om arbetsrättslig beredskapslag (prop. 1986/87:165)

Betänkande 1987/88:AU4

Arbetsmarknadsutskottets
betänkande
1987/88:4

AU

om arbetsrättslig beredskapslag (prop. 1986/87:165) 1987/88:4

Sammanfattning

Utskottet behandlar i detta betänkande den på våren 1987 framlagda
propositionen 1986/87:165 om arbetsrättslig beredskapslag samt den med
anledning av propositionen väckta motionen 1987/88: Al av Alf Wennerfors
m.fl. (m).

Propositionens lagförslag innebär att det i krig eller beredskapslägen görs
vissa ändringar i den arbetsrättsliga lagstiftningen jämfört med vad som
gäller under fredsförhållanden. Vidare bemyndigas regeringen att föreskriva
de ytterligare förändringar i lagstiftningen som bedöms nödvändiga för att
tillgodose totalförsvarets behov. Det är avsett att den nya lagen skall
kompletteras av kollektivavtal om de beredskapsförhållanden det här gäller.

Regeringens lagförslag biträds av utskottet, som samtidigt avstyrker de i
motion Al framställda yrkandena om ändringar och kompletteringar av
förslaget. Moderata samlingspartiets företrädare i utskottet reserverar sig till
förmån för bifall till motionen. Vidare har till betänkandet fogats ett särskilt
yttrande av utskottsföreträdaren för vänsterpartiet kommunisterna.

Propositionen

I proposition 1986/87:165 föreslår regeringen efter föredragning av statsrådet
Anna-Greta Leijon att riksdagen skall anta det i propositionen framlagda
förslaget till arbetsrättslig beredskapslag.

Motionen

1987/88:A1 av Alf Wennerfors m.fl.(m) vari yrkas

1. att riksdagen beslutar om ändring i den till regeringens förslag till
arbetsrättslig beredskapslag 5 § omnämnda bilagan, avseende 14 § i lagen
(1976:580) om medbestämmande i arbetslivet, i enlighet med vad som i
motionen anförts,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförs angående den s.k. 200-kronorsregeln i beredskapslägen,

3. att riksdagen beslutar om ändring i den till regeringens förslag till
arbetsrättslig beredskapslag 5 § omnämnda bilagan, avseende 18 § i lagen
(1982:80) om anställningsskydd, i enlighet med vad som i motionen anförts,

1 Riksdagen 1987188.18sami. Nr 4

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om behovet av kompletterande lagreglering inom den
arbetsrättsliga beredskapslagen.

Allmän bakgrund

Vid statsmakternas försvarspolitiska beslut på våren 1982 förutsattes att den
särskilda frågan om administrativ beredskap på arbetsrättens område skulle
behandlas för sig. Regeringen återkom samma vår till frågan i proposition
1981/82:179.1 den konstaterades som en allmän bakgrund att det inte torde
”råda någon tvekan om att den administrativa beredskapen på arbetsrättens
område med tiden har blivit eftersatt”. Härmed avsågs att 1970-talets
omfattande arbetsrättsliga lagstiftning tar sikte på fredstida förhållanden.
Detsamma gäller om de kollektivavtal som kompletterar lagstiftningen eller
fastställer vad som skall gälla på områden som normalt inte regleras genom
lag, främst lönebildningen.

I den nämnda propositionen föreslogs en ny lag om skyldighet för
näringsidkare, arbetsmarknadsorganisationer m.fl. att delta i totalförsvarsplaneringen.
Lagen antogs av riksdagen hösten 1982 på förslag av utskottet i
betänkandet AU 1982/83:1. När det gäller det fortsatta planeringsarbetet
förordade utskottet, med anslutning till en socialdemokratisk motion, att
arbetet åtminstone till en början skulle ledas av en av regeringen tillsatt
delegation, sammansatt av företrädare för arbetsmarknadens parter och
berörda myndigheter. Detta blev också riksdagens beslut. En delegation
tillsattes senare på hösten av regeringen. Den har benämningen beredskapsdelegationen.

Propositionens lagförslag

Den nu föreliggande propositionen, 1987/88:2, har beretts inom beredskapsdelegationen.
Fortfarande saknas i stort beredskapslagstiftning och beredskapsavtal
på det arbetsrättsliga fältet. I propositionen föreslås i syfte att
förbättra den s.k. författningsberedskapen en arbetsrättslig beredskapslag
för krigs- och beredskapstillstånd eller andra utomordentliga förhållanden.
Det understryks i propositionen att lagen är avsedd att kompletteras med
beredskapsavtal och - beroende på utgången av förhandlingarna om dessa
avtal - ytterligare lagstiftningsåtgärder. Vid sidan härav återstår att lösa
åtskilliga frågor av organisatorisk och praktisk natur.

Den arbetsrättsliga beredskapslag som föreslås i propositionen har konstruerats
delvis efter mönster av förfogandelagen (1978:262) och annan
beredskapslagstiftning. Själva lagen har nio paragrafer. I de fyra inledande
bestämmelserna anges förutsättningarna för lagens tillämpning. Principen är
att bestämmelserna i de följande 5-9 §§ träder i tillämpning utan inskränkning
om riket kommer i krig. I beredskapslägen tillämpas bestämmelserna
helt eller delvis efter regeringens bestämmande.

I 5 och 6 §§ anges vilka arbetsrättsliga lagar som kommer att beröras.

AU 1987/88:4

2

Enligt 5 § görs förändringar i följande lagar:
medbestämmandelagen
förtroendemannalagen
anställningsskyddslagen
semesterlagen
föräldraledighetslagen.

De förändringar som blir aktuella anges för varje lag paragrafvis i en till
den nya lagen fogad bilaga.

Tre av de arbetsrättsliga lagarna kan enligt 6 § helt sättas ur tillämpning i de
krislägen det här gäller, nämligen
studieledighetslagen

lagen om ledighet för vissa föreningsuppdrag i skolan samt
lagen om ledighet för grundläggande svenskundervisning för invandrare.
Arbetsmiljölagen och arbetstidslagen innehåller i motsats till de ovan
uppräknade lagarna bestämmelser som ger regeringen möjlighet att meddela
föreskrifter som avviker från dessa lagar om det behövs för att tillgodose
totalförsvarsintressena. Därför berörs dessa båda lagar enligt propositionen
inte särskilt av den nu föreslagna lagstiftningen.

I 8 § bemyndigas regeringen att föreskriva om de ytterligare ändringar i
den arbetsrättsliga lagstiftningen som bedöms nödvändiga för att tillgodose
totalförsvarets behov. Slutligen ger 7 och 9 §§ regeringen möjlighet att
förbjuda fackliga stridsåtgärder m.m. resp. att ingripa mot avtalsbestämmelser
i kollektivavtal om det behövs av hänsyn till totalförsvaret.

Lagförslaget har granskats av lagrådet som har lämnat det utan erinran.
Till den närmare innebörden av några av de nya bestämmelserna återkommer
utskottet i det följande.

Motionens ändringsförslag

I kommittémotion 1987/88: Al av Alf Wennerfors m.fl. (m) anförs inledningsvis
bl.a. att eftersom den svenska arbetsmarknaden numera präglas av en
långtgående formell reglering genom lagstiftning och arbetsrättsliga avtal är
det viktigt att det finns en arbetsrättslig beredskapslagstiftning. I annat fall
ökar risken för förvirring och handlingsförlamning i ett beredskapsläge. Med
hänsyn härtill beklagar motionärerna att regeringen har dröjt så länge med
att föreslå lagstiftning. Vidare anser de att det är beklagligt att regeringen
inte har föreslagit preciserade förändringar i arbetstids- och arbetsmiljölagarna.
Regeringen bör på lämpligt sätt redan i dag göra klart för arbetsmarknadens
parter de förändringar som den avser att göra i dessa lagar i händelse
av ett beredskapsläge.

Därutöver är följande bestämmelser enligt motionärerna mindre väl
lämpade för den avsedda situationen.

Enligt 14 § MBL är arbetsgivaren skyldig att - sedan medbestämmandeförhandlingar
har förts lokalt - fortsätta förhandlingarna på central nivå om
detta begärs av motparten. Denna skyldighet för arbetsgivaren kvarstår
enligt beredskapslagen såvida inte hinder mot centrala förhandlingar möter
på grund av beredskapsförhållandena. Motionärerna menar att det under

AU 1987/88:4

3

beredskap är synnerligen viktigt att alla beslut kan fattas och genomföras
utan dröjsmål. Lagförslaget tar visserligen hänsyn till kommunikationssvårigheter
m.m., men med den föreslagna tekniken kan parterna komma att
offra värdefull tid på att försöka fastställa om det föreligger hinder att
genomföra centrala förhandlingar. Lagförslaget bör enligt motionärerna
ändras på denna punkt.

Vidare framhåller motionärerna att det givetvis är synnerligen viktigt att
några olovliga konflikter inte bryter ut under beredskap. Att den s.k.
200-kronorsregeln skall avskaffas har krävts i andra sammanhang så att det
blir möjligt för arbetsdomstolen att döma ut mer kännbara böter. Upphävandet
av denna sanktionsbegränsning blir ännu mer angeläget under beredskapstid.
Motionärerna föreslår ett tillkännagivande till regeringen härom.
Dessutom föreslås att riksdagen skall göra den ändringen i lagförslaget att
deltagande i en olovlig konflikt skall utgöra saklig grund för avskedande.

Motionärerna ser den föreslagna lagstiftningen som närmast tillämpbar i
ett förkrigs- resp. efterkrigsskede. De anser att det är nödvändigt med
sådana kompletteringar av lagregleringen som särskilt tar sikte på förhållandena
under krig och akut krigsfara och andra särskilt specificerade extraordinära
beredskapstillfällen. Motionärerna förutsätter att den arbetsrättsliga
lagstiftningen i sådana situationer måste starkt begränsas. De ifrågasätter om
MBL:s bestämmelser om informationsskyldighet och facklig vetorätt vid
entreprenader kan upprätthållas liksom bestämmelserna i anställningsskyddslagen
om uppsägningstider och permittering. I denna del föreslår
motionärerna ett tillkännagivande till regeringen om behovet av en kompletterande
lagreglering.

Utskottet

Det föreliggande lagförslaget liksom det fortsatta arbetet med den administrativa
beredskapen på arbetsrättens område har två utgångspunkter. Den
första är att parterna under fredstid har ett betydande ansvar för förhållandena
på arbetsmarknaden. Detta ansvar är inte mindre betydelsefullt under
ofärdstider. Behovet av parternas medansvar är snarare större när sådana
förhållanden råder. Den andra utgångspunkten är att det inte kan vara
eftersträvansvärt att för krissituationer skapa ett regelsystem som mer än
oundgängligt avviker från den ordning som gäller under fred.

Som ovan redovisats vill Alf Wennerfors m.fl. i motion 1987/88:A1 för
vissa lägen komplettera beredskapslagstiftningen med regler som medför
långtgående inskränkningar i det arbetsrättsliga systemet. Det heter i
motionen att det kommer att bli fråga om att för sådana lägen begränsa den
fredstida lagstiftningen till ”det absolut oundgängliga för att skydda de
anställdas fri- och rättigheter”. Detta är en uppfattning som utskottet inte
kan dela. Tvärtom bör man undvika ingrepp som i grunden rubbar det
fredstida mönstret för samverkan mellan parterna och mellan dem och
statsmakterna. Därtill vill utskottet anföra följande.

I krig och liknande extraordinära situationer som motionärerna här åsyftar
kommer statsmakterna att ge direktiv för de verksamheter som skall fortsätta

AU 1987/88:4

4

att bedrivas så att totalförsvarets behov kan tillgodoses. Företagsledningarna
får acceptera att det är staten som lämnar anvisningar om produktionens
inriktning och volym, i den mån detta inte är fastställt genom överenskommelser
i fredstid. Samtidigt får de anställda vara beredda att arbeta även
under förhållanden som är svåra och pressande. Med utskottets synsätt är
detta inte en miljö som lämpar sig för för ensidiga arbetsgivardiktat, utan vad
som kommer att behövas är ett väl fungerande samarbete mellan företagsledning
och anställda för att säkerställa att företagen uppnår de produktionsmål
de är ålagda. Utifrån den inställning som här har redovisats kan utskottet inte
finna att det är lämpligt med en kompletterande lagstiftning med den
inriktning som motionärerna avser. Deras initiativ till lagstiftning i form av
ett tillkännagivande till regeringen avstyrks sålunda av utskottet.

Vad sedan beträffar motionärernas förslag att skyldigheten för arbetsgivare
att träda i centrala förhandlingar enligt 14 § MBL helt skall avskaffas i ett
beredskapsläge kan utskottet hänvisa till motiveringen för regeringens
förslag på denna punkt. Som förut nämnts innebär detta förslag att
skyldigheten principiellt finns kvar men görs beroende av att det inte
föreligger hinder att genomföra förhandlingarna på grund av beredskapsförhållandena.
Denna ordning motiveras i propositionen med att beredskapslagen
skall fungera under mycket skiftande förhållanden, också under sådana
då samhället fungerar i stort sett som vanligt. Om så är fallet bör det vara
möjligt för parterna att genomföra även centrala förhandlingar. Det måste
dock vara ett klart intresse att medbestämmandeförhandlingarna klaras av
på lokal nivå. I propositionen förutsätts att parterna beaktar detta i sina
beredskapsavtal. Med avstyrkande av motionens ändringskrav biträder
utskottet följaktligen propositionens lagförslag på denna punkt.

Inte heller kan utskottet ansluta sig till motionsförslagen att skärpa
sanktionerna för deltagande i olovliga stridsåtgärder. Som nyss sagts är det
en utgångspunkt för lagstiftningen att parternas ansvar för förhållandena på
arbetsmarknaden ökar under ofärdstider. Man måste utgå från att det
kommer att råda en allmän insikt om att arbetsfreden i landets intresse måste
upprätthållas. Utskottet anser mot den bakgrunden att det inte finns behov
att frångå det fredstida sanktionssystemet såsom motionärerna begär och vill
erinra om att 200-kronorsregeln och avskedandefrågan sett i ett fredstida
perspektiv kommer att behandlas inom kort av utskottet i betänkandena AU
1987/88:7 och 8.

Med anledning av motionens kritik för att regeringen inte har angivit vilka
förändringar den avser att göra i lagarna om arbetstid och arbetsmiljö kan
hänvisas till framställningen i propositionen (s. 17—18). I det avsnittet anger
regeringen preciserade utgångspunkter för vad som bör gälla om arbetstiden
i krislägen (60 timmars arbetsvecka m.m.). Beträffande arbetsmiljölagen
anges som angeläget att även denna anpassas till beredskapssituationen.
Denna anpassning sägs komma att närmare övervägas i det fortsatta arbetet
med den administrativa beredskapen.

Med det ovan anförda avstyrker utskottet motion Al i dess helhet.

I övrigt har utskottet inte funnit skäl till invändningar eller påpekanden
med anledning av regeringens förslag till arbetsrättslig beredskapslag utan
detta tillstyrks.

AU 1987/88:4

5

Hemställan

AU 1987/88:4

Utskottet hemställer

att riksdagen med avslag på motion 1987/88:A1 antar det i proposition
1986/87:165 framlagda förslaget till arbetsrättslig beredskapslag.

Stockholm den 27 oktober 1987
På arbetsmarknadsutskottets vägnar
Lars Ulander

Närvarande: Lars Ulander (s), Elver Jonsson (fp), Marianne Stålberg (s),
Börje Hörnlund (c), Gustav Persson (s), Sten Östlund (s), Bo Nilsson (s),
Charlotte Branting (fp), Sonja Rembo (m), Inge Carlsson (s), Ingvar
Karlsson i Bengtsfors (c), Lars-Ove Hagberg (vpk), Anders G Högmark (m),
Johnny Ahlqvist (s) och Erik Holmkvist (m).

Reservation

Sonja Rembo, Anders G Högmark och Erik Holmkvist (alla m) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 4 börjar med ”Det
föreliggande” och på s. 5 slutar med ”detta tillstyrks” bort ha följande
lydelse:

Den allmänna utgångspunkten för arbetsrättslig liksom annan beredskapslagstiftning
är att om Sverige skulle komma i krig eller krigsfara kommer
exceptionella krav att ställas på alla medborgare. Näringslivet måste kunna
ställas om för den produktion som är nödvändig med hänsyn till totalförsvarets
behov. Detta kommer att kräva uppoffringar och stora ansträngningar.
Man får utgå från att praktiskt taget alla kommer att göra sitt yttersta för att
värna landet. Som ett uttryck härför kan man vänta sig att produktionen kan
bedrivas utan allvarliga konflikter eller motsättningar på arbetsmarknaden.
Arbetsgivare och arbetstagare förenas i det övergripande målet att slå vakt
om vår frihet.

Den svenska arbetsmarknaden präglas numera av en långtgående formell
reglering genom lagstiftning och arbetsrättsliga avtal. Därför är det viktigt att
det finns en arbetsrättslig beredskapslagstiftning. Mot den bakgrunden är det
beklagligt att regeringen dröjt så länge med att lägga fram förslag i ämnet,
särskilt som lagstiftningen skall ligga till grund för beredskapsavtal. Det
kommer att ta ytterligare tid innan det finns tillfredställande förberedelser
för att handha arbetsrättsliga problem i händelse av krig eller krigsfara.

Såsom anförs i motion Al gerdén nu föreslagna lagstiftningen intrycket att
i första hand vara tillämpbar i ett förkrigs- resp. efterkrigsskede. Däremot är
förslaget inte helt förenligt med de krav som kommer att resas i den ytterst
besvärliga situation som uppstår om Sverige skulle utsättas för krigshandlingar.
Regeringen bör överväga en särskild lagreglering för den typen av
situationer med beaktande av att det under krig eller akut krigsfara är

6

nödvändigt att begränsa lagstiftningen till det absolut oundgängliga för att
skydda de anställdas demokratiska fri- och rättigheter.

Vidare bör i regeringens överväganden ingå frågan huruvida exempelvis
vetoregler och informationsskyldighet enligt MBL kan upprätthållas i en
krigssituation. Man måste även beakta de speciella förhållanden som skulle
uppstå vid en avspärrning av sjötransporterna med följd att en stor del av den
utrikesberoende industriproduktionen i det närmaste måste upphöra. I ett
sådant läge är det knappast rimligt att vidmakthålla fredstida regler om
uppsägningstider och permittering.

Slutsatsen av det ovan anförda är att regeringen bör få i uppdrag att i det
fortsatta arbetet med beredskapslagstiftningen på arbetsrättens område
utarbeta kompletterande förslag till lagreglering som kan träda i kraft vid
krig eller akut krigsfara samt vid andra särskilt specificerade extraordinära
tillfällen i samband med beredskap.

Härutöver vill utskottet peka på att det i regeringens lagförslag finns några
bestämmelser som är mindre väl lämpade för de situationer det gäller.

Regeringen förutsätter att förhandlingar enligt 14 § MBL, liksom i
fredstid, skall kunna föras på central nivå. Under beredskap är det
synnerligen viktigt att alla beslut kan fattas och genomföras utan dröjsmål.
Centrala förhandlingar skulle göra processen långsammare. I många fall kan
man också vänta sig att kommunikationssvårigheter och liknande problem
gör det omöjligt att genomföra centrala förhandlingar. I förslaget till
arbetsrättslig beredskapslagstiftning finns också undantag för den typen av
situationer. Med den föreslagna tekniken kan emellertid parterna komma att
offra värdefull tid på att försöka fastställa om det föreligger hinder att
genomföra förhandlingar centralt.

Ett annat problem i regeringens lagförslag gäller olovliga konflikter. Det
är givetvis utomordentligt betydelsefullt att några olovliga konflikter inte
utbryter under beredskap. I andra sammanhang har föreslagits att den s.k.
200-kronorsregeln skall avskaffas, så att det blir möjligt för arbetsdomstolen
att utdöma mer kännbara skadestånd. Detta är givetvis ännu mera angeläget
under beredskapstid. I beredskapslagstiftningen bör även en ändring göras i
18 § lagen om anställningsskydd, varigenom fastslås att deltagande i olovlig
konflikt utgör saklig grund för avsked. Det finns härutöver anledning att i det
fortsatta arbetet ta ställning till konflikträtten i sin helhet.

Regeringsförslaget omfattar inte arbetstids- och arbetsmiljölagarna. Beträffande
arbetstiden ges i propositionen uppgifter i stora drag om vad som
kan komma att gälla i beredskapslägen. Dessa uppgifter behöver preciseras.
I fråga om arbetsmiljön hänvisas enbart till det fortsatta planeringsarbetet.
Utskottet instämmer i motionärernas kritik att detta är en direkt brist i
propositionen.

dels att utskottets hemställan bort ha följande lydelse:
att riksdagen med bifall till motion 1987/88:A1

A) antar det till proposition 1986/87:165 fogade förslaget till arbetsrättslig
beredskapslag med de ändringarna i de i anslutning till 5 § i en
bilaga förtecknade lagarna

AU 1987/88:4

7

att 14 § lagen (1976:580) om medbestämmande i arbetslivet skall ha
följande lydelse:

14 § Finns lokal arbetstagarorganisation skall förhandlingsskyldigheten
enligt 11-13 §§ fullgöras genom förhandlingar med denna.

samt att i fråga om lagen (1982:80) om anställningsskydd 18 § skall ges
följande lydelse:

18 § Avskedande får ske, om arbetstagaren grovt har åsidosatt sina
åligganden mot arbetsgivaren. Som sådant åsidosättande anses bl.a. deltagande
i en olovlig strejk.

Avskedandet får inte grundas enbart på omständigheter som arbetsgivaren
har känt till mer än en månad innan underrättelse lämnades enligt 30 §. Har
arbetsgivaren underlåtit att underrätta, räknas tiden i stället från tidpunkten
för avskedandet.

B) som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört om
dels 200-kronorsregeln i beredskapslägen, dels behovet av kompletteringar
av den arbetsrättsliga beredskapslagstiftningen.

Särskilt yttrande

Lars-Ove Hagberg (vpk) anför:

Det karakteristiska draget i regeringens föreliggande förslag till en arbetsrättslig
beredskapslag är att man utgår från att arbetsköpare och arbetstagare
under beredskapstid skall arbeta gemensamt i landets intresse. De förändringar
som görs i den fredstida lagstiftningen är emellertid ensidigt till
arbetstagarpartens nackdel. Det oaktat har vänsterpartiet kommunisterna
avstått från att reagera med en motion i ärendet, och jag har inte heller
reserverat mig vid utskottsbehandlingen. Skälet härtill är att den nya lagen
endast är en fortsättning på 1970-talets arbetsrättsliga lagstiftning som vpk är
starkt kritisk till och som enligt vår mening bör göras om i väsentliga
avseenden. Detta harvi motionsledes utvecklat närmare under en följd av år.
Jag kan här hänvisa till att våra senast väckta motioner om demokratiska
rättigheter i arbetslivet, om förbättringar i lagen om anställningsskydd, om
sextimmarsdagen och andra arbetsrättsliga frågor också är aktuella för
behandling i kammaren denna höst.

Den nya beredskapslagen är avsedd att tillämpas förutom i krig även om
riket är i krigsfara eller under andra utomordentliga förhållanden som är
föranledda av krig eller krigsfara, dvs. i s.k. beredskapslägen. Vad som avses
härmed är knapphändigt behandlat. Det faller utanför utskottets ämnesområde
att definiera innebörden av begreppet. Detta har emellertid stor
betydelse för tillämpningen på det arbetsrättsliga området och borde därför
tas upp till närmare belysning i samband med en total översyn av arbetsrätten.

AU 1987/88:4

gotmb Stockholm 1967 13868

8