om åtalspreskription m.m. (Betänkande 1981/82:JuU4 Justitieutskottet)

JulJ 1981/82:4

Justitieutskottets betänkande
1981/82:4

om åtalspreskription m. m.

Motioner

I motion 1980/81:1249 av Hans Nyhage (m) hemställs att riksdagen hos
regeringen begär skyndsamt förslag till exakta regler beträffande tiden för
avgivande av anmälan och besvär hos hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd i
enlighet med vad som har anförts i motionen.

Enligt motionärens mening är nuvarande regler om preskription i ärende
om disciplinpåföljd hos hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd inte tillfredsställande.
Vad motionären menar är att preskription inte skall kunna inträffa
på grund av att dröjsmål med handläggningen sker hos myndigheten. Inte
heller bör den som avses bli föremål för disciplinpåföljd genom sitt eget
handlande kunna förhindra att preskriptionstiden avbryts, t. ex. genom att
resa utomlands en tid så att delgivning inte kan ske. Motionären anser att
frågan om preskription inte skall knytas till åtgärder av någon annan än
klaganden själv. I motionen föreslås att tidpunkten för anmälans ingivande
skall vara avgörande för preskriptionsfrågan, dvs. att preskriptionstiden då
avbryts.

I motion 1980/81:1897 av Tore Nilsson (m) hemställs att riksdagen beslutar
om åtgärder för stärkande av den enskildes rättsskydd avseende reglerna för
preskription i brottsbalken.

Motionären pekar på de bekymmer som det innebär att preskriptionstiden
för ett brott löper under den tid varunder förundersökning rörande brottet
pågår. Det kan enligt motionären inträffa att polisen inte hinner med att
utreda ett brott inom preskriptionstiden för detta. Motionären anser att man
i sammanhanget skulle kunna tänka sig en förenklad procedur för
preskriptionsavbrott. Som en lämplig ordning nämner motionären att
preskriptionstiden avbryts sedan angivelse för brottet skett och den
misstänkte delgetts denna; förundersökning kan därefter ske när polisens
resurser medger det.

Gällande ordning m. m.

Inledning

Inom straffrätten förekommer begreppet preskription normalt i den
betydelsen att den brottslige inte får ådömas påföljd sedan en viss tid har
förflutit från det att brottet begicks, s. k. åtalspreskription. Vid sidan härav
finns regler om att ådömd påföljd bortfaller om domen inte har börjat

1 Riksdagen 1981/82. 7 sami. Nr 4

JuU 1981/82:4

verkställas inom en viss tid. Detta institut brukar benämnas påföljdspreskription.
I det följande skall bara beröras åtalspreskriptionen och dess
motsvarighet i vissa ärenden om disciplinansvar.

Brottsbalken

Reglerna om åtalspreskription finns i 35 kap. 1-6 §§ brottsbalken (BrB).
Reglerna stadgar inte något förbud mot att anställa åtal utan innebär, enligt
1 §, att påföljd inte får ådömas om inte den misstänkte har häktats eller
erhållit del av åtal för brottet inom viss tid (preskriptionstid). Olika
preskriptionstider gäller alltefter brottets svårighet; brottets straffmaximum
är avgörande för hur lång preskriptionstiden är. Preskriptionstiden är två år,
om på brottet inte kan följa svårare straff än fängelse i ett år, fem år, om
svåraste straffet är högre men inte över fängelse i två år, tio år, om svåraste
straffet är högre men inte över fängelse i åtta år, femton år, om straffet är
fängelse på viss tid över åtta år och slutligen tjugofem år, om fängelse på
livstid kan följa på brottet.

Den enligt BrB gällande ordningen om att preskriptionstidens längd
bestäms av straffmaximum för brottet är i princip tillämplig också inom
specialstraffrätten. Regler som föreskriver längre preskriptionstider än dem
som gäller enligt BrB finns dock i valutalagen (1939:350), skattebrottslagen
(1971:69) och aktiebolagslagen (1975:1385).

Enligt 35 kap. 4 § BrB skall preskriptionstiden räknas från den dag brottet
begåtts. Förutsätts för ådömande av påföljd att viss verkan av handlingen
inträtt, skall enligt samma lagrum tiden räknas från den dag då sådan verkan
inträdde.

Som framgår av det nyss sagda förhindras åtalspreskription genom att den
misstänkte inom preskriptionstiden för brottet antingen häktas eller erhåller
del av åtal för brottet, dvs. delges stämningsansökan. Med att den misstänkte
häktas förstås här att ett häktningsbeslut verkställs.1

135 kap. 6 § finns bestämmelser om absoluta preskriptionstider, dvs. tider
som gäller oberoende av om preskriptionshindrande åtgärd kommit till
stånd. Enligt lagrummet får sålunda i fråga om t. ex. brott varpå inte kan
följa svårare straff än böter påföljd i intet fall ådömas sedan fem år har
förflutit från det att brottet begåtts. För de grövsta brotten är den absoluta
preskriptionstiden 30 år.

Lagstiftning om disciplinansvar

Bestämmelser om disciplinansvar för bl. a. arbetstagare hos staten finns i
lagen (1976:600) om offentlig anställning. Enligt 10 kap. 1 § den lagen får

1 Tore Strömberg: Åtalspreskription, Stockholm 1956, s. 215
SOU 1980:4 s. 61.

JuU 1981/82:4

arbetstagare som åsidosätter vad som åligger honom i hans tjänst åläggas
disciplinpåföljd för tjänsteförseelse. Disciplinpåföljder är varning eller
löneavdrag.

I fråga om förfarandet i ärenden om disciplinansvar föreskrivs i 14 kap. 1 §
lagen om offentlig anställning att arbetstagaren - om fråga om bl. a.
disciplinansvar uppkommer - genom skriftlig anmaning skall beredas tillfälle
att yttra sig om vad som anförs mot honom. I 14 kap. 5 § finns en
preskriptionsregel. Enligt den får arbetstagare inte åläggas disciplinpåföljd,
om han inte senast inom två år efter förseelsens begående har erhållit en
sådan skriftlig anmaning som nyss har nämnts eller motsvarande anmaning
av riksdagens ombudsmän eller justitiekanslern.

Disciplinpåföljd enligt lagen om offentlig anställning får inte åläggas hälsooch
sjukvårdspersonal, som i sin yrkesutövning står under socialstyrelsens
tillsyn, för förseelse av det slaget att den skall prövas av hälso- och
sjukvårdens ansvarsnämnd. Bestämmelser om disciplinansvar för hälso- och
sjukvårdspersonal finns i stället i lagen (1980:11) om tillsyn över hälso- och
sjukvårdspersonalen m. fl.

Enligt 12 § den lagen får den som tillhör hälso- och sjukvårdspersonalen
åläggas disciplinpåföljd för vissa fel begångna i yrkesutövningen. Disciplinpåföljd
är erinran och varning. Frågor om disciplinansvar prövas av en
särskild nämnd, hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd. Nämnden har att ta
upp frågor om disciplinansvar på anmälan av socialstyrelsen eller av den
patient som saken gäller. Anmälan skall överlämnas till den mot vilken
åtgärd ifrågasätts med föreläggande att svara inom viss tid.

114 § den nu aktuella lagen finns en bestämmelse om preskription. Enligt
den får den som avses bli föremål för disciplinpåföljd inte åläggas sådan
påföljd, om han inte inom två år efter förseelsen har erhållit sådan
underrättelse som nyss har sagts eller motsvarande underrättelse från
riksdagens ombudsmän eller justitiekanslern.

Förarbeten

Institutet åtalspreskription brukar rättspolitiskt motiveras bl. a. med att
statens straffanspråk inte bör upprätthållas under obegränsad tid; straffbehovet
försvagas allteftersom tiden löper, och från allmänpreventiv synpunkt
är det därför inte lika nödvändigt att för lång tid sedan begångna brott blir
beivrade som att så sker med brott som ännu är aktuella i det allmänna
medvetandet. Ett annat skäl som brukar tillmätas betydelse är att det skulle
drabba den misstänkte onödigt hårt att behöva riskera att lång tid efter
brottet ådömas straff, som kanske äventyrar den tillvaro han byggt upp för sig
(jfr SOU 1923:9 och SOU 1925:28).

Nuvarande bestämmelser i BrB om vilka åtgärder som föranleder att
preskriptionstiden för ett brott avbryts har sitt ursprung i strafflagens regler
på området. Reglerna där gick tillbaka på lagstiftning från år 1926, och hade
1* Riksdagen 1981182. 7 sami. Nr 4

JuU 1981/82:4

den innebörden att preskriptionstiden för ett brott upphörde att löpa när
brottet blivit åtalat, och alltså ett rättsligt förfarande för brottets beivrande
inletts. Åtal ansågs ha skett när detta hade delgetts den misstänkte. Häktning
var liktydigt med anställande av åtal.

Frågan om att ändra strafflagens preskriptionsregler aktualiserades i
samband med nya rättegångsbalkens tillkomst.

Saken behandlades i betänkanden av processlagberedningen (SOU 1944:9
och 10). Beredningen föreslog att preskription skulle avbrytas när åtgärd
vidtogs för brottets beivrande. Sådan åtgärd skulle anses vidtagen då den
misstänkte erhållit del av åtal eller när han vid förundersökning som lett till
åtal underrättats om den mot honom riktade misstanken. Bakgrunden till
beredningens förslag var den att den nya rättegångsbalken föreskrev att åtal i
regel skulle föregås av en förundersökning som var så fullständig att målet
kunde avgöras vid en huvudförhandling. Allmänt åtal skulle till följd härav
komma att anställas på ett senare stadium av brottsutredningen än enligt den
äldre rättegångsordningen. Beredningen anförde i sammanhanget bl. a. att
förundersökningen var att betrakta som en del av rättegången i vidsträckt
mening och att brottmålsförfarandet anses inlett redan genom förundersökningen.
Med hänsyn härtill var det enligt beredningen inte följdriktigt att låta
preskriptionen avbrytas först genom åtalet. Vad beredningen hade föreslagit
i saken förelädes riksdagen genom proposition 1946:329.

Ärendet behandlades av första lagutskottet (1LU 1946:59). Utskottet
förordade i sitt utlåtande att de dittillsvarande principerna för preskriptionsavbrytande-häktning
eller delgivning av åtal - skulle bibehållas. Utskottet
underströk härvidlag betydelsen av att reglerna om åtalspreskription var
klara och enkla i tillämpningen, och att i detta avseende företräde
otvivelaktigt måste ges åt ett system där preskription avbryts genom åtal
framför ett där den avgörande tidpunkten var när den misstänkte underrättas
om misstanken för ett brott. Vidare måste enligt utskottet beaktas att det i
propositionen föreslagna systemet skulle komma att medföra en förlängning
av preskriptionstiderna och att anledning saknades till en sådan förlängning.
Av betydelse var också uppfattningen att en preskriptionshindrande åtgärd
inte borde få företes på svagare grunder än som gällde för åtals väckande.
Riksdagen följde utskottet.

Under förarbetena till BrB övervägdes på nytt frågan om preskriptionshindrande
åtgärder. Strafflagberedningen anförde i sitt slutbetänkande
(SOU 1956:55 s. 367 ff) att preskriptionstiden borde avbrytas på ett tidigare
stadium än delgivningen av åtal. Beredningen föreslog att reglerna skulle
utformas enligt den ordning som ursprungligen föreslagits av processlagberedningen
men som avvisats av riksdagen år 1946.

I propositionen med förslag till brottsbalk (prop. 1962:10, s. C, s. 408 ff)
anförde departementschefen emellertid att det inte förelåg tillräcklig
anledning att bryta med det system som riksdagen antog år 1946. En
övergång till den ordning som strafflagberedningen förordat - nämligen att

Juli 1981/82:4

delgivning av misstanke under förundersökningen skulle utgöra preskriptionshinder
- skulle enligt departementschefen i många fall komma att
innebära en betydande förlängning av preskriptionstiderna. Härtill kom,
fortsatte departementschefen, att den nämnda ordningen skulle medföra risk
för vissa komplikationer; bl. a. torde oklarhet lätt kunna uppkomma
huruvida delgiven misstanke avsett den gärning för vilken åtal väcks. Första
lagutskottet (1LU 1962:42 s. 87) anslöt sig till departementschefens
synpunkter. Riksdagen följde utskottet.

Tidigare riksdagsbehandling av reglerna om åtalspreskription

Justitieutskottet behandlade år 1976 en motion om att förkorta de absoluta
preskriptionstiderna för olika brott. I sitt av riksdagen godkända betänkande
(JuLJ 1976/77:3) förklarade sig utskottet inte vara berett att då tillstyrka en
lagändring enligt de riktlinjer som föreslagits i motionen. Utskottet fann
emellertid att starka skäl av såväl kriminalpolitisk som processekonomisk
natur syntes tala för att de absoluta preskriptionstiderna förkortades, och
utskottet förutsatte att frågan därom skulle tas upp till prövning i lämpligt
sammanhang.

Övrigt

Förslag till nya regler om preskriptionsavbrott vid misstanke om skattebrott
m. m. har lagts fram i betänkandet (SOU 1980:4) Preskriptionshinder
vid skattebrott.

I betänkandet konstateras att nuvarande ordning i fråga om preskriptionsavbrott
har medfört vissa komplikationer vid handläggningen av skattebrott.
Orsakerna härtill anges vara bl. a. att skattebrotten inte sällan upptäcks
relativt lång tid efter det att brotten har förövats. Förundersökningen tar ofta
lång tid, beroende bl. a. på den skatterättsliga undersökning och process som
föregår eller löper jämsides med förundersökningen. De angivna omständigheterna
medför, enligt vad som sägs i betänkandet, att åklagaren många
gånger först i slutskedet av preskriptionstiden får sådant underlag för den
fortsatta processen att åtal kan väckas. I dessa fall kan den misstänkte genom
att hålla sig undan en kortare tid bli fri från straff. 1 betänkandet anges att det
inte är ovanligt att den som är misstänkt för skattebrott utnyttjar de befintliga
svagheterna i det processuella systemet.

Mot bakgrund av det anförda föreslås i betänkandet att redan delgivning
av underrättelse av brottsmisstanke vid förundersökningen skall avbryta
preskriptionstiden vid skattebrott och bl. a. vissa brott mot avgiftsförfattningar.
Sådan underrättelse skall vara skriftlig och innehålla de omständigheter
som utgör grund för misstanken om brott.

För att en misstänkt inte skall uppnå straffrihet genom att undvika all
kontakt med polis- och åklagarmyndigheterna föreslås vidare i betänkandet

JuU 1981/82:4

särskilda bestämmelser om förlängning av preskriptionstid. Har underrättelse
om brottsmisstanke inte kunnat delges på grund av att den misstänkte
hållit sig undan föreslås sålunda att domstolen i brottmålet skall få besluta om
förlängning av preskriptionstiden under så lång tid - högst fem år - som
ytterligare behövs för att delge underrättelsen.

Betänkandet har remissbehandlats i budgetdepartementet. Förslag på
grundval av betänkandet väntas bli förelagt riksdagen under innevarande
riksmöte.

Under remissbehandlingen av betänkandet har framförts bl. a. den
synpunkten att de regler om preskriptionsavbrott som föreslagits för
skattebrott också borde gälla inom straffrätten i övrigt.

Utskottet

I detta betänkande behandlar utskottet två motioner som gäller åtalspreskription
och dess motsvarighet i ärende om disciplinansvar.

Med åtalspreskription förstås att den brottslige inte får ådömas påföljd
sedan viss tid har förflutit från brottet. Reglerna härom finns i 35 kap.
brottsbalken. Enligt 35 kap. 1 § får påföljd sålunda inte ådömas om inte den
misstänkte inom viss tid (preskriptionstid) har häktats eller erhållit del av åtal
för brottet. Tiderna skall i princip räknas från den dag brottet begicks.
Preskriptionstiderna varierar mellan 2 och 25 år allt efter brottets svårighet;
brottets straffmaximum är härvidlag avgörande. För t. ex. snatteri är
preskriptionstiden 2 år. för stöld 5 år och för grov stöld 10 år.

Brottsbalken upptar också bestämmelser om absoluta preskriptionstider.
Dessa bestämmelser, som i och för sig inte berörs i motionerna, anger de
yttersta gränserna för domstolens möjligheter att ådöma påföljd. De
absoluta preskriptionstiderna gäller oberoende av om preskriptionshindrande
åtgärd - häktning eller delgivning av stämning - har kommit till stånd. I
fråga om t. ex. brott varpå inte kan följa svårare straff än böter är den
absoluta preskriptionstiden 5 år. För de grövsta brotten är tiden 30 år.

Bestämmelser om disciplinansvar för bl. a. arbetstagare hos staten finns i
lagen om offentlig anställning. För hälso- och sjukvårdspersonal som i sin
yrkesutövning står under socialstyrelsens tillsyn gäller de regler om
disciplinansvar som finns i lagen om tillsyn över hälso- och sjukvårdspersonalen
m. fl.

I de båda nu nämnda lagarna finns regler om preskription. Preskriptionstiden
är två år räknat från förseelsens begående. Enligt lagen om offentlig
anställning förhindras preskription genom att arbetstagare inom två år
erhåller del av en skriftlig anmaning att yttra sig över vad som anförs mot
honom.

Frågan om disciplinansvar för hälso- och sjukvårdspersonal prövas av en
särskild nämnd, hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd. Nämnden har att ta
upp disciplinärende på anmälan av socialstyrelsen eller den patient som

JuU 1981/82:4

saken gäller. Preskription i sådana ärenden förhindras genom att anmälan
överlämnas av nämnden till den mot vilken åtgärd ifrågasätts med
föreläggande att svara.

I ärende om disciplinansvar kan preskriptionshindrande åtgärder som
motsvarar dem som har nämnts också företas av riksdagens ombudsmän och
justitiekanslern.

1 de båda motioner som behandlas i detta ärende tas upp frågan om vilka
åtgärder som bör föranleda att preskriptionstid avbryts. Innebörden av vad
som anförs i motion 1249 är den att redan anmälans ingivande till hälso- och
sjukvårdens ansvarsnämnd skall utgöra en preskriptionshindrande åtgärd i
disciplinärende hos nämnden. Tanken bakom motionsförslaget är att den
som avses bli föremål för disciplinpåföljd genom sitt eget handlande inte skall
kunna förhindra att preskriptionstiden avbryts, t. ex. genom att bege sig
utomlands så att delgivning av anmälan mot honom inte hinner ske.

När det gäller önskemålet i motion 1249 vill utskottet framhålla att det är
ett grundläggande rättssäkerhetskrav att den som har gjort sig skyldig till ett
brott eller till fel eller försummelse som kan föranleda disciplinansvar efter
preskriptionstidens utgång skall kunna veta huruvida brottet eller det
begångna felet är preskriberat eller inte. Gällande regler om hur preskriptionstiden
avbryts har också utformats med utgångspunkt i detta rättssäkerhetskrav,
och förfarandet i disciplinärendena är så utformat att den som avses
bli föremål för disciplinpåföljd i en bestämd ordning bevisligen blir
underrättad om vad som läggs honom till last. Den ordning för preskriptionstidens
avbrytande som förespråkas i motionen kan få till följd att den
som avses bli föremål för disciplinpåföljd först efter preskriptionstidens
utgång - ibland lång tid därefter - får del av anmälan. En sådan ordning
uppfyller enligt utskottets uppfattning inte de krav som i enlighet med det
nyss sagda måste ställas på reglerna om hur preskriptionstiden avbryts.
Utskottet avstyrker därför bifall till motion 1249.

Utskottet vill i sammanhanget tillägga att hur än reglerna på området
utformas det torde vara oundvikligt att det i den praktiska tillämpningen
uppkommer fall där preskriptionshindrande åtgärd aktualiseras först i
omedelbar anslutning till preskriptionstidens utgång. I vissa fall kan då
preskriptionstiden avbrytas någon eller några dagar före dess utgång, medan
i andra fall den preskriptionshindrande åtgärden kan komma att ske någon
eller några dagar efter tidens utgång. Det kan också nämnas att här berörda
preskriptionsregler endast tar sikte på frågan om disciplinansvar, och inte på
frågan om andra följder av ett felaktigt handlande, t. ex. i frågor om
skadestånd.

I motion 1897, som berör brottsbalkens preskriptionsregler, pekas på de
bekymmer som det innebär att preskriptionstiden för ett brott löper under
den tid varunder förundersökning rörande brottet pågår; det kan inträffa att

JuU 1981/82:4

polisen inte hinner att utreda ett brott inom preskriptionstiden. Motionären
nämner som en i sammanhanget lämplig ordning att preskriptionstiden
avbryts i och med att den misstänkte delges angivelse för brottet.

Utskottet vill för sin del inledningsvis slå fast att reglerna om åtalspreskription
måste vara klara och enkla så att de inte vållar tillämpningssvårigheter.
Det sagda gäller inte minst beträffande reglerna om hur preskriptionstiden
skall avbrytas. Som framgår av det som har sagts i det föregående utgör
häktning och delgivning av stämning i brottmålet preskriptionshinder enligt
35 kap. 1 § brottsbalken.

I samband med att denna ordning lades fast av riksdagen år 1946 avslogs ett
regeringsförslag om att delgivning av misstanke under förundersökningen
skulle utgöra preskriptionshinder. Under förarbetena till brottsbalken
övervägdes samma fråga på nytt. I propositionen med förslag till brottsbalk
(prop. 1962:10) ansågs emellertid att det inte fanns tillräcklig anledning att
bryta med det system som riksdagen hade antagit år 1946. Riksdagen anslöt
sig till denna uppfattning.

Ledande för lagstiftarens ställningstagande har varit bl. a. intresset av att
reglerna om åtalspreskription var klara och enkla i tillämpningen. I detta
avseende har ansetts att företräde otvivelaktigt måste ges åt ett system där
preskription avbryts genom åtal framför ett där den avgörande tidpunkten
var när den misstänkte underrättas om misstanken för ett brott. Vidare har
uttalats att en övergång till en ordning där preskriptionstiden avbryts genom
någon åtgärd under förundersökningen otvivelaktigt skulle medföra risk för
vissa komplikationer, t. ex. så kan oklarhet lätt uppkomma huruvida
delgiven misstanke avsett den gärning för vilken åtal väckts. Det har också
ansetts att en sådan ordning i många fall skulle komma att innebära en
betydande faktisk förlängning av preskriptionstiderna, något som det inte
funnits anledning till. Av betydelse har också varit bl. a. tanken att en
preskriptionshindrande åtgärd inte borde få företas på svagare grunder än
som gällde för åtals väckande. Samtidigt var lagstiftaren medveten om att
den misstänktes möjligheter att genom eget handlande förhindra preskriptionsavbrott
kan leda till föga tillfredsställande resultat. Häremot genmäldes
emellertid att varje gränsdragning, hur den än sker, i enskilda fall kan
medföra mindre gynnsamma konsekvenser.

Vid ställningstagandet till förslaget i motion 1897 anser utskottet att de
bedömningar som legat bakom statsmakternas tidigare beslut om vilka
åtgärder som skall utgöra preskriptionshinder alltjämt äger giltighet.

En annan sak är att särlösningar stundom kan påkallas för särskilda typer
av brott. Sålunda har, t. ex. för vissa skattebrott och brott mot valutalagen,
införts speciella, längre preskriptionstider än enligt de allmänna bestämmelserna
i brottsbalken. Och bl. a. tanken att för vissa brott flytta fram den
preskriptionsavbrytande åtgärden till förundersökningsstadiet har nyligen
aktualiserats. Det har skett i betänkandet (SOU 1980:4) Preskriptionshinder
vid skattebrott, vilket f. n. övervägs i regeringskansliet.

JuU 1981/82:4

Sammanfattningsvis anser emellertid utskottet att några skäl att nu
förespråka en ändring av de här behandlade generella preskriptionsreglerna i
brottsbalken inte föreligger. Utskottet avstyrker därför bifall till yrkandet i
motion 1897.

Utskottet hemställer

1. beträffande ordningen för preskriptionsavbrott i vissa disciplinärenden att

riksdagen avslår motion 1980/81:1249,

2. beträffande ordningen för preskriptionsavbrott inom straffrätten att

riksdagen avslår motion 1980/81:1897.

Stockholm den 3 november 1981

På justitieutskottets vägnar
BERTIL LIDGÅRD

Närvarande: Bertil Lidgård (m), Lisa Mattson (s). Åke Polstam (c), Eric
Jönsson (s). Hans Petersson i Röstånga (fp). Arne Nygren (s), Björn Körlof
(m), Lilly Bergander (s), Gunilla André (c), Hans Pettersson i Helsingborg
(s). Göte Jonsson (m), Helge Klöver (s), Ella Johnsson (c), Karl-Gustaf
Mathsson (s) och Stina Eliasson (c).

GOTAB 69516 Stockholm 1981