om arbetsskadeförsäkringen (Betänkande 1981/82:SfU2 Socialförsäkringsutskottet)

SfU 1981/82:2

Socialförsäkringsutskottets betänkande
1981/82:2

om arbetsskadeförsäkringen

Motionerna

Motioner väckta under den allmänna motionstiden vid riksmötet 1980181

I motion 1980/81:350 av Görel Bohlin m. fl. (m) hemställs att riksdagen
hos regeringen begär en utredning av huruvida arbetsskadeförsäkringen kan
utgå ur den allmänna försäkringen för att helt bli en angelägenhet för avtal
mellan arbetsmarknadens parter och för enskilda avtal.

I motion 1980/81:1224 av Margareta Gard (m) och Siri Häggmark (m)
hemställs att riksdagen hos regeringen anhåller om förslag till sådan ändring
av lagen om arbetsskadeförsäkring (LAF) och lagen om statligt personskadeskydd
(LSP) att den s. k. samordningstiden förlängs från 90 dagar till ett
år.

I motion 1980/81:1613 av Doris Håvik (s) och Lilly Bergander (s) hemställs
att riksdagen måtte besluta att 8 kap. 2 § LAF ändras enligt förslag till ny
lagtext.

Förslaget har följande lydelse.

Nuvarande lagtext Förslag till ny lagtext

8 kap.

Anmälan enligt 1 § andra stycket
skall göras till den allmänna försäkringskassa
hos vilken den försäkrade
är inskriven eller skulle ha varit
inskriven, om han hade uppfyllt
åldersvillkoret i 1 kap. 4 § lagen
(1962:381) om allmän försäkring. Är
den skadade icke och skulle han ej
heller under nämnda förutsättning
ha varit inskriven hos allmän försäkringskassa,
skall anmälan göras till
försäkringskassa i den ort där skadan
har inträffat eller visat sig. Kan ej
med stöd av vad här sagts avgöras till
vilken försäkringskassa ärendet hör,
skall anmälan göras till Stockholms
läns eller, när det gäller sjöman, till
Göteborgs allmänna försäkringskassa.

Anmälan enligt 1 § andra stycket
skall göras till den allmänna försäkringskassa
hos vilken den försäkrade
är inskriven eller skulle ha varit
inskriven, om han hade uppfyllt
åldersvillkoret i 1 kap. 4 § lagen
(1962:381) om allmän försäkring. /
samtliga ärenden när det gäller sjömän
skall anmälan göras till Göteborgs
allmänna försäkringskassa. Är
den skadade icke och skulle han ej
heller under nämnda förutsättning
ha varit inskriven hos allmän försäkringskassa,
skall anmälan göras till
försäkringskassa i den ort där skadan
har inträffat eller visat sig. Kan ej
med stöd av vad här sagts avgöras till
vilken försäkringskassa ärendet hör,
skall anmälan göras till Stockholms
läns allmänna försäkringskassa.

1 Riksdagen 1981/82. II sami. Nr 2

SfU 1981/82:2

I motion 1980/81:1624 av Kerstin Sandborg (fp) hemställs att riksdagen hos
regeringen anhåller om utredning rörande sammansmältning av sjukförsäkringen
och yrkesskadeförsäkringen.

Utskottet har inhämtat yttranden över motion 1980/81:1613 från försäkringsöverdomstolen,
försäkringsrätterna för Mellansverige. Södra Sverige
och Norra Sverige, riksförsäkringsverket, Försäkringskasseförbundet,
Svenska sjöfolksförbundet och Sveriges redareförening. Till Försäkringskasseförbundets
yttrande har fogats yttranden från de allmänna försäkringskassorna
i Stockholms, Östergötlands, Hallands, Älvsborgs, Skaraborgs,
Värmlands, Västmanlands, Gävleborgs, Västernorrlands, Jämtlands och
Norrbottens län samt Malmöhus, Bohusläns, Malmö och Göteborgs
allmänna försäkringskassor.

Motion väckt med anledning av proposition 1981182:30 om vissa ekonomiskpolitiska
åtgärder, m. m.

I motion 1981/82:14 av Karl Leuchovius m. fl. (m) hemställs

1. att riksdagen beslutar att i enlighet med vad i motionen anförts fr. o. m.
den 1 januari 1982 förlänga tiden för samordning mellan sjukförsäkringen
och arbetsskadeförsäkringen till ett år.

Yrkandena 2 och 4 i motionen behandlas i utskottets betänkande SfU
1981/82:4 och yrkande 3 i betänkande SfU 1981/82:3.

Vissa gällande bestämmelser om arbetsskadeförsäkring

Lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring (LAF) trädde i kraft den 1 juli
1977 liksom också lagen (1977:265) om statligt personskadeskydd. LAF
föregicks närmast av lagen (1954:243) om yrkesskadeförsäkring (YFL).
Dessförinnan hade funnits bl. a. lagen (1901:39s. 1) angående ersättning för
skada till följd av olycksfall i arbete, lagen (1916:235) om försäkring för
olycksfall i arbete och lagen (1929:131) om försäkring för vissa yrkessjukdomar.

Bestämmelserna i LAF grundas på proposition 1975/76:197 med förslag till
lag om arbetsskadeförsäkring, proposition 1976/77:64 om statligt personskadeskydd
m. m. samt yrkesskadeförsäkringskommitténs betänkanden (SOU
1975:84) Ersättning vid arbetsskada och (SOU 1976:50) Statligt personskadeskydd.

Den som förvärvsarbetar är försäkrad för arbetsskada enligt LAF. Det
gäller också dem som genomgår utbildning i den mån utbildningen är förenad
med särskild risk för arbetsskada. Dessutom omfattas egenföretagare och
uppdragstagare som är bosatta i Sverige och inte har undantagande från
ATP.

SfU 1981/82:2

I begreppet arbetsskada enligt L AF inryms alla skador och sjukdomar som
har uppstått till följd av olycksfall i arbetet eller annan skadlig inverkan i
arbetet. YFL.s regel om s. k. färdolycksfall har med vissa redaktionella
ändringar förts över till nämnda bestämmelse i LAF. Enligt bestämmelsen
skall också som arbetsskada anses vissa sjukdomar som har framkallats
genom smitta. Detta regleras närmare i förordningen (1977:284) om
arbetsskadeförsäkring och statligt personskadeskydd.

Principen bakom LAF är att den som drabbas av skada i sitt arbete skall ha
rätt till full ersättning för sitt inkomstbortfall.

LAF ger ersättning för inkomstförlust för skador och sjukdomar som har
uppstått i arbetet om dessa varar längre än 90 dagar. Liksom tidigare enligt
YFL skall sjukförsäkringen enligt lagen om allmän försäkring i princip svara
för ersättningen under en samordningstid av de första 90 dagarna efter det att
skadan inträffade. Under dessa 90 dagar kan bl. a. sjukpenning utgå. Fiel
sjukpenning utgör då för dag räknat 90 % av den fastställda sjukpenninggrundande
inkomsten, delad med 365.

Om sjukdomen består efter samordningstidens slut ersätter arbetsskadeförsäkringen
nödvändiga kostnader för bl. a. läkarvård, sjukhusvård och
läkemedel. Om sjukdomen har medfört en fortsatt nedsättning av arbetsförmågan
med minst hälften utgår sjukpenning från arbetsskadeförsäkringen.
För den som har en fastställd sjukpenninggrundande inkomst utgör hel
sjukpenning för dag en trehundrasextiofemtedel av denna inkomst.

Är nedsättningen av arbetsförmågan bestående utges livränta från
arbetsskadeförsäkringen. Förmågan att skaffa sig inkomst genom arbete
måste dock vara nedsatt med minst en femtondel och inkomstförlusten för år
räknat uppgå till minst en fjärdedel av det basbelopp som gällde vid början av
det år då livräntan skulle börja utgå. Det medicinska invaliditetsbegreppet i
YFL ersattes i LAF med ett ekonomiskt invaliditetsbegrepp. Det blir
härigenom den faktiska nedsättningen i den försäkrades förmåga att skaffa
sig inkomst genom förvärvsarbete som bestämmer arbetsskadelivräntans
storlek. Livräntan vid arbetsskada utgör skillnaden mellan den inkomst som
den försäkrade kan antas ha haft om han inte hade skadats och den inkomst
som han trots skadan kan beräknas komma att få. Arbetsskadelivräntan
ersätter under ovan nämnda förutsättningar årlig inkomstförlust upp till
samma inkomsttak som gäller för ATP, dvs. 7,5 basbelopp.

Anmälan om arbetsskada skall i princip göras till den allmänna försäkringskassa
där den försäkrade är inskriven. Är den skadade inte inskriven hos
försäkringskassa skall anmälan göras till kassan i den ort där skadan har
inträffat eller visat sig. Kan det inte avgöras till vilken försäkringskassa
ärendet hör, skall anmälan göras till Stockholms läns, eller när det gäller
sjömän, till Göteborgs allmänna försäkringskassa. Den försäkringskassa till
vilken anmälan skall göras skall också bestämma den ersättning som skall
betalas ut.

Arbetsskadeförsäkringen finansieras genom avgifter från arbetsgivare och

SfU 1981/82:2

egenföretagare. Avgiften utgör f. n. 0,60 %.

Den besvärsorganisation inom socialförsäkringen som infördes fr. o .m.
den 1 januari 1979 innebar att tre regionala försäkringsrätter inrättades för
överprövning av framför allt sådana ärenden som handläggs av försäkringskassorna.
Försäkringsrätten för Mellansverige, försäkringsrätten för Södra
Sverige och försäkringsrätten för Norra Sverige övertog därmed de
arbetsuppgifter som tidigare hade ankommit på riksförsäkringsverkets
besvärsavdelning och försäkringsrådet. Försäkringsdomstolen namnändrades
till försäkringsöverdomstolen och är som tidigare högsta instans i
ärenden om socialförsäkring.

Trygghetsförsäkring vid arbetsskada (TFA)

År 1974 träffade SAF, LO och PTK överenskommelse om försäkringsvillkor
för trygghetsförsäkring vid yrkesskada. Från den 1 juli 1977 har
villkoren anpassats till LAF. Försäkringen handhas av AMF-Arbetsmarknadsförsäkringar.

Avsikten med TFA är att den som drabbas av personskada genom
olycksfall i arbetet skall få ersättning enligt skadeståndsrättens normer utan
att behöva visa att arbetsgivaren eller annan är skadeståndsskyldig. Från
TFA utges sålunda ersättning oavsett om någon är vållande till skadan. TFA
kompletterar förmånerna inom den allmänna försäkringen och LAF och
ersätter den inkomstförlust och de kostnader som kan kvarstå när
ersättningarna från bl. a. försäkringskassan har räknats bort.

Ersättning enligt TFA till arbetsskadad utgår bl. a. för förlorad arbetsinkomst,
för sjukvårdskostnader, för sveda och värk, för bestående lyte och
men samt för olägenheter i övrigt.

Tidigare behandling

Yrkesskadeförsäkringskommitténs överväganden och propositionen om
arbetsskadeförsäkring

Med hänvisning till de senaste decenniernas kraftiga utbyggnad av den
allmänna försäkringen och tillkomsten av trygghetsförsäkring, grundad på
kollektivavtal mellan arbetsmarknadens parter, ställde yrkesskadeförsäkringskommittén
frågan om det var motiverat att alltjämt inrymma en särskild
försäkring för yrkesskador i socialförsäkringssystemet. Kommittén anförde
följande (SOU 1975:84 s. 75-76).

En jämförelse mellan de ersättningar som kan utgå vid sidan av
yrkesskadeförsäkringens förmåner, dels vid tidpunkten för införandet av
gällande yrkesskadeförsäkringslag och dels i dagens läge visar stora
skillnader. Medan yrkesskadeförsäkringen fortfarande år 1954 var den
försäkringsgren som fick svara för huvuddelen av försäkringsskyddet för de

SfU 1981/82:2

långvarigt eller bestående skadade, har den numera karaktären endast av ett
komplement till den allmänna försäkringen. I förhållande till trygghetsförsäkringens
ersättningsskydd är den i materiellt hänseende klart underlägsen.

Yrkesskadeförsäkringen är som framgår av den historiska översikten i
avsnitt 2 vår första socialförsäkring och utgjorde länge den enda socialförsäkringsgren
som lämnade mera betydande förmåner. Den grundar sig på
humanitära och sociala skäl och syftar till att garantera ekonomisk
grundtrygghet vid sjukdom och skadefall föranledda av arbetet. I detta
avseende delar yrkesskadeförsäkringen huvudmotiven för övriga socialförsäkringsgrenar.
Att yrkesskadeförsäkringen bestått som självständig socialförsäkring
så länge beror framför allt på att försäkringen i åtskilliga
hänseenden sträcker sig längre än den allmänna försäkringen. Invaliditetsskyddet
börjar verka vid betydligt lägre invaliditeter, ersättningarna ställer
sig förmånligare såväl vid sjukdom som vid invaliditet, efterlevandeskyddet
är mer omfattande och kretsen av skyddade arbetstagare vidare. Att vissa
särförmåner ansetts motiverade vid yrkesskador är i viss mån historiskt
betingat men i huvudsak en följd av att vi i Sverige liksom i andra
industriländer av hävd ansett att skador till följd av ett anställningsförhållande
skall kompenseras med större ersättning än andra skador. Bakom
denna uppfattning ligger i sin tur den bedömningen att en förvärvsarbetande
har större risk att bli skadad än en icke-förvärvsarbetande. Förutom den
allmänna faran att komma till skada som alla människor utsätts för får han
också bära de skaderisker som alstras vid allt produktivt arbete utan att han
själv i någon större utsträckning kan påverka denna risksituation. Enligt
kommitténs mening är detta en bedömning som i allt väsentligt alltjämt står
sig. Trots den kraftfulla satsning som under senare tid gjorts på arbetarskyddets
område och den sociala utveckling som skett i form av bl. a. ökad
semester, förkortad arbetstid och höjd levnadsstandard är risken att råka ut
för skada i arbetet fortfarande betydande. Det kan till och med göras
gällande att risken har ökat som en följd av förvärvslivets snabba expansion
och tekniska och ekonomiska omvandling. Vad kommittén nu anfört leder
därför fram till den slutsatsen att det alltjämt måste vara en angelägen uppgift
för lagstiftaren att slå fast principerna för ett skydd mot förluster på grund av
yrkesskada och att lagstiftningen således även i framtiden måste inrymma ett
särskilt försäkringsskydd för sådana skador. Av direktiven för utredningsarbetet
följer att ett sådant skydd bör ges i en fristående socialförsäkringsgren
och lagtekniskt regleras i en särskild lag.

Lagen om arbetsskadeförsäkring borde enligt kommitténs mening ”tillgodose
sådana ersättningsanspråk som mot bakgrund av dagens samhälle
framstår som socialt och samhällsekonomiskt motiverade". Inom ramen för
dessa utgångspunkter ansåg kommittén att lagen genom sitt ersättningsskydd
borde sträva mot att i ekonomiskt hänseende försätta den yrkesskadade i
samma situation som om skadan inte hade inträffat och att kompensationsnivån
i princip borde ligga på 100 %.

När det gällde frågan om ersättning för lyte och men framhöll kommittén
att arbetsgivarna genom avtal om trygghetsförsäkring har tagit på sig ett
skadeståndsrättsligt ansvar för personskada som har orsakats av arbetet.
Denna fråga fick därigenom enligt kommitténs mening en tillfredsställande
lösning, och kommittén föreslog därför att den nya lagstiftningen om

SfU 1981/82:2

arbetsskadeförsäkring renodlades till en på inkomstbortfallet inriktad
socialförsäkring.

Kommittén föreslog vidare att under en samordningstid på de första 90
dagarna liksom tidigare skulle tillämpas de allmänna reglerna i sjukförsäkringen
om bl. a. sjukpenning. Kommittén anförde (SOU 1975:84 s.
116-117).

Den tidigare beskrivna samordningen under 90 dagar mellan den allmänna
sjukförsäkringen och yrkesskadeförsäkringen tillkom i samband med att vi
fick en obligatorisk sjukförsäkring år 1955. Att samordningstiden bestämdes
till 90 dagar berodde på att man med stöd av tillgänglig statistik kunde anta
att 96 å 97 % av alla olycksfall i arbetet var avvecklade inom 13 veckor.

Samordningen visade sig medföra en nedgång med bortåt 90 % av antalet
yrkesskadeärenden. År 1955, dvs. första året då den allmänna sjukförsäkringen
fungerade, anmäldes ca 135 000 yrkesskadefall. Av dessa slutreglerades
ca 117 000 av de dåvarande allmänna sjukkassorna och bara ca 18 000
fall kom under yrkesskadeförsäkringsinrättningarnas prövning. Situationen
är i stort sett alltjämt densamma. Sålunda inkom till försäkringskassorna i
runt tal 127 000 anmälningar om yrkesskador inträffade år 1972 varav ca
14 000 föranledde ersättning enligt yrkesskadeförsäkringen.

Samordningen har alltså som man förutsatte vid dess tillkomst fått stor
betydelse ur administrativ synpunkt. Att en samordning även i fortsättningen
skall ske mellan sjukförsäkringen och den nya yrkesskadeförsäkringen är
därför ställt utom diskussion. Den successiva utbyggnaden av sjukförsäkringen
gör emellertid att man kan ställa frågan om inte samordningen mellan
de båda försäkringarna kan utsträckas längre, kanske så långt att sjukförsäkringen
utan någon tidsbegränsning i fortsättningen svarar för de
ersättningar som belöper på yrkesskadans hela sjukdomstid och yrkesskadeförsäkringen
mera få karaktären av en livränteförsäkring.

Ett förslag att låta sjukförsäkringen helt svara för sjukersättningen vid
yrkesskada lades fram av yrkesskadeutredningen år 1966. Utredningens
förslag byggde på principen att ersättningsförmånerna inom den allmänna
försäkringen skulle svara även för försäkringsskyddet vid yrkesskada.
Ersättning skulle alltså utgå i form av sjukvårdsersättning, sjukpenning,
folkpension och tilläggspension. I åtskilliga avseenden föreslogs dock för
yrkesskador avvikelser från de regler som gällde för beräkning av förmånerna
inom den allmänna försäkringen. För sjukförsäkringens del föreslogs vissa
förmånligare regler om sjukpenningklassplacering och om ersättning för
tandläkarvård och sjukvård utom riket. Förslaget i vad det avsåg att låta
sjukförsäkringen även svara för sjukersättning efter samordningstiden
mottogs mycket positivt av flertalet remissinstanser som ansåg det vara en i
princip riktig och från administrativa synpunkter önskvärd reform. Några
remissinstanser, däribland LO och TCO, ansåg sig däremot inte kunna
acceptera en sådan försämring av sjukvårdsförmånerna i samband med
yrkesskada som ett sådant förslag skulle innebära särskilt i långtidsfallen.
Samordningen borde i stället ske så att de fördelaktigaste förmånerna blev
normgivande.

En ökad samordning på ovan angett sätt skulle onekligen medföra
ytterligare administrativa förenklingar genom att något ställningstagande i
allmänhet inte behöver tas till huruvida yrkesskada föreligger eller inte under
det akuta sjukdomsskedet.

SfU 1981/82:2

För den skadade skulle ett sådant förslag däremot innebära vissa nackdelar
genom att sjukförsäkringen inte ger full ersättning för sjukvårdskostnader.
Som en följd av kommitténs tidigare förslag om en 100-procentig kompensationsnivå
för yrkesskadeförsäkringens sjukpenning skulle en utsträckt
samordningstid även innebära vissa försämringar i fråga om sjukpenning då
denna utgår med 90-procentig kompensation inom sjukförsäkringen. Mot
bakgrund av vad nu sagts har kommittén stannat för att någon utsträckning
av samordningstiden inte bör ske utan nuvarande samordningstid behållas.

Föredragande departementschefen (prop. 1975/76:197 s. 68) anslöt sig till
de av kommittén anförda principerna för den framtida lagstiftningen om
försäkring vid skada i arbetet vilka enligt departementschefen också hade fått
en bred anslutning vid remissbehandlingen.

Riksdagen gjorde ingen ändring i förslagen (SfU 1975/76:40, rskr
1975/76:377).

Utskottsbehandling rörande handläggningstider m. m.

Hösten 1980 behandlade utskottet i betänkande SfU 1980/81:9 vissa frågor
rörande arbetsskadeförsäkringen. I anslutning till ett motionsyrkande med
begäran om översyn av arbetsskadebegreppet anförde utskottet bl. a.

Enligt utskottets mening är motionsyrkandet om en översyn av det
gällande generella arbetsskadebegreppet i huvudsak grundat på uppfattningen
att det i stor utsträckning saknas vägledande avgöranden för tolkning av
begreppet. Även om utskottet i och för sig kan ansluta sig till denna
uppfattning bör enligt utskottet i detta sammanhang dock beaktas att LAF nu
har varit i kraft endast i drygt tre år. Vidare bör nämnas att försäkringsöverdomstolen
under senare tid har publicerat ett antal domar som berör
arbetsskadebegreppet. Det bör också framhållas att riksförsäkringsverket
genom sin tillsynsverksamhet följer försäkringskassornas handläggning på
området samt anordnar bl. a. utbildning, kurser och konferenser med berörd
personal. Också verkets ombudsenhet följer tillämpningen av lagen. En
bidragande orsak till att praxis till ledning för tolkning av arbetsskadebegreppet
trots allt har uteblivit i hög grad är enligt utskottets uppfattning att
ärendebalanserna vid försäkringsrätterna är betydande.

Utskottet hänvisade till att försäkringsdomstolskommittén (S 1980:10)
tillkallats för att skyndsamt utreda vilka adminstrativa och organisatoriska
åtgärder som kan vidtas för att minska ärendebalanserna och därmed
förkorta väntetiderna för besvär hos försäkringsdomstolarna.

Utskottet ansåg sig mot bakgrund av det anförda inte berett att ställa sig
bakom begäran om en översyn av arbetsskadebegreppet och avstyrkte bifall
till motionsyrkandet.

Riksdagen följde utskottet.

Under riksmötet 1980/81 återkom frågan om handläggningstiderna hos
myndigheterna inom socialförsäkringsområdet. Den togs upp i motioner som

SfU 1981/82:2

rörde förstärkningar av försäkringsrätterna, skador i samband med militärtjänst
och arbete och behandlades i det av riksdagen godkända betänkandet
SfU 1980/81:24 i samband med anslaget till försäkringsrätterna.

Mot bakgrund av bl. a. uppgifter om målbalanser och väntetider för
ärendenas avgöranden var det enligt utskottets uppfattning oundgängligen
nödvändigt att åtgärder vidtas för att söka komma till rätta med de i flera
avseenden otillfredsställande förhållandena vid försäkringsrätterna. Utskottet
hänvisade till att vissa förslag till sådana åtgärder emellertid inom kort
kunde väntas bli framlagda av försäkringsdomstolskommittén. Utskottet
förutsatte att regeringen följer försäkringsdomstolskommitténs arbete och
vidtar de åtgärder som kan anses påkallade i syfte att komma till rätta med
balanserna vid försäkringsrätterna. Utskottet var då inte berett att biträda
motionsyrkanden om ytterligare förstärkning av försäkringsrätterna.

Utredningsarbete

Socialpolitiska samordningsutredningen (S 1975:02) tillkallades år 1975
med uppgift att undersöka vilka förbättringar i samordningsavseende som
kan genomföras inom ramen för befintliga bidragsformer och för dessa
fastlagda principer i fråga om bidragens inriktning och omfattning. Resultatet
av utredningens arbete har redovisats i betänkandet (SOU 1979:94) En
allmän socialförsäkring - modell och riktlinjer.

I betänkandet presenteras en principmodell till en allmän socialförsäkring
bestående av fyra olika stödformer. Enligt förslaget skall arbetsskadeförsäkringen
ingå som en gren i stödformen inkomstförsäkring.

Utredningen anför att de höga kompensationsnivåerna inom arbetsskadeförsäkringen
medför en avvikelse från den av utredningen förordade
principen att stöd skall utges efter enhetliga grunder utan hänsyn till arten av
behovssituationen. Utredningen pekar också på att det krävs ett i många fall
omfattande utredningsarbete för att avgöra vad som skall ersättas på den
högre nivån, att handläggningstiden ofta blir lång och att arbetsskadeärendena
tar i anspråk en stor del av resurserna för försäkringskassor och andra
myndigheter. Mot denna bakgrund kan det enligt utredningen ifrågasättas
om arbetsskadeförsäkringen i nuvarande utformning bör ingå i inkomstförsäkringen.
Utredningen konstaterar emellertid att arbetsskadeförsäkringen i
bred politisk enighet har genomförts i sin nuvarande utformning för endast
ett par år sedan och att försäkringens ersättningsnivåer ger uttryck för
principen om full ersättning för skada i arbetet. Arbetsskadeförsäkringen bör
därför enligt utredningen kvarstå som en särskild gren men lagtekniskt
ytterligare integreras med den övriga inkomstförsäkringen.

Utredningens betänkande har remissbehandlats. 1 regeringsförklaringen
av den 6 oktober 1981 anför statsministern: ”Förslag kommer också att
läggas fram om en samordning av socialförsäkringssystemets olika delar för
att uppnå ökad rättvisa, förenkling och överskådlighet.”

SfU 1981/82:2

I betänkandet (Ds S 1981:9) Försäkringsdomstolarnas arbetsläge har
försäkringsdomstolskommittén (S 1980:10) lagt fram förslag till åtgärder för
att förbättra arbetsläget i försäkringsrätterna. Förslaget har remissbehandlats
och en proposition har aviserats till den 24 november 1981.

Remissyttranden över motion 1980/81:1613 om handläggningen av arhetsskadeärenden
för sjömän

1 motion 1980/81:1613 föreslås att 8 kap. 2§ LAF anpassas till den
handläggningspraxis som har utbildat sig när det gäller sjömännens
arbetsskadeärenden, dvs. att alla ärenden skall anmälas till Göteborgs
allmänna försäkringskassa.

Av remissyttrandena framgår att sjöfartssektionen vid Göteborgs allmänna
försäkringskassa alltsedan handläggningen av yrkesskadeärenden decentraliserades
till kassorna den 1 juli 1973 har fattat beslut i ärenden om
arbetsskada för sjömän även om dessa har varit inskrivna i annan
försäkringskassa än Göteborgs. Sedan bl. a. riksförsäkringsverkets lagbyrå
uppmärksammat förhållandet tillämpas sedan april 1980 följande handläggningsordning.
Anmälan om arbetsskada kommer in till sjöfartssektionen
som utreder ärendet. Sjöfartssektionen skickar därefter ärendet med förslag
till beslut till den försäkringskassa där den skadade är inskriven. Sedan beslut
fattats där, återsänds akten till sjöfartssektionen för handläggning. I de fall
sjömannen fortfarande är arbetsoförmögen vid den s. k. redarskyddade
tidens utgång översänds handlingar på nytt till nämnda försäkringskassa för
eventuell fortsatt utbetalning.

Förslaget tillstyrks eller lämnas utan erinran av försäkringsrätterna för
Mellansverige och Norra Sverige, Försäkringskasseförbundet, Sveriges redareförening
och Svenska sjöfolksförbundet.

Riksförsäkringsverket och flera av de försäkringskassor som har yttrat sig
till Försäkringskasseförbundet anför att sjöfartssektionen vid Göteborgs
allmänna försäkringskassa har stor erfarenhet och kunskap om sjömännens
arbetsmiljö och arbetsvillkor. Försäkringsrätten för Mellansverige pekar pä
ett antal författningar varav framgår att Göteborgskassan handlägger vissa
socialförsäkringsfrågor rörande sjömän som inte är inskrivna i denna kassa.
Många försäkringskassor framhåller också att de endast har ett fåtal
skadeärenden rörande sjömän.

Synpunkter på lagtextens utformning har lämnats av flera av de angivna
remissinstanserna. Försäkringsrätten för Mellansverige framhåller att ytterligare
författningsrum också bör ändras. Försäkringsrätten för Norra Sverige
anser att begreppet sjöman bör definieras närmare, lämpligen genom att
anslutas till begreppet i sjömanslagen. Försäkringsrätten för Södra Sverige,
riksförsäkringsverket. Stockholms läns allmänna försäkringskassa och Göteborgs
allmänna försäkringskassa anser att det bör klargöras hur man vid en
ändrad handläggningsordning bör förfara i fråga om ärenden som omfattas

Sfi! 1981/82:2

både av lagen om allmän försäkring och lagen om arbetsskadeförsäkring,
t. ex. vid samtidig prövning av pensionsförmån och livränta.

Försäkringsöverdomstolen anför bl. a.

Samordning med andra socialförsäkringar än arbetsskadeförsäkringen och
den försäkrades möjlighet att personligen besöka försäkringskassan är
exempel på omständigheter som kan tala för att handläggningen förläggs till
inskrivningskassan. Samtidigt kan det som motionen utvisar redovisas en rad
omständigheter som talar för att en specialdestinering av samtliga sjömansärenden
om arbetsskada till Göteborgskassan är väl motiverad. Domstolen
vill för sin del särskilt framhålla den sakkunskap beträffande sjöfartens
arbetsförhållanden och den språkkunskap som finns representerad i denna
kassa men inte i andra. Det ligger av naturliga skäl i alla försäkrades intresse
att få sin sak utredd och bedömd där kompetensen är som störst. Detta
förhållande leder också i sig till en ökad rättssäkerhet.

Domstolen är vid en sammantagen bedömning av redovisade omständigheter
för sin del beredd att konstatera att nuvarande handläggningspraxis har
goda praktiska och sakliga skäl för sig och att en legalisering av den
anledningen skulle kunna övervägas.

Mot bakgrund av att det i domstolen hittills inte förekommit något ärende
som belyst den problematik som berörs i motionen finner domstolen det i
någon mån svårt att få en uppfattning om och att ta ställning till de
administrativa komplikationer som kan uppstå i kassornas arbete om både
utrednings- och beslutsfunktionerna i arbetsskadeärenden läggs på Göteborgskassan.
Domstolen utgår från att dessa problem kommer att belysas av
andra remissinstanser.

Försäkringsrätten för Södra Sverige hänvisar till att rätten överprövar de
överklagade beslut som härrör från Göteborgs allmänna försäkringskassa.
Om den föreslagna lagändringen genomförs kan det enligt försäkringsrätten
inträffa att ett beslut angående arbetsskada överprövas av försäkringsrätten
för Södra Sverige, medan någon av de andra försäkringsrätterna överprövar
ett beslut om samma sjömans rätt till pension. Samma sorts kompetenskonflikter
som angår kassahandläggningen kan således uppstå även i mellaninstanserna.
Detta är enligt försäkringsrättens mening olyckligt.

Försäkringsrätten anför vidare:

Försäkringsrätten finner visserligen att motionärerna anfört beaktansvärda
skäl till stöd för sitt förslag men anser samtidigt att det finns andra
yrkesgrupper, t. ex. fiskare och gruvarbetare, med speciella arbetsuppgifter,
där särskilda utredningsproblem skulle kunna tala för specialdestination av
respektive grupps arbetsskadeärenden till en försäkringskassa där förtrogenheten
med yrkets hälsorisker är särskilt stor. De erfarenheter och speciella
kunskaper som sjöfartssektionen vid Göteborgs allmänna försäkringskassa
har inom ifrågavarande område måste kunna tas till vara även på annat sätt
än genom det föreslagna, t. ex. genom något slag av samarbete mellan
försäkringskassorna.

Försäkringsrätten vill sammanfattningsvis uttala att det synes mest
lämpligt att beslut angående arbetsskada alltid fattas av den försäkringskassa
som vederbörande sjöman är inskriven hos. Rätten vill emellertid inte

SfU 1981/82:2

motsätta sig genomförandet av motionärernas förslag under förutsättning att
de administrativa frågorna kan lösas.

Försäkringsrätten pekar därefter på ett antal frågor som bör lösas i
anslutning till en författningsändring och understryker avslutningsvis bl. a.
vikten av att hithörande frågor regleras entydigt och i vederbörlig
ordning.

Riksförsäkringsverket diskuterar i sitt remissyttrande olika alternativa
möjligheter att lösa en del av de komplikationer som enligt verket kan
uppkomma då ersättning blir aktuell dels från den allmänna försäkringen,
dels från arbetsskadeförsäkringen. Denna genomgång av problematiken
visar enligt riksförsäkringsverkets mening att motionens förslag är förenat
med sådana komplikationer att det är svårt att ta ställning till förslaget utan
en mera djupgående utredning än som varit möjlig under remisstiden.
Verket anser att en sådan utredning bör komma till stånd.

Riksförsäkringsverket anför avslutningsvis att verket i avvaktan på
eventuell ytterligare utredning är berett att verka för en sådan handläggningsordning
som tillämpas fr. o. m. april 1980.

Utskottet

Utredning rörande samordning av sjukförsäkringen och arbetsskadeförsäkringen Den

1 juli 1977 trädde lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring (LAF) i
kraft samtidigt som lagen (1954:243) om yrkesskadeförsäkring (YFL)
upphörde att gälla. Genom LAF tillförsäkras den som skadas i sitt arbete en
principiell rätt till full ersättning för inkomstbortfall. LAF grundas således på
ett ekonomiskt invaliditetsbegrepp. Enligt LAF skall vidare alla skador och
sjukdomar som har uppstått på grund av olycksfall eller annan skadlig
inverkan i arbetet anses som arbetsskador.

Arbetsskadan skall ha varat längre än 90 dagar för att ge ersättning enligt
LAF. För tiden dessförinnan, samordningstiden, gäller sjukförsäkringen
enligt lagen om allmän försäkring. Hel sjukpenning enligt lagen om allmän
försäkring utgör för dag räknat 90 % av den sjukpenninggrundande
inkomsten, delad med 365. Efter samordningstiden utgår sjukpenning från
arbetsskadeförsäkringen. Hel sjukpenning utgör då för dag en trehundrasextiofemtedel
av den sjukpenninggrundande inkomsten.

Vid bestående nedsättning av arbetsförmågan med minst en femtonde! har
den försäkrade rätt till ersättning i form av livränta frän arbetsskadeförsäkringen.
Livräntan motsvarar skillnaden mellan den inkomst den försäkrade
skulle ha haft om han inte hade skadats och den inkomst som han trots skadan
kan beräknas komma att få. Livräntan ersätter inkomstförlust upp till 7,5
basbelopp. Inkomstbortfall som för år understiger en fjärdedel av basbeloppet
ger dock inte rätt till livränta.

SfU 1981/82:2

1 sammanhanget kan erinras om att förtidspension från folkpensioneringen
och ATP kan utgå till försäkrad om arbetsförmågan på grund av
sjukdom eller annan nedsättning av den fysiska eller psykiska prestationsförmågan
är nedsatt med minst hälften och nedsättningen kan anses varaktig.
Om nedsättningen av arbetsförmågan inte kan anses varaktig men den kan
antas bestå avsevärd tid. har den försäkrade i stället rätt till sjukbidrag. I de
fall där arbetsskadelivränta och förtidspension avser att kompensera samma
inkomstbortfall utgår livräntan endast i den mån den överstiger pensionen.
Ersättningen från den allmänna försäkringen skall alltså vara grundläggande
i arbetsskadefallen och arbetsskadelivräntan utgå som ett komplement.

Från Trygghetsförsäkringen vid arbetsskada (TFA) kan utgå ersättning för
inkomstförlust och kostnader som blir kvar när ersättning från bl. a.
försäkringskassan har räknats bort.

I motion 1980/81:1624 av Kerstin Sandborg begärs att riksdagen hos
regeringen anhåller om utredning rörande sammansmältning av sjukförsäkringen
och arbetsskadeförsäkringen. Motionären erinrar om att sjukdom och
skada som uppkommer i arbetet bedöms efter ett regelsystem som kan ge
högre ersättning än vid sjukdom och skada i övrigt. För försäkringskassorna
betyder detta, anför motionären, åtskilligt administrativt merarbete eftersom
det ofta är svårt att klargöra om en skada har uppkommit i arbetet eller
inte. Motionären menar att reglerna är ytterst komplicerade och att dagens
system inte tillgodoser kraven på rättssäkerhet och rättvisa. Det finns därför
enligt motionären anledning att undersöka om inte sjukförsäkrings- och
arbetsskadeförsäkringssystemen kan sammansmältas. En sådan sammansmältning
kräver, anför motionären, en översyn av ersättningsreglerna och
resultatet av denna översyn får då avgöra om sammansmältningen är möjlig.
Vid översynen måste beaktas att en del försäkrade skulle få lägre ersättning
än i dag. Men med hänsyn till det ekonomiska läget och de fördelar som ett
enklare och rättvisare system skulle medföra för både de försäkrade och de
som handlägger sjukdoms- och skadeärendena, kan en sammansmältning
enligt motionären ändå vara motiverad. Motionären menar slutligen att den
arbetsskadestatistik som nu förs bör föras även i fortsättningen och då
fristående från ersättningssystemet.

Liknande skäl som anförts till stöd för yrkandet i ovannämnda motion tas
upp också i motion 1980/81:350 av Görel Bohlin m. fl. och i motion
1980/81:1224 av Margareta Gard och Siri Häggmark. 1 dessa motioner anges
även att antalet arbetsskadeanmälningar är mycket stort och att ärendebalanserna
hos de tillämpande myndigheterna är betydande och ökar i
omfattning.

Motionärerna i motion 1980181:350 pekar på att ersättning vid arbetsskada
dessutom kan utgå från TFA och anför att arbetsskadeärendena således
handläggs parallellt, dels via lagstiftning och dels via avtal. Motionärerna
menar - med hänvisning bl. a. till samhällets kostnader och det socialt

SfU 1981/82:2

diskutabla i att samma skada ersätts olika beroende på om skadan kan antas
ha samband med arbetet eller inte - att det kan ifrågasättas om över huvud
taget olika ersättningsnivåer skall tillämpas vid samma behov. I motionen
begärs därför en utredning av om arbetsskadeförsäkringen kan utgå ur den
allmänna försäkringen för att helt bli en angelägenhet för avtal mellan
arbetsmarknadens parter och för enskilda avtal.

I syfte att åstadkomma en större enhetlighet i bedömningen mellan
arbetsskador och andra skador och därmed nedbringa det administrativa
utredningsarbetet, begärs i motion 1980/81.1224 ett förslag av regeringen om
att samordningstiden mellan sjukförsäkringen och arbetsskadeförsäkringen
förlängs från 90 dagar till ett år. Motionärerna pekar på att riksrevisionsverket
i sitt yttrande över socialpolitiska samordningsutredningens förslag
har ansett att arbetsskadeförsäkringen inte bör bilda en separat gren av
inkomstförsäkringen utan i stället helt samordnas i en allmän socialförsäkring.
I avvaktan på resultatet av beredningen av socialpolitiska samordningsutredningens
förslag bör enligt motionärerna redan nu kunna ske en
ytterligare samordning mellan arbetsskadeförsäkringen och sjukförsäkringen
genom den i motionen förordade förlängningen av samordningstiden.
Samma skäl anförs i motion 1981182:14 där motionärerna. Karl Leuchovius
m. fl., begär att riksdagen beslutar att fr. o. m. den 1 januari 1982 förlänga
samordningstiden till ett år.

Som framgår ovan (s. 4-7, 8) har samordningsfrågor rörande arbetsskadeförsäkringen
behandlats av yrkesskadeförsäkringskommittén och socialpolitiska
samordningsutredningen. Yrkesskadeförsäkringskommittén fann
dels att det var motiverat att alltjämt bibehålla en särskild lagstiftning för
arbetsskador, dels att samordningstiden 90 dagar borde överföras oförändrad
till den föreslagna nya arbetsskadeförsäkringen. På grundval av
kommitténs förslag trädde som nämnts lagstiftningen om arbetsskadeförsäkringen
i kraft den 1 juli 1977. I sitt betänkande år 1979 ifrågasatte
socialpolitiska samordningsutredningen om arbetsskadeförsäkringen i sin
nuvarande utformning borde ingå i den av utredningen föreslagna stödformen
inkomstförsäkring. Utredningen menade emellertid sammanfattningsvis
att arbetsskadeförsäkringen borde kvarstå som en särskild gren i
inkomstförsäkringen men lagtekniskt ytterligare integreras med denna.
Såsom framgår av motion 1980/81:1224 har vid remissbehandlingen av
betänkandet på nytt väckts frågan om inte arbetsskadeförsäkringen kunde
helt inordnas i en allmän socialförsäkring. Ett förslag frän regeringen om en
samordning av socialförsäkringssystemets olika delar har aviserats.

Av bl. a. budgetpropositionen 1980/81:100 (bil. 8) framgår att ca 90 % av
anmälda arbetsskadeärenden avslutas inom samordningstiden. Tillgänglig
statistik visar att antalet icke avgjorda arbetsskadeärenden vid försäkringskassorna
uppgick till ca 20 000 den 30 juni 1981.

SfU 1981/82:2

Utskottet har vid tidigare behandling av motioner rörande arbetsskadeförsäkringen
och arbetsskadebegreppet (s. 7-8) funnit att de betydande
ärendebalanserna vid försäkringsrätterna har varit en bidragande orsak till
att praxis till ledning för tolkning av begreppet har uteblivit i hög grad. Inom
kort kan, som anförts inledningsvis (s. 9), väntas en proposition om
försäkringsdomstolarnas arbetsläge.

Enligt utskottets mening är det möjligt att komma till rätta med en del av
de svårigheter som har visat sig föreligga vid handhavandet av arbetsskadeförsäkringen
genom att administrativa åtgärder vidtas i syfte att reducera
handläggningstiderna hos de tillämpande myndigheterna. Det finns emellertid,
anser utskottet, också skäl att ta fasta på de tankar på en översyn även av
arbetsskadeförsäkringens materiella regler som har framförts i motionerna
och i andra sammanhang under senare tid. Utskottet biträder därför
yrkandet i motion 1980/81:1624 om att en utredning bör komma till stånd som
i enlighet med motionen skall söka klargöra om arbetsskadeförsäkringen kan
ytterligare samordnas eller sammansmälta med sjukförsäkringen. Bland de
frågor som kan förväntas bli belysta genom den sålunda förordade översynen
ingår de som tas uppi motionerna 1980/81:350, 1980/81:1224 och 1981/82:14
om samordningstidens längd och avtalsförsäkringarnas ställning. Eftersom
utskottet förordar en utredning enligt ovanstående kan utskottet inte
tillstyrka en ändring av bestämmelserna om samordningstiden redan från den
1 januari 1982 enligt yrkandet i motion 1981/82:14.

Vad utskottet anfört bör med bifall till motion 1980/81:1624 ges regeringen
till känna. Yrkandena i motionerna 1980/81:350, 1980/81:1224 och 1981/
82:14 får härmed anses tillgodosedda.

Utredning rörande handläggningen av arbetsskadeärenden för sjömän

Anmälan om arbetsskada skall i princip göras till den försäkringskassa där
den försäkrade är inskriven. Först när det inte har gått att avgöra till vilken
försäkringskassa ärendet hör skall anmälan när det gäller sjömän göras till
Göteborgs allmänna försäkringskassa. Den försäkringskassa som skall ta
emot anmälan skall också fatta beslut i ersättningsfrågan.

Som framgår ovan (s. 9) har sjöfartssektionen vid Göteborgs allmänna
försäkringskassa fram till april 1980 såväl tagit emot anmälningar som fattat
beslut i alla ärenden rörande arbetsskador för sjömän. Numera handläggs
ärendena så att Göteborgskassan tar emot anmälan och utreder ärendet
medan inskrivningskassan fattar beslut om ersättning.

I motion 1980181.1613 hemställer motionärerna. Doris Håvik och Lilly
Bergander, att riksdagen skall besluta ändra den aktuella bestämmelsen i
LAF så att samtliga arbetsskadeärenden rörande sjömän i fortsättningen
skall anmälas till Göteborgs allmänna försäkringskassa. Motionärerna
menar att den handläggningspraxis som hade utbildats med anmälan och

SfU 1981/82:2

beslut i Göteborgskassan accepterats av alla berörda parter. I motionen
anförs bl. a. att sjömännens ärenden därigenom fått en enhetlig behandling
och att rederierna kunnat vända sig till personal som är införstådd med de
speciella problem som kan uppstå.

Motionärernas förslag har, som inledningsvis nämnts, remissbehandlats av
utskottet och fått ett i huvudsak positivt bemötande. Flera remissinstanser
har dock pekat på de kompetenskonflikter som kan uppstå mellan
Göteborgskassan och inskrivningskassan då ett ärende inrymmer frågor om
livränta från arbetsskadeförsäkringen och pensionsförmån från den allmänna
försäkringen. Försäkringsrätten för Södra Sverige anför att det synes mest
lämpligt att beslut angående arbetsskada alltid fattas av den försäkringskassa
som vederbörande sjöman är inskriven hos. Rätten motsätter sig emellertid
inte genomförandet av motionärernas förslag under förutsättning att de
administrativa frågorna kan lösas. Riksförsäkringsverket menar att förslaget
i motionen är förenat med sådana komplikationer att det är svårt att ta
ställning till förslaget utan en mera djupgående utredning, något som verket
förordar.

Utskottet konstaterar att handläggningen av arbetsskadeärenden för
sjömän från den 1 juli 1973 till april 1980 har skett enligt en ordning som
saknar stöd i lag. Fortfarande tar Göteborgs allmänna försäkringskassa som
en serviceåtgärd emot alla anmälningar i de aktuella ärendena. Den praxis
som hade utbildat sig har emellertid enligt motionen och flertalet remissinsatser
fungerat väl. Mot bakgrund av de synpunkter som framkommit vid
remissbehandlingen kan utskottet dock inte tillstyrka en omedelbar lagändring
i enlighet med motionärernas förslag. Frågan om handläggningen av
arbetsskadeärenden för sjömän bör däremot bli föremål för utredning,
vilken kan ske på sätt regeringen finner lämpligt. Det anförda bör med
anledning av motion 1980/81:1613 ges regeringen till känna.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande arbetsskadeförsäkringen och sjukförsäkringen

att riksdagen med bifall till motion 1980/81:1624 och med
anledning av motionerna 1980/81:350, 1980/81:1224 och 1981/
82:14 yrkande 1 som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört om utredning,

2. beträffande handläggningen av arbetsskadeärenden för sjömän
att riksdagen med anledning av motion 1980/81:1613 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört om
utredning.

SfU 1981/82:2 16

Stockholm den 28 oktober 1981

På socialförsäkringsutskottets vägnar
SVEN ASPLING

Närvarande: Sven Aspling (s). Maj Pehrsson (c), Helge Karlsson (s).
Margareta Andrén (fp). Doris Håvik (s). Allan Åkerlind (m). Börje Nilsson
(s). Ralf Lindström (s). Gullan Lindblad (m). Elis Andersson (c). Ulla
Johansson (s). Arne Lindberg (c). Siri Häggmark (m). Arne Andersson i
Gustafs (c) och Lars-Erik Lövdén (s).

Reservation

Utredning rörande samordning av sjukförsäkringen och arbetsskadeförsäkringen
(mom. 1)

Sven Aspling, Helge Karlsson, Doris Håvik, Börje Nilsson, Ralf
Lindström, Ulla Johansson och Lars-Erik Lövdén (alla s) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 14 som börjar med ”Enligt
utskottets” och slutar med "anses tillgodosedda." bort ha följande lydelse: Utskottet

får inledningsvis erinra om att lagstiftningen om arbetsskadeförsäkringen
genomfördes i bred politisk enighet för endast drygt fyra år
sedan. Detta konstaterade också socialpolitiska samordningsutredningen i
sitt betänkande år 1979 och slog fast att arbetsskadeförsäkringen borde
kvarstå som en särskild gren i den föreslagna stödformen inkomstförsäkring.

Utskottet är medvetet om de svårigheter som har uppstått vid handläggningen
av arbetsskadeärenden. Som framgår ovan har utskottet tidigare
behandlat dessa aspekter och därvid hänvisat till försäkringsdomstolskommitténs
arbete. Socialdemokraterna i utskottet har också vid ett flertal
tillfällen fört fram krav på en förstärkning av försäkringsrätterna. En
proposition på grundval av försäkringsdomstolskommitténs förslag har
aviserats till innevarande höst.

De aktuella motionsyrkandena tar samtliga sikte på en försämring av
arbetsskadeförsäkringens innehåll. Utskottet kan inte ställa sig bakom
yrkanden med sådant syfte och avstyrker således bifall till yrkandena i
motionerna 1980/81:350, 1980/81:1224, 1980/81:1624 och 1981/82:14.

dels att utskottets hemställan under 1 bort ha följande lydelse:

1. beträffande arbetsskadeförsäkringen och sjukförsäkringen
att riksdagen avslår motionerna 1980/81:350, 1980/81:1224,
1980/81:1624 och 1981/82:14 yrkande 1.

GOTAB 69591 Stockholm 1981