om åtgärder mot AIDS (prop. 1987/88:79) (Betänkande 1987/88:SoU10 Socialutskottet)

Socialutskottets betänkande
1987/88:10

om åtgärder mot AIDS (prop. 1987/88:79)

Sammanfattning

I betänkandet behandlas proposition 1987/88:79 om åtgärder mot AIDS. I
anslutning härtill behandlar utskottet ett stort antal motionsyrkanden väckta
med anledning av propositionen och under den allmänna motionstiden 1988.
Utskottet tar bl.a. upp olika frågor som rör informationen om AIDS, insatser
inom narkomanvården, smittskyddslagstiftningen, skyddet för utsatta personalgrupper,
kontaktspårning vid HIV, socialstyrelsens AIDS-organisation
och vissa forskningsfrågor.

Utskottet tillstyrker regeringens förslag till medelsanvisning för budgetåret
1988/89.

Några motionsyrkanden (m, fp, c) tar upp frågan om statsbidrag till vissa
kommuner och landsting även efter år 1989. Utskottet anser det troligt att
särskilda bidrag från statens sida till de mest drabbade områdena kommer att
behövas även efter år 1989, om arbetet mot AIDS och HIV skall kunna
bedrivas så effektivt som förutsatts från statsmakternas sida. Utskottet anser
därför att man inte nu bör låsa sig för en tidsgräns varefter inga ytterligare
statsbidrag utgår. Vad utskottet anfört föreslås riksdagen ge regeringen till
känna.

Övriga motionsyrkanden avstyrks.

Mot utskottets beslut beträffande skolans sex- och samlevnadsundervisning
och socialstyrelsens resurser för AIDS-arbetet reserverar sig utskottets
m-, fp- och c-ledamöter. I frågan om HIV-testning utan samtycke föreligger
två reservationer, en av utskottets fp- och c-ledamöter och en av mledamöterna.
M-ledamöterna reserverar sig i ytterligare tre fall till förmån
för egna motionsyrkanden, fp-ledamöterna i två fall, c-ledamöterna i ett och
vpk-ledamoten i två fall. Fyra särskilda yttranden (m, c) har avgivits.

FEMTE HUVUDTITELN
Propositionen

I proposition 1987/88:79 föreslår regeringen

1. att riksdagen till Insatser mot AIDS för budgetåret 1988/89 under femte
huvudtiteln anvisar ett reservationsanslag av 230 000 000 kr.,

2. att riksdagen bereds tillfälle att ta del av vad i propositionen anförts om
behovet av fortsatta åtgärder mot HIV/AIDS, avseende förebyggande

Sou

1987/88:10

1 Riksdagen 1987188.12 sami. Nr 10

åtgärder, insatser inom narkomanvården, psykosocialt stöd, forskning och
motivationsarbete inom kriminalvården samt om ett säkerhetslaboratorium
vid statens bakteriologiska laboratorium.

Motioner

Motioner väckta med anledning av propositionen

1987/88:Sol av Ingrid Hasselström Nyvall och Bengt A Klang (fp) vari yrkas
att riksdagen begär att regeringen verkar för att socialstyrelsen utfärdar en
rekommendation i linje med motionens innehåll.

1987/88:So2 av Lars Werner m.fl. (vpk) vari yrkas

1. att riksdagen beslutar att vid fördelning av det extra bidraget till
kommuner och landsting för särskilda insatser till smittbekämpningen av
HIV/AIDS, tilldela Stockholms läns landsting 60 milj.kr.,

2. att riksdagen beslutar att under anslaget Insatser mot AIDS för
budgetåret 1988/89 under femte huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
med ett i förhållande till regeringens förslag höjt anslag med 25 000 000 kr.

1987/88:So3 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om åtgärder mot bruk av förorenade injektionsverktyg,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om metadonbehandling,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om smittspårning,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om undervisning om HIV i skolorna,

5. att riksdagen hos regeringen begär en parlamentarisk översyn av
lagstiftningen i syfte att utarbeta en ”lex HIV”,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om statsbidrag till särskilt drabbade områden,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till kanna vad i motionen
anförts om användningen av de 35 milj.kr. som i propositionen föreslås som
stöd till vård enligt § 18 LVM m.m.

1987/88:So4 av Carl Bildt m.fl. (m) vari yrkas, såvitt här är i fråga (yrk. 1-14

och 18—21),

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om behovet av en förstärkning av socialstyrelsens resurser för
AIDS-arbetet,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om ett vetenskapligt expertorgan som ett led i AIDS-bekämpningen,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att det extra
bidraget till de landsting och kommuner där HIV-smittan är särskilt utbredd
bör utgå tills vidare, även efter 1989,

4. att rikdagen som sin mening ger regeringen till känna att sambandet
mellan bisexualitet och spridning av HIV-smittan bör ägnas större uppmärk -

SoU 1987/88:10

samhet i fråga om information, uppsökande verksamhet och forskning,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om informationens inriktning i allmänhet och dess betydelse i
synnerhet i skolan och arbetslivet,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om behovet av att skolöverstyrelsen ges tillräckliga resurser för
fortbildningsprogrammet inom ramen för AIDS-anslaget,

7. att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådana författningsändringar
som syftar till att bättre skydda särskilt utsatta personalgrupper i
enlighet med vad i motionen anförts,

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om utvidgning av HIV-testningen,

9. att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådana författningsändringar
som medför HIV-testning oberoende av samtycke i vissa fall i enlighet
med vad i motionen anförts,

10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om expertis för kontaktspårning, stöd och rådgivning i varje
landsting,

11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att smittskyddet
även i fortsättningen bör vara en statlig angelägenhet,

12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen i
övrigt anförts om smittskyddslagstiftningen,

13. att riksdagen hos regeringen begär skyndsamt lagförslag som innebär
att den person som medvetet och/eller ansvarslöst sprider HIV-smitta skall
kunna straffas,

14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om narkomanvårdens inriktning,

18. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om hjälp och stöd åt de HIV-smittade och deras anhöriga,

19. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att enskilda,
ideella organisationer, kyrkan och samfunden bör tillmätas en mycket stor
betydelse när det gäller att stödja HIV-smittade och deras anhöriga,

20. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om nödvändigheten av ett expanderande och långsiktigt stöd till
HIV/AIDS-forskningen,

21. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts i fråga om en riksförening mot AIDS,

Yrkandena 15—17 i motionen behandlas av socialutskottet i annat
sammanhang. Yrkande 22 behandlas av utrikesutskottet.

1987/88: So5 av Karin Söder och Pär Granstedt (c) vari yrkas

1. att riksdagen beslutar att statsbidraget till Stockholms läns landsting
skall vara 90 milj.kr. för 1988 och 115 milj.kr. för 1989.

2. att riksdagen avslår regeringens förslag att statsbidragen till storstadsområdena
för AIDS-bekämpning skall upphöra fr.o.m. 1990.

1987/88:So6 av Göran Ericsson (m) vari yrkas att riksdagen som sin mening
ger regeringen till känna att statligt stöd till bekämpningen av HIV/AIDS i
storstadsområdena bör utgå även efter år 1989.

SoU 1987/88:10

1987/88:So7 av Rosa Östh och Karin Israelsson (c) vari yrkas, såvitt här är i
fråga (vrk. 1 — 11 och 13).

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om den fortsatta inriktningen av det informerande och upplysande
arbetet med HIV/AIDS,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om insatser för grund-, fort- och vidareutbildning av vårdpersonal,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om en utbyggnad av samlevnadsundervisningen i skolan,

4. att riksdagen beslutar uttala att resurserna för samlevnadsundervisningen
i skolan skall förstärkas med 25 milj.kr.,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om testverksamheten,

6. att riksdagen hos regeringen begär förslag om smittskyddsläkarorganisationens
ställning,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om intensiv och human smittspårning,

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om vård och omhändertagande av HIV/AIDS-sjuka,

9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om friskvårdsprogram för HIV-smittade,

10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om vård av narkotikamissbrukare och HIV-smittade narkotikamissbrukare,

11. att riksdagen hos regeringen begär förslag om omedelbar vårdskyldighet
för sjukvårdshuvudmännen inför vårdsökande narkomaner,

13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om nya vårdformer i sjukvården.

Yrkande 12 i motionen behandlas av justitieutskottet.

1987/88:So8 av Alf Svensson (c) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att all information
om HIV/AIDS från socialstyrelsen och andra statliga instanser skall beröra
livsstilens betydelse när det gäller att hejda smittspridningen,

2. att riksdagen anslår ytterligare 5 milj.kr.under budgetåret 1988/89 för
utbyggnaden av behandlingshem för missbrukare som omhändertagits enligt
LVM,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om utdelning av rena sprutor och kanyler till narkotikamissbrukare,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om allmän HIV-testning av alla vuxna personer upp till 65 års ålder,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om en lagändring som möjliggör tvångstestning av personer som
begått sexuella övergrepp.

SoU 1987/88:10

Motioner väckta under den allmänna motionstiden 1988

SoU 1987/88:10

1987/88:So220 av Karin Israelsson m.fl. (c) vari yrkas, såvitt här är i fråga
(yrkande 4), att riksdagen hos regeringen begär att AIDS-delegationen får i
uppdrag att intensifiera sin information bland alkoholmissbrukare.

Övriga yrkanden i motionen behandlas av utskottet i annat sammanhang.

1987/88:So494 av Margitta Edgren (fp) vari yrkas att riksdagen hos regeringen
begär en utredning om HIV-tester vid organtransplantationer.

Utskottet

Bakgrund

Utskottet har i ett flertal betänkanden under senare tid behandlat olika
frågor rörande AIDS. I betänkandet SoU 1985/86:15 (RD 1985/86:109, rskr.
154) behandlade utskottet ett stort antal motioner om olika åtgärder mot
AIDS. Utskottet uttalade därvid bl.a. att kraftfulla åtgärder behövs på
många områden. Utskottet påtalade behovet av information såväl till
allmänheten som till särskilda grupper. Utskottet underströk vikten av
ytterligare insatser inom bl.a. narkomanvården. Vidare pekade utskottet på
behovet av psykosocial stödverksamhet för dem som smittats och deras
anhöriga. Utskottet uttalade också att forskningen om AIDS måste intensifieras.
Riksdagen beslöt att som sin mening ge regeringen till känna vad
utskottet anfört.

Utskottet återkom till dessa frågor i samband med behandlingen av
regeringens förslag om särskilda medel för bekämpningen av AIDS (prop.
1985/86:171, SoU 1985/86:25). Riksdagen beslutade att till en särskild
aktionsplan mot AIDS och HIV anslå 75 milj. kr. för vartdera budgetåren
1986/87 och 1987/88. Medlen skulle i första hand användas för en kraftigt
ökad informationsverksamhet, insatser för förstärkt narkomanvård med
uppsökande verksamhet, insatser mot AIDS inom kriminalvården, psykosocial
stödverksamhet i sjukvården och via folkrörelserna, bidrag till frivilligoch
intresseorganisationer och satsningar inom forskningen (RD 1985/
86:157, rskr. 325).

I betänkandet SoU 1986/87:9 (RD 1986/87:50, rskr. 82) behandlades vissa
ändringar i sekretessreglerna för effektivare insatser mot spridningen av
HIV. Resursfrågorna och vården av sjuka och smittade och även de smittade
narkotikamissbrukarna, behovet av informationsinsatser och stödet till
forskningen behandlades på nytt i betänkandet SoU 1986/87:19. I SoU
1986/87:38 behandlade utskottet frågan om förbud mot s.k. bastuklubbar.

Proposition 1987/88:79

I den nu aktuella propositionen redovisas ett förslag till handlingsprogram
för den fortsatta bekämpningen av AIDS och HIV. Handlingsprogrammet
omfattar insatser i fråga om information och psykosocial stödverksamhet,
insatser för att begränsa spridningen av smitta samt insatser för vård och
behandling av narkomaner. Dessutom redovisas förslag till särskilda insatser

när det gäller kartläggning av smittspridning och intensifiering av det
epidemiologiska arbetet, stödet till forskningen m.m. Propositionen innehåller
även en redovisning av hittills vidtagna åtgärder och det aktuella läget
beträffande HIV-smitta och sjukdomen AIDS.

När det gäller inriktningen av det fortsatta informationsarbetet föreslås i
propositionen att satsningen på omfattande informationsåtgärder skall
fortsätta. Där anförs vidare att utöver en allmän information bör information
särskilt riktas till grupper med riskbeteenden, såsom intravenösa narkotikamissbrukare,
homo- och bisexuella män, kunder till prostituerade, personer
med många sexualpartner och unga flickor som har nära kontakt med
narkotikamissbrukare m.fl. Vidare föreslås att en omfattande information
om HIV och AIDS skall ske inom arbetslivet.

I fråga om det epidemiologiska arbetet uttalas det i propositionen att
HIV-testningen i Sverige bör utökas och att tillgängliga epidemiologiska
data, som framkommer genom inrapporteringen av HIV-smittade fall, bör
bearbetas och analyseras bättre. Enligt förslaget skall vidare epidemiologisk
övervakning och kartläggning kompletteras med epidemiologisk forskning.
Propositionen tar också upp behovet av effektiv smittspårning.

Ett särskilt avsnitt i propositionen behandlar de fortsatta insatserna inom
missbrukarvården. Där uttalas att statens stöd till en utbyggnad av narkomanvården
bör fortsätta och att statligt stöd framför allt bör lämnas till en
utveckling av sådan öppenvård och institutionsvård som kan nå de mest
utslagna och minst vårdmotiverade narkotikamissbrukarna. Vidare anförs
att bidrag bör utgå till utvärderingsinsatser.

I fråga om psykosocialt stöd understryks i propositionen att HIV-smittade
och AIDS-sjuka patienter skall ges ett fullgott medicinskt omhändertagande
och ett lika gott psykosocialt stöd. Bidrag förelås utgå till olika organisationers
insatser för psykosocialt stöd.

Enligt propositionen bör den medicinska forskningen i Sverige kring HIV
och AIDS främjas på olika sätt. En viss del av medlen under anslaget Insatser
mot AIDS bör enligt förslaget avsättas för stöd till medicinsk forskning.
Vidare föreslås att medel avsätts till samhälls- och beteendevetenskaplig
forskning kring HIV och AIDS. Detta anses särskilt viktigt för att man skall
få ett underlag för det fortsatta epidemiologiska arbetet.

I propositionen föreslås att 230 milj. kr. skall anvisas för budgetåret
1988/89 till Insatser mot AIDS. För det förebyggande arbetet beräknas 110
milj. kr. vilket är en ökning med 30 milj. kr. jämfört med innevarande
budgetår. Såsom ett extra bidrag till särskilt drabbade kommuner och
landsting för år 1988 beräknas 85 milj. kr., vilket är 35 milj. kr. mer än
bidraget för 1987. För stöd till utbyggnaden av hem för vård enligt lagen
(1981:1243) om vård av missbrukare i vissa fall (LVM) beräknas 35 milj. kr.

Informationen om AIDS

I motion 1987l88:So7av Rosa Östh och Karin Israelsson (båda c) hemställs att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om
den fortsatta inriktningen av det informerande och upplysande arbetet med
HIV/AIDS (yrkande 1). Motionärerna anför bl.a. att information och

SoU 1987/88:10

upplysning måste utformas på ett mer konkret sätt. Informationen till
ungdomar får inte stanna vid en förenklad upplysning om skyddsteknik utan
måste enligt motionärerna också inriktas på samlevnadsfrågorna. Motionärerna
påtalar vikten av att engagera nya grupper i informationsarbetet och
upplysning till särskilda yrkesgrupper.

I motion 1987/88:So220 av Karin Israelsson m.fl. (c) hemställs att riksdagen
hos regeringen begär att AIDS-delegationen får i uppdrag att intensifiera sin
information bland alkoholmissbrukare (yrkande 4). Enligt motionärerna har
alkoholens roll när det gäller spridningen av HIV-smitta uppmärksammats
alltför litet. AIDS-delegationen måste ta detta på allvar och sätta in kraftfulla
informationsinsatser för att peka på den roll alkoholkonsumtionen spelar i
smittspridningsmönstret.

I motion 1987l88:So8 av Alf Svensson (c) begärs ett tillkännagivande till
regeringen att all information om HIV/AIDS från socialstyrelsen och andra
statliga instanser skall beröra livsstilens betydelse när det gäller att hejda
smittspridningen (yrkande 1). Motionären framhåller att en fast sexuell
relation mellan två personer som inte är HIV-bärare är det säkraste sättet att
undvika smitta.

I motion 1987/88:So4 av Carl Bildt m.fl. (m) hemställs att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna att sambandet mellan bisexualitet och
spridning av HIV-smittan bör ägnas större uppmärksamhet i fråga om
information, uppsökande verksamhet och forskning (yrkande 4). Motionärerna
anför bl.a. att det mot bakgrund av att smittan bland de homosexuella
fortfarande är det dominerande problemet är nödvändigt med riktad
information, uppsökande verksamhet och forskning omkring bisexualitet. I
yrkande 5 i samma motion begärs ett tillkännagivande om informationens
inriktning i allmänhet och dess betydelse i synnerhet i skolan och arbetslivet.
Motionärerna anför att det är viktigt att söka nya vägar att informera.
Informationen måste vara så ärlig, rättvis och engagerande att den väcker
människor till insikt och agerande. Det kan bli ödesdigert med ett alltför
utslätat och lugnande budskap. Organisationerna bör enligt motionärerna
användas i högre grad både för utformning av informationen och som
informationskanaler. Sambandet mellan alkoholförtäring och riskbeteende
måste betonas mer i informationskampanjerna.

Enligt propositionen bör satsningen på omfattande informationsåtgärder
fortsätta. Utöver en allmän information bör information särskilt riktas till
grupper med riskbeteenden, såsom intravenösa narkotikamissbrukare, homo-
och bisexuella män, kunder till prostituerade, personer med många
sexualpartner och unga flickor som har nära kontakt med narkotikamissbrukare
m.fl. Den framtida informationsstrategin bör, anförs det vidare i
propositionen, i högre grad inriktas på att ändra attityder och förändra
sexuella beteenden. Det måste bli mera av en personlig påverkan. En
uppdatering av nya kunskaper om HIV och AIDS måste ske fortlöpande.
Resurser måste läggas på insatser som ger fördjupade kunskaper och
utbildning kring sex- och samlevnadsfrågor. Som en särskilt viktig målgrupp
för olika informationsinsatser nämns i propositionen ungdomen. Vidare

SoU 1987/88:10

betonas betydelsen av personligt förmedlad information genom uppsökande
verksamhet till intravenösa narkotikamissbrukare. När det gäller frivilligorganisationernas
medverkan i informationsarbetet uttalas i propositionen att
dessa fortfarande har en mycket viktig uppgift härvidlag. Organisationerna
kan genom sin demokratiska uppbyggnad och genom sina speciella informationskanaler
nå ut på ett effektivt och snabbt sätt med information till stora
delar av allmänheten.

Utskottet har i de sammanhang då sjukdomen AIDS behandlats betonat
angelägenheten av informationsinsatser på alla områden. I betänkandet SoU
1986/87:19 uttalade utskottet bl.a. att kunskapsförmedling och information
är våra viktigaste instrument för att förebygga smittspridning. Eftersom
informationen om AIDS berör centrala och emotionellt laddade frågor,
såsom sexualiteten och dess olika yttringar, missbruk och asocialt beteende,
samt ytterst frågor om livets mening, sjukdom och död har myndigheter och
organisationer en svår och grannlaga uppgift i informationsarbetet. Utskottet
hänvisade till den just då inledda, mycket omfattande tvååriga informationskampanjen
och anförde att det enligt utskottet var betydelsefullt att
denna massiva insats kom till stånd men att det samtidigt fanns anledning att
understryka att informationen måste lämnas kontinuerligt och inte endast
under en kampanjperiod (se bet. s. 9 ff.). Utskottet behandlade vidare i
betänkandet frågor om behovet av särskilt utbildade informatörer, informationen
till unga människor och frågor om information och stöd till olika
yrkesgrupper.

Utskottet gör nu följande bedömning.

Som framgått av den tidigare redovisningen har utskottet i de sammanhang
då AIDS och HIV behandlats kraftigt betonat angelägenheten av informationsinsatser
på alla områden. Kunskapsförmedling och information kommer
sannolikt för lång tid framöver att utgöra samhällets viktigaste instrument
för att förebygga smittspridning. Utskottet vill därför på nytt understryka
vikten av att samhället fullföljer sitt ansvar när det gäller denna
kunskapsförmedling och information till både allmänheten och till särskilda
grupper.

I de nu aktuella motionerna behandlas många viktiga aspekter av
informationsverksamheten. Utskottet instämmer i många av de synpunkter
som där framförs. Mycket av det som anförs återfinns också i propositionen
som riktlinjer för det kommande arbetet. Där finns flera uttalanden om
inriktningen av den fortsatta informationsverksamheten, dess inriktning på
ungdomen och särskilda grupper. Vidare anförs att stora insatser behövs när
det gäller informationen om HIV och AIDS i arbetslivet. Man kan därför
utgå ifrån att motionärernas synpunkter i stort kommer att beaktas i det
fortsatta arbetet. Utskottet vill dock anföra följande.

I flera motioner påtalas vikten av att söka nya vägar för informationen.
Sålunda anförs i motion So404 (m) yrkande 5 att organisationerna måste
användas både för utformning av informationen och som informationsförmedlare.
Liknande synpunkter framförs även i motion So7 (c) som också
betonar betydelsen av att informationen utformas på ett konkret sätt
(yrkande 1). Utskottet vill framhålla den betydelsefulla roll som organisatio -

SoU 1987/88:10

nema har i informationsverksamheten. Statliga bidrag har i avsevärd
omfattning utgått för organisationernas informationsarbete. Enligt utskottets
mening är det viktigt att organisationerna engageras även i det fortsatta
arbetet. Organisationerna kan genom sin struktur och genom sina speciella
informationskanaler både effektivt och snabbt nå ut med information till
stora delar av folket. Som framgår av propositionen pågår en fortlöpande
utvärdering av den pågående informationskampanjen. Det är viktigt att
erfarenheterna från informationsarbetet tas till vara och att de fortsatta
insatserna sätts in där behoven visar sig vara störst.

Flera motioner tar upp informationen till särskilda grupper. Särskilt nämns
informationen till ungdomen. Aven propositionen nämner ungdomen som
en mycket viktig målgrupp för informationsinsatser. Utöver skolans insatser
nämns att information och attitydskapande aktiviteter måste genomföras i
föreningslivet och i den kommunalt drivna fritidsverksamheten. Utskottet
vill understryka vikten av att samhället på detta sätt försöker nå ut med
information särskilt till unga människor. Det finns här anledning att erinra
om vad utskottet uttalade i sitt betänkande förra året i denna fråga (SoU
1986/87:19 s. 10). Utskottet underströk att ungdomarna måste få kunskap om
smittorisker och om hur man bör skydda sig m.m. De måste dessutom bli
medvetna om att faran gäller dem själva och deras egen framtid. Utskottet
pekade också på att tonårsföräldrar kan behöva stöd och kunskaper för att i
sin tur kunna stödja och påverka sina barn.

Mätningar har visat att befolkningens faktakunskaper om HIV och AIDS
har förbättrats. Däremot tyder hittills gjorda mätningar endast på begränsade
förändringar i individers sexuella beteenden. Det är därför enligt utskottet
viktigt att kommande informationsinsatser inriktas på att åstadkomma
ändrade attityder och förändrat sexuellt beteende. En sådan strategi för
informationsarbetet förordas också i propositionen. Utskottet återkommer
nedan till frågan om sex- och samlevnadsundervisningen i skolan.

I motion So4 (m) tas också upp betydelsen av information, forskning m.m.
när det gäller sambandet mellan bisexualitet och spridning av HIV-smitta.
Eftersom smittan bland de homosexuella fortfarande är ett stort problem är
det även enligt utskottets mening viktigt att bisexualitet ägnas större
uppmärksamhet i information, uppsökande verksamhet och forskning.

I den nämnda motionen liksom i motion So7 (c) framhålls betydelsen av att
sambandet mellan alkoholen och smittspridningen beaktas i informationsarbetet.
AIDS-delegationen kommer enligt vad utskottet erfarit att ta upp
denna fråga i sitt kommande arbete.

Genom vad utskottet sålunda anfört och mot bakgrund av vad som anförs i
propositionen finner utskottet att motionärernas synpunkter får anses
tillgodosedda. Någon åtgärd från riksdagens sida erfordras därför inte.
Utskottet avstyrker sålunda motionerna So7 (c) yrkande 1, So220 (c)
yrkande 4, So8 (c) yrkande 1 och So4 (m) yrkandena 4 och 5.

Skolans sex- och samlevnadsundervisning

Flera motioner tar upp sex- och samlevnadsundervisningen i skolan. I motion
1987188:So3 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) hemställs sålunda att riksdagen

SoU 1987/88:10

som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om
undervisning om HIV i skolorna (yrkande 4). Enligt motionärerna behandlas
undervisningen om HIV i skolan alltför knapphändigt i propositionen.
Skolöverstyrelsen har erhållit alltför begränsade medel för de fortbildningsinsatser
som är angelägna när det gäller skolans personal. Riksdagen bör
därför föreskriva att vidgade insatser för undervisning om HIV i skolan bör
ges hög prioritet.

I motion 1987/88:So4 (m) hemställs att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av att skolöverstyrelsen
ges tillräckliga resurser för fortbildningsprogrammet inom ramen för
AIDS-anslaget (yrkande 6). Motionärerna betonar att information om
HIV/AIDS liksom andra sexuellt överförda sjukdomar måste ingå i all
samlevnadsundervisning och att lärarna behöver fortbildning såväl när det
gäller undervisningsmoment som metoder. En fördjupad undervisning om
HIV och AIDS måste ges i samtliga årskurser och klasser i gymnasieskolan
och på grundskolans högstadium. Avgångsklasserna är särskilt viktiga.
Undervisningen måste, anförs det vidare, ske i små grupper där man kan
uppnå en dialog med eleverna för att åstadkomma förändringar i attityder
och beteenden. Den nödvändiga lärarfortbildningen ryms enligt motionärerna
inte inom ramen för anslagen till fortbildningen av lärare. Erforderliga
resurser inom ramen för AIDS-anslaget måste därför ställas till skolöverstyrelsens
förfogande så att fortbildningsprogrammet kan genomföras.

Även i motion 1987/88:So7 (c) begärs ett tillkännagivande till regeringen
av vad som anförs i motionen om en utbyggnad av samlevnadsundervisningen
i skolan (yrkande 3). Motionärerna pekar på skolans viktiga funktion när
det gäller att ge barn och ungdomar insikter som ökar deras förståelse och
tolerans för andra människor. Den hittillsvarande sex- och samlevnadsundervisningen
har gett gott resultat på olika områden. Trots att ungdomarna
har erhållit och tagit till sig information om HIV och AIDS har denna insikt
inte medfört ett ändrat och säkrare beteende i någon större utsträckning.
Motionärerna anför att en attitydförändring i ungdomsgrupperna som åtföljs
av ett säkrare beteende är nödvändig för att förhinda att smittan sprids till
dem. Här kan en satsning på sex- och samlevnadsundervisning vara en bland
flera verksamma insatser. I motionen finns också ett särskilt yrkande om
anslaget till skolans samlevnadsundervisning. Detta behandlas nedan under
avsnittet Medelsanvisningar (se s.).

Ipropositionen redovisas olika åtgärder som vidtagits för att bl.a. förbättra
informationen på gymnasieskolor och högstadieskolor. Där redovisas olika
vidtagna åtgärder och informationsmaterial som särskilt tagits fram för lärare
och elever. När det gäller det kommande arbetet anför föredragande
statsrådet att varje ny ungdomsgeneration bl.a. i skolundervisningen måste
ges en tillräcklig information om HIV och AIDS så att den kan lära sig att
hantera denna risk i framtiden utifrån en positiv syn på sex och samlevnad.
Skolan har där ett särskilt ansvar, men information och attitydskapande
aktiviteter måste också genomföras i föreningslivet och den kommunalt
drivna fritidsverksamheten.

HIV/AIDS- information i skolorna har bedrivits i ökande men varierande
omfattning. En utvärdering i slutet av år 1986 visade att åtskilliga gymna -

SoU 1987/88:10

sieskolor och framför allt vissa utbildningslinjer ännu inte kommit i gång med
HIV/AIDS-information. Skolöverstyrelsen begärde mot denna bakgrund
extra anslag hos socialdepartementet för att förstärka utbildningsinsatserna
redan under innevarande budgetår. Skolöverstyrelsen hemställde sålunda i
en skrivelse den 2 september 1987 till regeringen och socialdepartementet om
att 7 milj. kr. skulle ställas till myndighetens förfogande för ett fortbildningsoch
undervisningsprogram i gymnasieskolan avseende HIV/AIDS-smittan.
Hela utbildningsprogrammet kostnadsberäknades till 17 milj. kr. för budgetåret
1987/88 och till ca 30 milj kr. för budgetåret 1988/89. Socialdepartementet
tillerkände genom ett departementsbeslut den 6 oktober 1987 skolöverstyrelsen
bidrag med 3,5 milj. kr. att utbetalas från reservationsanslaget A5.
Särskilda medel för bekämpningen av AIDS. Enligt beslutet skall planeringen
av de särskilda insatserna ske i samarbete mellan skolöverstyrelsen,
socialstyrelsen och AIDS-delegationen. Skolöverstyrelsen skall före den 1
september 1988 till socialdepartementet redovisa hur medlen disponerats
och resultatet av de verksamheter som initierats genom bidragen. En ny
skrivelse från skolöverstyrelsen med begäran om ytterligare medel för
nästkommande budgetår har nyligen inkommit till socialdepartementet.

Utskottet anförde i sitt tidigare nämnda betänkande SoU 1986/87:19 bl.a.
att det genom den obligatoriska samlevnadsundervisningen i skolan finns
goda möjligheter att ge ungdomar information om sexuellt överförda
sjukdomar. Detta kan också ske integrerat med ett helhetsperspektiv på
sexualitet och mänskliga förhållanden. Utskottet ansåg det helt nödvändigt
att problemkomplexet AIDS/HIV behandlas i skolornas sex- och samlevnadsundervisning.

I betänkandet SoU 1987/88:1 konstaterade utskottet att frågan om sex- och
samlevnadsundervisningen i skolan nu fått förnyad aktualitet hos skolöverstyrelsen
och att det råder enighet om de åtgärder som behöver vidtas för att
förbättra undervisningen. Utskottet hänvisade till redan planerade insatser
och ansåg att resultaten av detta arbete borde avvaktas. Utskottet betonade
också vikten av att man på lämpligt sätt försöker utnyttja medicinsk
fackkunskap i sex- och samlevnadsfrågor.

Utskottet gör nu följande bedömning.

Som framgått av den tidigare redovisningen har utskottet vid flera tillfällen
tidigare betonat den stora betydelsen av att problemkomplexet AIDS och
HIV behandlas i skolan sex- och samlevnadsundervisning. Det finns enligt
utskottets mening anledning att på nytt understryka detta.

Undersökningar har visat att ungdomarnas faktakunskaper om HIV och
AIDS inte är bristfälliga. Det är dock nödvändigt att försöka påverka
attityder och värderingar hos ungdomar så att de medvetet undviker
situationer där de riskerar att utsätta sig för HIV-smitta. Detta framhålls
också i såväl propositionen som motionerna. För att skolans verksamhet skall
kunna medverka till ett önskvärt beteende hos ungdomarna måste skolan i
sitt arbete använda lämpliga pedagogiska metoder. Bl.a. måste ges tillfälle
till en dialog med eleverna och samtal i mindre grupper. Förändrade
arbetsformer kan kräva viss fortbildning av de lärare som skall handha sådan
undervisning. Det är viktigt för AIDS-informationen att sådan fortbildning

SoU 1987/88:10

kan anordnas i erforderlig omfattning. Under 1987 har även som framgått av
redovisningen ovan skolöverstyrelsen erhållit vissa bidrag ur AIDS-anslaget
för särskilda insatser i gymnasieskolan. Utskottet återkommer nedan (s. 40)
till frågan om ytterligare bidrag till skolans sex- och samlevnadsundervisning.

Utskottet ser det som mycket angeläget för AIDS-arbetet att det nu
inledda fortbildnings- och undervisningsprogrammet kan fullföljas. Mot
bakgrund av vad som anförs i propositionen om vikten av information inom
ramen för skolundervisningen anser utskottet dock inte att frågan för
närvarande erfordrar något initiativ från riksdagens sida. Utskottet avstyrker
därför motionerna So3 (fp) yrkande 4, So4 (m) yrkande 6 och So7 (c)
yrkande 3.

Vårdpersonalens utbildning

I motion 1987/88:So7 (c) hemställs att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen anförts om insatser för grund-, fort- och
vidareutbildning av vårdpersonal (yrkande 2). Enligt motionärerna måste
undervisning om HIV/AIDS vara ett obligatoriskt inslag i utbildningen av all
vårdpersonal på högskolenivå. Detta moment i utbildningen får dock inte
inskränkas till att omfatta endast de medicinska aspekterna på sjukdomen.
Därutöver är det viktigt att all vårdpersonal får undervisning och utbildning
om de särskilda krav som vård- och omhändertagande av HIV-smittade och
AIDS-sjuka ställer. Motionärerna anför vidare att omfattningen av utbildningen
i denna del inte får begränsas av brist på resurser. Om särskilda
resurser erfordras bör riksdagen ha en beredskap att i särskild ordning
avsätta medel härför. Motionärerna understryker också vikten av fort- och
vidareutbildningsinsatser och att det måste vara fråga om en kontinuerlig och
intensiv fort- och vidareutbildning inom vårdsektorn.

Utskottet delar helt den uppfattning som kommer till uttryck såväl i
propositionen som i motionen att all vårdpersonal i sin grund-, fort- och
vidareutbildning måste undervisas om HIV och AIDS. Utskottet förutsätter
att man redan i dag i all grundutbildning för vårdpersonal bereder tillräckligt
utrymme för utbildning om sjukdomen, dess orsaker och spridning men
också om de särskilda krav som en god vård och ett gott omhändertagande av
patienterna ställer. Inte minst det psykologiska omhändertagandet av
patienterna är ett viktigt område där fortsatta utbildningsinsatser är viktiga.
Utskottet erinrar om att utskottet i åtskilliga sammanhang tidigare understrukit
angelägenheten av att nya och bättre vårdformer utvecklas för de
AIDS-sjuka och HIV-smittade.

Omfattande insatser har vidare gjorts av myndigheter och andra för att ta
fram undervisningsmaterial och för att genomföra olika fort- och vidareutbildningsprogram
för vårdpersonalen. Dessa ansträngningar måste självfallet
fortsätta. I propositionen anförs också att informations- och utbildningsinsatser
som riktas till särskilda yrkesgrupper skall förbättras. Sålunda anförs
att bl.a. hälso- och sjukvårdspersonalen behöver intensifierad information
och upplysning, inte minst för att motverka den oro som ibland har kunnat
iakttas hos personal som arbetar i nära kontakt med grupper som är eller kan
misstänkas vara HIV-smittade.

SoU 1987/88:10

Mot bakgrund av de intentioner som uttalas i propositionen och till det
omfattande arbete som sålunda redan pågår för att förbättra informationen
och utbildningen om HIV och AIDS erfordras enligt utskottets mening inte
något särskilt initiativ från riksdagens sida för att syftet med motion So7 (c)
yrkande 2 skall tillgodoses. Utskottet avstyrker därför motionen såvitt nu är i
fråga.

Vården av sjuka och smittade

Betydelsen av en god vård och ett gott omhändertagande av sjuka och
smittade tas upp i flera motionsyrkanden.

I motion 1987/88:So7 (c) begärs sålunda ett tillkännagivande om vården
och omhändertagandet av HIV-smittade och AIDS-sjuka (yrkande 8).
Motionärerna anför bl.a. att vården av HIV-smittade och AIDS-sjuka måste
organiseras utifrån just denna patientgrupps särskilda vårdbehov. En sådan
vårdorganisation måste kännetecknas av flexibilitet och anpassningsförmåga.
Många som har AIDS kan och bör vårdas i hemmet, anförs det vidare.
Om denna patientgrupp skall kunna erbjudas hemsjukvård måste samhället
ställa upp med särskilda resurser. Det kan finnas behov av att anställa
särskild personal för denna vård att svara för såväl kommunernas som
landstingens vårduppgifter.

I motion 1987l88:So4 (m) hemställs att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen anförts om hjälp och stöd åt de
HIV-smittade och deras anhöriga (yrkande 18). Enligt motionärerna är det
viktigt att stöd kan ges så nära den enskilda HIV-smittade som möjligt och att
det bästa stödet är att den smittade får fortsätta att leva i sin vanliga
omgivning. Enligt motionärerna behövs en mångfald av stöd- och vårdformer
samt jourverksamhet. I motionen begärs också ett tillkännagivande till
regeringen om att enskilda, ideella organisationer, kyrkan och samfunden
måste tillmätas en mycket stor betydelse när det gäller att stödja smittade och
deras anhöriga (yrkande 19).

I betänkandet SoU 1985/86:15 framhöll utskottet (s. 25) vikten av att
utveckla vården och omhändertagandet av de AIDS-sjuka. Utskottet
erinrade särskilt om behovet av psykosocial stödverksamhet för dem som
drabbas av sjukdomen AIDS eller konstateras vara smittbärare och om att
psykosocial stödverksamhet kommer att erfordras för anhöriga till dem som
drabbas av sjukdom och smitta liksom i många fall för den personal som
svarar för vården av de sjuka. Utskottet ansåg det också viktigt att engagera
olika frivilliga krafter då folkrörelser och organisationer här kan göra viktiga
insatser, t.ex. genom olika former av kamratstöd. Utskottet betonade att
innehållet i vården måste uppmärksammas inte minst för dem som kan
komma att vårdas med tvång. Vad utskottet anfört beslutade riksdagen
sedermera att ge regeringen till känna (rskr. 154).

Utskottet återkom till dessa frågor i betänkandet SoU 1986/87:19.
Utskottet inskärpte därvid ännu en gång betydelsen av att finna nya former
av vård för de AIDS-sjuka och HIV-smittade. Utskottet betonade att stora
krav ställs på att man inom alla vårdformer och på alla nivåer kan möta det
växande vårdbehovet och erbjuda en anpassad vård. Utskottet pekade också

SoU 1987/88:10

på att behovet av psykosocial stödverksamhet kommer att vara stort, såväl
för de direkt drabbade som deras anhöriga och den personal som skall vårda
dem. Även dessa uttalanden från utskottets sida beslutade riksdagen att som
sin mening ge regeringen till känna (rskr. 187).

Utskottet gör nu följande bedömning.

De av utskottet tidigare gjorda uttalandena äger alltjämt sin giltighet. Även i
propositionen framhålls att de HIV-smittade och AIDS-sjuka patienterna
måste få ett fullgott medicinskt omhändertagande och ett lika gott psykosocialt
stöd. Propositionen slår fast att sjukvårdshuvudmännen enligt hälso- och
sjukvårdslagen också har ett ansvar att erbjuda HIV-smittade och AIDSsjuka
ett kvalificerat psykosocialt omhändertagande. Enligt propositionen
bör bidrag utgå till olika organisationers insatser för psykosocialt stöd.
Utskottet vill i det sammanhanget understryka att många frivilliga och
intresseorganisationer liksom kyrkan och trossamfunden utför ett synnerligen
förtjänstfullt arbete bland och för de smittade och sjuka. Deras stora
erfarenhet av arbete med människor är en viktig resurs i detta sammanhang.
Utskottet delar därför bedömningen i propositionen och motionerna att
bidrag skall kunna utgå för sådana insatser.

Med den inriktning av de fortsatta insatserna som sålunda framgår av
propositionen finns det enligt utskottets mening anledning anta att motionärernas
synpunkter kommer att bli tillgodosedda utan något riksdagens
initiativ. Utskottet avstyrker därför motionerna So7 (c) yrkande 8 och So 4
(m) yrkandena 18 och 19.

Motion 1987/88:Sol av Ingrid Hasselström Nyvall och Bengt A Klang (båda
fp) tar upp frågan om egenblodgivning. Motionärerna hemställer att
riksdagen skall begära att regeringen verkar för att socialstyrelsen utfärdar
en rekommendation i linje med motionens innehåll. Motionärerna anser att
landstingen måste möta den oro som många patienter hyser för att få smittat
blod vid en operation genom att generöst tillmötesgå de patienter som inför
en planerad operation vill ha en egen blodreserv. Det vore därför önskvärt
att socialstyrelsen uppmanade landets sjukhus att positivt behandla de
patienter som på detta sätt vill garantera sig med osmittat blod.

Även motion Sol (c) behandlar frågan om egenblodgivning (yrkande 13
delvis). Enligt motionärerna måste utvecklingen att människor vill deponera
sitt eget blod i s.k. autologa blodbanker inför planerade operationer
accepteras och inte motverkas. Den del av motionen som behandlar frågan
om särskilda centrum eller särskild dispensärsverksamhet för vården av
AIDS-sjuka och HIV-smittade behandlas av utskottet nedan (se s. 30-31).

Utskottet vill inledningsvis peka på att risken att i Sverige bli smittad av HIV
vid en blodtransfusion i dag är praktiskt taget obefintlig. Omfattande
säkerhetsåtgärder har numera vidtagits. Sålunda får blod inte lämnas av
människor som ingår i vissa riskgrupper. Blodgivare testas före varje
tappning och blodprodukterna behandlas så att virus förstörs.

Utskottet kan därefter konstatera att något hinder i och för sig inte
föreligger för läkare som förbereder en patient för operation att låta
patienten lämna blod att användas för den kommande operationen. Det kan

SoU 1987/88:10

dock vara avsevärda praktiska svårigheter förenade med ett sådant förfarande.
Sålunda kan patienten även inför planerade operationer vara i ett sådant
medicinskt tillstånd att bloddonation i erforderlig omfattning inte är lämplig.
En läkarbedömning måste göras från fall till fall, självfallet med största
möjliga respekt för patientens egna önskemål.

Utskottet anser med hänvisning till det anförda inte att det finns skäl för
något riksdagens initiativ för att åstadkomma ökad egenblodgivning. Motionerna
Sol (fp) och So7 (c) yrkande 13 i här aktuell del avstyrks därför.

I motion 1987/88:So7 (c) begärs ett tillkännagivande av vad som anförs i
motionen om friskvårdsprogram för HIV-smittade (yrkande 9). Motionärerna
anser att sjukvårdshuvudmännen bör utarbeta särskilda friskvårdsprogram
för HIV-smittade och att dessa bör erbjudas särskilda stödinsatser som
kostråd, rökavvänjning och möjligheter till friskvård och motion. Regeringen
och AIDS-delegationen bör ta initiativ till utvecklingen av ett sådant
friskvårdsarbete.

Utskottet vill i likhet med motionärerna understryka vikten av att
HIV-smittade bibringas insikt om att de bör ha en så sund livsföring som
möjligt. En HIV-smittad kan vara utan symtom med full arbetskapacitet
under många år och leva ett i allt väsentligt normalt liv. Man vet inte säkert
hur många HIV-smittade som senare utvecklar AIDS.

HIV-smittade blir sjuka därför att kroppens försvar mot infektioner
försvagas. Den HIV-smittade måste därför sköta sin hälsa så att risken för
infektioner minskar. I första hand måste det ankomma på behandlande
läkare och annan vårdpersonal som kommer i kontakt med smittade
människor att ta upp frågan om betydelsen av en sund livsföring. I det
material som tagits fram av socialstyrelsen för bl.a. sjukvårdens arbete med
HIV och AIDS betonas att individuellt utformad information måste lämnas
de smittade om deras möjligheter att undvika eller fördröja att AIDS bryter
ut genom att undvika infektioner och byta livsstil. Det framhålls också att
patienterna i dessa sammanhang kan behöva stöd av psykolog och psykiater.
Även i det skriftliga material som utarbetats för att lämnas direkt till
patienterna understryks betydelsen av friskvård.

Det torde enligt utskottets mening numera vara ett känt faktum för dem
som är engagerade i vården av HIV-smittade att ett sunt leverne är
nödvändigt för patienterna. Något särskilt initiativ från riksdagens sida för
att t.ex. uppmärksamma regering och AIDS-delegation på frågan om
särskilda friskvårdsprogram är därför enligt utskottets mening inte erforderligt.
Med det anförda avstyrker utskottet motion 1987/88:So7 (c) yrkande 9.

Insatser inom narkomanvården

Vården av narkotikamissbrukare

Spridningen av HIV bland narkotikamissbrukare har lett till en intensifiering
av kampen mot narkotikamissbruket, och stora satsningar har gjorts från
myndigheter och andra på att utveckla en offensiv narkomanvård. I
propositionen redovisas olika åtgärder som vidtagits bl.a. för bygga upp en
mera specialiserad öppenvård för narkotikamissbrukare och för att utveckla

SoU 1987/88:10

vården av unga narkomaner. Vidare redovisas projekt för omhändertagande
av prostituerade narkotikamissbrukare och vidtagna insatser för narkotikamissbrukare
inom kriminalvården.

I propositionen anförs att statens stöd till en utbyggnad av narkomanvården
bör fortsätta. Statligt stöd bör framför allt lämnas till en utveckling av
sådan öppenvård och institutionsvård som kan nå de mest utslagna och minst
vårdmotiverade narkotikamissbrukarna. Vidare anförs att bidrag bör utgå
till olika utvärderingsinsatser.

När det gäller utbildningen av personal inom narkomanvården anförs i
propositionen att det krävs omfattande fortbildnings- och handledningsinsatser.
Det påpekas att kommuner och landsting har ansvar för att sådana
insatser kommer till stånd men att vissa statliga medel övergångsvis bör
ställas till förfogande för att hjälpa de kommunala huvudmännen att initiera
sådana insatser. Föredragande statsrådet uttalar att hon avser att föreslå
regeringen att ge socialstyrelsen i uppdrag att i samråd med kommun- och
landstingsförbunden samt kriminalvårdsstyrelsen utveckla ett underlag för
huvudmännens insatser i dessa avseenden. Programmet bör anpassas efter
olika personalgruppers behov liksom till de olika regionala förutsättningarna
och behoven.

I fråga om metodutveckling inom den öppna vården anförs i propositionen
att statligt stöd bör utgå till planering och projektering av nya öppenvårdsenheter
men även till olika regionala samordningsprojekt och till samordnande
insatser mellan mindre kommuner för att utveckla öppenvården.
Vidare anförs att resurser bör ställas till förfogande för en utveckling av den
öppna vården. En större del av narkomanvårdens resurser måste avdelas för
uppsökande verksamhet. Enligt propositionen bör stöd utgå till projekt som
syftar till att utveckla metoder för att nå särskilt utsatta grupper.

I propositionen understryks nödvändigheten av en intensifierad samverkan
mellan socialvård, sjukvård, kriminalvård, polis, arbetsförmedling och
frivilliga organisationer. Särskilt viktigt är samarbetet mellan socialtjänsten
och kriminalvården. Enligt propositionen bör medel utgå till förstärkta
insatser för narkotikamissbrukarna inom kriminalvården och till projekt
inom socialtjänsten som syftar till en förstärkt samverkan med kriminalvården.

När det gäller utvecklingen av institutionsvården konstateras i propositionen
att de tillgängliga vårdresurserna, särskilt när det gäller hemmen för
särskilt noggrann tillsyn enligt 18 § LVM, i dagsläget är klart otillräckliga i
förhållande till behoven. Särskilt markanta är bristerna i storstadsområdena.
Socialministern anser att statliga insatser krävs för att påskynda den
nödvändiga utbyggnaden av LVM-vården och att särskilda medel därför bör
anvisas för bidrag till § 18-institutioner utöver det nu utgående statsbidraget
till missbrukarvård.

I motion 1987/88:So4 (m) hemställs att riksdagen som sin mening skall ge
regeringen till känna vad som anförs i motionen om narkomanvårdens
inriktning (yrkande 14). Motionärerna anser att socialtjänsten måste intensifiera
den uppsökande verksamheten för att nå missbrukarna, bl.a. i
samarbete med hälso- och sjukvården, polisen och kriminalvården. Hög
prioritet måste ges åt uppgiften att aktivt söka upp och motivera missbrukar -

SoU 1987/88:10

na till vård på ett tidigt stadium av missbruk. Målet måste vara att nå varje
missbrukare för provtagning, avgiftning och behandling. Motionärerna anför
vidare att antalet vårdplatser för narkotikamissbrukare måste öka. Man
pekar på angelägenheten av att stödja de enskilda organisationerna och deras
behandlingshem.

Även i motion 1987/88:So7 (c) begärs ett tillkännagivande till regeringen
om vården av narkotikamissbrukare och HIV-smittade narkotikamissbrukare
(yrkande 10). Också här konstateras att samhällets vårdresurser är
otillräckliga. I yrkande 11 i samma motion hemställs att riksdagen hos
regeringen skall begära förslag om omedelbar vårdskyldighet för sjukvårdshuvudmännen
inför vårdsökande narkomaner.

Utskottet har i ett flertal betänkanden behandlat behovet av insatser för
och bland narkomaner bl.a. för att förhindra smittspridning. I betänkandet
SoU 1985/86:15 (s. 25) uttryckte utskottet oro över den spridning av smitta
som ägt rum bland de intravenösa missbrukarna. Utskottet underströk att
riskerna för vidare spridning motiverar kraftigt ökade insatser på detta
område. Utskottet anförde också att detta gäller såväl resurserna för öppen
vård som tillgången på vårdplatser för narkomaner. Utskottet erinrade om
de möjligheter till metadonbehandling som finns inom ramen för det s.k.
Ulleråkerprogrammet. Som en särskild grupp i behov av särskilda insatser
nämndes de prostituerade kvinnorna, av vilka vissa också är narkotikamissbrukare.
Åtgärder ansågs vidare nödvändiga både inom socialtjänst, hälsooch
sjukvård och kriminalvård. Speciell uppmärksamhet ansågs nödvändig
när det gällde motivationsarbete och uppföljande behandling.

Vid sin behandling av regeringens proposition 1985/86:171 medförslag om
särskilda medel för bekämpningen av AIDS tog utskottet särskilt upp frågan
om vårdplatser för narkomaner. Utskottet (SoU 1985/86:25 s. 6) konstaterade
liksom propositionen att det råder brist på platser för LVM-vården av
narkotikamissbrukare. Utskottet underströk bl.a. att behovet av ändamålsenliga
platser för tvångsvård av narkomaner måste tillgodoses.

Formerna för tvångsvård av smittade missbrukare behandlades av utskottet
i betänkandet SoU 1986/87:9.

I betänkandet SoU 1986/87:19 behandlade utskottet ett stort antal
motionsyrkanden om bl.a. narkomanvården som väckts under allmänna
motionstiden 1987. Utskottet uttalade därvid bl.a. följande:

En av de från smittskyddssynpunkt viktigaste grupperna att nå med
information, vård och behandling är missbrukarna, särskilt de injicerande

narkomanerna. Insatser görs på en rad områden för att man skall finna

bättre former för att nå narkomanerna, motivera dem till att upphöra med
sitt missbruk och söka adekvat behandling. Som påpekas i några motioner är
emellertid situationen i dag sådan att många narkomaner som söker hjälp för
avgiftning m.m. på grund av bristande resurser inom sjukvård och socialtjänst
inte kan erhålla den önskade och absolut nödvändiga hjälpen. Ett
särskilt område där utskottet tidigare påtalat behovet av åtgärder är bristen
på platser för vård enligt LVM.

Utskottet hänvisade därefter till socialberedningen och dess arbete med en
översyn av LVM och till att beredningen i sitt arbete kunnat konstatera en
kraftig reducering under senare år när det gäller antalet platser för

SoU 1987/88:10

2 Riksdagen 1987/88. 12 sami. Nr 10

tvångsvård. Utskottet uttalade att det med oro tagit del av dessa uppgifter
och pekade på att situationen i Stockholm varit särskilt akut under senare tid.
Utskottet anförde vidare:

Enligt utskottet råder för närvarande på detta område förhållanden som inte
längre kan accepteras.

Utskottet har i tidigare sammanhang uttalat att kampen mot AIDS är

en nationell angelägenhet och att staten här måste ha ett särskilt ledningsansvar.
Detta fråntar dock inte kommuner och landsting och andra berörda
myndigheter deras skyldigheter att vidta åtgärder inom sina resp. ansvarsområden.
Med hänsyn till de förhållanden som i dag råder inom narkomanvården
är det nu nödvändigt att regeringen tar upp saken med berörda
huvudmän och i samarbete med bl.a. kommuner och landsting skyndsamt tar
fram förslag till hur problemen inom narkomanvården skall lösas.

Utskottet anser att regeringen och även AIDS-delegationen måste överväga
snabba åtgärder i enlighet med vad utskottet nu har uttalat.

Vad utskottet i dessa delar anfört beslutade riksdagen sedermera att ge
regeringen till känna (rskr. 187).

Utskottet gör nu följande bedömning.

Utskottet konstaterar med tillfredsställelse att regeringens förslag i propositionen
ligger väl i linje med riksdagens tidigare uttalanden och att regeringen
nu föreslår att avsevärda medel skall anslås särskilt för insatser när det gäller
narkomanvården och för de HIV-smittade missbrukarna. Enligt utskottets
mening är det av stor betydelse att den angelägna utbyggnaden av narkomanvården
stimuleras på detta sätt.

I propositionen betonas insatser bl.a. när det gäller uppsökande verksamhet,
bättre samverkan mellan myndigheter, en bättre öppenvård, en
utveckling och inte minst en utbyggnad av institutionsvården. Utskottet
anser i likhet med motionärerna i motion So4 att den uppsökande verksamheten
bland narkomanerna ytterligare måste intensifieras. Det är även
viktigt att nå missbrukarna i ett tidigt skede av deras missbruk. Särskilda
insatser behövs för utvecklandet av metoder att nå utsatta grupper. Utskottet
noterar att en inriktning i enlighet med det anförda också förespråkas i
propositionen.

Narkomanvården kan inte nå och rehablitera alla intravenösa narkotikamissbrukare
utan ett väl fungerande samarbete mellan socialtjänst, sjukvård,
kriminalvård, polis, arbetsförmedling och frivilliga organisationer. Det är
därför viktigt att, som också föreslås i propositionen, arbete sker för att
förstärka möjligheterna till samverkan mellan de berörda instanserna. I
propositionen redovisas vissa försöksprojekt. Utskottet delar bedömningen
att erfarenheterna från sådana projekt måste integreras i myndigheternas
ordinarie verksamhet.

När det gäller institutionsvården och antalet vårdplatser har utskottet
tidigare påtalat nödvändigheten av att regeringen, i samarbete med kommuner
och landsting, skyndsamt tar fram förslag till hur problemen inom
narkomanvården skall lösas. Bristande resurser inom sjukvård och narkomanvård
får inte hindra att missbrukare erhåller erforderlig hjälp. Kraftiga
insatser behövs för att göra vården mer lättillgänglig för missbrukare och för

SoU 1987/88:10

iitbyggnaden av behandlingshem inriktade på särskilda gruppers vårdbehov.
Tvångsvård måste kunna användas när så är nödvändigt och innehållet i
denna vård måste vidareutvecklas.

Utskottet noterar med tillfredsställelse att avsevärda medel nu föreslås till
stöd för en utbyggnad och utveckling i enlighet med vad utskottet här
förordat. Utskottet återkommer nedan under avsnittet Medelsanvisningar
till själva anslaget A5. Insatser mot AIDS och dess användning.

Vad som i dessa delar anförs i propositionen ligger enligt utskottets mening
också väl i linje med de aktuella motionerna. Det finns därför enligt
utskottets mening anledning anta att motionsönskemålen kommer att
tillgodoses utan något riksdagens initiativ. Med hänvisning härtill avstyrker
utskottet motionerna So4 (m) yrkande 14 och So7 (c) yrkandena 10 och 11.

I det följande behandlar utskottet vissa särskilda frågor med anknytning till
HIV och narkotikamissbruk.

Tillgång till sprutor och kanyler

Två motionsyrkanden tar upp frågan om förskrivningen av sprutor och
kanyler till narkomaner som ett led i arbetet med att begränsa spridningen av
HIV.

I motion Sol987l88:So3 (fp) hemställs att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad som anförs i motionen om åtgärder mot bruk av
förorenade injektionsverktyg (yrkande 1). I motionen anförs att narkomaner
måste motiveras att upphöra med sitt missbruk men att, när missbruket inte
kan betvingas, ansträngningarna att hejda smittan måste drivas vidare på
flera fronter. Det gäller bl.a. att bekämpa bruket av förorenade injektionsverktyg.
När det gäller frågan om vidgad tillgång till rena sprutor och kanyler
förklarar motionärerna att de ser positivt på det försök som pågår i Lund med
utbyte av förorenade verktyg mot rena under strikt läkarkontroll. Motionärerna
anser det angeläget att liknande försök kommer till stånd även på andra
håll i landet.

I motion 1987l88:So8 av Alf Svensson (c) hemställs att riksdagen som sin
mening skall ge regeringen till känna vad som anförs i motionen om utdelning
av rena sprutor och kanyler (yrkande3). Motionären betonar att kravet på att
narkotikamissbrukare skall kunna få tillgång till rena sprutor och kanyler inte
får uppfattas som ett accepterande av narkotikamissbruket utan att missbruket
på alla sätt måste bekämpas. Verkligheten är dock sådan i dagsläget
enligt motionären att åtgärder för att förhindra spridningen av HIV/AIDS
måste prioriteras. Motionären anser att verksamheten med utdelning av
sprutor vid S:t Lars sjukhus i Lund snarast bör utvidgas.

Frågan om frisläppandet av sprutor och kanyler behandlades av utskottet
förra året i betänkandet SoU 1986/87:19 (s. 23-26). Utskottet redovisade
gällande bestämmelser i fråga om handeln med injektionssprutor och
kanyler. I betänkandet redogjordes också för ett särskilt samarbetsprojekt
mellan infektionskliniken i Lund och narkomanvårdsenheten vid S:t Lars
sjukhus. Samarbetsprojektet skall utvärderas.

I det nämnda betänkandet redovisades även vissa uttalanden från social -

SoU 1987/88:10

styrelsen med anledning av Lundaprojektet. Där hänvisades också till
AIDS-delegationens ställningstagande hösten 1985 emot en fri tilldelning av
injektionssprutor och kanyler.

Utskottet uttalade i betänkandet (s. 25) att man inte kunde acceptera
betraktelsesättet att intresset av att förhindra vidare smittspridning bör sättas
före kampen mot narkotikamissbruket i så måtto att man generellt bör lätta
på restriktionerna när det gäller tillgången till injektionsverktyg. Utskottet
anförde vidare:

Kampen mot narkotikamissbruket måste föras med samma kraft som
kampen mot AIDS. Ett lättande på nu gällande restriktioner kunde lätt
komma att uppfattas som ett inofficiellt accepterande av narkotikamissbruket.
Utskottet vill dessutom erinra om att risken för smittspridning var ett
viktigt motiv för att införa ett förbud mot fri försäljning av sprutor och
kanyler.

Att missbrukarna använder varandras injektionsverktyg beror heller inte
enbart på brist på sprutor och kanyler. Enligt vad utskottet erfarit vid den
hearing som utskottet hållit om AIDS-frågorna sammanhänger detta till en
del med de traditioner som råder bland missbrukare. Så skall det enligt vissa
uppgifter vara betydligt vanligare i Stockholmsområdet än på andra håll att
man i missbrukarkretsar delar sprutor. Den bristfälliga hygienen beror i stor
utsträckning på den allmänt asociala situationen som missbrukaren lever i
och de förhållanden som råder vid injektionstillfället. Det har också
framförts till utskottet att det inte är den smutsiga sprutan i sig som utgör det
allvarligaste problemet när det gäller spridningen av [HIV] utan vanan att i
sprutan suga upp blod för att lättare kunna dosera narkotikan och sedan låta
sprutan gå vidare till andra i gruppen.

Utskottet kan inte acceptera att verksamheten i Lund utökas eller att
liknande verksamheter inleds på andra håll i strid med strävandena inom
narkotikapolitiken. Skulle detta bli aktuellt anser utskottet att en författningsreglering
måste övervägas. Utskottet förutsätter att regeringen liksom
även socialstyrelsen noga kommer att följa utvecklingen och om så erfordras
tar initiativ till lagstiftningsåtgärder.

Utskottet ansåg inte heller att en fri försäljning av sprutor eller kanyler borde
komma till stånd. De då aktuella motionerna avstyrktes. Riksdagen följde
utskottet (rskr. 187).

AIDS-delegationen behandlade frågan om tillgången till sprutor och
kanyler i oktober 1987 och beslutade göra följande uttalande:

AIDS-delegationen uttalar att en vetenskaplig utvärdering av försöket med
utdelning av rena sprutor i Malmöhus läns landsting bör genomföras
omgående. I avvaktan på denna utvärdering bör ingen utvidgning av
liknande verksamheter ske i övriga landet.

Socialstyrelsen bör snarast tillskriva närmast berörda kliniker i landet och
informera om detta ställningstagande. Socialstyrelsen bör i sammanhanget
även redovisa riksdagens uttalande i frågan.

Socialstyrelsen har därefter tillskrivit berörda kliniker i enlighet med
AIDS-delegationens uttalande.

Den vetenskapliga utvärdering som skall göras av Lundaprojektet beräknas
vara färdig under våren 1988.

Regeringen har nyligen uppdragit åt socialstyrelsen att utifrån resultaten
av försöksverksamheten i Lund och med utgångspunkt även i erfarenheter

SoU 1987/88:10

som gjorts i andra länder göra en samlad bedömning av effekterna av
utdelning av rena injektionsverktyg.

Utskottet gör följande bedömning.

Utskottet erinrar om de uttalanden som utskottet gjorde i det ovan citerade
betänkandet. Utskottet vill på nytt understryka att kampen mot narkotikamissbruket
måste föras med samma kraft som kampen mot AIDS. Att finna
effektiva motåtgärder mot spridningen av HIV och AIDS är utomordentligt
angeläget. Detta får dock inte leda till att man okritiskt accepterar åtgärder
som ännu inte är tillräckligt underbyggda och som kan visa sig komma att
motverka andra viktiga strävanden, främst vad gäller narkotikapolitiken.
Utskottet kan därför inte i nuläget acceptera en allmän utveckling mot fri
tilldelning av injektionsverktyg eller mot ytterligare verksamheter liknande
den i Lund innan denna verksamhet ens utvärderats. Det är också viktigt att
ha tillgång till tillförlitlig information om utländska erfarenheter av en friare
tillgång till sprutor och kanyler.

En utvärdering av försöksverksamheten i Lund har inletts och resultatet av
denna utvärdering skall enligt vad som anförs i propositionen vara färdig
under våren 1988. Socialstyrelsen skall därefter göra en samlad bedömning
av försöksverksamheten i Lund och de utländska erfarenheterna av utdelning
av rena sprutor och kanyler. Utskottet förutsätter att regeringen
därefter bereder riksdagen tillfälle att ta ställning till frågan om inriktningen
av de fortsatta åtgärderna på området.

Med hänvisning till det anförda avstyrker utskottet motionerna So3 (fp)
yrkande 1 och So8 (c) yrkande 3.

Metadonbehandling

Underhållsbehandling med metadon är sedan år 1983 en etablerad behandlingsmetod
för opiatmissbrukare. Behandlingen är koncentrerad till Ulleråkers
sjukhus i Uppsala. En enhet har inrättats vid S:t Görans sjukhus i
Stockholm som tar över behandlingskontakterna med patienter som ställts in
på metadon. Gällande författningsbestämmelser för metadonprogrammet
finns i socialstyrelsens författningssamling (M) 1983:12. Enligt dessa föreskrifter
kan 150 patienter ingå i programmet. Socialstyrelsen har nyligen
gjort en granskning av metadonprogrammet (se socialstyrelsens PM 174/87
Granskning av metadonbehandlingsprogrammet).

Socialstyrelsen har sedan, i december 1987, beslutat om en utökning av
metadonunderhållsbehandlingen i landet. Styrelsen har utfärdat nya föreskrifter
för metadonunderhållsbehandlingen (SOSFS 1988:4). Dessa trädde i
kraft den 1 mars 1988. Metadonprogrammet utvidgas till tre områden,
nämligen Uppsala, Stockholm och Lund och får omfatta högst 300 patienter.
Det tillkommande antalet platser skall i huvudsak användas för Stockholmsregionen
och endast i mindre utsträckning för Malmö—Lund-området.
Avsikten är att verksamheten skall följa de kriterier och riktlinjer som
utvecklats i Ulleråkerprogrammet. Socialstyrelsen avser att noggrant följa
och granska utvecklingen.

Kriterierna för antagande till metadonbehandlingsprogrammet är desam -

SoU 1987/88:10

ma som hittills, nämligen att det för missbrukaren råder en acceptabel
valfrihetssituation, vilket innebär att vederbörande inte är arresterad,
häktad eller dömd till fängelsepåföljd. Vederbörande skall ha ett dokumenterat
minst fyraårigt tvångsmässigt intravenöst opiatmissbruk bakom sig.
Missbrukaren skall ha genomgått minst tre tidigare försök till drogfri
behandling och ha uppnått minst 20 års ålder. Det skall finnas tecken till
pågående missbruk vid intagningen och det får hos missbrukaren inte finnas
tecken på ett avancerat biandmissbruk.

Enligt de nya riktlinjerna får inställning på metadon göras vid av
landstingen bestämda enheter inom allmänpsykiatrins narkomanvård i
Stockholms läns landsting för stockholmsregionen, i Malmöhus läns landsting
för södra regionen och i Uppsala läns landsting för de fyra övriga
sjukvårdsregionerna. Inställning på metadon skall ske med stor restriktivitet
och utifrån gällande kriterier. Remittering till metadonunderhållsbehandling
skall göras av läkare som utsetts av landstinget och i samråd med
socialtjänsten om så är möjligt. Uppföljning av patienterna skall också ske i
nära samarbete med socialtjänstens narkomanvård och ha som mål avveckling
av metadonbehandlingen. Alla nyinställda fall skall anmälas till socialstyrelsen.

I motion 1987/88:So3 (fp) begärs ett tillkännagivande till regeringen om
vad som anförs i motionen om metadonbehandling (yrkande 2). Enligt
motionärerna är det inte nödvändigt att fastställa något högsta antal för de
missbrukare som kan få metadonbehandling. Det är tillräckligt att en seriös
prövning föregår beslutet om behandling och att all behandling sker under
strikt läkarkontroll.

Utskottet gör följande bedömning.

HI V-situationen kräver en offensiv narkomanvård. Målet för narkomanvården
är drogfrihet, och vården skall i huvudsak vara drogfri. För vissa
långvariga intravenösa heroinmissbrukare kan emellertid målsättningen med
fullständig drogfrihet och drogfri vård vara svår att uppnå. Risken att genom
infekterade injektionsverktyg bli HIV-smittad utgör en stor fara för de
intravenösa missbrukarna. Erfarenheterna nationellt och internationellt har
också visat att HIV-smittan sprids mycket snabbt i denna grupp.

Det finns mot denna bakgrund skäl som talar för en utökning av det högsta
antal missbrukare som kan få metadonbehandling från 150 till 300 personer.
Det är dock angeläget att urvalet av klienter sker med stor restriktivitet och
att de kriterier och riktlinjer som utvecklats i Ulleråkerprogrammet följs.
Utvidgningen får inte heller uppfattas som en principiell förändring av
narkomanvården, vilken enligt utskottets mening fortfarande måste ha
drogfrihet som ett självklart mål. Inte minst på grund härav anser utskottet
det nödvändigt att sätta en övre gräns för verksamhetens omfattning.
Utskottet vill också framhålla att socialstyrelsen noga måste följa verksamheten
och regelbundet redovisa metadonprogrammets utveckling.

Med det anförda avstyrker utskottet motion 1987/88:So3 (fp) yrkande 2.

SoU 1987/88:10

HIV-testning
Utvidgad testverksamhet

Flera motioner tar upp frågor som gäller HIV-testning. I motion 1987l88:So4
(m) hemställs sålunda att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om utvidgning av HIV-testningen (yrkande 8).
Testningen bör enligt motionärerna successivt byggas ut så att den kommer
att kunna omfatta så stora delar av befolkningen som möjligt. HIV-testning
skall vara ett naturligt och självklart inslag i hälso- och sjukvårdens
verksamhet. Motionärerna anför att en kartläggning av HIV-smittan i
ungdomsgrupperna är angelägen. Vidare är det nödvändigt att i större
utsträckning påskynda såväl genomförandet som en utvidgning till ytterligare
grupper. Bland grupper som bör erbjudas test nämner motionärerna bl.a.
värnpliktiga ungdomar, människor med sexuellt överförda sjukdomar som
besöker andra mottagningar än mottagningar för sexuellt överförda sjukdomar
och patienter vid hudmottagningar. Analyser på avidentifierade prover
bör också utökas.

I motion 1987/88:So7 (c) begärs också ett tillkännagivande om testverksamheten
(yrkande 5 delvis). När det gäller allmän testverksamhet anser
motionärerna att alla som besöker en vårdcentral, en öppenvårdsmottagning
på sjukhus eller en privatpraktiker skall erbjudas ett HIV-test. Detsamma
bör gälla företagshälsovård och annan förebyggande verksamhet. Testet
skall vara frivilligt. Personalen bör, anförs det i motionen, åläggas strikt
informationsskyldighet om testet och dess syfte. Riktade tester skall omfatta
vissa grupper av vårdsökande. I sammanhanget nämns gravida kvinnor och
vårdsökande vid vissa infektionsmottagningar. Enligt motionärerna bör test
också regelmässigt erbjudas inför planerade operationer eller andra kirurgiska
ingrepp. De värnpliktiga nämns som en särskild grupp. Utskottet har
erfarit att de föreslagna åtgärderna är avsedda att införas på sikt.

I motion 1987l88:So8 (c) begärs ett tillkännagivande till regeringen av vad
som anförs i motionen om testning av hela befolkningen (yrkande 4). Enligt
motionären bör hela landets vuxna befolkning upp till 65 års ålder testas
regelbundet.

Vid sin behandling av HIV-testningen förra året uttalade utskottet bl.a.
(SoU 1986/87:19 s. 27-28) att det fann det värdefullt att testningen vidgas
även till grupper utanför blodgivare och de människor som uppvisar ett s.k.
riskbeteende, eftersom detta bidrar till en önskvärd avdramatisering av
provtagningarna.

När det gäller testning av gravida kvinnor hänvisade utskottet till pågående
försöksverksamhet. Utskottet uttalade som sin mening att flera skäl talar för
att gravida kvinnor bör erbjudas möjlighet till provtagning för HIV. En
sådan mer allmän testverksamhet av gravida kvinnor har sedermera inletts.
Socialstyrelsen har utfärdat allmänna råd för verksamheten (SOSFS
1987:22).

Utskottet anförde i det nämnda betänkande också följande.

Det kan enligt utskottet finnas skäl att härefter steg för steg utvidga
provtagningarna även till andra grupper i samhället, t.ex. de värnpliktiga.

SoU 1987/88:10

Det är angeläget att medicinskt underlag fortlöpande tas fram för att man
skall kunna ta ställning till för vilka grupper en sådan utvidgad provtagning
framstår som angelägnast. En annan möjlighet kan vara att erbjuda test i
samband med andra blodprov. Regeringen bör noga följa utvecklingen på
detta område och ta de initiativ som erfordras.

I propositionen anförs att HIV-testningen i Sverige bör utökas och att
tillgängliga epidemiologiska data, som framkommer genom inrapporteringen
av HIV-smittade fall, bör bearbetas och analyseras bättre. Epidemiologisk
övervakning och kartläggning bör kompletteras genom epidemiologisk
forskning. Enligt socialministern är det mycket angeläget att fortsätta
utvidgningen av den HIV-testning som erbjuds strategiskt viktiga grupper.
Hon anför att kartläggningen av HIV-smittan bland ungdomsgrupper måste
ha högsta prioritet. Olika åtgärder bör vidtas för att man noga skall kunna
följa utvecklingen och snabbt utöka HIV-testningen om epidemiologiska
data ger skäl till detta. Enligt propositionen bör AIDS-delegationen ägna
frågan om HIV-testning och epidemiologisk kartläggning stor uppmärksamhet.

Socialstyrelsen har nyligen (februari 1988) sagt nej till ett allmänt HIV-test
i samband med intagning på sjukhus (Socialstyrelsens pressmeddelande nr 2,
1988-02-18). Risken för personal att smittas med HIV i sitt arbete anses, i
synnerhet om gällande hygienregler iakttas, vara minimal. På kirurgkliniken
på Huddinge sjukhus testades förra året 2 794 patienter. Av dessa var endast
4 HIV-positiva. Risken att bli smittad av en infekterad spruta har bedömts
vara mindre än 0,5 procent. Generella HIV-test anses även i övrigt ha ett
begränsat värde. I akuta lägen måste åtgärder sättas in omedelbart och
testresultat kan inte inväntas. Det förekommer falska reaktiva prov. Därför
måste samtliga positiva test konfirmeras. Patienten kan vägra att gå med på
att testas. Det finns anledning att tro att fel befolkningsgrupper skulle testas.
I stället för att testa alla patienter anser socialstyrelsen att det är viktigt att
sjukvårdspersonalen är observant på individer med riskbeteende samt
HIV-symtom.

Utskottet gör nu följande bedömning.

Utskottets ovan citerade uttalande gör sig alltjämt enligt utskottets mening
starkt gällande. Utskottet vill särskilt betona att det är viktigt att ett
medicinskt underlag tas fram fortlöpande för att man skall kunna ta ställning
till hur provtagningarna skall kunna utvidgas på lämpligaste sätt. En stegvis
utökad testverksamhet ger inte bara kunskap om smittspridningen i samhället
och i särskilt riskutsatta grupper utan också underlag för planering av
vård- och informationsinsatser. Testningen ger även tillfälle till rådgivning
och attityd- och beteendepåverkan.

Utskottet vill även understryka vikten av att avdramatisera testningen och
att öka medvetenheten om behovet av testning hos de människor som vet
med sig att de utsatt sig för risk att smittas. Att öka testbenägenheten hos
denna grupp ter sig i nuläget som den kanske mest angelägna uppgiften.

Utskottet delar i övrigt de bedömningar som görs i propositionen i fråga
om inriktningen av den fortsatta HIV-testningen. Vad som där anförs
överensstämmer även med de synpunkter som framförs i de aktuella

SoU 1987/88:10

motionerna vilka därför får anses tillgodosedda. Motionerna So4 (m)
yrkande 8 och So7 (c) yrkande 5 i här aktuell del avstyrks.

Utskottet kan däremot inte ställa sig bakom förslaget i motion So8 (c) om
en allmän och regelbunden testning av hela landets vuxna befolkning. En
sådan omfattande och upprepad testning skulle vara ytterst svårgenomförbar
och ter sig för närvarande inte ändamålsenlig. Motion 1987/88:So8 (c)
yrkande 4 avstyrks därmed.

Testning i speciella situationer

I motion 1987/88:So4 (m) hemställs att riksdagen hos regeringen skall begära
förslag till sådana författningsändringar som medför HIV-testning oberoende
av samtycke i vissa fall i enlighet med motionen (yrkande 9). Som exempel
på situationer när tvångstestning bör vara möjlig nämner motionen våldtäktsmän
som vägrar testa sig eller personer som attackerat personal med
t.ex. kanyler och säger sig vara HIV-positiva. Regeringen bör skyndsamt
lägga fram ett lagförslag av sådan innebörd. Liknande synpunkter framförs
även i motion 1987/88:So7 (c) yrkande 5 delvis och motion 1987l88:So8 (c)
yrkande 5.

Bestämmelser om kroppsbesiktning m.m. finns i rättegångsbalken. Sålunda
stadgas i 28 kap. 11 § rättegångsbalken att, om det förekommer anledning
att sådant brott har förövats på vilket det kan följa fängelse, så får
kroppsvisitation företas för eftersökande av föremål som kan beslagtas eller
för utrönande av omständigheter som kan vara av betydelse för brottsutredningen.
Enligt 28 kap. 12 § får man för samma ändamål göra kroppsbesiktning
på den som skäligen kan misstänkas för brott varå fängelse kan följa.
Vid kroppsbesiktning får man, om så erfordras, ta blodprov och även göra
annan undersökning som kan ske utan nämnvärt men.

Utskottet konstaterar inledningsvis att det bara är i ett mycket litet antal fall
som det över huvud taget kan bli aktuellt att försöka genomföra provtagning
för HIV mot någons vilja. 1 de fall som särskilt nämns i motionerna - då
någon är misstänkt för våldtäkt eller för misshandel som inte är ringa - är det
vidare fråga om brott på vilket fängelse kan följa, och det borde därför inte
vara uteslutet att tillämpa 28 kap. 12 § rättegångsbalken i de fall frågan om
HIV-smitta har betydelse för bedömning av t.ex. gärningens rubricering eller
svårighetsgrad.

Bestämmelsen kan däremot inte åberopas för att tvinga fram blodprov av
andra skäl, såsom för att stilla oro hos brottsoffret.

I sammanhanget kan även erinras om att blodprovstagning kan genomdrivas
med stöd av 12-14 §§ smittskyddslagen i de fall en individ kan antagas vara
smittad av HIV. Sådana uppgifter omfattas dock av hälso- och sjukvårdssekretessen
och är inte tillgängliga för t.ex. målsägande.

Införandet av utvidgade möjligheter till tvångstestning för HIV är en
synnerligen ömtålig fråga. Utskottet vill bl.a. peka på de möjliga psykologiska
effekterna av sådana bestämmelser, vilka t.ex. skulle kunna bidra både till
en överdriven rädsla att bli smittad med HIV i olika situationer och till en
fördomsfull inställning till smittbärare i allmänhet. Det bör också framhållas
att blodprov taget på t.ex. en våldtäktsman som är bärare av HIV inte ger

SoU 1987/88:10

svar på frågan om offret smittats vid övergreppet. Den som utsatts för brottet
måste i alla fall avvakta resultatet av det egna HIV-testet, vilket självfallet
upplevs som mycket påfrestande.

Utskottet anser det sammanfattningsvis nödvändigt att få en ingående
belysning av alla aspekter av en eventuell lagstiftning om utvidgade
möjligheter till tvångstestning innan ställning kan tas. Utskottet förutsätter
därför att regeringen överväger dessa frågor i samband med beredningen av
förslaget till ny smittskyddslag eller i annat lämpligt sammanhang, t.ex. i
samband med översynsarbetet på det straffrättsliga området.

Med det anförda avstyrker utskottet motion So4 (m) yrkande 9, motion
So7 (c) yrkande 5 i här aktuell del och motion So8 (c) yrkande 5.

I motion 1987l88:So494 av Margitta Edgren (fp) hemställs att riksdagen hos
regeringen begär en utredning om HIV-tester vid organtransplantationer.
Enligt motionären bör det utredas om HIV-tester görs före transplantationer
och om de i så fall görs med tillförlitliga testmetoder.

Socialstyrelsen har i sina föreskrifter och allmänna råd angående AIDS
(SOSFS 1985:4) föreskrivit att organ eller annat biologiskt material från
levande eller avliden person för behandling av sjukdom och kroppsskada hos
annan inte får tas från någon som tillhör någon av de riskutsatta grupperna.
Däri uttalas vidare att givaren bör vara prövad i serologiskt test avseende
antikroppar mot HIV. Motsvarande anges för spermadonatorer. Information
om smittrisken skall lämnas även till kvinnor som kan tänkas anlita
utländska spermagivare.

Enligt vad utskottet erfarit testas alla donatorer inför transplantationer.
Detta gäller även transplantationer som måste ske skyndsamt. Testen anses
tillförlitliga i så måtto att risken för falskt HIV-positiva svar anses avsevärt
större än risken för falskt negativa sådana. I fråga om sperma tillämpas i
praktiken dessutom viss karenstid. Sålunda fryses sperman i minst sex
månader varefter nytt blodprov tas från donatorn.

Mot denna bakgrund anser utskottet att motion 1987/88:So494 (fp) inte
påkallar någon åtgärd från riksdagens sida. Motionen avstyrks.

Smittskyddslagen

Flera motioner tar upp frågor som berör behovet av en ny smittskyddslagstiftning.

I motion 1987l88:So3 (fp) hemställs att riksdagen hos regeringen skall begära
en parlamentarisk översyn i syfte att utarbeta en ”lex HIV” (yrkande 5).
Enligt motionärerna föreligger trots många genomförda lagändringar fortfarande
stora brister i lagstiftningen kring HIV-epidemin. De särskilda
problem som HIV-epidemin aktualiserar kan endast med svårighet hanteras
inom en enhetlig och allomfattande smittskyddslag. En parlamentarisk
översyn av de lagfrågor som aktualiserats av epidemin bör, anför motionärerna,
snarast komma till stånd.

SoU 1987/88:10

Utskottet gör följande bedömning.

Sjukdomstillståndet AIDS beskrevs i den medicinska litteraturen första
gången år 1981. HIV kunde år 1983 identifieras som infektiös orsak till
sjukdomstillståndet. I Sverige diagnosticerades de första sjukdomsfallen år
1982. Det är mot denna bakgrund inte särskilt förvånande att brister kan
konstateras både i smittskyddslagstiftningen och annan lagstiftning som skall
tillämpas på sjukdomen AIDS och HIV-infektion. Åtskilliga bestämmelser
har under de senaste åren ändrats i strävan mot en bättre anpassad
lagstiftning.

Den år 1982 tillsatta smittskyddskommittén avlämnade i augusti 1985
betänkandet (SOU 1985:37) Om smittskydd. Smittskyddslagstiftningen har
sedan dess övervägts i regeringskansliet. Utskottet har i flera sammanhang
betonat vikten av att arbetet med en ny smittskyddslagstiftning måste
bedrivas skyndsamt. En proposition om en ny smittskyddslag har aviserats
till innevarande riksmöte. Utskottet är vid sådant förhållande inte berett att
nu ta initiativ till ett nytt utredningsarbete om AIDS och HIV, vilket skullle
kunna ytterligare försena en angelägen reform av smittskyddslagstiftningen.
Motion So3 (fp) yrkande 5 avstyrks.

I motion 1987/88:So7 (c) hemställs att riksdagen hos regeringen skall begära
förslag om smittskyddsläkarorganisationens ställning (yrkande 6). Motionärerna
anser att smittskyddsläkaren bl.a. har alltför begränsade möjligheter
att bedriva ett effektivt smittspårningsarbete. Hans ställning måste därför
förstärkas. Även i motion 1987/88:So4 (m) betonas vikten av att smittskyddsläkarens
roll förstärks (yrkande 12). Där anförs vidare att den nya lagen
måste underlätta kommunikation mellan smittskyddsläkaren och socialtjänsten.
Lagen skall motverka diskriminering och slå vakt om integriteten. Den
måste också, anförs det vidare, ta hänsyn till HIV-infektionens komplexa
karaktär och spridningssätt.

I propositionen anförs (s. 45) att ett förslag om en förstärkning av
smittskyddsläkarens roll kan förväntas i det lagförslag som inom kort
kommer att föreläggas riksdagen. En av grundtankarna är, anförs det, att
smittskyddsläkaren såväl formellt som reellt skall spela en central roll i
smittskyddsarbetet. Utöver mera övergripande uppgifter skall smittskyddsläkaren
leda smittskyddsarbetet vid epidemier samt vid behov även i enskilda
fall. Smittskyddsläkaren bör få besluta om vissa tvångsåtgärder mot enskilda.
Föredragande statsrådet uttalar vidare att varje verksam läkare liksom för
närvarande bör få uppgifter inom smittskyddet, såsom bl.a. att söka utreda
sjukdomens ursprung och smittvägar.

Uttalandena i den aktuella propositionen 1987/88:79 överensstämmer
sålunda i stor utsträckning med vad som anförs i motionerna. Med hänvisning
härtill avstyrker utskottet motionerna 1987/88:So7 (c) yrkande 6 och So4 (m)
yrkande 12.

I motion 1987/88:So4 (m) begärs ett tillkännagivande till regeringen att
smittskyddet även i fortsättningen bör vara en statlig angelägenhet (yrkande
11).

Föredragande statsrådet hänvisar i den aktuella propositionen 1987/88:79

SoU 1987/88:10

till det aviserade förslaget om en ny smittskyddslag och anför att hon i detta
kommer att förorda att det huvudsakliga ansvaret för smittskyddet läggs på
landstingskommunerna och att detta ansvar bör omfatta undersökning och
behandling av sjuka och andra smittbärare, förebyggande åtgärder, övervakning
av smittskyddssituationen, smittspårning samt andra epidemiologiska
åtgärder som kräver medicinsk kompetens. Liksom i dag skall det i varje
landsting finnas en särskilt utsedd smittskyddsläkare. Kommunernas miljöoch
hälsoskyddsnämnder kommer att föreslås att liksom nu ha ansvaret för
att smittspridning förhindras från livsmedel, vattentäkter, avloppsvatten,
ventilationsanläggningar och liknande smittkällor. Det kommande lagförslaget
kommer också att innehålla bestämmelser om samverkan mellan de lika
ansvariga instanserna.

Utskottet har i tidigare sammanhang (se bl.a. SoU 1985/86:15 s. 24) uttalat
att kampen mot AIDS och HIV-epidemin i och för sig måste anses utgöra en
nationell angelägenhet och att staten på grund härav har ett särskilt
ledningsansvar. Utskottet vill därutöver erinra om att utskottet vid flera
tillfällen betonat vikten av en väl fungerande tillsyn för hälso- och sjukvården
(senast i SoU 1986/87:16 s.9 f.). Utskottet kommer i senare sammanhang att
behandla motioner som mera direkt tar upp denna fråga.

När det gäller det mer konkreta arbetet med smittskyddet delar utskottet
uppfattning som uttalas i propositionen att ansvaret för detta liksom hittills i
första hand bör åvila sjukvårdshuvudmännen och särskilt smittskyddsläkarorganisationen.
Det är emellertid självklart att staten här har ett övergripande
ansvar, liksom på hälso- och sjukvårdsområdet i övrigt. Särskilt markerat
blir statens ansvar till följd av att AIDS och HIV påkallar såväl lagstiftningsåtgärder
som särskilda nationella insatser bl.a. på det epidemiologiska
området. Utskottet utgår från att staten även i fortsättningen måste ta ett
samlat ansvar för kampen mot AIDS och HIV. Frågan om ansvaret för
smittskyddet får i övrigt anstå till dess riksdagen har att ta ställning till
konkreta förslag från regeringen.

Utskottet återkommer nedan under avsnittet Medelsanvisningar till frågan
om statsbidrag till landsting och kommuner för smittskyddsarbetet.

Med hänvisning till det anförda avstyrker utskottet motion 1987/88:So4
(m) yrkande 11.

I motion 1987/88:So4 (m) tas också upp frågan om straff för spridande av
HIV-smitta (yrkande 13). Enligt motionärerna är det nödvändigt att snabbt
överväga sådana åtgärder att straff kan ådömas den person som medvetet
och/eller ansvarslöst sprider HIV-smitta. Straffbarheten understryker både
den rättsliga och moraliska skyldigheten för en smittad att på förhand
underrätta en sexualpartner om sin smitta.

Den tidigare gällande straffbestämmelsen i smittskyddslagen (1968:234)
upphävdes genom beslut av riksdagen hösten 1985 (SoU 1985/86:4, RD 33,
rskr. 15). Den sålunda upphävda 26 § smittskyddslagen innehöll en
bestämmelse av innebörd att den som led av venerisk sjukdom och med
vetskap eller misstanke om det hade könsligt umgänge kunde dömas till böter
eller fängelse i högst två år. Detsamma gällde om den som med uppsåt eller
oaktsamhet på annat sätt utsatte någon annan för risk att smittas av venerisk
sjukdom.

SoU 1987/88:10

I den proposition där bl.a. förslaget att upphäva 26 § smittskyddslagen
(prop. 1985/86:13) lades fram anfördes bl.a. att straffbestämmelserna i den
aktuella paragrafen försvårade ett effektivt smittskyddsarbete. Propositionen
pekade på att det fanns andra bestämmelser i lagen som hade en bättre
preventiv verkan när det gällde att förhindra smittspridning. Det hänvisades
till att det också var mycket sällsynt att någon fälldes till ansvar för brott mot
26 § smittskyddslagen.

Ett upphävande av smittskyddslagens straffbestämmelse skulle dock enligt
propositionen inte innebära att könsligt umgänge vid venerisk sjukdom inte
längre kunde vara straffbart. Propositionen hänvisade till flera olika
bestämmelser i brottsbalken som beroende på omständigheterna i det
särskilda fallet kan vara tillämpliga. Sålunda hänvisades till 3 kap. brottsbalken
och dess bestämmelser om brott mot liv och hälsa samt 13 kap.
brottsbalken som gäller allmänfarliga brott. Särskilt nämndes bestämmelserna
om misshandel i 3 kap. 5 § (alt. grov misshandel i 6 §), vållande till
kroppsskada eller sjukdom enligt 8 §, framkallande av fara för annan i 9 §,
spridande av gift eller smitta enligt 13 kap. 7 § och vårdslöshet med gift eller
smittämne enligt 13 kap. 9 § brottsbalken.

Utskottet hade ingen erinran mot propositionens förslag att upphäva
straffbestämmelsen i smittskyddslagen (SoU 1985/86:4 s. 7).

Utskottet gör följande överväganden.

Det yttersta syftet med en straffbestämmelse av här aktuellt slag är att
förhindra smittspridning. Kunskap om hur smittan sprids och om hur man
kan skydda sig mot smitta kommer alltid att vara det främsta medlet för att
uppnå detta mål. När det trots allt någon gång är nödvändigt att tvinga en
individ att avstå från ett beteende som innebär risk för att andra människor
skall smittas ger smittskyddslagstiftningen vissa möjligheter till tvångsvård
eller isolering. Motsvarande möjligheter måste finnas även i en ny smittskyddslagstiftning.
Utskottet vill dessutom erinra om att en del av de
handlingar som här framstår som straffvärda eller angelägna att motverka
kan beivras med stöd av brottsbalkens bestämmelser.

Utskottet avstyrker med hänvisning till det anförda motion So4 (m)
yrkande 13.

Kontaktspårning vid HIV

Kontaktspårning, dvs. efterforskande av hur och varför smitta uppkommit
och till vilka den kan ha spridits, är en viktig åtgärd inom smittskyddet. Syftet
är framför allt att minska risken för ytterligare smittspridning. De samlade
erfarenheterna av kontaktspårning bidrar också till att öka kunskaperna om
betingelserna för smittspridning. Kontaktspårning är därför en mycket viktig
åtgärd när det gäller bekämpningen av AIDS och HIV.

I motion 1987188:So3 (fp) begärs ett tillkännagivande till regeringen om
smittspårning (yrkande 3). Motionärerna anser att smittspårningen måste
intensifieras och att det behövs specialiserade experter som på heltid ängar
sig åt smittspårning. Enligt motionärerna bör särskilda tjänster inrättas för
detta arbete.

Även i motion So7 (c) begärs ett tillkännagivande om smittspårningen

SoU 1987/88:10

(yrkande 7). Enligt motionen behövs det en på samma gång intensiv och
human smittspårning. Ett effektivt uppspårande arbete förutsätter ett
förtroendefullt samarbete mellan den smittade och sjukvårdens personal.
Motionen betonar också vikten av att smittskyddsläkarnas ställning förstärks
(se även ovan s.). Även i motion So4 (m) betonas vikten av kontaktspårning
och att arbetet härmed kräver skicklighet och erfarenhet (yrkande 10
delvis).

Vissa bestämmelser om kontaktspårning finns i smittskyddslagstiftningen.
Av 7 § tredje stycket smittskyddskungörelsen (1968:234) framgår att
behandlande läkare är skyldig att försöka få uppgift från den sjuke om vem
som smittat honom och till vem han kunnat överföra smitta. Arbetet med
kontaktspårning kan dock delegeras, något som inte sällan sker vid de större
venereologiska klinikerna, där kuratorerna ofta har den största erfarenheten.

Socialstyrelsen har under det senaste året vidtagit åtgärder för att förstärka
kunskaperna om kontaktspårning. Sålunda behandlades kontaktspårningens
betydelse vid 1987 års smittskyddsläkarmöte. Socialstyrelsen uppdrog vidare
åt en särskild arbetsgrupp att dels samla och redovisa de kunskaper och
erfarenheter som finns hos hälso- och sjukvårdspersonal, dels lämna ett
förslag till en redovisning om hur kontaktspårning bör bedrivas. Arbetsgruppen
har redovisat sitt arbete i en särskild skrift som ingår i serien
Socialstyrelsen redovisar (nr 1987:13, Kontaktspårning vid sexuellt överförbara
infektioner).

Utskottet delar uppfattningen i motionerna att kontaktspårningen utgör ett
viktigt led i AIDS-bekämpningen. Den kunskap som denna verksamhet ger
bör tillvaratas och analyseras. Utskottet vill samtidigt framhålla att ett
effektivt smittspårningsarbete kräver att patienten känner förtroende för den
personal som skall utföra smittspårningsarbetet.

Kontaktspårning ställer stora krav på utbildad och erfaren personal.
Utskottet ser positivt på de åtgärder som socialstyrelsen nyligen vidtagit för
att förstärka kunskaperna om bl.a. kontaktspårning.

I propositionen understryks att smittspårning bör bedrivas mer effektivt.
Utskottet vill starkt understryka vikten av att kontaktspårningen snarast
utbyggs. Enligt utskottets mening finns anledning anta att syftet med
motionerna kommer att tillgodoses i det fortsatta arbetet mot AIDS och
HIV. Något särskilt intiativ från riksdagens sida kan därför inte anses
erforderligt.

Utskottet avstyrker med hänvisning till det anförda motionerna So3 (fp)
yrkande 3, So4 (m) yrkande 10 i här aktuell del och So7 (c) yrkande 7.

I motion 1987/88:So4 (m) hemställs att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen anförts om expertis för kontaktspårning,
stöd och rådgivning i varje landsting (yrkande 10 delvis). Motionärerna pekar
på att det på landets mottagningar för sexuellt överförda sjukdomar finns en
unik kompetens och stor erfarenhet av rådgivnings-, informations- och
smittskyddsarbete. Dessa mottagningar skulle enligt motionärerna bl.a.
kunna utgöra centra för information, kontaktspårning, stöd och rådgivning
för smittade inom resp. landsting. Enligt motionärerna bör det i varje

SoU 1987/88:10

landsting finnas ett eller flera centrum med sådan expertis.

Liknande synpunkter tas upp i motion 1987l88:So7(c) i vilken begärs ett
tillkännagivande till regeringen om vad som anförs i motionen om nya
vårdformer i sjukvården (yrkande 13 delvis). Motionärerna tar bl.a. upp
frågan om en särskild dispensärverksamhet med specialistutbildad personal
med ett totalt omhändertagandeansvar för patienternas vård, liknande den
som tidigare fanns för de människor som drabbades av tuberkulos. En
liknande verksamhet bör enligt motionärerna prövas i arbetet med att
bekämpa AIDS. Motionärerna tar också upp frågan om s.k. egenblodgivning.
Denna fråga har redan behandlats av utskottet (se ovan s. 14-15).

Utskottet gör följande bedömning.

Utskottet delar uppfattningen i motionerna att det inom varje landsting och
nära de HIV-smittade och AIDS-drabbade patienterna måste finnas människor
med särskild kunskap om HIV och AIDS.

Många HIV-smittade kan leva lång tid utan särskilda symtom på sin
sjukdom eller smitta. Efter ett antal år kan den smittade utveckla olika
symtom på kroniska sjukdomar. När immunförsvaret har skadats alltför
svårt uppträder sjukdomstillståndet AIDS. Varje patient har, vilket också
framhållits tidigare av utskottet i olika sammanhang, rätt till en god vård och
ett gott omhändertagande under smittans och sjukdomens olika faser. Vård
måste kunna ges såväl patienter som bor kvar i sitt hem som patienter som
behöver tas in på sjukhus. Arbetet med att förhindra smittans spridning i
samhället kräver insatser av kunnig och erfaren personal inom olika
vårdområden.

I betänkandet SoU 1986/87:19 uttalade utskottet bl.a. att utskottet ansåg
det betydelsefullt att beakta den resurs som den kurativa delen av mottagningarna
för sexuellt överförda sjukdomar utgör när det gäller arbetet med
AIDS och HIV. Utskottet delar motionärernas syn på betydelsen av att
läkare och annan vårdpersonal vid behov kan vända sig till mera erfaren
personal som då kan fungera som expertis. Samtidigt vill dock utskottet
betona att goda kunskaper krävs hos alla dem som har att ta del i vården av
smittade och sjuka.

I propositionen anmäler socialministern att hon i den aviserade propositionen
om ny smittskyddslag avser att föreslå en förstärkning av smittskyddsläkarorganisationen.
I avvaktan härpå anser utskottet inte att riksdagen har
anledning att ta några initiativ som rör smittskyddets lokala organisation.

Motion So4 (m) yrkande 10 och So7 (c) yrkande 13 i här aktuella delar
avstyrks sålunda.

Skyddet för utsatta personalgrupper

I motion So4 (m) hemställs att riksdagen hos regeringen begär förslag till
sådana författningsändringar som syftar till att bättre skydda särskilt utsatta
personalgrupper i enlighet med vad i motionen anförts (yrkande 7). I
motionen anförs bl.a. att hälso- och sjukvårdspersonal som har eller har haft
sådan kontakt med en patient att blodsmitta kan uppkomma måste kunna få
information om att patienten är HIV-positiv. Patienterna bör dessutom vara

SoU 1987/88:10

skyldiga att uppge HIV-smitta för behandlande hälso- och sjukvårdspersonal
och tandvårdspersonal. Även inom andra yrkesområden måste det vara
möjligt för personal att i vissa fall kunna få sådan information. Motionärerna
förutsätter att detta behandlas i den aviserade propositionen om ny
smittskyddslag.

Utskottet har vid flera tillfällen tidigare behandlat frågan om HIV i
arbetslivet. I betänkandet SoU 1985/86:15 påtalade utskottet behovet av
riktad information bl.a. till olika personalgrupper inom hälso- och sjukvård,
socialtjänst och kriminalvård. Utskottet pekade också på behovet av
psykosocial stödverksamhet för bl.a. personal som svarar för vården av de
sjuka (se betänkandet s. 24 och 25).

I betänkandet SoU 1986/87:19 uttalade utskottet att det var viktigt att inte
dröja med att igångsätta arbetet med dessa frågor. Utskottet anförde vidare
att en strategi måste utformas för hur samhället skall hantera de risker som
sjukdomen och dess följdverkningar kan medföra i vissa yrken och funktioner
och att detta var ett arbete i vilket arbetsmarknadens parter måste ta del.
Utskottet pekade på AIDS-delegationens betydelsefulla roll med dess
övergripande samordningsansvar för samhällets åtgärder mot AIDS och dess
skyldighet att bedöma och påtala behovet av åtgärder.

Omfattande insatser har under det senaste året vidtagits för att förbättra
informationen och kunskaperna om AIDS och HIV i arbetslivet. När det
gäller vissa personalgrupper, som i sitt arbete kan komma i kontakt med
HIV-smitta, har föreskrifter om skydd mot blodsmitta jämte allmänna råd
utfärdats av arbetarskyddsstyrelsen (AFS 1986:23). Föreskrifterna trädde i
kraft den 1 april 1987. Socialstyrelsen har också utfärdat föreskrifter och
allmänna råd angående AIDS (SOSFS (M) 1985:4). Vidare har socialstyrelsen
givit ut meddelandeblad och olika upplysningsbroschyrer som särskilt
berör yrkesgrupper som i sitt arbete kommer i kontakt med smittade och
sjuka. Den pågående informationskampanjen har också varit inriktad på att
informera om HIV-infektionen i arbetslivet. AIDS-delegation har tillsatt en
särskild referensgrupp om HIV i arbetslivet. I referensgruppen finns
företrädare för både statliga, privata och kommunala arbetsgivare samt
arbetstagarorganisationerna. Särskilda insatser har initierats från t.ex.
arbetarskyddsnämnden och statens arbetsmiljönämnd. Många fackliga organisationer
och enskilda privata företag har påbörjat viktiga informationsinsatser.

Utskottet gör följande bedömning.

Utskottet vill inledningsvis slå fast att risken att smittas i arbetslivet är
försvinnande liten. I USA, där ett mycket stort antal personer med AIDS
vårdats, har den personal inom sjukvården som utsatts för arbetsskador i
form av t.ex. nålstick följts upp. Undersökningarna har klarlagt att smittrisken
i samband med vårdarbete och annat arbete som leder till kontakt med
blod är utomordentligt liten. I hela världen har endast ett tiotal fall av smitta
konstaterats där smittan antas härröra från sjukvården. Utskottet vill
dessutom erinra om de säkerhetsföreskrifter som numera finns och som
måste iakttas vid alla ingrepp där risk för HIV-smitta kan föreligga.

Trots att risken att smittas i arbetslivet sålunda är mycket begränsad finns

SoU 1987/88:10

det, som också påpekas den aktuella motionen, en utbredd oro hos
arbetstagare att kunna bli smittade av HIV i sin yrkesutövning. Denna oro
måste inte desto mindre tas på allvar och får inte negligeras. En tilltagande
oro har kunnat förmärkas hos personal som arbetar i nära kontakt med
grupper som är eller kan misstänkas vara HIV-smittade. En intensifierad
information och upplysning om smittrisker och om hur man skyddar sig mot
smitta behövs uppenbarligen på många håll inom hälso- och sjukvården,
socialtjänsten och polisväsendet.

Den som smittas med HIV befinner sig i en mycket ömtålig situation.
Skyddet för den personliga integriteten är särskilt framträdande inom hälsooch
sjukvården och socialtjänsten. Då HIV-smittade människor inte sällan
riskerar negativa reaktioner från en okunnig omvärld är det viktigt att den
stränga hälso- och sjukvårdssekretessen verkligen kan upprätthållas. Å
andra sidan finns situationer när personal kan ha befogade krav på
information. Skyddet för uppgifter som rör den personliga integriteten måste
i vissa situationer vika när det t.ex. gäller att skydda andra människors liv och
hälsa. Det bör t.ex. vara en självklar sak för var och en som vet med sig att
den kan bära på HIV-smitta att informera sjukvårdspersonalen inför större
operativa ingrepp eller andra situationer då blodsmitta kan uppkomma.
Informationen om HIV/AIDS måste i ökad utsträckning ta upp och diskutera
också sådana konflikter mellan det personliga intresset av sekretess och den
risk det kan innebära för andra i omgivningen att vara okunniga om
smittrisken.

Utskottet konstaterar vidare att det i propositionen betonas att insatser
måste göras för yrkesgrupper som arbetar i nära kontakt med grupper som är
eller kan misstänkas vara HIV-smittade för att ge dem kunskaper och på
annat sätt skingra deras oro. Med hänvisning härtill och till det ovan anförda
anser utskottet att syftet med motionsyrkandet kommer att bli tillgodosett
utan något intitiativ från riksdagens sida.

Utskottet avstyrker sålunda motion So4 (m) yrkande 7.

Socialstyrelsens AIDS-organisation

I motion 1987/88:So4 (m) begärs ett tillkännagivande till regeringen om
behovet av en förstärkning av socialstyrelsens resurser för AIDS-arbetet
(yrkande 1). Motionärerna anför att ledningsansvaret för olika verksamhetsområden
och aktiviteter när det gäller HIV och AIDS måste bli tydligare
fördelat och klarare uttalat. Tillräckliga resurser måste stå till förfogande.
Motionärerna anser att socialstyrelsens resurser för AIDS-arbetet måste
förstärkas för att socialstyrelsen skall kunna fullgöra sitt centrala ansvar för
tillsyn, planering, samordning och uppföljning av AIDS-frågorna inom
hälso- och sjukvården samt socialtjänsten.

Socialstyrelsen är eller har nyligen varit föremål för ett flertal utredningar
och studier. Statskontoret har sålunda inom ramen för projektet Centralmyndigheters
framtida roll nyligen avlämnat rapporten Socialstyrelsen inför
1990-talet (Statskontorets rapport 1987:58). Riksrevisionsverket har i oktober
1987 slutfört en granskning av verksamheten vid socialstyrelsens
läkemedelsavdelning och av samordningen inom den statliga läkemedels -

SoU 1987/88:10

3 Riksdagen 1987188.12 sami. Nr 10

kontrollen (Riksrevisionsverkets rapport Den statliga läkemedelskontrollen,
dnr 1986:58). I en doktorsavhandling har Agneta Bladh under temat Tre
ämbetsverk i nya roller försökt belysa socialstyrelsen, skolöverstyrelsen och
universitets- och högskoleämbetet. Riksdagens revisorer har beslutat att
med början våren 1988 göra en utvärdering av socialstyrelsens arbete och
försöka belysa hur styrelsen uppfattas av andra.

Socialstyrelsen begärde i juni 1987 i en skrivelse till regeringen 6 milj. kr.
för ytterligare insatser mot spridningen av HIV/AIDS. I skrivelsen anfördes
att styrelsen planerar en rad insatser för att stödja vårdpersonalen i deras
tunga arbete. Där pekas på att betydligt fler grupper av vårdpersonal i
framtiden måste medverka i vården av smittade och sjuka. Enligt skrivelsen
måste socialstyrelsens hälso- och sjukvårdsavdelning få ökad möjlighet till
expertmedverkan för tillsyn över vården av AIDS- och HIV-patienter. Enligt
socialstyrelsen måste styrelsen stärka sin roll i insatserna mot HIV och AIDS
och man begärde därför medel att inrätta ett centralt AIDS-kansli direkt
under verkets generaldirektör och för att knyta resurser för vissa insatser till
kansliet.

I skrivelsen redovisade socialstyrelsen en avsikt att inrätta ett antal
heltidsbefattningar på det nämnda AIDS-kansliet. Enligt styrelsen bör
AIDS-programmet ställas under ledning av en heltidsengagerad befattningshavare
med kvalificerad medicinsk kompetens. Till kansliets stab bör knytas
en befattningshavare med bred kompetens inom socialtjänsten och en med
gedigen erfarenhet av informationsverksamhet.

För att klara av en rad specialiserade uppgifter fann socialstyrelsen det
nödvändigt med resurser för ökade expertinsatser främst inom de medicinska
och socialvetenskapliga områdena. Här pekades på att man behöver kunna
anlita läkare för utarbetande av vårdprogram och för tillsyn enligt smittskyddslagen.

I socialstyrelsens skrivelse redovisades också en avsikt att ombilda
socialstyrelsens hittillsvarande medicinska expertgrupp till en vetenskaplig
expertgrupp genom tillförande av även annan sakkunskap än den medicinska.
Sålunda avsågs gruppen bli utökad med experter med social, beteendevetenskaplig
och juridisk kompetens.

Socialstyrelsen återkom till sina avsikter att bygga upp ett särskilt
AIDS-kansli och en allmän förstärkning av styrelsens insatser för AIDS och
HIV i sin anslagsframställning för budgetåret 1988/89 (se bl.a. anslagsframställningen
del 1, Centrala verket).

Den aviserade förstärkningen av socialstyrelsens organisation för AIDS
och HIV har därefter inletts. Medel för omorganisationen har utgått inom
ramen för socialstyrelsens budget för innevarande år.

Årets budgetproposition (prop. 1987/88:100 bil. 7) innehåller ett särskilt
avsnitt som generellt behandlar socialstyrelsens roll i framtiden. Socialministern
uttalar där bl.a. att hon under första halvåret 1988 avser att vidta
åtgärder för att i nära samarbete med socialstyrelsen precisera och konkretisera
socialstyrelsens roll, huvudsakliga uppgifter samt inriktningen av
styrelsens verksamhet. I detta arbete skall bl.a. det underlag som styrelsen
presenterat i sin treårsbudgetrapport användas. Vidare anförs att en närmare
bedömning av socialstyrelsens framtida resursbehov kommer att ske i detta

SoU 1987/88:10

sammanhang. I avvaktan på detta arbete föreslås att vissa medel tills vidare
skall ställas till regeringens disposition (3 milj. kr.) för bl.a. personalförstärkningar,
kompetenshöjande åtgärder och personalutveckling under 1988/89.

För det nu nämnda arbetet med struktureringen av socialstyrelsens
framtida arbetsformer har nyligen tillsatts en särskilt ledningsgrupp i vilken
bl.a. de två statssekreterarna i socialdepartementet och socialstyrelsens
generaldirektör ingår.

När det gäller socialstyrelsens resurser för arbetet med HIV och AIDS
återfinns anslagen härför för budgetåret 1987/88 under femte huvudtiteln,
förslagsanslaget E16. Epidemiberedskap. För SBL och socialstyrelsen
beräknades en gemensam kostnadsram om 18 milj. kr. Ramen avsåg
baskostnaderna för myndigheternas insatser för att bekämpa spridningen av
HIV/AIDS (prop. 1986/87:100, SoU 19, rskr. 187). Regeringen föreskrev i
juni 1987 att myndigheterna för sin basorganisation m.m. för bekämpning av
AIDS under innevarande budgetår får disponera, SBL högst 14 milj. kr och
socialstyrelsen 4 milj. kr.

I årets budgetproposition beräknar föredragande statsrådet för budgetåret
1988/89 ca 14,5 milj. kr. till SBL (ingår i anslaget E16. Epidemiberedskap)
och ca 4,2 milj. kr. till socialstyrelsen (anslaget El. Socialstyrelsen) för deras
arbete med HIV och AIDS.

I proposition 1987/88:79 om åtgärder mot AIDS hänvisas i fråga om
socialstyrelsens resurser till budgetpropositionen. Föredragande statsrådet
anför dock att hon anser att socialstyrelsens resurser för AIDS-bekämpningen
bör förstärkas genom att styrelsen även erhåller vissa medel från
reservationsanslaget A5. Insatser mot AIDS.

Utskottet gör följande bedömning.

Utskottet vill inledningsvis påpeka att endast anslaget A5. är föremål för
utskottets behandling i detta betänkande. Anslagen El. Socialstyrelsen och
E. 16 Epidemiberedskap kommer att behandlas av utskottet i andra sammanhang
detta riksmöte.

Utskottet konstaterar att socialstyrelsen nyligen inlett ett omfattande
arbete för att förstärka sin organisation och sina insatser när det gäller arbetet
med HIV och AIDS. Utskottet konstaterar vidare att åtgärder kommer att
vidtas också från regeringens sida för att precisera och konkretisera
socialstyrelsens framtida verksamhet som central tillsyns- och förvaltningsmyndighet
på bl.a. hälso- och sjukvårdens och socialtjänstens områden.
Utskottet anser att resultatet av det sålunda inledda arbetet bör avvaktas.
Utskottet vill dock understryka vikten av att socialstyrelsen har en ändamålsenlig
organisation och erforderliga resurser för arbetet med AIDS och HIV.

Utskottet är med hänvisning till det anförda inte berett att förorda något
intiativ från riksdagens sida med anledning av det aktuella motionsyrkandet.
Utskottet avstyrker motion So4 (m) yrkande 1.

SoU 1987/88:10

Vissa forskningsfrågor

SoU 1987/88:10

I samma motion (m) begärs ett tillkännagivande till regeringen om vad som
anförs i motionen om ett vetenskapligt expertorgan som ett led i AIDSbekämpningen
(yrkande 2). Motionärerna hänvisar till att riksdagen för ett
år sedan uttalat sig för bildandet av en sådan organisation men att någon
sådan ännu inte kommit till stånd.

Utskottet behandlade i betänkandet SoU 1986/87:19 ett motionsyrkande
om en expertgrupp för ledningen av forskningsfrågorna. Frågan om en sådan
expertgrupp härrörde ursprungligen från en av professor Hans Wigzell
framlagd rapport om förutsättningarna för ett svenskt forskningsprogram för
bekämpningen av sjukdomen AIDS. I betänkandet hänvisades också till ett
uttalande av AIDS-delegationen om tillsättandet av ett särskilt vetenskapligt
råd med kompetens bl.a. inom epidemiologi, virologi, immunologi, sexologi,
samhälls- och beteendevetenskap samt företrädare för infektionsläkare.
Utskottet anförde i det nämnda betänkandet (s. 14) att utskottet ansåg
forskning kring AIDS vara av avgörande betydelse för bekämpningen av
sjukdomen AIDS. Utskottet delade uppfattningen att ett vetenskapligt råd
med bred kompetens skyndsamt borde komma till stånd.

Utskottet har fortfarande denna principiella syn. Utskottet vill dock erinra
om vad som ovan redovisats om åtgärder som vidtagits eller planeras av
socialstyrelsen för att förstärka dess arbete med AIDS-frågorna. Sålunda har
socialstyrelsen uttalat avsikten att förstärka sitt medicinska råd och ombilda
detta till ett vetenskapligt råd med företrädare även för andra discipliner än
de rent medicinska. Utskottet anser att önskemålet om ett vetenskapligt
expertorgan härigenom kommer att bli tillgodosett. Mot denna bakgrund
avstyrker utskottet motion So4 yrkande 2.

I samma motion (m) hemställs att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om nödvändigheten av ett expanderande
och långsiktigt stöd till HIV/AIDS-forskningen (yrkande 20). Motionärerna
framhåller vikten av den kliniska forskningen. Man pekar särskilt på vikten
av att utveckla den epidemiologiska forskningen, prognostiska metoder och
utvärdering av diagnostiska metoder samt behandlingsforskning. I motionen
anförs vidare att forskningen ställer stora krav på resurser och att ett kraftigt
behov av medel kan förväntas för framtiden. Detta får inte medföra att andra
angelägna forskningsområden åsidosätts på grund av resursbrist. Det är av
mycket stor betydelse att långsiktigheten i forskningen garanteras.

I den aktuella propositionen anförs att den medicinska forskningen i
Sverige kring HIV/AIDS på olika sätt bör främjas. Bl.a. föreslås att en viss
del av medlen under A5. Insatser mot AIDS avsätts för stöd till medicinsk
forskning. Vidare föreslås att medel avsätts till samhälls- och beteendevetenskaplig
forskning kring HIV/AIDS. Detta anses särskilt viktigt för att man
skall få underlag för det epidemiologiska arbetet.

I propositionen konstateras att den medicinska forskningen i Sverige ökat
väsentligt under de två senaste budgetåren. Därvid pekas på stödet från
medicinska forskningsrådet, styrelsen för teknisk utveckling och Industrifonden.
Det hänvisas också till det ekonomiska stöd som utgått från det särskilda
AIDS-anslaget till medicinska forskningsrådet och som möjliggjort extra

insatser inom AIDS-forskningen. Forskning och utveckling bedrivs också
inom ramen för SBL:s verksamhet. Stödet från olika finansiärer i Sverige för
AIDS/HIV-forskningen beräknas enligt vad som anförs i propositionen till
totalt ca 30 milj. kr. under budgetåret 1987/88.

I propositionen redovisas vidare att stöd ur AIDS-medlen också utgått till
samhälls- och beteendevetenskaplig forskning omkring AIDS och HIV. I det
sammanhanget understryker föredragande statsrådet vikten av denna forskning,
inte minst som underlag för det epidemiologiska arbetet. Hon anför
emellertid att hon anser att medel till den HIV/AIDS-relaterade samhällsoch
beteendevetenskapliga forskningen i framtiden bör kanaliseras via
delegationen för social forskning.

Under avsnittet Epidemiologisk forskning (prop. s.31-32) anförs det
utrymme bör ges för ekonomiskt stöd till viktiga epidemiologiska forskningsuppgifter.
Här hänvisas till vissa påbörjade forskningsprojekt vid några
häkten och till en s.k. kohortstudie vid Venhälsan i Stockholm. Vidare anförs
att projekt och studier av typen sociologiskt inriktad samhälls- och beteendevetenskaplig
forskning bör få ekonomiskt stöd ävensom forskningen om
metoder för att utarbeta prognoser över HIV-smittans framtida utbredning
samt om sambandet mellan HIV-smitta och annan sexuellt överförbar
sjukdom.

I propositionen redovisas också läget för ett särskilt säkerhetslaboratorium
inom statens bakteriologiska laboratoriums område. Med hänvisning till
bl.a. det stora behovet av HIV-antigen för såväl diagnostik som forskning bör
enligt föredragande statsrådet det nämnda säkerhetslaboratoriet komma till
stånd snarast möjligt.

Utskottet behandlade i betänkandet SoU 1986/87:19 (s. 14 ff.) också olika
forskningsfrågor. Utskottet hänvisade till riksdagens tidigare tillkännagivanden
till regeringen om den stora betydelsen av att satsningar görs när det
gäller forskningen om AIDS (se bl.a. SoU 1985/86:15). Utskottet konstaterade
att behovet av resurser för den medicinska forskningen vid den tidpunkten
(våren 1987) var tillfredsställande tillgodosett men att ytterligare åtgärder
borde vidtas för att stimulera till den icke-medicinska forskningen kring
AIDS och då särskilt när det gäller det samhälls- och beteendevetenskapliga
området. Utskottet underströk att brist på resurser inte får hindra forskningen
när det gäller sjukdomen AIDS. Utskottet konstaterade att denna
forskning sannolikt kommer att kräva ytterligare förstärkta resurser för
framtiden. Utskottet utgick ifrån att regeringen skulle komma att beakta
detta.

Utskottets tidigare uttalanden gör sig alltjämt med stor kraft gällande.
Utskottet delar motionärernas uppfattning att långsiktigheten i stödet till
AIDS- och HIV-forskningen måste garanteras. Denna forskning ställer stora
krav på resurser och ett ökat behov av medel kan förväntas för framtiden.
Det är enligt utskottet angeläget att samhället kan tillgodose detta behov.

Utskottet konstaterar att insatser föreslås för en ytterligare förstärkning av
forskningen på olika områden. Utskottet delar bedömningen att särskilt stöd
bör utgå till den angelägna epidemiologiska forskningen. Med anledning av
vad som anförs i den aktuella motionen So4 (m) vill utskottet understryka att
stödet till forskningen böra vara långsiktigt.

SoU 1987/88:10

Regeringens intentioner för forskningen så som de framgår av proposition
1987/88:79 ligger väl i linje med vad utskottet tidigare uttalat. Det kan inte
heller anses föreligga något motsatsförhållande mellan propositionens
inriktning och de synpunkter som framförs i den aktuella motionen. Denna
erfordrar därmed inte någon särskild åtgärd från riksdagens sida. Utskottet
avstyrker med det anförda motion 1987/88:So4 (m) yrkande 20.

I samma motion begärs vidare ett tillkännagivande till regeringen om vad
som anförs i motionen i fråga om en riksförening mot AIDS (yrkande 21).
Motionärerna anför att en riksförening för forskning mot AIDS skulle kunna
få en stor betydelse för AIDS-forskningen på samma sätt som t.ex.
Riksföreningen mot cancer haft för cancerforskningen. Motionärerna anser
att regeringen bör agera så att en riksförening mot AIDS snarast kommer till
stånd.

Åtta frivilligorganisationer har nyligen bildat en särskild insamlingstiftelse
för AIDS och HIV. I stiftelsen ingår Röda korset. Rädda barnen. Noaks
Ark, vissa av de s.k. R-förbunden (RFSU, RFSL och RFHL), FMN och
Läkare mot AIDS. Man har ansökt om postgirokonto i den s.k. 90-serien. I
stiftelsens planer ingår en insamlingskampanj, även inom ramen för radiohjälpen,
under hösten 1988 och vissa andra aktiviteter.

Motioner av motsvarande innebörd som den nu aktuella behandlades av
utskottet i betänkandet SoU 1986/87:19. Utskottet konstaterade därvid (s.
17) att det i Sverige finns en god tradition vad gäller att skapa väl fungerande
riksföreningar för att komplettera det statliga forskningsstödet. Utskottet
fann det angeläget att en riksförening tillskapas som aktivt kan bidra och
stimulera till ökade forskningsinsatser när det gäller AIDS och HIV.
Utskottet hänvisade slutligen till vissa vid den tidpunkten redan befintliga
planer på bildandet av en förening.

Utskottet vill gärna på nytt framhålla önskvärdheten av att olika åtgärder
vidtas som kan stimulera till ett ökat frivilligt stöd från allmänheten för
AIDS-forskningen. Det finns som ovan nämnts en mycket god tradition i
Sverige när det gäller att åstadkomma sådan stödjande föreningsverksamhet.
Utskottet ser här positivt på den särskilda insamlingsstiftelse som nyligen
bildats av ett antal organisationer verksamma inom hela det breda området
för HIV och AIDS.

Liksom tidigare ställer sig utskottet positivt till tanken på bildandet av en
riksförening mot AIDS. Utskottet förutsätter att frågan tas upp inom
AIDS-delegationen. Något initiativ från riksdagens sida synes därmed inte
erforderligt. Utskottet avstyrker således motion So4 (m) yrkande 21.

Medelsanvisningar

Riksdagen beslutade förra året att till Särskilda medel för bekämpningen av
AIDS anvisa 80 milj. kr. för innevarande budgetårs arbete. Utöver dessa
medel anslogs under anslaget E16. Epidemiberedskap 18 milj. kr. för den
verksamhet mot HIV/AIDS som bedrivs av statens bakteriologiska laboratorium
(SBL) och socialstyrelsen. Under anslaget E18. Bidrag till allmän
sjukvård anslogs för kalenderåret 1987 dessutom 50 milj. kr. som ett extra

SoU 1987/88:10

bidrag til! vissa kommuner och landsting. Av de totalt 50 miljonerna
kronorna för 1987 skulle 25 milj. kr. gå till Stockholms läns landsting, 10 milj.
kr. till Stockholms kommun och 5 milj. kr. vardera till Göteborgs kommun,
Malmö kommun och Malmöhus läns landsting.

I den aktuella proposition 1987/88:79 föreslås att riksdagen till Insatser
mot AIDS för budgetåret 1988/89 under femte huvudtiteln anvisar ett
reservationsanslag om 230 milj. kr. För de förebyggande insatserna beräknas
110 milj. kr., vilket är en ökning med 30 milj. kr. i förhållande till det
innevarande budgetåret. De förebyggande insatserna innefattar medel till
angelägna forskningsändamål, särskilda insatser för information om HIV
och AIDS och visst motivationsarbete inom kriminalvården. Såsom ett extra
bidrag till vissa landsting och kommuner för kalenderåret 1988 beräknas 85
milj. kr., vilket är 35 milj. kr. mer än det bidrag som utgår för år 1987. För
stöd till utbyggnaden av hem för vård enligt lagen (1981:1243) om vård av
missbrukare i vissa fall (LVM) beräknas 35 milj. kr.

Reservationsanslaget Insatser mot AIDS föreslås ersätta det tidigare
reservationsanslaget Särskilda medel för bekämpningen av AIDS.

Utöver dessa 230 milj. kr. föreslås i årets budgetproposition vissa medel
för socialstyrelsens och SBL:s verksamhet mot HIV/AIDS. Dessa beräknas
till 18,7 milj. kr. (De nämnda anslagen behandlas av utskottet i andra
sammanhang.) Regeringen föreslår därmed en total ram om 248,7 milj. kr.
för bekämpningen av HIV och AIDS för nästa budgetår.

I motion 1987/88:So3 (fp) hemställs att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen anförts om användningen av de 35 milj.
kr. som i propositionen föreslås som stöd till vård enligt 18 § LVM m.m.
(yrkande 7). Motionärerna instämmer i propositionens bedömning att ett
statligt stimulansbidrag behövs för utbyggnad av vården enligt 18 § LVM.
Motionärerna anför emellertid att en utbyggnad också behövs för att vid
behov kunna tillämpa isolering enligt smittskyddslagen. Motionärerna vill ha
en precisering av propositionens formulering och anser att riksdagen bör
klargöra att från detta anslag även bör kunna ges bidrag till hem för
tvångsinternering enligt smittskyddslagen.

Utskottet har ovan (se s. 15—19) behandlat propositionens förslag och med
anledning därav väckta motionsyrkanden om insatser för och inriktning av
narkomanvården. Utskottet har därvid ansett det vara av stor betydelse att
den angelägna utbyggnaden av narkomanvården stimuleras på detta sätt.
När det gäller institutionsvården och antalet vårdplatser har utskottet erinrat
om sina tidigare uttalanden om den absoluta nödvändigheten av att
regeringen i samarbete med kommuner och landsting skyndsamt tar fram
förslag till hur problemen inom narkomanvården skall lösas. Utskottet har
särskilt understrukit att tvångsvård måste kunna användas där så behövs.

Utskottet har i andra sammanhang, i detta liksom i andra betänkanden,
också framhållit att tvångsvården enligt smittskyddslagstiftningen måste
utvecklas. Givetvis innefattas i detta att behovet av vårdplatser för denna
vård också måste tillgodoses.

I propositionen föreslås nu att 35 milj. kr. av medlen för insatser mot AIDS
anvisas för bidrag till 18 § LVM-institutioner. Då de tillgängliga vårdresur -

SoU 1987/88:10

serna när det gäller hemmen för särskilt noggrann tillsyn enligt 18 § LVM i
dagsläget är klart otillräckliga i förhållande till behoven delar utskottet
propositionens bedömning av resursbehovet. Det är inte troligt att tvångsisolering
enligt smittskyddslagen kommer att kräva tillnärmelsevis så många
vårdplatser som LVM-vården. Utskottet vill i det sammanhanget också
erinra om den möjlighet som numera finns att låta en narkotikamissbrukare
som tvångsvårdas enligt smittskyddslagen vårdas i en institution där han kan
få behandling för sitt missbruk. Utskottet är alltså inte berett att tillstyrka att
de medel som avses för LVM-vården används för andra ändamål. Utskottet
avstyrker motion 1987/88:So3 (fp) yrkande 7.

I motion 1987188:So7 (c) hemställs att riksdagen beslutar uttala att resurserna
för samlevnadsundervisningen i skolorna skall förstärkas med 25 milj. kr.
(yrkande 4). Motionärerna anser att en del av de nu tillkommande resurserna
för insatser mot AIDS bör användas för skolans samlevnadsundervisning.
Motionärerna föreslår därför att 25 milj. kr. av det ökade anslaget skall
avsättas för detta ändamål.

Utskottet har ovan (s. 9—12) redovisat sin syn på innehållet i och formerna
för skolans sex- och samlevnadsundervisning. Utskottet är inte berett att
tillstyrka att 25 milj. kr. av AIDS-anslaget skall specialdestineras för
informationsarbetet inom skolan. Motion So7 (c) yrkande 4 avstyrks.

Flera motionsyrkanden behandlar det extra statsbidraget till vissa kommuner
och landsting för deras smittskyddsarbete.

I motion 1987/88:So5 av Karin Söder och Pär Granstedt (båda c) hemställs att
riksdagen beslutar att statsbidraget till Stockholms läns landsting skall vara
90 milj. kr. för 1988 och 115 milj. kr. för 1989 (yrkande 1). Motionärerna
framhåller att HIV-smittan är koncentrerad till Stockholmsområdet. Hälsooch
sjukvården där tvingas därmed ta huvudansvaret. Vad som händer i
Stockholm är avgörande för hur snabbt smittspridningen kommer att ske i
resten av landet. Liknande synpunkter framförs i motion 1987/88:So2 (vpk).
Där hemställs att Stockholms läns landsting bör tilldelas 60 milj. kr. av det
extra bidraget till kommuner och landsting (yrkande 1).

I propositionen föreslås en höjning av det extra bidraget till vissa landsting
och kommuner med 35 milj. kr. till 85 milj. kr. för år 1988. Enligt förslaget
skall 35 milj. kr. fördelas till Stockholms läns landsting, 20 milj. kr. till
Stockholms kommun och 10 milj. kr. vardera till Göteborgs kommun.
Malmö kommun och Malmöhus läns landsting. Föredragande statsrådet
anför att hon i detta förslag tagit hänsyn till vad som är känt om HIV-smittans
utbredning och behovet av förebyggande insatser inom resp. storstadsregion.
Enligt förslaget skall det extra bidraget endast få användas för specificerade
förebyggande insatser. De berörda huvudmännen skall före den 1 juli 1988
redovisa en plan för de förebyggande insatserna.

I propositionen aviseras också att 120 milj. kr. kommer att föreslås som ett
extra bidrag till vissa landsting och kommuner för år 1989. Bidrag blir dock
inte aktuellt förrän i samband med anslagsberäkningen för år 1989.
Föredragande statsrådet uttalar att finansieringsansvaret efter år 1989 för de
insatser som planerats och genomförts och för vilka extra statliga medel

SoU 1987/88:10

tidigare utgått enligt hennes mening bör övertas av resp. huvudman.
(Utskottet återkommer nedan till denna sista fråga.)

Utskottet gör följande bedömning.

Sjukdomen AIDS har hittills fått sin största spridning i storstadsområdena.
Särskilda insatser krävs för att förhindra smittspridningen till övriga delar av
landet. Utskottet delar bedömningen att staten bör medverka till förstärkta
smittskyddsåtgärder i de områden där smittan i dag är mest utbredd.
Utskottet är dock inte berett att tillstyrka de förslag som framförs i
motionerna. Utskottet tillstyrker således propositionens förslag och avstyrker
motionerna So5 (c) yrkande 1 och So2 (vpk) yrkande 1. Vad gäller
motion So5 (c) vill utskottet tillägga att frågan om storleken på bidrag för år
1989 får prövas i anslutning till behandlingen av anslag för budgetåret
1989/90.

I motion 1987l88:So3 (fp) begärs ett tillkännagivande till regeringen om vad
som anförs om statsbidrag till särskilt drabbade områden (yrkande 6).
Motionärerna anser att någon bortre gräns för statsbidragen till storstadsregionerna
inte skall utstakas. En solidarisk kostnadsfördelning förutsätter
även i framtiden statsbidrag till särskilt utsatta regioner.

Liknande synpunkter framförs i flera andra motioner. I motion 1987/88:So4
(m) begärs sålunda ett tillkännagivande till regeringen om att det extra
bidraget till landsting och kommuner bör utgå tills vidare, även efter 1989
(yrkande 3). Motionärerna hänvisar till statens ansvar för AIDS-bekämpningen.
I motion 1987/88:So5 (c) hemställs att riksdagen avslår regeringens
förslag att statsbidragen till storstadsområden för AIDS-bekämpningen skall
upphöra från och med år 1990 (yrkande 2). Motionärerna anser att den
statliga satsningen är otillräcklig med hänsyn till problemets nationella
betydelse. Även i motion I987/88:So6 av Göran Ericsson (m), slutligen,
begärs ett tillkännagivande till regeringen om att statligt stöd för AIDSbekämpningen
i storstadsområdena bör utgå även efter 1989.

Som framgått ovan anförts i propositionen att resp. huvudman själv bör
överta finanseringsansvaret från och med år 1990 för sådana insatser för vilka
extra statliga medel utgått. Något formellt förslag framläggs emellertid inte i
denna del.

Utskottet gör följande bedömning.

Det huvudsakliga ansvaret för det praktiska arbetet med att begränsa
spridningen av HIV vilar på landsting och kommuner. Varje landsting skall
således enligt hälso- och sjukvårdslagen (1982:763) erbjuda en god hälso- och
sjukvård åt dem som är bosatta inom landstingskommunen. Sjukvårdshuvudmännen
bär huvudansvaret för provtagning och för att erbjuda smittade
och sjuka medicinsk vård och psykosocialt stöd. Enligt smittskyddslagen
(1968:231) åligger det vidare kommunerna att vidta erforderliga åtgärder till
skydd mot smittsamma sjukdomar. Det huvudsakliga arbetet med att
bekämpa de veneriska sjukdomarna sker dock inom hälso- och sjukvården.

Genom att spridningen av HIV i stor utsträckning är koncentrerad till
Storstockholmsområdet men även till Malmö och Göteborg har dessa

SoU 1987/88:10

4 Riksdagen 1987188. 12 sami. Nr 10

storstadsområden drabbats av en stor del av kostnaderna för kampen mot
AIDS. Utskottet vill betona att en effektiv smittbekämpning i storstadsområdena
måste anses ligga i hela landets intresse. Ett effektivt smittskyddsarbete
inom de mest utsatta områdena gagnar övriga huvudmän i landet. Utskottet
vill också erinra om de uttalanden som utskottet tidigare gjort om att kampen
mot AIDS och HIV måste anses vara en nationell angelägenhet.

Utskottet är mot denna bakgrund inte berett att uttala att finansieringsansvaret
för det förebyggande arbetet med HIV och AIDS från och med 1990
helt skulle kunna föras över till resp. huvudman. Enligt utskottets mening är
det troligt att särskilda bidrag från statens sida till de mest drabbade
kommunerna och landstingen kommer att behövas under betydligt längre tid
om arbetet mot AIDS och HIV skall kunna bedrivas så effektivt som
förutsatts från statsmakternas sida. Utskottet anser därför inte att man nu
bör låsa sig för en tidsgräns varefter inga ytterligare statsbidrag utgår.

Vad utskottet sålunda anfört med anledning av motionerna So3 (fp)
yrkande 6, So4 (m) yrkande 3, So5 (c) yrkande 2 och So6 (m) bör riksdagen
som sin mening ge regeringen till känna.

Slutligen föreslås i några motioner en höjning av propositionens förslag till
medelsanvisning under anslaget A5. Insatser mot AIDS. Sålunda hemställs i
motion 1987/88:So2 av Lars Werner m.fl. (vpk) att riksdagen beslutar att
under det nämnda anslaget för budgetåret 1988/89 anvisa ett reservationsanslag
med ett i förhållandet till regeringens förslag höjt anslag med 25 milj. kr.
(yrkande 2). Enligt motionärerna är den förebyggande vården och behandlingen
av HIV/AIDS-smittade ett riksintresse. Staten måste därför ta på sig
större kostnadsansvar för vården.

I motion 1987/88:So8 (c) begärs att riksdagen anslår ytterligare 5 milj. kr.
för utbyggnaden av behandlingshem för missbrukare som omhändertagits
enligt LVM (yrkande 2). Motionären pekar på den brist på vårdplatser som
råder och anser att ytterligare resurser för detta ändamål snabbt måste
tillskapas.

Utskottet har i flera sammanhang tidigare understrukit att brist på resurser
inte får hindra angelägna åtgärder mot AIDS. Utskottet har också uttalat att
det initialt behövs insatser på särskilda områden. De av regeringen nu
föreslagna medlen utgör emellertid en kraftig förstärkning av insatserna mot
AIDS. Utskottet anser förslaget väl avvägt.

Med det anförda avstyrker utskottet motionerna So2 (vpk) yrkande 2 och
So8 (c) yrkande 2.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande fortsatta informationsinsatser

att riksdagen avslår motion 1987/88:So4 yrkandena 4 och 5, motion
1987/88:So7 yrkande 1, motion 1987/88:So8 yrkande 1 och motion
1987/88: So220 yrkande 4,

2. beträffande skolans sex- och samlevnadsundervisning

att riksdagen avslår motion 1987/88:So3 yrkande 4, motion 1987/
88:So4 yrkande 6 och motion 1987/88:So7 yrkande 3,

SoU 1987/88:10

3. beträffande vårdpersonalens utbildning

att riksdagen avslår motion 1987/88:So7 yrkande 2,

4. beträffande vården av sjuka och smittade

att riksdagen avslår motion 1987/88:So7 yrkande 8 och motion
1987/88:So4 yrkandena 18 och 19,

5. beträffande egenblodgivning

att riksdagen avslår motion 1987/88:Sol och motion 1987/88:So7
yrkande 13 delvis,

6. beträffande friskvårdsprogram

att riksdagen avslår motion 1987/88:So7 yrkande 9,

7. beträffande insatser inom narkomanvården

att riksdagen avslår motion 1987/88:So4 yrkande 14 och motion
1987/88:So7 yrkandena 10 och 11,

8. beträffande fria sprutor och kanyler

att riksdagen avslår motion 1987/88:So3 yrkande 1 och motion
1987/88:So8 yrkande 3,

9. beträffande metadonprogrammets omfattning
att riksdagen avslår motion 1987/88:So3 yrkande 2,

10. beträffande utvidgad HIV-testning

att riksdagen avslår motion 1987/88:So4 yrkande 8 och motion
1987/88:So7 yrkande 5 delvis,

11. beträffande HIV-testning av hela befolkningen
att riksdagen avslår motion 1987/88:So8 yrkande 4,

12. beträffande tvångstestning

att riksdagen avslår motion 1987/88:So4 yrkande 9, motion 1987/
88:So7 yrkande 5 delvis och motion 1987/88:So8 yrkande 5,

13. beträffande HIV-testning vid transplantationer
att riksdagen avslår motion 1987/88:So494,

14. beträffande en parlamentarisk utredning

att riksdagen avslår motion 1987/88:So3 yrkande 5,

15. beträffande smittskyddsläkarnas ställning m.m.

att riksdagen avslår motion 1987/88:So7 yrkande 6 och motion
1987/88:So4 yrkande 12,

16. beträffande statens ansvar för smittskyddet

att riksdagen avslår motion 1987/88:So4 yrkande 11,

17. beträffande införande av straff i smittskyddslagen
att riksdagen avslår motion 1987/88:So4 yrkande 13,

18. beträffande förstärkt kontaktspårningsverksamhet

att riksdagen avslår motion 1987/88:So3 yrkande 3, motion 1987/
88:So4 yrkande 10 delvis och motion 1987/88:So7 yrkande 7,

19. beträffande särskilda AIDS-centrum

att riksdagen avslår motion 1987/88:So4 yrkande 10 delvis och So7
yrkande 13 delvis,

20. beträffande stöd till vissa personalgrupper
att riksdagen avslår motion 1987/88:So4 yrkande 7,

21. beträffande förstärkning av socialstyrelsens resurser
att riksdagen avslår motion 1987/88:So4 yrkande 1,

SoU 1987/88:10

22. beträffande vetenskapligt råd

att riksdagen avslår motion 1987/88:So4 yrkande 2,

23. beträffande medel för AIDS-forskning

att riksdagen avslår motion 1987/88:So4 yrkande 20,

24. beträffande riksförening mot AIDS

att riksdagen avslår motion 1987/88:So4 yrkande 21,

25. beträffande bidrag till hem för tvångsinternering enligt smittskyddslagen att

riksdagen avslår motion 1987/88:So3 yrkande 7,

26. beträffande bidrag till skolans sex- och samlevnadsundervisning
att riksdagen avslår motion 1987/88:So7 yrkande 4,

27. beträffande bidrag till Stockholms läns landsting för åren 1988
och 1989

att riksdagen avslår motion 1987/88:So5 yrkande 1 och motion
1987/88:So2 yrkande 1,

28. beträffande bidrag till vissa landsting och kommuner efter år 1989
att riksdagen med anledning av motion 1987/88:So3 yrkande 6, motion
1987/88:So4 yrkande 3, motion 1987/88:So5 yrkande 2 och motion
1987/88:So6 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet
anfört,

29. beträffande medelsanvisning till Insatser mot AIDS

att riksdagen med bifall till propositionen och med avslag på motion
1987/88:So2 yrkande 2 och motion 1987/88:So8 yrkande 2 till Insatser
mot AIDS för budgetåret 1988/89 anvisar ett reservationsanslag av
230 000 000 kr.,

30. att riksdagen beslutar att vad som anförs i propositionen om
behovet av fortsatta åtgärder mot HIV/AIDS, avseende förebyggande
åtgärder, insatser inom narkomanvården, psykosocialt stöd, forskning
och motivationsarbete inom kriminalvården samt om ett säkerhetslaboratorium
vid statens bakteriologiska laboratorium inte i övrigt skall
föranleda något riksdagens uttalande.

Stockholm den 3 mars 1988
På socialutskottets vägnar
Daniel Tarschys

Närvarande: Daniel Tarschys (fp), Evert Svensson (s), Göte Jonsson (m),
Ulla Tillander (c), Anita Persson (s), Blenda Littmarck (m), Gunnar Ström
(s), Aina Westin (s), Per Arne Aglert (fp), Rosa Östh (c), Inga Lantz (vpk),
Ingrid Andersson (s), Erik Janson (s), Claes Rensfeldt (s) och Karin Falkmer
(m).

SoU 1987/88:10

Reservationer

SoU 1987/88:10

1. Skolans sex- och samlevnadsundervisning (mom. 2 i
hemställan)

Daniel Tarschys (fp), Göte Jonsson (m), Ulla Tillander (c), Blenda
Littmarck (m), Per Arne Aglert (fp), Rosa Östh (c) och Karin Falkmer (m)
anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 12 som börjar med ”Under 1987”
och slutar med ”yrkande 3.” bort ha följande lydelse:

Utskottet delar uppfattningen i motionerna So3 (fp), So4 (m) och So7 (c)
att skolungdomarna utgör en av de angelägnaste målgrupperna för informationsarbetet
när det gäller AIDS och HIV. Som framgått av redovisningen
ovan har skolöverstyrelsen utarbetat ett fortbildningsprogram avseende HIV
och AIDS i gymnasieskolan och på grundskolans högstadium. Genomförandet
av programmet har försenats genom att regeringen inte har ställt
erforderliga medel till förfogande. Det är nödvändigt att skolöverstyrelsen
ges reella möjligheter att genomföra detta fortbildningsprogram. Detta bör
ges regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under mom. 2 bort ha följande lydelse:

2. beträffande skolans sex- och samlevnadsundervisning
att riksdagen med anledning av motion 1987/88:So3 yrkande 4, motion
1987/88:So4 yrkande 6 och motion 1987/88:So7 yrkande 3 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

2. Fria sprutor och kanyler (mom. 8 i hemställan)

Daniel Tarschys och Per Arne Aglert (båda fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 21 som börjar med ”Utskottet
erinrar” och slutar med ”yrkande 3.” bort ha följande lydelse:

Narkomaner måste i största möjliga utsträckning motiveras att upphöra
med sitt missbruk. När missbruket trots insatser inte kan betvingas måste
emellertid ansträngningarna att hejda smittan drivas vidare även på andra
fronter. Det gäller därvid bl.a. att bekämpa bruket av förorenade injektionsverktyg.
Inom den internationella expertisen råder praktiskt taget fullständig
enighet om att narkomaner som inte kan förmås avbryta sitt missbruk inte
bör förhindras att få tillgång till rena verktyg. Detta framkom bl.a. vid
WHO:s expertmöte i Stockholm hösten 1986 och uppfattningen har sedermera
konfirmerats av WHO:s styrelse. Utskottet ser mot denna bakgrund
positivt på det försök som för närvarande pågår i Lund med utbyte av
förorenade verktyg mot rena under strikt läkarkontroll. Utskottet delar den
uppfattning som framförs i de aktuella motionerna att det är angeläget att
liknande försök kommer till stånd även på andra håll i landet. Vad utskottet
sålunda anfört med anledning av motionerna So3 (fp) yrkande 1 och So8 (c)
yrkande 3 bör ges regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under mom. 8 bort ha följande lydelse:

8. beträffande fria sprutor och kanyler

att riksdagen med anledning av motion 1987/88:So3 yrkande 1 och
motion 1987/88:So8 yrkande 3 som sin mening ger regeringen till
känna vad utskottet anfört,

3. Metadonprogrammets omfattning (mom. 9 i hemställan)

Daniel Tarschys och Per Arne Aglert (båda fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 22 som börjar med ”Det finns”
och slutar med ”yrkande 2.” bort ha följande lydelse:

Det finns mot denna bakgrund goda skäl för en utvidgning av metadonbehandlingsprogrammet.
I propositionen föreslås en höjning av det högsta
antalet missbrukare som kan få metadonbehandling från 150 till 300
personer. Enligt utskottet måste självfallet en seriös prövning föregå beslut
om behandling. Sådan behandling kan ifrågakomma enbart när tidigare
försök att betvinga narkotikabruket har visat sig fruktlösa. Ali behandling
måste också ske under strikt läkarkontroll. Något tak är däremot enligt
utskottets uppfattning inte nödvändigt. Någon sådan ransonering tillämpas
inte på något annat område inom svensk sjukvård och kan som erfarenheten
visar leda till allvarliga problem när taket behöver justeras. Vad gäller
behandlingens utformning utgår utskottet ifrån att de viktiga erfarenheter
som gjorts inom ramen för Ulleråker-projektet kommer att utnyttjas när
verksamheten utvidgas. Utskottet vill därutöver framhålla vikten av att
socialstyrelsen följer verksamheten och regelbundet redovisar metadonprogrammets
utveckling.

Vad utskottet sålunda anfört med anledning av motion So3 (fp) yrkande 2
bör ges regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under mom. 9 bort ha följande lydelse:

9. beträffande metadonprogrammets omfattning

att riksdagen med anledning av motion 1987/88:So3 yrkande 2 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

4. Tvångstestning (mom. 12 i hemställan)

Göte Jonsson (m), Blenda Littmarck (m) och Karin Falkmer (m) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 25 börjar med ”Utskottet
konstaterar” och på s. 26 slutar med ”yrkande 5.” bort ha följande lydelse:
Även med ett genomtänkt och väl utbyggt testningsprogram av hög
kvalitet torde behov av tvångstestning uppstå. Det gäller situationer där
vetskapen om den testades eventuella smittbarhet är av väsentligt intresse för
annan person. Det måste enligt utskottet i sådana situationer finnas
möjlighet att testa en person oberoende av samtycke.

Det kan gälla t.ex. våldtäktsmän som vägrar testa sig eller personer som
attackerat personal med t.ex. kanyler, samtidigt som de säger sig vara
HIV-positiva. Det kan också gälla andra personer som man på goda grunder
misstänker har kunnat sprida smitta. Enligt utskottet är det angeläget att

SoU 1987/88:10

lagförslag med denna innebörd skyndsamt läggs fram.

Vad utskottet sålunda anfört med anledning av motionerna So4 (m)
yrkande 9, So7 (c) yrkande 5 delvis och So8 (c) yrkande 5 bör ges regeringen
till känna.

dels att utskottets hemställan under mom. 12 bort ha följande lydelse:

12. beträffande tvångstestning
att riksdagen med anledning av motion 1987/88:So4 yrkande 9, motion
1987/88:So7 yrkande 5 delvis och motion 1987/88:So8 yrkande 5 som
sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

5. Tvångstestning (mom. 12 i hemställan)

Daniel Tarschys (fp), Ulla Tillander (c). Per Arne Aglert (fp) och Rosa Östh
(c) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 25 börjar med ”Utskottet
konstaterar” och på s. 26 slutar med ”yrkande 5.” bort ha följande lydelse:
Huvudregeln inom svensk hälso- och sjukvård är att HIV-testning skall
vara frivillig. I undantagsfall kan dock finnas skäl att genomdriva testning
utan samtycke. Enligt utskottets mening bör tvångstestning kunna företas
om någon är skäligen misstänkt för ett sexuellt eller annat övergrepp och det
finns anledning att anta att smitta kan ha överförts vid brottet. Lagförslag
som gör detta möjligt bör utarbetas. Detta bör med anledning av motionerna
So4 (m) yrkande 9, So7 (c) yrkande 5 delvis och So8 (c) yrkande 5 ges
regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under mom. 12 bort ha följande lydelse:

6. Införande av straff i smittskyddslagen (mom. 17 i
hemställan)

Göte Jonsson, Blenda Littmarck och Karin Falkmer (alla m) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 29 som börjar med ”Det yttersta”
och slutar med ”yrkande 13.” bort ha följande lydelse:

De nuvarande brottsbalksreglerna är svåra att tillämpa när det gäller
spridande av HIV-smitta. Enligt utskottet är det nödvändigt att överväga
åtgärder som medför att straff kan ådömas den person som medvetet
och/eller ansvarslöst sprider HIV-smitta. Straffbarheten understryker både
den rättsliga och moraliska skyldigheten för en smittad att på förhand
underrätta en sexualpartner om sin smitta.

Regeringen bör skyndsamt förelägga riksdagen lagförslag med detta
syfte.

Vad utskottet sålunda anfört med anledning av motion So4 (m) yrkande 13
bör ges regeringen till känna.

SoU 1987/88:10

dels att utskottets hemställan under mom. 17 bort ha följande lydelse:

17. beträffande införande av straff i smittskyddslagen

att riksdagen med anledning av motion 1987/88:So4 yrkande 13 som
sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

7. Förstärkt kontaktspårningsverksamhet (mom. 18 i
hemställan)

Daniel Tarschys och Per Arne Aglert (båda fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 30 som börjar med ”Utskottet
delar” och slutar med ”yrkande 7.” bort ha följande lydelse:

Utskottet vill framhålla vikten av att smittspårningen intensifieras. Genom
att inkalla till testning de sexualpartners som en HIV-patient har haft kan
man i några fall både upptäcka varifrån smittan har kommit och vart den kan
ha spritts vidare.

Enstaka läkare, kuratorer och narkomanvårdare gör i dag utmärkta
insatser för att spåra HIV-smittan. Detta kan emellertid inte regelmässigt
vara en bisyssla. Utskottet anser att det behövs specialiserade experter som
på heltid ägnar sig åt smittspårning. Enligt utskottet är det därför viktigt att
särskilda tjänster inrättas för kontaktspårningsarbetet.

Vad utskottet sålunda anfört med anledning av de aktuella motionerna So3
(fp), So4 (m) och So7 (c) bör riksdagen som sin mening ge regeringen till
känna.

dels att utskottets hemställan under mom. 18 bort ha följande lydelse:

18. beträffande förstärkt kontaktspårningsverksamhet

att riksdagen med anledning av motion 1987/88:So3 yrkande 3, motion
1987/88:So4 yrkande 10 delvis och motion 1987/88:So 7 yrkande 7 som
sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

8. Stöd till vissa personalgrupper (mom. 20 i hemställan)

Göte Jonsson, Blenda Littmarck och Karin Falkmer (alla m) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 33 som börjar med ”Utskottet
konstaterar” och slutar med ”yrkande 7.” bort ha följande lydelse:

Utskottet delar många av de bedömningar som görs i den aktuella
motionen So4 (m). Det finns vissa personalgrupper som löper större risk än
andra att exponeras för HIV i arbetet. Det gäller särskilt personal inom
hälso- och sjukvården, socialtjänsten samt polisen och kriminalvården.
Enligt utskottet är det nödvändigt att snabbt bygga ut informationen på
arbetsplatserna och att då prioritera de grupper som kan få en nära kontakt
med smittade.

Hälso- och sjukvårdspersonalen utgör en frontgrupp i arbetet att begränsa
HIV-smittan och hjälpa smittade och sjuka. Personal som har eller har haft
sådan kontakt med en patient att blodsmitta kan uppkomma måste kunna få
information om att patienten är HI V-positiv. Patienterna bör dessutom vara
skyldiga att uppge HI V-smitta för behandlande hälso- och sjukvårdspersonal
och tandvårdspersonal. Det förekommer även andra yrkesområden där

SoU 1987/88:10

personal i tjänsten utsätts för risk för blodsmitta. Utskottet anser att det
måste vara möjligt för sådan personal att få information om huruvida den
person som misstänks ha kunnat sprida smitta är HIV-positiv eller ej. Utskottet
förutsätter att lämpliga författningsändringar som syftar till att
skydda särskilt utsatta personalgrupper kommer att föreslås i den aviserade
propositionen om ny smittskyddslag.

Vad utskottet här anfört med anledning av motion So4 (m) yrkande 7 bör
ges regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under mom. 20 bort ha följande lydelse:

20. beträffande stöd till vissa personalgrupper

att riksdagen med anledning av motion 1987/88:So4 (m) yrkande 7
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

9. Förstärkning av socialstyrelsens resurser (mom. 21 i
hemställan)

Daniel Tarschys (fp), Göte Jonsson (m), Ulla Tillander (c), Blenda
Littmarck (m), Per Arne Aglert (fp), Rosa Östh (c) och Karin Falkmer (m)
anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 35 som börjar med ”Utskottet
konstaterar” och slutar med ”yrkande 1.” bort ha följande lydelse:

Enligt utskottets uppfattning måste ledningsansvaret för olika verksamhetsområden
och aktiviteter bli tydligare fördelat och klarare uttalat.
Tillräckliga resurser för arbetet måste stå till förfogande. Enligt utskottet är
det särskilt viktigt att förstärka socialstyrelsens resurser för AIDS-arbetet, så
att socialstyrelsen kan fullgöra sitt centrala ansvar för tillsyn, planering,
samordning och uppföljning av AIDS-frågorna inom hälso- och sjukvården
samt socialtjänsten.

Vad utskottet sålunda anfört med anledning av motion So4 (m) yrkande 1
bör ges regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under mom. 21 bort ha följande lydelse:

21. beträffande förstärkning av socialstyrelsens resurser

att riksdagen med anledning av motion 1987/88:So4 yrkande 1 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

10. Vetenskapligt råd (mom. 22 i hemställan)

Göte Jonsson, Blenda Littmarck och Karin Falkmer (alla m) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 36 som börjar med ”Utskottet
har” och slutar med ”yrkande 2.” bort ha följande lydelse:

Utskottet har fortfarande denna principiella syn. Enligt utskottet är det
angeläget att resurser nu avsätts så att ett vetenskapligt expertorgan med
bred kompetens skyndsamt kan komma i gång med sitt arbete. Detta bör ges
regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under mom. 22 bort ha följande lydelse:

22. beträffande vetenskapligt råd

att riksdagen med anledning av motion 1987/88:So4 yrkande 2 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

SoU 1987/88:10

11. Bidrag till skolans sex- och samlevnadsundervisning (mom.
26 i hemställan)

Under förutsättning av bifall till reservation 1
Ulla Tillander och Rosa Östh (båda c) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 40 som börjar med ”Utskottet
har” och slutar med ”yrkande 4 avstyrks.” bort ha följande lydelse:
Utskottet har ovan redovisat sin syn på innehållet i och formerna för
skolans sex- och samlevnadsundervisning. Enligt utskottets mening är det
naturligt att de nya arbetsformer som kan bli nödvändiga om denna
undervisning skall leda till avsett resultat också ställer krav på särskilda
resurser. Utskottet, som delar den bedömning som görs i motion So7 (c) att
särskilda medel måste avsättas för detta arbete, anser att 25 milj. kr. av det
ökade anslaget bör avsättas för detta ändamål. Vad utskottet sålunda anfört
bör ges regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under mom. 26 bort ha följande lydelse:

26. beträffande bidrag till skolans sex- och samlevnadsundervisning
att riksdagen med anledning av motion 1987/88:So7 yrkande 4 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

12. Bidrag till Stockholms läns landsting för åren 1988 och 1989
(mom. 27 i hemställan)

Inga Lantz (vpk) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 41 som börjar med ”Sjukdomen
AIDS” och slutar med ”budgetåret 1989/90.” bort ha följande lydelse:
AIDS är i lika hög grad en social som medicinsk sjukdom. Den snabbaste
smittspridningen och det allvarligaste sjukdomsförloppet sker bland grupper
som drabbats av social utslagning och utstötning. Koncentrationen av
HIV-smittan till Stockholmsområdet är en följd av sjukdomens sociala
mönster. Hälso- och sjukvården i Storstockholm tvingas därför att ta
huvudansvaret för den nya situation som uppstått genom hotet från AIDS.
Vad som händer i Stockholm är avgörande för hur snabbt smittspridningen
kommer att ske ute i landet för övrigt. Utskottet delar den uppfattning som
framförs i motion So2 (vpk) att Stockholms läns landsting bör tilldelas ökade
resurser inom ramen för det föreslagna extra bidraget till vissa kommuner
och landsting. Enligt utskottet bör sålunda 60 milj. kr. avsättas för detta
ändamål.

Vad utskottet sålunda anfört med anledning av motionerna 1987/88:So2
(vpk) yrkande 1 och So5 (c) yrkande 2 bör ges regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under mom. 27 bort ha följande lydelse:

27. beträffande bidrag till vissa landsting och kommuner för åren
1988 och 1989

att riksdagen med anledning av motion 1987/88:So2 yrkande 1 och
motion So5 yrkande 1 som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört,

SoU 1987/88:10

13. Medelsanvisning till Insatser mot AIDS (mom. 29 i
hemställan)

Inga Lantz (vpk) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 42 som börjar med ”Utskottet
har” och slutar med ”yrkande 2.” bort ha följande lydelse:

Den förebyggande vården och behandlingen av HIV/AIDS-smittade är ett
riksintresse, oavsett koncentrationen till ett område. Staten måste därför
enligt utskottets mening ta på sig större kostnadsansvar för vården. Mot
denna bakgrund tillstyrker utskottet förslaget i motion So2 (vpk) yrkande 2
om ett i förhållande till regeringens förslag höjt anslag.

dels att utskottets hemställan under mom. 29 bort ha följande lydelse:

29. beträffande medelsanvisning till Insatser mot AIDS
att riksdagen med bifall till motion 1987/88:So2 yrkande 2 och med
anledning av regeringens förslag och motion 1987/88: So8 yrkande 2 till
Insatser mot AIDS för budgetåret 1988/89 anvisar ett reservationsanslag
av 255 000 000 kr.,

Särskilda yttranden

1. Friskvårdsprogram (mom. 6)

Ulla Tillander och Rosa Östh (båda c) anför:

En HIV-smittad har till en början få eller inga sjukdomssymtom. Han/hon
kan i många fall leva ett rikt och aktivt liv i många år. Förutsättningarna kan
påverkas genom att den smittade för en sund livsföring. Alkohol och rökning
liksom en felaktig och ofullständig kost kan försämra hälsotillståndet. Vi
anser det därför vara viktigt att sjukvårdshuvudmännen utarbetar särskilda
friskvårdsprogram för HIV-smittade, så att dessa erbjuds särskilda stödinsatser
som kostråd, rökavvänjning och möjligheter till friskvård och motion.

2. Statens ansvar för smittskyddet (mom. 16)

Göte Jonsson, Blenda Littmarck och Karin Falkmer (alla m) anför:

Vi anser att statens övergripande ansvar för hälso- och sjukvården måste
stärkas. Vi anser det också som självklart att staten även i fortsättningen
måste ta ett särskilt ansvar för smittskyddet. När det gäller huvudmannaskapet
för smittskyddet får vi anledning återkomma till denna fråga i samband
med behandlingen av det förslag till ny smittskyddslagstiftning som enligt den
reviderade propositionsförteckningen skall läggas fram senare under detta
riksmöte. Vi vill i sammanhanget betona angelägenheten av att arbetet med
den nya smittskyddslagstiftningen inte ytterligare försenas.

SoU 1987/88:10

3. Särskilda AIDS-centrum (mom. 19)

SoU 1987/88:10

Göte Jonsson, Blenda Littmarck och Karin Falkmer (alla m) anför:

På landets mottagningar för sexuellt överförda sjukdomar finns en unik
kompetens och stor erfarenhet av rådgivnings-, informations- och smittskyddsarbete
hos inte minst kuratorerna. Dessa mottagningar skulle kunna
utgöra centra för information, kontaktspårning, stöd och rådgivning och
kunna bistå enskilda organisationer med sakkunskap. Vi har för avsikt att
återkomma även i denna fråga i samband med att det aviserade förslaget till
ny smittskyddslagstiftning läggs fram.

4. Särskilda AIDS-centrum (mom. 19)

Ulla Tillander och Rosa Östh (båda c) anför:

I motion 1987/88:So7 (c) hänvisas till den verksamhet som bedrevs vid den
tidigare dispensärverksamhet för tuberkulos där det fanns specialistutbildad
personal som hade ett totalt omhändertagandeansvar för patienternas vård. I
likhet med motionärerna anser vi att det vorde värdefullt om en liknande
verksamhet kunde prövas i arbetet med att bekämpa AIDS.

Innehållsförteckning SoU 1987/88:10

Sammanfattning 1

Propositionen 1

Motioner 2

Motioner väckta med anledning av propositionen 2

Motioner väckta under allmänna motionstiden 5

Utskottet 5

Bakgrund 5

Proposition 1987/88:79 5

Informationen om AIDS 6

Skolans setf- och samlevnadsundervisning 9

Vårdpersonalens utbildning 12

Vården av sjuka och smittade 13

Insatser inom narkomanvården 15

Vården av narkotikamissbrukare 15

Tillgång till sprutor och kanyler 19

Metadonbehandling 21

HIV-testning 23

Utvidgad testverksamhet 23

Testning i speciella situationer 25

Smittskyddslagen 26

Kontaktspårning vid HIV 29

Skyddet för utsatta personalgrupper 31

Socialstyrelsens AIDS-organisation 33

Vissa forskningsfrågor 36

Medelsanvisningar 38

Hemställan 42

Reservationer 45

1. Skolans sex- och samlevnadsundervisning (mom. 2 i hemställan) av

m, fp och c 45

2. Fria sprutor och kanyler (mom. 8 i hemställan) av fp 45

3. Metadonprogrammets omfattning (mom. 9 i hemställan) av fp 46

4. Tvångstestning (mom. 12 i hemställan) av m 46

5. Tvångstestning(mom. 12 i hemställan) av fp och c 47

6. Införande av straff i smittskyddslagen (mom. 17 i hemställan) av m 47

7. Förstärkt kontaktspårningsverksamhet (mom. 18 i hemställan) av

fp 48

8. Stöd till vissa personalgrupper (mom. 20 i hemställan) av m 48

9. Förstärkning av socialstyrelsens resurser (mom. 21 i hemställan) av

m, fp och c 49

10. Vetenskapligt råd (mom. 22 i hemställan) av m 49

11. Bidrag till skolans sex- och samlevnadsundervisning (mom. 26 i
hemställan) av c 50

12. Bidrag till Stockholms läns landsting för åren 1988 och 1989 (mom.

27 i hemställan) av vpk 50

13. Medelsanvisning till Insatser mot AIDS (mom. 29 i hemställan) av

Särskilda yttranden 51 SoU 1987/88:10

1. Friskvårdsprogram (morn. 6) av c 51

2. Statens ansvar för smittskyddet (mom. 16) av m 51

3. Särskilda AIDS-centrum (mom. 19) av m 52

4. Särskilda AIDS-centrum (mom. 19) av c 52