1983 för riksdagen redovisa när det skulle vara
möjligt att införa en generell regel att endast kol med en genomsnittlig
svavelhalt av högst 0,6% fick användas i Sverige. Denna redovisning

JoU 1981/82:35

borde emellertid om möjligt lämnas redan år 1982, och därvid borde också
lämnas förslag till tidpunkt för skärpta miljökrav som enligt propositionen
borde träda i kraft senast under år 1988.

Det nu refererade beslutet var inte enhälligt. Från socialdemokratisk
sida begärdes ett uttalande som skulle gå ut på att en redan införd strängare
praxis skulle tillämpas i avvaktan på regeringens förslag till skärpta bestämmelser
beträffande miljökraven vid kolanläggningar. Under riksdagsdebatten
framhöll statsministern att regeringen avsåg återkomma till riksdagen
med förslag om ytterligare skärpta miljökrav vid koleldning.

Miljökraven och framför allt svavelutsläppens storlek vid kolanvändning
har också behandlats i samband med några tillståndsärenden rörande större
koleldade anläggningar. Naturvårdsverket har därvid yrkat på reduktion
av svavelutsläppen, i första hand genom införande av rökgasavsvavling.
Koncessionsnämnden för miljöskydd har i beslut avseende koleldning vid
fjärrvärmeverk föreskrivit om långtgående begränsningar av svavelutsläppen.
Vissa av besluten har överklagats till regeringen.

I den nu föreliggande propositionen anför jordbruksministern som sin
bedömning att förutsättningarna för framgång i de internationella förhandlingarna
är starkt beroende av de åtgärder vi själva vidtar mot utsläppen.
Vårt land bör ligga bland de främsta när det gäller att pröva ny förbättrad
teknik så att vi själva får möjligheter att bedöma erfarenheterna av denna
och att driva på utvecklingen. Utskottet ansluter sig till denna bedömning.

I propositionen anförs att riksdagen bör informeras om de nya riktlinjer
för svavelutsläpp som regeringen avser tillämpa. Dessa går ut på att en
begränsning av svavelutsläppen från koleldning bör ske genom bl.a. användning
av lågsvavligt kol vid mindre anläggningar och avancerad
reningsteknik såsom rökgasavsvavling vid större anläggningar.

När det gäller mindre anläggningar understryker jordbruksministern
vikten av en aktiv svensk försöijningspolitik som så snart som möjligt kan
förse Sverige med kol med en svavelhalt kring 0,6%, vilket torde ge
svavelutsläpp på högst 0,24 g/MJ. Enligt uppgift kan så lågsvavligt kol
börja användas först under år 1987. T. o. m. detta år bör därför enligt
jordbruksministern ett svavelutsläpp av högst 0,30 g/MJ tillåtas vid koleldning.
Därefter bör det tillåtna svavelutsläppet åter vara högst 0,24 g/MJ.
Detta avsteg har även angivits som rimligt av naturvårdsverket. Utsläppskravet
tillämpas som årsmedelvärde för det kol som förbränns vid
vaije anläggning.

När det gäller större anläggningar bör enligt jordbruksministern följande
riktlinjer tillämpas vad gäller högsta tillåtna svavelutsläpp från nya
förbränningsanläggningar. Riktlinjerna bör i princip gälla för alla anläggningar
för fossila bränslen men blir i första hand aktuella för koleldade
anläggningar. För anläggningar som tas i drift före utgången av år 1989 bör
gälla en utsläppsnivå av 0,1 g/MJ om utsläppen från anläggningen överstiger
800 ton svavel per år. Innebörden av detta krav är att ingen koleldad
t2 Riksdagen 1981182. 16 sami. Nr 35

JoU 1981/82:35

anläggning som tas i drift i Sverige fram till den angivna tidpunkten får
släppa ut mera än 800 ton svavel per år utan rökgasavsvavling eller andra
likvärdiga åtgärder. Sådan rening kommer därmed att krävas vid eldningsanläggningar
med en bränsleeffekt på mellan 500 och 600 MW vid en årlig
drifttid vid fullast av ca 4000 timmar. Vid något mindre anläggningar kan
det bli aktuellt med t. ex. partiell rökgasavsvavling, kalkinblandning eller
användning av särskilt lågsvavligt kol så att det årliga totalutsläppet inte
överstiger 800 ton svavel. För anläggningar som tas i drift efter utgången
av år 1989 bör gränsen sänkas till 600 ton svavel per år.

Kolintroduktionen och de krav på svavelrening som bör ställas i samband
därmed diskuteras i flera motioner.

I den socialdemokratiska partimotionen 2451 (yrkande 2) kritiseras regeringen
för att ha låst sig för bestämda normer utan att först avvakta det
utredningsarbete som pågår. Enligt motionärerna bör de krav på rening
som ställts av koncessionsnämnden provisoriskt tillämpas även fortsättningsvis,
fram till dess att pågående utrednings- och remissarbete är avslutat
och således en säkrare grundval finns för fastställande av de utsläppsnormer
som skall gälla. Utgångspunkten måste dock vara att reduceringen
av svavelutsläppen skall totalt sett bli minst lika stor som den regeringen
nu föreslår. Detta är ett minimikrav från miljösynpunkt, anför motionärerna.
Regeringen bör snarast återkomma till riksdagen med en redovisning
för nya normer. Detta bör riksdagen enligt motionen ge regeringen till
känna.

Enligt motion 1141 (vpk) bör naturvårdsverkets miljökrav för kol gälla
utan inskränkning. Enligt moderata samlingspartiets kommittémotion 2431
(yrkande 2) är de nya riktlinjer för kolanvändningen som aviseras i propositionen
illa underbyggda. De bör därför avvisas. Riksdagen bör enligt
motionen uttala att de vid vårriksdagen 1981 fastställda riktlinjerna utgör
en avvägning mellan miljöskydds- och oljeersättningsintressena. Denna
avvägning bör ligga till grund för regeringens och koncessionsnämndens
bedömning av enskilda ärenden.

Näringsutskottet tar i sitt yttrande över hithörande del av ärendet som
utgångspunkt att en fortlöpande ökad kolanvändning är ett viktigt inslag i
den energipolitik som bör föras. Oljeersättningsprogrammet förutsätter
bl. a. att eldning med olja i stor utsträckning ersätts av eldning med fasta
bränslen. I det sammanhanget spelar kolet en betydelsefull roll. Det är
enligt näringsutskottets mening angeläget att man vid fastställandet av
miljökraven i samband med koleldning beaktar de totala konsekvenserna
vid kolintroduktion av olika omfattning.

JoU 1981/82:35

sentligt mindre långtgående restriktioner för dessa utsläpp än som har
rekommenderats av statens naturvårdsverk. Enligt näringsutskottets mening
kan regeringens framställning med hänsyn till den bristfälliga beredningen
inte ligga till grund för ett beslut av riksdagen. Förslaget bör alltså
avvisas. I avvaktan på att ett riksdagsbeslut med tillfredsställande underlag
kan föreligga bör vid tillståndsprövning den skärpta praxis gälla som
tillämpades före 1981 års riksdagsbeslut. Utgångspunkten för de åtgärder
som skall vidtas på svavelområdet är att reduktionen av utsläppen skall
totalt bli minst lika stor som den regeringen föreslår.

Näringsutskottets center- och folkpartiledamöter framhåller i en avvikande
mening att de finner regeringens förslag väl avvägda och tillstyrker
det således. Enligt en avvikande mening från moderata samlingspartiets
företrädare i näringsutskottet medför regeringens förslag avsevärda svårigheter
för kolintroduktionsprogrammet.

Utskottet noterar i anslutning till vad som ovan anförts, att propositionens
innehåll i förevarande avsnitt utgör en information till riksdagen om
de riktlinjer som enligt regeringens avsikt kommer att tillämpas vid prövningen
enligt miljöskyddslagen av de utsläppsgränser som skall tillåtas i de
enskilda fallen. Liksom näringsutskottet finner emellertid utskottet att de
riktlinjer som nu följs av koncessionsnämnden för miljöskydd vid fastställande
av svavelreningskrav för större anläggningar bör tillämpas även
fortsättningsvis fram till dess att pågående utredningsarbete redovisats och
remissbehandlats. Dessa riktlinjer överensstämmer enligt vad utskottet
inhämtat nära med dem som förordats av statens naturvårdsverk. Så snart
som möjligt bör regeringen återkomma till riksdagen med redovisning av
de riktlinjer som bör tillämpas, sedan det nu pågående utredningsarbetet
slutförts. I likhet med näringsutskottet anser utskottet att utgångspunkten
bör vara att reduktionen av utsläppen totalt skall bli minst lika stor som
den regeringen föreslår. Detta är, som motionärerna framhåller, ett minimikrav
från miljösynpunkt. Vad utskottet sålunda anfört bör riksdagen
som sin mening ge regeringen till känna med anledning av motion 2451. Det
anförda innebär även att syftet med motion 1141 i viss utsträckning tillgodosetts.
Motionen bör därför icke föranleda någon riksdagens åtgärd.
Utskottets ställningstagande innebär vidare att riksdagen enligt utskottets
mening bör avslå yrkandet i motion 2431 i den del enligt vilket de förra året
angivna riktlinjerna bör tillämpas fortsättningsvis.

När kol skall introduceras som bränsle i Sverige är det, hävdas i motion
1981/82:2450 (m), bättre att man bygger på import av lågsvavligt kol än att
man genomför en dyrbar och skärpt rökgasrening. Enligt näringsutskottet
synes resonemanget närmast vara avsett att utgöra motivering för ett
önskemål som motionären för fram om inrättande av en kolhamn i Landskrona
och som näringsutskottet behandlar i annat sammanhang.

Utskottet finner att de tankar och kalkyler som förs fram i motionen i
och för sig är av intresse. Som ovan framhållits torde emellertid såväl

JoU 1981/82:35

import av lågsvavligt kol som svavelrening erfordras för att svavelutsläppen
skall kunna minska i samband med kolintroduktionen. Det aktuella
yrkandet bör med hänsyn härtill icke föranleda någon riksdagens ytterligare
åtgärd.

Jordbruksministern anför att, som bl. a. oljeersättningsfonden och
Svenska kommunförbundet framhållit, kostnaderna för t. ex. rökgasavsvavling
kan bli betungande för många kommuner. Regeringen föreslår
därför att ett statligt stöd bör utgå under 1980-talet för uppförande av
avsvavlingsanläggningar eller för andra likvärdiga åtgärder. Stödet bör
utgå i form av bidrag till investeringskostnaden.

För genomförande av oljeersättningsprogrammet har oljeersättningsfonden
en väsentlig uppgift. Stöd till miljöskyddsåtgärder inom energiområdet
bör enligt jordbruksministern fortsättningsvis utgå från en fond av samma
slag som oljeersättningsfonden. Av administrativa skäl bör redovisningen
av stödet till de nu aktuella anläggningarna ske skilt från den nuvarande
oljeersättningsfonden. Med hänsyn till att statens energiverk bör ha det
samlade ansvaret för oljeersättningsprogrammet bör verket enligt jordbruksministern
jiyemjges ansvaret för den nya fonden.

Enligt propositionen bör fonden finansieras genom höjning med ca 10
kr./m3 av den särskilda beredskapsavgiften på oljeprodukter. Avgiftshöjningen
bör enligt propositionen träda i kraft den 1 juli 1983.

I kommittémotion 2431 (yrkande 1) från moderata samlingspartiet avvisas
den subventionering som enligt regeringens förslag skall utgå till rökgasavsvavlingsanläggningar.
Den skulle enligt motionärerna icke förslå till
att täcka merkostnaderna. Inte heller anser motionärerna det motiverat att
i detta syfte höja den särskilda beredskapsavgiften för olja. Utskottet
finner för sin del att regeringens förslag att under innevarande decennium
främja kolintroduktionen genom att statsbidrag lämnas för uppförande av
avsvavlingsanläggningar eller för andra likvärdiga åtgärder är väl avvägt.
Utskottet tillstyrker således regeringens förslag rörande stöd till anordningar
för att minska svavelutsläppen vid eldningsanläggningar m. m. Det
anförda innebär att motion 2431 i denna del avstyrks.

I partimotion 2437 (yrkande 1) (vpk) yrkas att riksdagen skall avslå
regeringens förslag om inrättande av en särskild fond för bidrag till investeringar
i avsvavlingsanläggningar. Medel till dessa bidrag bör enligt motionen
av fördelningspolitiska.skäl anvisas över statsbudgeten. Utskottet är
emellertid icke berett att i nuvarande trängda statsfinansiella läge tillstyrka
denna reform utan att klart ange finansieringskällan. Motionen avstyrks
därför i hithörande del.

Näringsutskottet har i anslutning till detta motionsyrkande funnit anledning
att uttala att den bidragsgivning som det nu är fråga om och den som
för motsvarande ändamål bedrivs från oljeersättningsfonden bör handläggas
av samma instans och att reglerna för de båda bidragsformerna prövas
ytterligare. Näringsutskottets uttalande i detta avsnitt är föranlett av ett av

JoU 1981/82:35

riksdagen avvisat regeringsförslag om inrättande av statens energiverk
m.fl. myndigheter från den 1 juli 1982 (NU 1981/82:28, rskr 1981/82:246).
Enligt riksdagsuttalandet bör regeringen komma med ett nytt organisationsförslag
som tillgodoser krav som riktats på samordning av energiförvaltningen.
Jordbruksutskottet utgår från att regeringen i samband med det
av riksdagen beställda organisationsförslaget även tar upp frågan om hur
den nu aktuella bidragsgivningen skall handläggas. Något särskilt riksdagens
uttalande i frågan påkallas enligt utskottets mening icke.

Enligt den socialdemokratiska partimotionen 2451 (yrkande 1) bör en
plan för kolintroduktionen omgående utarbetas. Motionärerna erinrar även
om ett yrkande i sin i januari 1982 väckta motion 1921 enligt vilken någon
form av särskild tillståndslag bör införas som gör det möjligt för regeringen
att göra en från miljösynpunkt nödvändig, samlad bedömning av alla
ansökningar om koleldade anläggningar.

Likartade motionsyrkanden behandlades av riksdagen förra året (JoU
1980/81:4 y, NU 1980/81:60, s. 53). Som näringsutskottet framhåller anfördes
därvid att en icke önskad utveckling av kolintroduktionen förhindrades
av det system med samråd före val av bränsle som regeringen hade
föreslagit och som numera gäller enligt lagen (1981:599) om utförande av
eldningsanläggningar för fast bränsle. Riksdagen avslog motionerna. Något
annat beslut synes icke vara motiverat nu. De nu aktuella yrkandena
avstyrks således.

I motion 2433 (yrkande 1) (s) yrkas att regeringen bör låta utarbeta
normer för rökgasrening vid torveldade anläggningar. Utskottet vill med
anledning härav erinra om att svavellagens bestämmelser gäller alla fossila
bränslen. Normalt har torv enligt vad utskottet erfarit så låg svavelhalt att
svavellagens krav tillgodoses. Naturvårdsverket avser enligt vad utskottet
erfarit inom kort utfärda riktlinjer beträffande föroreningar som uppkommer
vid eldning med fasta bränslen, inklusive torv. Motionen bör mot
angiven bakgrund icke föranleda någon riksdagens åtgärd i nu förevarande
avseende.

Enligt propositionen är det angeläget med bl. a. utvecklingsarbete rörande
olika tekniska åtgärder för att minska föroreningsutsläpp vid koleldning.
Sådant arbete bör enligt jordbruksministern kunna finansieras över
den fond som nu bör byggas upp. I motion 2434 (yrkande 4) (m) anmäls
behov av FoU-insatser vad avser rökgastekniken. Enligt motion 2433
(yrkande 2) (s) bör ett intensivt forsknings- och utvecklingsarbete på
rökgasreningens område knytas till projekt för användning av torv.

Enligt vad utskottet erfarit anses tekniken för rökgasrening likartad vid
eldning av kol och torv. Nämnden för energiproduktionsforskning (NE)
och styrelsen för teknisk utveckling (STU) har enligt uppgift tilldelats
medel för FoU-insatser på rökgasreningens område. Mot bakgrund härav
och med hänsyn till de insatser som aviseras i propositionen och som
utskottet ansluter sig till synes de nu aktuella motionsyrkandena icke
kräva någon riksdagens ytterligare åtgärd.

JoU 1981/82:35

I motion 2426 (c) anförs att förbränningen av avfall i stor skala, t. ex.
papper och plast, bör upphöra med hänsyn bl. a. till tungmetallspridningen.
Utskottet vill med anledning härav erinra om att riksdagen nyligen
framhållit att bränning av papper utgör en kvalitativt sämre återvinning än
fiberåtervinning (JoU 1981/82:24, rskr 1981/82:240). Samtidigt gav riksdagen
regeringen till känna vad utskottet anfört om ökad återvinning av avfall
samt om angelägenheten av att särskilda åtgärder vidtas för att hindra
spridningen av giftiga tungmetaller med hushållssoporna. Däremot är utskottet
icke berett uttala sig för att förbränning av papper och plast i stor
skala generellt bör upphöra. Motionen avstyrks med hänsyn härtill.

Kalkning m. m.

Riksdagen beslutade år 1976 om en femårig försöksverksamhet med
kalkning av sjöar och vattendrag.

1 sin rapport i juni 1981 har fiskeristyrelsen och naturvårdsverket redovisat
erfarenheter av denna försöksverksamhet. Samtidigt har verken lagt
fram förslag till framtida insatser mot försurningen. Förslagen gäller dels
kalkning av sjöar och vattendrag, dels åtgärder inriktade på att motverka
försurning av mark och grundvatten.

Enligt fiskeristyrelsen och naturvårdsverket är resultaten och erfarenheterna
från den genomförda försöksverksamheten med kalkning klart positiva.
Verken reserverar sig härvid dock för den korta tiden för uppföljning.

Jordbruksministern bedömer att en väsentligt utökad kalkning kommer
att bli nödvändig i vårt land för att vi skall kunna motverka några av de
allvarligaste effekterna av försurningen. Den kunskap vi nu har pekar på
betydande risker för en på sikt försämrad skogstillväxt och för förgiftning
av grundvattentäkter. Våra kunskaper om bl. a. effekterna av olika motåtgärder
är emellertid inte tillräckliga för att vi nu skall kunna besluta om en
generell kalkning av mark. Däremot bör den av fiskeristyrelsen och naturvårdsverket
föreslagna forskningsbetonade försöksverksamheten inriktad
på mark och grundvatten påböijas snarast möjligt. Målet för försöksverksamheten
bör vara att pröva olika åtgärder för att motverka försurningens
effekter på främst skogsmark och grundvatten. Därvid bör bl. a. beaktas
det angelägna i att nå fram till åtgärder som kombinerar bättre markavkastning
och minskad grund- och ytvattenförsuming.

Försöksverksamheten med kalkning av mark och grundvatten samt
forskningen kring åtgärder för att minska försurningen behandlas i flera
motioner. I den moderata kommittémotionen 2431 (yrkande 4) understryks
behovet av bättre kunskaper på försurningsområdet. Forskningen måste
ges tillräckliga resurser. Denna verksamhet bör ges hög prioritet inom
ramen för de medel som satsas på energiforskning. Särskilt bör belysas
fastmarkskalkningens betydelse i förhållande till kalkning av sjöar och
vattendrag. Enligt motion 2432 (c) bör ett forsknings- och åtgärdsprogram i
syfte att hejda försurningsprocessen skyndsamt sättas i gång. I motion

JoU 1981/82:35

2435 (c) begärs en skyndsam översyn av möjligheterna att utnyttja lövskogen
som ett aktivt instrument i kampen mot försurningen. Enligt motion
2452 (m) har försurningen och dess följdföreteelser nu tagit sådan fart att
radikala grepp krävs om inte mänskligheten skall drabbas av en katastrof
utan motstycke i dess historia. Motionären hänvisar till en sammanställning
av världsnaturfonden enligt vilken under de närmast kommande tre
till fem åren hälften av hela det västtyska skogskapitalet befinner sig i
farozonen. Redan innan skogen i vårt land drabbats för hårt bör vi därför
utreda hur vi skall motverka sådana skador. Energiforskningsprogrammet
bör enligt motionen sättas in i ett större sammanhang. Enligt den under
allmänna motionstiden väckta motionen 1034 (c) bör ökad uppmärksamhet
ägnas vikten av optimal mineral- och spårämnesbalans i sjöar och vattentäkter.

Utskottet finnér att forskningen kring försurningens verkningar och hur
de bäst skall mötas samt försöksverksamheten med kalkning av skogsmark
och grundvatten förtjänar stora insatser och skärpt uppmärksamhet
under de kommande åren. Utskottet ansluter sig till regeringens bedömningar
i detta avseende. Därvid förtjänar även åtskilliga av synpunkterna i
de motioner som behandlas i detta avsnitt beaktande. Beträffande de
förslag om energiforskningsprogrammets inriktning som väckts i ett par
motioner vill utskottet anföra följande. Inga hinder möter enligt utskottets
uppfattning mot att anslag till miljöforskning utgår genom energiforskningsprogrammet.
Det finns emellertid skäl att framhålla att dessa medel i
så fall bör administreras av naturvårdsverket som har en stor del av
ansvaret för miljövårdsforskningen och som byggt upp en omfattande
kompetens och en effektiv administrativ forskningsapparat som fungerar i
nära samarbete med ett flertal institutioner och forskare inom bl. a. olika
universitet och högskolor. Med detta förbehåll har utskottet inga erinringar
mot de förslag som framställts om belysning inom energiforskningsprogrammet
av fastmarkskalkningen samt om att detta program bör sättas in i
ett större sammanhang och omfatta även skadeförebyggande åtgärder
m. m.

Uppfattningen att försurningen lättare skulle kunna bekämpas om man
ökade lövskogsarealen på barrskogens bekostnad har framförts i såväl den
allmänna debatten som i forskningssammanhang utan att dock kunna beläggas.
Enligt västtyska forskningsrön som utskottet inhämtat fortsätter
lövträden att växa på marker som är så försurade att barrträdens växtkraft
upphör. Svenska forskare har observerat en pH-minskning i brunjord
främst vid plantering av barrträd där det förut vuxit lövskog. Däremot har
man enligt vad utskottet erfarit icke kunnat visa att marken skulle få större
motståndskraft mot försurningen om barrskogen ersätts med lövträd.
Forskningen på området fortsätter.

Då riksdagen hösten 1981 fattade beslut om ett femtonårsprogram för
ersättning av glesa skogar yppades farhågor från bl. a. naturvårdshåll för

JoU 1981/82:35

att nedhuggningen av glesa skogar och deras återplantering med barrträd
skulle drabba de hagmarker som återstår och därmed bl. a. ytterligare
minska motståndskraften mot försurningen. Även om denna fråga främst
har skogspolitisk karaktär vill utskottet i förevarande sammanhang betona
att de skogar som berörs av programmet huvudsakligen är belägna i Norrland
och består av restbestånd av barrträd. Vid de arealberäkningar som
gjorts för programmet har områden som är av särskilt intresse av naturvårds-
eller kulturminnesvårdsskäl frånräknats. I samband med 1979 års
skogspolitiska beslut slogs f. ö. fast att hagmarksliknande områden i omedelbar
anslutning till jordbruksbebyggelse ingår som en naturlig del i kulturmiljön
och bör därför icke utnyttjas för skogsproduktion.

Vad gäller frågan om att uppnå en tillfredsställande mineral- och spårämnesbalans
i samband med restaurering av försurade dricksvattentäkter
är det enligt utskottets mening naturligt att även hithörande spörsmål
beaktas i forskningssammanhang.

Enligt utskottets uppfattning torde samtliga här berörda frågor om forskning
och försöksverksamhet, inklusive yrkandet om ett forsknings- och
åtgärdsprogram, inrymmas under den verksamhet som förutses i propositionen
i den mån de inte redan behandlas inom ramen för pågående forskningsverksamhet.
Någon ytterligare riksdagens åtgärd med anledning av
de nu aktuella motionerna synes därför ej erforderlig.

Jordbruksministern anför i propositionen att åkermarken i Sverige av
växtodlingsskäl bör tillföras mer kalk. Han instämmer därvid i den bedömning
som framförts av berörda myndigheter. Kalktillförseln kan ske både
genom ändrad sammansättning av handelsgödseln och regelbunden kalkning.
I motion 2433 (yrkande 5) (s) yrkas att regeringen låter fastställa
normer för kalkning av åkermark. Utskottet instämmer i bedömningen att
kalkningen av åkermark bör öka. Såsom jordbruksministern framhållit bör
det ankomma på lantbruksstyrelsen att i samarbete med övriga berörda
organ utarbeta erforderliga riktlinjer för rådgivningsverksamheten. Med
det anförda synes motionsyrkandets syfte väsentligen tillgodosett. Någon
ytterligare riksdagens åtgärd med anledning av motionsyrkandet är därför
icke påkallad.

När det gäller den fortsatta kalkningen av sjöar och vattendrag anför
jordbruksministern att en utvidgad sådan kalkning är nödvändig för att
motverka försurningens effekter. Han förordar att statsbidrag också i
fortsättningen skall utgå till kalkning av sjöar och vattendrag. Bidrag bör
såsom verken föreslagit normalt kunna utgå med upp till 85 % av kostnaderna.
Då det finns starka lokala intressen bör dessa kunna svara för en
högre andel. I undantagsfall bör liksom hittills högre statligt bidrag kunna
utgå. Jordbruksministern förutsätter att kommuner, föreningar, enskilda
fiskevattenägare m. fl. kommer att bidra med resterande del av kostnaden.
Samtidigt påpekas den möjlighet som kan finnas att genom eget arbete
finansiera den del av kostnaderna som statsbidraget ej täcker.

JoU 1981/82:35

Enligt motion 2449 (c, s, fp, m) borde svårt drabbade kommuner med
många sjöar och låga befolkningstal erbjudas möjlighet få full kostnadstäckning.
Utskottet vill för sin del ansluta sig till de normer för bidragsgivning
som formuleras i propositionen. Dessa medger som nyss nämnts
att högre statligt bidrag än enligt normalbestämmelserna i undantagsfall
kan utgå. Någon generell regel om generösare bidragsgivning i enlighet
med motionsyrkandet är utskottet inte berett förorda. Motionen bör kunna
tillgodoses utan någon riksdagens ytterligare åtgärd.

Frågan om kalkfällning i avloppsreningsverk berörs i propositionen.
Bakgrunden är att flertalet verk använder aluminium- och jämsalter för
den kemiska reningen. Jordbruksministern anför med hänvisning till fiskeristyrelsens
och naturvårdsverkets rapport att möjligheterna till övergång
till kalkfallning eller kalktillsats i avloppsreningsverk noga bör prövas.
Han ser det som särskilt tveksamt att resurser sätts in på spridning av
kalk i en sjö som samtidigt är recipient för ett reningsverk som fäller med
aluminium- eller jämsalter. Det bör i sådana fall prövas om det inte är
lämpligare att tillsätta kalk i reningsverket och därigenom slippa särskild
kalkspridning i sjön. I försumingshotade områden där en övergång till
kalkfällning i befintliga reningsverk innebär en förbättring från försurningssynpunkt
bör kostnaden härför enligt jordbruksministern kunna vara bidragsberättigad.
Bidrag bör dock inte utgå med mer än vad som skulle ha
beviljats till särskilda kalkningsåtgärder inom samma område. Jordbruksministern
finner det också angeläget att utvecklingsarbetet på detta område
intensifieras. Stora fördelar skulle vinnas om kalkningen kan genomföras
i anslutning till reningen av avloppsvattnet.

Frågan om övergång till kalkfällning i reningsverken tas även upp motionsvägen.
Enligt motion 2434 (yrkande 2) (m) bör kommunerna stimuleras
till ombyggnad av reningsverken. I motion 2433 (yrkande 7) (s) yrkas
att bindande föreskrifter om användning av kalk utfärdas. Utskottet ansluter
sig till regeringens bedömning av fördelarna med övergång till kalkfällning.
Ett arbete med praktiska fältstudier bör skyndsamt bedrivas med
sikte på att få fram praktiskt användbara metoder. Så snart som möjligt bör
kommunerna enligt utskottets mening med bidrag eller på annat sätt förmås
att övergå till kalkfällning eller kalktillsats vid avloppsreningen där så
är motiverat i försurningsbekämpande syfte. Med hänsyn till det klart
angivna mål för denna verksamhet som satts i propositionen synes någon
ytterligare riksdagens åtgärd med anledning av motionerna icke behövlig.

Enligt propositionen bör planeringen av kalkningsverksamheten ske
länsvis och utgå från vattensystemen. Länsstyrelsen bör få huvudansvaret
för kalkningsplaneringen inom länet och därvid svara för att en plan eller
ett program för kalkningsverksamheten för länet tas fram. I planen, som
bör utformas i nära samarbete med länets kommuner och så långt möjligt
integreras med kommunernas miljövårdsplanering, bör redovisas en prioritering
av de åtgärder som bör vidtas. Planeringen bör omfatta även andra

JoU 1981/82:35

eventuellt lämpliga åtgärder mot försurningens effekter än kalkning. Samarbete
vid planeringen bör självfallet också ske såväl med andra berörda
regionala och lokala organ såsom fiskenämnd och fiskeriintendent, lantbruksnämnd
samt skogsvårdsstyrelse som med olika intresseorganisationer.
Med hänsyn till att vattensystemen ofta sträcker sig över länsgränser
är också kontakter med angränsande län nödvändiga.

I motion 680 (s) föreslås en plan för kalkningsverksamheten av sjöar och
vattendrag. Enligt motion 1425 (c) bör länsstyrelserna ges i uppdrag att i
samarbete med skogsvårdsstyrelsen, lantbruksnämnden, fiskenämnden
och kommunerna göra länstäckande inventeringar och upprätta aktionsprogram
mot försurningen.

Utskottet vill för sin del särskilt understryka vikten av att vattensystemen
bör utgöra grund för kalkningsplaneringen. Länsstyrelserna bör därför
nära samarbeta med varandra beträffande åtgärder mot försurningen
inom de vattensystem som berör två eller flera län. Propositionen föranleder
i denna del ingen erinran från utskottets sida. De önskemål som
framförs i motionerna 680 och 1425 synes tillgodosedda genom propositionen.
De bör därför icke föranleda någon ytterligare riksdagens åtgärd.

Jordbruksministern anför att försurningsproblemets karaktär av ett allmänt
miljöproblem gör det naturligt att ge naturvårdsverket såsom central
myndighet på miljövårdsområdet ett samordnande ansvar för centrala
uppgifter i samband med kampen mot försurningen. Flera andra myndigheter
har emellertid viktiga uppgifter i sammanhanget. Frågor rörande försurningen
av skogsmark och åkermark berör således skogsstyrelsen och lantbruksstyrelsen.
Också den sakkunskap som finns inom bl. a. lantbruksuniversitetet
bör tillgodogöras. När det gäller kalkningen av sjöar och vattendrag
framhålls särskilt att den erfarenhet och expertis som fiskeriverket
och då bl. a. fiskeriintendentorganisationen har bör utnyttjas.

Enligt motion 236 (s) bör ett statsbidragssystem för stöd till kalkning
utformas. Ansvaret för verksamheten på central nivå bör enligt motionen
ligga hos naturvårdsverket.

Utskottet finner i likhet med jordbruksministern att även om vi nu fått
sådana erfarenheter av kalkning av sjöar och vattendrag att arbetet kan
skötas regionalt och lokalt, är en viss fortsatt central uppföljning, rådgivning
och information m. m. nödvändig. Kalkningsmetoderna bör fortlöpande
utvecklas. Försöksverksamheten med kalkning av mark och grundvatten
bör i vart fall under ett inledningsskede ledas och samordnas centralt.

I likhet med regeringen finnér utskottet det naturligt att det centrala
samordnande ansvaret för de åtgärder det här är fråga om bör åvila naturvårdsverket
men att även andra centrala myndigheter har viktiga uppgifter
i sammanhanget. Det anförda innebär att syftet med motion 236 får anses
tillgodosett. Motionen bör icke föranleda någon riksdagens ytterligare
åtgärd.

JoU 1981/82:35

Regeringen föreslår att ett nytt reservationsanslag, benämnt Åtgärder
mot försurningen bör föras upp för nästa budgetår. Från anslaget bör
bestridas bidragsgivningen till fortsatt kalkning av sjöar och vattendrag
samt försöksverksamheten med kalkning av mark och grundvatten. Anslaget
bör också användas för utveckling av tekniken m. m.

För att underlätta den planering av kalkningsverksamheten som berörts i
det föregående bör också en plan för de statliga insatserna under de
närmaste åren nu redovisas. Jordbruksministern förordar att för de närmaste
tre budgetåren sammanlagt 190 milj. kr. anvisas för åtgärder för att
motverka försurningen i enlighet med vad som föreslagits i propositionen.
Denna ram bör fördelas med 40 milj. kr. för budgetåret 1982/83, 65 milj. kr.
för budgetåret 1983/84 och 85 milj. kr. för budgetåret 1984/85.

Utskottet har ovan behandlat regeringens förslag om att statligt stöd till
uppförande av avsvavlingsanläggningar m.m. skall finansieras genom en
höjning av den särskilda beredskapsavgiften på oljeprodukter. Regeringen
räknar med att kostnaderna för kalkning m.m. skall finansieras på motsvarande
sätt. En ytterligare höjning av avgiften med 5 kr. beräknas krävas för
detta syfte. Liksom den tidigare omnämnda höjningen beräknas den nu
aktuella träda i kraft den 1 juli 1983.

1 den socialdemokratiska partimotionen 1921 (yrkande 21) om miljövård
yrkas att riksdagen i enlighet med det förslag som framlagts i fiskeristyrelsens
och naturvårdsverkets rapport anvisar 53 milj. kr. för budgetåret
1982/83.1 den socialdemokratiska partimotionen 2451 (yrkande 3) hänvisas
till detta yrkande. Motionärerna anser också att det femårs kalkningsprogram
som de båda verken har uttalat sig för bör genomföras. Det innebär
ett årligt medelsbehov av 210 milj. kr. när åtgärdsprogrammet är fullt
utbyggt. Motsvarande yrkanden ställs i motion 2433 (yrkandena 3 och 4).
Vänsterpartiet kommunisterna föreslår i partimotion 2437 (yrkande 2) att
riksdagen bör anta ett femårsprogram som för budgetåret 1982/83 innebär
ett anslag av 50 milj. kr. för kalkning av sjöar och vattendrag och 6 milj. kr.
till försöksverksamheten. Därmed får ett tidigare yrkande i motion 1044
(vpk) anses återtaget.

Enligt utskottets uppfattning talar övervägande skäl för att kalkningsverksamheten
under inledningsskedet planeras för en treårsperiod. Med
hänsyn till att viss tid åtgår innan verksamheten kommer i gång i full skala
finner utskottet regeringens förslag till anslagsplan för den inledande treårsperioden
väl avvägt. Utskottet tillstyrker således att riksdagen till Åtgärder
mot försurningen anvisar 40 milj. kr. för budgetåret 1982/83 och att
den reservation som finns på anslaget Bidrag till kalkning av sjöar och
vattendrag vid utgången av innevarande budgetår förs över till det nya
anslaget. Utskottets ställningstagande innebär att motionerna 1921, 2451,
2433, 2437 och 1044 avstyrks i nu berört avseende.

I motion 2433 (yrkande 6) föreslås att ett särskilt anslag skall anvisas för
försöksverksamhet avseende kalkning av mark och grundvatten. Risk

JoU 1981/82:35

anses annars föreligga för att försöksverksamheten kommer i strykklass
vid fördelningen av pengar. Utskottet vill med anledning av detta yrkande
framhålla vikten av att försöksverksamheten liksom forskningen kring
försurningsfrågorna erhåller de medel som behövs. Utskottet anser dock
knappast att detta syfte bäst tillgodoses genom inrättande av ett särskilt
anslag för försöksverksamheten. Det bör, som också framhålls i propositionen,
ankomma på regeringen att besluta om åtgärdsanslagets fördelning
på olika ändamål. Motionen avstyrks således i denna del.

Frågan om finansieringen av den nu behandlade delen av åtgärdsprogrammet
tas upp i några motioner. I moderata samlingspartiets kommittémotion
2431 (yrkande 3) framhålls att om beredskapsavgiften höjs med
angivet belopp (5 kr.) kommer intäkterna att väsentligt överstiga de medel
som förutsätts avsättas för kalkning. Motionärerna anser att samtliga medel
skall användas för kalkningsåtgärder. Liknande tankegångar återges i
motion 2434 (yrkande 3) (m). Utskottet konstaterar att regeringen icke
framlagt något preciserat förslag när det gäller finansieringen. Utskottet
ansluter sig i och för sig till regeringens plan att finansiera åtgärdsprogrammet
genom en höjning av den särskilda beredskapsavgiften på olja från
ingången av budgetåret 1983/84. Utskottet instämmer samtidigt med motionärerna
i att de ökade intäkter som vinns därigenom helt bör komma
åtgärdsprogrammet mot försurningen till godo. Däremot finner utskottet
ingen anledning att nu ingå på några närmare kalkyler om avgiftens resp.
anslagets storlek och icke heller på frågan om de medel som inflyter genom
avgiftshöjningen skall direkt föras upp på anslaget Åtgärder mot försurningen
eller om de först bör tillföras statsbudgeten. Det bör ankomma på
regeringen att återkomma med närmare förslag i dessa avseenden. Motionerna
bör därför i nu berört hänseende icke föranleda någon riksdagens
ytterligare åtgärd.

I motion 681 (s), som väckts i januari 1982, föreslås att kalkningsprogrammet
finansieras genom en miljövårdsavgift om 5 kr. per kubikmeter
olja och ton kol/koks. Syftet med motionen är i stort sett tillgodosett
genom uttalandena i propositionen och bör därför icke föranleda någon
riksdagens ytterligare åtgärd.

I motion 1453 (s) föreslås att anslag särskilt destineras för försöksverksamhet
i Västernorrlands län i syfte att motverka försurningen. Utskottet
vill med anledning härav framhålla att det som jordbruksministern nämnt
bör åvila regeringen att på grundval av de länsvisa kalkningsplanerna och
efter förslag från berörda centrala myndigheter besluta om fördelningen
mellan länen av medel för stöd till kalkning av sjöar och vattendrag. Det får
därvid anses klart att län som drabbats särskilt hårt av försurningen bör
erhålla större bidrag än regioner med mindre försurningsskador. Enligt
utskottets uppfattning bör även försöksverksamheten beträffande skogsmark
och grundvatten företrädesvis förläggas till områden som drabbats
särskilt hårt av försurningen. Motionen bör med hänvisning till vad utskottet
anfört icke föranleda någon riksdagens ytterligare åtgärd.

JoU 1981/82:35

Samordning av insatserna mot försurningen

Jordbruksministern anför i propositionen att försurningen nu fått en
sådan omfattning och berör så många samhällssektorer att en bättre samordning
behövs av olika beslut om åtgärder inom departement, myndigheter
och på andra håll i samhället. Jordbruksministern anmäler därför sin
avsikt att ta initiativ till åtgärder som kan underlätta en ökad samordning
av de svenska insatserna, nationellt och internationellt, mot försurningen.
Vissa särskilda resurser behövs också för bevakning av och information
om försurningsfrågorna.

1 motion 1427 (fp) uttalas önskemål om ökade informationsinsatser rörande
försurningen. Enligt motionären bör naturvårdsverket låta utarbeta
sakligt informationsmaterial på olika språk. Utskottet finner i likhet med
motionären angeläget att möjlighet bereds svenska företrädare för folkrörelser
och andra organisationer att vid sina kontakter i Europa informera
om försurningsproblemet och den oro man i Sverige hyser för detta för att
på så sätt medverka till att den allmänna opinionen uppmärksammas på
detta miljöproblem. Utskottet ansluter sig även till vad jordbruksministern
anfört om behovet av ökad samordning av insatserna mot försurningen.
Samordningsverksamheten bör som jordbruksministern framhållit även
innefatta en aktiv upplysningsverksamhet och opinionsbildning. Enligt
utskottets mening bör informationsmaterial av det slag som åsyftas i motionen
komma att övervägas i detta sammanhang. Motionen synes mot
denna bakgrund icke böra föranleda någon riksdagens ytterligare åtgärd.

Övrigt

I motion 1443 (c) yrkas på utredning om upprustning av rotenonbehandlade
sjöar där ädelfisken dött ut. Enligt vad utskottet inhämtat utsätts
emellertid sådana sjöar knappast för större miljöhot än andra sjöar med
samma försurningsförhållanden. Någon anledning att särbehandla denna
typ av sjöar torde således icke föreligga. Motionen avstyrks.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande internationellt samarbete

att riksdagen lämnar motionerna 1981/82:611, 1981/82:1433 och
1981/82:1447 utan ytterligare åtgärd,

2. beträffande förhandlingar om parallellitet i utsläppsbegränsningar att

riksdagen avslår motion 1981/82:2434 yrkande 1,

3. beträffande riktlinjer för svavelutsläpp

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet
anfört med anledning av propositionen och motion 1981/
82:2451 yrkande 2 samt med avslag på motion 1981/82:2431
yrkande 2,

JoU 1981/82:35

4. beträffande naturvårdsverkets miljökrav

att riksdagen lämnar motion 1981/82:1141 utan ytterligare åtgärd,

5. beträffande import av lågsvavligt kol i stället för rökgasrening
att riksdagen lämnar motion 1981/82:2450 yrkande 1 utan ytterligare
åtgärd,

6. beträffande stöd till anordningar för att minska svavelutsläppen
vid eldningsanläggningar, m.m.

att riksdagen med godkännande av vad som anförts i propositionen
avslår motion 1981/82:2431 yrkande 1,

7. beträffande finansieringen av stöd till uppförande av avsvavlingsanläggningar
m.m.

att riksdagen avslår motion 1981/82:2437 yrkande 1,

8. beträffande en plan för kolintroduktionen m.m.

att riksdagen avslår motion 1981/82:1921 yrkande 10 och motion
1981/82:2451 yrkande 1,

9. beträffande rökgasrening vid torveldade anläggningar
att riksdagen avslår motion 1981/82: 2433 yrkande 1,

10. beträffande FoU-insatser rörande rökgasrening m. m.

att riksdagen lämnar motionerna 1981/82:2433 yrkande 2 och
1981/82:2434 yrkande 4 utan ytterligare åtgärd,

11. beträffande förbränning av papper och plast
att riksdagen avslår motion 1981/82:2426,

12. beträffande forskning och försöksverksamhet kring försurningsproblemen att

riksdagen lämnar motionerna 1981/82:1034, 1981/82:2431 yrkande
4, 1981/82:2432, 1981/82:2435 och 1981/82:2452 utan ytterligare
åtgärd,

13. beträffande kalkning av åkermark

att riksdagen lämnar motion 1981/82:2433 yrkande 5 utan ytterligare
åtgärd,

14. beträffande kalkning av sjöar och vattendrag

att riksdagen lämnar motion 1981/82:2449 utan ytterligare åtgärd,

15. beträffande kalkfällning i avloppsreningsverk

att riksdagen lämnar motionerna 1981/82:2433 yrkande 7 och
1981/82:2434 yrkande 2 utan ytterligare åtgärd,

16. beträffande planeringen av kalkningsverksamheten

att riksdagen lämnar motionerna 1981/82:680 och 1981/82:1425
utan ytterligare åtgärd,

17. beträffande det centrala ansvaret för kalkningsverksamheten
m. m.

att riksdagen lämnar motion 1981/82:236 utan ytterligare åtgärd,

JoU 1981/82:35

18. att riksdagen med bifall till regeringens förslag samt med avslag
på motionerna 1981/82: 1044 yrkande 2 f, 1981/82:1921 yrkande
21, 1981/82: 2433 yrkandena 3 och 4, 1981/82:2437 yrkande 2 och
1981/82:2451 yrkande 3 till Åtgärder mot försurningen för budgetåret
1982/83 på tionde huvudtiteln anvisar ett reservationsanslag
av 40000000 kr.,

19. beträffande ett särskilt anslag för försöksverksamheten
att riksdagen avslår motion 1981/82:2433 yrkande 6,

20. beträffande användningen av anslaget till kalkning

att riksdagen lämnar motion 1981/82:2431 yrkande 3 och motion
1981/82:2434 yrkande 3 utan ytterligare åtgärd,

21. beträffande miljövårds av gift

att riksdagen lämnar motion 1981/82:681 utan ytterligare åtgärd,

22. beträffande fördelningen mellan länen

att riksdagen lämnar motion 1981/82:1453 utan ytterligare åtgärd,

23. beträffande informationsinsatser

att riksdagen lämnar motion 1981/82:1427 utan ytterligare åtgärd,

24. beträffande upprustning av vissa sjöar
att riksdagen avslår motion 1981/82:1443,

25. att riksdagen lämnar utan erinran vad i propositionen anförts
rörande åtgärder i övrigt för att motverka försurningen.

Stockholm den 6 maj 1982

På jordbruksutskottets vägnar
EINAR LARSSON

Närvarande: Einar Larsson (c), Svante Lundkvist (s), Arne Andersson i
Ljung (m), Boije Stensson (fp), Grethe Lundblad (s), Hans Wachtmeister
(m), Åke Wictorsson (s), Gunnar Olsson (s), Märta Fredrikson (c), Martin
Segerstedt (s), Esse Petersson (fp), Lennart Brunander (c), Wivi-Anne
Radesjö (s), Ingvar Eriksson (m) och Ulla-Britt Åbark (s).

Reservationer

1. Förhandlingar om parallellitet i utsläppsbegränsningar (mom. 2)

Arne Andersson i Ljung, Hans Wachtmeister och Ingvar Eriksson (alla
m)anser

dels att den del av utskottets yttrande på sid. 11 som börjar med ”Utskottet
ansluter” och slutar med ”hithörande del” bort ha följande lydelse: -

JoU 1981/82:35

1 motsats till näringsutskottet finner utskottet att det visserligen är sant
att Sverige i internationella sammanhang kan vinna ökat gehör för hårda
svavelkrav endast om vi själva är beredda att underkasta oss dessa. Men
att detta gehör skulle öka ytterligare genom att vi utan att kräva motprestationer
av andra ensidigt missgynnar den svenska ekonomin är knappast
troligt. Som understrukits i motionen är det nödvändigt att via förhandlingar
uppnå internationella överenskommelser om sänkta gränsvärden i en
nära framtid. Det är självklart att Sverige med all tänkbar kraft skall driva
sådana krav i dessa förhandlingar. Det får inte råda någon tvekan om viljan
från svensk sida att sänka våra gränsvärden i samma stund som våra
konkurrentländer sänker sina enligt gemensamma överenskommelser. Vad
utskottet sålunda anfört med anledning av motion 2434 i nu berört hänseende
bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 2 bort ha följande lydelse:

2. beträffande förhandlingar om parallellitet i utsläppsbegränsningar att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet
anfört med anledning av motion 1981/82:2434 yrkande 1,

2. Riktlinjer för svavelutsläpp (mom. 3)

Einar Larsson (c), Börje Stensson (fp), Märta Fredrikson (c), Esse
Petersson (fp) och Lennart Brunander (c) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 15 som börjar med ”Utskottet
noterar” och slutar med ”tillämpas fortsättningsvis” bort ha följande
lydelse:

Utskottet noterar lika med utskottet enskilda fallen. Vad

först gäller utredningsarbetet får utskottet hänvisa till att den utredning
som gjorts inom naturvårdsverket beträffande miljökraven vid eldning med
fossila bränslen nu anses avslutad. I skrivelse till regeringen den 30 november
1981 framhåller verket att denna utredning samt det material, som
tidigare presenterats av fiskeristyrelsen och naturvårdsverket gemensamt,
tillsammans utgör ett omfattande underlag för att fastställa den svavelpolicy
som bör föras under 1980-talet och början av 1990-talet. Naturvårdsverket
har därvid föreslagit en ytterligare skärpning av utsläppsnormerna
för stora anläggningar. Å andra sidan har projektet Kol-Hälsa-Miljö vars
arbete ännu icke är helt avslutat avstyrkt den nu aktuella skärpningen av
svavelreningskraven vid stora anläggningar. Regeringen har således vid
fastställandet av riktlinjerna tagit hänsyn till båda parters bedömningar.
Regeringen har vidare för en kortare övergångstid funnit sig böra medge att
kol med något högre svavelhalt än vad som gäller enligt svavellagen får
användas i mindre anläggningar. Då det är det samlade svavelutsläppet
som har betydelse från försurningssynpunkt finns det enligt utskottets

JoU 1981/82:35

uppfattning anledning att iaktta stor restriktivitet vid medgivande av svavelutsläpp
från större anläggningar.

Utskottet får vidare framhålla vikten av att man redan vid planeringen
och byggandet av nya förbränningsanläggningar utrustar dessa med tillfredsställande
anordningar för svavelrening. Som jordbruksministern
framhållit har man i en rapport från en konferens som hölls i Salzburg år
1981 inom ramen för konventionen om långväga gränsöverskridande luftföroreningar
starkt betonat att teknik för bl. a. rening av kol, avsvavling av
olja och gas och rökgasavsvavling nu är tillgänglig och bör användas.
Redan enligt konventionen bör Sverige således enligt utskottets bedömning
uppställa strängare krav på svavelrening än vad som framgår av 1981
års riksdagsbeslut. I likhet med jordbruksministern anser utskottet att
Sverige bör ha möjlighet att driva på utvecklingen i Europa och att vi
därför bör tillämpa bestämmelser och riktlinjer som ligger bland de främsta
på detta område. Utskottet anser icke att det i nuvarande läge, vilket
kännetecknas av överkapacitet på energiområdet, finns anledning att bygga
värmeanläggningar som redan efter något eller några års drifttid visar
sig otillfredsställande från försurningssynpunkt. De riktlinjer som anges i
propositionen är enligt utskottets uppfattning väl avvägda. Utskottet bedömer
dock som troligt att mera skärpta regler kommer att erfordras i
framtiden. I konsekvens härmed avstyrks motionerna 2431 och 2451 i
hithörande del. Enligt motion 1141 (vpk) bör naturvårdsverkets miljökrav
för kol gälla utan inskränkning. Även detta yrkande avstyrks.

dels att utskottets hemställan under 3 bort ha följande lydelse:

3. beträffande riktlinjer för svavelutsläpp

att riksdagen med avslag på motion 1981/82:2431 yrkande 2 och
motion 1981/82:2451 yrkande 2 lämnar utan erinran vad regeringen
anfört i propositionen.

3. Riktlinjer för svavelutsläpp (mom. 3)

Arne Andersson i Ljung, Hans Wachtmeister och Ingvar Eriksson (alla
m)anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 15 som böijar med ”Utskottet
noterar” och slutar med ”tillämpas fortsättningsvis” bort ha följande
lydelse:

Enligt utskottets mening går regeringens förslag, som även framhållits i
motion 2431, inte bara längre än vad riksdagen begärde för ett år sedan.
Regeringen avstår dessutom nästan helt från att redovisa konsekvenserna
av sitt förslag för möjligheterna att konkurrenskraftigt introducera kol i
Sverige. De skärpningar som nu föreslås riskerar därför enligt utskottets
mening att leda till en ytterligare försening av kolintroduktionen i Sverige.
Det innebär allvarliga samhällsekonomiska konsekvenser, men också ne -

JoU 1981/82:35

gativa effekter för miljön. Den långsammare avveckling av oljeanvändningen
som blir resultatet av en försenad kolintroduktion innebär att vårt
land än längre kommer att drabbas av oljans negativa miljökonsekvenser.
De förra året fastlagda riktlinjerna innebär en förbättring av miljön vid
övergång från olja till kol. De högst osäkra miljöförbättringar som möjligen
skulle kunna uppnås vid ett genomförande av regeringsförslaget skulle
under alla omständigheter uppnås till mycket höga kostnader.

Samma invändning kan i viss mån riktas mot det förslag som framläggs i
den socialdemokratiska partimotionen 2451, vilket dessutom har nackdelen
att lämna intressenterna i nya koleldningsanläggningar i fortsatt ovisshet
om vad som kommer att gälla på längre sikt. Enligt utskottets mening
utgör de vid vårriksdagen 1981 fastställda riktlinjerna en avvägning mellan
miljöskydds- och oljeersättningsintressena. Denna avvägning bör ligga till
grund för koncessionsnämndens bedömningar av enskilda ärenden. Vad
utskottet sålunda anfört bör riksdagen som sin mening ge regeringen till
känna.

dels att utskottets hemställan under 3 bort ha följande lydelse:

3. beträffande riktlinjer för svavelutsläpp

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet
anfört med anledning av propositionen och motion 1981/
82:2431 yrkande 2 samt med avslag på motion 1981/82:2451
yrkande 2.

4. Stöd till anordningar för att minska svavelutsläppen vid eldningsanläggningar,
m. m. (mom. 6)

Arne Andersson i Ljung (m), Hans Wachtmeister och Ingvar Eriksson
(alla m) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 16 som börjar med ”1
kommittémotion” och slutar med ”del avstyrks” bort ha följande lydelse:

I kommittémotion lika med utskottet för olja. Utskottet
finner i likhet med motionärerna att det stöd som regeringen föreslår
är alltför litet för att kompensera anläggningshavarna för merkostnader
som skulle uppstå om de av regeringen angivna riktlinjerna kom att
gälla. Inte heller finner utskottet den höjning av beredskapsavgiften för
olja som krävs för att finansiera de föreslagna avsvavlingsanläggningarna
motiverad. En sådan avgiftshöjning kommer att lägga ytterligare bördor på
ett redan hårt belastat näringsliv och dessutom höja boendekostnaderna.
Mot bakgrund av det anförda avstyrker utskottet regeringens förslag om
riksdagens godkännande av vad som anförts i propositionen rörande stöd
till anordningar för att minska svavelutsläppen vid eldningsanläggningar,
m. m. samt yrkar bifall till motion 2431 i denna del.

JoU 1981/82:35

dels att utskottets hemställan under 6 bort ha följande lydelse:

6. beträffande slöd till anordningar för att minska svavelutsläppen
vid eldningsanläggningar, m.m.

att riksdagen med bifall till motion 1981/82:2431 yrkande 1 avslår
regeringens förslag.

5. En plan för kolintroduktionen m. m. (mom. 8)

Svante Lundkvist, Grethe Lundblad, Åke Wictorsson, Gunnar Olsson,
Martin Segerstedt, Wivi-Anne Radesjö och Ulla-Britt Åbark (alla s) anser
att

dels den del av utskottets yttrande som på s. 17 börjar med ”Likartade
motionsyrkanden” och slutar med ”avstyrks således” bort ha följande
lydelse:

Som motionärerna framhållit är det nödvändigt att en sammanhållen
plan för kolintroduktionen i vårt land tas fram. Först när en sådan plan
finns kan en bedömning göras av de totala hälso- och miljöeffekterna av
bl. a. svavelutsläppen. Utskottet finnér det beklagligt att regeringen inte i
den nu framlagda propositionen presenterat en sådan plan. Utskottet får
även framhålla att regeringen måste ha ansvaret för tillståndsprövningen
av när kolanläggningar skall släppas fram. Någon form av särskild tillståndslag
torde enligt utskottets mening krävas. Riksdagen bör som sin
mening ge regeringen till känna vad utskottet här anfört med anledning av
motionerna i denna del.

dels utskottets hemställan under 8 bort ha följande lydelse:

8. beträffande en plan för kolintroduktionen m. m.

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet
anfört med anledning av motion 1981/82:1921 yrkande 10
och motion 1981/82:2451 yrkande 1,

6. FoU-insatser rörande rökgasrening m. m. (mom. 10)

Svante Lundkvist, Grethe Lundblad, Åke Wictorsson, Gunnar Olsson,
Martin Segerstedt, Wivi-Anne Radesjö och Ulla-Britt Åbark (alla s) anser
att

dels den del av utskottets yttrande på s. 17 som börjar med ”Enligt vad”
och slutar med ”ytterligare åtgärd” bort ha följande lydelse:

Utskottet ansluter sig till uttalandena i propositionen om utvecklingsarbete
för minskning av föroreningsutsläppen vid koleldning. Enligt utskottets
mening torde syftet med motion 2434 i hithörande del därmed vara
tillgodosett. Utskottet anser att det i detta sammanhang är angeläget att,
som anförs i motion 2433, en effektiv teknik för rökgasrening vid torveld -

JoU 1981/82:35

ning tas fram. Som framhölls i samband med det energipolitiska beslutet
1981 behöver särskilda åtgärder vidtas för att få till stånd ett antal projekt
bl. a. i de södra och mellersta delarna av landet för användning av torv som
bränsle. Utskottet vill betona vikten av att ett intensivt forsknings- och
utvecklingsarbete knyts till dessa projekt. Som motionärerna anför torde
det i bl. a. Kronobergs län finnas möjligheter lokalisera projekt av denna
typ. Vad utskottet sålunda anfört bör riksdagen som sin mening ge regeringen
till känna med anledning av det aktuella motionsyrkandet.

dels att utskottets hemställan under 10 bort ha följande lydelse:

10. beträffande FoU-insatser rörande rökgasrening m. m.

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet
anfört med anledning av motion 1981/82:2433 yrkande 2
samt lämnar motion 1981/82:2434 yrkande 4 utan ytterligare
åtgärd,

7. Anslag: Åtgärder mot försurningen (mom. 18)

Svante Lundkvist, Grethe Lundblad, Åke Wictorsson, Gunnar Olsson,
Martin Segerstedt, Wivi-Anne Radesjö och Ulla-Britt Åbark (alla s) anser
att

dels den del av utskottets yttrande som på s. 23 börjar med "Enligt
utskottets” och slutar med "berört avseende” bort ha följande lydelse:

Enligt utskottets uppfattning bör planeringen för kalkningsverksamheten
inriktas på att det kalkningsprogram genomförs som naturvårdsverket
och fiskeristyrelsen uttalat sig för. För budgetåret 1982/83 bör riksdagen,
såsom föreslagits av motionärerna, anvisa 53 milj. kr. till Åtgärder mot
försurningen. Utskottets ställningstagande innebär således att motionerna
1921, 2433 och 2451 tillstyrks i nu berört avseende medan nu aktuella
yrkanden i motionerna 1044 och 2437 avstyrks.

dels utskottets hemställan under 18 bort ha följande lydelse:

18. att riksdagen med anledning av regeringens förslag och med
anledning av motionerna 1981/82: 1921 yrkande 21. 1981/82:2433
yrkandena 3 och 4 samt 1981/82: 2451 yrkande 3 samt med
avslag på motionerna 1981/82: 1044 och 1981/82:2437 yrkande 2
till Åtgärder mot försurningen för budgetåret 1982/83 på tionde
huvudtiteln anvisar ett reservationsanslag av 53000000 kr.,

JoU 1981/82:35

Särskilt yttrande

Rökgasrening vid torveldade anläggningar (moni. 9)

Svante Lundkvist, Grethe Lundblad, Åke Wictorsson, Gunnar Olsson,
Martin Segerstedt, Wivi-Anne Radesjö och Ulla-Britt Åbark (alla s)
anför:

Enligt 1981 års energipolitiska beslut gäller målsättningen att torven
tillsammans med andra inhemska bränslen år 1990 skall ersätta tre miljoner
ton olja. Skall det bli möjligt att nå det uppsatta målet måste det inom en
nära framtid projekteras och uppföras ett antal större torveldade anläggningar.
Samma typ av miljöstörande utsläpp uppstår vid förbränning av
torv som vid kolförbränning. Dessutom frigörs vid torveldning avsevärda
kvantiteter stoft, som blir en svår belastning för omgivningarna. Med
hänvisning till det anförda finner vi det angeläget att regeringen snarast
fastlägger normer för rökgasrening vid torveldade anläggningar. Förslag
till sådana normer har utarbetats av statens naturvårdsverk.

JoU 1981/82:35

Näringsutskottets yttrande Bilaga

1981/82:7 y

över proposition 1981/82:151 om åtgärder mot försurningen jämte
motioner

Till jordbruksutskottet

Jordbruksutskottet har berett näringsutskottet tillfälle att yttra sig över
proposition 1981/82:151 om åtgärder mot försurningen jämte motioner,
såvitt avser frågor inom näringsutskottets beredningsområde.

Med sikte på introduktionen av kol som bränsle har näringsutskottet
tagit upp frågor rörande åtgärder för att minska svavelutsläppen vid eldningsanläggningar.
Utskottets yttrande hänför sig således till momenten 1
och 3 i regeringens förslag i propositionen samt till motion 1981/82:2431
yrkandena 1 och 2, motion 1981/82:2434 yrkande 1, motion 1981/82:2437
yrkande 1, motion 1981/82:2450 yrkande 1 och motion 1981/82:2451 yrkandena
1 och 2.

Vid näringsutskottets behandling av ärendet har företrädare för Svenska
cellulosa- och pappersbruksföreningens energikommitté framfört synpunkter
inför utskottet och överlämnat en skrivelse från kommittén.

Näringsutskottet får anföra följande.

Miljökraven i samband med kolintroduktion behandlades förra året av
riksdagen på basis av näringsutskottets betänkande 1980/81:60 om riktlinjer
för energipolitiken. Till grund för näringsutskottets ställningstagande
i detta betänkande låg bl. a. ett yttrande av jordbruksutskottet (JoU 1980/
81:4 y). Riksdagens beslut - som refereras i den nu föreliggande propositionen
(s. 26) - hade formen av ett uttalande om dels önskade ytterligare
beredningsåtgärder och förslag från regeringens sida, dels riktlinjer beträffande
tillståndsgivning vilka borde tillämpas omgående. 1 sistnämnda hänseende
innebar beslutet att det högsta tillåtna svavelutsläppet per eldningsanläggning
och år fortsättningsvis skulle vara 1 600 ton. Under en övergångstid,
dock längst till år 1988, skulle emellertid dispens kunna beviljas
för ett utsläpp av högst 2 100 ton svavel per anläggning och år. Jämfört med
regeringens förslag var detta en skärpning. Regeringen hade menat att
gränsen borde ligga vid 2 100 ton till år 1988 och då sänkas till 1600 ton.
Vad gäller den fortsatta handläggningen av frågan uttalade riksdagen följande.
Enligt propositionen skulle regeringen senast år 1983 för riksdagen
redovisa när det skulle vara möjligt att införa en generell regel att endast
kol med en genomsnittlig svavelhait av högst 0,6% fick användas i Sverige.
Denna redovisning borde emellertid om möjligt lämnas redan år 1982,
och därvid borde också lämnas förslag till tidpunkt för skärpta miljökrav
som enligt propositionen borde träda i kraft senast under år 1988.

JoU 1981/82:35

Regeringens nu framlagda förslag innebär att skilda normer skall gälla
för större och för mindre förbränningsanläggningar. Anläggningar som tas i
drift före utgången av år 1989 skall hänföras till den senare kategorin om de
släpper ut högst 800 ton svavel per år. Denna gräns skall sänkas till 600 ton
för anläggningar som tas i drift efter utgången av år 1989.

För de sålunda definierade mindre anläggningarna skall det tillåtna svavelutsläppet
vid koleldning vara högst 0,30 g/MJ bränsle t.o.m. år 1987
och därefter högst 0,24 g/MJ. Utsläpp av sistnämnda omfattning motsvarar
utsläppet från tjock eldningsolja med 1,0 viktprocent svavel, vilket i södra
och mellersta Sverige - fr. o. m. den 1 oktober 1984 i hela landet — är den
mest svavelhaltiga olja som får användas. För de större anläggningarna
skall gälla en utsläppsnivå av högst 0,1 g/MJ, vilket förutsätter rökgasrening
eller andra likvärdiga åtgärder.

Regeringens förslag kritiseras från skilda utgångspunkter i tre av motionerna.
I den socialdemokratiska partimotionen 1981/82:2451 betecknas det
som anmärkningsvärt att regeringen är beredd att låsa sig för bestämda
normer utan att först avvakta det utredningsarbete som pågår och den
remissbehandling som därefter måste följa. Motionärerna menar att regeringen
inte har något sakunderlag för sitt ställningstagande. De vill därför
att riksdagen skall begära att regeringen efter avslutad utredningsverksamhet
och remissbehandling lämnar en ny redovisning av de normer som bör
gälla i fråga om svavelutsläpp. Till dess så sker bör enligt motionärerna den
mer skärpta praxis tillämpas som gällt ”hittills”, dvs. snarare fram till
förra årets riksdagsbeslut i ämnet.

I motion 1981/82:2431 (m) konstateras att regeringens nu framlagda
förslag är mer långtgående än de riktlinjer som riksdagen våren 1981
uttalade sig för. Denna skärpning innebär avsevärda svårigheter för kolintroduktionsprogrammet,
hävdar motionärerna. Den kommer, anser de,
med till visshet gränsande sannolikhet att leda till en ytterligare neddragning
av kolintroduktionen. Även andra argument, bl. a. av teknisk och
ekonomisk natur, talar enligt motionärerna för att regeringens förslag bör
avvisas och att de förra året angivna riktlinjerna bör tillämpas även fortsättningsvis.
I motion 1981/82:2434 (m) - vars här aktuella yrkande behandlas
senare i detta yttrande - betecknas regeringens förslag som diskutabelt.

En utgångspunkt för näringsutskottets bedömning av regeringens förslag
och av motförslagen i de nämnda motionerna är att en fortlöpande ökad
kolanvändning är ett viktigt inslag i den energipolitik som bör föras.
Oljeersättningsprogrammet förutsätter bl. a. att eldning med olja i stor
utsträckning ersätts av eldning med fasta bränslen. I det sammanhanget

JoU 1981/82:35

spelar kolet en betydelsefull roll. Det är enligt näringsutskottets mening
angeläget att man vid fastställandet av miljökraven i samband med koleldning
beaktar de totala konsekvenserna vid kolintroduktion av olika omfattning.

Med hänsyn till den vikt som frågan sålunda äger är det enligt näringsutskottets
uppfattning anmärkningsvärt att regeringen inte har fullföljt
pågående utredningsarbete och erforderlig remissbehandling av dess resultat
innan den föreslår riksdagen ändrade normer för begränsning av svavelutsläppen
i samband med koleldning. Regeringens förslag innebär väsentligt
mindre långtgående restriktioner för dessa utsläpp än som har rekommenderats
av statens naturvårdsverk. Enligt näringsutskottets mening kan
regeringens framställning med hänsyn till den bristfälliga beredningen inte
ligga till grund för ett beslut av riksdagen. Förslaget bör alltså avvisas. I
avvaktan på att ett riksdagsbeslut med tillfredsställande underlag kan
föreligga bör vid tillståndsprövning den skärpta praxis gälla som tillämpades
före 1981 års riksdagsbeslut. Näringsutskottet ansluter sig sålunda till
det nu aktuella yrkandet i motion 1981/82:2451 (s). Utgångspunkten för de
åtgärder som skall vidtas på svavelområdet är att reduktionen av utsläppen
skall totalt bli minst lika stor som den regeringen föreslår. Med det sagda
tar utskottet också avstånd från vad som föreslås i motion 1981/82:2431
(m) i här behandlad del.

I motion 1981/82:2434 (m) föreslås att riksdagen skall göra ett uttalande
av innebörd att Sverige med stor målmedvetenhet och aktivt engagemang
bör söka åstadkomma internationella överenskommelser som i en nära
framtid kan medföra lägre gränsvärden för svavelutsläppen från koleldade
anläggningar. Det föreslagna uttalandet synes ligga i linje med de grundläggande
värderingarna såväl i propositionen som i de båda motioner som
tidigare har diskuterats. I den mån det är motionärernas mening att Sverige
inte skall kunna sänka gränsvärdena för tillåtna svavelutsläpp annat än
”parallellt med” andra länder kan näringsutskottet emellertid inte ställa
sig bakom förslaget. Sverige bör kunna gå före när det gäller reglering av
svavelutsläppen.

När kol skall introduceras som bränsle i Sverige är det, hävdas i motion
1981/82:2450 (m), bättre att man bygger på import av lågsvavligt kol än att
man genomför en dyrbar och skärpt rökgasrening. Resonemanget synes
närmast vara avsett att utgöra motivering för det önskemål om inrättande
av en kolhamn i Landskrona som motionären också för fram och som
kommer att behandlas i näringsutskottets betänkande NU 1981/82: 30. Av
propositionen och av vad utskottet tidigare har sagt framgår att båda de
nämnda möjligheterna bör utnyttjas. Näringsutskottet avstyrker det nu
aktuella motionsyrkandet.

Socialdemokraterna begär i sin partimotion 1981/82:2451 också att riksdagen
skall besluta att en plan för kolintroduktionen omgående skall utarbetas.
Först när en sådan plan finns kan man, säger motionärerna, göra en

JoU 1981/82:35

bedömning av de totala hälso- och miljöeffekterna av bl. a. svavelutsläppen.

Näringsutskottet hänvisar härvidlag till sitt och riksdagens ställningstagande
till ett likartat motionsyrkande förra året (NU 1980/81:60 s. 53).
Utskottet anförde att en icke önskad utveckling av kolintroduktionen
förhindrades av det system med samråd före val av bränsle som föreskrevs
i den lag om utförande av eldningsanläggningar för fast bränsle som regeringen
hade föreslagit och som numera gäller (1981:599). Riksdagen avslog
motionen. Något annat beslut synes inte vara motiverat nu.

Slutligen vill näringsutskottet beröra det yrkande i motion 1981/82:2437
(vpk) som går ut på bl. a. att riksdagen skall avslå regeringens förslag om
inrättande av en särskild fond för bidrag till investeringar i avsvavlingsanläggningar.
Utskottet delar inte motionärernas uppfattning att kostnaderna
för det angivna ändamålet bör finansieras via statsbudgeten i den mån
medel inte finns tillgängliga i oljeersättningsfonden.

Näringsutskottet finner anledning att i anslutning till detta motionsyrkande
uttala att den bidragsgivning som det nu är fråga om och den som för
motsvarande ändamål bedrivs från oljeersättningsfonden bör handläggas
av samma instans och att reglerna för de båda bidragsformerna bör i
erforderlig utsträckning samordnas. Utskottet förutsätter att detta prövas
ytterligare i samband med det förestående organisationsarbetet (NU 1981/
82:28, rskr 1981/82:246).

Stockholm den 29 april 1982

På näringsutskottets vägnar
INGVAR SVANBERG

Närvarande: Ingvar Svanberg (s), Johan Olsson (c), Erik Hovhammar (m),
Hugo Bengtsson (s), Sven Andersson (fp), Margaretha af Ugglas (m),
Birgitta Hambraeus (c), Rune Jonsson (s), Wivi-Anne Radesjö (s), Christer
Eirefelt (fp), Birgitta Johansson (s), Ingvar Carlsson (s), Ivar Franzén (c)
och Lennart Blom (m).

Avvikande meningar

1. Normer för begränsning av svavelutsläppen

Johan Olsson (c), Sven Andersson (fp), Birgitta Hambraeus (c), Christer
Eirefelt (fp) och Ivar Franzén (c) anser att den del av yttrandet som börjar
med ”Med hänsyn” och slutar med ”behandlad del” bort ha följande
lydelse:

De riktlinjer för miljökrav i samband med koleldning som riksdagen
angav förra året fick, som framgår av det föregående, en provisorisk

JoU 1981/82:35

utformning. Beslutet innebar en skärpning i förhållande till regeringens
förslag, men samtidigt begärde riksdagen att regeringen om möjligt redan
år 1982 skulle återkomma med förslag om en ytterligare skärpning. Regeringen
har nu efterkommit denna uppmaning. På grundval av bl. a. en
utredning av statens naturvårdsverk föreslår regeringen särskilda normer
för dels mindre, dels större eldningsanläggningar. En grundtanke är att den
nödvändiga begränsningen av svavelutsläppen när det gäller mindre anläggningar
skall åstadkommas i första hand genom användning av lågsvavligt
kol. När det gäller större anläggningar blir avancerad reningsteknik ett
viktigt instrument.

Näringsutskottet finner regeringens förslag väl avvägt och tillstyrker det
således. Detta innebär att utskottet avvisar båda de motförslag som har
framförts i motioner. Argumentationen i den socialdemokratiska motionen
1981/82:2451 är enligt utskottets mening anmärkningsvärd. Regeringen har
genom att framlägga sitt förslag uppfyllt det bestämda önskemål som
riksdagen uttalade förra året. Den har redovisat ett utredningsmaterial som
ligger till grund för dess rekommendationer. Dessa innebär, helt i enlighet
med riksdagens intentioner, en etappvis genomförd ytterligare skärpning
av de nu gällande miljökraven. Enligt förslaget skapas, vilket är betydelsefullt
för intressenterna i planerade nya koleldningsanläggningar, normer på
lång sikt för tillståndsprövningen. I stället för att klart ta ställning till
regeringens förslag väljer de socialdemokratiska motionärerna i uppenbart
taktiskt syfte att hålla frågan öppen, vilket innebär den stora nackdelen att
man lämnar intressenterna i nya koleldningsanläggningar i fortsatt ovisshet
om vad som kommer att gälla på längre sikt.

Samtidigt synes det finnas en överensstämmelse mellan de normer beträffande
miljökraven vid koleldningsanläggningar som redovisas i propositionen
och de normer som - om än oklart formulerade - anges i den
socialdemokratiska partimotionen 1980/81:1976 (åberopad i reservation 6 i
näringsutskottets betänkande NU 1980/81:60).

Av riksdagen angivna normer kan, som framhålls i propositionen, inte i
detalj reglera miljökraven vid koleldning utan skall utgöra riktlinjer för den
prövning som den tillståndsgivande myndigheten har att göra. I det enskilda
ärendet måste också lokala förhållanden tillmätas stor betydelse. Mot
denna bakgrund är det oförståeligt att socialdemokraterna inte är beredda
att medverka till ett beslut enligt regeringens förslag, vilket ligger nära eller
kanske helt i linje med deras egen tidigare reservation.

Utskottet avstyrker det nu aktuella yrkandet i motion 1981/82:2451 (s).
Likaså avstyrker utskottet motion 1981/82:2431 (m), som i strid mot vad
som förra året var riksdagens samfällda mening vill bibehålla de mindre
långtgående miljökrav som nu gäller.

JoU 1981/82:35

2. Normer för begränsning av svavelutsläppen

Erik Hovhammar, Margaretha af Ugglas och Lennart Blom (alla m)
anser att den del av yttrandet som börjar med ”Med hänsyn” och slutar
med ”behandlad del” bort ha följande lydelse:

En sådan avvägning leder, som framgår av resonemanget i motion 1981/
82:2434 (m), till att de nuvarande riktlinjerna för tillståndsgivning på
kolförbränningsområdet bör bibehållas. Regeringens förslag medför, som
motionärerna framhåller, avsevärda svårigheter för kolintroduktionsprogrammet
och därmed risk inte bara för allvarliga ekonomiska konsekvenser
utan också för negativa effekter på miljön. Eventuella miljöförbättringar
vid ett genomförande av förslaget får anses som marginella. De skulle
också uppnås till mycket höga kostnader. Samma invändning kan i viss
mån riktas mot det förslag som framläggs i den socialdemokratiska partimotionen
1981/82:2451, vilket dessutom har nackdelen att lämna intressenterna
i nya koleldningsanläggningar i fortsatt ovisshet om vad som
kommer att gälla på längre sikt. Nuvarande riktlinjer kan dock, som antyds
i motionen, framdeles komma att ändras, särskilt på grundval av visst ännu
inte slutfört utredningsarbete, främst projektet Kol-Hälsa-Miljö.

3. Plan för kolintroduktion

Ingvar Svanberg, Hugo Bengtsson, Rune Jonsson, Wivi-Anne Radesjö,
Birgitta Johansson och Ingvar Carlsson (alla s) anser att den del av yttrandet
som börjar med ”Näringsutskottet hänvisar” och slutar med ”motiverat
nu” bort ha följande lydelse:

I förra årets energipolitiska proposition (prop. 1980/81:90) berördes,
utan något ställningstagande av regeringen, ett underlagsmaterial som
hade tagits fram av oljeersättningsdelegationen och med vars hjälp konkreta
förslag skulle kunna läggas fram om bl. a. lämpligt antal koleldade
anläggningar och om deras storlek och lokalisering. Enligt näringsutskottets
mening är det, av de skäl som motionärerna anger, angeläget att
regeringen framlägger en samlad plan för kolintroduktion. Utskottet tillstyrker
alltså det berörda yrkandet i motion 1981/82:2451 (s).

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1982