om åtalsreglerna vid kvinnomisshandel m.m. (Betänkande 1980/81:JuU29 Justitieutskottet)

JuU 1980/81:29

Justitieutskottets betänkande
1980/81:29

om åtalsreglerna vid kvinnomisshandel m. m.

Motioner

I motion 1980/81:516 av Eva Winther m. fl. (fp) yrkas att riksdagen
beslutar hemställa hos regeringen att sexualbrottsutredningen får i uppdrag
att snabbt och med förtur lägga förslag om att kvinnomisshandel skall falla
under allmänt åtal.

I motionen återges uppgifter om att en omfattande kvinnomisshandel äger
rum i Sverige. Enligt motionärerna sker misshandeln i de flesta fall på enskilt
område, varför den inte faller under allmänt åtal. Motionärerna anför också
att större delen av de anmälningar som sker tas tillbaka, oftast för att kvinnan
är fäst vid mannen, men ibland för att hon är rädd för hämnd.

I motion 1980/81:890 av Anita Persson (s) och Maj-Lis Lööw (s) hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts
beträffande rättegångsbiträde för misshandlade kvinnor.

I motionen sägs att mer än hälften av de anmälningar om kvinnomisshandel
som sker tas tillbaka. Enligt motionärerna beror det många gånger på att
kvinnorna utsätts för påtryckningar. I avvaktan på att åtalsreglerna ändras så
att även misshandel på enskild plats faller under allmänt åtal anser
motionärerna att åtgärder måste vidtas för att stödja de kvinnor som har
misshandlats. Rättegångsbiträde bör förordnas för kvinnan redan när hon
gör polisanmälan. Biträdet skall ha till uppgift att hjälpa kvinnan så att hon
orkar stå fast vid sin anmälan och medverka vid förundersökningen.
Ytterligare uppgifter skall vara att upplysa kvinnan om möjligheten att få
skadestånd m. m. och att biträda vid rättegången.

I motion 1980/81:1572 av Gunnel Jonäng (c) yrkas att riksdagen hos
regeringen begär att frågan om åtalsregeln vid misshandelsbrott utreds med
förtur.

Enligt motionären är det våld mot kvinnor som förekommer ett uttryck för
bristande jämställdhet och för en föråldrad patriarkalisk ideologi. Motionären
anför att våldet mot kvinnor i största utsträckning sker i det fördolda och
inte kommer till myndigheternas kännedom, vilket bl. a. innebär att det finns
en brottslighet som aldrig blir föremål för samhällets åtgärder. Motionären
anser att det är otillfredsställande att misshandel inom hemmets väggar inte
faller under samma åtalsregel som misshandel på gatan.

I motion 1980/81:1578 av Annika Öhrström m. fl. (c) yrkas att riksdagen
hos regeringen begär förslag till lagstiftning av innehåll att 3 kap. 11 §

1 Riksdagen 1980/81. 7 sami. Nr 29

JuU 1980/81:29

brottsbalken skall upphöra att gälla med verkan fr. o. m. den 1 januari

1982.

Motionärerna anför att det har skett en omfattande ökning av våldsbrottsligheten
inom hemmen och att hustrur och barn utsätts för en regelbunden,
inte sällan brutal misshandel. Enligt motionärerna följer åtal mycket sällan.
Motionärerna anför vidare att kvinnorna mycket sällan anger misshandeln
och att, när de gör det, de oftast övertalas att återta angivelsen. Enligt
motionärerna kan ett rättssamhälle, som utger sig för att värna om den
enskilde medborgarens integritet till kropp och själ, inte tillåta sig att
stillatigande åse den omfattande, mot kvinnor riktade misshandel som
förekommer inom hemmets dörrar; polis och åklagare måste ges rätt att
omedelbart ingripa mot den som våldfört sig mot annan, även om det sker på
enskild plats.

Gällande bestämmelser m. m.

I brottsbalken (BrB) finns beträffande vissa brott regler som innebär att
åklagaren inte får väcka åtal annat än om målsäganden har angivit brottet.
Målsägande är den mot vilken brottet är begånget eller som därav blivit
förnärmad eller lidit skada (20 kap. 8 § rättegångsbalken).

Misshandelsbrottet är indelat i tre svårhetsgrader: ringa misshandel,
misshandel och grov misshandel (3 kap. 5 och 6 §§ BrB).

Åklagarna är alltid skyldiga att väcka åtal för grov misshandel. Åtalsplikt
gäller också för all misshandel som sker på allmän plats. När det gäller
misshandel som inte är grov och som inte har skett på allmän plats krävs att
målsäganden har angivit brottet till åtal eller att åtal är påkallat ur allmän
synpunkt (3 kap. 11 § BrB).

Vad angår innebörden av uttrycket, att åtal är påkallat ur allmän synpunkt,
anses bl. a. att bedömningen får ske med hänsyn såväl till brottets art och
straffets syfte som till omständigheterna vid brottets begående. Också sociala
hänsyn bör tas, exempelvis till målsäganden. Ibland kan hänsynen till
målsäganden tala mot åtal för t. ex. misshandelsbrott i hemmet, men inte
sällan är ett allmänt åtal påkallat just för att målsäganden inte har vågat ange
brottet. Se åtalsrättskommitténs betänkande (SOU 1976:47) Färre brottmål
s. 382 f.

Det kan tilläggas att kravet på angivelse i de situationer som avses i
motionerna har brukat motiveras med att samhällets ingripanden med
straffrättsliga åtgärder inte bör ske, om den vars intressen har kränkts genom
brottet inte uttryckligen önskar ett sådant ingripande eller motsätter sig det
(jfr kommittéberättelsen 1981 del II s. 3 f).

JuU 1980/81:29

Pågående utredningsarbete m. m.

År 1977 tillkallade chefen för justitiedepartementet en kommitté med
uppgift att se över BrB:s regler om sedlighetsbrotten, 1977 års sexualbrottskommitté
(Ju 1977:03). Kommittén skall enligt sina direktiv bl. a. överväga
om det är motiverat att behålla särskilda angivelseregler för sexualbrott. Den
skall också undersöka förutsättningarna att underlätta situationen under
förundersökningen för den som har utsatts för sexualbrott och överväga hur
rutiner kan åstadkommas så att ett offer för sexualbrott kan få omedelbar
hjälp av kurator, psykolog, läkare eller annan (kommittéberättelsen 1978 del
II s. 19). År 1979 fick kommittén tilläggsdirektiv. Genom dessa utvidgades
kommitténs uppgifter till att också omfatta en översyn av reglerna om åtal för
misshandel. I direktiven pekas särskilt på sådana fall då kvinnor utsätts för
våld i hemmet. I denna fråga anförde departementschefen bl. a. följande.

Kommittén bör närmare analysera de skäl som kan anföras för och emot en
ordning som innebär att rätten att åtala för misshandel begränsas genom
särskilda regler. Härvid bör beaktas att den allmänna synen på våldsbrottslighet
torde vara strängare nu än vad fallet var vid tillkomsten av BrB. Om
kommittén finner att de skäl som ligger till grund för den nuvarande
ordningen inte längre är bärkraftiga eller bara delvis har kvar sin giltighet,
bör den föreslå de lagändringar som kan anses påkallade. En möjlighet är
därvid att låta misshandel omfattas av en i princip ovillkorlig åtalsplikt utan
andra begränsningar än dem som gäller generellt enligt 20 kap. 7 §
rättegångsbalken och motsvarande bestämmelser i en del andra författningar.
Det är emellertid inte givet att man bör välja en sådan lösning, särskilt
som den skulle få konsekvenser även för andra typer av misshandelsbrött än
dem som här företrädesvis har diskuterats. Tänkbart är sålunda att behålla en
prövning av om åtal är påkallat från allmän synpunkt för vissa grupper av
lindriga misshandelsbrött på enskilt område. Åven andra lösningar kan
komma i fråga.

Enligt samma direktiv skall kommitténs överväganden när det gäller att
underlätta situationen för den som har utsatts för sexualbrott också omfatta
fall, då våld utan sexuellt inslag har förövats mot kvinnor (kommittéberättelsen
1981 del II s. 3 f).

Utskottet har inhämtat att sexualbrottskommittén ämnar behandla frågan
om åtalsreglerna vid misshandel i ett delbetänkande som man planerar att
avlämna första halvåret 1981.

I december 1980 behandlade riksdagen två motioner om hjälp till
misshandlade kvinnor. Ärendet bereddes av socialutskottet, som remitterade
motionerna till bl. a. sexualbrottskommittén. I sitt remissyttrande
anförde kommittén bl. a. att dess arbete i denna del var inriktat på att
närmare kartlägga existerande resurser och att utarbeta förslag till en delvis
författningsmässigt reglerad ordning som säkerställer att offer för sexualbrott
verkligen kommer i åtnjutande av den hjälp som olika samhällsorgan
kan erbjuda. Enligt yttrandet avser kommittén också att överväga behovet av

JuU 1980/81:29

anvisningar om speciella rutiner vid de av samhällets institutioner för hjälp
eller vård som särskilt ofta kan antas komma i kontakt med offer för
sexualbrott. När det gäller stödåtgärder för misshandlade kvinnor uttalade
kommittén att dess arbete i allt väsentligt skulle få samma inriktning som när
det gäller offer för sexualbrott.

Socialutskottet konstaterade att sexualbrottskommitténs uppgift var
begränsad. Utskottet fann att starka skäl talade för att riksdagen tog initiativ
till en översyn som syftade till att kartlägga behovet av särskilda insatser för
att ge hjälp och stöd åt den som utsätts för misshandel och åt barnen i
familjen. Härvid skulle också övervägas hur insatserna lämpligen borde vara
utformade. Översynen borde främst avse akuta stöd- och hjälpinsatser.
Riksdagen gav regeringen till känna vad socialutskottet hade uttalat (SoU
1980/81:8, rskr 93). Inom regeringskansliet övervägs frågan hur utredningsarbetet
skall bedrivas.

Inom brottsförebyggande rådet (BRÅ) pågår arbete som gäller kvinnomisshandel.
Bl. a. gör man en undersökning av våldsbrottsligheten. Preliminära
resultat av undersökningen redovisas i BRÅ-apropå 1980:1. Av de
brott som undersökningen omfattar utgjorde 22 % s. k. hustrumisshandel.
Av 77 mord och dråp hörde 39 till kategorin hustrumisshandel. Av 277 fall av
grov misshandel gällde 27 hustru eller fästmö. Av dessa 27 fall ledde 16 till att
offret dog.

Tidigare riksdagsbehandling

Under föregående riksmöte behandlade justitieutskottet en motion om
åtalsreglerna vid barnmisshandel m. m. Motionen avslogs med hänvisning
till det arbete som sexualbrottskommittén bedriver (JuU 1979/80:41).

Utskottet

Inledning

I detta betänkande behandlar utskottet tre motioner som syftar till vidgade
möjligheter till allmänt åtal vid misshandel av kvinnor och en motion som
gäller hjälp åt kvinnor som har blivit utsatta för misshandel.

Åtalsfrågan

Åklagarnas möjligheter att väcka åtal för annan misshandel än sådan som
är grov och sådan som har skett på allmän plats begränsas av reglerna i 3 kap.
11 § brottsbalken. För att åtal skall få väckas för sådan misshandel krävs att
åtal är påkallat från allmän synpunkt eller att målsäganden har angivit brottet
till åtal. Målsägande är den mot vilken ett brott har begåtts eller som har
blivit förnärmad eller lidit skada av brottet.

JuU 1980/81:29

Kravet på angivelse från målsäganden har brukat motiveras med att
samhället inte bör ingripa med straffrättsliga åtgärder när den som har
kränkts genom brottet inte vill att samhället skall ingripa eller motsätter sig
det. Enligt utskottets mening kan det ifrågasättas i vilken utsträckning denna
motivering alltjämt gäller för sådana fall som åsyftas i motionerna; en inte
ovanlig situation kan vara den att kvinnan utsätts för sådana påtryckningar
från den man som misshandlat henne att hon i verkligheten inte har någon
möjlighet att ge uttryck för sin uppfattning i åtalsfrågan. Med hänsyn till den
utsatta situation som de kvinnor som misshandlats ofta befinner sig i kan det
också enligt utskottets mening göras gällande att man genom att lägga
avgörandet i åtalsfrågan på kvinnan många gånger försätter henne i en
orimligt svår valsituation.

Vad som nu har sagts sammanställt med intresset av att allt våld förhindras
i största möjliga utsträckning talar enligt utskottets mening för att införa
åtalsregler som inte på samma sätt som nu begränsar möjligheterna att
använda straffbestämmelserna på området. Det är därför enligt utskottets
mening angeläget att de aktuella åtalsreglerna ses över.

Som framgår av redovisningen i det föregående ingår det i 1977 års
sexualbrottskommittés uppdrag att göra en sådan översyn. Enligt vad
utskottet har inhämtat avser kommittén att behandla åtalsreglerna med
förtur; ämnet kommer att tas upp i ett delbetänkande som kommittén
planerar att lägga fram före halvårsskiftet 1981. I detta läge anser utskottet
att det inte är påkallat med någon åtgärd från riksdagens sida med anledning
av motionerna 516, 1572 och 1578.

Rättegångsbiträde

I motion 890 efterlyses möjlighet att förordna rättegångsbiträde för
kvinnor som blivit misshandlade. En huvuduppgift för biträdet bör vara att
stödja kvinnan i hennes egenskap av målsägande i samband med polisanmälan
och under förundersökningen.

Enligt utskottets mening är det uppenbart att det många gånger för de
kvinnor som blir misshandlade föreligger behov av hjälp och stöd från
samhällets sida också på andra sätt än som är möjligt inom ramen för
rättegångsbalkens och rättshjälpslagens regler.

Av betydelse i sammanhanget är det utredningsarbete som sexualbrottskommittén
bedriver. Den skall enligt sina ursprungliga direktiv bl. a.
undersöka förutsättningarna att underlätta situationen under förundersökningen
för den som har utsatts för sexualbrott och överväga hur rutiner kan
åstadkommas så att offer för sexualbrott kan få omedelbar hjälp av kurator,
psykolog, läkare eller annan. Genom tilläggsdirektiv har kommitténs uppgift
i detta avseende utvidgats till att omfatta fall då våld har förövats mot kvinnor
utan att det har haft sexuellt inslag.

JuU 1980/81:29

Här kan också nämnas att riksdagen i december 1980 begärde en översyn
som syftar till att kartlägga behovet av särskilda insatser för att ge hjälp och
stöd åt den som utsätts för misshandel. Översynen, som främst bör avse akuta
hjälp- och stödinsatser, skall också inrymma överväganden om hur
insatserna lämpligen bör vara utformade. Inom regeringskansliet pågår f. n.
överväganden i frågan hur översynsarbetet skall bedrivas.

Av vad som sagts nu framgår att arbete pågår för att finna vägar att på olika
sätt underlätta situationen för kvinnor som har blivit misshandlade.
Motionsspörsmålet är sålunda redan aktualiserat, och enligt utskottets
mening saknas därför anledning för riksdagen att - såsom föreslås i motion
890 - hos regeringen påkalla särskilda åtgärder. Utskottet avstyrker därför
bifall till motionen.

Utskottets hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande åtalsreglerna vid misshandel

att riksdagen avslår motionerna 1980/81:516, 1572 och 1578,

2. beträffande rättegångsbiträde för misshandlade kvinnor
att riksdagen avslår motion 1980/81:890.

Stockholm den 31 mars 1981

På justitieutskottets vägnar
BERTIL LIDGÅRD

Närvarande: Bertil Lidgård (m), Lisa Mattson (s), Åke Polstam (c), Eric
Jönsson (s), Hans Petersson i Röstånga (fp), Arne Nygren (s), Björn Körlof
(m), Gunilla André (c), Hans Pettersson i Helsingborg (s), Göte Jonsson
(m), Helge Klöver (s), Ella Johnsson (c), Karl-Gustaf Mathsson (s) och
Bonnie Bernström (fp).

GOTAB 66799 Stockholm 1981