om åtal för mindre förmögenhetsbrott m.m. (Betänkande 1980/81:JuU9 Justitieutskottet)

JuU 1980/81:9

Justitieutskottets betänkande
1980/81:9

om åtal för mindre förmögenhetsbrott m. m.

Motion

I motion 1979/80:612 av Blenda Littmarck (m) och Margareta Gard (m)
hemställs att riksdagen uttalar att möjligheterna att meddela åtalsunderlåtelse
och i förkommande fall rapporteftergift för snatteri, bedrägligt
beteende och olovligt förfogande avsevärt inskränks.

Motionärerna tar i motionen upp främst frågor om förundersökning och
åtal vid brotten snatteri, bedrägligt beteende och olovligt förfogande. Enligt
motionärernas mening kan det på goda grunder ifrågasättas om inte dessa
brott bör bekämpas mer intensivt än vad som sker i dag. Motionärerna pekar
på att de gällande reglerna om rapporteftergift och åtalsbegränsningar
beträffande dessa brott medför att de som begår sina första brott inges det
intrycket att samhället inte ser så allvarligt på förmögenhetsbrott. Enligt vad
motionärerna uppger underlättar den förda politiken ungdomens tillvänjning
till narkotika och är i övrigt moralupplösande. Åtalsreglerna bör enligt
motionärernas mening inte fixeras till vissa belopp utan till omständigheter
som framstår som särskilt förmildrande.

Straffbestämmelser

Stöld m. m.

Enligt 8 kap. 1 § brottsbalken (BrB) gäller att den som olovligen tar något
som tillhör annan med uppsåt att tillägna sig det kan dömas för stöld till
fängelse i högst två år.

Om brottet med hänsyn till det tillgripnas värde och övriga omständigheter
vid brottet är att anse som ringa kan enligt 8 kap. 2 § BrB dömas för snatteri
till böter eller fängelse i högst sex månader.

Om brottet är grovt kan enligt 8 kap. 4 § BrB dömas för grov stöld till
fängelse, lägst sex månader och högst sex år.

I praxis har det utvecklats vissa riktlinjer när det gäller att med ledning av
det tillgripnas värde rubricera brottet som stöld eller snatteri. Gränsen anses
f. n. ligga mellan 200 och 300 kr.

Bedrägeri m. m.

Enligt 9 kap. 1 § BrB gäller att den som medelst vilseledande förmår någon
till handling eller underlåtenhet, som innebär vinning för gärningsmannen
och skada för den vilseledde eller någon i vars ställe denne är, kan dömas för

1 Riksdagen 1980/81. 7 sami. Nr 9

JuU 1980/81:9

bedrägeri till fängelse i högst två år.

Om brottet med hänsyn till skadans omfattning och övriga omständigheter
vid brottet är att anse som ringa kan enligt 9 kap. 2 § första stycket BrB
dömas för bedrägligt beteende till böter eller fängelse i högst sex månader.

Enligt 9 kap. 2 § andra stycket BrB kan den som begagnar sig av husrum,
förtäring, transport, tillträde till föreställning eller annat dylikt, som
tillhandahålls under förutsättning av kontant betalning, om han inte gör rätt
för sig dömas för bedrägligt beteende vare sig han vilseleder någon eller inte.
Detta gäller dock inte, om gärningen avser värde, som inte är ringa, och om
den i övrigt är sådan som sägs i 9 kap. 1 § BrB.

Förfarandet enligt 9 kap. 2 § andra stycket BrB brukar kallas snyltningsbrott.

Förskingring m. m.

Enligt 10 kap. 1 § BrB gäller att om någon, som på grund av avtal, allmän
eller enskild tjänst eller dylik, ställning fått egendom i besittning för annan
med skyldighet att utge egendom eller redovisa för den, genom att tillägna sig
egendomen eller på annat sätt åsidosätta vad han har att iaktta för att kunna
fullgöra sin skyldighet, skall han, om gärningen innebär vinning för honom
och skada för den berättigade, dömas för förskingring till fängelse i högst två
år.

Den som i andra fall vidtar åtgärd med egendom som han har i sin
besittning men vartill ägande- eller säkerhetsrätt är förbehållen eller
tillförsäkrad eller eljest tillkommer annan, varigenom egendomen frånhänds
den andre eller denne annorledes berövas sin rätt kan enligt 10 kap. 4 § BrB
dömas för olovligt förfogande till böter eller fängelse i högst två år.

Förundersöknings- och åtalsregler

Åtalsunderlåtelse

120 kap. 7 § rättegångsbalken (RB) finns bestämmelser om åtalsunderlå- .
telse. I lagrummets första stycke punkten 1 föreskrivs att åklagare må besluta
att icke tala å brottet om det kan antas att i händelse av lagföring annan
påföljd än böter icke skulle komma att ådömas och den misstänktes lagföring
ej finnes påkallad ur allmän synpunkt. I punkten 2 ges åklagaren rätt att
underlåta åtal om brottet har förövats innan den misstänkte har dömts för
annat av honom förövat brott eller till fullo undergått straff eller annan
påföljd för sådant brott och det är uppenbart att det nya eller nyupptäckta
brottet i jämförelse med det andra brottet är utan nämnvärd betydelse med
hänsyn till påföljden. Enligt punkten 3 - som får tillämpas endast av
riksåklagaren - får åtal underlåtas om det i annat fall än som avses i

JuU 1980/81:9

punkterna 1 och 2 av särskilda skäl är uppenbart att påföljd inte erfordras för
att avhålla den misstänkte från vidare brottslighet och att det med hänsyn till
omständigheterna inte heller eljest är påkallat att åtal väcks. I punkten 4
föreskrivs möjlighet till åtalsunderlåtelse, bl. a. beträffande den som begått
brott under inflytande av själslig abnormitet och som kommer att erhålla
vård.

För ungdomar i åldern 15-18 år ges särskilda regler i lagen (1964:167) med
särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare. Lagen ger åklagare
möjlighet att - utöver vad som följer av 20 kap. 7 § RB - underlåta åtal för
brott som begåtts av den som fyllt 15 men inte 18 år. Sådan befogenhet har
åklagaren i två fall.

Det första är att den underårige utan lagföring blir föremål för sådan
åtgärd som med skäl kan antas vara lämpligast för hans tillrättaförande. I
lagen nämns övervakning enligt 26 § barnavårdslagen (1960:97), omhändertagande
för samhällsvård enligt 29 § samma lag och annan därmed jämförlig
åtgärd. Enligt bestämmelsen kan åtalsunderlåtelse ske även utan egentliga
vårdåtgärder, nämligen om den underårige blir föremål för annan hjälp- och
stödåtgärd.

Det andra fallet där befogenhet att underlåta åtal föreligger enligt 1964 års
lag är att brottet uppenbarligen skett av okynne eller förhastande.

Lagen innehåller inte någon begränsning i fråga om kretsen av brott vid
vilka åtalsunderlåtelse kan ske. Enligt sista stycket i 1 § skall åtal emellertid
ske, om det är påkallat ur allmän synpunkt.

Bestämmelser om särskild åtalsprövning finns i 69 § barnavårdslagen, 57 §
nykterhetsvårdslagen och 21 § lagen om åtgärder vid samhällsfarlig asocialitet.

Å talsbegränsningsregler

Beträffande vissa brott i BrB och i den specialstraffrättsliga lagstiftningen
föreskrivs särskilda inskränkningar i allmän åklagares rätt och skyldighet att
väcka åtal. Åtalsbegränsningen har samband med brottstypen som sådan.
Följande olika typfall av åtalsbegränsningsregler finns i BrB.

1. Åklagare får väcka åtal endast om målsägande angiver brottet till åtal eller
åtal finnes påkallat ur allmän synpunkt

En sådan åtalsbestämmelse gäller vid misshandel på enskild plats m. m. (3
kap. 11 § 1 st. BrB), hemfridsbrott o. d. (4 kap. 11 § BrB), våldtäkt och vissa
närliggande brott (6 kap. 11 § 1 st. BrB) samt vid vissa förmögenhetsbrott
mot närstående (8 kap. 13 §, 9 kap. 12 § och 10 kap. 10 § 1 st. BrB) samt vid
brott mot tystnadsplikt i vissa fall (20 kap. 5 § 3 st. BrB).

2. Åklagare får åtala endast om målsägande angiver brottet till åtal och åtal
finnes påkallat ur allmän synpunkt

En sådan åtalsbestämmelse gäller som huvudregel vid vållande till
kroppsskada eller sjukdom (3 kap. 11 § 2 st. BrB).

JuU 1980/81:9

3. Åklagare får åtala endast om målsägande angiver brottet till åtal och åtal av
särskilda skäl finnes påkallat ur allmän synpunkt

En sådan åtalsbestämmelse gäller vid förtal, grovt förtal och förolämpning
mot någon i eller för hans myndighetsutövning (5 kap. 5 § 1 st. BrB).
Målsägande har här självständig åtalsrätt jämsides med åklagaren.

4. Å klagarefår åtala endast om åtal av särskilda skäl finnes påkallat ur allmän
synpunkt

En sådan åtalsbestämmelse gäller vid förtal av avliden (5 kap. 5 § 2 st.
BrB), olovligt förfogande över avbetalningsgods (10 kap. 10 § 2 st. BrB)
samt vid åverkan och olovligt tagande av väg (12 kap. 6 § BrB).

5. Åklagare får åtala endast om åtal finnes påkallat ur allmän synpunkt

En sådan åtalsbestämmelse gäller vid otukt mellan jämnåriga ungdomar

(6 kap. 11 § 3 st. BrB), vid egenmäktighet med barn (7 kap. 6 § BrB), vid
bedrägligt beteende (9 kap. 12 § 2 st. BrB) och vid vårdslöshet mot
borgenärer (11 kap. 8 § 1 st. BrB).

Föreskrifter om särskild åtalsprövning finns vidare i bl. a. skattebrottslagen
(1971:69). Enligt 13 § i denna lag får åtal för skatteförseelse och
bristande uppbördsredovisning väckas endast om det är påkallat av särskilda
skäl.

Vad särskilt gäller åtalsbegränsningsregeln enligt 9 kap. 12 § BrB beträffande
bedrägligt beteende kom den till genom lagstiftning år 1976 (prop.
1975/76:148, JuU 1976/77:11, rskr 1976/77:90). I det lagstiftningsärendet
beslutades om begränsningar i tillämpningsområdet för straffbestämmelserna
rörande bedrägligt beteende i 9 kap. 2 § andra stycket, s. k. snyltningsbrott.
Ändringarna ägde rum mot bakgrunden av undersökningar som visade
att praktiskt taget alla snyltningsbrott begicks av personer som hörde till de
ekonomiskt och socialt sämst ställda i samhället och beträffande vilka det
fanns större anledning att söka tillgodose behovet av vård och stöd än att
beakta de rent straffrättsliga aspekterna på ifrågavarande beteenden. Den
eftersträvade lagföringsbegränsningen nåddes genom en kombination av
straffrättsliga och processrättsliga metoder. I det förstnämnda hänseendet
gjordes den ändringen att snyltningsförfaranden, när vilseledande ej ägt
rum, alltid skall bedömas som bedrägligt beteende och inte som bedrägeri,
inte ens om det avser betydande värde (se JuU 1976/77:11 s. 10).

När det gäller den processrättsliga metoden för lagföringsbegränsning
föreslogs i propositionen en åtalsbegränsningsregel enligt vilken snyltningsbrott
inte skulle få åtalas med mindre åtal av särskilda skäl finnes påkallat ur
allmän synpunkt. Avsikten med den föreslagna bestämmelsen var att åtal
skulle ske endast i undantagsfall (prop. s. 181). I praktiken skulle det komma
att innebära att åtal väcktes bara när uppsåt att vilseleda förelåg (prop.
s. 161).

Justitieutskottet föreslog i sitt av riksdagen godkända betänkande att
åtalsbegränsningsregeln skulle få den utformningen att snyltningsbrott inte

JuU 1980/81:9

skulle få åtalas av åklagare med mindre det finnes påkallat ur allmän
synpunkt. I sin motivering anförde utskottet följande.

Vid en avvägning av för- och nackdelar har utskottet stannat för att välja en
åtalsprövningsregel med mindre starkt begränsande effekt än den som
föreslagits i propositionen. När det gäller utformningen av en sådan regel kan
man utgå från de olika typer av åtalsprövningsregler som i övrigt finns i BrB.
Enligt vissa åtalsbestämmelser får brottet åtalas endast om målsägande anger
brottet till åtal och åtal tillika finnes påkallat ur allmän synpunkt. När det
gäller andra brott får åklagare åtala endast om målsäganden anger brottet till
åtal eller om åtal finnes påkallat ur allmän synpunkt. I andra fall slutligen
föreskrivs som villkor för åtal att åtal finnes påkallat ur allmän synpunkt.
Sistnämnda rekvisit, som också återfinns i 20 kap. 7 § RB och i lagen med
särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare, har ansetts innebära att
bedömningen skall ske med hänsyn till såväl brottets art och straffets syfte
som till omständigheterna vid brottets begående (jfr Beckman m. fl.
Brottsbalken I 4. uppl. 1974 s. 124). Om en åtalsprövningsregel av denna typ
införs för snyltningsbrottens vidkommande, skapas större möjligheter än vid
ett genomförande av förslaget i propositionen att vid prövningen huruvida
åtal skall äga rum beakta samtliga omständigheter kring brottet. Bl. a. kan
hänsyn tas till målsägandens intresse.

Beträffande olovligt förfogande gäller enligt 10 kap. 10 § andra stycket
BrB att åtal för olovligt förfogande över egendom som har kommit i
gärningsmannens besittning genom avtal, enligt vilket äganderätten skall
övergå först sedan betalning erlagts eller som gärningsmannen eljest innehar
på grund av kreditköp med förbehåll om återtaganderätt, inte får åtalas av
åklagare, med mindre åtal av särskilda skäl finnes påkallat ur allmän
synpunkt.

Motiveringen till denna åtalsbegränsningsregel har varit att tvinga
avbetalningssäljare till en viss försiktighet genom att ta ifrån dem möjligheten
att kostnadsfritt anlita allmän åklagare som indrivningsorgan. Möjligheten
till allmänt åtal är inte avsedd att komma till användning annat än i
undantagsfall (se Beckman m. fl. Brottsbalken I 4. uppl. 1974 s. 470).

Åklagarinstruktionen

Enligt 21 § åklagarinstruktionen (1974:910) ankommer det på länsåklagare
att besluta om åtalsunderlåtelse dels enligt 20 kap. 7 § punkten 1 RB när
det gäller brott för vilket stadgats svårare straff än böter och dels enligt
samma paragraf punkten 4. Länsåklagare prövar också om beslut rörande
åtalsunderlåtelse bör meddelas enligt lagen med särskilda bestämmelser om
unga lagöverträdare. I fråga om vissa brott, bl. a. snatteri enligt 8 kap. 2 §
BrB, får dock enligt 37 § tredje stycket åklagarinstruktionen distriktsåklagare
fullgöra vad som enligt det sagda ankommer på länsåklagare.

JuU 1980/81:9

Polisinstruktionen m.m.

Enligt 12 § första stycket polisinstruktionen (1972:511) skall polisman som
får kännedom om brott som hör under allmänt åtal rapportera saken till
vederbörande förman så snart det kan ske. I andra stycket ges det undantaget
från rapporteringsskyldigheten att polisman får underlåta att avge rapport
eller vidarebefordra rapport till åklagare beträffande brott för vilket inte
stadgas svårare straff än böter och inte heller normerade böter, om brottet
med hänsyn till omständigheterna i det särskilda fallet är obetydligt.
Polismannen får i stället låta saken bero vid påpekande eller erinran till den
felande.

Om en rapport avser snatteri enligt 8 kap. 2 § BrB och om brottet med
hänsyn till det tillgripnas värde och övriga omständigheter är obetydligt kan
polisman, som är förundersökningsledare, underlåta att vidarebefordra
rapporten till åklagare och i stället låta saken bero vid en erinran.

I Kungl. Maj:ts cirkulär (1972:25) till polismyndigheterna om rapporteftergift
för vissa snatteribrott ges följande anvisningar för tillämpningen av
de sist angivna bestämmelserna i polisinstruktionen.

1. Gärningen skall gälla tillgrepp i affärslokal av vara som hålls till salu
under sådana former att den är lätt tillgänglig för kunden. Främst avses
tillgrepp i snabbköpsbutiker och i varuhus med självbetjäning. Även
tillgrepp i andra affärslokaler med liknande försäljningssystem, t. ex. inom
bokhandeln, bör bedömas på samma sätt.

Erkännande behöver inte föreligga. Rapporteftergift får således lämnas
även om den misstänkte t. ex. förnekar tillägnelseuppsåt. Det måste dock stå
klart för polismannen att den misstänkte har begått gärningen och att denna
är att bedöma som snatteri, dvs. att han bl. a. haft uppsåt att olovligen
tillägna sig varan.

Brottet skall framstå som obetydligt. Värdet av det tillgripna skall vara
lågt. I regel bör det åsätta försäljningspriset inte vara högre än omkring 20
kronor. Framgår det av utredningen att det finns försvårande omständigheter
får rapporteftergift inte lämnas, även om värdet av det tillgripna är lågt.
Rapport skall avges när tillgängliga uppgifter visar att tillvägagångssättet har
varit särskilt förslaget, t. ex. om den misstänkte använt hjälpmedel eller
samarbetat med andra personer. Även när andra försvårande omständigheter
framkommer kan dessa utgöra skäl att avge rapport.

En mera ingripande åtgärd får inte framstå som påkallad. Rapporteftergift
skall inte lämnas, när omständigheterna i det särskilda fallet tyder på att
beslut om rapporteftergift och den erinran som lämnas i samband därmed
inte har en tillräckligt avhållande verkan. Vid bedömningen härav bör den
misstänktes personliga förhållanden beaktas. Ger tillgängliga uppgifter eller
omständigheterna i övrigt vid handen att den misstänkte förut har gjort sig
skyldig till förmögenhetsbrott av liknande eller allvarligare slag, bör rapport
avges. Hänsyn skall dock inte tas till förhållanden som ligger långt tillbaka i
tiden.

Det skall vara utrett att den som lidit skada av tillgreppet har fått ersättning
eller avstår från att rikta ersättningsanspråk mot den misstänkte.

2. Hinder föreligger inte att lämna rapporteftergift enligt 14 § tredje
stycket polisinstruktionen även för annat snatteribrott än butikssnatteri. De

JuU 1980/81:9

under 1 givna anvisningarna gäller i tillämpliga delar även i sådant fall.
Brottet skall vara bagatellartat och ett straffrättsligt ingripande bedömas som
uppenbart överflödigt med hänsyn till omständigheterna.

3. Framstår det redan vid brottsanmälan som sannolikt att rapporteftergift
kan komma att meddelas, bör i stället för protokoll föras kortfattade
anteckningar enligt 23 kap. 21 § tredje stycket rättegångsbalken.

I fråga om handläggningen av ärende om rapporteftergift för snatteri
iakttages vad rikspolisstyrelsen föreskriver i fråga om s. k. rapporteftergift i
efterhand.

Riksåklagarens anvisningar

De nuvarande bestämmelserna om behörighet för distrikts- och kammaråklagare
att besluta om åtalsunderlåtelse bl. a. beträffande snatteri samt om
polismans rätt att underlåta att vidarebefordra rapport beträffande sådant
brott infördes den 1 april 1972 (SFS 1972:23). De tillkom som en följd av de
förslag som lagts fram av 1968 års brottmålsutredning i betänkandet (SOU
1971:10) Snatteri. I betänkandet hade föreslagits begränsningar av de
straffrättsliga ingripandena vid mindre brott. De nya reglerna i åklagarinstruktionen
och polisinstruktionen tog främst sikte på butikssnatterier.

I riksåklagarens cirkulär C 70 den 21 februari 1972 med anledning av 1972
års ändringar i åklagarinstruktionen uttalades bl. a. följande.

Meningen är att underlåtelse av åtal för i synnerhet snatteri skall
förekomma i större utsträckning än hittills. Åtal bör i många fall underlåtas
även då värdet av det tillgripna ligger över gränsen för att rapporteftergift
skall kunna meddelas (enligt cirkuläret till polismyndigheterna om rapporteftergift
för vissa snatteribrott ligger denna gräns vid omkring 20 kronor).
Som exempel på sådana fall kan nämnas att lagöverträdaren är gammal eller
sjuk, att brottet begåtts i en psykiskt pressad situation eller att gärningen
förövats under andra speciella förhållanden. Sammanfattningsvis kan sägas
att åtal bör underlåtas om brottet vid en samlad bedömning kan anses ha
ringa straffvärde. Så är i regel inte fallet om den misstänkte använt
hjälpmedel eller samarbetat med andra personer. Åtalsunderlåtelse bör inte
heller förekomma när omständigheterna tyder på att gärningen ingår i en
serie av liknande brott eller att annan kriminalitet kan föreligga. Visar
tillgängliga uppgifter, att den misstänkte förut har gjort sig skyldig till
förmögenhetsbrott, bör åtal inte underlåtas. Hänsyn skall dock inte tas till
förhållanden som ligger långt tillbaka i tiden.

Riksåklagaren har den 15 juni 1979 i ”RÅ-nytt” nr 7 redogjort för en av
honom gjord enkät hos samtliga överåklagare och länsåklagare beträffande
bl. a. tillämpad värdegräns vid åtalsunderlåtelse för butikssnatteri enligt 20
kap. 7 § första stycket punkten 1 RB. Något mer än hälften av ,åklagardistrikten
tillämpade inte högre värdegräns än 20 kr. Av de distrikt som
tillämpade en högre gräns angav flertalet 50 kr. och ett fåtal mer än 50 kr. I de
flesta distrikten uppgavs att praxis beträffande åtalsunderlåtelse var restriktiv.
Åtalsunderlåtelse meddelades endast då särskilda omständigheter,
såsom hög ålder, sjukdom eller liknande, förelåg. Riksåklagaren uttalade att

JuU 1980/81:9

han kan godta en praxis enligt vilken värdegränsen sätts vid 50 kr.

I samma RÅ-nytt har riksåklagaren redogjort också för resultatet av en
enkät rörande tillämpningen av åtalsbegränsningsregeln beträffande snyltningsbrott.

113 av åklagardistrikten hade redovisats sammanlagt 620 anmälningar om
snyltningsbrott. Av dessa hade 127 (20 %) lett till åtal eller strafföreläggande.
Av återstoden hade en mindre del avskrivits på allmänna grunder såsom
att brott ej kunnat styrkas. Till denna grupp hade även hänförts åtalsunderlåtelser
som meddelats enligt lagen med särskilda bestämmelser om unga
lagöverträdare och enligt 20 kap. 7 § första stycket 1 eller 2 RB. I det
övervägande antalet anmälda ärenden hade den särskilda åtalsprövningsregeln
medfört att åtal inte ansetts påkallat ur allmän synpunkt. Från några
distrikt hade upplysts att åtal regelmässigt inte skedde och från andra att
lagföring endast skedde vid återfall.

Förundersökning hade i stor utsträckning underlåtits med stöd av 9 kap.
12 § andra stycket BrB. I något distrikt hade förundersökning verkställts
endast i fall där beloppet överstigit 100 kr. I ett annat distrikt hade
förundersökning verkställts endast då omständigheterna särskilt föranlett
detta. Några distrikt hade emellertid särskilt påpekat att förundersökning
alltid verkställs.

Slutligen hade genom enkäten och även vid riksåklagarens inspektioner
framkommit att åtal ofta ansetts påkallat ur allmän synpunkt av lokalt
betingade orsaker. Lagföring hade sålunda tillgripits vid upprepad plankning
till viss lokal eller vid systematisk gratisåkning med allmänt färdmedel.

Enkätsvaren föranledde följande yttrande av riksåklagaren.

Vad beträffar den särskilda åtalsprövningsregeln vid snyltningsbrott finns i
förarbetena inte angivna några exempel på när åtal skulle vara påkallat ur
allmän synpunkt. Departementschefen hade föreslagit en mer restriktiv
prövningsregel, nämligen att åtal skulle vara av särskilda skäl påkallat ur
allmän synpunkt. Som exempel på sådana fall hade han angivit bl. a. att en
taxiförare eller servitör före färd respektive servering frågat kunden om han
hade pengar att betala med och denne försäkrat att så var fallet men sedan
inte gjort rätt för sig. Som ett annat exempel hade angivits att kunden enligt
vad som blev utrett hade satt i system att låta bli att betala. Som ännu ett
exempel hade anförts fallet med passageraren som innan han upptäcks
färdats en mycket lång sträcka med ett allmänt färdmedel utan att inneha
biljett.

Med hänsyn till att lagstiftaren stannade för en vidare åtalsprövningsregel
är det självklart att de av departementschefen anförda fallen bör föranleda
åtal. För den praktiska tillämpningen av åtalsprövningsregeln är det av
intresse vad justitieutskottet anförde som skäl för sitt av riksdagen godtagna
förslag. Utskottet framhöll sålunda, att man ej kunde bortse från risken att
en så kraftig lagföringsbegränsande åtalsprövningsregel som den i propositionen
föreslagna kunde leda till en ökning av antalet smitningar. Det borde
enligt utskottet även beaktas, att en sådan ökning ytterst kunde komma att
ekonomiskt drabba de anställda i servicenäringarna och att dessa främst fick
bära de olägenheter som är förenade med ökade kontroller och krav på

JuU 1980/81:9

förskottsbetalning. Den av utskottet förordade åtalsprövningsregeln skapade
enligt utskottet större möjligheter än den av departementschefen
föreslagna att vid åtalsprövningen beakta samtliga omständigheter vid
brottet bl. a. målsägandens intresse.

Den aktuella åtalsprövningsregeln har i ett flertal distrikt använts som
grund för att i stor utsträckning underlåta att inleda förundersökning rörande
ett påstått snyltningsbrott. Man synes sålunda vilja tillämpa samma principer
på förevarande område som då det gäller anmälningar om olovligt
förfogande över avbetalningsgods. Den i 10 kap. 10 § brottsbalken uppställda
åtalsregeln har emellertid en restriktivare utformning och förutsätter för
åtal att sådant av särskilda skäl finnes påkallat ur allmän synpunkt. Med
hänsyn till den utformning som åtalsprövningsregeln fått i 9 kap. 12 § andra
stycket brottsbalken, kan sålunda förundersökning inte underlåtas i samma
utsträckning som vid olovligt förfogande över avbetalningsgods. Den
diskretionära åtalsprövningsregeln vid snyltningsbrott medger givetvis att
förundersökning kan underlåtas när anledning förekommer till antagande att
ett beivrande av gärningen inte är påkallat ur allmän synpunkt. Vägledande
för denna prövning bör vara tidigare redovisade motivuttalanden. Som
praktiska exempel på sådana omständigheter som kan föranleda att
förundersökning inte inleds kan nämnas att gärningen avser ringa belopp
eller att den misstänkte gjort rätt för sig.

Pågående utrednings- och lagstiftningsarbete

Å talsrätts kommittén

I betänkande (SOU 1976:47) Färre brottmål lämnade åtalsrättskommittén
förslag till ökade möjligheter till åtalsunderlåtelse och förundersökningsbegränsning.
Bl. a. diskuteras i betänkandet möjligheten att vidga området för
åtalsbegränsningar. Som skäl mot sådana begränsningar nämnde utredningen
att skuldfrågan är av betydelse för vilka resocialiseringsåtgärder som kan
och bör komma i fråga, att stark ovisshet råder om vilken påföljd som i
händelse av lagföring skulle åläggas och att viktigt målsägandeintresse eller
betydelsefull fråga om särskild rättsverkan kan utgöra starkt skäl för
rättegång (bet. s. 20). En kategori fall, där åtal borde kunna undvaras, avsåg
enligt kommittén åtskilliga typer av obetydliga eller eljest någorlunda
ursäktliga bötesbrott. En annan kategori av fall i vilka åtal torde kunna
undvikas utmärks enligt utredningen av att en lagföring kunde antas leda till
villkorlig dom. Beträffande den kriminalpolitiska betydelsen av åtalsbegränsningsregler
ansåg kommittén att det vid bötesbrottslighet är betydelsefullt
om man vinner spridning för uppfattningen att åtalsunderlåtelse^
innebörd är något av en sakerförklaring för brott. Kommittén föreslog bl. a.
att i fråga om sådana brott som vid en förhandsbedömning befinns förskylla
lägre straff än 20 dagsböter eller 200 kr. såsom penningböter, så skulle
utredning och lagföring ske endast när så var påkallat med hänsyn till viktigt
allmänt eller viktigt enskilt intresse.

Kommitténs förslag har inte föranlett någon lagstiftning.

JuU 1980/81:9

Förmögenhetsbrottsutredningen

Regeringen har i mars 1976 tillsatt en utredning, förmögenhetsbrottsutredningen
(Ju 1976:04), med uppgift att göra en översyn av lagstiftningen om
förmögenhetsbrott. Vid översynen är det enligt utredningens direktiv
betydelsefullt att sätta in de straffrättsliga åtgärderna mot förmögenhetsbrotten
i ett vidare kriminalpolitiskt sammanhang och att jämföra straffvärdet
hos dessa brott med det som gäller andra brottskategorier, särskilt de s. k.
moderna brotten, t. ex. skatte- och valutabrott, trafikbrott, illegal narkotikahantering,
brott mot miljö- och naturvårdsintressen, brott mot bestämmelserna
om arbetarskydd och andra bestämmelser på arbetslivets område.
Kommittén skall allsidigt och förutsättningslöst pröva de straffbarhetsgrunder
och straffvärdesatser som bör gälla för förmögenhetsbrotten. (Direktiv
för utredningen se 1977 års kommittéberättelse del II Ju 7 och 1978 års
kommittéberättelse del II Ju 4.)

Utredning om åtgärder mot butikstillgrepp

I motioner vid 1978/79 års riksmöte begärdes åtgärder för att minska
stöldsvinnet inom handeln. I sitt av riksdagen godkända betänkande med
anledning av motionerna (JuU 1979/80:15) uttalade utskottet.

Vid ställningstagande till motionsyrkandena får enligt utskottets mening
först slås fast att problemet rörande stöldsvinnet inom handeln i sig rymmer
ett flertal frågor, något som bl. a. hänger samman med att stöldsvinnet bara
är en del av det totala svinnet. Vid sidan av tillgrepp av kunder förekommer
nämligen på annat sätt uppkomna förluster, kallade t. ex. ”fysiskt svinn” och
”administrativt svinn”. Härav följer att många av de åtgärder som kan vara
påkallade för att minska svinnets omfattning måste ankomma på handeln
själv. Samtidigt är det emellertid också klart att det stöldsvinn inom
detaljhandeln som beror på tillgrepp av kunder har en oroväckande
omfattning. Stor osäkerhet råder dock om hur stor del av de totala
svinnförlusterna som orsakas genom tillgrepp av kunder.

Förekomsten av butiksstölder får enligt utskottets mening anses ha
samband med självbetjäningssystemet och andra rationaliseringsåtgärder
inom handeln. Bl. a. mot denna bakgrund bör också när det gäller tillgrepp
av kunder åtgärder för att komma till rätta med problemet i första hand
övervägas inom handelns och de handelsanställdas egna organisationer.

Emellertid måste åtgärder för att stävja butiksstölderna naturligtvis också
ses som en uppgift för samhället. Härvid bör särskilt beaktas att det med
hänsyn till den allmänna laglydnaden är viktig att inte den uppfattningen
sprids att tillgrepp av detta slag lämnas utan ingripanden från samhällets sida;
det måste stå klart att alla former av varutillgrepp i princip är straffbara.
Samtidigt måste beaktas att det också kan finnas starka skäl att i det enskilda
fallet underlåta lagföring; exempelvis har gärningsmännen ofta svåra
personliga förhållanden och stort behov av hjälpinsatser från det allmänna.
Även andra skäl kan tala för begränsningar i lagföringen.

Enligt utskottets mening kan erforderligt underlag för att bedöma vilka
åtgärder från samhällets sida som bör sättas in knappast anses föreligga

JuU 1980/81:9

förrän det har skapats en klarare bild rörande omfattningen av stöldsvinnet.
Statistiken över polisanmälda stölder ger nämligen inte någon sådan bild;
långt ifrån alla stölder polisanmäls och många förblir oupptäckta. Utskottet
finner därför att en närmare undersökning är påkallad. Genom undersökningen
kan det bli möjligt för statsmakterna och ansvariga myndigheter att i
samråd med handelns och de handelsanställdas organisationer bedöma
behovet av ytterligare åtgärder i förebyggande och kontrollerande syfte
liksom bl. a. med avseende på den straff- och straffprocessrättsliga regleringen.

Det bör ankomma på regeringen att närmare besluta om formerna för
undersökningen. Enligt utskottets mening är det dock angeläget att
undersökningens resultat föreligger så snart som möjligt. Utskottet vill också
understryka att det av utskottet förordade undersökningsarbetet inte får tas
till intäkt för minskade insatser under undersökningsarbetets gång från
samhällets eller handelns sida när det gäller att stävja butikstillgreppen.

Vad utskottet sålunda anfört gavs såsom riksdagens mening regeringen till
känna.

På grund av riksdagens beslut har chefen för justitiedepartementet, enligt
regeringens bemyndigande i januari 1980, tillkallat en särskild utredare med
uppdrag att undersöka frågan om åtgärder mot tillgreppsbrott m. m.

I direktiven till utredaren (Dir. 1980:6) uttalas bl. a.:

Utredarens första uppgift bör vara att i enlighet med riksdagens önskemål
undersöka omfattningen av svinnet på grund av butikstillgrepp. Därvid bör
också de företags- och samhällsekonomiska konsekvenserna av svinnet
belysas.

Utredarens uppdrag bör emellertid som jag nyss har antytt inte begränsas
till en sådan undersökning. I den mån undersökningen skulle bekräfta att
svinnet numera har en sådan omfattning att särskilda insatser behövs, bör
utredaren också lämna förslag till åtgärder som kan vara ändamålsenliga för
att man skall komma till rätta med problemet.

Utskottet

I detta betänkande behandlar utskottet en motion, vari det begärs en
strängare ordning när det gäller ingripanden mot mindre förmögenhetsbrott.

Motionärerna påpekar att snatteri, bedrägligt beteende och olovligt
förfogande tillsammans utgör en betydande andel av förmögenhetsbrottsligheten
i landet och att trots detta åtal inte sällan underlåts för dessa brott.
Motionärerna ifrågasätter om inte de angivna brotten bör bekämpas mer
effektivt.

Motionärerna aktualiserar tillämpningen av, förutom de allmänna bestämmelserna
om åtalsunderlåtelse, de särskilda regler om begränsningar i
förundersökningen eller av möjligheterna att väcka åtal, som finns för de
angivna brotten.

Enligt reglerna om åtalsunderlåtelse i rättegångsbalken och i lagen med

JuU 1980/81:9

särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare får åklagare underlåta att
åtala, bl. a. om det kan antas att i händelse av lagföring annan påföljd än
böter inte skulle komma att ådömas och den misstänktes lagföring inte anses
påkallad från allmän synpunkt.

Enligt anvisningar av riksåklagaren bör åtal för snatteri i många fall kunna
underlåtas även då värdet av det tillgripna ligger över gränsen för att
rapporteftergift skall kunna meddelas, 20 kr. Härvidlag har riksåklagaren
sagt sig kunna godta en praxis enligt vilken värdegränsen sätts vid 50 kr.

I polisinstruktionen ges allmänna regler om rapporteftergift. Särskilda
bestämmelser för snatteribrott finns i Kungl. Maj:ts cirkulär år 1972 till
polismyndigheterna om rapporteftergift. Regleringen innebär i huvudsak
följande.

En polisman får underlåta att avge rapport eller vidarebefordra rapport till
åklagare beträffande bötesbrott om brottet med hänsyn till omständigheterna
i det särskilda fallet är obetydligt.

Om brottet utgör snatteri och om det med hänsyn till det tillgripnas värde
och övriga omständigheter är obetydligt, kan polisman, som är förundersökningsledare,
underlåta att vidarebefordra rapport till åklagare och i stället
låta saken bero vid en erinran. Gärningen skall i sistnämnda fall gälla
tillgrepp i affärslokal av vara som hålls till salu under sådana former att den är
lätt tillgänglig för kunden. Främst avses tillgrepp i snabbköpsbutik och i
varuhus med självbetjäning. Brottet skall framstå som obetydligt, och värdet
av det tillgripna skall vara lågt. I regel bör det åsätta försäljningspriset inte
vara högre än omkring 20 kr.

Särskilda åtalsbegränsningsregler finns beträffande brotten bedrägligt
beteende och olovligt förfogande.

Bedrägligt beteende i form av s. k. snyltningsbrott får åtalas endast om det
finns påkallat ur allmän synpunkt. Vid prövningen av huruvida åtal skall ske
skall hänsyn tas såväl till brottets art och straffets syfte som till omständigheterna
vid brottets begående. Enligt uttalanden i förarbetena till bestämmelsen
skall hänsyn bl. a. tas till målsägandens intresse.

Riksåklagaren har år 1979 efter en undersökning konstaterat att åtalsprövningsregeln
beträffande snyltningsbrott i ett flertal åklagardistrikt använts
som grund för att i stor utsträckning underlåta att inleda förundersökning
rörande ett påstått brott. I samband därmed har riksåklagaren uttalat att
tidigare redovisade motivuttalanden bör vara vägledande för prövningen;
som exempel på omständigheter som kan föranleda att förundersökning inte
inleds nämns att gärningen avser ringa belopp eller att den misstänkte gjort
rätt för sig.

Beträffande olovligt förfogande gäller en särskild åtalsbegränsningsregel
när brottet avser egendom som förvärvats på grund av kreditköp med
förbehåll om återtaganderätt. Åtal får i dessa fall inte väckas av åklagare med
mindre åtal finns av särskilda skäl påkallat från allmän synpunkt. Motiveringen
till denna åtalsbegränsningsregel har varit att tvinga avbetalningssäl -

Juli 1980/81:9

jare till en viss försiktighet genom att beta dem möjligheten att kostnadsfritt
anlita allmän åklagare som indrivningsorgan. Möjligheten till allmänt åtal är
inte avsedd att komma till användning annat än i undantagsfall.

Utskottet har tidigare i olika sammanhang uttalat sin anslutning till det
övergripande syftet bakom reglerna om åtals- och förundersökningsbegränsningar
beträffande mindre lagöverträdelser, nämligen att göra det möjligt att
inrikta rättsväsendets tillgängliga resurser mot den grövre brottsligheten
(JuU 1975:10 s. 5,1976/77:11 s. 7). Samtidigt har utskottet dock pekat på de
negativa verkningar en sådan inriktning kan ha på den allmänna laglydna>
den. Utskottet framhöll sålunda vid förra riksmötet att det med hänsyn till
den allmänna laglydnaden är viktigt att inte den uppfattningen sprids att
snatteribrott lämnas utan ingripande från samhällets sida; det måste stå klart
att alla former av varutillgrepp i princip är straffbara (JuU 1979/80:15 s. 13).
Liknande synpunkter anfördes av utskottet vid behandlingen år 1976 av
lagstiftningen beträffande bedrägligt beteende. Utskottet anförde då att det
enligt utskottets mening av hänsyn till den allmänna laglydnaden är angeläget
att reformer på rättsväsendets område i syfte att inrikta resurserna mot den
grövre brottsligheten inte leder till uppfattningen att de mindre lagöverträdelserna
alltid lämnas obeivrade.

De redovisade uttalandena äger enligt utskottets mening alltjämt giltighet.

På senare tid har olika frågor kring lagföringen i fråga om de mindre
förmögenhetsbrotten aktualiserats av statsmakterna. I enlighet med riksdagens
önskemål har sålunda chefen för justitiedepartementet i år tillkallat en
särskild utredare för att göra en undersökning av omfattningen av det s. k.
stöldsvinnet. Utredaren har också fått till uppgift att i den mån undersökningen
skulle bekräfta att svinnet har en sådan omfattning att särskilda
insatser behövs lämna förslag till åtgärder som kan vara ändamålsenliga för
att man skall komma till rätta med problemet. Utredningens förslag kan
förväntas komma att beröra de åtals- och förundersökningsregler som gäller
på området.

Vad gäller snyltningsbrotten har riksåklagaren år 1979 genom anvisningar
till åklagarmyndigheterna vidtagit åtgärder för att åstadkomma en ordning
vid åtalsprövningen som överensstämmer med vad som beslutades av
riksdagen år 1976.

Som framgår av det sagda har åtskilliga av de bestämmelser som reglerar
lagföringen beträffande mindre förmögenhetsbrott redan uppmärksammats
av statsmakterna och riksåklagaren, bl. a. i syfte att i linje med motionsönskemålet
möta en oroande utveckling i fråga om denna brottslighet. I detta
läge saknas det enligt utskottets mening skäl för riksdagen att vidta någon

JuU 1980/81:9

åtgärd med anledning av motionen. Utskottet avstyrker därför bifall till
motionen.

Utskottet hemställer

att riksdagen avslår motion 1979/80:612.

Stockholm den 25 november 1980

På justitieutskottets vägnar
BERTIL LIDGÅRD

Närvarande: Bertil Lidgård (m), Lisa Mattson (s), Åke Polstam (c), Eric
Jönsson (s), Hans Petersson i Röstånga (fp), Björn Körlof (m), Lilly
Bergander (s), Gunilla André (c), Hans Pettersson i Helsingborg (s), Göte
Jonsson (m), Helge Klöver (s), Ella Johnsson (c), Karl-Gustaf Mathsson (s),
Bonnie Bernström (fp) och Maja Ohlin (s).

Särskilt yttrande

av Björn Körlof (m) och Göte Jonsson (m), som anför:

Motionärerna tar upp ett område inom brottslighetsutvecklingen som på
många sätt är ägnat att väcka irritation och indignation hos allmänheten. Vi
delar utskottets uppfattning att motionen med hänsyn till de av statsmakterna
aktualiserade åtgärderna inom området inte bör föranleda någon
åtgärd från riksdagens sida. För vår del vill vi dock understryka vikten av att
vidtagna åtgärder snarast leder till att samhället bättre än f. n. med
konsekvens och fasthet kan beivra de mindre förmögenhetsbrotten.

Särskilt vill vi peka på möjligheten att registrera rapporteftergifter. F. n.
saknas sådan möjlighet, vilket i praktiken innebär att tillfälligheter blir
avgörande för frågan om vid upprepad brottslighet rapporteftergift skall
meddelas eller inte. Denna ordning leder till att snatteri- och snyltningsbrott
kan sättas i system, vilket också sker i storstadsområdena. Ett närmare
ställningstagande till detta och andra problem inom området kan enligt vår
mening inte anstå under någon längre tid. Tills vidare bör man dock avvakta
det pågående utredningsarbetet, som bl. a. kommer att behandla frågan om
ändringar i reglerna om rapporteftergift och andra frågor om samhällets
åtgärder mot butikstillgrepp.

GOTAB 65879 Slockholm 1980