om arrendatorers rätt att förvärva arrendestället i vissa fall (Betänkande 1986/87:LU13 Lagutskottet)

Lagutskottets betänkande

1986/87:13

om arrendatorers rätt att förvärva arrendestället i
vissa fall

1986/87:13

Sammanfattning

I betänkandet behandlas två motioner om arrendatorers rätt att förvärva
arrendestället. Den ena motionen avser förvärv genom förköp (c) och den
andra förvärv genom friköp (vpk). Utskottet avstyrker bifall till motionerna.

Motionsyrkanden

Motion 1986/87: L502 av Karl Boo (c) vari yrkas att riksdagen beslutar att hos
regeringen begära en utredning om arrendators rätt att förvärva arrendestället.

Motion 1986/87:L501 av Jörn Svensson (vpk) vari yrkas att riksdagen
beslutar

1. att hos regeringen begära förslag till lag om friköpsrätt till s. k.
historiska arrenden,

2. att hos regeringen begära förslag om införande av friköpsrätt för i
motionen nämnda kategori av bostadsinnehavare med bostad på ofri grund.

Rätt till förköp av arrendeställe
Gällande ordning

Arrende föreligger när någon upplåter jord till nyttjande mot ersättning.

Upplåtelse kan ske i form av jordbruksarrende, bostadsarrende, anläggningsarrende
eller lägenhetsarrende. Regler om dessa arrendeformer finns i
7-11 kap. jordabalken (JB).

Jordbruksarrende är enligt JB antingen gårdsarrende eller sidoarrende.

Gårdsarrende föreligger när arrendet omfattar bostad för arrendatorn.

Övriga jordbruksarrenden är sidoarrenden.

Bostadsarrende som arrendeform tillkom år 1968 genom ändringar i 1907
års nyttjanderättslag. Ändringarna syftade till att öka rättsskyddet för dem
som har sina fritidshus eller åretruntbostäder på arrenderad mark. Upplåtelse
av mark för bostadsändamål hade tidigare inte varit förenad med någon
rätt för arrendatorn till förlängning av arrendeavtalet. Bostadsarrende
föreligger enligt JB när jord upplåts för annat ändamål än jordbruk och
arrendatorn enligt arrendeupplåtelsen har rätt att på arrendestället uppföra
eller bibehålla ett bostadshus. Det krävs vidare att det inte är uppenbart att 1

1 Riksdagen 1986187. 8 sami. Nr 13

upplåtelsens huvudsakliga syfte är att tillgodose något annat ändamål än att
bereda bostad åt arrendatorn och honom närstående. För att arrendatorn
skall ha rätt till förlängning av avtalet fordras att det på arrendestället finns
ett bostadshus som har åsatts taxeringsvärde.

Före JB:s ikraftträdande den 1 januari 1972 hade jordbruksarrendatorer
förköpsrätt i vissa fall enligt en lag från år 1943 om arrendators förköpsrätt.
Bestämmelserna, som var tvingande, hade till syfte att ge arrendatorn en
trygg besittning och att motverka alltför talrika försäljningar av arrendefastigheter.
Förköpsrätt förelåg i huvudsak endast vid de s. k. sociala arrendena,
dvs. sådana som omfattade högst 50 ha odlad jord och tillhörde vissa
ägarkategorier. Förköpsrätten avskaffades vid införandet av JB. Anledningen
därtill var dels att bestämmelserna hade kommit till omedelbar tillämpning
endast i ett mycket begränsat antal fall, dels att de hade haft negativa
verkningar, bl. a. genom att de hade gjort jordägarna ohågade att upplåta
mark på arrende och medverkat till nedläggningen av bärkraftiga arrendegårdar,
dels att de i viss mån försvårat strukturrationaliseringen, dels ock att
besittningsskyddet för arrendatorer blev effektivare och mera tidsenligt med
de nya reglerna i JB och därför inte behövde kompletteras med en
förköpsrätt (proposition 1970:20, s. B 871).

Genom lag (1985:658) om arrendatorers rätt att förvärva arrendestället
återinfördes regler om förköpsrätt. Bakom reformen låg ett önskemål om att
ytterligare trygga arrendatorerna mot risken att på sikt tvingas lämna sitt hem
och sitt arbete. Till detta sociala skäl kom ett jordbrukspolitiskt; förköpsrätten
antogs kunna öka arrendatorernas intresse av att göra långsiktiga insatser
på arrendestället.

Enligt lagen har en arrendator rätt att förvärva arrendestället, om avtalet
gäller ett jordbruksarrende som omfattar bostad eller ett bostadsarrende.
Om en arrendator har intresse av att utöva sin förvärvsrätt, får han anmäla
detta till inskrivningsmyndigheten för anteckning i fastighetsboken. Har
intresseanmälan antecknats i fastighetsboken skall inskrivningsmyndigheten
underrätta jordägaren och arrendatorn därom. Sedan anteckning har skett
gäller en intresseanmälan fram till den inskrivningsdag som inträffar närmast
efter tio år från den inskrivningsdag då anteckningen gjordes. Om en
arrendator avlider under tid då hans intresseanmälan gäller skall anmälningen
under viss tid gälla för hans dödsbo. Ett arrendeställe, för vilket en
intresseanmälan gäller, får inte överlåtas helt eller delvis genom köp eller
byte utan att den arrendator som har gjort intresseanmälan eller hans dödsbo
har erbjudits att förvärva arrendestället. Ett sådant erbjudande kallas
hembud. I vissa särskilt angivna fall får överlåtelse ske utan hembud.

Hembud sker hos arrendenämnden genom skriftlig anmälan av jordägaren.
Jordägaren skall därvid ge in ett av honom undertecknat skriftligt förslag
till köpeavtal som skall innehålla uppgift om köpeskillingen för den
hembjudna egendomen och övriga villkor för förvärvet. Hembudet antas
genom att arrendatorn inom tre månader från den dag då hembudet skedde
skriftligen anmäler till arrendenämnden att han har beslutat att förvärva den
hembjudna egendomen på de villkor som anges i jordägarens förslag till
köpeavtal. Om hembudet har antagits, skall det anses som om jordägaren
och arrendatorn har slutit ett avtal om köp av den hembjudna egendomen på
de villkor som anges i förslaget till köpeavtal.

LU 1986/87:13

Motionsmotivering

LU 1986/87:13

Motionären i motion L502 (c) riktar uppmärksamheten på att lagen om
arrendators rätt att förvärva arrendestället ger företrädesrätt endast åt den
som har gårdsarrende, medan sidoarrendatorerna lämnas utanför regleringen.
Enligt motionären kan regleringen få mindre tillfredsställande följder.
En arrendator som under lång tid arrenderat en jordbruksfastighet men inte
kunnat bo på fastigheten därför att ägaren behållit bostadshuset för sig kan
sålunda vid övergång av arrendemarken till ny ägare tvingas välja mellan att
fortsätta arrendet på nya villkor eller att avveckla sin verksamhet. Detta
ligger enligt motionären inte i linje med vad som får anses vara en modern
och naturlig utveckling på jordbrukets område. Det är därför angeläget att
lagen blir föremål för en översyn i det angivna hänseendet.

Tidigare behandling

Arrendelagskommittén lade i sitt slutbetänkande (SOU 1981:80) Arrenderätt
2, Regler om investering i arrendejordbruket m. m. fram förslag till en
särskild lag om arrendators förköpsrätt, som skulle ge jordbruksarrendatorer
rätt att under vissa förutsättningar förvärva arrendestället, om jordägaren
avsåg att sälja det. Samtidigt avvisade kommittén tanken på att införa en
friköpsrätt, dvs. en rätt för arrendatorn att tvångsförvärva den arrenderade
fastigheten. Enligt kommitténs förslag skulle förköpsrätt tillkomma endast
den som har gårdsarrende. Vid remissbehandlingen av betänkandet mötte
denna begränsning kritik. Flera remissinstanser, däribland LRF och Sveriges
jordbruksarrendatorers förbund, hävdade att det fanns sidoarrenden som i
praktiken kunde jämställas med gårdsarrenden.

På grundval av arrendelagskommitténs betänkande lades i proposition
1983/84:136 fram förslag till bl. a. en lag om arrendatorers rätt att förvärva
arrendestället. Propositionen avvek i flera avseenden från betänkandet.
Sålunda avsåg den till skillnad från kommittéförslaget också bostadsarrenden.
Vidare avvek propositionen från betänkandet därigenom att man valt
en annan lagteknisk lösning. Däremot anslöt sig departementschefen till
kommitténs förslag att endast gårdsarrenden skulle omfattas av företrädesrätten.

Vid riksdagsbehandlingen av propositionen blev den liksom de motioner
som väckts med anledning av den föremål för remissbehandling. I sitt av
riksdagen godkända betänkande (LU 1984/85:35) framhöll lagutskottet
beträffande frågan om förvärv av jordbruksarrenden att en naturlig utgångspunkt
enligt utskottets mening var att arrendet skulle vara förenat med rätt
till förlängning för att arrendatorn skulle ha rätt att förvärva arrendestället.
Företrädesrätten borde därför, som kommittén och departementschefen
funnit, gälla för gårdsarrendatorer. Med anledning av vad som anförts i vissa
remissyttranden framhöll utskottet att det givetvis fanns sidoarrenden som i
praktiken kunde jämställas med gårdsarrenden. Det helt övervägande
antalet sidoarrenden var emellertid enligt utskottet inte lämpliga som
självständiga jordbruksfastigheter. Med hänsyn till den talrika förekomsten
av sidoarrenden skulle vidare, fortsatte utskottet, en lagstiftning som

1* Riksdagen 1986187. 8 sami. Nr 13

omfattar också sidoarrenden medföra betydande avgränsningsproblem och
en belastning på fastighetsomsättningen och tillståndsmyndigheterna som
inte stod i rimlig proportion till arrendatorernas möjligheter att slutligt
förvärva den arrenderade marken. Dessutom fanns vid sidoarrende i regel
inte sociala skäl av sådan påtaglig styrka att en företrädesrätt kunde anses
befogad. Utskottet ansåg sig därför inte kunna ställa sig bakom kraven på att
den nya lagen skulle omfatta sidoarrenden. I det sammanhanget tog utskottet
upp de farhågor som framförts att en lagstiftning om företrädesrätt vid
gårdsarrende skulle kringgås genom att jordägare fortsättningsvis skulle
upplåta arrende som sidoarrende och hyra ut bostadshuset till annan än
arrendatorn. Med tanke på att såväl jordägare som arrendator normalt har
ett seriöst intresse av ett väl fungerande arrendeförhållande var det enligt
utskottets mening inte realistiskt att tänka sig att sådana förfaranden skulle
förekomma i någon nämnvärd utsträckning.

Friköpsrätt
Gällande ordning

För närvarande finns inga regler som ger arrendatorer en rätt att friköpa
arrendestället. Före år 1977 hade vissa arrendatorer en friköpsrätt enligt
lagen (1925:334) om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa under
nyttjanderätt upplåtet område. Denna lag, den s. k. ensittarlagen, hade
tillkommit för att skydda egnahem som uppförts på arrenderad mark. Skälet
till att ensittarlagen upphävdes var främst att lagen från allmän synpunkt
innebar vissa olägenheter genom att det vid ensittarförrättningar endast
skedde en ofullständig prövning i jord- och planpolitiskt hänseende (se prop.
1967:144 s. 36 och 40).

Motionsmotivering

I motion L501 (vpk) hävdas att den lagstiftning som under senare år införts i
syfte att stärka arrendatorernas ställning visat sig vara otillräcklig. Den bör
enligt motionären kompletteras med en rätt till friköp för innehavare av s. k.
historiskt arrende och för den som under motsvarande omständigheter
innehar bostad på ofri grund. Motionären anmärker att frågan om friköpsrätt
till historiskt arrende vid flera tillfällen varit aktuell i riksdagen men varje
gång skjutits på framtiden, bl. a. med hänvisning till att resultatet av
friköpsutredningens pågående arbete borde avvaktas. Sedan utredningen nu
låtit förstå att något förslag till friköpsrätt inte är att vänta från dess sida, finns
det enligt motionären goda skäl att tro att regeringen inte kommer att ta
något initiativ till lagstiftning i ämnet. Det bör då ankomma på riksdagen att
hos regeringen begära förslag av den innebörd som sägs i motionen.

LU 1986/87:13

Tidigare behandling

Arrendelagskommittén berörde i sitt tidigare omnämnda betänkande även
friköpsfrågan och uttalade därom bl. a. följande. Med friköp avses ett
expropriationsliknande tvångsförvärv, som sker på arrendatorns initiativ.
Ett sådant förvärv måste anses innebära ett långtgående ingrepp i jordägarens
rätt att disponera över sin egendom. En friköpsrätt rimmar inte heller
särskilt väl med de strävanden att undvika tvångsmoment, som kännetecknar
den jordpolitiska lagstiftningen. Införandet av en friköpsrätt måste därför
kunna motiveras med tungt vägande skäl. Vid friköpsfrågans bedömning har
kommittén utgått från att arrende även i framtiden bör förekomma som
brukningsform. Härav följer att friköp inte kan få avse alla slag av arrenden.
Oavsett vilken ståndpunkt man intar i frågan om vilka arrenden som bör
omfattas av en friköpsrätt, krävs således regler som drar upp tydliga gränser
mellan ”friköpsarrenden” och andra arrenden. En sådan konstruktion
skapar sannolikt en rad svårbedömda gränsfall, vilka kan leda till utdragna
tvister. Härtill kommer svårigheten att lagstiftningsvägen hindra ett kringgående
av reglerna. Ställer man t. ex. upp som villkor för rätt till friköp att
arrendet skall ha haft viss varaktighet, kan man knappast motverka
uppsägningar av en mängd avtal före den avgörande tidsgränsen oavsett om
lagstiftningen görs retroaktiv eller inte. Liknande problem uppstår även om
andra kvalifikationsgrunder ställts upp. I diskussionen om friköp har ibland
hävdats att en friköpsrätt skulle vara ett effektivt medel mot s. k. godsindragningar,
dvs. återtagande av arrendegårdar för eget brukande, vilket har
förekommit vid vissa gods. Ett sådant återtagande kan emellertid efter
lagändring den 1 juli 1979 ske endast om det inte bedöms som obilligt mot den
sittande arrendatorn. Kommittén anser sammanfattningsvis att en friköpsrätt
är förenad med så stora nackdelar, att dessa på intet sätt vägs upp av den
förmån som skulle komma vissa arrendatorer till del. Kommittén kan alltså
inte förorda att arrendatorn erhåller rätt att friköpa arrendestället.

Sedan frågan om införandet av en friköpsrätt för innehavare av s. k.
historiska arrenden och en rätt till friköp av tomtmark till hus på ofri grund
tagits upp i några under den allmänna motionstiden 1982 och 1983 väckta
motioner framhöll lagutskottet i sitt betänkande (LU 1982/83:27) att det var
angeläget att frågan om en friköpsrätt begränsad till innehavare av historiska
arrenden blev föremål för en förutsättningslös utredning. Om det därvid
visade sig att det skulle innebära avsevärda svårigheter eller olägenheter,
bl. a. från rättssäkerhetssynpunkt, att införa en friköpsrätt borde man pröva
möjligheten att införa särskilda regler om förköpsrätt i fråga om historiska
arrenden. Beträffande förslaget om ett införande av en rätt till friköp av
tomtmark till hus på ofri grund konstaterade utskottet att detta syftade till ett
återinförande av den friköpsrätt som ensittarlagen medgav. Utskottet
erinrade om att motivet för ensittarlagens slopande var att dess sociala
betydelse hade minskat samtidigt som den bristande jord- och planpolitiska
prövningen medfört allt större olägenheter. Enligt utskottets mening kunde
det inte komma i fråga att införa en friköpsrätt när det gäller fritidsfastigheter
eller mark som är i allmän ägo. Behovet av en friköpsrätt till tomtmark och
frågan om en sådan friköpsrätt kan utformas på ett sätt som tillgodoser

LU 1986/87:13

jordbruks- och planpolitiska krav kunde enligt utskottet lämpligen utredas i
samband med frågan om en friköpsrätt för innehavare av historiskt arrende.
Vad utskottet anfört gav riksdagen som sin mening regeringen till känna
(rskr. 1982/83:266).

Med anledning av riksdagens ovannämnda skrivelse tillkallades i november
1983 friköpsutredningen (Ju 1984:01) för att utreda de ovannämnda
friköpsfrågorna.

Frågan om friköpsrätt till s. k. historiska arrenden behandlades åter av
utskottet våren 1985 med anledning av en motion i ämnet. På hemställan av
utskottet avslogs motionen av riksdagen under hänvisning till att friköpsutredningen
då enligt vad som inhämtats befann sig i sitt slutskede (LU
1985/86:18).

Friköpsutredningen

Friköpsutredningen har nyligen lagt fram sitt betänkande (SOU 1986:52)
Förköp vid historiskt arrende. I betänkandet diskuterar utredningen, utifrån
hypotesen att det finns skäl att lagstifta om friköp vid sådant arrende, hur en
dylik reglering från lagteknisk synpunkt bör vara utformad. I det sammanhanget
erinrar utredningen om att begreppet historiskt arrende inte har
någon allmänt vedertagen innebörd. Utredningen har stannat för att man bör
anse historiskt arrende föreligga om en arrendator eller närstående till
honom innehaft arrendestället sedan omkring 1920, dvs. under grovt räknat
två generationer. Om de angivna förutsättningarna är uppfyllda i fråga om
huvuddelen av den arrenderade marken skulle arrendatorn vid friköp ha rätt
att förvärva hela arrendestället. Med tanke på de gränsdragningsproblem
som en sådan regel kan väntas ge upphov till är det dock enligt utredningen
nödvändigt att vid prövningen av friköpsfrågan visst utrymme lämnas för
skönsmässiga bedömningar. Om särskilda skäl föreligger med hänsyn till
jordägaren bör friköp kunna vägras, trots att förutsättningar för bifall i övrigt
föreligger. Vad gäller löseskillingen skulle den, liksom vid expropriation,
motsvara marknadsvärdet.

Den ovan skisserade ordningen är emellertid enligt utredningen otillfredsställande,
och det av flera skäl. Sålunda låter det sig inte göra att på ett
naturligt sätt avgränsa den krets av arrendatorer som bör komma i
åtnjutande av friköpsrätt. Utredningen anser att lagen oundvikligen skulle få
ett drag av godtycklighet. De hänsynstaganden till jordägaren som berörts
ovan förutsätter dessutom ett större mått av skälighetsbedömning än som
brukar anses önskvärt. Vidare går det enligt utredningen inte att bortse från
att förfarandet blirganska krångligt och kostsamt i de fall då parterna inte blir
överens. Oavsett hur förfarandet gestaltas får man normalt räkna med en
arrendeavräkning, en lantmäteriförrättning och ett domstolsförfarande.
Enligt utredningen är vidare att beakta att en lagstiftning om friköp skulle
göra det nödvändigt att på en väsentlig punkt avvika från förutsättningarna
för utredningsarbetet. Det torde nämligen förhålla sig så, framhåller
utredningen, att rätt många historiska arrendeställen inte uppfyller den
jordpolitiska lagstiftningens krav på rationella brukningsenheter. Att genomföra
en lagstiftning under dessa förutsättningar, dvs. att i praktiken

LU 1986/87:13

relativt få av de arrendatorer som avses kan utnyttja friköpsrätten, är enligt
utredningens mening inte tänkbart.

Mot en lag om friköp anför utredningen också skäl av mera allmän
räckvidd. Ett sådant är att införandet av en friköpsrätt skulle stå i strid med
den hittillsvarande inriktningen av lagstiftningsarbetet på arrendeområdet
som syftat till att stärka arrendatorernas ställning inom ramen för det
hävdvunna arrendeinstitutet. Det bör enligt utredningen krävas starka skäl
för att frångå den principen. Skälen för att göra avsteg från den har dessutom
allmänt sett minskat i styrka sedan förköpsrätten för arrendatorer infördes.
Enligt utredningen är vidare att beakta att den grupp som skulle beröras av
den tilltänkta friköpsrätten, innehavarna av historiska arrenden, inte kan
betecknas som vare sig särskilt svag eller socialt utsatt. Såvitt gäller frågan
hur en friköpsrätt skulle inverka på arrendemarknaden anser utredningen,
som i det avseendet gör en försiktig bedömning, att vissa oförmånliga följder
inte kan undvikas. Utredningen har vidare tagit intryck av den negativa
attityd till en lagstiftning om friköp som företrädare för övriga arrendatorskategorier
har givit uttryck för. Likaså har utredningen, om än i mindre mån,
beaktat att jordägarna varit avvisande till att friköpsrätt införs.

På i huvudsak de skäl som redovisats ovan avstyrker utredningen att det nu
stiftas lag om friköpsrätt för innehavare av historiska arrenden.

Vad gäller den andra frågan sorn tas upp i motion L501, nämligen om man
bör införa en rätt till friköp av tomtmark till hus på ofri grund, framhåller
utredningen, som i det sammanhanget återger vissa uttalanden i lagutskottets
betänkande LU 1982/83:27, att en sådan reglering skulle innebära ett
återinförande av ensittarlagen. Några skäl för en dylik reform har utredningen
emellertid inte kunnat finna och avstyrker redan på den grunden att
lagstiftning sker. Utredningen anser vidare att en tänkt lagstiftning är
olämplig även av det skälet att den inte skulle kunna förenas med de villkor
utskottet i betänkandet angivit i fråga om mark i allmän ägo och hänsynstagande
till jordbruks- och planpolitiska krav.

Utredningen var inte enhällig. En ledamot reserverade sig och ville
lagstifta om rätt till friköp vid historiskt arrende.

Utskottet

Genom lagstiftning år 1985 infördes en rätt för vissa arrendatorer att genom
förköp förvärva sitt arrendeställe. Berättigade enligt lagen är dels innehavare
av jordbruksarrende som innefattar bostad, dels innehavare av bostadsarrende.
En jordbruksarrendator som inte bor på arrendestället - sidoarrendator -saknar däremot förköpsrätt.

I motion L502 tas upp frågan om förköpsrätten för arrendatorer bör vidgas
till att omfatta även innehavare av sidoarrenden. Motionären framhåller att
en sidoarrendator, som under många år bedrivit allsidigt jordbruk på sitt
arrendeställe, inte bör vara berövad förköpsrätt enbart av det skälet att han
inte är bosatt på arrendestället. Att arrendatorn i ett sådant fall vid ägarbyte
är tvungen att antingen fortsätta arrendet på nya villkor eller avveckla sin
verksamhet står enligt motionären i strid med de principer som bör vara
ledande på jordbrukets område. Motionären yrkar därför att riksdagen hos

LU 1986/87:13

regeringen begär en översyn av den ifrågavarande regleringen.

Den fråga som motionären väckt uppmärksammades under förarbetena
till lagen (1985:658) om arrendatorers rätt att förvärva arrendestället. Såväl
arrendelagskommittén som föredragande departementschefen förordade att
kretsen av förköpsberättigade avgränsades så att gårdsarrendatorer fick
förköpsrätt medan sidoarrendatorerna ställdes utanför. På skäl som redovisats
ovan anslöt sig lagutskottet i sitt av riksdagen godkända betänkande (LU
1984/85:35) till samma ståndpunkt. Lagen kom alltså att utformas i enlighet
därmed. Under den förhållandevis korta tid som lagen tillämpats - den
trädde i kraft den 1 januari 1986 - har några nya omständigheter inte
tillkommit som bör föranleda att riksdagen frångår sin tidigare inställning i
frågan. Utskottet förordar därför att motion L502 avslås.

För närvarande finns inga regler som ger arrendatorer rätt att friköpa
arrendestället. Före år 1977 hade vissa arrendatorer en friköpsrätt enligt
lagen (1923:334) om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa under
nyttjanderätt upplåtet område. Denna lag, den s. k. ensittarlagen, hade
tillkommit för att skydda egnahem som uppförts på arrenderad mark. Skälet
till att ensittarlagen upphävdes var främst att lagen från allmän synpunkt
innebar vissa olägenheter genom att det vid ensittarförrättningar endast
skedde en ofullständig prövning i jord- och planpolitiskt hänseende.

I motion L501 framhålls att frågor om införande av en friköpsrätt för
innehavare av s. k. historiska arrenden och för dem som under motsvarande
omständigheter innehar bostad på ofri grund vid flera tillfällen väckts i
riksdagen men varje gång skjutits på framtiden. Sedan det numera blivit klart
att friköpsutredningen ställer sig negativ till tanken på att införa en sådan
friköpsrätt bör enligt motionären resultatet av det pågående utredningsarbetet
inte avvaktas längre utan riksdagen bör på nytt ta initiativ i friköpsfrågan.
Med stöd av det anförda yrkar motionären att riksdagen hos regeringen
begär förslag om införande av en friköpsrätt för de kategorier av nyttjanderättshavare
som han angivit.

Utskottet erinrar om att regeringen år 1983 efter hemställan av riksdagen
tillkallade friköpsutredningen som fick i uppdrag att förutsättningslöst
utreda frågan om en friköpsrätt för innehavare av historiska arrenden.
Utredningen hade därutöver att som särskild uppgift överväga om det borde
införas en rätt till friköp av tomtmark till hus på ofri grund. Utredningen
slutförde sitt uppdrag i december 1986 genom avlämnande av betänkandet
(SOU 1986:52) Friköp vid historiskt arrende. I betänkandet avvisar utredningen
på närmare anförda skäl (se ovan s. 6-7) tanken på en friköpsrätt för
innehavare av såväl historiska arrenden som hus på ofri grund. Till
betänkandet har fogats en reservation med förslag till lagstiftning. Regeringens
ställningstagande till betänkandet och de synpunkter som framkommer
vid remissbehandlingen av det bör inte föregripas. Utskottet avstyrker därför
bifall till motion L501.

LU 1986/87:13

Utskottet hemställer

att riksdagen avslår motionerna 1986/87:L502 och 1986/87:L501.

Stockholm den 3 mars 1987

På lagutskottets vägnar

Per-Olof Strindberg

Närvarande: Per-Olof Strindberg (m), Lennart Andersson (s). Owe
Andréasson (s), Stig Gustafsson (s), Ulla Orring (fp), Martin Olsson (c),
Inga-Britt Johansson (s), Allan Ekström (m), Bengt Kronblad (s), Bengt
Harding Olson (fp), Nic Grönvall (m). Gunnar Thollander (s), Marianne
Karlsson (c), Berit Löfstedt (s) och Ewa Hedkvist Petersen (s).

LU 1986/87:13

gotab Stockholm 1987 12440